I det långa loppet
27-28 mars 2004

Jag vet precis hur det började. Jag var femton år och på studieresa i England, en av ledarna hade en t-shirt där det stod Stockholm Marathon på. ¨Fy xxx va' coolt¨, tänkte jag då men inte förrän fem år senare tog jag mina första riktiga löpsteg. Detta för att jag slitit av tre ledband i högerfoten i en kampsportstävling, jag tyckte då att det måste vara utmärkt balansträning att springa på stranden. Detta hade jag antagligen läst i något magasin någonstans. Läkarens balansbräda slutade jag med direkt - stod inte ens ut det första treminuterspasset. Är man van vid skrik och sparkar så är det kanske inte så roligt att stå och lyfta sakta på foten i femton sekunder åt gången. Militärtjänstgöringen kombinerade jag med fortsatt löpträning varvat med thaiboxing och när min pappa erbjöd mig en gratis start i Göteborgsvarvet började jag läsa vad som krävdes för att klara av 21 kilometer. Efter ett tag så insåg jag att jag nog skulle klara ett marathonlopp också och efter att ha övat på ett niokilometerslopp genomförde jag äntligen mitt första marathon.

Så där stod jag nu, på startlinjen till Ursvik Ultra, mitt i natten och undrade inte alls vad jag höll på med, det kom senare, och såg verkligen fram emot att springa 75 kilometer. Varifrån jag fått idén att springa så långt minns jag inte längre men det har väl något med machomentalitet att göra. Starten gick utan några större fanfarer och vädret var perfekt. Mitt mål var att genomföra loppet inom den maximala tiden, tolv timmar, och om inget hände så skulle jag nog komma under tio timmar också. En oomtänksam kollega hade tagit reda på att banan totalt hade 2 000 höjdmeters stigning men den första kilometern var både upplyst och flack. Men sedan svängde stigen mer eller mindre rakt in i skogen. Nu började loppet.

Jag hade tillbringat dagen i Stockholm med att vara en turist från Malmö, vilket jag i och för sig är, och då går man naturligtvis till Moskén på Söder. Där blev jag väl emottagen och i ett hörn i bokhandeln tog en islamist från Irak min hand och började sjunga ur koranen. Min kompis som jag bodde hos undrade nog vart jag tagit vägen när jag väl kom ut i foajén igen. Vi promenerade hela dagen och på kvällen var jag väldigt trött, kanske inte bästa uppladdningen. Jag hälsade sedan på en annan vän som passande nog höll på att flyttstäda en lägenhet. Efter någon timmes fönsterputsande tog jag till slut bussen till Kungsträdgården för vidare färd mot Hallonbergen. När jag kom ur T-banan stod ett ungdomsgäng och bråkade och för ett ögonblick såg jag hur de tog min väska och försvann, men det gjorde de naturligtvis inte utan jag hittade till Ursvik i mörkret utan problem. Vilket var lite överraskande för trots att jag hade karta är jag en hejare på att gå vilse, ännu bättre på att springa vilse.

Jag kom fram till Ursviks motionsgård klockan halv elva och endast ett par stycken hade hittat hit. Arrangörerna var redo och stod och väntade in deltagarna som droppade in en och en. Jag hälsade, anmälde mig och gick till omklädningsrummet. Över sextio stycken hade anmält sig vilket jag tycker är väldigt mycket, fast några av dem skulle springa i stafettklassen. Som vanligt var den stora frågan: hur mycket skall jag ha på mig? Det var perfekt väder, alldeles kring nollstrecket, så det behövdes till slut inte så mycket. Jag kände mig ganska vilse i omklädningsrummet bland alla de andra välutrustade löparna och några deltagare från Finland som såg grymt hårda ut. Här fanns allt från ryggsäckar med vattensystem till vattenkokare, huvudstrålkastare och terrängskor, vissa hade till och med stora kylväskor med mat. Det verkade som om alla hade topputrustning, utom jag. Själv hade jag ett vätskebälte förstärkt med silvertejp som jag fått gratis och lånad pannlampa - maten bestod av tolv choklad som jag löst stoppade in där flaskorna skulle sitta. Mina löparskor var sönder och på huvudet hade jag en mössa från Bolivia. Efter ett par sista toalettbesök så gav jag mig ut och provsprang allt i en kilometer, kanske mest för att ha sprungit 76 kilometer när morgonen kom, en mer än alla andra.

