En lång sommar i Europa
30 juni - 10 augusti, 2005

I min jakt på äventyr befann jag mig plötsligen, av alla ställen, i Liechtenstein. Naturligtvis fann jag inte äventyret där, bara en oaptitlig pizza och en kopp kaffe. Besöket kom av att jag ändå var i närheten av byn, eller landet, vars 33 000 invånare härstammar från alemannerna, som betyder främmande folk på latin. Det var först dagen efter i en underjordisk bunker i Genève som adrenalinet började strömma genom kroppen. Efter flera månaders planerande så hade hälften mina träningskläder blivit stulna på ett vandrarhem i Zürich kvällen innan, smärre katastrof. Förbannad gick jag och lade mig bland 54 stycken andra löpare i ett 30 kvadratmeter stort skyddsrum. Jag tänkte på de två haschrökande britterna på vandrarhemmet och undrade vad de skulle med slimmade löpartights och svettransporterande t-shirts till. Senare visade det sig att jag antagligen glömt dem själv när jag packat, personalen skickade dem till mig mot en mindre summa någon månad senare.

Vi hade alla några timmar tidigare registrerat oss för Swiss Jura Trail - ett 323 kilometer långt lopp från Genève till Basel över Jurabergen med mer än 8 000 höjdmeter stigning - och skulle stiga upp bara några timmar senare. Framför mig hade jag en hel vecka i samma t-shirt, den enda jag hade.

Nästa dag tog vi oss med buss till Quai du Mont-Blanc i stadens centrum vid Genèvesjön. Där minglades det en stund, stretchades och dracks ett sista glas vatten. Hans Schellenbach, en av guiderna, hade på en fest ett halvår tidigare träffat stadens vatteningenjör och undrat om han inte kunde sätta på en av stadens attraktioner, Jet dEau - en 140 meter hög vattenfontän, en timme tidigare idag, detta fick bli vårt startskott. Under rungande applåder, från oss själva, gav vi oss iväg. Äntligen.

Första sträckan är 45 km och vi är cirka 50 stycken indelade i fem grupper. Jag har hamnat i den snabbaste gruppen och leds av Marco och Bruno, två erfarna bergslöpare från Schweiz. Bruno har varit med sex gånger tidigare och Marco skall själv arrangera ett liknande lopp senare i höst. Andra deltagare har sprungit liknande lopp i både öken och djungel, detta syns lätt då en del till och med har tatuerat in loggorna på kroppen. Detta är inte så mycket en tävling utan mer en social sammankomst där man springer i bergen halva dagen. Fast vartannat anordnas loppet i sin tävlingsform och heter då Swiss Jura Marathon, den som har minst ackumulerad tid efter sju dagar vinner. Jag får dock kämpa hela dagen trots att vi håller samtalstempo. Vädret är hur vackert som helst och banan är flack och skön i två timmar, sedan kommer en uppförsbacke som varar i ytterligare två timmar - 1 200 meters stigning på 11 kilometer! Resten av veckan kom att följa i samma spår.

Vår grupp höll på i fem timmar den första dagen men redan efter en timme hade två stycken hoppat av och bytt till en långsammare grupp. Jag var minst sagt mör efter denna bergsmarathon och undrade hur det skulle gå att göra om samma sak i en hel vecka. Detta var för tufft, men det var ju därför jag kommit.

Vid målgången i St-Cergue väntade applåder och rivella, någon slags läsk som innehöll mjölk och som även var loppets huvudsponsor. Servicen var mer än utmärkt, det var bara att hämta sin ryggsäck och bädda på madrasser som låg uppradade i en gymnastiksal. Mesta tiden gick åt till att vila, äta, dricka, värma sig (det blev lite kallt ändå uppe i bergen), stretcha, tvätta, duscha, ta hand om skavsår och jämföra tidigare bedrifter med de andra deltagarna. Vilket inte var så lätt då de flesta talade antingen franska eller tyska förutom Hans som kunde norska, ett arv från sin mor. Deltagarna kom alla från Schweiz eller Tyskland förutom tre italienare och jag.

