Mycket spridda rapporter från en resa runt jorden
15 augusti-27 december, 2007

Innan avfärd - Malmö, Sverige, 30 juli, 2007
För några år sedan förläste jag mig på Söderhavet och när jag lade fram idén om åka dit för Sara föll hon direkt för idén efter att ha sett stränderna där. Men, sade jag, om vi ändå skall åka så långt bort är det lika bra att vi åker jorden runt, det är nästan lika långt.

Ett år och en bebis senare hade vi faktiskt köpt biljetter, packat väskorna och hittat ett sätt att få ihop allt det praktiska, vi skulle verkligen iväg. Jag kunde knappt tro att det var sant.

Planen är att starta lugnt med tio dagar i Vancouver, Kanada, för att sedan åka till Samoa i en vecka och lite till, vidare till Tonga i en månad och sedan flyga till Sveriges antipod - Nya Zeeland. Efter tio dagar där avslutar vi med två månader vid Kambodjas kust trots dengue feber och allt annat. Det är planen i alla fall.

Förhoppningarna och förväntningarna är många: att se en knölval, besöka ett Baha'i tempel, beställa en drink på FCC i Phnom Penh, dyka, delta i en Sri Chinmoy tävling, hänga på the Heart of Darkness (om vi vågar), hitta en strand som man bara tror finns i fantasin, dricka mycket kaffe och slappna av - men vi får se vad Nim gillar. Idén är att hon får bestämma allt eftersom. Hon är redan bestämd av sig och har en stark vilja.

En lång dag - Vancouver, Kanada, 17 augusti, 2007
Till sist kom vi fram till Vancouver efter att ha blivit försenade över Tyskland på grund av dåligt väder och missat nästa flyg till Kanada på grund av felaktig information på flygplatsen. Vi köade jättelänge för att komma på nästa flyg igen och fick till slut våra namn på väntelistan till Toronto. Väl där hamnade vi på Stand By till Vancouver och efter en ganska dryg väntan anlände vi till sist med två bagage istället för tre enbart för att mötas av ett stängt vandrarhem då vi var femton timmar försenade. Vi var hungriga sömndepraverade och väldigt trötta.

Vi checkade in på ett dåligt hotell och sov i ett par timmar innan vi kunde börja njuta av Kanada. Vilken lång och tuff dag. Nim tog dock det hela med ro och var lika glad som vanligt.

50 km - Victoria, Kanada, 19 augusti, 2007
Strax efter att vi anlänt till Kanada hoppade jag på en färja efter ett par timmars olika bussar för att möta Mr. Carlos Castillo på Vancouver Island. Han körde mig genast till sitt hus och gav mig både mat och en soffa att sova på. Dagen efter så steg vi upp klockan fem för att köra till starten. Tävlingens bansträckning var mycket, mycket tuff. Backar, rötter, klippor, svängar, stigningar och sluttningar. Och panoramavyer, fantastiska panoramvyer.

Jag sprang loppet (det måste ha varit mer än 50 km) på sex timmar och tjugotvå minuter tillsammans med Jennifer och vi kom faktiskt först. Detta var hennes första ultra och hon blev inte ens trött. Fat Ass-tävlingen och arrangemanget var 100 % och en av de bästa erfarenheter någonsin! Vi såg till och med lamas i bergen som vi klappade en stund. Alla deltagare kom i mål förutom en löpare som blev ordentligt skadad. Carlos sprang loppet som träning för ett 100 miles-lopp nästa vecka!

Efter loppet körde Carlos oss till sitt hus där en underbar dusch, kaffe och mat väntade innan vi blev körda tillbaks till färjan. Vilken dag - fantastiskt! Jag åkte sedan direkt hem efter att ha missat nästan två hela nätters sömn.

Fat Ass-arrangemang är en tradition inom ultralöpning som kan spåras tillbaks till 1978 i Kalifornien då John Oakes behövde ett 50 miles-lopp för att kvalificera sig till Western States 100-mile Endurance Run. Han myntade begreppet "Fat Ass" som stod för "ingen t-shirt, ingen hjälp, inga mesar".

Lågbudgetkonceptet utan några extravaganser och kostnader tilltalade erfarna löpare som var vana att springa själva. Fat Ass har blivit synonymt med denna sorts arrangemang och flera olika sorters lopp har arrangerats runt om i världen. Utmaningen att koppla ihop löpare med entusiastiska värdar och arrangörer av roliga och lättarrangerade lopp har blivit grunden för Club Fat Ass som grundades 2003. De flesta loppen äger rum i Vancouver. Kolla in www.clubfatass.com.

