Staden som svänger

Äventyr i New Orleans

New Orleans i Louisiana, USA, är en mytomspunnen stad. Egentligen är den inte amerikansk utan snarare karibisk - och kaffet som serveras där går att dricka. Den har hyllats i otaliga sånger, lyriskt skildrats i noveller och romaner, den har filmats, fotograferats och målats.

New Orleans med sin kulturella blandning av folk, seder och traditioner från all världens hörn är främst känd för att det var här som jazzen föddes runt förra sekelskiftet och för sina många karnevaler, i synnerhet Mardi Gras (som ju betyder fettisdagen och som primärt inte har något med sprit att göra, även om många tycks tro att så är fallet).

Visst är New Orleans en musikstad. Men inte bara en jazzens stad med pionjärer som Buddy Bolden, King Oliver, Bunk Johnson, Louis Armstrong, Jelly Roll Morton, Sidney Bechet, Kid Ory och bröderna Dodds. Här gavs landets första operaföreställning och ett tag ståtade staden med hela tre operahus - på ett av dessa gjorde Jenny Lind braksuccé 1851. Musikstilar som r&b, cajun och zydeco har sina rötter i The Big Easy, som är ett av många smeknamn på staden. Mottot Let the Good Times Roll lever man upp till med råge.

Krinolinprydda kreoldamer, välgödda stjärnkockar, sällsynt korrupta och bisarra politiker, affärsmässiga voodoodrottningar, högtspelande trumpetkungar, egensinniga författare och festälskande original - alla har de bidragit till att skapa begreppet New Orleans. Staden har aldrig övergett sina europeiska, afrikanska och västindiska rötter och den kan liknas vid en vällagad gumbo med många spännande ingredienser, heta kryddor och en härlig eftersmak.

Få städer i världen kan mäta sig med New Orleans vad gäller atmosfär och sensualism, mat, magi och musik, arkitektur och natur, kultur och historia. Samt en slags lätthet i sättet att leva. En turistresa är på tok för kort tid för att hinna med allt som staden och dess omgivningar så generöst erbjuder besökarna. Mot bättre vetande har jag dock satt ihop två egna tio-i-topp-listor, som i varje fall ger en antydan om några av många höjdpunkter för dem som besöker staden.

French Quarter, tio-i-topp-lista

Aktiviteter utan inbördes ordning:
* guidad tur i French Quarter med Park Rangers
* pausfika på Café du Monde
* besök på Cabildo
* intag av ostron och andra skaldjur på Acme
* långsam vandring runt Jackson Square, tre varv
* något snabbare vandring längs Bourbon Street
* jazzbrunch på t ex Court of Two Sisters
* shopping på French Market
* en kväll på Preservation Hall
* historielektion om jazz på Old US Mint

Övriga stadsdelar, tio-i-topp-lista

Aktiviteter utan inbördes ordning:
* en heldag på Audubon Zoo
* rundtur i Algiers
* besök på New Orleans Museum of Arts
* vandring i City Park och Carousel Garden
* tur med spårvagnen längs St Charles Avenue
* guidad vandring på någon kyrkogård
* båttur på Mississippi
* halvdag på Aquarium of the Americas
* äventyr i träskmarkerna (the swamp)
* utflykt till en plantage

Ordlista

Naturligt nog vet inte alla vad Cabildo, Algiers eller Preservation Hall har att erbjuda. Jag hoppas att ordlistan "New Orleans från a till ö på mitt sätt" lämnar svar på flertalet frågor om företeelser knutna i första hand till New Orleans men även till delstaten Louisiana. Antalet uppslagsord är runt 420, härtill kommer ca 70 länkar till diverse hemsidor. Sedan januari 2000 finns hela ordlistan på internet. Under Lästips för... finns förslag på konsten att läsa ordlistan effektivt.

E-post: sven.gustafsson7@comhem.se
Adress: Dörjgränd 6, 6 tr, 116 68 Stockholm
Tel hem: 08-640 84 28
Mobil: 0738 800 128
© Sven Gustafsson

Medverkande artikelförfattare: se medarbetare

Tecknet # betyder "nummer" i löpande text.