Nästa dag var det dags för 47 nya kilometer. Det var jaktstart som gällde så från och med nu fick vår grupp ligga och dra sig en timme och tjugo minuter längre än den första gruppen. Själv steg jag inte upp förrän klockan sex varje dag och då var nästan hela gymnastiksalen utrymd. Min grupp startar klockan 08:20 och jag tycker det är gott om tid men detta sena uppvaknande ger mig mitt första smeknamn, langenschlafer. Senare under loppets gång föräras jag med ännu smeknamn, det lite mer smickrande spitzenzläufer. Denna dag blev ännu tuffare, de få tillfällen det inte var upp- eller nerförsbacke så var det rötter och stenar, lera eller obanad terräng som fick utgöra underlaget. Det regnade i tre timmar, jag förlorade en tånagel och kunde inte ha med mitt vätskebälte på grund av att det värkte i ryggen så mycket från gårdagen. Varje dag fanns det fyra vätskekontroller men det kunde vara upp till två timmar mellan dem så det blev lite törstigt. Efter 44 kilometer blev jag lite yr och matt och var tvungen att gå i tio minuter, men fortfarande var utsikten fantastisk - som att springa bland molnen. Och när vi inte gjorde det så fick vykortsliknande byar utgöra kulisser. Ytterligare två löpare hoppade av gruppen, tempot började ge sig tillkänna. På kvällen inkvarterades vi på ett vandrarhem i Vallorbe.

Dag nummer tre var loppets kortaste distans, bara 37 km och 1 380 meters stigning samt 1 389 meter löpning neråt igen. Efter den första uppförsbacken som tog två timmar så grusades alla tankar om en ¨lätt¨ dag. Vi passerade banans högsta och kanske vackraste punkt, 1 607 meter, och det var hur kallt som helst på grund av det ihållande regnet. Då Thierry från Schweiz hade bytt upp sig till vår grupp var vi nu sex stycken inklusive gruppledarna. Frank och Christoph från Tyskland hängde fortfarande med. Thierry och jag kom överens direkt och lyckligtvis talade han mycket bra engelska. Han var vältränad men hade tidigare bara deltagit i tre kortare motionslopp. Denna tredje dag var ännu hårdare än de andra, kanske skulle jag ha tränat mer än 15 minuter backträning under året som gått.

På kvällen inkvarterades vi i ännu en gymnastiksal i Fleurier och en viss rutin började göra sig gällande: torka och tvätta kläder, duscha, omplåstring, insmörjning, stretching, vila, mat och sömn. Under hela loppet har servicen varit perfekt och Urs Schupbach, arrangören, gör ett enastående jobb tillsammans med sina 25 medarbetare. Vid varje vätskekontroll känner man sig som en ompysslad hjälte och detta fortsätter hela dagen, på kvällen är det till och med snitslat till kvällsmaten, om den nu inte är i samma byggnad som vi sover i.

Nästa dag var det ännu ett kort pass på 42 kilometer, precis som innan var det hur vackert som helst och precis som tidigare var denna dag tuffare än gårdagen. Även om jag hittills klarat mig från större skador så undrade jag om jag verkligen skulle klara av detta lopp. Knäna turades om med att göra ont, benhinneinflammationen i båda benen kändes mest hela tiden, lårmusklerna ömmade konstant, en vadsena bakom höger knä var inflammerad, ljumsken var sträckt, hälsenan knakade och fötterna skavde, bland annat. Men det gick framåt. Jag tänkte på Eberhard, en deltagare i grupp två som sprungit en dubbel Badwater Ultramarathon, 470 kilometer i 40 graders värme. Det tog 104 timmar! Det hjälpte föga. Eberhard har dessutom sprungit Marathon des Sables hela sex gånger och längtar så till han skall pensioneras. Då skall han och hans fru åka till USA och köra runt i sin husbil och springa så många lopp de orkar. Men till slut kom vi fram till Chaux-de-Fonds under rungade applåder såväl som duggregn. Det hade regnat konstant hela dagen men funktionärernas leenden tinade upp en.

