Aldrig har jag
Skrivit så kort,
men nu
är det gjort.

Feer dansar över nejden i mörkret
De lyser som eldstungor
Deras mål, att lysa upp natten med sin värme
och glädje
Runt kanten ses små grå varelser dansa i skuggorna
Dansen varar fram tills nattens svarta kappa
Byts mot gryningens guldfärgade krans
Bortom horisonten
Där dagens gyllene strålar sakta träder fram
Man anar nu ängens blommande landskap
Fylld med yvigt blommande blommor som yrvaket sträcker sig mot ljuset
Med en iver utan gräser jag väntar
Tills natten åter sänker sig över nejden

O titta en myra
en myra som sprintar
sprintar över en sten
som som rullar
rullar över kullar
som rullar längs
horisonten som
rullar över kanten
till de stora vattnen
tills natten rullar in
över trakten
O se en myra
en myra som sprintar
över en sten
somm rullar.

En tanke möter en annan
De korsar varandra på stigen
Blandas, andas
Lämnar stigen
Försvinner i tiden
Nya tankar föds
Gamla dör
Men de gånger de möts
Andas, blandas de
Det gamla blir det nya
Som föds, för att låta
Det gamla dö
Med tiden blir det nya
Det gamla
Det gamla det nya
Endast tiden förnyas
Ty tiden blir aldrig gammal
Aldrig ung
Den rinner bara längs stigen
så som den alltid gör
Men tanken den föds och dör
i tidens grepp såsom ett skepp
i vindarnas grepp

Sakta, o så sakta, kommer insikten
Att inget, absolut inget, utom
insikten att, inget kommer att
klarna, inte ens sen
och absolut inte nu

Och om det skulle
Skulle det vara försent,
även om det skulle vara
sedan, för sedan är redan här

Sackta, o så sakta slocknar elden
endast en liten glöd återstår
som slocknar av den tår
som sackta glider nerför kinden

Vart är vi på väg.
En undrande människa frågar.
Åt vilket håll ligger framtiden.
Frågar en undrande mäniska.
Om dåtiden var bättre...?
En mäniska som undrar.

En undran jag har, om ni mina dikter läser.
Läser, ser ni dem som de är.
Eller tittar ni bara, jaha.
Ett par skrivna ord det är.

Ifal ni har sett vad jag har skrivit.
Ifall ni har förstått.
I så fall har jag lyckats,
annars är det bara ord.

Bara ord är inget att läsa.
känslan, måste finnas där.
Annars är det, ja, då är det bara ord.

Allt väl, allt fel Mitt fel, jag vill väl
det blir fel Ärlighet, det bästa
Ärlighet det värsta Ord som vill; vill säga förlåt
Ord som blir fördålt
ord som blir till dolkar
Som sårar, tårar i det fördålda
De förebåda det som komma skall
Undrar om de ord som ville säga förlåt
Krossar, det som de kommer åt
Ingen, som förstår;
Varför det inte kommer en tår
Som förmår att säga förlåt
Istället blir det, gråt
både i stort och smått, sen är det försent
Försent att säga fårlåt; Utan gråt
Men, mitt öga är tort; Tort som en öken
Som längtar efter vatten
inte ens natten lättar sinnet längre
Ty torr som öknen är mina ögon
Ingen gråt kommer Inget förlåt
Inget

Tokiga katt som verkar ha fått fnatt
blandar sig i vad jag gör genom att slicka mig var hon kommer åt
Hon kelar, hon ej velar,
direkt till mitt knä hon ilar
där hon vilar säger du,
nej du hon klorna slagit i mig nu.
När jag hennes klor försöker förlösa från mitt knä,
Hon kurrrar och använder nästa tass,
mina brallor är snart kass.
Men ändå hon mitt hjärta stjäl,
för hon menar bara väl.

De dikter ni läser här är alla skrivna av Ray Arnoldson.