Paraplyvagn - Vancouver, Kanada, 20 augusti, 2007
Att ta med en paraplyvagn var en utmärkt idé. Det är väldigt jobbigt att gå omkring och bära Nim hela tiden. Det är tungt och Nim sover mycket bekvämare i sin vagn som hon känner igen. Problemet är bara att senast vi såg vår vagn var vid incheckningen i Malmö för fem dagar sedan … Att ringa till flygplatsen har inte hjälpt, vi hörde dock att den hade setts i Toronto för fyra dagar sedan …

Mental kom-ihåg-lapp till mig själv: nästa gång vi reser med paraplyvagn, sätt massa adresslappar på vagnen!

Läge - Vancouver, Kanada, 21 augusti, 2007
Någon varnade oss för vilka områden vi skulle undvika i Vancouver. Men det visar sig vara svårt då vi i stort sett bor mitt i heroin-hemlöshets-crack-prostitution-utfattig-knarkar-lsd-kvarteren. Så fort man går utanför dörren kommer de gående emot oss och säger "Hello, how are you?", eller "What a cute baby!" och "Have a good day". Vancouver måste ha flest hemlösa någonstans förutom i Indien, men de är alla trevliga och till och med vänliga.

Gör som lokalbefolkningen - Vancouver, Kanada, 22 augusti, 2007
En dag sitter vi i vårt skämt till vandrarhem och erkänner att Vancouver inte är fantastiskt (det vill säga att det suger) men två dagar senare har vi ändrat våra åsikter.

En kväll går vi ut med vår lokale vän Jennifer och hon visar oss alla de vackra sevärdheterna i Vancouver, parkerna, stranden och den bästa vegetariska restaurangen i stan, fantastiskt.

Nästa dag tar en släkting, Maria, oss till Granville Island med de sötaste och minsta båtarna någonsin och vi får se lite mer av vackra Vancouver. Bästa sättet att se en stad måste vara att se den med någon som bor där. Vi hade två fantastiska dagar med sightseeing och nu tycker vi att Vancouver är en underbar stad.

Att resa med en bebis - Vancouver, Kanada, 23 augusti, 2007
Att resa med en bebis är … tufft men mycket berikande. Det tar en stund att hitta rutinerna kring mat, vila, sömn, aktivitet, kläder och så. Men egentligen är det samma sak som att vara hemma. Nim anpassar sig perfekt och verkar inte ha några problem alls. Hon är glad nästan jämt. Alla här bara ääälskar bebisar och pratar med henne jämt - de pratar mer med henne än de pratar med oss. Till och med tiggarna faller för hennes charm, och det finns väldigt många tiggare här.

Nu när vi har fått hennes paraplyvagn tillbaka så är det mycket lättare att spatsera omkring och ha hur trevligt som helst.

Summering - Vancouver, Kanada, 27 augusti, 2007
Starkaste intrycken av Kanada: hemlöshet och vänlighet.

Ankomst - Apia, Samoa, 30 augusti, 2007
Vi har nu varit i Samoa i ett par timmar: Saras intryck efter fem minuter beskriver det ganska bra: "Detta är paradiset, varför åker inte alla hit?".

Nim hade en mycket smidigt flight och sov nästan hela tiden, precis som vi, nästan.

Det är väldigt varmt här, folket är sååå vänliga och det är väldigt exotiskt. Vi bor på ett perfekt motell, vänligt, mysigt, vackert, rymligt, familjevänligt och så ingår frukost. Ägaren har själv fem små barn - ett perfekt ställe.

Varmt - Apia, Samoa, 1 september, 2007
Det är väldigt varmt här, vi letar efter skugga mest hela tiden och försöker hålla Nim sval. Hon är lika glad som vanligt och verkar klara värmen bra.

Hittills har vi sett ett djuphavsreservat, ätit en hel del, surfat på Internet, sett stadens sevärdheter (det är en liten huvudstad, en by egentligen).

Ikväll skall vi följa med Tongas landslag i Bodybuilding till de Oceaniska Mästerskapen och heja på dem. Det är verkligen stort här och här är deltagare från hela Oceanien, till och med från Tokelau, Palau och Niue. Otroligt!

Har inte mer tid nu.

Livet är underbart.

