Gansosyakutori
21-23 juli 2006

Denna del av mitt nordostasiatiska äventyr började redan i Nagoya när jag checkade in på Sauna and Capsule Well Be. Jag har alltid velat bo på ett kapselhotell och nu hade jag chansen. Det kostade endast 290 kronor men då ingick tre olika sorters bastu och en lyxig spa-avdelning. Jag betalade i receptionen, lämnade min väska i ett skåp och gick och bytte om, till ingenting. Jag prövade den varma och den heta bassängen såväl som vattenmassagen och bubbelbadet. En japan annonserade att nu var det dags för den tyska bastugymnastiken, tror jag, så jag följde med ett gäng in i en bastu där vi gjorde olika övningar allt medan den gamle japanen viftade med en handduk. Detta varade enbart i en kvart och därefter gick jag och tog ett kallt bad åtföljt av örtbastu. Efter alla bad så sätter man sig vid ett privat duschbord för tvätt och rakning. Där fanns rakvatten, balsam, schampo och jag smorde in mig med allehanda krämer och annat som huset bjöd på. Superfräscht.

Efter detta klädde jag om till en blå pyjamas, som alla andra, och gick omkring och njöt av atmosfären. En del satt och åt sushi medan andra läste mangaserier, fast de flesta låg och tittade på teve, antingen storbildsteve eller en liten privat som fanns till varje fåtölj. Tids nog var det dags att gå och lägga sig i sitt lilla krypin. Det var cirka två meter långt och en meter brett samt en meter högt. Där inne fanns en teve, radio och en liten hylla. Jättemysigt, jag sov som en stock.

Morgonen efter var det dags att åka till Hirogodo för att delta i Gansosyakutori. Ett år tidigare, när jag hade bestämt mig för att åka till Japan, började jag söka information på nätet om där fanns något ultralopp i Japan när jag var där. Och det fanns det säkert men alla hemsidor var på japanska. Så jag skickade några e-mail på måfå och bad om hjälp och hade turen att få kontakt med Aki Inoue-San, en av Japans största ultralöpare. Han har vunnit det klassiska Colac Six Day Race i Australien, sprungit 323 kilometer på 48 timmar och deltagit i Western States Endurance Run, bland annat.

Japan är tillsammans med USA, Korea och Australien ett riktigt långlöparmecka och jag hoppades att min dröm om att få springa i Japan nu skulle gå i uppfyllelse nu. Men Aki Inoue var tveksam. Juli var den varmaste månaden på året och då fanns det knappt några lopp. Men till slut lyckades han hitta två stycken. Fast ett av dem gick i terräng under tre dagar så det var uteslutet. Jag som knappt kan läsa en svensk karta över min egen hemstad hade ingenting i japans omärkta bygder att göra. Det andra loppet var en maranic och jag kunde knappt tro vilken tur jag haft. En maranic är en kombination av marathon och picknick, man springer långt och äter mycket. Första dagen skulle man springa 45 kilometer i uppförsbacke med start klockan 11:00 på dagen. Andra dagen skulle man fortsätta klockan 03:30 med att springa 90 kilometer, fast då var det bara 22 kilometer uppför. Perfekt. Aki ordnade med allt det praktiska som vägbeskrivning till loppet, ansökan och erbjöd sig till och med att betala, trots att han inte visste vem jag var: "You can give me money when you come to Japan." Jag bad dock min vän Niko i Japan att transferera pengarna till honom.

Och jag träffade faktiskt Aki dagen innan jag skulle till Nagoya. Jag lyckade bjuda honom på kaffe under hans lunch på Tokyo Hospital där han jobbade. Han berättade om höjdskillnader, taktik och teknikaliteter inför loppet. Vi pratade om tävlingar vi båda varit med på och gemensamma bekanta, ultravärlden är liten. Han berättade att det var mycket viktigt att dricka: "Must drink to avoid certain death, very hot" - riktigt så varmt och besvärligt kunde det väl inte vara? Jag tackade Aki för all hjälp och berättade att utan honom hade jag aldrig fått möjligheten att tävla i Japan: "Of course - no problem." Typiskt japaner, kanske det vänligaste folk jag lärt känna.