Den femte dagen var det dags för loppets längsta delsträcka, 53 kilometer. Efter bara några kilometer så passerade vi tävlingskockens slakteri i en liten by. Han hade satt upp en provisorisk vätskekontroll som vi passade på att skåla i och vi piggnade till av den lakritssmakande spriten, efter några foton sprang vi snabbt vidare. Temperaturen gick ner mot noll, jag vrickade foten och fick tre elchocker från elstängslen. Dessutom började det hagla efter fyra timmars regn. I vanlig ordning tyckte jag det var den tuffaste dagen hittills, i alla fall var det den längsta när vi kom i mål efter sex och en halv timmar. Mot slutet belönades vi dock med ett av loppets finaste utsikter. I en timme sprang vi i sick sack nerför ett berg med utsikt över Biel och Bienne-sjön. Sov som vanligt i en gymnastiksal och åt som en furste, genuin husmanskost.

Näst sista dagen var det inte många kvar i loppet, gårdagens kyla blev för mycket. Frank bröt loppet och Thierry hoppade över till grupp två igen. Kvar var bara jag och Christoph med var sin grupenleiter - lyxigt. Den första, och långsammaste gruppen var nu dubbelt så stor. Ibland tog dagens delsträcka upp till 11 timmar för dem. Trots att det var näst sista dagen och vi hade sprungit 224 kilometer så var det ändå 99 kilometer kvar. Detta visade sig då dagens 49 kilometer tog ännu längre tid än gårdagens 53 kilometer, nästan sju timmar. I vanlig ordning var det vackert, regnigt och tuffare än gårdagen, sov i gymnastiksal.

Men snart var det äntligen och tyvärr över. Sista dagen bjöd på 50 kilometer och en hel del solsken för omväxlings skull, alla var på gott humör. För att hinna med en avslutningsmiddag startade vi alla en timme tidigare än vanligt. Idag fungerade mitt knä, som tidigare varit mitt största orosmoment, nästan alldeles utmärkt men för Christoph var det värre. Han hade sträckt sin lårmuskel och haltade fram. Trots piller, salvor och bandage vid varje vätskekontroll hade han svårt att hänga med men kämpade tappert in i det sista. De sista fem kilometerna sprangs på en bra bit under en halvtimme vilket vi vid det här laget tyckte var väldigt snabbt. Urs mötte oss i utkanten av Basel och cyklade med oss in mot Münsterkatedralen från 1100-talet. Till skillnad från de andra dagarna så var just denna dag inte tuffare än de andra, kanske vackrare dock.

Klockan ett springer jag, Christoph, Bruno, Marco och Thierry i mål hand i hand under våldsamt jubel, vårt eget. Thierry hoppar rakt ner i fontänen och plaskar, själv dricker jag min sista mugg rivella och bara njuter. Jag tycker det var ett långt lopp, ju längre desto större plåga men också desto större njutning. Jag klarade det! Fast det bara är cirka hälften av deltagarna kvar i loppet så väljer nästan alla att springa den sista sträckan, antingen hela eller halva, för att åtminstone få känna på atmosfären. Alla får hjärtliga applåder och hejarop. Inte minst Andreas trots att han bara sprungit halva sträckan varje dag. Andreas är 78 år. Även Jana får en hel del applåder, hon är loppets yngsta deltagare med sina 27 år.

