Skeppssättningarnas återkomst (2002)


D-uppsats i arkeologi

Författare: Mattias Asplund

Handledare: Anders Carlsson (Stockholms universitet)


Abstract

This paper deals with the return of the stone ships during the late Iron Age (after having been discarded for more than 1000 years as a grave-form) in the Mälaren region. Selaön, the biggest island in Lake Mälaren, is taken as the point of departure for the study. It is argued that the stone ships are mostly built on cemeteries with continuity from the early to the late Iron Age and/or in connection with old settlement-names. It is also suggested that the stone ships are connected with the cult of Freyr and his magic ship Skidbladnir. Freyr's kinship with Njord and Nerthus is especially emphasized in this context. All these findings suggest a preoccupation with the past. It is therefore argued that the stone ships have a connection with the odal and the tensions surrounding the emergence of the state.


1. Inledning

1.1. Bakgrund

Skeppsformiga gravar förekommer i varierande form från mesolitikum (Danmark) och fram till vikingatiden. Under senmesolitikum och neolitikum rör det sig i första hand om begravningar i stockbåtar eller andra typer av båtar. Stockbåtar används som gravar även under bronsåldern. Båtgravar daterade till äldre järnålder har påträffats (t ex vid Slusegård, Barkaby, Alvastra och Järvallen), men gravformens storhetstid infaller först under yngre järnåldern. De främsta exemplen från denna periods äldre del utgörs av båtgravfälten i Vendel och Valsgärde. Begravningar i vikingaskepp representeras bl a av Osebergskeppet (ca 830 e.Kr) och Gokstadskeppet (ca 900 e.Kr.). Mer än 500 båt- och skeppsgravar har återfunnits i Skandinavien och området från Ryssland i öster till Island och de brittiska öarna i väster (Müller-Wille 1970, 1995:101ff; Burenhult 1991a:165; Hernek 1994:19ff; Crumlin-Pedersen 1995:92; Skaarup 1995:54; Artelius 1996:24).

Enligt handledningen för Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering bör en skeppssättning definieras som en "[l]ångsträckt, spetsoval anläggning, antingen av med jämna mellanrum lagda eller resta stenar, eller med en fyllning av stensättningstyp. Anläggningens sidor är likformigt svängda och mötes i markerat spetsiga vinklar. Den ena änden kan dock i undantagsfall vara tvär" (RAÄ 1969:22f). Begravningar i dylika stenskepp, dvs. skeppssättningar eller skeppsformiga stensättningar, förekommer främst under yngre bronsålder och yngre järnålder (Hyenstrand 1984:62; Artelius 1996:33ff). De tidigaste dateringarna av skeppssättningar sträcker sig dock tillbaka till slutet av neolitikum. Det rör sig då främst om kollektivgravar i form av hällkistor. De är annorlunda både till form och storlek och i inget av fallen är de synliga ovan ytan. De flesta arkeologer tycks vara eniga om att dessa stenskepp knappast är att betrakta som föregångare och/eller förebilder till den yngre bronsålderns många skeppssättningar (Hernek 1994:19f; Artelius 1996:24, 49).

Skeppssättningar förekommer sparsamt under äldre bronsåldern. Gravformen existerar troligen inte alls under per. I och II; det är först under per. III som säkra förekomster finns. Samtliga av dessa (8 st) var dock täckta av högar, stensättningar eller rösen (Hernek 1994:19, 21; Artelius 1994:50f, 1996:10, 24, 33f). Under yngre bronsålder blir gravtypen vanlig (Hernek 1994:19). Skeppssättningar förekommer även under förromersk (Ängeby 1994; Artelius 1996:38, 64, 72f, 104) och romersk järnålder (Fröberg 1971:8; Lindman 1993), dock inte i tillnärmelsevis samma utsträckning som under yngre bronsåldern och yngre järnåldern. De flesta skeppssättningar från såväl brons- som järnålder innehåller brandgravar och de är i allmänhet jämförelsevis fyndfattiga (Müller-Wille 1970:23; Artelius 1996:112).

Skeppssättningar finns i större delen av Skandinavien. Den nordligaste ligger vid Mjösjön utanför Umeå och den sydligaste finns i norra Tyskland. De äldsta skeppssättningarna (från bronsålderns per. III) ligger i Halland, Skåne, Västergötland och Schleswig-Holstein (Artelius 1996:36). Under yngre bronsåldern märks en viss koncentration till kusttrakterna (Hårdh 1993:81), men det finns även många skeppssättningar i inlandet (Artelius 1996:36). De största koncentrationerna av gravtypen finns under den här perioden på Gotland och i östra Sveriges rösemiljöer (Hyenstrand 1984:62; Pettersson 1982:107; Eriksson 1987:7). I övrigt påträffas skeppssättningar från yngre bronsåldern i Skåne och Halland samt i Finland, Estland, Lettland, Ostpreussen och på Bornholm, Åland och Ösel. De är dock mycket sällsynta i västra Sverige under denna period (Burenhult 1991a:165; Hårdh 1993:81; Hernek 1994:19; Artelius 1996:37, 63). Under yngre järnåldern påträffas de flesta skeppssättningarna i Mälardalen, Göteborgsområdet, sydöstra Småland samt i det inre av Skåne (Burenhult 1991b:145). Vissa koncentrationer kan noteras kring inlandets viktiga vattenvägar (Artelius 1996:36). Under denna period uppträder de flesta representanterna för denna gravtyp i gravfält av yngre järnålderskaraktär. De kan ligga en och en eller i mindre grupper. Det rör sig här i första hand om skeppsformiga stensättningar (Hyenstrand 1984:62).

Av samtliga kända skeppssättningar är den övervägande delen belägna i Sverige. Det rör sig totalt om ca 1000-1500 stycken. Flest skeppssättningar finns i Småland, ca 500 stycken. På Gotland finns runt 350, i Uppland ca 200, i Södermanland drygt 100 och i Skåne omkring 80 st. I Danmark finns ca 150, i Finland inklusive Åland omkring 50 och i Norge ca 20 (Stenberger 1964:698; Müller-Wille 1970:14).

Av den forskning som har bedrivits kring skeppssättningar och båtgravar bör några verk särskilt framhållas. Åke Ohlmarks Gravskeppet (1946) tar upp skeppssättningar och båtgravar ur ett religionshistoriskt perspektiv. Den första mer omfattande studien av båt- och skeppsgravar, betitlad Bestattung im Boot, gjordes 1970 av Michael Müller-Wille. Skeppssättningar behandlas även av Torsten Capelle i Schiffsetzungen (1986), medan teoretiska och symboliska perspektiv på skepp i förhistorien diskuteras i antologin The Ship as Symbol från 1995.


1.2. Syfte

Syftet med den här uppsatsen är att förstå varför man, efter ett uppehåll sedan yngre bronsåldern, återaktiverar traditionen att uppföra skeppsformiga stensättningar/ skeppssättningar under yngre järnåldern.


1.3. Material, avgränsning och metod

Uppsatsen tar sin utgångspunkt i det sörmländska materialet. I Södermanland (exklusive Stockholms län) finns ca 115 skeppssättningar, som fördelar sig på 42 socknar (Wigren 1987:36ff; FMR). Dessa skeppssättningar har studerats på ett ganska övergripande sätt, medan mer detaljerade analyser har gjorts av särskilt utvalda områden. De områden som har specialstuderats med avseende på skeppssättningar är bronsåldersbygden i socknarna Fors och Kloster i Eskilstuna kommun och järnåldersbygden i Selaöns båda socknar Ytterselö och Överselö. Dessa två områden tillhör de skeppssättningstätaste i Södermanland och med tanke på uppsatsens syfte har tyngdpunkten hamnat på analysen av skeppssättningarna på Selaön.


1.4. Definition av begreppet skeppssättning

I den här uppsatsen används begreppet skeppssättning för att beteckna såväl skeppsformiga stensättningar som ofyllda skeppssättningar om inte annat anges. Detta görs mot bakgrund av att det vid förstagångsinventeringen inte gjordes någon åtskillnad mellan dessa gravformer; båda benämndes skeppssättning (FMR; jfr även Karlsson & Åman 1980:19). Många socknar i Södermanland har visserligen revideringsinventerats, dock inte alla. Så länge det förhåller sig på det viset är det svårt att vid övergripande analyser med hjälp av fornminnesregistret skilja på de båda gravkategorier. De ofyllda skeppssättningarna utgör dock en ganska liten del av materialet, varför denna definition inte bör utgöra något större problem.


2. Selaön

Selaön, som har valts som huvudsakligt analysområde i denna studie, tillhör Selebo härad i Södermanland och består av de två socknarna Ytterselö och Överselö (för översikt se karta 1). Ön ligger i södra Mälaren strax utanför Strängnäs och öster om ön sträcker sig Prästfjärdens vatten bort till Adelsö och Björkö (Birka). Det är även relativt nära till Helgö och Sigtuna; ett mycket strategiskt läge under järnåldern med andra ord. Selaön har en yta på 91 km2 och är därmed Sveriges största insjöö.

Över Selaön löper flera rullstensåsar. Den största, som tillhör Enköpingsåsen, sträcker sig från Stallarholmen i söder till Ekebyvik norr om Överselö kyrka. En rad mindre separata åskullar, utlöpare av den s k Taxingeåsen, är belägna i Ytterselö, norr om kyrkan. Detta - dvs. rullstensåsar i NV-SO riktning - är väldigt karaktäristiskt för Mälardalen. De har tidigt använts för bosättning och samfärdsel (Clemedson 1965:14f).

Vidare är Selaön uppdelad genom två dalgångar som löper i nordväst-sydostlig riktning. Den västliga sträcker sig från Håsta i söder och upp mellan Algö och Runsö i norr. Den har ännu i tämligen sen tid utgjort en vattenförbindelse. Den östra dalgången sträcker sig från Hornbyviken i norr till Tunaviken i söder (Clemedson 1965:10f).

Selaöns jordarter är lera, kaltberg och isälvssediment, men större delen av ön består av morän. Ön består vidare till ganska stor del av slättland, som dock är småkuperat med mindre höjder och dalar; en terräng som är typisk för Mälardalen (Clemedson 1965:11, 16ff; Säll 1998:11).

Selaön är ett av Sveriges fornlämningstätaste områden. Här finns över 3 000 enskilda fornlämningar. De är till största delen koncentrerade till den grusås som sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning över ön. Där ligger gravfälten som ett pärlband efter varandra. Fältinventeringen av de fasta fornlämningarna är gjord 1957 av RAÄ (Hyenstrand 1974:27, 77; Säll 1998:2, 16, 49; FMR).

Redan under vikingatiden synes Selaön ha varit relativt tätt befolkad och det är sannolikt att bebyggelsen redan då nått den utbredning som i huvudsak tycks finnas kvar både under medeltid och nyare tid. Detta verkar rimligt med utgångspunkt från såväl fornlämningsbeståndet som ortnamnsforskningen (Clemedson 1965:33; Säll 1998:19).


3. Datering av gravfält

Datering av gravfält är en viktig del av analysen i ett par av uppsatsens kapitel (främst kapitel 4 och 5). För att undvika alltför mycket upprepning följer här en redogörelse för hur man daterar gravfält och andra fornlämningar från bronsåldern och framåt med utgångspunkt från yttre karaktäristika samt miljö och sammanhang. Det område som avses är i första hand Mälardalen och dateringsmetoden bygger på de redogörelser som finns i de bebyggelsearkeologiska standardverken Fornlämningar och bebyggelse (1964), skriven av Björn Ambrosiani, och Centralbygd - Randbygd (1974), som är författad av Åke Hyenstrand.


3.1. Bronsåldern (ca 1800-500 f.Kr.)

Bronsålderns gravar utgörs huvudsakligen av spridda (vanligen ensamliggande) större rösen på ås- och bergskrön omgivna av stensättningar av rösetyp (dvs. utan jordfyllning) (Ambrosiani 1964:60, 62f, 80; Hyenstrand 1974:17ff). Det förekommer även gravfält med spridda stensättningar med låg fyllning och kraftiga kantkedjor. Dessa stensättningar kan vara runda, kvadratiska och/eller oregelbundna (Ambrosiani 1964:60). Till bronsåldersmiljön hör även skärvstenshögar och skeppssättningar (Ambrosiani 1964:60, 77; Hyenstrand 1974:18).

Mot slutet av bronsåldern framträder gravfält med små (1-3 meter i diameter), flata stensättningar av grovt stenmaterial, i vissa fall med mittblock. Dessa gravar kan vara glest grupperade, men också samlade i relativt täta grupper. Till detta skede hör även grupper av spridda, större och ofta oregelbundna stensättningar (Ambrosiani 1964:77, 89). Även kvadratiska, röseliknande stensättningar tillhör denna period (Hyenstrand 1974:20).