Jag tog tåget dagen efter, enligt instruktionerna, till Ogaki och där kom Koshita Makoto fram till mig på uppdrag av Aki och sedan följde han mig hela vägen genom ett par tågbyten till starten i Hirogodo. Koshita hade varit med förr och sprungit ultramarathon i nästan 20 år. Han hade korsat både Japan (3 371 kilometer) och USA (4 967 kilometer) till fots.

Han hade bråttom iväg då han skulle delta i den längre versionen av Gansosyakutori där man skulle springa 54 kilometer första dagen istället för 45 samt bestiga ett ännu högre berg. Jag undrade varför Aki inte anmält mig till den längre sträckan och Koshita svarade: "Maybe too hard." Snack, jag kan klara vad som helst tänkte jag, men det skulle visa sig att det kanske var tur att jag inte sprang den längre banan trots allt. Dessutom så var där bara några få deltagare och om jag inte hade hållt något av deras tempo så skulle jag få svårt att hitta på den omärkta banan. Min plan var att följa de andra löparna och då där var över 300 anmälda så skulle jag nog hitta någon att ha följe med. Deltagarantalet kan jämföras med Sveriges näst största marathon som drar lite över 200 deltagare! Direkt när jag kom fram till sekretariatet kom en journalist fram och började intervjua mig. Det gick sådär då han inte talade engelska, och nästan ingen annan heller. Koshita ställde upp och tolkade innan han var tvungen att rusa i väg till första starten 09:30.

När jag hämtade ut mitt startnummer fick jag två flaskor lokalt rosévin samt ett alldeles utmärkt vätskebälte tillsammans med en massa japanska vägbeskrivningar. Hittills hade allt varit perfekt organiserat och det skulle visa sig vara så under hela tävlingen.

Innan starten höll borgmästare och politiker en del tal samt presenterade de som varit med alla 14 åren. Vid ett tillfälle var det alldeles tyst och alla blickar vändes mot mig. Någon pekade på mig och visade fram mig till alla representanterna i kostym. Det var första gången någon utlänning deltagit i Gansosyakutori. Jag fick ställa mig framför alla och bli applåderad tillsammans med de andra hjältarna.

Under talen stod de flesta av oss i skuggan och småsnackade. En kille var klädd i spindelmannendräkt vilket verkade bra kul men kanske lite varmt, nästa gång jag såg honom så hade han mycket riktigt bytt om. En annan hade en traditionell rishatt som skulle visa sig vara rätt smart, det var hur varmt som helst. Jag hade klätt mig i linne och förstod inte varför alla hade långärmat och långa tights i den 40-gradiga värmen, men det skulle alldeles strax visa sig väldigt osmart med just linne och korta shorts. En fotograf tog en massa bilder av mig och under loppet blev hon nästan min personliga fotograf då hon dök upp vid var och varannan vätskestation och hejade på mig. Efter ceremonin så visste alla vad jag hette och var jag kom ifrån. "Stefan, Sweden" eller "Stefan, Finland" hörde jag, mycket mer engelska än så kunde de inte.

Och så startade vi. Trots att loppet mest verkade vara en social picknick så fanns där naturligtvis elitlöpare som stack iväg i en rasande fart. Själv tog jag det ganska lugnt och sprang den första milen på strax under en timme. Vi kom då fram till ett shintotempel där man skulle visa sin vördnad genom att klappa två gånger med händerna och buga lite lätt på överkroppen. Därefter serverades te och vatten. På alla vätskestationer blev jag mycket väl omhändertagen.

Dagens 45 kilometer var uppförsbacke hela vägen, fast inte så mycket. Var tredje kilometer var det vätskekontroll med mat, is, drycker och godis. Jag tog en näve is och stoppade i tröjan och en näve och stoppade i kepsen. Detta var jag tvungen att fortsätta med vid varje vätskekontroll. Jag drack en hel del sportdryck och grönt te fast energin varade bara i cirka två kilometer innan man blev lite yr igen och fick sakta ner.

Hela tiden var jag tvungen att kolla om jag fick i mig tillräckligt med sodium och potassium, det vill säga salt. Om man svettas bort för mycket salt försöker kroppen själv kompensera detta genom att göra sig av med överflödig vätska. Halten av natriumjoner i blodet blir för lågt och mängden vatten i blodet blir för stor. Man får saltbrist och uttorkning på samma gång, trots att man dricker ordentligt, och drabbas av huvudvärk, trötthet och muskelkramper. Hyponatremi är dödligt och man kan alltså förgifta sig själv med vatten. Men detta visste jag absolut inget om då.