Diverse - Apia, Samoa, 4 september, 2007
Nu har vi varit i Samoa nästan en vecka och ser fram emot att åka till Tonga imorgon (blir hämtade 04:45 …). Inte så att Samoa inte har varit bra (det är fantastiskt) men vi har sett allt vi kan/vill/har råd med i närheten av Apia, den lilla huvudstaden.

Regn - när det regnar så regnar det verkligen och vi har haft en hel del regn. Jag älskar regn och eftersom vi bor på ett underbart ställe med en ännu underbarare veranda så är det alldeles ljuvligt att sitta och titta på regnet, dricka kaffe och se på när Nim försöker med sina senaste tricks. Just nu försöker hon stå och bara hålla i sig med en hand.

Vi besökte ett Bahai' tempel som hade en alldeles underbar trädgård, det finns bara åtta tempel i världen. Mycket vackert och stillsamt.

Kristendom - det finns kyrkor precis överallt, verkligen. Missionärerna har gjort sitt jobb till 99.5 procent här. Vi besökte en söndagsmässa på engelska av glad-rock'n'roll-konsert-sjung-och-ropa-och-hälsa-på-din-bänkkamrat-mässa-sorten, vi tyckte det var enormt häftigt. Lite för högt för Nim så hon missade en del. Eftersom det var månadens första söndag så var det nattvard.

Stränder från paradiset, det är här de finns. Vi lämnade motellet klockan åtta och hoppades komma fram klockan tio men efter mycket väntande och körande i timmar på en buss fylld till 210 procent, jag luras inte, kom vi fram först klockan ett. Det kostade 16 SEK men eftersom det inte fanns en buss tillbaks så kostade det 216 SEK att komma tillbaks med taxi. Men vilken strand!

Nim älskar vatten. Här finns bara kalla duschar och eftersom det är väldigt varmt borde det vara skönt och svalkande men jag och Sara tycker det är iskallt (ganska kallt i alla fall) men inte Nim - för henne är det dagens höjdpunkt att duscha kallt.

Så - Samoa har verkligen levt upp till våra paradisförväntningar. Folket är mycket vänliga, de pratar utmärkt engelska och verkar väldigt lyckliga, inte så fattiga. Nim är hur frisk som helst - hennes pappa har lite feber och ont i halsen, antagligen den fruktansvärda sjukdomen förkylning.

Val - Tongatapu, Tonga, 9 september, 2007
Har nu kommit till Nuku'alofa, Tongas lilla huvudstad/by. Vi älskar den.

För 30 TS (100 SEK) bor vi i ett normalt hus som är tomt ibland, och ibland bor här två eller tre andra gäster. Vi njuter av TV:n, köket, vardagsrummet och allt utrymme - otroligt … och ganska billigt. Vi sitter på den stora verandan en hel del.

Vi tillbringar dagarna med att laga mat, äta mat, koka kaffe, dricka kaffe, se kyrkor, stränder eller andra sevärdheter - vilken tillvaro. Avkopplande och lättsamt.

På huvudön finns inte så mycket att göra eller så många stränder så vi funderar på att åka till Haapaiöarna så fort Nims lilla ögoninfektion är över. Jag sprang för första gången idag, galet varmt, för tufft.

På lilla Tonga (180 000 invånare) finns det 364 kyrkor - på en guidad tur såg vi 46 av dem, mest mormonkyrkor. Vi har träffat tre svenska tjejer som till och med hade snus (fast Catch Mini knappast kan kallas fös snus) till mig, jag blev av med min sista burk någonstans i Kanada. Toppen.

Det är vinter här nu - bara 30 grader och solen visar sig bara halva dagen.

Såg en val, otroligt - de är … stora!

En dag - Tongatapu, Tonga, 10 september, 2007
Hur var onsdagen den femte september för dig? Åt du en trevlig lunch? Hade du en bra dag på jobbet kanske? Träffade en kompis på kvällen och drack en öl eller stannade du bara hemma och tog det lugnt? Hoppas det var bra i alla fall och att du tog till vara på dagenväl för vi missade den helt.

Då vi korsade uppfinningen internationella datumlinjen hade vi inte möjlighet att ha lunch, middag eller något onsdagen den femte september. Borta, försvunnen för alltid.

Coolt, jag gillade det.