Då jag aldrig sprungit så här långt tidigare så visste jag inte så mycket om de speciella förberedelser som krävdes. På nätet hade jag läst att det var bra att dricka elektrolyter dagarna innan, men vad var en elektrolyt? På löplabbet gavs svar på tal och efter att ha berättat att jag nog tänkte äta en baguette under natten gick jag ut därifrån med elektrolyter och energybars för 200 kronor, fick inte äta baguette. Jag drack tre påsar dagarna innan och laddade hela lördagen med tacos, kaffe och trevligt sällskap. Antagligen fungerade det alldeles utmärkt, men det är ju svårt att veta. Jag hade turen att denna gång egentligen inte ha någon krämpa eller förkylning att klaga på vid startlinjen. Oro fanns dock för ett knä som inte tålde överbelastning och som ännu inte hunnit hämta sig efter ett marathon tre veckor tidigare. Vädret var också bra, inte som förra året då bara elva stycken kom i mål på grund av snöoväder.

Strax innan start hade arrangörerna lite informationssnack som slutade med ¨Ta det nu lugnt¨, hur man nu tar det lugnt inför 75 kilometers löpning var något som jag inte förstod. Samma sak sade också min mamma i all sin oro. Innan starten spelades Roxette men det hade nog varit lämpligare med lite hårdrock eller något. Många stod och värmde sig vid tunnorna som var laddade med ved inför korvgrillningen som säkert satte igång framåt småtimmarna. Sammanlagt verkade det vara cirka tjugo personer som vakade över löparna under natten. Det var ett bra stöd att få applåder varje gång man kom in för varvning.

Jag lade mig i ett bekvämt sexminuterstempo och märkte att så gjorde även täten. Egentligen för snabbt för mig men det gick helt enkelt inte att springa saktare, kanske skulle jag då också börja frysa. Efter en kilometer svängde stigen av rakt in i skogen och den riktiga slingan började. Pannlampan tändes för att undvika alla rötter, stenar och för att balansera på underlaget som ofta bestod av is, sörja, vatten, lera och lite snö. Tyvärr var pannlampan både för svag och för liten att springa med märkte jag men det var ju inget att göra något åt nu, det gick precis. Värre måste det ha varit för killen som sprang om mig redan i början med Petzl Tikkas minsta modell. I början var det alltid några som sprang i grupp men ganska snart sprang man ensam. Jag hade frågat en annan deltagare innan hur banan var och fått berättat för mig att där fanns en backe vid fyra kilometer som helt enkelt var för jävlig. Strax efter tre kilometer kom backen som var både lång och brant. Det här skall nog gå vägen, tänkte jag, om detta var det värsta på hela banan. Jag hade fel. Vid fyra kilometer kom en grymt brant backe bestående av stenar, is och lera. Av någon anledning vägrar jag gå i backar och detta höll sig igenom hela loppet. I och för sig höll jag samma tempo som en del som gick, men ändå. Bara fyra gånger till, tänkte jag mellan flämtningarna när jag väl var uppe. Det här är ju ingenting tänkte jag för att peppa mig själv.

Efter bara fem kilometer stukade jag foten och tänkte att nu är den bruten men en halv sekund senare kände jag att jag bara vrickat till den och kunde halta vidare. Första varvet vek högerfoten sig tre gånger och varje gång svartnade det för ögonen av smärta men efter en kilometers haltande fungerade den igen. Halvvägs igenom första varvet stod femtio liter vatten där det bara var att ta för sig. Där stod ett par löpare men jag sprang vidare då jag hade åtta deciliter i vätskebältet. Vid tio kilometer åt jag mitt första choklad och hann ikapp en tjej som jag hade följe med ända in till varvningen. När det bara var ett par hundra meter kvar sade jag:
- Det här funkar ju, ett varv avklarat i alla fall.
- Maybe speak you english? I am from Russia.
Natalie visade sig senare vara rysk elitorienterare från Sankt Petersburg och hade varit med på tuffa tävlingar förr. Hon jobbade med ¨international business¨ här i Sverige. Ultralöpare visade sig vara ett synnerligen trevligt släkte skulle det visa sig under loppet. Då tempot för de flesta låg just på sex minuter per kilometer så kunde man prata med de flesta som man stötte på längs banan.