Fick jag i mig tillräckligt med socker och vatten? Jag såg till att småäta vid varje kontroll så det var nog inget problem. Jag blev tvungen att kolla min medvetandenivå. Tänkte jag klart, tänkte jag överhuvudtaget? Vid ett par tillfällen gjorde jag nog inte det. Vad gjorde jag egentligen ute på den japanska landsbygden i 40-gradiga värme under den stekande solen?

Fast jag visste precis vad jag gjorde, jag sprang i ett exotiskt och vackert land och var glad över att få vara med och springa med de ultratokiga japanerna. Omgivningarna var vackra och växlade mellan pittoreska byar och djupa dalar, små vattenfall och vackra broar. Jag såg till och med två babianer. Trots att det "bara" var 45 kilometer så gjorde den höga luftfuktigheten och molnfria himlen att det var mycket tufft. Jag fick huvudvärk men lyckades med gester få en funktionär att förstå att jag behövde huvudvärkspiller. En läkarbil passerade löparna då och då, ibland med liggande passagerare, och nästa gång jag såg den hade de ett piller till mig.

Trots värmen och luftfuktigheten gick det i alla fall framåt, varje mil avverkades på en timme och några minuter. Målet skulle sammanfalla med en festival i Sakauchi och det var inte svårt att höra eller se när vi närmade oss målet. Faktiskt var det svårt att se målet överhuvudtaget. Man fick tränga sig förbi en enormt glad och festande folkmassa. Eftersom min klocka visade 4 timmar och 58 minuter så spurtade jag ordentligt den sista biten och krockade med en liten glad sjuåring som just köpt sig en glass. Pojken höll på att trilla och på något konstigt sätt lyckades jag rädda både glassen och pojken genom att trilla själv. Kom i mål med 41 sekunder till godo till fem timmar som 49:e man.

Jag satt och väntade i en evighet på en av de två duscharna och delade den enorma känslan med de andra deltagarna av att ha gjort något stort och viktigt. Fast riktigt vad detta stora och viktiga var lyckades jag aldrig få reda på, fast känslan satt i länge. Kanske är det istället en känsla av att ha gjort något ovanligt och unikt (eller dumt) och det passade mig bra. Alla deltagare fick en matbiljett av arrangören att äta för på festivalen. Jag valde några stekta potatisar, en läsk och lite nudlar för mina 1 000 yen. Vid utkanten av festivalen väntade en buss som tog oss till en gymnastiksal där vi skulle sova över natten.

Kvällen spenderade jag med att sitta och njuta över dagens värv ute i den japanska natten, försöka stretcha och läsa en bok. Det var många som var nyfikna på vem jag var men språksvårigheterna förhindrade djupare diskussion. Till kvällsmat serverades det ris och frukt och jag funderade över om jag skulle använda filten vi fick som liggunderlag eller som just filt (det blev en kompromiss, halva filten under mig och resten på kroppen som ett täcke). Vi var rätt många i gymnastiksalen och jag tycker det är lika spännande som att vara på en tågstation. Där undrar man var alla kommer ifrån och vart de är på väg. Här undrar man vilka lopp alla sprungit, såklart. Många hade marathon-t-shirts på sig men det fanns även de som sprungit Transeurope Footrace och jag såg också en dam med en Trans South America på sin t-shirt! Jag försökte lägga mig tidigt men ljudnivån var hög och det var alldeles för spännande att somna. Klockan tolv släcktes ljuset och jag kom slutligen till ro.

Men inte särskilt mycket ro. Hela natten gick folk på toaletten och väsnades, en del pratade och andra åt. Klockan två på morgonen så tändes ljuset och frukosten började serveras, en del hade redan packat ihop och börjat den. Jag låg kvar väldigt länge och tyckte synd om mig själv. Benen var som två betongpinnar och skinnet smärtade överallt. Solen hade bränt mig så att ett vitt linne tydligt syntes mot mina röda armar, ett linne som fanns kvar två månader efter. På benen syntes tydliga konturer av de nätta damshortsen (jag har fått dem på en tävling en gång och hade ingen att ge dem till och inte heller hjärta att slänga dem). Den lilla mängden solkräm jag hade använt hade inte räckt och nu var det för sent, en halvtimme till i solen och jag hade fått en riktig brännskada.

