Ett hundra kilometer med hagel, känslor och choklad
22 maj 2004

Ett hundra kilometer! Det är långt, ännu längre om man skall tillryggalägga dem till fots. För tio år sedan upptäckte jag att det till och med arrangerades tävlingar på denna distans - genast ville jag pröva. Då hade jag ännu inte sprungit marathon. Men idén höll sig kvar och till sist stod jag i Stige utanför Odense och väntade på startskottet. Det kom inget utan arrangören, som själv stod på startlinjen, meddelade lugnt: Klockan är sex, sätt igång! Äntligen.

Jag hade bestämt träff med tre andra ultralöpare på Centralen i Köpenhamn men vi kom alla för sent på grund av att all tågtrafik var inställd och med detta följde ett trafikkaos. Till sist kom i alla fall Mattias från Halmstad som hade sprungit ett sexdagarslopp förra året. Senare slöt Boel från Stockholm, som skulle genomföra sitt tionde hundrakilometerslopp, och Andreas från Jönköping upp. När jag senare frågade Andreas, det blev en hel del snack om löpning, hur många marathon han sprungit svarade han: inga. Hans första lopp var 120 kilometer långt uppdelat på två dagar.

På tåget mot Odense förhörde jag samtliga om hur man egentligen kan springa 100 kilometer i ett sträck, jag var nämligen fortfarande ganska säker på att det absolut inte gick. Vad skall man ha på sig, vad skall man äta och framför allt - blir det inte tråkigt? Absolut inte svarade Mattias, naturligtvis hade han helt rätt.

I Stige mötte vi ett härligt gäng, att så många som 50 ställde upp tyckte jag var väldigt mycket. Ytterligare en svensk hade kommit under gårdagen, Otto, som också hade en del ultraerfarenhet. De flesta hade varit med förr och tog det hela med ro till skillnad från mig som undrade allt och lite till. På kvällen åt alla spaghetti med köttfärssås, själv dränkte jag min pasta med ketchup och parmesan. Vi sov över i en stor gymnastiksal och samtliga var i säng före klockan nio. Frukosten serverades nämligen halv fem på morgonen. Eftersom månaden maj räknas som sommar i Norden så hade jag inte särskilt mycket kläder med mig och undrade vad man skulle ha på sig när väderrapporten från klockan fem visade att en del regn skull komma senare på dagen. Samtliga hade kalkylerat med linne men precis innan start bytte vi alla till långärmat och vindjacka.

Denna klädsel visade sig vara perfekt på de tidiga morgontimmarna. Vi skulle springa tio varv runt den lilla byn Stige, centrum bestod av en liten matbutik. De första kilometerna sprang vi genom villaområden och ängar för att därefter springa bredvid en kanal i tre kilometer fram till första vätskekontrollen vid 5,8 kilometer. Där fanns russin, dextrosol, vatten och sportdryck samt leenden och påhejningar. Sedan gick rutten genom byn förbi hus med halmtak och en liten hamn fram till målområdet där det bjöds på choklad, baguetter och dryck. Banan var perfekt och fantastiskt vacker. Hela tiden körde någon bil runt banan och frågade hur man mådde och hur det gick, detta visade sig vara väldigt skönt att höra under den senare delen av loppet.

De första kilometrarna var väldigt bekväma och jag öppnade med en fart av 5:15 per kilometer och åt ett choklad varje mil. Tidningsbuden var på väg hem och en del villaägare gick ut och hämtade tidningen, solen sken och alla löpare var glada. I stora drag hände ingenting de första timmarna, jag öppnade med att ligga bland de sju första fast många sprang väldigt fort för att kunna pausa desto längre i målområdet. Vid 33 kilometer började den tidigare helt molnfria himlen mörkna och fem minuter senare började det hagla. Haglet byttes ut mot ösregn och en liten storm efter en halvtimme och så höll det på i ett par timmar. Jackan som jag precis tagit av åkte på vid nästa varvning. Jag tyckte dock att regnet och kylan var välkommet - skall det vara så skall det vara ordentligt. Jag tyckte det var väldigt spännande att vara här utanför Odense och springa tio mil i vinterväder, mitt i sommaren. Under tiden hann man tänka över både världsekonomin, disken därhemma, meningen med livet (som i sådana här stunder nästen känns som löpning) och en himla massa mellantider. Jag brukar roa mig med att räkna ut på tiondelen vilken tid man sprungit varje kilometer på i snitt. Det tar ju några kilometer att dividera 4 timmar 18 minuter och 19 sekunder med 49,3 kilometer (det blir 5 minuter och 14,4 sekunder). Loppet fortsatte utan några större överraskningar och i samma tempo fram till 51 kilometer - då lade både vänsterknäet och kroppen av och varje kilometer tog längre tid än önskat. Jag hade precis varvat Boel och Mattias hade sprungit om mig sju gånger, men jag hade i och för sig sprungit om honom precis lika många gånger. Han hade fått problem med magen, precis som hälften av övriga startfältet, men var mycket starkare än mig när han väl sprang. Andreas låg precis en minut bakom under hela de första fem varven. Otto hade jag inte sett på hela tiden och kunde lika gärna vara framför som bakom mig.