Under vattnet - Tongatapu, Tonga, 13 september, 2007
Vi är fortfarande i Tonga och dagarna går sakta framåt. - precis som vi vill ha det. Vi verkar ha funnit en rytm som passar oss och tillbringar varannan dag med att köpa mat, laga mat, dricka kaffe och varannan dag med att faktiskt göra någonting.

Igår tog vi en båt ut till ett lyxhotell på Atata. De hade dykning där och fast jag är utbildad Master Scuba Diver Trainer, Medic First Aid Instructor och Decompression Procedures Diver ... så var det sju år sedan jag dök sist. Hur skulle det gå?

Det var underbart, precis som att cykla och lika naturligt som att andas ovanför vattnet. Jag gick ner till 26 meter med en divemaster men där fanns inte mycket att se fast jag älskar att bara dyka och vara under ytan. Fast vi såg en rocka stor som ett matbord för sex - majestätiskt. Det fick mig att tänka på när jag jobbade med dykning heltid och det gjorde mig lite sentimental.

Båtturen till ön gick bra men var riktigt läskig tyckte jag. Dagen innan försökte vi också åka ut till Atata men då gick båten sönder efter tre minuter … Båtturen hem var inte bra och vi blev försenade i tre timmar. Vi går på oceanisk tid här och saker tar tid, lång tid.

Snart skall vi ta oss med flyg till Haapai/Lifukaöarna och vidare med båt till Uoleva och kommer inte att ha Internet på 15 dagar - vi åker den artonde. Det är vinter här - varmt men ingen sol, fuktigt och molnigt.

Vår underbara dotter Nim mår bra och har precis lärt sig att stå upp och hålla i sig med en bara hand, fått sin sjunde tand och kan dricka med sugrör - hon är lika frisk som alltid.

Allt är superbra här utom Internetuppkopplingen - går inte att lägga upp bilder.

Strand och stad - Tongatapu, Tonga, 16 september, 2007
Under förra årets upplopp i Tonga så förstördes alla mataffärer i Nuku'alofa, nästan alla affärer blev plundrade och nerbrända. För att köpa någonting måste man gå till små kiosker som finns utspridda lite varstans.

Men sen så finns det också underbara stränder som vi försöker gå till så ofta vi kan. Den närmsta är bara tio minuter från huvudstaden med båt - underbart.

Drama - Nuku'alofa, Tonga, 4 oktober, 2007
Vi har nu kommit tillbaks efter 15 dagar från en ö norrut. Vi började i Pangai - en liten by med ett café och några små "affärer", vi älskade småstadskänslan.

Efter ett par dagar på Pangai så åkte vi till den öde (förutom två tonganer) ön Uoleva. Vi ääälskade den och där fanns en bungalow elva meter från vattnet! Ingen elektricitet, vatten eller andra faciliteter, ingen stress heller. Stränderna var som hämtade från broschyrer.

Men sedan fick Nim feber! Och sedan åkte öns enda båt iväg, och sedan bröt en riktig storm ut! Vi blev nervösa, kalla och rädda men efter tre dagar och fyra nätter, en hel del läsande, bra lagarbete och en bit det-händer-inte-oss-attityd så gick det bra. Det var antagligen en släng av Roseola (Nim, som vanligt, var glad trots att hon hade över fyrtio graders feber, kanske inte glad hela tiden, ganska så förtvivlad ibland).

Vi fortsatte vår sejour i paradiset med att simma, läsa och dricka kaffe. Jag förberedde mig för Nya Zeeland med att springa barfota i sanden. Några seglare kom till ön för att äta middag - ett par seglade jorden runt, de hade hållit på i nio år!

Efter en vecka lämnade vi paradisön och åkte tillbaks till Pangai och en jordbävning! (OK - Sara vaknade inte ens, men ändå, precis lagom dos fara och äventyr - en liten skakning bara.) Planet hem var också ett riktigt äventyr - ett litet plan som rymde 15 personer men som var halvtomt, Nim sov.

Att komma tillbaks till vårt gamla hus och den stora staden Nuku'alofa (20 000 invånare) kändes som att komma till storstadsdjungeln - vi älskade det.

Vi har mött åtta svenskar här … en gång reste jag i fem månader utan att möta en enda! Vi har mött de flesta flera gånger och skall snart ha en fest med några italienare! Tjoho!

Paff - Auckland, Nya Zeeland, 8 oktober, 2007
Vi har precis anlänt till Auckland efter en smidig resa hela vägen från Tonga. Folk som vi träffat har varit tveksamma till vår plan att stanna i tio dagar enbart i Auckland - underförstått att Auckland suger.