3.2. Äldre järnåldern (ca 500 f.Kr.- 400 e.Kr.)

Äldre järnålderns gravfält återfinns främst på höjder, på åsar och i skogsmark. Variation i gravformerna är karaktäristiskt för denna period. Gravfälten består av fyllda och ofyllda stensättningar, högar och rösen samt resta stenar. Anläggningarnas form är rund, kvadratisk, rektangulär, tresidig eller oval. Storleken växlar från några meter upp till 20 meter i diameter. Kantkedjor och yttre fotkedjor är vanliga. Resta hällar, s k bautastenar, har använts både fristående och i anslutning till anläggningar av de övriga typerna. De runda stensättningarna utgör ofta hälften eller mera av gravarna. Även domarringar och stenflaksgravar tillhör den äldre järnåldern. De främsta kännemärkena kan dock sägas vara gravfält med triangulära stensättningar, resta stenar och rösen bland fornlämningarna (Ambrosiani 1964:64ff, 74ff; Hyenstrand 1974:18ff; Hyenstrand 1984:70, 81).


3.3. Yngre järnåldern (ca 400-1050 e.Kr.)

Yngre järnåldern karaktäriseras av ett relativt stereotypt gravskick. Gravfälten, som vanligtvis ligger på moränbackar (impediment) inom den odlingsbara marken i anslutning till jordbruksbebyggelsen, består huvudsakligen av runda, oregelbundet runda eller svagt ovala högar samt övertorvade stensättningar. Diametern är oftast 4-8 meter. Anläggningarna är vanligen relativt jämnstora och ofta slarvigt byggda. På dessa gravfält påträffas i många fall enstaka treuddar, rektangulära stensättningar med öst-västlig orientering (sen vikingatid) och/eller skeppssättningar. Även enstaka högar med en diameter på upp till 20 meter kan förekomma. Storhögar och kungshögar kan främst dateras till vendeltiden och tidig vikingatid (Ambrosiani 1964:68ff, 89f, Hyenstrand 1984:79).

Mer detaljerat kan man säga att de folkvandringstida gravarna utgörs av små, oftast runda och flacka (dessutom övertorvade) stensättningar. Formen kan dock variera. Vendeltidens små och flacka gravanläggningar skiljer sig inte mycket från de folkvandringstida dito. De är dock oftast mindre omsorgsfullt gjorda. Ny variation i gravformerna uppstår i sen vikingatid (Ambrosiani 1964:68ff, 78, 89ff, 110; Hyenstrand 1974:20ff).


4. Skeppssättningarnas två tidsperioder

Utgrävningar av skeppssättningar visar i de flesta fall en datering till bronsålder eller vikingatid, men fornlämningstypen förekommer även under andra tidsperioder (jfr. kap. 1) (Capelle 1986:23ff). Majoriteten av de absolut daterade skeppssättningarna uppfördes mellan 500- och 1000-talet e.Kr, med en klar tyngdpunkt i vikingatiden. Bronsåldersdateringarna har varit betydligt färre (om man bortser från Gotland) (Capelle 1986:23ff, 1995:71). I Mälardalen har endast ett fåtal skeppssättningar undersökts. De flesta av dessa har daterats till yngre järnålder/vikingatid (Hyenstrand 1974:22, Capelle 1986:8ff).

Mot bakgrund av det faktum att så få skeppssättningar är absolut daterade kan en ungefärlig datering erhållas med hjälp av den omgivande fornlämningsmiljön (Hyenstrand 1974:22f; Larsson 1990:75). I Mälardalen förekommer skeppssättningar främst i två sammanhang. De återfinns dels i samband med typiska bronsålderslämningar, dels på gravfält från yngre järnåldern (jfr. kap. 3) (Hyenstrand 1974:18ff).

Med utgångspunkt från detta har en detaljanalys gjorts av skeppssättningarna i bronsåldersbygden i dubbelsocknen Fors/Kloster (Eskilstuna kommun) samt i järnåldersbygden på Selaön. Dessa områden har valts pga. att de har ovanligt många skeppssättningar. Valet skedde med utgångspunkt från Sonja Wigrens sammanställning i avhandlingen Sörmländsk bronsåldersbygd (1987:36ff) och fornminnesregistret (FMR).

Skeppssättningarna i dessa områden har mätts, orienteringsbestämts, fotats och ritats av in situ, varför dessa analyser har blivit mer exakta än om man endast hade använt sig av de uppgifter som finns i fornminnesregistret. Vissa uppgifter har alltså justerats och några oregistrerade skeppssättningar har tillkommit.

I dubbelsocknen Fors/Kloster finns det 11 skeppssättningar (13 om man, som Wigren, räknar med RAÄ 34 och RAÄ 239. Dessa bedöms dock som en oval stensättning respektive en oval hög i fornminnesregistret, varför de inte har medtagits i analysen. RAÄ 34 har dessutom grävts ut och daterats till järnåldern). Av de resterande kan två, RAÄ 162 och RAÄ 192, dateras till järnåldern mot bakgrund av den omgivande gravfältsmiljön. Således återstår nio skeppssättningar - RAÄ 65, 85, 89a, 89b, 89c, 90, 93, 152 och 168 - att analysera. Detta finns sammanställt i tabell 1.

I Överselö socken finns det enligt fornminnesregistret två skeppssättningar. Dessa har beteckningarna RAÄ 8 och RAÄ 105. Den förstnämnda bedöms dock som osäker och kan möjligen vara en rest av en gammal stengärdesgård istället. Eftersom denna fornlämning dessutom inte kunde återfinnas av författaren har den utelämnats i analysen.

Enligt fornminnesregistret finns det åtta skeppssättningar i Ytterselö socken. En av dessa, RAÄ 20, har dock utgått ur analysen. Denna fornlämning bedöms av inventeraren som en skeppssättningsliknande stensättning, men jag anser att det snarare är en rest av en rund (eller möjligen oval) stensättning. I vilket fall som helst är klassificeringen högst tveksam, eftersom endast den södra sidan är bevarad.

Utöver de skeppssättningar som finns dokumenterade i fornminnesregistret har jag upptäckt tre nya i denna socken. Inom RAÄ 58 fanns en skeppssättning registrerad sedan tidigare. Här upptäckte jag två nya. Den ena var 11,5 m lång, 2,5 m bred och var orienterad i nordost-sydvästlig riktning. Den andra, och mindre av dem, hade måtten 3,5x1,5 m och hade samma orientering som den första.

På det stora gravfältet RAÄ 123 fanns, förutom den välkända och 33 meter långa skeppssättningen Åsa domarsäte, två skeppsformiga stensättningar registrerade. Bland de ca 250 fornlämningarna upptäckte jag dock ytterligare en skeppsformig stensättning. Den var 6 m lång, 3,5 meter bred och var orienterad i nordnordostlig-sydsydvästlig riktning. Att denna fornlämning inte var registrerad är mycket förvånande, eftersom detta är ett lättillgängligt och välbesökt gravfält.

De resterande skeppssättningar som ingår i analysen är RAÄ 54a, 54b och 86. Inalles rör det sig om 11 stycken på Selaön. Uppgifterna om dessa finns, liksom uppgifterna om skeppssättningarna i Fors/Kloster, sammanställda i tabell 1.

I tabellen ser man att skeppssättningarna från yngre järnåldern (Selaön) i genomsnitt är något längre, bredare och högre än de från bronsåldern (Fors/Kloster). Detta är dock en aning missvisande, eftersom tre av skeppssättningarna på Selaön är mycket stora. Det rör sig om de två ofyllda skeppssättningarna inom RAÄ 54 (20x7x1 m respektive 16x4x1 m) samt Åsa domarsäte (33x8x1,3 m). Dessa får ett stort genomslag, eftersom analysen omfattar relativt få skeppssättningar. Om man räknade bort dem skulle skillnaderna vara betydligt mindre.

Stenstorleken är identisk, men stävstenarna är större bland skeppssättningarna från yngre järnåldern. Även här påverkar de stora skeppssättningarna på Selaön statistiken. Kantkedjor tycks vara något vanligare under bronsåldern. Stenstorleken i kantkedjorna och deras höjd är dock mycket likartad.

Relativt stora skillnader kan noteras avseende orienteringen. I tabellen har skeppssättningarnas orienteringsriktningar delats in i 16 sektorer om 25 nygrader vardera i enlighet med Karlsson & Åmans indelningsschema i uppsatsen Skepp och himlaljus (1980). Mittlinjen i respektive sektor motsvaras av väderstrecken N, NNÖ, NÖ, ÖNÖ, osv. Gränserna för varje sektor ligger +/-12,5 nygrader från en riktningsangivelse av väderstreckstyp (S, SSV, SV, osv.). Därmed får man en viss tolerans för felaktigheter i skattade orienteringsangivelser. Sektorerna är dock tillräckligt många för att variationer mellan dem ska synas. Endast sektor 1-8 redovisas, eftersom en notering i sektor 1 medför en notering i sektor 9 osv. (Karlsson & Åman 1980:26f). I Fors/Kloster märks en tydlig koncentration till sektor 6, dvs. ÖSÖ-VNV. På Selaön tillhör dock majoriteten av skeppssättningarna sektorerna 3, 4 och 5, vilket motsvarar NÖ-SV, ÖNÖ-VSV och Ö-V. En viss förskjutning jämfört med de bronsåldersdaterade skeppssättningarna med andra ord.

Utöver detta kan man notera att skeppssättningar utan fyllning är vanligare under yngre järnåldern samt att övermossade skeppssättningar uteslutande förekommer i bronsåldersmiljöer. Det sistnämnda överensstämmer med bronsåldersgravar i allmänhet. Stensättningar med kal stenfyllning dateras normalt till bronsåldern och på dessa gravar växer det ofta mossa (jfr. Hyenstrand 1984:62; Asplund 1998:18).

Den nedersta delen av tabellen redogör för skeppssättningarnas läge i förhållande till andra fornlämningar. Tabellen visar att de järnåldersdaterade skeppssättningarna utan undantag ligger i gravfält, medan de bronsåldersdaterade dito även förekommer i närmast ensamliggande lägen. Här är dock risken för cirkelresonemang överhängande, eftersom fornlämningsmiljön var utgångspunkten för den ursprungliga dateringen. Resultaten kunde med andra ord knappast ha blivit annorlunda. Värt att notera är dock att inga helt ensamliggande skeppssättningar noterades i Fors/Kloster.

Denna sammanställning visar på klara likheter mellan skeppssättningar från de båda tidsperioderna, men även vissa avvikelser. En del av skillnaderna kan förklaras av att det finns några exceptionellt stora skeppssättningar på Selaön. Ett alternativ hade varit att helt enkelt ta bort dem ur analysen, eftersom de dessutom tillhör samma skeppssättningstyp, dvs. de är alla ofyllda. Grundproblemet är här att man vid fornminnesinventeringen inte har gjort någon enhetlig skillnad på ofyllda skeppssättningar och (fyllda) skeppsformiga stensättningar (jfr. kap. 1.4.). Jag har därför valt att ha med dem i sammanställningen.

Anledningen till att de stora skeppssättningarna får så stort genomslag i statistiken är givetvis att analysmaterialet är förhållandevis litet. Detta medför även risk för andra felaktiga slutsatser. Med anledning av detta har även en analys gjorts av Södermanlands samtliga skeppssättningar. Genomgången har gjorts utifrån uppgifter i Fornminnesregistret (FMR) och Sonja Wigrens sammanställning av de sörmländska skeppssättningarna (Wigren 1987:36ff). Dateringar har även här gjorts med utgångspunkt från Ambrosiani (1964) och Hyenstrand (1974). Analysen av det sörmländska materialet omfattar 89 skeppssättningar. 34 av dem tillhör bronsåldern och 55 yngre järnåldern. Detta är något färre än de 132 skeppssättningar som ingår i Wigrens material (Wigren 1987:36). Skillnaden beror främst på att jag har begränsat mitt urval till Södermanlands län, medan Wigren även har räknat med delar av Västmanlands och Stockholms län (19 st). Wigren har dessutom även medtagit en del icke-registrerade skeppssättningar, som finns omtalade i litteraturen (t ex Rannsakningar 1667, Boije, ATA och Dybeck 1847, 1849). Andra skillnader beror på att viss revideringsinventering har skett sedan Wigrens materialinsamling (1984) samt på att det genom detaljanalyserna av socknarna Fors/Kloster samt Ytterselö och Överselö skett en del ändringar.

Denna sammanställning bygger alltså på uppgifter från ett flertal inventerare och är inte lika enhetlig och exakt som de uppgifter som presenterades i tabell 1. Materialets storlek gör dock att det är statistiskt säkrare. Resultaten presenteras i tabell 2.

