Under ett träningspass år 2006 tänkte jag på förra årets TMMTR (Trans Moravian Masochist Trail Race i Tjeckien - mitt första 100 miles-lopp) och vilken ultimat och fantastisk upplevelse det var. Men det hade varit bättre om det hade startat senare än 02:00, hade en mer generös cut off-tid, medaljer till alla deltagare, bättre kartor, vackrare bana, ingen vändpunktsbana och lägre pris - jag ville ha det enkelt, billigt och äventyrligt. Helt plötsligt hade jag skapat det perfekta loppet i mitt huvud - jag stack direkt hem och kollade upp kartor och efter en veckas drömmande, tänkande och planerande var allt klart. Jag skulle organisera Nordens första 100 miles-lopp någonsin och det skulle heta the gax 100 miles! Jag inspirerades av lopp som Plain 100, Brabrandsøen rundt, Wickham Park och Barkley snarare än de stora och berömda loppen. Som tur var visste jag inte vad jag gett mig in på.

Nu började det riktiga jobbet: ordna en hemsida, få ut information om loppet, oroa mig för om någon skulle dyka upp och noggrant planera banan. Genom att förbinda två långa och markerade rutter i Skåne i södra Sverige hade jag av en slump stött på kanske den vackraste tänkbara banan någonsin.

30 minuter innan tävlingen skulle börja kom fem andra pionjärer och gjorde mig sällskap under en lång dag och natt (och en dag till för somliga) fylld med äventyr, djur, stränder, skog, törst, backar och vilsespringningar. Sponsorer, vänner och familj tog hand om de två vätskestationerna och 26 timmar senare kom en kvinnlig löpare först i mål. Nästa år ökade deltagarantalet med 167 % (och banrekordet minskade med 27 %)! Efter tre år var det hela 21 st av 36 (58 % "finishing rate") som genomfört 100 miles och år 2009 kom hela 22 stycken i mål på 100 miles. Men den riktiga historien började med the Western States Endurance Run.

1955 diskuterade en grupp boskapsfösare uthålligheten hos sina hästar jämfört med de legendariska hästarna från förr i tiden, då en häst kunde springa 100 miles med sin ryttare på ett dygn. Wendell Robie föreslog att de skulle göra om bedriften - The Western States Trail Ride var fött. En framstående ryttare från Kalifornien, Will Tevis, blev nyfiken och donerade en trofé till arrangemanget och tävlingen har gått under namnet Tevis Cup sedan dess.

1974 skulle en 27-årig skogshuggare vid namn Gordon Ainsleigh delta men hans häst fick problem så under träningen sprang Ainsleigh mestadels bredvid. En vän föreslog att det kanske skulle gå bättre om han deltog utan häst och han höll med. Vännen var troligen inte seriös men Ainsleigh var.

Ainsleigh lade ut vatten och mat längs med banan och ställde sig på startlinjen i löparskor tillsammans med 198 hästar. Han kom i mål efter 23 timmar och 42 minuter. För att bevisa att dagens hästar var lika tuffa som förr i tiden upptäckte man att åtminstone en man var jxxxligt mycket tuffare än man någonsin kunnat tro.

Nästa år bestämde sig Ron Kelley för att pröva och sprang de första 97 milen innan han utan förklaring hoppade av och körde hem, ynka fem kilometer från mål! 1976 kom Ken "Cowman" Shirk i mål bara 30 minuter efter att 24-timmarsgränsen med Ainsleigh som support.

Runner's World publicerade en kort artikel om Ainsleighs bedrift och de mer äventyrliga löparna fick upp ögonen för loppet. 1977 dök 14 löpare upp men bara tre kom i mål. Andy Gonzales satte ett nytt banrekord med 22:57:00 genom områden som beboddes av skallerormar, björnar, pumor samtidigt som han försökte undvika hypotermi, uttorkning, värmeslag, njursvikt, kramp, hypoglykemi, desorientering, total mental och fysisk utmattning samt höjdsjuka. Löparna var tvungna att forcera sju raviner och springa ner 7 000 meter och upp 5 000 meter till på sin väg till Auburn.

1978 bestämde Wendell Robie att löparna skulle ha en egen tävling istället för att springa med hästarna. De visste inte om det då, men detta beslut var startskottet för en ny sport. I löparkretsar betraktas detta år som ultralöpningens födelseår i USA och året för det första 100 miles-loppet i hela världen.

Sedan dess dominerar 100 miles-lopp den amerikanska löparscenen och det har nu spridit sig till andra delar av världen. Den är denna distans som avgör om du har vad som krävs för ännu längre lopp och det är en underbar men tuff sträcka. Du tar dig till fots genom en hel dag och natt, genom soluppgång och solnedgång, ofta i vacker natur. I ett 100 miles-lopp är det inte viktigt vem som vinner - allt handlar om deltagarna. Som Mo Livermore, en av Western States grundare uttrycker det: "Man misslyckas bara när man misslyckas med att göra sitt bästa."