Hur det hela började

Tretton år ung strosade jag en vacker sommarkväll hem från en av Stockholms biografer. För tredje kvällen i rad hade jag sett filmen New Orleans, en förljugen och helt hopplöst skildrad historia om utrymningen av Storyville med bl a Louis Armstrong och Billie Holiday. Men den kom att påverka mig, även om det dröjde. En förstående vaktmästare försåg mig sista kvällen med några reklamfoton från filmen. Satte upp dem ovanför min grammofon, på vars skivtallrik och till min mors förtvivlan om och om igen snurrade filmens ledmotiv "Do you know what it means to miss New Orleans". Bestämde mig för att den staden ska jag besöka.

Äventyr 1982

Exakt trettio år senare landar hustru Agneta och jag en het aprilnatt på flygfältet utanför jazzens födelsestad. En bil tar oss snabbt till hotell Nine O Five på Royal Street, mitt i den välbevarade gamla fransk-spanska stadsdelen Vieux Carré eller French Quarter. Drömmen hade blivit verklighet.

I fjorton dagar - och nätter - går jag omkring i ett saligt rus. Hela stan svänger. På paradgatan Bourbon Street fullkomligt väller musik av skilda slag ut från de tätt liggande barerna. Jazz, rock, cajun, pop, rhythm & blues, zydeco och reggae, alla smakriktningar får sitt lystmäte. Småkillar i förskoleåldern tjänar sina första dollar på att steppa för imponerade turister.

Jazz Fest

Ute på den enorma galoppbanan Fair Ground i stadens utkant pågår den årligt återkommande New Orleans Jazz and Heritage Festival. Varje dag vallfärdar hundratusen människor dit för att få sitt musikbehov tillgodosett. Banden avlöser varandra på det trettiotal estrader som monterats upp. Att scengolvet håller i det jättelika gospeltältet med körer på uppåt femtio överviktiga och hårdsvängande damer är en triumf för amerikansk ingenjörskonst.

Luften är fuktig och varm. Turligt nog sponsras festivalen av ett ledande bryggeri, som villigt och med god profit förser publiken med törstsläckande drycker. Saltbehovet täcks genom ivrigt inmundigande av cayennepepparkokta kräftor, som serveras varma. Efter tre dagar i den starka solen är näsa och axlar lika röda och heta som kräftorna.

Festivalen tjänstgör också som hantverksutställning. Allt vad staten Louisiana kan visa upp av konsthantverk - glas, batik, läder, trä - finns representerat. För att inte tala om alla matstånden med skaldjur av alla de slag, creole jambalaya, gumbo, red beans and rice.

Nöjen, nöjen, nöjen

Framåt kvällen drar vi oss inåt staden. Diggarna av traditionell jazz söker sig till Preservation Hall, där man sitter direkt på stengolvet i det före detta stallet och njuter nostalgiskt av de välkända gamla melodierna, framförda med bravur av orkestrar med en medelålder rejält över 75 år.

Music Hall-älskarna tar sig gärna till Pat O Brien´s, känt för sina jättedrinkar med färska jordgubbar. Alla smakriktningar kan tillfredsställas i French Quarter. Och då menar jag alla.

Kabaréer, musikaler, opera och konserter, nöjesutbudet är enormt. Men frågan är om inte de bästa föreställningarna, i varje fall de billigaste, exekveras på stadens gator och torg. Inte minst på välkända Jackson Square, Royal Street och området kring French Market. Musiker, trollkonstnärer, cirkusartister, dansare och djurtämjare underhåller stadens invånare och besökare till långt fram på småtimmarna. Stadens original drar också uppmärksamhet till sig. Den säkert 60-åriga rullskridskoåkande damen, klädd i kortkort päls och med en anka i släptåg glömmer vi aldrig.

Hjulångare och järnbalkonger

Nere vid legendomspunna Mississippi River är det ständigt liv och rörelse. De gamla hjulångarna är dock ett minne blott, men några lever kvar med nya och moderna motorer. Skovelhjulen finns kvar som prydnad.

Paraderna, patricierhusen med sina järnbalkonger, saluhallen, antikbodarna och hästdroskorna bidrar till stans pittoreska intryck. Fjorton dar borde ha varit lika många veckor. Inser att vi snart måste återvända till världens svängigaste stad. Dessbättre har det också blivit så.



I New Orleans är en timme inte bara en timme - det är en liten bit av evigheten som läggs i din hand (Blanche Dubois i Linje Lusta av Tennesse Williams).