Sammanställningen visar stora likheter i konstruktion, storlek och orientering. Skeppssättningarna från bronsåldern är i genomsnitt 14,0 meter långa, medan de från järnåldern har en snittlängd på 13,3 meter. Den genomsnittliga bredden är identisk: 3,5 meter. (Wigren har dessutom räknat ut medianvärdena för skeppssättningarnas längd och bredd. Dessa värden är exakt lika: 12x3 m för både brons- och järnålder.) Höjden är 0,30 respektive 0,32 meter. Likheterna är alltså än större i detta material än i detaljanalysen.

Stävstenar verkar vara något vanligare under bronsåldern. De tycks också vara lite större under denna tidsperiod. Detsamma gäller för fyllningsstenen. Skillnaderna är emellertid inte särskilt påtagliga.

Likartade tendenser jämfört med i tabell 1 kan ses gällande kantkedjor och deras storlek samt stenfyllningen och dess karaktär. När det gäller orienteringen föreligger dock vissa avsteg. I tabell 2 är det nämligen svårare att se några tydliga tendenser. Alla väderstreck förekommer, men en viss tendens mot Ö-V förekommer för de bronsåldersdaterade skeppssättningarna och NNÖ-SSV, NÖ-SV samt ÖNÖ-VSV är de vanligaste orienteringsriktningarna under yngre järnåldern. Dessa tendenser är inte på något sätt överväldigande, dock. Värt att notera är att den sektor som är vanligast under bronsåldern i tabell 2 helt saknas i Fors/Kloster. Skillnaderna är mindre mellan tabell 1 och 2 när det gäller järnåldern.

För att göra det hela än mer förvirrande kan det nämnas att Wigren har kommit fram till att alla väderstreck visserligen är representerade, men att en tendens mot N-S och NV-SO kan noteras för bronsåldern och en viss tendens mot Ö-V för yngre järnåldern (Wigren 1987:36ff). Dessa avvikelser jämfört med min sammanställning beror säkert till viss del på att jag inte använt samma indelningssystem som Wigren. Hur mycket det har påverkat resultaten är dock svårt att säga, eftersom Wigren inte alltid redogör för sina insamlings- och indelningsprinciper. Det är med andra ord svårt att säga något säkert om skillnader och likheter när det gäller skeppssättningarnas orientering.

Fornlämningsmiljön uppvisar ungefär samma tendenser som i tabell 1. Den främsta skillnaden utgörs av att det bland skeppssättningarna från bronsåldern förekommer ett flertal ensamliggande anläggningar. Detta är dock inte särskilt förvånande, eftersom många bronsåldersgravar har den typen av placering (jfr. kap. 3.1.). Även här bör dock risken för cirkelresonemang påtalas.

Överlag måste man säga att likheterna mellan skeppssättningarna från de båda tidsperioderna är slående. I vissa fall har genomsnittsvärdena till och med varit identiska. De främsta skillnaderna handlar om fornlämningsmiljön, dvs. bronsålder och yngre järnålder. Under bronsåldern är det ganska vanligt med ensamliggande anläggningar, medan de under yngre järnåldern vanligtvis uppträder i gravfält. Vissa skillnader kan även noteras när det gäller frekvensen av och storleken på stenfyllning, stävstenar och kantkedjor. I samtliga fall tycks de bronsåldersdaterade skeppssättningarna ha något högre värden. När det gäller orienteringen är det svårt att se några tydliga tendenser. Sammanfattningsvis kan man dock säga att likheterna överväger och frågan inför de följande kapitlen är varför man väljer att uppföra en gravform som har så stora likheter med en betydligt äldre gravtyp.


5. Skeppssättningarnas gravfältssammanhang i den yngre järnåldern

För att kunna besvara frågan om varför man återaktiverar traditionen att uppföra skeppssättningar har jag gjort en analys av skeppssättningarnas gravfältssammanhang i den yngre järnåldern. Det jag särskilt har intresserat mig för är gravfältsstorleken. Jag har därför jämfört den genomsnittliga gravfältsstorleken under järnåldern på Selaön med den genomsnittliga gravfältsstorleken för järnåldersdaterade gravfält med skeppssättningar i hela Södermanland.

Samtliga järnåldersgravfält på Selaön har daterats i enlighet med Ambrosiani (1964) och Hyenstrand (1974) (jfr. kap. 3) och ritats in på häradskartan över Selebo härad (skala 1:50 000) från 1897 enligt samma system som Hyenstrand tillämpade på fornminnesregistrets kartor. Resultatet kan ses i karta 2, där en uppdelning har gjorts mellan gravfält tillhörande äldre järnålder, yngre järnålder samt äldre och yngre järnåldern. Endast gravfält (dvs. ansamlingar av minst fem gravar) togs med, eftersom ensamliggande gravar ofta tillhör bronsåldern eller är svåra att datera (jfr. Ambrosiani 1964:80). Enda undantaget utgjordes av ett par ensamliggande eller nästintill ensamliggande storhögar (som har en diameter på minst 20 meter) och en domarring. Gravfält med skeppssättningar markeras med ett X samt tillhörande fornlämningsnummer. Utöver dessa kategorier togs även runstenar och fornborgar med på kartan. Runstenarna på Selaön, som behandlas mer i detalj i kapitel 8, dateras till sen vikingatid. Fornborgar byggdes under stora delar av järnåldern (och troligen även under bronsåldern) och någon närmare datering finns mig veterligen inte när det gäller fornborgarna på ön.

Det genomsnittliga antalet fornlämningar (främst gravar, men även exempelvis resta stenar och runstenar) på gravfält daterade till järnåldern (dvs. både periodens äldre och yngre del) var 40 i Ytterselö socken och 31 i Överselö socken. Om man räknar bort gravfält med skeppssättningar blir siffrorna 36 respektive 30. För Selaön som helhet, dvs. inklusive både Ytterselö och Överselö, var det i genomsnitt 35 fornlämningar på varje järnåldersgravfält (33 om man räknar bort gravfält med skeppssättningar).

Dessa uträkningar kan vara något missvisande eftersom de inkluderar gravfält från äldre järnåldern, trots att skeppssättningar nästan uteslutande uppfördes under yngre järnåldern. Jag har därför även räknat ut den genomsnittliga storleken på gravfält från yngre järnåldern inklusive de med kontinuitet från äldre till yngre järnåldern. Det genomsnittliga antalet fornlämningar blir då 40 för Ytterselö socken och 30 för Överselö socken. 30-40 är således det intervall som man får om man tar hänsyn till de olika uträkningsunderlagen.

Ytterligare några källkritiska aspekter bör nämnas i detta sammanhang. För det första så skulle siffrorna bli något lägre om man endast räknade med gravarna och inte tog med samtliga fornlämningar på gravfälten. För det andra bör det påtalas att Selaön är en väldigt fornlämningsrik bygd där andelen enheter med gravfält innehållande mer än 60 anläggningar är större än någonstans i övriga Södermanland (Ambrosiani 1980:127). Detta innebär att siffrorna med största sannolikhet ligger över genomsnittet i landskapet som helhet. Det är något som kan vara bra att hålla i åtanke vid jämförelsen med den genomsnittliga storleken på gravfält med skeppssättningar.

Vid uträkningen av det genomsnittliga antalet fornlämningar på järnåldersdaterade gravfält med skeppssättningar har jag dels använt mig av fornminnesregistret, dels av Sonja Wigrens sammanställning av skeppssättningar i avhandlingen Sörmländsk bronsåldersbygd (1987:36ff). Om man utgår ifrån fornminnesregistret och räknar med såväl säkra som osäkra/ tveksamma skeppssättningar får man ett snitt på 58 fornlämningar per gravfält. Om man endast tar med de säkra blir siffran 61. Motsvarande uträkningar med utgångspunkt från Wigrens sammanställning ger siffrorna 54 (om man inkluderar de osäkra) och 59 (om man endast räknar med de säkra). Vi får därigenom ett intervall på 54-61 fornlämningar i snitt. Även här skulle siffrorna givetvis ha varit något lägre om man endast räknade med gravarna och inte exempelvis runstenar. Som en kuriositet kan jag nämna att det genomsnittliga antalet fornlämningar på gravfält med skeppssättningar är hela 97 på Selaön!

Resultatet visar att skeppssättningar uppträder på betydligt större gravfält än genomsnittet. Enligt Ambrosiani är gravfältsstorleken främst beroende av anläggningstidens längd (Ambrosiani 1964:63, 197, 202ff, 209, 223; Wijkander 1983:23). Han menar nämligen att det genomsnittliga antalet människor inom en bebyggelseenhet har varit relativt konstant och likvärdigt över långa tidsperioder oavsett vilken förhistorisk epok det gäller (Ambrosiani 1964:127). Detta resonemang tycks bekräftas i det sörmländska materialet. Det visar sig nämligen att ca en tredjedel av gravfälten med skeppssättningar har kontinuitet från äldre till yngre järnåldern. Vad vi ser är alltså en fornlämningstyp som har sin förebild i bronsåldern och som uppförs på gravfält med lång kontinuitet bakåt i tiden. Vad kan detta betyda?


6. Skeppssättningarnas gravfälts- och gårdssammanhang på Selaön

Som vi såg i det föregående kapitlet förekommer skeppssättningar vanligtvis på stora gravfält med kontinuitet långt tillbaka i tiden. Detta gäller dock inte i samtliga fall. En del skeppssättningar uppträder på mindre gravfält med relativt kort brukningstid. Ett exempel på det är RAÄ 86 i Ytterselö sn, där en skeppssättning ligger på ett gravfält med endast fem fornlämningar. Hur passar den skeppssättningen in i mönstret?

Mot bakgrund av detta vore det intressant att se vilka övriga gravfälts- och gårdssammanhang som finns för skeppssättningar. Jag har därför försökt att knyta gravfälten på Selaön till järnålderns bebyggelseenheter. Detta har gjorts mot bakgrund av att boplats och gravfält ofta ligger i omedelbar anslutning till varandra. I princip kan man helt enkelt säga att gravfält indikerar förhistorisk bebyggelse (Ambrosiani 1964:88, 190; Hyenstrand 1984:84). I detta sammanhang bör det nämnas att det nästan alltid är nära kontakt mellan gravfält från yngre järnålder och tomtplats, men att gravfält tillhörande äldre perioder endast undantagsvis ligger i anslutning till tomtplatsen. Dessa förhållanden tyder på att en omflyttning av bebyggelsen kan ha skett vid övergången till yngre järnålder (jfr. kap. 8.2) (Ambrosiani 1964:209f; Hyenstrand 1984:84). Jag har också gjort en ortnamnsanalys av de aktuella enheterna för att se om deras ålder och namntyp kan ge ytterligare ledtrådar till skeppssättningarnas placering. Analysen berör således i första hand gravfälten med skeppssättningar i Överselö (RAÄ 105) och Ytterselö (RAÄ 54, 58, 86 och 123) samt de bebyggelseenheter de kan knytas till. För att få en mer heltäckande bild och för att påvisa metodens korrekthet och potential har dock Selaöns samtliga gravfält knutits till respektive bebyggelseenhet. Detta har även gjorts för att underlätta och tydliggöra den mer övergripande analysen av Selaöns ortnamn i kap. 6.3 och kap. 7.4. Innan jag påbörjar genomgången kräver dock valet av kartmaterial sin förklaring.


6.1. Geometriska jordebokskartan eller häradskartan?

Inom bebyggelsearkeologin har man framförallt använt sig av två olika kartmaterial för att rekonstruera järnålderns gårds- och bebyggelsestruktur i Mälardalen, nämligen 1600-talets geometriska jordebokskartor och den äldre ekonomiska kartan - den s k häradskartan -, som är från 1800-talets senare del och 1900-talets början.

Enligt Björn Ambrosiani (1964) lämpar sig de geometriska jordebokskartorna bäst i den här typen av analyser. Han menar att den korta tidsrymden mellan den yngre järnåldern och medeltiden samt traditionsuppgifter om direkt kontinuitet mellan dessa perioder stöder användningen av detta kartmaterial. Vidare hävdar han att de flesta gravfälten ligger i direkt anslutning till 1600-talets bytomt (Ambrosiani 1964:193). (Vanligen anser man att ett gravfält tillhör en viss gård eller by om det ligger max 300 meter från denna. Jfr. t ex Helmfrid 1962:74). Ambrosianis metod har bland annat använts av Elin Säll (1998). Hon bygger stora delar av sin CD-uppsats om Selaöns järnålder på studier av geometriska jordebokskartor.