Min plan var att försöka springa varje varv, femton kilometer, på en 1:30 och ta tio minuters paus varje varv. Efterhand skulle nog varven bli längre och längre och därtill lade jag en timmes ovana. I så fall skulle jag nog ändå ha två timmar för eventuella problem och utmattningssyndrom. Men min plan sprack redan vid första varvningen. Efter en 1:29 kom jag fram och redan en minut senare gav jag mig ut på andra varvet. Det var ju så kul. De spelade fortfarande Roxettes Joyride. Jag och Natalie hade följe från och till under hela varvet och pratade lite då och då om allt möjligt. Tiden går ju så mycket snabbare då och man slipper undra vad tusan man egentligen håller på med. Även andra varvet stukade jag foten rejält tre gånger. Samma fot som fått mig att börja med löpning över huvud taget, men det fungerade. Jag kom framåt och detta varv var egentligen inga problem. För om jag redan haft problem nu så hade man varit illa ute. Även detta varv sprang jag förbi vätskekontrollen för att undvika onödvändigt frestande pauser. Istället åt jag min första energybar och nu förstod jag varför man inte kan äta för många, det tog säkert två kilometer innan den var slut. Kolhydraterna samlade sig i munnen som en stor och torr osväljbar boll. Sprang andra varvet på 1:31 och fyllde på mina flaskor på tre minuter.

Det tredje varvet visade sig konstigt nog vara det jobbigaste. Nu i efterhand kan jag ana att det berodde på att man verkligen borde ha gått och lagt sig nu. Klockan började närma sig fyra och det var nu nio timmar sen jag åt ordentligt, följaktligen trillade jag också och slog en kullerbytta. Jag märkte att jag föredrog att springa ensam och tyckte nog att jag hörde en björn, fast kanske inte ändå. Jag började känna en liten aning av oförklarlig rädsla och lite ångest, kanske för att ögonen eller synen började flimra lite okontrollerat. Skall jag vara helt ärlig så var det ett hemskt varv. Backen som tidigare var lång nog tog nu 2.11 att springa uppför, jag vrickade foten - dock för sista gången - undrade nu verkligen varför jag sprang omkring här och yrade. Det var nu kanske någon minusgrad men nymånen sken vackert, jag beräknade att jag skulle komma i mål vid kvart i fyra och då solen skulle gå upp en timme senare skulle jag kunna springa de två sista varven utan pannlampa. På detta varv sprang jag fel för första gången. För att förströ tiden försökte dividera 15 180 med 940.24, det tog några kilometer. Men i mål kom jag, samtidigt med en yngre kille som sprang om mig i full fart. Han kom senare i mål hela 39 minuter före mig och jag frågade efteråt hur han kunde springa så bra men tricket var enkelt; han tränade minst dubbelt så mycket som mig, två pass om dagen. Efter 1:42 gick jag in i arrangörernas tält och tog ett choklad, fyllde bara på vatten på två flaskor då det fanns 50 liter vatten halvvägs och drog vidare efter fyra minuter. Nu fick jag bekräftat att det inte berodde på utrustningen om man skulle klara det eller inte, många av de välutrustade löparna hade redan brutit.