 

 

Ordlista från a till ö

Synpunkter, nya artiklar, förslag, påpekanden om stavfel m m mottas tacksamt! Ha gärna en karta till hands när du läser. Gästskribenter välkomnas; de skriver under signatur, se medarbetare. Tecknet # i löpande text betyder nummer, t ex St Louis Cemetery #1. Avstavningen följer strikt Word-programmet.

Sagt om ordlistan:
"Även om man vinnlägger sig om att beskriva detta alster kallt, neutralt och analytiskt, blir resultatet rena marknadsföringen." Lasse Mattsson, Tradjazzpulsen nr 1/2000.

"Det är en utmärkt publikation, lika excentrisk som instruktiv och innehållsrik…..Många vackra städer vore värda en lika kärleksfull ordlista." Ove Säverman, DN 20 dec 2001.

"…ett gediget uppslagsverk om allt som har med staden New Orleans att göra." Internetworld nr 2, 2002.


#

1850 House Museum på 523 St Ann Street är ett av husen i lower Pontalba Buildings och fungerar nu som ett av delstatsmuseerna. Möbler och annan inredning är tidstypiska, så här levde förmögna kreoler i mitten av 1800-talet. Organisationen Friends of the Cabildo visar gärna huset inklusive innergården och tjänstefolkets bostäder. Se vidare Pontalba Apartments och State Museum.

A

A Confederacy of Dunces, se Toole, J K.

abolitionism (lat: abolere = avskaffa), rörelse under 1800-talet (fram till 1865) i främst England och USA som ville avskaffa slaveriet.

absint (eng: absinthe), gulgrönaktig, bitter spritdryck med en alkoholhalt på 55-60 procent, kryddad med extrakt av bl a malört, anis och fänkål. Blandas den med vatten blir drycken vit (opaliseras). Kommersiellt började den produceras 1797 av fransmannen Henry Louis Pernod. Drinken blev snabbt (för) populär i USA och då främst i New Orleans där Old Absinthe House och Old Absinthe Bar öppnades på Bourbon Street (finns fortfarande på nr 240 respektive 400). Men absint visade sig vara en farlig dryck genom sin påverkan på det centrala nervsystemet. I land efter land förbjöds drycken; i USA 1914. Idag tjänstgör aniskryddad pernod som substitut.

Så här beskrev Oscar Wilde absint: "After the first glass, you see things as you wish they were; after the second, you see things as they are not; finally you se things as they really are, and that is the most horrible thing in the world."

Acadia kallades tidigare det som idag är Nova Scotia och som koloniserades av fransmän 1604 och framåt. De levde rätt isolerat där tills engelsmännen 1755 utvisade dessa fransk-kanadensare från området - om de inte avsade sig sin katolska tro och förklarade England sin trohet. De vägrade och deporterades åt olika håll. Så småningom kunde många slå sig ner i träskområdet sydväst om New Orleans, där det idag finns ca 0,5 miljoner cajuner (som alltså kommer från ordet Acadia eller Acadie - he is Acadian-he is a cajun). Se cajun.

Acme Oyster and Seafood Restaurant på 724 Iberville Street serverar "oysters on the half shell" och allehanda andra skaldjur samt vanlig husmanskost à la New Orleans. Folkligt, festligt, fullpackat; rustikt, rått men hjärtligt och prisvärt - det gäller i hög grad Acme. Ät gärna tidig middag här, sen kan kön bli besvärande lång. Beundra och njut av hur flinkt personalen utan att skära av sig fingrarna öppnar ett dussin motvilliga ostron, som du erbjuds till ett rimligt pris. Acme har även utsökta filialer utanför French Quarter, se webbplats www.acmeoyster.com/

Snett över gatan på 729 Iberville ligger den något mer turistiska konkurrenten Felix´s, som har fler rätter, inte minst med ostron: Oysters Bienville, Oysters Rockefeller, en brochette (på spett), broiled or stewed.

Algiers är en del av New Orleans och ligger på västbanken av Mississippi. Spekulationerna om namnets ursprung är många. Möjligt är att en av Alexander O´Reilly´s soldater, som hade deltagit i ett fälttåg mot Algeriet, gav området dess namn.

Efter några dagar i högljudda och livliga French Quarter är det en lisa för öron och själ att ta gratisfärjan från foten av Canal Street över till lugna och tysta Algiers. Turen tar exklusive väntetid mindre än tio minuter. Floden är här strid och färjan klarar inte att köra rakt över utan tvingas att glida med strömmen nedåt en bit för att sedan ta sats och angöra färjeläget på andra sidan. Men man har rutin på rutten; Algiers-Canal Street Ferry har, med undantag för några orkanperioder, varit igång oavbrutet sedan 1827.