Åke Hyenstrand (1974) har, till skillnad från Ambrosiani, använt sig av häradskartan i sin forskning. Han menar att denna karta lämpar sig väl för bebyggelsearkeologiska studier, eftersom gränsändringarna har varit obetydliga sedan 1600-talet. Häradskartan redovisar nämligen bebyggelsestrukturen vid en tidpunkt då urbaniseringen endast obetydligt hade påverkat landskapsbilden. På dessa kartor finns de skilda jordregistreringsenheternas gränser redovisade och detta förhållande är grundläggande för den beräkning av bebyggelseenheter som Hyenstrand företar i sin avhandling. Hyenstrand menar att kvaliteten och utförandet av de geometriska jordebokskartorna är ganska skiftande. En annan nackdel med dem är att de inte täcker hela Mälarregionen (Hyenstrand 1974:15, 35).

Mats G. Larsson använder sig i boken Från stormannagård till bondby - en studie av mellansvensk bebyggelseutveckling från äldre järnålder till medeltid (1997) av både geometriska jordebokskartor och häradskartor. Han anser dock att häradskartan är mer användbar i dylika sammanhang (Larsson 1997:10f). I sin avhandling från 1990 (Runstenar och utlandsfärder) använder han sig främst av häradskartan när han knyter gravfält till specifika enheter (Larsson 1990:44f).

Utnyttjandet av häradskartan har dock kritiserats av Ambrosiani (1983). Han påtalar bland annat brister i kartans bebyggelseredovisning, särskilt när det gäller säteriernas underlydande bebyggelser.

Även andra kartmaterial, såsom skifteskartor från 1700- och 1800-talen (Nordström 1980) samt den yngre ekonomiska kartan från 1950-talet (Gustafsson & Lidén 1980), har använts i bebyggelsearkeologiska studier. Geometriska jordebokskartor och häradskartan är dock de vanligaste.

För att ta reda på vilket kartmaterial som lämpar sig bäst för studiet av järnålderns gårds- och bebyggelsestruktur har jag gjort en jämförande studie av geometriska jordebokskartan och häradskartan med utgångspunkt från Selaön (Asplund 2001). Det visade sig där att den största fördelen med geometriska jordebokskartan är att karteringen i de flesta fall genomfördes före säteribildningen. Om man betänker att det finns ca 400 säterier i Södermanland inser man att detta är ganska betydelsefullt i sammanhanget. På Selaön finns det sju säterier (Asplund 2001:14ff).

En annan fördel är storskaligheten. De flesta geometriska jordebokskartorna är upprättade i skala 1:5 000 (de äldre) eller 1:4 000 (de yngre). Även skalorna 1:3 333, 1:2 500, 1:2 000 och 1:1 000 förekommer dock (Tollin 1991:14; Asplund 2001:4, 18).

En av de främsta nackdelarna med geometriska jordebokskartan är att endast inägomarken är karterad. Den totala ägofiguren (inklusive utägomarken) blir därför svår att rekonstruera utan hjälp av andra källor. Vid min jämförande analys visade det sig att man därför riskerar att knyta fel fornlämningar till den aktuella enheten. Man kan helt enkelt "missa" vissa gravfält pga. att de ligger för långt ifrån gårdstomten. Detta förhållande blir särskilt tydligt om gården har vittgående utmarker (Asplund 2001:17f).

Det är också viktigt att framhålla att stora delar av landet saknar geometriska jordebokskartor. Dessutom är täckningen långt ifrån 100-procentig i de karterade områdena. Detta gäller bl a för Mälardalen. Det är heller inte så vanligt att en och samma socken kan uppvisa fullständig täckning. Detta beror på att främst skattehemman (sällan frälsejord) karterades. Det är därför svårt att göra heltäckande och övergripande analyser med utgångspunkt från geometriska jordebokskartan. På Selaön saknas jordebokskartor för ett flertal enheter. Täckningen är alltså bristfällig även där (Tollin 1991:15; Sporrong 1994:138; Asplund 2001:4, 14, 18).

Andra invändningar mot jordebokskartan rör exempelvis inexakta skalor, felaktiga mätningar av lantmätaren, vinkelfel och inkorrekta riktningsangivelser (Asplund 2001:18).

Häradskartan har, till skillnad från jordebokskartorna, en fullständig täckning i hela Mälardalen. I min analys, som innehöll detaljerade jämförelser av de båda kartmaterialen för ett antal gårdar på Selaön, visade det sig dessutom att endast små gränsskillnader förelåg. Säterierna utgör dock ett problem om man använder sig av häradskartan, eftersom de äldre strukturerna inte finns kvar där de ligger (Asplund 2001:14ff).

Häradskartornas småskalighet (1:50 000) är både en brist och en fördel. Vid översiktliga analyser som innefattar stora områden är det praktiskt, men vid detaljstudier kan det skapa vissa problem. Trots detta verkar häradskartan vara mer lämpad att använda i den här typen av studier, förutom vid säterierna (Asplund 2001:18). Jag kommer därför att använda häradskartan i den följande analysen.


6.2. Gravfältens gårdsanknytning

Hyenstrand delar in bebyggelseenheterna i två grupper: primärenheter och ursprungsenheter. Primärenheter är enligt hans definition enheter med gränser, gravfält och namn från yngre järnåldern. Vidare bör enheten vara belagd i skriftligt material från medeltiden och gränserna ska vara anpassade efter terrängförhållandena (Hyenstrand 1974:36f).

Ursprungsenheter definieras som enheter med gravfält som kan dateras till äldre järnåldern. Dessa enheter kan dock inte urskiljas utifrån sentida gränser. Ursprungsenheterna har dock ibland övergått till primärenheter i ett senare skede (Hyenstrand 1974:36f). Denna terminologi för bebyggelseenheter följs bl a av Wijkander (1983).

Beräkningen av antalet primärenheter görs med utgångspunkt från ovan angivna definition samt häradskartans gränser. Enligt Hyenstrand uppgår felmarginalen vid den här typen av beräkningar till ca 15%, beroende på olika rimlighetsbedömningar, bortodling samt missar vid inventeringen, etc. Antalet enheter ligger därför något under det faktiska värdet (Hyenstrand 1974:43).

karta 3 har jag ritat in hemmansgränserna på häradskartan över Selebo härad från 1897. För att få en mer rättvisande bild har jag tagit bort de gränser som har tillkommit vid skiftningar. Eftersom det enligt Hyenstrand inte finns något starkt samband mellan häradsgränser och ursprungsenheter har gravfält tillhöriga enbart äldre järnåldern tagits bort i kartan. Genom detta förfarande kan man knyta gravfälten till specifika enheter, varav majoriteten troligen varit ensamgårdar (jfr. Hyenstrand 1974:90 samt Andrae 1960:87; Ambrosiani 1964:203ff. Av utrymmesskäl väljer jag att inte gå vidare in på den omfattande by-gård-diskussionen). S betecknar enheter med en eller flera skeppssättningar.


6.3. Enheternas namn

Enheternas namn har satts ut på karta 4. Dessa är intressanta eftersom den förhållandevis statiska bebyggelsestrukturen i Mälardalen har medfört ett konserverande av de gamla namnen (Hyenstrand 1974:15). Man måste dock hålla i minnet att namnet - som är enhetens identifikation mot omvärlden - torde ha tillkommit när behovet av identifikation uppstod. Detta innebär att namnen inte alltid behöver ha samma ålder som enheten (Hyenstrand 1974:36).

I enlighet med Hyenstrands definition måste namn på -bo, -bol och -torp sorteras bort, eftersom de har tillkommit efter vikingatiden (Hyenstrand 1974:36f; Wijkander 1983:27). Alla utom ett namn på -torp på Selaön saknar gravfält, vilket styrker riktigheten i detta.

De äldsta enheterna på Selaön är sannolikt de med osammansatta naturnamn. Till dessa räknas bland annat namn på -berg och -ås (Clemedson 1965:40; Hyenstrand 1974:49). Hit hör exempelvis Åsa, där det skeppssättningstäta gravfältet RAÄ 123 ligger. Mot bakgrund av att detta gravfält (med hela 250 fornlämningar) har kontinuitet från äldre till yngre järnålder är det troligt att enheten anlades under äldre järnåldern. Antagandet om den långa brukningstiden stärks ytterligare av att det närliggande gravfältet RAÄ 98 också är stort (60 fornlämningar).

Till kategorin ålderdomliga namn hör även de med teoforma förleder (dvs. avseende asa-gudar) (Hyenstrand 1974:49). På Selaön finns exempelvis Odensicke, Ullunda och Nällsta (= Njärd/Njord), Janslunda (tidigare Lytislundom; vissa menar att Lytir var ett annat namn för Frej) samt Kilfröslunda, Fröslunda och Fröberga (Frö = Frej). Av dessa har enheten Fröberga ett gravfält med en skeppssättning. Denna ligger på ett gravfält (RAÄ 105) som har kontinuitet från äldre till yngre järnålder. Inom enheten finns ytterligare ett gravfält, RAÄ 110, med brukningstid från äldre järnålder och framåt. Båda dessa gravfält är dessutom stora: 110 respektive 172 fornlämningar. Utöver detta finns ett äldre järnåldersgravfält (RAÄ 106) med 25 fornlämningar. Det sistnämnda gravfältet är visserligen betydelselöst med utgångspunkt från Hyenstrands definition av primärenheter, men bidrar till att stärka enhetens förankring i den äldre järnåldern. Kopplingen till den fornnordiske guden Frej diskuteras mer ingående i nästa kapitel.

Tuna i Ytterselö socken har också ett gravfält (RAÄ 58) med skeppssättningar. De flesta Tuna-enheterna är troligen från senare delen av yngre järnåldern. De har ofta ett samband med kyrka och prästgård, vilket är fallet i exempelvis Ytterselö. Men eftersom namnet ofta förekommer med teoforma förleder (t ex Torstuna) och/eller gravfält är de sannolikt äldre än tiden för kristendomens införande. Vissa av dem kan till och med tillhöra romersk eller tidig yngre järnålder. Tuna har även ett samband med den administrativa organisationen. Enheterna är dock ofta yngre än primärenheterna i allmänhet (Ambrosiani 1964:219; Hyenstrand 1974:103, 126; Wijkander 1983:20f).

Hultberg (1935:31) anser dock att Tuna i Ytterselö socken är ett yngre namn som efterträtt ett Sili, -a, vilket ursprungligen skulle utgöra ett viknamn. Han menar att Opptuna (beläget norr om Tuna) är den äldre handelsplatsen och Tuna den yngre, anlagd ner mot sjön pga. uppgrundningen. Namnet skulle därför härstamma från äldre järnåldern.

Inom enheten Tuna finns, förutom gravfältet RAÄ 58 med brukningstid från äldre till yngre järnålder och med ca 50 fornlämningar, yngre järnåldersgravfältet RAÄ 159 med 90 fornlämningar. RAÄ 64 ligger visserligen på gränsen mellan Tuna och Husby, men verkar snarast sammanfalla med bebyggelsen inom Husby. Sammantaget tyder detta på en relativt tidig anläggningstid för enheten.

En stor del av de enheter som har namnformer på -a, -sta, -by och -inge tillhör yngre järnåldern (vissa forskare menar dock att -sta och inge-namnen går tillbaka ända till romersk järnålder). Enheter med dessa namntyper inrymmer ca hälften av alla gravfält i Mälardalen (Ambrosiani 1964:219f; Clemedson 1965:40; Hyenstrand 1974:92, 1984:115; Wijkander 1983:25; Larsson 1997:8). Även på Selaön är dessa namnformer mycket vanliga (jfr. karta 4).

Inom enheten Viggeby i Ytterselö socken finns två gravfält med skeppssättningar, RAÄ 54 och 86. På RAÄ 54, som har kontinuitet från äldre till yngre järnålder, finns 115 fornlämningar, varav två är skeppssättningar. På yngre järnåldersgravfältet RAÄ 86, som nämndes i inledningen av detta kapitel, finns en skeppssättning och endast 4 övriga fornlämningar. I nära anslutning till detta finns det stora gravfältet RAÄ 87, som dateras till yngre järnålder och innehåller ca 100 fornlämningar. Inom enheten finns också storhögen RAÄ 80. Storhögar dateras vanligen till vendel- och vikingatid (Ambrosiani 1964:71; Hyenstrand 1974:103ff, 115; Wijkander 1983:67f). Vad blir då summan av detta? I enlighet med de ovan förda resonemangen finns kopplingen bakåt i tiden visserligen inte på gravfältet RAÄ 86, men väl på andra gravfält inom enheten. Kopplingen bakåt i tiden finns alltså där, trots att det inte är lika uppenbart som i de andra fallen. Sambandet med äldre perioder är tydligast i fallet med RAÄ 54, men även storleken på RAÄ 87 antyder lång brukningstid. Namnet på enheten styrker dock inte den ålderdomliga karaktären.