Efter bara 15 timmar här kan vi säga att de har haft sååå fel, detta är en fantastisk stad; vacker, charmerande, modern, coolt men kallt. Det är så skönt att ha möjligheten att köpa saker som bröd och tomater, potatis och paprika - där fanns mer eller mindre inget sådant i Tonga, ingen variation alls. Vi älskar det och kunde inte stiga upp fort nog för att undersöka detta underverk (och ändå är vi just nu i en källare och surfar på Internet).

Ultramarathon - Auckland, Nya Zeeland, 12 oktober, 2007
Jag är intresserad av meditation, ultralöpning, vegetarianism, spiritualitet och filosofi och det finns en man som packar ihop allt detta till ett nätt litet paket - Sri Chinmoy. Han föddes 1931 och är en indisk filosof och guru som emigrerade till USA 1964. Han är författare, kompositör, artist och idrottsman men är nog mest känd för sina arrangemang om inre frid och världsharmoni. Hans filosofi bejakar fysiskt välmående och sport som en väg till personlig förändring.

1977 grundade han Sri Chinmoy Marathon Team som anordnar uthållighetstävlingar jorden runt, allt från små lopp till ultramarathon på 5 000 km! Där han växte upp utmärkte han sig i fotboll, löpning, tiokamp och volleyboll. Han genomförde senare många marathonlopp, spelade tennis och började med styrkelyft.

"Det finns många människor på jorden som inte tror på den inre styrkan eller det inre livet. De tror att det yttre livet är allt. Jag håller inte med dem."

Sri Chinmoy utövar inte bara idrott för skojs skull eller för välmående utan han ser idrott som en naturlig väg att uttrycka sin filosofi om transcendens - allt handlar om transcendens av jaget. Inspirerade av hans exempel har många av hans lärjungar själva försökt att spränga sina egna gränser och satt världsrekord inom många olika grenar som multidagarslöpning, kanalsimning och bergsklättring.

"Beslutsamhet och omöjlighet kan aldrig finnas tillsammans."

I Nya Zeeland skulle jag ha varit med i ett 24-timmarslopp imorgon. Jag hade sett fram mot loppet otroligt mycket i månader och förberett mig noga både mentalt och fysiskt. Jag hade kommit hela vägen till Auckland och var otroligt nog både i form och frisk och skulle äntligen få chansen att deltaga i en Sri Chinmoy-tävling.

Men Sri Chinmoy dog i USA precis innan starten så tävlingsarrangören ställde in loppet eftersom många av medlemmarna var ledsna över hans död och några skulle till begravningen.

Diverse - Auckland, Nya Zeeland, 14 oktober, 2007
Jag kom på 15:e plats (av 263) i Waitekere Half Marathon.

Diverse - Auckland, Nya Zeeland, 16 oktober, 2007
Vi är fortfarande i Nya Zeeland och älskar det!!!

Party … - Sihanouk Ville, Kambodja, 25 oktober, 2007
Har nu rest (väldigt smidig flight mellan Nya Zeeland och Kambodja trots att vi fick stanna en hel natt på Bangkoks flygplats) med buss till Kambodjas kust och det är … tja, okej. Det är mycket boom-boom-hard-rock-party och det är svårt att hitta ett lugnt ställe, strand, restaurang, vandrarhem eller vad som helst till Nim.

Den kaotiska huvudstaden Phnom Penh var faktiskt bättre … där hittade vi ett underbart familjeägt Guesthouse med en veranda och hängmattor som man kunde ligga i hela dagen. Eller, med Nim så får man bara en minut eller fem att faktiskt ta det lugnt eller ligga i någon hängmatta … Kambodjanerna älskar henne, de bara avgudar hennes åtta tänder och springer iväg för att hämta sina närmsta vänner och familj så de också får se henne.

I Phnom Penh hittade vi ett underbart och dyrt kafé som drevs av före detta gatubarn - alla pengar gick till ett hem för gatubarn. Vi uppskattade nog det mer än det FANTASTISKA Royal Palace, vackra tempel överallt, - för många och för mycket att smälta, Kambodja är ett fantastiskt ställe.

Men, vi har det underbart trots allt liv här. Jag hittade inte bara ett utan två ställen som erbjuder gratis logi … galet. Här finns mycket droger och tjejer tillgängliga här, sorgligt. Vi betalar 5 USD för den tystaste bungalowen i stan ganska nära stranden. Det är helt okej (läs barnsäkert). Maten är UNDERBAR och Nim kan äta bananer och yoghurt när som helst, smidigt.