Jag kom ganska sent till starten och innan jag visste ordet av det så stack vi iväg. Jag var ganska pigg och njöt av den svala natten. Jag tror jag gillar att springa i mörkret, det känns lite spännande och sådär lagom galet. Hemma så möter jag alltid överförfriskade nattsuddare på väg hem samtidigt som tidningsutbärarna börjar sitt jobb, dagen gryr och hela staden vaknar till liv. Fast här fanns det ingenting mer än en vacker natur som jag inte såg.

Redan vid första kontrollen hade det blivit rejält varmt trots att klockan bara var kvart över fyra, på morgonen. Jag satte igång med att stoppa is innanför kläderna och på huvudet. Första milen avverkades på lugna 70 minuter och den andra milen på ännu lugnare en och en halv timme. Då hade vi kommit fram till ett litet berg som vi skulle uppför. Väl där skulle vi vända och så var det bara nerförsbacke de sista sju milen tillbaks till starten. Vid vätskekontrollen så delades det ut extra vatten och handskar så att vi inte skulle skada händerna: "Mountain, very steep" lyckade jag få reda på.

Äntligen var det dags för riktig terränglöpning. Hittills så hade vi mest sprungit på mindre vägar och stigar men nu var det inte mer än ett par meter i taget innan det var dags för en ordentlig sväng, en bäck som man skulle över, ett stenparti eller en mycket kraftig stigning uppåt. Underbart. Jag susade fram i flera minuter och sprang om en hel del innan jag förstod varför vi hade fått handskar. Rep hade lagts ut för att vi skulle kunna komma fram överhuvudtaget, löpning var inte att tänka på. Ganska snart så hade loppet förvandlats till ett led av pustande bergsklättrare. Trots att det bara var 1 500 meter uppför berget så tog det en evighet, men en väldigt spännande sådan. Det gällde att vara på helspänn hela tiden för att inte trilla men man hann ändå beundra omgivningarna som bestod av en tät djungel med ett par bergstoppar som ibland skymtade fram mellan löven. Till sist kunde vi inte komma högre upp utan sprang ner ett par hundra meter i en dal fram till en sjö där vi viftades ut på ett par spångar fram till helgedomen och vändpunkten vid sjön Yashagaike.

Shinto är Japans inhemska religion och har en enkel världssyn som betonar renheten och ett estetiskt förhållande till tingen. Religionsupplevelsen finner bättre uttryck i vackra och rena former än i påbud, idealet är att intuitivt och spontant följa vad hjärtat betraktar som rent. I Japan finns cirka 100 000 shintohelgedomar, oftast mitt i naturen. Varje helgedom innehåller en eller flera kami (benämning på det heliga, gudomligheter och den mystiska kraften i alla ting) samt heliga föremål. Man klappar i händerna för att kalla på guden och ber en bön. Jag gör som alla andra och inte mig emot, Shinto är för mig en väldigt fredlig religion kopplad till naturen.

Men jag stannade inte länge vid sjön, ett par sekunder och en bild bara, sen bar det iväg igen. Vägen nerför tog lika lång tid som uppför, om inte längre, och var naturligtvis svårare. Vid de tillfällen då vi nästan fick klättra på vägen upp blev det nu kö och absailing neråt. En del föll, många pausade men jag tror att samtliga var på gott humör. Jag var ganska pigg och passerade en hel del, på de fåtal ställen där det gick.

När jag kom ner till vätskekontrollen igen hade det tagit en och en halv timme att tillryggalägga tre kilometer! Jag fortsatte i den nu nästan hundraprocentiga luftfuktigheten. Farten var jämn men fruktansvärt långsam - över en och en halv timme per mil. Jag stannade och åt vid varje kontroll, hällde is innanför kläderna och doppade huvudet i kallt vatten. En del små sovpauser på fem minuter blev det också men trots min blygsamma fart blev jag inte omsprungen av särskilt många. Kilometrarna avverkades men när det började ta mer än en och en halv timme per mil började jag bli orolig, jag kanske inte skulle hinna. Katastrof, detta kunde jag inte tillåta men jag kunde heller inte göra någonting åt det. Jag drack tillräckligt och promenerade när det behövdes och kunde inte ta mig fram fortare. Vid 93 kilometer räknade jag snabbt ut att om jag höll farten skulle jag inte hinna i mål på 15½ timmar. Detta var oroväckande då det var nästan 42 kilometer kvar. Jag lyckades dock ta mig samman och avverkade nästa mil på en timme och tjugo minuter och kände en viss lättnad. Som genast försvann då nästa mil tog en timme och femtio minuter.

