Syftning på villovägar

- publicerad i ESS medlemstidning Språkkonsulten nr 2/2002


Syftningsfel är en glädjekälla för många med verbal humor, men störande när man vill reda ut sammanhangen i en snårig text. De uppkommer bland annat när det underförstådda subjektet i en fras inte är det som läsaren väntar sig, nämligen satssubjektet. Den grammatiska regel som skribenten då har råkat bryta emot kallas subjektsregeln och är lite vag i kanterna. I det nya, stora grammatiska verket SAG är regeln utsuddad, och jag befarar att vi kommer att sakna den.


Erik Wellander förklarar i Riktig svenska (1939): ”Där det syntaktiska sammanhanget icke klart utpekar ett särskilt tankesubjekt för ordgruppen, förutsätts satssubjektet gälla även för ordgruppen.” Han ger många exempel på hur det kan bli när man glömmer det, till exempel följande klassiker:

Klädd i en vit klänning med ett skärt sidenband runt midjan följde pappa med mig till uppropet.

Liksom många andra meningar med syftningsfel är den fullt begriplig, om än lustig. Men begripligheten bygger på förutsägbarhet - en nutida flicka blir nog missförstådd på riktigt om hon skriver:

Klädd i en lila t-shirt och svarta byxor följde pappa med mig till uppropet.

Vissa meningar ”tål” brott mot subjektsregeln bättre än andra. I en sats med passivt verb får subjektet en semantisk roll som liknar objektets. Därför går det mer oförmärkt förbi, om det grammatiska subjektet inte passar som tankesubjekt. I Medlemsavgiften höjs i syfte att stärka föreningens ekonomi är den bristande logiken rätt diskret.

Som Catharina Grünbaum skriver i Strövtåg i språket (1996): ”Emellertid har subjektsregeln sina begränsningar. I en mening som Hon skickade ut barnen för att få lugn och ro är tankesubjekt och satssubjekt identiska (hon), men i Hon skickade ut barnen för att hämta in tvätten är det barnen som är tankesubjekt i det andra ledet, och det utan att meningen alls blir felaktig.” Men uttryckstypen skicka NN någonstans för att (NN ska) göra något är närmast lexikaliserad och fungerar bara om det som ska göras (hämta in tvätten) står efter ledet som förklarar vem som ska göra det (barnen). För att hämta in tvätten skickade hon ut barnen fungerar inte så bra.


Tankesubjektet blir predikationsbas

”En lite luddig grammatisk regel som man ibland kan bryta mot utan att det stör - den stryker vi!” tänkte Ulf Teleman, Staffan Hellberg och Erik Andersson när de satte ihop Svenska Akademiens Grammatik. Fraser med outsagt tankesubjekt av typen Klädd i vit klänning... analyseras där som fria predikativ, inte som attribut. Ett fritt predikativ står skilt från sitt predikatsverb, som även kan vara underförstått. I Han åt blomkålen rå står predikativet skilt från sitt underförstådda predikatsverb, var. SAG förklarar: ”Det fria predikativets predikationsbas anges normalt med satsens subjekt, egentliga subjekt eller (direkta) objekt.”. Predikativet syftar alltså, föga överraskande, på objektet (blomkålen), inte på subjektet (den ätande). Motsvarande regler anges för predikationsbasen/tankesubjektet i ett fritt adverbial, t ex (för) att lära sig franska.

Flickan i Wellanders exempelmening blir då en möjlig predikationsbas, eftersom hon är direkt objekt - med i uttrycket följa med är ju en verbpartikel och inte en preposition. Därmed är hennes mening godkänd och den som ler åt pappans klädval är lite kitslig. Eller?

Vidare i SAG: ”Ibland är det fria predikativets predikationsbas också i andra fall outtryckt inom satsen, eller också anges dess predikationsbas med ett annat satsled än subjekt, egentligt subjekt eller objekt. Predikationsbas är då en referent som har hög prominens i den situation som texten beskriver eller förutsätter. Konstruktionen är inte helt ovanlig men anses felaktig av språkvårdare.” Ett av exemplen som ges är:

Just hemkommen efter en månad i Frankrike får svengelskans utbredning i vårt språk ny aktualitet för mig.

Är det bara språkvårdare som undrar vad svengelskans utbredning har gjort i Frankrike i en hel månad, eller som söker en stund efter en mer adekvat predikationsbas innan de accepterar faktum? Jag tror inte det. Jag tror att subjektsregeln är inbyggd i språkkänslan, även om den är svår att formulera på ett heltäckande sätt. I en bekant kontext kan vi följa tankegången trots en tvetydig syntax, men annars förväntas satsens subjekt vara predikationsbas för det fria predikativet, ”[d]är det syntaktiska sammanhanget icke klart utpekar ett särskilt tankesubjekt för ordgruppen”.