Det är väldigt varmt här, nästan för varmt. Självklart längtar vi efter den kalla, gråa vintern hemma …

Haj etc. … - Sihanouk Ville, Kambodja, 1 november, 2007
Vi har nu varit iväg en vecka och promenerat utan skor där elektriciteten inte skiner - underbart.

Först åkte vi till Koh Russei - en ö som ligger en timme utanför Sihanouk Ville och där fanns inget annat än lugn (och ett par bungalows och en restaurang). Sedan åkte vi till Otres Beach som var ännu underbarare! Här blev vi alla sjuka och nu är vi närmare staden (på Green Gecko Guesthouse) och vilar.

Innan det så dök jag igen vid Koh Reng Samlon (eller något), dålig sikt och oinspirerande dyk men jag såg en HAJ, hurra. Det var en mycket liten bambuhaj, men ändå. På vägen tillbaka (2½ timmar) blev jag så sjösjuk att mina ben inte bar mig, mycket hemskt. Kanske berodde det på att jag hade två kontaktlinser på mitt vänstra öga (jag hade blivit av med min så jag lånade två av Saras - min syn är dubbelt så dålig som hennes, inga problem)?

Vi gillade inte Sihanouk Ville från början men nu börjar vi gilla det trots all turism och marijuanapizzor, trakasserier och prostituerade. Det är faktiskt ett skönt ställe, god mat och mysiga Guesthouses, låga priser och vänliga människor.

Nim verkar hämta sig efter sin härmning av en fläckig, kliande prickig salami och börjar mer likna en bebis som har samma färg överallt. Det känns bra.

Här är underbart.

Språkproblem - Sihanouk Ville, Kambodja, 5 november, 2007
Jag gick till frisören häromdagen, han pratade inte engelska, jag pratade inte khmer. Det gick inte bra.

Lilla Sverige - Koh Chang, Thailand, 12 november, 2007
Har nu kommit till "lilla Sverige", mer känt som Thailand (vi är nu på White Sands Beach på Koh Chang), efter fem dagars väntande på att "Montezumas Hämnd" skulle avta hos två av tre familjemedlemmar. Det tog oss två dagar med mycket bekvämt resande (båt, pickup, färja, och bil) att komma hit.

Sista stoppet i Kambodja var inte det bästa direkt - vi spenderade 24 timmar om dagen i ett hotellrum på Victory Hill. Vi hann dock med att besöka ett Guesthouse med 300 olika ormar …

Att korsa gränsen till Thailand var som att komma från tredje världen till den första, dom har allting här. Till och med svenska tidningar och svensk mat., och inte bara en rätt eller en slags tidning, här finns rubbet. De har till och med en svensk snusfabrik i Thailand, öppnar nästa månad. Svenska och svenskar överallt.

Vi gillar det här, mycket dyrare än i Kambodja men också mycket smidigare. Fantastisk mat, snälla människor, fina stränder, de vanliga klichéerna … Men, vi längtar redan tillbaka till Kambodja. Inte så mycket turister, motsägelsefullt, men ändå.

Nim växer och lär sig ett nytt trick varje vecka. Hon kan nu: klättra ner från sängar, ge saker till oss, göra tecknet för hund samt gå omkring med hjälp av möbler.

Disneyland för vuxna och shopping - Koh Chang, Thailand, 14 november, 2007
Jag vet att Thailand inte bara är sol, vatten och sand (och sex) - men det verkar faktiskt så. Svenskar överallt ätandes glass, simmandes, solbadandes, pizzaätandes, shoppandes och som bara verkar ha det hur skönt som helst. Men det har vi också; vi äter gott, dricker lite vin, hänger på stranden och gör precis vad vi vill.

Som att shoppa. Vi var tvungna att köpa en stor väska ganska tidigt för att få plats med allt vi har köpt - varje gång vi lämnar vår väldigt lilla och klaustrofobiska bungalow tar det inte mer än en kvart innan vår paraplyvagn är behängd med inköpspåsar.

Och vi är inte klara än. Imorgon skall jag till tandläkaren för att få gjort vad som nu behövs. Vår budget för hela resan är snart slut. Underbart.