Utsikten från färjan över t ex French Quarter är magnifik, här går det åt mycket film. Gör gärna samma tur på kvällen vid solnedgång, men gå inte i land då eftersom området inte är helt säkert nattetid. På dagen går det dock utmärkt att vandra på de trädkantade gatorna och njuta av stillheten och de underbara 1800-talshusen i de stadsplanerade 25 kvarter som kallas Algiers Point. Det finns en utsökt liten folder på turistbyrån med förslag till rundtur och beskrivning av sevärdheterna.

"Staden i staden" har gamla anor; redan 1719 blev New Orleans grundare Bienville garanterad området. Tidigt användes det som uppsamlingsplats för de afrikanska slavar som skeppades uppför floden för att sedan forslas till French Quarter och säljas på auktion.

Algiers Point bebyggdes huvudsakligen under perioden 1840-1900 och sedan dess tycks tiden ha stått stilla i området. Alla arkitektoniska stilar från denna tid finns representerade trots att branden 1895 ödelade omkring 200 hus. Området anses så intressant att det 1978 placerades i National Register of Historic Places.

För de verkligt jazzintresserade finns en vandringsguide med titeln ”Over Da River”, som leder dig runt bland jazzhistoriskt intressanta platser och hus där jazzmusiker bott, t ex Manuel Manetta. Foldern finns att hämta hos flertalet affärer i Algiers.

All Saints´ Day - det är gammal sed att besöka familjegraven på Alla helgons dag. Då tvättas och putsas gravstenarna och gravhusen ovan jord vitkalkas. Högst upp på gravmonumenten placeras krysantemum. Blomsterhandlarna har årets i särklass bästa försäljningsdag.

alligator, ett krokodilsläkte som finns i sydöstra USA och i Kina. Mississippialligatorn kan bli uppemot fem meter lång. Nosen är kort och trubbig och den äter huvudsakligen fisk och mindre djur och angriper sällan människor. Den är sedan den fridlystes rätt vanlig i träskmarkerna runt New Orleans; populationen i hela delstaten uppskattas till 2 miljoner djur. De många arrangörerna av mer eller mindre äventyrliga Swamp Tours lockar alltid med att du nästan säkert får se en alligator, som ibland förmås att lämna den skyddande strandbanken med hjälp av marshmallows. Du kan också hyra en kanot...

alligator pear, lokalt namn på avocado.

American-Italian Museum, 537 S Peter Street, dokumenterar stadens stora italienska inslag. Det katolska Louisiana lockade tidigt många italienare, inte minst från Sicilien, och runt 1890 fanns hela 15 000 i staden. Museet är litet men väl värt att besöka, här finns bl a intressant material om musiker som Nick LaRocka och Louis Prima - samt en rad andra med italiensk bakgrund.

Intill museet vid Poydras Street ligger Piazza d´Italia, skapat 1979 av den kände arkitekten Charles Moore som en hyllning till stadens italienska befolkning. Torget har en fontän i form av en karta över Italien och är med i öppningsscenen i filmen The Big Easy (Brottsplats New Orleans). Tyvärr är anläggningen nu rätt förfallen men restaurering är utlovad.

Amistad Research Center, Tulane University, Tilton Hall, 6823 St Charles Ave, är ett av landets största arkiv som är specialiserat på afrikansk-amerikansk historia. Utställningar avlöser varandra och ger inblickar i ett etniskt arv som är svåra att få någon annanstans. Här finns också konstföremål från Aaron Douglas Collection.

andouille, en lantlig rökt fläskkorv med smak av kryddor och vitlök. Används gärna i gumbo och andra rätter för smaksättning. /HS/

Andrew Jackson-statyn, se Jackson Square.

antebellum, latin för "före kriget", dvs de "gyllene åren" på 1800-talet innan inbördeskriget 1861-1865.

antikviteter - för dem som är intresserade av aktiviteter med antikviteter är New Orleans enligt experterna en fyndstad. Antikhandlarna finns huvudsakligen i två områden: Chartres/Royal Streets i French Quarter (dyrast) och Magazine Street i Garden District. Gratisbroschyrer om butikerna och deras specialiteter ges ut av The Royal Street Guild, The Chartres Street Association och The Magazine Merchants Association. Se även Ponchatoula.

