|
Dilaterad Cardiomyopati (DCM)
"Java", Night Flight´s Jitterbug, som med glädje deltar
i forskningen kring DCM hos grand
danios
vid SLU i Uppsala under ledning av professor Jens Häggström.
Grand
Danois är en av ett flertal andra raser, t ex irländsk varghund, new
foundlandshund och dobermann som kan drabbas av hjärtsjukdomen
Dilaterad Cardiomyopati, förkortad DCM.
Sjukdomstillståndet som innebär en hjärtförstoring, som i sig är en konsekvens av att hjärtmuskeln
pga sämre förmåga att dra ihop sig som den borde, resulterar i
lungödem (vätska i lungorna) eller
i bukhålan, sk ascites och så småningom total hjärtsvikt och död. Dom synliga symptomen, t ex
harklingar/hosta, svårigheter att ligga ned, andfåddhet är mycket
tydliga och innebär stora problem för den drabbade hunden.
Förutom sedvanlig behandling med t ex vätskedrivande medel och
digitalis finns numera mycket bra och effektiv medicin (Vetmedin)
som i gynnsamma fall kan förlänga livet på en drabbad hund med
upp till två år.
Endast ultraljudsundersökning
kan fastställa om den sjuka hunden drabbats av DCM.
Stor okunskap tycks råda hos många uppfödare av grand danois om förekomst
av DCM i deras egna linjer – ibland kan man t o m misstänka en
viss ovilja att vara öppen och ärlig om man har individer i
”sina” linjer där DCM konstaterats. Detta gagnar INGEN –
varken uppfödaren själv eller rasen. Som valpköpare bör man vara
ytterst nyfiken och förhöra sig om eventuell förekomst av DCM i
den tilltänkta valpens stamtavla.
Tänk också på att ju längre erfarenhet en uppfödare har, desto
större möjlighet har han/hon att känna till hundar ”långt
bak” i stamtavlan.
En uppfödare som tvärsäkert påstår att hans/hennes linjer är
fria från hjärtfel gör det av två tänkbara anledningar –
total okunskap eller, ännu värre, lögner.
Själv har jag erfarenhet av ett 10-tal DCM-drabbade grand danois från
olika linjer/kombinationer av egen uppfödning, som omfattar knappt
200 valpar från 39 valpkullar.
Debutålder för sjukdomen har varierat mellan 14 månader och 6 år.
Sjukdomstiden innan avlivning/död har varat från 4 dagar till 2 år.
Samtliga drabbade ur min uppfödning har varit hanhundar – av det
sistnämnda skall det i nuläget inte dras några absoluta
slutsatser – det är ett av de svar man vill ha vid en utvärdering
av nuvarande forskning, dvs om endast hanhundar drabbas, eller hur
mycket större är risken att hanhundar insjuknar, är tikar i så
fall anlagsbärare?
Många intressanta frågor som väntar på svar…
I flera år har ett intensivt arbete bedrivits för att komma närmare
ett svar på frågor om orsaker, ärftlighet, diagnostik och
eventuell behandling och/eller bot när det gäller denna sjukdom.
Ansvarstagande och seriösa uppfödare, hanhundsägare och framför
allt, enskilda grand danoisägare, som bidragit med bl a
blodprover och ibland även ställt sina döda hundar till förfogande
för obduktion, har gjort det möjligt för forskare vid SLU i
Uppsala, parallellt med kollegor i Europa, att komma så långt i
sitt arbete att man räknar med att under senare delen av 2010 kunna
presentera ett gentest som via ett enkelt blodprov kan ge besked om
enskild individ av rasen kan/inte skall användas i aveln. Även
SGDK har via generöst bidrag ur Hjärtfonden bidragit till att
detta blivit möjligt.
Självklart kan ingen uppfödare lämna någon form av
”garantier” om att hundarna aldrig kommer att drabbas av än det
ena, än det andra – t ex DCM, men om valpköpare
ställer många frågor om t ex hjärtstatus hos valpens föräldrar
och deras släktingar och uppfödare är helt öppna och ärliga så
finns det bara vinnare i detta.
TILLBAKA
|