På Selaön finns även ett Husby. Dessa enheter är, liksom Tuna-enheterna, sammankopplade med den administrativa organisationen under vikingatiden. Husby anses förknippat med kungens förvaltare (Säll 1998:17). Ytterligare ett namn på Selaön som är sammankopplat med administrationen är Karleby. Sammanfattningsvis kan man säga att samtliga skeppssättningar på Selaön uppträder på enheter med starka kopplingar bakåt i tiden. Tre av fyra enheter har namn som kan härledas till äldre järnåldern. 10 av 11 skeppssättningar uppträder på gravfält som har anlagts under äldre järnåldern och haft en brukningstid in i yngre järnåldern (värt att notera är även att fyra av Selaöns totalt nio gravfält med kontinuitet från äldre till yngre järnålder har skeppssättningar). Dessutom antyder det genomsnittliga antalet fornlämningar på gravfälten med skeppssättningar, 97 stycken, att lång brukningstid föreligger.


6.4. Primärenheterna på Selaön

Mot bakgrund av hemmansindelningen, de yngre järnåldersgravfältens placering och ortnamnsanalysen ovan kan 23-27 primärenheter identifieras i Överselö och 22-25 i Ytterselö. Osäkerheten rör i första hand förekomsten av säterier (7 stycken på Selaön), risken för bortodling och bristfällig inventering. Även namnbyten kan ha ägt rum i vissa fall; de flesta namnen tycks dock ha en ålderdomlig karaktär. Dessa felkällor bidrar till det underskattningsproblem som Hyenstrand diskuterat. För en mer detaljerad genomgång av primärenheterna hänvisas till Asplund (2001:10ff).

För att påvisa metodens tillförlitlighet och gårdsindelningens riktighet har jag jämfört mina sammanräkningar med de som har gjorts av Hyenstrand (1974) och Wijkander (1983). Hyenstrand hävdar att Över- och Ytterselö socknar är så kallade dubbeltolfter (Hyenstrand 1974:77). Tolften antas vara en ålderdomlig indelningsenhet och socknens föregångare. Tolften var troligen också en underavdelning till hundaret, som tros vara ett slags tingsområde. Indelningen tycks ha tillkommit i forntidens slutskede. Tolften är alltså ett område med 12 primärenheter. Utgångspunkten för indelningen var, enligt Hyenstrand, de enskilda bebyggelseenheterna eller gårdarna. Jämna tolfter tycks finnas i de flesta av de av Hyenstrand testade socknarna (Hyenstrand 1974:44ff, 124ff, 154).

Keith Wijkander (1983) utgår i sin avhandling Kungshögar och sockenbildning från ett kartmaterial utan inritade gränser, nämligen den äldre geologiska kartan, utgiven i skala 1:50 000 under perioden 1862-1882. Hans utgångspunkt är istället diverse bebyggelsearkeologiska utredningar samt egna undersökningar, som visar att majoriteten av ålderdomliga byar uppvisar gravfält närmare än ca 500 meter från bytomten. Själv sätter han dock gränsen till 700 meter (jfr. ovan med Ambrosianis och Helmfrids antagande om en gräns på ca 300 meter) (Wijkander 1983:26). Enligt Wijkander består Överselö socken av 28-32 primärenheter, dvs. 2,5 tolfter, medan Ytterselö socken består av 22-26 primärenheter, dvs. 2 tolfter (Wijkander 1983:46). Överensstämmelsen med Hyenstrands resultat är alltså ganska god om man betänker felmarginalen på 15 procent. Detta trots att Wijkander utgår från kartor utan gränsdragningar (jfr. geometriska jordebokskartan, som saknar gränser för utmarken).

Enligt min undersökning skulle - med lite god vilja - båda socknarna falla inom intervallet för dubbeltolfter, dvs. 22-26 primärenheter. Om man tar hänsyn till det underskattningsproblem som Hyenstrand diskuterar samt felmarginalen på 15% inser man att Överselö faktiskt skulle kunna bestå av 2,5 tolfter. En annan möjlig förklaring till att det inte rör sig om exakt 24 primärenheter i varje socken - förutom felmarginaler - kan vara att ytterligare kolonisation har skett efter det administrativa systemets fastläggande. Dessa enheter skulle då så att säga falla utanför den administrativa ramen.

Mot bakgrund av detta anser jag att resultaten kring skeppssättningarna på Selaön känns än mer trovärdiga. Genom att tillämpa denna metod på ett större material skulle man kunna dra mer generella slutsatser, men det får bli ett framtida projekt. Metoden är också tillämplig på andra material.


7. Skeppet som symbol

Skepp finns symboliserade i nästan alla världens mytologier, där en sådan symbolik är naturlig. I Skandinavien finns skeppssymbolen belagd i samtliga perioder sedan senmesolitikum. Skeppsgravar har anlagts under en tretusenårig period (Artelius 1996:9, 25).

Orsakerna till skeppssymbolens betydelse är många. Skepp och båtar har varit de främsta kommunikationsmedlen under stora delar av vår förhistoria. Med deras hjälp skapades kontakter, allianser och varuutbyten. De förde också med sig nyheter och innovationer. De var helt enkelt väldigt viktiga för samhället i stort. Skeppet blev därför en naturlig symbol för rörelse, förflyttning, uppbrott, transformation och förändring (Artelius 1996:25f, 81).

Skepp har nära samhörighet med vatten. I många skapelsemyter är vatten källan till allt liv, men samtidigt det element man drunknar och upplöses i. Det skänker liv och fruktbarhet, men påminner även om nersjunkande och undergång. Vatten är alltså symbol för såväl födelse som död, men även för återfödelse. I många mytologier åtskiljer vatten också de levandes och de dödas värld och är därmed den gräns som måste överskridas efter döden (Eliade 1968:89; Biedermann 1997:451ff; Artelius 1996:27, 104).


7.1. Äldre tolkningar av skeppssättningar

Tolkningarna av skeppssättningar har varit många genom åren. Ofyllda skeppssättningar har exempelvis tolkats som envigsplatser (Ahlqvist 1827:171), medan de fyllda har antagits vara griftprydnader (Ohlmarks 1946:9).

Andra forskare har trott att skeppssättningarna var monument över historiska tilldragelser, t ex avbildningar av vikingatida sjöslag och flottor (Säve 1852:145; Ohlmarks 1946:9; Artelius 1994:20, 43, 1996:19).

Lokala folkliga traditioner har gjort gällande att de monumentala skeppssättningarna är gravmonument över jättar eller bemärkta personer (Ohlmarks 1946:10f). Även teorier om minnesmärken över dugliga sjömän har förts på tal (Stenberger 1964:259).

Ytterligare andra forskare har kopplat samman skeppssättningarna med ledungs- och tingsväsendet. Gustawsson (1933:54ff) menar exempelvis att skeppssättningarna har använts för judiciella ändamål. Som argument för detta påtalar han att stenantalet i de ofyllda skeppssättningarna i många fall är jämnt delbart med 12. Enligt Gustawsson återgår tolvtalet på den organisation som ursprungligen har varit gällande på ledungsskeppen och som sedan överförts på bygden. Det skulle således röra sig om till bygden projicerade ledungsskepp (Gustawsson 1933:54ff). Denna tolkning skulle ha varit intressant mot bakgrund av diskussionen om tolfter i det föregående kapitlet om stenantalet i de ofyllda skeppssättningarna genomgående hade varit jämnt delbart med 12. Så är dock inte fallet.

En angränsande tolkning gör gällande att de ofyllda skeppssättningarna skulle utgöra en typ av domarringar som var avsedda för överläggningar rörande sjömän och rådplägningar om ledungsfärder. Stenarna skulle i de fallen ha ställts i en form som passade till nämndens yrken eller föremålet för överläggningarna (Liljegren & Brunius 1823:LXXXIII; Ohlmarks 1946:15f).

Många av dessa tolkningar hänger säkert samman med den relativa fyndfattigdomen i många skeppssättningar. Flera forskare har dessutom menat att skeppssättningar - främst de ofyllda - är kenotafer, dvs. minnesvårdar utan grav. De skulle då vara uppförda över exempelvis sjömän som dött till havs (Almgren 1912:336f; Ohlmarks 1946:13; Müller-Wille 1970:23).

Synen på skeppssättningar som faktiska händelseavbildningar övergavs dock innan 1800-talets slut och från och med ca 1900 har skeppet betraktats som en i första hand religiös symbol (Artelius 1996:22). De flesta forskare uppfattar numera skeppssättningarna som reella gravar.


7.2. Tolkningar av skeppssättningar från brons- respektive järnåldern

Tolkningarna av bronsålderns skeppssymboler anknyter traditionellt främst till hällristningsforskningen. Diskussionen kring skeppssättningarnas meningsinnehåll har därför präglats av tolkningar av hällristningsskeppen. Fokus hamnade således ganska tidigt på religiösa och rituella aspekter. Även analogier med egyptisk, grekisk och babylonisk religion är vanligt förekommande (Artelius 1996:13, 16, 28).

Mytologin under bronsåldern anses ha varit koncentrerad kring vatten- och solkult. I detta sammanhang är skeppet en symbol inom kosmologin och fruktbarhetskulten. Skeppet tros nämligen ha varit det transportmedel som förde världen mot ständig återfödelse. Skeppet förde solskivan upp ur det livgivande vattnet, över himlavalvet och mot en ny dag. Bland annat genom analogierna till antikens mytologier har skeppet även tolkats som en symbol för de dödas resa till dödsriket. Som exempel på detta kan Karon, som transporterar de döda i sin båt över floden Styx till dödsriket Hades, i den grekiska mytologin nämnas. Samma motiv finns även i den egyptiska mytologin (Artelius 1996:12, 18, 26f, 114).

Bronsålderns skeppssymbolik har i första hand diskuterats utifrån kosmologin som helhet och dess sakrala idéstruktur har understrukits. Under järnåldern har symbolens religiösa meningsinnehåll och dess funktion betraktats mer singulärt (den har individrelaterats) och symbolens transitiva förmåga (transporten till dödsriket) har betonats i större utsträckning. Järnålderns skeppssymboler tolkas främst med utgångspunkt från den norröna sagalitteraturen, krönikor, skildringar av vikingatida begravningar, antikens mytologier samt etnografiska paralleller (Artelius 1996:6, 12f, 15, 18). I det följande kommer fokus att ligga på den fornnordiska mytologin.


7.3. Fornnordisk mytologi

Skepp är vanligt förekommande inom den fornnordiska mytologin och skandinaviska sagalitteraturen. Dödsskeppet är den mest välkända funktionen för skeppet i fornnordisk mytologi, dvs. skeppet som tar den döde till Valhall (krigarnas paradis) eller Hel (dödsriket dit alla kommer som har dött i sotsäng). Detta innebär dock inte nödvändigtvis att man trodde att de döda behövde korsa en ocean eller flod; skeppet markerade kanske främst det långa avståndet mellan de båda världarna i en kultur där långa resor företogs med skepp (Schjødt 1995:23f).

Det har emellertid påpekats att de flesta kom till fots eller på häst till Valhall enligt de gamla fornnordiska källorna (Althaus 1993:106ff, Ellmers 1995:167ff). Detta beror troligen på det faktum att landningsplatserna vanligen låg en bit ifrån resans slutmål. Att man färdades med skepp till dödsriket var troligen så självklart att det inte behövde uttryckas. Det var helt enkelt underförstått. Detta resonemang stöds av de många bildstenar som avbildar just detta (Ellmers 1995:167ff).

Ett exempel på skildringar av färden till Valhall är myten om Sigmund och hans son Sinfjötli, som finns återgiven i Völsungasagan (kap. 10). I denna berättelse blir Sinfjötli förgiftad och dör. Sigmund bär då sin döde son i sina armar, och när han kommer till en vik möter han en man med en liten båt. Mannen erbjuder sig att ta den döde över vattnet. Så snart kroppen är ombord försvinner båten ut och är snart utom synhåll för Sigmund. Mannen i båten har tolkats som Oden, som tar med sig en av sina favoriter hem till Valhall. Detta visar hur resan till Odens residens kunde gå till (Ellmers 1986:361, 1995:168; Schjødt 1995:23).

Skeppet kan, förutom att representera resan till dödsriket, även vara en symbol för världslig makt eller maritima kontakter (möjligheten finns dessutom att sociala och religiösa symboler verkar sida vid sida) (Crumlin-Pedersen 1995:94; Schjødt 1995:23). Som exempel på detta kan Ibn Fadlans beskrivning av en vikingatida rus-hövdings skeppsbegängelse nämnas (Ohlmarks 1946:156ff; Schjødt 1995:23). I detta sammanhang bör naturligtvis även de ofta rika båt- och skeppsgravarna påtalas.