Aquarium of the Americas ligger vid foten av Canal Street. Det öppnades 1990 och är en av stadens mer moderna sevärdheter med 10 000 vattendjur i ett sextiotal akvarier; det största rymmer nära två miljoner liter vatten. Huvudutställningarna visar djurlivet i Amazonas regnskogar, Mississippis delta (bl a den sällsynta vita alligatorn), Mexikanska golfen (massor av hajar) och Karibiska korallrevet. Kom gärna så nära öppningstiden som möjligt för att slippa trängsel. I anslutning till det smakfullt utformade akvariekomplexet finns IMAX Theater (image maximum), som visar tredimensionella naturfilmer (påminner mycket om Cosmonova i Stockholm). Webbplats www.auduboninstitute.org/

Architects´ Row, se Gallier House.

Armstrong Park, se Louis Armstrong Park.

Armstrong, Louis "Satchmo", född den 4 augusti 1901 i New Orleans (inte den 4 juli 1900 som man trodde ända tills Tad Jones fann dopattesten i Sacred Heart of Jesus Church), död 6 juli 1971; trumpetare, sångare, artist och jazzens största portalfigur. Om sin uppväxttid i staden berättar han själv målande i boken Satchmo: My life in New Orleans (1954). Från tidiga år fram till sommaren 1922 sjöng och spelade han i hemstaden, då han reste till Chicago för att ingå i King Oliver´s Creole Jazz Band. Sen dröjde det inte länge förrän han blev jazzhimlens starkast lysande stjärna. Med sin musik erövrade han hela världen. Värre var det med hemstaden New Orleans, där de finare klubbarna i vit regi inte välkomnade honom. Men 1949 var han i varje fall tillbaka under Mardi Gras som King of the Zulus. Efter hans död dröjde det länge innan staden hyllade sin kanske störste son och först 1980 invigdes Louis Armstrong Park. Över 1 000 donatorer från 26 länder bidrog med medel till den Armstrong-staty, skulpterad av Elizabeth Catlett, som nu finns i parken. Dessvärre är vi många som anser att konstnärinnan inte lyckats fånga hans "själ", det är inte så här vi minns vår Satchmo från scen och film. År 2001 tillkom ytterligare ett hedersbevis då flygplatsen fick hans namn.

"But man, I sure had a ball there growing up in New Orleans as a kid. We were poor and everything like that, but music was all around you. Music kept you rolling." (L Armstrong, Life magazine, 1966). Duke Ellington påpekade att "Satchmo was born poor, died rich, and never hurt anyone on the way". Armstrong besökte Sverige åtta gånger: 1933, 1949, 1952, 1955, 1959, 1961, 1962 och 1965.

På webbplatsen www.satchmo.net/ finns massor av information om Satchmo, t ex om namnet uttalas "Lewis" eller "Louie". Sidan skrivs och administreras av Louis Armstrong House and Archives, Queens College, City University of New York.

Så här skrev Armstrongkännaren m m Gösta Hägglöf till media inför sin idols 100-årsdag i ett försök att förmå dem att uppmärksamma Satchmo och hans musik:
”Jazzens oomstridde störste stilbildare som, enligt många jazzforskare, påverkat alla utövande jazzmusiker och populärartister vare sig de är medvetna om det eller ej (enligt många även dagens populärmusiker). Jazzens internationellt störste ambassadör med verksamhet och turnéer 300 dagar om året, 60 år i showbusiness, 47 år i inspelningsstudior, 78 år på skivdiskarna och på hitlistorna (hans inspelningar från 1923 finns fortfarande att köpa). Han medverkade i mer än 30 långfilmer 1936 – 1968, i oräkneliga radio & TV-program. Besökte Sverige åtta gånger – alltid utsålda hus, köer vid biljettkontoren i sovsäckar och solstolar dagar i förväg – extrakonserter. Många extra stora skivsäljare på gamla dar: Blueberry Hill, Mack The Knife, Hello Dolly (passerade Beatles på hitlistorna 1964), Mame, What A Wonderful World (1967 och 1970). Har fortfarande en stor publik även bland unga människor, men sorgligt negligerad av media, som domineras av många i den historielösa rockgenerationen, som tror att all populärmusik började med Elvis Presley – en Presley som ville göra en LP med Armstrong för att göra rocken mer accepterad bland äldre lyssnare.”

arpent, ett franskt arealmått som ofta förekommer i historiska romaner om Louisiana och motsvarade 3 400 kvm. Arpent var även ett längdmått på ca 5,8 km i såväl Frankrike som dess kolonier.