Efter loppet följer tal, middag och prisutdelning. Samtliga får en klocka och ett kilo kakor. Dessutom lottas det ut ett jubileumsmynt till tio stycken deltagare, av vilka jag råkar vara en. Efter middagen så känns det skönt att få fortsätta sin semester. Då kommer Irene från Schweiz fram och säger:
- Urs said that you are going to find a Youth Hostel.
- Yes, I will try to find some accommodation now.
- We live really close and you can stay with us.
Detta låter ju bra men efter en vecka av konstant umgänge skall det kännas skönt att få vara lite för sig själv, jag försöker slingra mig.
- But I need to wash and rest.
- But you can wash all your clothes in our washing machine and sleep in a room of your own. Then we can eat dinner, drink coffee, have some wine and eat ice cream. We will drive you to our house.
- Well, OK.
Tommy och Irene bor I en förort till Basel och efter att ha tvättat kläder och skor tillbringar vi en kväll i köket med vin och diskussioner om politik och materialism. Fast det blev inte mycket till diskussion då vi tyckte exakt likadant om det mesta. Tommy genomförde loppet men Irene fick bryta efter fem dagar, det var bara att försöka igen nästa år menade hon. Hon berättade också att jubileumsmyntet som jag fick var av äkta guld, ett ocirkulerat mynt från 1932 som var värt 1 000 kronor! Jag trodde bara att det var en liten souvenir.

Med uppvärmningen klar ser jag fram emot lite ledighet. Jag tar tåget ner till Nice och går på kasino i Monaco. På nattåget till Rom träffar jag Sara från Stockholm och vi äter pizza i Italien, ser förra påvens grav i Vatikanstaten och firar min födelsedag i San Marino för att slutligen hamna på ett mysigt pensionat i nordvästra Slovenien. Bled är en gammal kurort som ligger i en dal runt en sjö. Mitt i sjön finns en ö med en kyrka och en gammal borg uppe på ett berg övervakar det hela. Precis så vackert som jag sett på bilderna. Här spenderar vi fyra lugna dagar med bad och promenad, återhämtning och kaffe.

Jag åker vidare till Brno i Tjeckien för att träffa Thomáš Rusek i hans äventyrsbutik. Fast försäljningen går inte så bra så halva butiken har blivit ombyggd till en vinbar. Thomas är, eller var, en av världens absolut bästa ultralöpare och har genomfört lopp på över 1 000 kilometer, bland annat. Han har en lång erfarenhet som arrangör och har anordnat ultralopp över hela världen, till exempel i Tadzjikistan. I sommar skall han åka till Krim-halvön och rekognosera inför sju olika marathon, som skall springas på sju dagar. Men nu är det dags för Trans Moravian Masochist Trail Race100 miles - TMMTR. Maxtiden att springa de 161 kilometrarna är 30 timmar och vi skall springa en välmarkerad vändpunktsbana med start i Olešnice en timme utanför Brno 02:00 dagen efter.

På plats finns delar av den slovakiska och tjeckiska eliten samt Ivan från Slovakien och jag. Ivan Martynek skall försöka komma i mål för fjärde gången, det har inte lyckats tidigare. Jag lyckas få ett par timmars sömn innan det är dags att starta från Olešnices idrottsplats. Utan fanfarer beger vi oss direkt in i närmsta skog, det är beckmörkt och jag sätter på min pannlampa direkt. Där springer vi till tonerna av Green Day, någon har utomhusfest i närheten, och pratar om livet i allmänhet och ultralöpning i synnerhet. Klockan är halv fyra på natten och jag befinner mig i en mörk skog någonstans i Tjeckien, vet inte riktigt var. Kommer att tänka på de omständigheter som fått mig att hamna just här. Mycket intressant. Jag kommer på att jag är precis där jag vill vara, både fysiskt och psykiskt.