En annan välkänd koppling mellan skepp och begravningar utgörs av asaguden Balders begravning. I Snorres Gylfaginning (1997:81) berättas det att asarna efter Balders död förde liket till havet, där Balders skepp Ringhorne (som betyder den med ringad stäv) låg. Gudarna ville skjuta ut skeppet och ordna Balders gravbål på det, men skeppet gick inte att rubba. De blev därför tvungna att be en jättinna om hjälp. Därefter bar de ut Balders lik på skeppet och när hans hustru Nanna Nepsdotter såg det sprängdes hon av sorg och dog. Hon lades på bålet tillsammans med Balder, hans häst och övriga ägodelar, varefter man sköt ut skeppet på havet och satte eld på det. Tor stod bredvid och vigde bålet med Mjölner (Ohlmarks 1946:142ff; Schjødt 1995:23; Sturluson 1997:81).

Liknande begravningar beskrivs för flera av den danska Sköldungaättens medlemmar, bl a Hake, Sköld och Ring, i Beowulf-kvädet. De överlämnades alla åt havet i skepp efter sin död. Dessutom nämns det i Ynglingatal att Vanlade och Visburr brändes i skepp (Ohlmarks 1946:142f).


7.4. Skidbladner och Nagelfar

Som vi har sett kan skeppet både vara en symbol för världslig makt och resan till dödsriket. Det kan också vara ett attribut för en specifik gud eller familj av gudar (Crumlin-Pedersen 1995:94). Ovan nämndes Balders skepp Ringhorne. De mest kända skeppen inom fornnordisk mytologi är dock Skidbladner och Nagelfar.

Det mastlösa skeppet Nagelfar (namnet betyder troligen de dödas skepp) är främst känt från Gylfaginning och Völuspá. I dessa båda texter är det relaterat till händelserna som föregår Ragnarök. Enligt Snorre är skeppet byggt av döda mäns naglar. Den man som dör med oklippta naglar ger mer virke åt skeppet. Detta bör undvikas, eftersom ingen vinner på att det blir byggt. I den sjögång som uppstår vid Ragnarök får skeppet fart. Enligt Snorre är det jätten Hrym som styr Nagelfar, men strof 55 i Völuspá antyder att det istället är Loke som har befälet. Besättningen består av jättar. När både Fenrisulven och Nagelfar dyker upp börjar den sista striden (Collinder 1958:90; Ellmers 1995:168; Schjødt 1995:22; Sturluson 1997:85).

Nagelfar kan visserligen ha ett samband med de gravskepp som är välkända från järnålder och vikingatid, men dess negativa associationer, dvs. kopplingen till krig och kaos, talar emot det. Annat är förhållandet med skeppet Skidbladner.

Enligt Ynglingasagan (kap. 7) tillhörde det magiska skeppet Skidbladner Oden. I alla andra källor sägs dock ägaren vara fertilitetsguden Frej (Gylfaginning kap. 26, Grimnismal kap. 43 och Skaldskapamal kap. 44) (Schjødt 1995:22).

Enligt Snorres Gylfaginning (1997:69) är Skidbladner det bästa och mest konstfärdigt byggda av alla skepp. Det är dock inte det största; Nagelfar är faktiskt större. Några dvärgar, Ivaldes söner, byggde Skidbladner och gav det till Frej. Skeppet är så stort att alla asarna kan bemanna det med vapen och krigsutrustning. Det har dessutom alltid medvind och när man inte använder skeppet kan man vika ihop det som en duk och ha det i en väska (Riek & Crumlin-Pedersen 1988:152; Schjødt 1995:22f; Westerdahl 1995:46; Sturluson 1997:69).

Detta skepp har således uteslutande positiva associationer och är attribut till en av de mäktigaste gudarna inom den fornnordiska religionen, Frej. Enligt bl a Ole Clumlin-Pedersen kan man därigenom koppla skeppssymbolen till den andra världen genom att göra den till en representant för skeppet som ägs av Frej, som har makt över framgång, välstånd och död (Crumlin-Pedersen 1995:94).

Vad som är särskilt intressant för den här uppsatsens vidkommande är Frejs familjebild; han tillhör nämligen vaner-familjen. De främsta vanerna är Njord, härskaren över havet och vinden, och hans barn Frej och Freja (även kallad Vanadis). Vanerna ses som fruktbarhetsgudar i kontrast till de mer aristokratiska asarna (Crumlin-Pedersen 1995:94ff).

Genom namnens släktskap härleds Njord från den gudinna som den romerske historieskrivaren Tacitus nämner i Germania, skriven 98 e.Kr., under den latiniserade namnformen Nerthus (Nerthus är etymologiskt detsamma som Njord). Detta faktum pekar på kontinuitet långt tillbaka i tiden för vaner-familjen. Den berömda kultvagnen från Strettweg i Österrike, daterad till 600-talet f.Kr., har tolkats som en avbildning av Nerthus. Vissa forskare har mot bakgrund av detta kopplat samman Njord/Nerthus med hällristningarnas skeppsmotiv - och i förlängningen även med bronsålderns skeppssättningar! Nerthus association till båten baseras huvudsakligen på Tacitus' kommentarer om de nordgermanska Suebi, för vilka skepp var viktiga. Gudinnans övriga attribut var plogen och vagnen (Crumlin-Pedersen 1995:95f; Carver 1995:120; Ingstad 1995:143; Müller-Wille 1995:106).

Här finns således ytterligare en koppling långt tillbaka i tiden. Om man studerar karta 4 ser man dessutom att ortnamn med koppling till vanerna Frö, Frej, Freja, Njord och Njärd (Nerthus) är mycket vanliga på Selaön. Här finns t ex Kilfröslunda, Fröslunda, Fröberga (med skeppssättning!), Nällsta och Janslunda (tidigare Lytislundom; vissa menar att Lytir var ett annat namn för Frej). Endast två ortnamn på Selaön anknyter till andra fornnordiska gudar: Odensicke och Ullunda. Dessa tecken på utbredd Frej/Freja-kult kan möjligen ha ett samband med de många skeppssättningarna på ön. För att få klarhet i det bör dock fler och större områden analyseras. Tanken är dock mycket intressant.


8. Skeppssättningarna och odal-begreppet

Skeppsgravar har, som tidigare nämnts, anlagts under en tretusenårig period i Skandinavien. Trots detta långa tidsspann och vissa kronologiska luckor finns det enligt många forskare ett idémässigt samband mellan dessa gravtyper (främst mellan skeppssättningar och båt/skeppsgravar). De skulle helt enkelt vara delar av samma religiösa föreställningskomplex (Ohlmarks 1946:130; Müller-Wille 1970; Artelius 1994:43, 1996:110). Mot bakgrund av förra kapitlet verkar detta inte helt osannolikt. Resan till dödsriket tycks ju ha varit ett tema som förekommer i såväl brons- som järnåldern. Men om det religiösa meningsinnehållet varit relativt konstant och skeppssymbolen varit kontinuerligt aktiv i det förhistoriska samhället sedan senmesolitikum, varför finns det inte skeppssättningar i alla tidsperioder?

Svaret på detta är troligen att symbolen brukats inom ritualen utifrån växlande sociala och politiska behov (jfr. Carver 1995:121; Artelius 1996:11, 25, 84, 86, 89, 92, 100ff, 110f, 116f). Ett medvetet socialt bruk av vedertagna symboler kan leda till konfirmation av den socialpolitiska ordningen, men också till förändring. Starka symboler är alltså viktiga sociala och politiska instrument som används exempelvis vid sociala kriser (Artelius 1996:86ff). Förutsättningen för att en symbol ska vara användbar i socialt och politiskt strukturskapande sammanhang är att den uppfattas som en symbol med centralt religiöst innehåll (Artelius 1996:11). Detta gäller i allra högsta grad för skeppssymbolen.

Den varierande utformningen av skeppssymbolen kan därför bero på om det religiösa eller det sociala har betonats (Artelius 1996:102). Skeppssättningar under senneolitikum och äldre bronsåldern är inte synliga ovan jord. Här verkar man således ha fokuserat på den religiösa symboliken. Under yngre bronsåldern och vikingatiden har man dock uppfört skeppssättningar som syns tydligt i landskapet. Det sociala och politiska symbolinnehållet verkar därför ha varit mer centralt under dessa perioder. Båt- och skeppsgravarna tycks utgöra ett slags mellanting i detta avseende. De verkar visserligen ha en social innebörd såtillvida att de ofta påvisar den begravdes ställning i samhället, men de är inte lika tydligt exponerade i landskapet som exempelvis skeppssättningarna. Även skeppssymboler på gravgåvor (t ex rakknivar och andra bronsföremål under bronsåldern), skeppsristningar och bildstenar borde kunna diskuteras utifrån denna utgångspunkt. Här fokuserar jag dock på samhällskontexten i den yngre järnåldern (främst vikingatiden) i Mälardalen.

Vi har i de tidigare kapitlen sett att skeppssättningarna under vikingatiden uppvisar mycket stora likheter med de som uppfördes under bronsåldern. Det har också visat sig att de vanligtvis uppträder på stora gravfält med kontinuitet långt tillbaka i tiden, ofta dessutom i anslutning till enheter vars namnskick antyder en hög ålder. När det gäller symboliken har ett sannolikt samband med Frejs magiska skepp Skidbladner påvisats. I detta sammanhang har Frejs släktskap med den äldre järnålderns och kanske även bronsålderns gudavärld betonats. Mot bakgrund av det ovan förda resonemanget kan man undra vilka sociala och politiska strategier som ligger bakom detta bakåtblickande.

Omvälvningarna i det nordiska samhället under vikingatiden var genomgripande. Stora religiösa, sociala och politiska förändringar inträffade under denna tid. Kristendomens intåg och kungamaktens ökade inflytande är givetvis de mest påtagliga förändringarna. Det brukar sägas att samhällen i kris skriver sin historia. I enlighet med detta menar många forskare att bruket av symboler med ålderdomlig referens är naturligt som social strategi, antingen för att kämpa emot nyordningen eller för att skapa legitimitet för förändringen (Varenius 1992:128; Artelius 1996:47; Burström 1996:25; Käck 1997:1, 5, 8). Det kan också finnas ett samband med odalbegreppet.


8.1. Odal-begreppet

Torun Zachrisson diskuterar i artikeln The Odal and its Manifestation in the Landscape (1994) odalbegreppet och knyter det till gravskicket i Mälardalen. Odal (sista runan i Futharken och språkligt besläktat med adel och ädel) betyder äganderätt. Enligt Zachrisson är dock begreppet bredare än så; hon menar att det bör ses som en mentalitet som är central för förståelsen av den sena järnålderns samhälle i Sverige (Zachrisson 1994:219f).

De äldsta nordiska lagarna, från tidig medeltid, gör gällande att äganderätten till jorden och individens ställning i samhället hängde samman med hur många generationer tillbaka i tiden en persons (= man) förfäder kunnat hävda en viss social ställning eller ägande/besittning av en gård (Zachrisson 1994:220f; Larsson 1997:178).

Frostatingslagen är en samling regler som tillämpades i ett tingsförbund i Trondheims-området. Det äldsta bevarade fragmentet är från tiden 1220-1250; den mest utförliga handskriften är dock från 1260-talet. Det intressanta är att man ur de sex bevarade handskrifterna av Frostatingslagen kan spåra partier som med säkerhet härrör från betydligt äldre lagsamlingar. Enligt en av bestämmelserna i Frostatingslagen blev en frigiven träls efterkommande helt fria från beroendeförhållanden till den tidigare ägaren först om han kunde räkna upp fyra fria förfäder (Larsson 1997:178; NE.se: Frostatingslagen).

Gulatingslagen är en samling upptecknade rättsregler som tillämpades i Gulen socken (belägen söder om Sognefjordens mynning i Norge) och fylkena däromkring före 1274. Tinget existerade troligen redan före 930. Enligt denna lagsamling krävdes det att fem generationer förfäder ägt gården för att jorden skulle betraktas som odal. Äganderätten, eller odalen, krävde alltså en anknytning bakåt i tiden med omkring 150 år (om man räknar med att en generation motsvarar ca 30 år). Reglerna skiljer sig visserligen åt en del mellan de norska medeltidslagarna, men kraven på en viss tid eller ett visst antal förfäder för att jorden skulle ses som odal återkommer i flera av dem. I Gulatingslagen framgår det också att innehav av odaljord gav högre status i samhället. Den odalborne fick exempelvis betala lägre böter för vissa brott, medan förbrytelser mot en innehavare av odaljord gav strängare straff (Larsson 1997:178; NE.se: Gulatingslagen).