Audubon Butterfly Garden and Insectarium, US Custom House på 423 Canal Street, öppnat 2008, är nordamerikas största museum för insekter och deras släktingar. Här hittar du tusentals både levande och döda småkryp i alla färger, former och storlekar. Givetvis finns även stadens välkända kackerlacka representerad, den påstås bli större än sina släktingar på andra platser och mer aggressiv. Den har dock många vänner, i närheten av Bayou St John har lokalbefolkningen ordnat ett övergångsställe för "cockroach only" med vackert utformade trafikmärken.

Audubon Park mellan St Charles Street och Mississippi är en av USAs största stadsparker (140 ha) och utformad på 1890-talet av John Olmsted, son till landskapsarkitekt Frederick Law Olmsted, som designat Central Park i New York. Inom området finns välkända Audubon Zoo. Men även parken är väl värd ett besök; här finns rika möjligheter att promenera längs laguner på vackra gångstigar, skuggade av uråldriga ekar, draperade med spansk mossa. Sportintresserade kan utnyttja cykelbanorna, joggingspåren, golfbanan, spela tennis och t o m hyra häst. På de fria fälten spelas baseboll, kastas frisbee och mumsas ur lunchkorgar.

Parken var tidigare en plantage, ägd av Etienne de Boré, (1785-1868), en sockerodlare som revolutionerade industrin genom att komma på en metod att framställa strösocker (granulera) för kommersiellt bruk. Han var också stadens förste borgmästare efter Louisiana Purchase. Staden köpte marken 1871 och skapade Upper City Park; år 1886 fick den sitt nuvarande namn. Här hölls 1884-85 en industriell världsutställning, som gav staden internationell publicitet. Inga byggnader från plantagen eller utställningen finns kvar.

Ett av många sätt att ta sig till parken är att hoppa på St Charles-spårvagnen och stiga av vid Loyola University, stop #37. Härifrån är det fågelvägen ca 1,5 kilometer till Zoo, målet för många. .

Audubon Zoo är en park av världsklass där merparten av de välskötta 2 000 djuren har gott om utrymme. Den grundades 1938, renoverades och utökades betydligt på 1970-talet. Adressen är 6500 Magazine Street; snabbast tar du dig dit med bussen från Canal Street.

En av många höjdpunkter är Louisiana Swamp-utställningen, som bättre än flertalet rätt turistiska och dyra swamp-turer ger god kunskap om Cajun-land. Alligatorerna ser opassande hungriga ut och de lär inte nöja sig med de cajunrätter som serveras i caféet. Detta är också platsen där den årliga Swamp Fest hålls i oktober. Webbplats www.auduboninstitute.org/

Audubon, John James, 1785-1851, ornitolog och konstnär. Han föddes på Haiti, uppfostrades i Frankrike men flydde för att slippa värnplikten till USA, där han började skriva och illustrera zoologiska verk. Hans besatthet av fåglar resulterade i det klassiska verket Birds of America, som han bl a arbetade på under sina år i New Orleans (1821-1822) och som gjorde honom mäkta berömd. Han förespråkade naturskydd och var långt före sin tid vad gällde naturvård. Staden New Orleans har hedrat hans minne genom att uppkalla både en park och sitt välkända zoo efter honom. För dem som samlar på intressanta levnadsöden kan ett närmare studium av Audubons fantastiska liv varmt rekommenderas.

B

Backstreet Cultural Museum, 1116 St Claude Street, ligger i Tremé District mellan Governor Nicholls Street och Ursulines Ave och belyser grunddragen av den afrikansk-amerikanska historien och kulturen genom permanenta utställningar om Mardi Gras-indianerna med över 15 kompletta dräkter (se Mardi Gras), traditionella musikbegravningar och second line-parader samt hur dessa företeelser influerat stadens musikstilar. Museet är öppet för allmänheten tisdag-lördag kl 10-17 och det går utmärkt att beställa en guidad tur. Tyvärr ligger denna dyrgrip inom ett område öster om Louis Armstrong Park som inte kan betraktas som helt säkert att vandra på egen hand igenom - ta för säkerhets skull en taxi. Webbplats www.backstreetmuseum.org (ska fungera våren 2006).

bamboula (ibland baboula) kallas en slags trumma som ofta omnämns i samband med danserna på Congo Square. Namnet syftar troligen på att den var gjord av ett grovt bambuträd; ena ändan täcktes med ett skinn, den andra lämnades öppen. Bamboula var också namnet på en av de vanligaste slavdanserna.