Den inre subjektsregeln

För att få en vink om hur det ligger till med den ”inre subjektsregeln” testade jag några meningar med formella syftningsfel på tio personer mellan 10 och 60 år. Meningarna är konstruerade, så att de ska passa även de yngsta försökspersonerna, och finns i korta texter som anger ett sammanhang. Deltagarna fick läsa en text i taget och besvara tre frågor. Den första frågan handlar om vem/vad som är subjektet, men är mer indirekt formulerad. Sedan har jag frågat om det går att tolka på något annat sätt, och sist om försökspersonen reagerat på något i texten.

Mening A:

Genom att smörja in huden med salva, blir hunden av med svampen.
Tankesubjekt: den redan nämnda farmor som är hundens matte

Mening B:

För att överleva kopplade kirurgen in en hjärt-lung-maskin.
Tankesubjekt: patienten som genomgår en redan nämnd operation

Mening C:

Inlagd i saltlake i en ren, tättslutande glasburk, kan man få svampen att hålla sig i flera månader.
Tankesubjekt: svampen
Grammatiskt subjekt: ”man”

Försökspersonerna trodde inte att hunden hade smort in sig själv, att kirurgen var i livsfara eller att man bör sitta i en glasburk när man konserverar svamp. Men hälften svarade att detta var meningarnas innebörd, eller skrev bara att det var syftningsfel. Alla dessa svarade på fråga 2 att meningarna var dubbeltydiga och på fråga 3 att de hade reagerat på något i texten, nämligen syftningsfelet. Och eftersom jag inte hade talat om avsikten med testet fick jag en del förebråelser för att jag skrev så illa.

Hälften tolkade spontant in det subjekt som verkade rimligast utifrån sammanhanget. Tre av dem anmärkte på syftningen i mening B eller uppfattade den som tvetydig, medan bara en anmärkte på mening A och ingen på mening C.

Mening A uppfattades alltså som dubbeltydig eller konstig av 60 %, mening B av 80 % och mening C av 44 %. (En försöksperson avbröt sitt deltagande efter mening B.) De som satte mest tillit till sammanhanget och minst till syntaxen var 10-åringen och en 38-årig norrman. De som mest konsekvent tolkade enligt subjektsregeln var de mest språkintresserade, som var i åldrarna 35, 36 och 60 år.

När jag efteråt frågade deltagarna om deras svar, svarade alla utom norrmannen att de hade sett alternativa tolkningsmöjligheter till mening A och B. De som ändå hade svarat nej på om meningarna var konstiga eller dubbeltydiga, motiverade det med att det var så självklart hur det egentligen skulle vara. Det tog jag inte med i statistiken eftersom det var svar på ledande frågor, men det var ändå intressant att se hur de hade tänkt.

Några kommentarer:

10-åring om A: Det måste vara farmorn som smörjer in, hunden kan ju inte själv!

15-åring om B: Egentligen står det ju att kirurgen skulle överleva, men man fattar att det är patienten.

35-åring om B: Man förstår, men det är en väldigt dålig mening.

38-åring om A, B, C: Jeg tenker ikke på grammatiken, jeg går etter fölelsen!


Syftning och begriplighet

Meningarna i undersökningen var enkla på så vis att tankesubjekten var förutsägbara, och i A och B var det också mycket lätt att se den syntaktiska konstruktionen. Därmed var det ingen verklig risk för missförstånd. Men i en lite svår text om ett obekant ämne är man, utan subjektsregel, hänvisad till de förkunskaper man inte har. Jag gjorde en ännu mindre undersökning med sådana texter, men försökspersonerna hade svårt att tyda de autentiska meningarna av fler skäl än den oklara syftningen. En populärvetenskaplig text innehöll ett alltför svårt ord, och en mening med märklig syftning i en recension var så märklig även i övrigt, att resultatet av undersökningen blev svårtolkat. Något stöd för att en tydlig syftning skulle vara onödig gav den dock inte.

Man skulle kunna ta det med ro, att SAG framställer subjektsregeln som en angelägenhet för ”språkvårdare”. Den är ju en deskriptiv grammatik, som ska beskriva språkbruket utan att ta ställning. Men dels tar SAG ändå ställning ibland, dels är det opraktiskt med en ny grammatisk analys som bara fungerar deskriptivt. De facto används SAG som vilket grammatiskt uppslagsverk som helst! Hur beskriver man då vad det är är för fel på en mening som Klädd i vit klänning... - för det är det ju uppenbarligen?

Även de snårigaste texter går att ta sig igenom med ett lexikon, subjektsregeln och lite tålamod. Hittar man det finita verbet faller det övriga på plats.Vilka följder får det på lång sikt att man avskaffar subjektsregeln i SAG? Till exempel när vi ska tyda dokument som rör oss, men som är översatta till EU-byråkratiska? I det perspektivet är syftningsfel inte lika kul längre.

© Malin Bergendal

Ett boktips till den som ändå uppskattar språkliga kullerbyttor:
Stilblommor och grodor, Purre, Gidlunds förlag
Först utgiven 1934, ny upplaga 2002

P.S. Optimalitetsteorin är en relativt ny teori, som rymmer nyanser och relativitet i grammatiken. Benjamin Lyngfeldt vid Göteborgs universitet forskar i detta. Jag hittar inget bra att länka till, men det kanske kommer.