I de svenska landskapslagarna finns inte några bestämmelser om hur odal uppstår. Detta beror troligen på att de är betydligt yngre än de norska lagsamlingar som diskuterats ovan. Ett handskriftsfragment av äldre Västgötalagen har visserligen daterats till ca 1250, men de övriga härrör till största delen från första halvan av 1300-talet. Vid den här tiden kunde äganderätt uppnås genom nyodling och köp, varför odalbegreppet förlorat det mesta av sin betydelse. Odalbegreppet nämns dock på några ställen i Upplandslagen, som stadfästes 1296 av Birger Magnusson. Det kan alltså ha haft en innebörd som liknade den norska under äldre tider även i Sverige (Larsson 1997:178f).

Begreppet odal förekommer också på runinskriptioner, även om det är ganska ovanligt. Det mest kända exemplet är U 130 Nora, där följande text står att läsa: Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta. På Sö 145 Eneby lyder texten: Toke ägde halva byn, Grimulv halva byn som gammal odal. Utöver dessa nämner U 1067 en person som heter Odalfrid. Odal nämns även på ett par norska runstenar. Ingen av dessa inskrifter ger någon information om begreppets närmare innebörd, men de visar att det existerade under vikingatiden (Zachrisson 1994:222ff; Larsson 1997:179).

Utöver dessa exempel finns det även runstenar som på ett indirekt sätt tycks hänvisa till odal-rättigheter; detta genom generationsuppräkningar bakåt i tiden. De främsta exemplen på detta är Malstastenen i Hälsingland och Sandsjöstenen i Småland, som räknar upp fem respektive sex förfäder i rakt nedstigande led. Ingenting sägs visserligen om äganderätten, men med tanke på runstenarnas generellt starka anknytning till egendomen samt det ovan förda resonemanget kring landskapslagarna kan detta ha varit underförstått. Det kan således ha funnits liknande regler för odal och jordägande som i Norge (Zachrisson 1994:224; Larsson 1997:179).

Många runinskriptioner visar också hur viktigt det var att påvisa ägandet av gården. Detta kunde ske genom att nämna att någon ägde (eller bodde i) en gård/by eller genom att endast skriva en persons namn i kombination med ett gårdsnamn. Dessa inskriptioner kan också, om än med lite god vilja, tolkas som manifestationer av odalrättigheterna (Zachrisson 1994:224f).

Selaön är med sina 26 runstenar en av Södermanlands runstensrikaste trakter (Brate & Wessén 1924-36: 164-191, 360; Clemedson 1865:32f). Åtta av runstenarna kan, i enlighet med Gräslunds (1991, 1992) dateringsmetod, sägas tillhöra perioden 1020-1050 e.Kr. (Fp). Sju av dem kan dateras till ca 1050 och lika många till perioden 1050-1080 (P3). De resterande fyra är svårdaterade pga. skador eller att runstenarna inte längre finns bevarade.

På ön finns det fyra runstenar med bebyggelsenamn. Sö 195 omtalar -ru-aiki, vilket har tolkats som Brösicke i Ytterselö socken (Brate & Wessén 1924-36:168; Säll 1998:18). Denna runsten är också mycket riktigt placerad inom primärenheten Brösickes ägogränser (se karta 3 och 4). Sö 202 omtalar kula:hui, vilket har tolkats som Klohammar. Detta kan möjligen avse primärenheten Klahammar (Brate & Wessén 1924-36:178; Säll 1998:18). Runstenen är dock placerad inom gården Vallas ägor. Enheterna angränsar inte ens till varandra (se karta 3 och 4). Denna runsten kan visserligen ha flyttats, men jag har svårt att se varför. En annan möjlighet är att avvikelsen beror på en feltolkning av namnet. Inte heller detta verkar dock särskilt troligt.

Vidare finns texten frayslutum på Sö 208. Detta syftar på primärenheten Fröslunda i Överselö socken (Brate & Wessén 1924-36:182; Säll 1998:18). Denna runsten har flyttats till Överselö kyrka. Det går därför inte att med säkerhet säga om den har stått inom Fröslundas ägor. Slutligen omtalar Sö 214 arby, vilket motsvarar gårdsnamnet Årby (Brate & Wessén 1924-36: 191; Säll 1998:18). Denna runsten står mycket riktigt inom primärenheten Årbys ägor i Överselö socken (se karta 3 och 4).

Runstenarna har också ett samband med gränser. Enligt Mats G. Larsson har ca 1/4 av de runstenar som inte flyttats till kyrkor troligen rests i anslutning till ägogränser (Larsson 1990:21; Larsson 1997:10). Även Clas Tollin har noterat detta förhållande, bl.a. på Håbo-landet i Småland (Tollin 1999:51ff, 82). Torun Zachrisson (1994:234, jfr. även 1998: 166f, 194ff) menar att detta kan tolkas som ett uttryck för formell inmutning, dvs. en slags odal-markering.

På Selaön är dessa tendenser också framträdande (se karta 3). Sö 196 och 197 står vid gränsen mellan Husby och Tuna, Sö 198 vid gränsen mellan Valla och Håsta (som även utgör sockengräns), Sö 210 vid gränsen mellan Klippinge och Tynnelsö samt Sö 212 vid gränsen mellan Klitsberga och Lilla Lundby. Även Sö 192, 193 och 200 står relativt nära gränser. Dessutom står Sö 194, 195, 196, 197, 201, 202, 203 och 376 vid gräns mot vatten (Mälaren). När man gör denna sammanräkning bör man även beakta att många runstenar har blivit flyttade till de båda sockenkyrkorna i samband med deras uppförande. Sö 204, 205, 206, 207, 208 och 377 står vid (eller är i vissa fall inmurade i) Överselö kyrka och Sö 191 finns vid Ytterselö kyrka. Således återstår inte särskilt många runstenar (endast tre stycken faktiskt!) som inte kan knytas till någon form av gräns. I detta sammanhang måste man dock komma ihåg att även vissa av de runstenar som inte har flyttats till någon av kyrkorna kan ha flyttats från sin ursprungliga plats. Detta borde dock inte påverka tendensen ovan i någon större utsträckning. Slutsatsen blir därför att en betydande del av Selaöns runstenar ansluter till enheternas gränser. Om man godtar Zachrissons tolkning skulle detta kunna tyda på en koppling till hävdandet av odalen.

Zachrisson diskuterar även gravhögar med utgångspunkt från odalbegreppet. Att detta är rimligt visas bland annat genom att förekomst av gravhögar ännu under medeltiden var ett känt juridiskt belägg vid hävdande av långvarig besuttenhet (Varenius 1998:104). Zachrisson hänvisar i detta sammanhang till Landnámabók, som är en isländsk krönika om den nordiska bosättningen på Island vid 800-talets slut. Skriften, som finns bevarad i fem skilda versioner, har troligen nedtecknats i början av 1100-talet. Ett syfte med Landnámabók anses ha varit att dokumentera vissa hövdingasläkters rätt till den jord de tillägnat sig och gravhögarna stod i detta sammanhang för rättfärdigandet av landägandet (Rafnsson 1974:127, 197f, 215ff; Zachrisson 1994:226).

Det tredje arkeologiska belägget för odalbegreppet som Zachrisson tar upp gäller förhållandet att yngre gravar ibland överlagrar äldre, vilket hon ser som ett uttryck för släktsamhörighet. De underliggande gravarna tillhör i de flesta fallen romersk järnålder och/eller folkvandringstid, medan de överlagrande gravarna, som ofta är högar(!) och därmed styrker det ovan förda resonemanget, till största delen härrör från vikingatiden. Enligt Zachrisson kan romersk järnålder och folkvandringstid ha varit centrala faser i den genealogiska hävden. I linje med detta skulle det under vikingatiden ha varit extra viktigt att manifestera odaljorden (Zachrisson 1994:228ff).


8.2. Bebyggelseutvecklingens förhållande till odalen

Mats G. Larsson har i sin bok Från stormannagård till bondby. En studie av mellansvensk bebyggelseutveckling från äldre järnålder till medeltid (1997) noterat att storgårdarna så gott som uteslutande tillhör de äldre bebyggelsekategorierna. Han har också påvisat att de större högarna uppvisar en liknande förskjutning (dvs. mot de äldre bebyggelseenheterna) (Larsson 1997:178). Att samma förhållande gäller för skeppssättningarna har förhoppningsvis framgått i de tidigare kapitlen av denna uppsats. Hur hänger allt detta ihop med den genealogiska hävden?

Bebyggelsemönstret förändrades i stor utsträckning vid övergången mellan äldre och yngre järnåldern (ca 300-400 e.Kr.). Bland annat delades marken upp mellan in- och utäga (Höglin 1989:69; Widgren 1990:45). Samma period kännetecknades av betydande förändringar i gravskicket (jfr. kap. 3) och sannolikt hade detta även ett samband med någon form av religionsförändring. De mycket stora gravhögar, stor- och kungshögarna, som börjar uppträda under folkvandringstid indikerar att det i samband med denna process också utvecklades ett ledarskikt som haft större maktbefogenheter än vad som förekommit tidigare (Ambrosiani 1964:214f; Larsson 1997:177; jfr. även Zachrisson 1994:231ff).

Vid mitten av yngre järnåldern (ca 700 e.Kr) sker ytterligare en bebyggelseförändring. De kollektiva hägnadslagen försvinner och nya enheter etableras, i första hand i utkanten av de äldre. De äldre bebyggelseenheterna har samtidigt levt kvar i ännu större utsträckning än efter den folkvandringstida uppdelningen och är generellt sett större än de nybildade. Orsaken till bebyggelseförändringen antas i första hand vara befolkningsökningen (Sporrong 1985:195; Widgren 1986:23; Larsson 1997:177; jfr. även Zachrisson 1994:231ff).

Även denna förändring åtföljdes av ett ökat anläggande av större högar (dock inte lika monumentala som efter förra bebyggelseförändringen) (Larsson 1997:177f). Det är också kring denna tid majoriteten av skeppssättningarna börjar uppföras. Båda dessa fornlämningskategorier förekommer, som nämndes ovan, huvudsakligen på de äldre bebyggelseenheterna.

Enligt Larsson har de äldre enheterna troligen haft en starkare ställning i bygden än de yngre. Innehavarna av de äldre bebyggelseenheterna har troligen utgjort en bygdearistokrati med stort lokalt inflytande. Detta berodde inte bara på att de hade större ägor och resurser än de nybildade enheterna. De äldre enheternas speciella ställning bör, enligt Larsson, istället knytas direkt till deras traditioner långt tillbaka i tiden. Han menar därför att önskemålet att kunna skilja de olika bebyggelsekategorierna åt kan ha lett till behovet och skapandet av odal-begreppet (Larsson 1997:178, 180).

Det finns dock flera andra förklaringsmöjligheter till den starka markeringen av odalen under vikingatiden. Under övergången mellan forntid och medeltid etablerades kristendomen på allvar i Mellansverige. Samtidigt framträdde kungamakten allt tydligare. Kungamaktens ökade inflytande tycks ha sammanfallit med en minskad betydelse för bygdearistokratin och dessa förändringar bör ha lett till motstånd från de lokala stormännen. Det starka hävdandet av odalen kan därför också tolkas som en reaktion mot kungamaktens ökade inflytande på bekostnad av det gamla tingssamhället (Kyhlberg 1991:232; Zachrisson 1994:235; Larsson 1997:182).

En annan möjlig delförklaring går ut på att det under vikingatiden blev möjligt att köpa mark. Detta framgår bland annat av inskriften på runstenen U 209. Men enligt Zachrisson bör inte den relativt begränsade omfattningen av köpejord ha kunnat ge upphov till en så stark reaktion (Zachrisson 1994:235). När det gäller jordegendomar är det mer troligt att kungamaktens framväxt hade större betydelse. Det finns nämligen ett framträdande inslag av kronojord bland de äldsta storgårdarna. Dessa var inte kungliga egendomar under forntiden, vilket många runinskrifter visar. En ägoindragning av dylik dignitet medförde sannolikt att ytterligare stärka motsättningarna mellan bygdearistokratin och kungamakten (Larsson 1997:183).