Bananas Foster, en efterrätt i sann New Orleansanda, skapad av den kända restaurangfamiljen Brennan. Sautera de delade bananerna i smör, i vilket farinsocker fått smälta och bananlikör tillsatts. Strö över kanel, häll rom över anrättningen och flambera. Servera omedelbart med vaniljglass.

bandwagon - tidiga New Orleansband antingen marscherade eller åkte på kärror, kallade band wagons, längs stadens gator och spelade. Uttrycket ”to jump on the bandwagon” innebär att ansluta sig till vilken populär och framgångsrik rörelse som helst i hopp om att själv få fördelar därav.

banquette, trottoar (sidewalk), som ursprungligen gjordes i trä. Som råmaterial användes ofta de pråmar (flat boats) vilka på 1700-talet transporterade gods nedför Mississippi till New Orleans, där de bröts sönder och i vissa fall slutade sin bana som trottoar. De fungerade som "flodbankar" när gatorna i samband med regn förvandlades till strömfåror.

Avskräde av alla de slag slängdes direkt ut på gatan. Stanken måste ha varit obeskrivlig, trots att dömda slavar varje dag tvingades att rengöra de rännstenar och diken som fanns. Under regnperioderna blev gatorna otroligt hala, då avskrädet blandades med regnet. Så sent som 1815 användes fortfarande svaglysande oljelampor som gatubelysning; först mot slutet av 1830-talet fick staden ett mer upplysande system. Alla som innan dess gick på gatorna nattetid bar en handlykta för att om möjligt kunna undvika att trampa i den värsta dyngan. Det måste ha varit en anslående syn när en kreolsk familj - alltid pigg på festligheter - begav sig iväg till en middagsbjudning eller bal. Först i den långsamt framskridande processionen gick några slavar, bärande på lanternor samt herrskapets skor, strumpor och andra klädesplagg som togs på först när målet nåtts. Sedan följde familjen i stövlar och regnkappor - männen bar dessutom egna lyktor. Men trots förfärande förtretligheter i samband med fotförflyttningar fortsatte festligheterna oförtrutet.

Barbarinfamiljen - "Years ago in New Orleans the first thing they did was put you on the bass drum. You worked all day playing the bass drum. This was to learn rhythm. It really taught you how to play rhythm. This is why most of the guys from down there know rhythm. They've studied it. They got some good rhythm drummers from down there. Take Paul Barbarin - very good tempo - so his brother Louis. Paul's brother plays more drums than he does. I like Louis' drumming. Paul gets salty when I tell him that. He says "What do you mean - I taught him." So I say "You taught him better than you learnt yourself." New Orleans-basisten Pops Foster gjorde ovanstående kommentar i den kanadensiska jazztidningen Coda i början av 1960-talet. Louis Barbarin (1902-1997) har hörts här i Stockholm flera gånger på 1970-talet. Han kom hit som medlem i Örjan Kjellins och Lars Edegrans New Orleans Joymakers. Louis besökte Sverige första gången i oktober 1964, då som medlem i Albert "Papa" Frenchs orkester. Storebror Paul Barbarin (1899-1969) kom tyvärr aldrig till Europa.

Brödernas far hette Isidore (1872-1960) och han var bl a med i den första upplagan av Onward Brass Band i början på 1900-talet. Barbarin Sr spelade althorn och tidigare även kornett m m. Han hade även två mindre kända söner, trumslagaren Lucien (född omkring 1905 och död innan 1960) och trumpetaren William (född omkring 1907, död 1973). Danny Barker, kusin med bröderna Barbarin, skriver så här i sin underbara bok A Life In Jazz. "At the Barbarin home the main topic of daily conversation was music. My grandfather, Isidore, played with the mighty Onward Brass Band, and much of what happened within this very busy Brass Band was discussed in this home. Being small, I didn't understand much of the music talk, but my grandmother Josephine loved music and encouraged her four sons to play an instrument. I associated with the two younger sons, Willie and Lucien. I saw the older two, Louis and Paul, but they being older - that is young men - I didn't know very much about their interests. But I did see them practicing drums."