Jag har följe med de andra fram till första vätskekontrollen som kommer efter två timmar. Efter en hel del vatten, choklad och andra oidentifierbara godsaker beger jag mig vidare och springer vilse nästan direkt. Jag springer över åkrar och fält och tvingas bege mig tillbaks till den sista markeringen jag såg ett par gånger innan jag lyckas hitta rätt. Vid nästa vätskestation ligger jag sist. Jag oroar mig inte så mycket då jag vet att 40 % bröt loppet förra året. Jag ser solen stiga vid sextiden och springer genom slätter och skogar, kullar och små pittoreska byar. Jag springer vilse lite då och då men förlorar bara cirka tio minuter varje gång. Inför planeringen av loppet hade jag frågat Thomas om man behövde kunna läsa karta, något jag inte alls är bra på. Men, nej, det skulle man verkligen inte behöva kunna. Rutten var väl markerad. Och det stämmer, jag räknar till tio stycken olika ledmarkeringar. Till detta har Thomas fem stycken olika egna markeringar!

När jag kommit halvvägs och fått in en ganska bra rytm slutade markeringarna helt plötsligt högst upp på en fem minuter lång kulle i skogen. Jag sprang nerför en hel del olika håll men fann inga fler markeringar. Efter en och en halv timme började jag springa tillbaka ett par kilometer och gjorde ett nytt försök, det lyckades. Jag hade lyckats följa identiska markeringar men som tyvärr inte hade något att göra med loppet. Jag hade varit igång i tolv timmar nu och när jag träffade Thomas vid 92.5 kilometer berättade jag om den katastrofala snitslingen. Han försvarade sig med att han hade förklarat allt kvällen innan, på tjeckiska!

Jag fortsatte kämpa men var ganska förbannad övar att nu ha förlorat upp till tre timmar. Min taktik att bara genom att genomföra loppet bli placerad visade sig kanske inte vara så bra. Det verkade ju väldigt svårt att bara komma i mål, tiden 30 timmar verkade inte räcka. Jag sprang och vimlade och skrek ut högt av ilska. Kände mig ganska lustig där jag sprang och raglade med en pinne i handen som stöd. Men det fungerade i alla fall, jag kom framåt och nådde startplatsen igen efter nästan tjugo timmar. Då hade jag redan upplevt solnedgången och var ganska trött. Vid klubbhuset i Olešnice fick jag lite varmt att äta och klagade lite till på markeringarna. Jag hade nu två vänder kvar till en plats 7.5 kilometer bort men leden gick genom både skog och fält så Thomas tog sin cykel och cyklade med mig. Vi lade oss ner på marken ett flertal gånger och sov ett par minuter. Han hade heller inte sovit på ett bra tag. Jag sprang inte vilse men det tog ganska lång tid, tre timmar och tjugo minuter för att ¨springa¨ 15 kilometer.

Klockan ett på natten kom jag för sista gången till idrottsplatsen, efter lite vila och vatten gav jag mig ut på de sista 15 kilometrarna. Jag hade hållit på i 23 timmar och trots att jag nu sprungit denna sista slinga fyra gånger nu sprang jag direkt vilse, inte på grund av markeringarna utan för att jag började bli lite seg i huvudet vi det här laget. Efter en halv timme insåg jag var jag var och genade över ett fält. Det var blött, så blött att jag fick genomföra resten av loppet i dränkta skor och våta byxor. Trots att jag fortfarande var irriterad över all förlorad tid på grund av dåligt utmärkt bana så var jag fortfarande precis där jag ville vara. Ute på äventyr.

Jag hade tredjeplatsen i en liten ask, eftersom nästan alla andra hade brutit förutom två som kom i mål för många timmar sedan. Jag hade sju timmar på mig att springa 15 kilometer. Gott om tid, trodde jag. Jag sprang vilse ett par gånger till, men bara lite. Problemet var att jag hade så svårt att hålla mig vaken. Jag var inte sömning men all energi var borta och jag kunde knappt stå på benen, ännu mindre springa. Jag sprang i cirka 15 minuter, gick 20 minuter och fick sedan lägga mig ner på marken för att sova i fem minuter. Det gick sakta, men framåt. Ett tag tvivlade jag på att hinna i mål, för i mål skulle jag till vilket pris som helst. Tjeckien hade nu börjat vakna till och i byarna stötte jag på lite grand folk. Fast det var mest människor som ännu inte hade lagt sig och hade om möjligt ännu svårare att stå på benen än mig, om än av helt andra orsaker. Men efter att ha sett min andra soluppgång under loppet sprang jag i mål efter nästan 28 timmar. Den sista rundan tog nästan fem timmar, på 15 kilometer!