Mitt knä oroade mig men det blev varken bättre eller sämre så det var bara att fortsätta. Mattheten ordnades med två baguetter och ett sjunde choklad vid sjuttio kilometer. För att äta dem var jag tvungen att gå i 150 meter och efter det var det minst sagt svårt att komma igång igen. Jag kom att gå 100 meter vid varje varning nu, dels för att orka hela vägen och för att äta lite. Mellan sjuttio och nittio kilometer gällde det bara att ta sig fram, många hade brutit, däribland Boel som tyvärr får vänta med att fullfölja sitt tionde hundrakilometerslopp och ännu fler hade börjat gå. I början av loppet satte en löpare med texten Extreme ultra runner på linnet ett vansinnigt tempo och planerade nog att vinna detta sitt elfte hundrakilometerslopp. Men han hade nog gjort någon felberäkning för vid det åttonde varvet när jag varvade honom för andra gången var han inte så glad när jag frågade hur han mådde.

Naturligtvis blev jag själv varvad av vinnaren men det märkte jag inte. Klockan tolv på dagen började nämligen ett sextiokilometerslopp och det gav lite extra energi till oss andra löpare att se folk med nya krafter på banan. Kjetil Havstein från Norge kom i mål en timme och lite till före alla andra och var i en klass för sig själv. Han sprang in på 8:02 vilket ger en snitthastighet på 48:12 per mil, i tio mil, helt otroligt. Ens sinnelag började nu skifta från total uppgivenhet till extatisk eufori, från att vara uttråkad till ha jättekul. Vid 75 kilometer kom första milstolpen i och med att jag aldrig hade sprungit så långt förut, från och med nu var man på okänd mark.

Vid nittio kilometer var det dags för ännu två baguetter, eller boller, som det heter på utländska. Detta var egentligen mitt mål - att komma till 90 kilometer för efter det är det ju bara spurten kvar och jag hade nästan sex timmar på mig. Fast mycket till spurt är det kanske inte att springa en mil på en timme och 11 minuter … Sista varvet var segt men absolut det roligaste, min dröm var att komma i mål och det skulle jag klara. När jag funderade på tiden upptäckte jag till och med att jag hade god chans att komma under drömgränsen tio timmar och vid 99 kilometer spurtade jag i 4:40 fart för att komma i mål på 9:49. Känslan de sista 200 metrarna som sprangs så publiken kunde se en var obeskrivlig, alla applåderade och i mål stod Mattias och Boel och gratulerade - jag och Mattias hade sprungit in på sista varvet på samma tid men i mål var han tio minuter före. Jag fick en medalj och stod bara och njöt, sedan började benen strejka. Vi haltade till gymnastiksalen och värmde våra nerkylda kroppar i skållhett vatten i en evighet. En halv timme senare hade både Otto och Andreas kommit i mål på en imponerande tionde respektive trettondeplats, hela 32 stycken kom i mål.

På kvällen serverades danskt pølsebord innehållandes bröd, korv, salami, medvurst, skinka, rostbiff, leverpastej och tre andra olika sorters kött. Ovanpå allt detta låg en massa riven ost så jag fick nöja mig med ost på vitt bröd. Tyvärr visade sig den rivna osten vara pepparrot som jag fick skölja ner med rött vin som såldes för 35 kronor flaskan. Två glas räckte dock och vi började längtansfullt tänka på våra liggunderlag - kroppen behövde vila.

Så, hur är det att springa 100 kilometer? Jag tyckte det var ett äventyr varje sekund och inte alls långtråkigt. Känslan att komma i mål var mäktig och kan kanske jämföras med när man genomför sitt första marathon. Fast för mig var den mångdubbelt större. Det sägs att det är lika stor skillnad på ett femkilometerslopp och ett marathon som på ett marathon och ett hundrakilometerslopp, jag är böjd att hålla med. Redan dagen efter började vi på tåget hem planera nästa lopp. Mattias, Boel, Otto och Andreas skall om en månad ställa upp i ett 24-timmarslopp i Trollhättan men för Mattias och Andreas är detta bara de sista förberedelserna inför sexdagars i Tyskland. På ett 24-timmarslopp skall man springa så långt man kan på just 24 timmar och i ett sexdagarslopp skall man då springa så långt man hinner på, ja, sex dagar! Banan i Tyskland är förlagd på en idrottsarena och är 400 meter lång. Jag tänkte att det kanske blev lite tråkigt men Andreas menade att man byter ju håll två gånger per dygn … Antagligen är det hur kul som helst, i alla fall att komma i mål efter så lång tid. Jag har lärt mig att om man bara får vara frisk och träna så kan man nog springa mycket längre än man tror, och lite till efter det.

Back to In Sweden