Under fjärde varvet fick jag för första gången äntligen se banan som jag snart tillbringat fem timmar på. Det var underbart att springa i morgonskymningen men även detta fjärde varv tog emot något fruktansvärt. Trots att det var ljust sprang jag fel igen. Jag visste att det enbart var ett mentalt lopp i slutändan och nu fick jag nytta av all förberedelse. Jag hade sprungit in i väggen en gång innan men då visste jag inte var det var, inte heller visst jag att jag hade gjort det. Fast denna gång tänkte jag se till att ligga strax under gränsen. Jag tror inte det går att lagra så mycket energi i kroppen som behövs för så här lång ansträngning, alltså är det upp till ens egen viljestyrka och motivation den sista biten. För att förbereda mig hade jag läst om ännu längre lopp och vedermödorna som deltagarna gått igenom. Detta hjälpte mig att klara mig fram till 50 kilometer. Så här långt hade jag aldrig sprungit och jag firade med att för första gången stanna och dricka en liten flaska vatten medan jag gick. Det skulle jag inte ha gjort för när jag väl börjat med att gå så kom anledningarna till att pausa allt oftare. Behövde jag inte knyta skon, jovisst. Behövde jag inte kissa lite, absolut. Jag stannade och drack vid vätskekontrollen men fann aldrig energin åter. Men samtidigt så gick det framåt: 53, 55, 57 och 59 kilometer och slutligen den sista varvningen vid 60 kilometer. Här stannade jag och drack en kopp medhavt kaffe och bad någon av åskådarna ta ett foto, efter fem minuters paus var det dags för sista varvet.

Till tonerna av Roxette sprang jag iväg i den underbara morgonen full av energi och glädje. Ett litet, litet varv kvar. Det är ju ingenting! Detta varv var härligt för jag visste nu att jag skulle kunna fullfölja loppet, jag hade hela fem timmar och tjugotvå minuter på mig att komma i mål - bara femton kilometer kvar. Temperaturen hade stigit till någon plusgrad och vid 65 kilometer skulle jag äta mitt sista choklad, som jag hade tappat. Fast jag klarar mig nog utan, tänkte jag. Och det hade jag nog gjort men vid vätskekontrollen låg där ett annat halvätet choklad som jag tog för mig av. Inte gott men säkert behövligt. Jag räknade till tusen ett par gånger - det tar cirka 12 min 11 s. Jag fortsatte med små gångpauser då jag försökte övertala mig själv med att det gav mig mer energi men till och med vid 74 kilometer var jag tvungen att promenera några sekunder. Nu var det max fem minuter kvar och det var alldeles underbart när man började skymta målgången, äntligen; efter så många kilometer. Under glädjetjut närmade jag mig upploppet med krafter kvar. Jag hade kunnat spurta i mål men tyckte det hade känts lite fånigt. Efter 8 timmar 21 minuter och 35 sekunder så var det över. Jag sprang raka vägen till en gräsplätt och tackade Avalokiteshvara för hans bistånd och haltade vidare till min ryggsäck för en efterlängtad segerskål - kaffe!

Så där satt man och bara drack kaffe och njöt, ännu hade jag någon minut att njuta innan jag började frysa. Tävlingen var slut för min del och det hade gått bättre än väntat. Då jag hade min kamera med bad jag en av funktionärerna ta ett foto på när jag sprang i mål, för säkerhets skull två gånger! Jag hade kommit på nionde plats sade de men resultatlistan visade senare tolfte plats av trettien fullföljande i soloklassen, spelar ingen roll. Jag tackade arrangörerna för ett suveränt arrangemang - tokigt - men mycket bra anordnat. Man brukar nog tänka aldrig mer vid sådana här prestationer men reden någon minut innan jag kom i mål ville jag pröva igen.

Jag gick vidare mot omklädningsrummet där jag i tyst samtycke hälsade på de andra som kommit i mål och de som kom efter. Vi pratade om nattens ansträngningar och tyckte vi varit fasligt duktiga. Efter duschen var det dags att basta och ett reserverat rus strömmade igenom min kropp. Jag klarade det, något som jag nästan inte trodde man kunde klara av. Efter duschen fann jag en massagebänk som jag kunde vila på, äntligen vila, och där låg jag och drömde om hur jag skulle göra nästa år.

Men en utmaning var kvar, att klara jobbet på måndagen. Jag flög inte hem förrän på söndagskväll och sömnbristen gjorde det ganska svårt att stiga upp måndag morgon. Inte kunde jag gå nerför trappor heller på grund av ett knät. Jag haltade nog lite extra hela dagen så att jag kunde få berätta för alla vad man kan hinna med på en natt. Men redan på tisdagen kunde jag gå utan besvär igen, fast egentligen så var skadefacit rätt så litet: ett mycket litet skavsår, ett svullet knä och en blå nagel. Ett mycket litet pris för en fantastiskt upplevelse!

Back to In Sweden