8.3. Skeppssättningarna som odalmarkörer

Enligt Torun Zachrisson är det i första hand gravhögar som kan kopplas till odalbegreppet. Hon menar att skeppssättningarna troligen har associerats med andra föreställningar (Zachrisson 1994:226). Jag tror dock att skeppssättningarna bör förstås som en del av samma föreställningskomplex som runstenarna, de större högarna och vikingatidens överlagrande gravar. Som vi har sett finns det ett oerhört starkt element av "bakåtblickande" i den vikingatida skeppssättningstraditionen. Detta, i kombination med kopplingen till större högar, talar för en sammankoppling med odalbegreppet. Jag tror också att det finns ett samband mellan de många runstenarna och den stora förekomsten av skeppssättningar på Selaön. Genom att se dessa som en del av odal-mentaliteten kan tätheten tolkas som ett ovanligt starkt motstånd mot samhällsförändringarna. Kanske finns det här ett samband också med närheten till Birka/Adelsö och Sigtuna, dvs. den geografiska närheten till kungamakten.


9. Sammanfattning

I den här uppsatsen har jag försökt ta reda på orsakerna till att man, efter ett uppehåll sedan yngre bronsåldern, återaktiverar traditionen att uppföra skeppssättningar under yngre järnåldern (främst vikingatiden). Genom att jämföra de till yngre järnåldern daterade skeppssättningarna med de från bronsåldern har jag påvisat stora likheter gällande storlek, utseende och konstruktion (kapitel 4). Jag har också visat att den yngre järnålderns skeppssättningar vanligen uppträder på stora gravfält med kontinuitet långt tillbaka i tiden, ofta ända till äldre järnåldern (kapitel 5). Även de enheter till vilka skeppssättningarna kan knytas uppvisar en hög ålder med utgångspunkt från namnskick och gravfältssammanhang (Kapitel 6). Sammantaget tyder detta på ett behov av att skapa kopplingar till det förflutna.

Skeppssymboliken har i uppsatsen diskuterats ur olika aspekter (kapitel 7). Det som främst har betonats är dock sambandet med Frejs magiska skepp Skidbladner. Vad som är mest intressant i detta sammanhang är att Frej är den gud som enligt den norröna sagalitteraturen har de starkaste banden bakåt i tiden. Hans släkt (vanerna) kan rent av ha haft sina rötter i bronsålderns Nerthus-kult. Detta är ytterligare ett belägg för det bakåtblickande som är förknippat med skeppssättningarna.

Kopplingarna bakåt i tiden sätts därefter i samband med odalbegreppet, som handlar om den ärvda äganderätten till jorden (kapitel 8). Enligt de medeltida landskapslagarna krävdes det att ett flertal generationer ägt en gård för att jorden skulle betraktas som odal, därav sambandet med bakåtblickandet. I den tidigare forskningen har främst gravhögar och runstenar satts i samband med hävdandet av odalen, men jag menar att även skeppssättningarna är ett uttryck för detta. Orsaken till det starka markerandet av odalen under vikingatiden är troligen främst den framväxande kungamakten.


10. Litteraturlista

Ahlqvist, A. 1827. Ölands historia och beskrifning. Kalmar.

Almgren, O. 1912. Alunda sockens fornminnen. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift 26- 28. Uppsala.

Althaus, S. 1993. Die Gotländischen Bildsteine: Ein Programm. Göppingen.

Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. KVHAA. Uppsala. Diss.

- 1983. Hundare, skeppslag och fornlämningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1982/4.

Andrae, C. G. 1960. Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltiden. Studia Historica Upsaliensia IV. Diss.

Artelius, T. 1994. Alla behöver en båt. Stenskepp och storhög. Rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. Red: Artelius, T., Hernek, R. & Ängeby, G. Göteborg/Kungsbacka.

- 1996. Långfärd och återkomst - skeppet i bronsålderns gravar. Göteborg/Varberg.

Asplund, M. 1998. Det ritualiserade bronsålderslandskapet i Grödinge och Östertälje, Södertörn. C-uppsats. Stockholm.

- 2001. Gårdsavgränsning i Mälardalen under yngre järnåldern. En komparativ studie av två metoder som utgår från geometriska jordebokskartan respektive häradskartan. B-uppsats. Stockholm.

Biedermann, H. 1997. Symbollexikonet. Borås.

Brate, E & Wessén, E. 1924-1936. Södermanlands runinskrifter bd. 3. KVHAA. Stockholm.

Burenhult, G. 1991a. Arkeologi i Sverige 2. Bönder och bronsgjutare. 2:a omarbetade upplagan. Höganäs.

- 1991b. Arkeologi i Sverige 3. Samhällsbyggare och handelsmän. 2:a omarbetade upplagan. Höganäs.

Burström, M. 1996. Other Generations’ Interpretation and Use of the Past: the Case of the Picture Stones on Gotland. Current Swedish Archaeology, Vol. 4. Stockholm.

Capelle, T. 1986. Schiffsetzungen. Praehistorische Zeitschrift 61.

Carver, M. 1995. Boat-burial in Britain: Ancient Custom or Political Signal? The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Clemedson, C-J. 1965. Selaön. Kultur, vegetation, flora. Sörmländska handlingar nr. 22. Nyköping.

Collinder, B. 1958. Snorres Edda. Oskarshamn.

Crumlin-Pedersen, O. 1995. Boat-burials at Slusegaard and the Interpretation of the Boat- grave Custom. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin- Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Dybeck, R. 1847-1848. Runa. Svenska fornsamlingar. Stockholm.

- 1849-1850. Runa. Läsning för fädernelandets fornvänner. Stockholm.

Eliade, Mircea. 1968. Myths, dreams and mysteries: the encounter between contemporary faiths and archaic reality. London.

Ellmers, D. 1986. Schiffsdarstellungen auf skandinavischen Grabsteinen. Zum Problem der Deutung frühmittelalterlicher Bildinhalte. Red: H. Roth. Sigmaringen.

- 1995. Valhalla and the Gotland Stones. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Eriksson, G. 1987. Skeppssättningarna på Gotland - typ, tid, rum och social miljö. C-uppsats. Stockholm.

Fröberg, P. 1971. Skeppssättningar i Mälardalen. C-uppsats. Stockholm.

Gräslund, A-S. 1991. Runstenar - om ornamentik och datering. Tor 23. Uppsala.

- 1992. Runstenar - om ornamentik och datering II. Tor 24. Uppsala.

Gustafsson, J & Lidén, H. 1980. Mälardalens bebyggelse - ett kartprojekt vid Statens Historiska Museum. Fornvännen.

Gustawsson, K-A. 1933. De stora skeppssättningarna vid Anundshög i Badelunda socken. Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift XXI. Västerås.

Helmfrid, S. 1962. Östergötland - Västanstång. Geografiska annaler, Vol. XLIV. Stockholm.

Hernek, R. 1994. Skeppsformiga gravar från äldre bronsålder - utbredning, form och utveckling. Stenskepp och storhög. Rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. Red: Artelius, T., Hernek, R. & Ängeby, G. Göteborg/Kungsbacka.

Hultberg, G. 1935. Tuna by på Selaön. Södermanlands Fornminnesförenings Årsskrift 1935. Nyköping.

Hyenstrand, Å. 1974. Centralbygd-randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 5. Stockholm. Diss.

- 1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner. Rapport RAÄ 1984:7. Stockholm.

Hårdh, B. 1993. Grunddragen i Nordens förhistoria. Lund.

Höglin, S. 1989. Gårdar och gärdesgårdar i Markim. Meddelanden Serie B 70. Kulturgeografiska institutionen. Stockholms universitet.

Ingstad, A. S. 1995. The Interpretation of the Oseberg-find. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Karlsson, E & Åman, E. 1980. Skepp och himlaljus. C-uppsats. Stockholm.

Kyhlberg, O. 1991. Gotland mellan arkeologi och historia. Theses and papers in archaeology 4. Stockholms universitet.

Käck, F. 1997. Vikingen blickar bakåt. D-uppsats. Stockholm.

Larsson, M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder. Aspekter på det senvikingatida samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica Lundensia nr 18. Lund. Diss.

- 1997. Från stormannagård till bondby. En studie av mellansvensk bebyggelseutveckling från äldre järnålder till medeltid. Acta Archaeologica Lundensia nr 26. Lund.

Liljegren, J. G. & Brunius C. G. 1823. Nordiska fornlemningar. Stockholm.

Lindman, G. 1993. Ett skepp på land: arkeologisk undersökning av fornlämning 259, Långelanda sn, Orust, Bohuslän. Kungsbacka.

Müller-Wille, M. 1970. Bestattung im Boot. Studien zu einer nordeuropäischer Grabsitte. Offa, vol. 25/26, 1968/69 (1970).

- 1995. Boat-graves, Old and New Views. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Nordström, A. 1980. Sorunda - en socken för sig. Uddevalla.

Ohlmarks, Å. 1946. Gravskeppet. Studier i förhistorisk nordisk religionshistoria. Stockholm/Lund.

Pettersson, A-M. 1982. Skeppssättningar i Rute. En undersökning av sex gravar från den yngre bronsåldern. Visby.

Rafnsson, S. 1974. Studier i Landnámabók. Kritiska bidrag till den isländska fristatstidens historia. Bibliotheca historica Lundensis XXXI. Diss.

Riek, F & Crumlin-Pedersen, O. 1988. Både fra Danmarks Oldtid. Roskilde.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ). 1969. Inventering av fasta fornlämningar. RAÄ Fornminnesinventeringen arbetsföreskrifter.

Schjødt, J. P. 1995. The Ship in Old Norse Mythology and Religion. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Schnell, I & Ståhle, C-I. 1938. Rannsakningar om antikviteter i Södermanland 1667-1686. Sörmländska handlingar N:o 5. Nyköping.

Skaarup, J. 1995. Stone-Age Burials in Boats. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Sporrong, U. 1985. Mälarbygd. Agrar bebyggelse och odling ur ett historiskt geografiskt perspektiv. Meddelanden från kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet. Serie B 61.

- 1994. Lantmäterikartorna som historisk källa. SNA Sveriges kartor. Höganäs.

Stenberger, M. 1964. Det forntida Sverige. Stockholm.

Sturluson, S. 1997. Snorres Edda. Stockholm.

Säll, E. 1998. Selaön - en järnåldersbygd. CD-uppsats. Uppsala.

Säve, C. 1852. Om Gotlands äldsta fornlemningar. Annaler f. Nord. Oldk. O. Hist.

Tollin, C. 1991. Ättebackar och ödegärden. De äldre lantmäterikartorna i kulturmiljövården. Riksantikvarieämbetet. Uppsala.

- 1999. Rågångar, gränshallar och ägoområden. Rekonstruktion av fastighetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta småland under äldre medeltid. Stockholm.

Varenius, B. 1992. Det nordiska skeppet. Teknologi och samhällsstrategi i vikingatid och medeltid. Stockholm Studies in Archaeology 10. Diss.

- 1998. Han ägde bo och skeppslid. Om rumslighet och relationer i vikingatid och medeltid. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 10. Umeå.

Westerdahl, C. 1995. Society and Sail. On Symbols as Specific Social Values and Ships as Catalysts of Social Units. The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia. Red: Crumlin-Pedersen, O. & Munch Thye, B. Köpenhamn.

Widgren, M. 1986. Bebyggelse och markrättigheter under järnåldern. Ymer.

- 1990. Fossila åkersystem, bygränser och namn. Navn og eldre busetnad. Norna-rapporter 43.

Wigren, S. 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie av tidiga centrumbildningar daterade med termoluminiscens. Theses and papers in North-European Archaeology, 16. Stockholm. Diss.

Wijkander, K. 1983. Kungshögar och sockenbildning. Stockholm/Nyköping. Diss.

Zachrisson, T. 1994. The Odal and its Manifestation in the Landscape. Current Swedish Archaeology, Vol. 2. Stockholm.

- 1998. Gård, gräns, gravfält. Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm Studies in Archaeology 15. Diss.

Ängeby, Gisela. 1994. Storhögen i järnålderslandskapet - social och religiös maktsymbol? Stenskepp och storhög. Rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. Red: Artelius, T., Hernek, R. & Ängeby, G. Göteborg/Kungsbacka.


Otryckta källor

Boije, S. Handskrift ATA.

Fornminnesregistret (FMR), Stockholm

Nationalencyklopedin (www.ne.se)


Kartor

Ekonomiska kartan 10 H STRÄNGNÄS 6 g TORESUND Rikets Allmänna Kartverk 1957

Ekonomiska kartan 10 H STRÄNGNÄS 7 f ÖVERSELÖ Rikets Allmänna Kartverk 1957

Ekonomiska kartan 10 H STRÄNGNÄS 7 g FJÄLLSTA Rikets Allmänna Kartverk 1957

Häradskartan över Selebo härad i Södermanlands län. Rikets allmänna kartverk 1897.

Topografiska (gröna) kartan 10H NV Strängnäs. Lantmäteriverket, Gävle 1994.

Topografiska (gröna) kartan 10H NO Strängnäs. Lantmäteriverket, Gävle 1994.