Väl i mål fanns inget segerjubel förutom mitt eget som jag utgav en stund innan mål för att inte väcka de andra. Jag satte mig ner på marken och var stilla en stund, gick in i klubbstugan och fick kliva över Thomas och hans fru som låg och sov i farstun. Då inga medaljer delades ut så hade jag i många timmar sett fram emot en varm dusch. Trots den relativt milda tjeckiska sommaren så blev jag kall mot slutet. När jag satte på duschen för att tvätta av all lera och njuta en liten stund kom naturligtvis iskallt vatten ur kranarna hur mycket jag än vred på det röda vredet. Efter bara någon minut låg jag i sängen och skakade, sömnen infann sig snabbt.

Tre timmar senare var det prisutdelning. Vinnaren fick en liten ryggsäck, ett pennskrin, en duk och en handväska, tvåan likaså - ja, alla som deltagit förärades med dessa sponsorprylar som jag senare gav bort till en dam i Litauen. Jag blev körd till Brno av Thomas och tackade för allt. Besvikelsen över markeringarna hade försvunnit för länge sedan - nu var det dags för mera semester.

Under tiden som jag väntade på nattåget till Polen så hann jag med tre middagar och en bio. Jag vaknade klockan sex på morgonen i ett sömnigt Warszawa och begav mig till ett student dormitory. Många universitet hyr ut sina rum till turister under sommaren, de polska studenterna bor minst sagt spartanskt. Fyra stycken i ett litet rum där varje student har var sin garderob men får dela på ett skrivbord. Billigt var det i alla fall. När jag kom in i rummet vaknade en japan, satte på sig en peruk och gick ut. Man träffar alltid spännande folk när man är ute och reser, alltid. I Indien träffade jag för många år sedan en Österrikare som reste runt med en tvål och en bok i en ryggsäck och i stort sett inget mer, det hade han gjort i sju år. I Senegal lärde jag känna en irländare som hade 39 piercingar, de flesta var väl dolda, som satt och läste om differentialekvationer, bara för skojs skull. I Ljubljana träffade jag Jean från Frankrike som var på väg från Rom till Prag, till fots. Många av de bästa stunderna när man är på resande fot är när man får möta intressanta människor, både turister och lokalinvånare.

I polen hade jag avsatt ett par dagar till att skaffa ett visum till Vitryssland. Det hade inte gått att skaffa hemifrån då man behövde en tågbiljett genom landet för att erhålla ett transitvisum. Jag försökte inte ens skaffa en polsk tågbiljett genom Vitryssland till Litauen i Sverige. Denna biljett gick enbart att köpa i Polen, ett turistvisum var inte att tänka på. Reglerna och kostnaden för detta var i mitt tycke astronomiska. När jag begav mig till Vitrysslands ambassad så blev jag hänvisad till att vänta på rivningstomten bredvid utanför ett skjul. Detta skjul visade sig vara Belarus Tourist Service Information Centre och min förvåning var stor när jag en timme senare stod med ett visum för fyra dagar utan restriktioner i min hand. För service, inbjudan, tillstånd och själva visumet fick jag betala 1 200 kronor, hur billigt som helst tyckte jag. På kvällen pratade jag lite grand med min japanska rumskamrat. Han skulle stanna i Warszawa i ett par månader för att en tand hade gått sönder och var ute och reste för att hitta en fru. Hans förra fru hade varit afrikansk. Han undrade också hur det var med min kroppshygien, vad jag tyckte om prinsessor och om jag hade sett några monster. Ibland hade han en lila peruk, ibland en gul och ibland ingen alls. Jag sov inte lika gott den natten som jag gjort tidigare.