Jag var i Japan för att hälsa på några vänner jag träffat i Australien 16 år tidigare och innan dess hade jag rest runt i Kina, Nord- och Sydkorea ett par veckor. Jag hade bestämt mig för att fokusera på semestern snarare än ultraloppet och det resulterade i att när loppet startade hade jag inte tränat på nästan en månad. Och nu fick jag betala för det. Benen var stumma, konditionen var slut och skenbenen värkte. Dessutom var nacke, armar och ben rödstekta av solen. Jag var helt enkelt i ett ganska bedrövligt skick. Än en gång insåg jag att jag inte skulle hinna till målet innan det stängdes eftersom mina extra reservkrafter var slut för länge sedan. Ingenting att göra åt.

Kanske var det när det utlovade regnet äntligen dök upp vid 117 kilometer som jag ändå lyckades öka takten lite. Jag älskar regn. Kanske berodde det också lite på att jag var tvungen att hinna till Nagoya som låg en timme och lite till bort till klockan 21:30 för att hinna med sista tåget tillbaks till Tokyo och Saitama som låg fyra timmar längre bort som jag faktiskt började utöva något som kan kallas löpning. När det var en mil kvar sprang jag med en fart under åtta minuter per kilometer och de sista kilometrarna var det rena sprinten neråt sex minuter. Jag sprang om cirka 50 personer mot slutet, men det var inte så svårt då de flesta stapplade fram. Många skulle faktiskt inte hinna.

I Hirogodo, där både starten och målet låg, var det ännu en festival på gång och det var svårt att veta var man skulle ta vägen i folkvimlet men funktionärerna, eller festivaldeltagarna, pekade vart jag skulle svänga. Så till sist kom jag ändå i mål till ljudet av en japansk trumorkester och skenet av fotoblixtar. I mål blev jag återigen intervjuad och fick ett pris och en spabiljett av arrangören. Statyetten fick jag för att jag kommit så långväga ifrån. Jag avverkade 89.6 kilometer på 14 timmar 23 minuter och 37 sekunder i 40 graders värme och 96 procent luftfuktighet. Kom bland de första hundra, drygt en timme innan sluttiden.

Att få springa i Japan hade varit fantastiskt. Jag läste om Sakuramichi Nature Run, Japans motsvarighet till Spartathlon, redan för femton år sedan men trodde aldrig att jag själv en gång skulle få vara med om att springa i Japan. Den fantastiska upplevelsen blev inte mindre av att efteråt få bada i bassänger med olika temperaturer i ett japanskt onsen som låg alldeles bakom målet. Jag lät kroppen läkas i den heta bassängen och chockas i den kalla poolen, jag badade bastu och tvättade av det japanska dammet vid ett väl utrustat duschbord där man satt på en låg pall. Jag njöt tillsammans med de andra deltagarna efter ett hårt och väl utfört arbete, inga ord behövdes.

Ultralöpning är jättestort i Japan men hur de finner tid att träna denna tidskrävande sport vet jag inte. De flesta jobbar över 12 timmar om dagen, ibland sex dagar i veckan, 50 veckor om året. Men kanske är de just på grund av det hårda arbetsklimatet som många ägnar sig åt så extrema sporter här, fast i och för sig finns det väldigt många japaner, cirka 127 miljoner. Aki berättade att han tränar efter jobbet klockan tio på kvällen. Utöver jobbet har de flesta en timme eller två pendling till jobbet, enkel väg. Koshita Makoto var tvungen att sluta sitt jobb för att vara med på en tävling i USA, han fick inte ledigt.

Men sen blev det bråttom. Jag gick, eller haltade, tillbaks till målet och applåderade de andra som kom under tiden som jag försökte hitta någon som kunde berätta var tågstationen i Hirogodo var. Trots att jag redan hade varit där en gång visste jag att jag inte skulle hitta dit en gång till. Tävlingsledarens dotter kunde lite engelska och körde mig direkt till tågstationen i Ogaki där jag precis hann med ett expresståg till Nagoya. Väl där dröjde det inte många minuter innan jag satt på ett Shinkansen till Tokyo alldeles rusig av lycka med en sushimiddag i knäet.

Back to From Pyongyang to Tokyo