Ögonblick i Thailand - Chantaburi, Thailand, 16 november, 2007
Efter Koh Chang for vi mot Chantaburi - Månens stad. Fast det föreföll mer som oväsendets och ocharmens stad. Vi hittade dock ett underbart Guesthouse - tre meter från en mycket högljudd viadukt. Tråkig stad men vi vara bara på genomfart på väg till Kambodja.

Där var dock en stor katedral men bara en restaurang i hela staden som hade 100 000 invånare. Som tur var fann vi den, de hade ris och milkshake.

Ankomst - Siem Reap, Kambodja, 18 november, 2007
Efter Chantaburi kom vi till Poipet som var Kambodjas första gränsstad. Vår guidebok beskrev byn som "Kambodjas armhåla" och för en gångs skull var det helt rätt. Aldrig har jag sett ett hemskare och odrägligare ställe (för en turist - även de mest sönderbombade byarna i Afghanistan hade mer charm än Poipet).

Byn bestod av en lerfylld välling som utgjorde huvudgatan där tutande lastbilar, smuts och uppkäftiga fixare slogs om utrymmet. Tyvärr var det för sent på dagen för att åka vidare men vi fann ett fint ställe att övernatta på. Där fanns till och med TV så vi tittade på Da Vinci koden och Friends with money med Jennifer Aniston, faktiskt riktigt rolig.

Vi stannade på hotellrummet och åt chips och drack 7-up.

Nästa dag hyrde vi en taxi för den tre timmar långa resan till Siem Reap Värdelös väg.

Men allt detta gjorde att ankomsten till Siem Reap blev en underbar upplevelse - detta är paradiset. Här fann vi det bästa stället på hela resan att bo på. För 5 USD fick vi balkong och badrum i en charmig byggnad med gratis Internet. Och en mysig restaurang på bottenvåningen. Sååå underbart.

Aktiviteter - Siem Reap, Kambodja, 7 december, 2007
Jag har varit på matlagningskurs och lärt mig göra en riktig amok. Jag deltog också i Angkor Wat International Half Marathon - det bästa var att det kostade 55 USD för mig/utlänningar men bara 2 USD för kambodjaner, pengarna gick till välgörenhet. Mycket bra initiativ. Loppet gick inte så bra men jag insåg senare varför då jag låg sjuk i fem dagar.. Riktigt sjuk … ungefär 40 toalettbesök utan att överdriva.

Och så har varit och besökt Angkor Wat. Inga ord kan beskriva det. Det måste bara upplevas.

Förutom detta har vi gjort det vi kan och älskar bäst; shoppa och dricka kaffe i mysiga trädgårdskaféer.

Vänner - Phnom Penh, Kambodja, 13 december, 2007
Har nu haft en av de bästa dagarna på hela resan - kompisar från Sverige kom på besök! Det var kul och det kändes som om man inte varit hemifrån alls. Vi visade Peter och Roger strandpromenaden och åt pizza, drack kaffe samt öl och på kvällen stack vi ut för att se vad Phnom Penhs bakgator hade att erbjuda. De kunde erbjuda öl, öl och öl som vi tacksamt prövade.

Summering - Stockholm, Sverige, 25 december, 2007
Vi är just nu på vårt sista stopp på vår resa/semester/äventyr (det har varit ett underbart äventyr, jag kan knappt tro att vi fixade det), Stockholm och njuter (!) av det svenska vädret. Det var grymt att fira jul med familj och vänner.

Nu är det bara en fem timmar lång tågresa om ett par dagar tills vi är hemma.

Många har frågat vad som har varit bäst på resan och vi kan unisont komma överens om att spendera en vecka på den öde (där bodde två tonganer som hade tre stugor att hyra ut) ön Uoleva i norra Tonga var det mest spännande och fantastiska.

Vi bodde i en stuga som låg elva meter från vattnet och tillbringade varje dag med att koka kaffe, simma, läsa och gå omkring. Kvällarna som vi spenderade med Toni och hans lokala matkonst drickandes te och bushlimejuice var mycket intressanta. Trots att de flesta timmarna gick åt till att oroa sig över Nim som hade över 40 graders feber (vi var dock ganska nära huvudön i Haapaigruppen) var det ändå ett utmärkt äventyr och en vacker ö. Vi tror att hon hade tredagarsfeber men hon var lika glad som vanligt.

Och efter 357 dagar tog hon sina första steg - hela 3½ stycken. Nu börjar det riktiga jobbet …

Snälla, njut av livet, det gör vi, det är fantastiskt.

Back to Around the world