Då visumet var daterat så var det bara till att bege sig iväg på första bästa tåg dagen efter. Att skaffa biljetter visade sig inte vara något problem. På tåget fanns bara jag och tre polska affärsmän. Vitryssland är ju inget känt turistmål direkt, inte heller en guldgruva för investerare, Lukasjenko styr landet med järnhand. En känt reseboksförlag har beskrivit landet så här: Belarus is a lot like that cartoon of spoiled milk at the back of the fridge - everyone knows it's bad, but they want to smell it for themselves. Och det var ungefär därför jag också velat åka dit i alla dessa år.

De första dagarna spenderade jag i Brest som erbjöd en massa fulla vitryssar, trasiga hus och världens mest imponerande krigsmonument. Säga vad man vill om ryssarna men bygga monument, det kan dom. Offentliga toaletter var det ont om, en gång när jag var tvungen att gå på herrarnas slutade det med att jag ställde mig bakom en buske i en trädgård. När jag kom ut på gatan så stod där en vitryss och väntade på mig:
- Hello Stefan, can I please invite you for a cup of coffee?
Demchuk Ivan Ivanovich hade varit tolk till mig på Belarus Tourist Service Information Centre och det visade sig vara hans gård jag hade använt!

Hemma hos Ivan gick vi igenom de vanliga kulturskillnaderna och världens tillstånd. Han var stolt innehavare av ett Schengen Visa och jobbade med att importera bilar. Hans lägenhet med fyra rum kostade 800 kronor i månaden så hans pengar räckte i alla fall. Det var kul att få höra honom tala fritt om Europas sista diktatur och dess ledare.

Jag fortsatte sedan till Minsk för en sista dag i landet. Jag checkade in i ett rum på tågstationen och promenerade nerför Prospekt Francyska Skaryny, paradgatan. Hela Minsk var en tragisk, men ack så imponerande, potempkinkuliss. Jag vandrade planlöst omkring och besökte Aleks för detta lägenhet. Alek hette tidigare Lee Harvey Oswald och hoppade av till Sovjetunionen vid tjugo års ålder, gifte sig, skaffade barn och började arbeta i en radiofabrik. Efter tre år återvände han till USA där han blev misstänkt för mordet på John F. Kennedy. Två dagar senare sköts han ihjäl av en nattklubbsägare. På bussen mot Litauen mötte jag några svenskar från Amnesty. De kommenterade sitt besök med:
- Här i Vitryssland finns det mycket jobb för oss.

I Vilnius passade jag på att besöka Frank Zappa Memorial innan jag fortsatte vidare mot Šiauliai och Kryžiu kalnas - korsberget. På två kullar har folket sedan 1400-talet placerat kors i alla storlekar för att hedra och ära de döda. Över en miljon kors gör nu platsen väldigt andlig, att en barnkör övade koralsånger just när jag var där gjorde besöket mycket speciellt. Nästa anhalt var Riga i Lettland där jag stannade till i gamla stan och hittade en ny buss till den gamla kurorten Pärnu i Estland. Sedan fortsatte färden vidare med Tallink hem till Sverige.

I Sverige stannade jag till i Lidingö en vecka och kommer då ihåg att det finns en för löpare berömd backe, abborrbacken - mera känd som mördarbacken. Jag har sprungit Lidingöloppet för många år sedan men kommer inte ihåg hur mördande tung den är och tänker att det skulle vara kul att springa den igen med lite schweiziska erfarenheter i bagaget. Abborrbacken lutar lite svagt och varar i max fem minuter, höjdmetrarna uppskattar jag till cirka femtio stycken. Att jämföra detta med de uppåt två timmar långa backarna i Schweiz på 1 000 höjdmeter låter sig inte väl göras. Allt är relativt.

Back to Switzerland by foot