William och Lucien spelade aldrig in några skivor men Paul och Louis spel finns dokumenterat på otaliga. Lucien spelade ett tag med Billie and Dee Dee Pierce. Paul blev så småningom medlem i Luis Russells orkester som ackompanjerade Louis Armstrong under flera år på 1930-talet. Louis Barbarin spelade in sina första skivor i Oscar "Papa" Celestins orkester i början av 1950-talet. År 1951 var han med i George Lewis orkester i sex månader och hans fina trumspel i Lewis band finns dokumenterat på cd.

Louis, även kallad "Bob", arbetade också som trumlärare på 1940-talet. En av hans elever var trumslagaren Earl Palmer (född 1924). Han besvarade en fråga om sina tidigaste influenser i tidningen Modern Drummer 1983: "First of all, Bob Barbarin who was my first teacher in music school when I first started studying formally. He is the brother of a very famous dixieland drummer who played with Louis Armstrong years ago, Paul Barbarin. But Bob who in my estimation, a better musician, although he isn't as well known." Jag tycker mig ana nån slags rivalitet mellan Paul och Louis. Paul fick ju spela med ett flertal av den tidiga jazzens största namn, legendariska musiker som King Oliver, Jimmie Noone, Jelly Roll Morton, Sidney Bechet och Red Allen. Klarinettisten Jimmie Noone och Paul gifte sig tillika med två systrar. Paul var borta ifrån hemstaden i flera år men han återvände i slutet av 1940-talet för att starta sin egen orkester. Han komponerade en massa melodier, de mest kända är kanske Come Back Sweet Papa, Call Of The Freaks, Bourbon Street Parade och The Second Line.

Barbarinfamiljens förnäma musiktraditioner förs vidare av Lucien Barbarin Jr, en utmärkt trombonist. Han besökte Sverige för ett par år sedan och hans trombon kan höras på många cd. Charlie Barbarin (född 1954) för trumtraditionen vidare och 1983 var han med på en skivinspelning med Young Tuxedo Brass Band ("504 records"). Både Charlie och Lucien Barbarin Jr började att spela i Danny Barker’s Fairview Baptist Church Brass Band i slutet av 1960-talet.   /P O/

Barker, Danny, 1909-1994, gitarrist, banjoist, sångare, författare, historiker, berättare. Danny, som måste räknas till jazzens mest färgstarka utövare, föddes och dog i New Orleans, men tillbringade trettio produktiva år med att spela med New York som bas. Från 1929 hördes hans drivande ackordgitarr med jazzens främsta namn - Cab Calloway, Henry "Red" Allen, Benny Carter, Bunk Johnson. Danny medverkade på över 1 000 grammofonskivor och var mycket stolt över att ha spelat med alla - från Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Charlie Parker och Buck Clayton. Hans solida kompgitarr ger stadga och djup åt de inspelningar han medverkar i.

Om gitarristen Barker var ointresserad av solospel, var människan Barker en kontrast. I yngre dagar var han en röjare, och han älskade att framträda som sångare och entertainer. Hans bidrag till jazzhistorien har dessutom inte varit enbart musikaliska. Han insåg tidigare än de flesta att det var viktigt att dokumentera musikstilen och dess utövares liv. Förutom alldeles för litet erkända insatser redan på fyrtiotalet kom han så småningom att arbeta för Jazzmuseet i New Orleans. Han var en av de viktigaste personerna kring brassbandsmusikens pånyttfödelse på sjuttiotalet, då han ledde ungdomsorkestern The Fairview Baptist Church Brass Band, där snart sagt alla av dagens unga och medelålders jazzgarde fick sin skolning.

Barker tillhörde en av New Orleans mest inflytelserika jazzklaner, släkten Barbarin, och var kompromisslöst stolt över sitt ursprung och sin musik. Detta gjorde honom också till en kontroversiell figur eftersom han aldrig tvekade att framföra sina åsikter. Så var han till exempel inte särskilt imponerad av vissa av de musiker som den framväxande europeiska tradrörelsen gjorde till kultfigurer. "Dom skulle inte ha fått spela ens en minut med de klassiska banden" var hans kärva omdöme.

Danny efterlämnar tre böcker; Bourbon Street Black, som just handlar om musikertraditionen i New Orleans, och två böcker med självbiografiskt historieberättande: A Life In Jazz och Buddy Bolden and the Last Days of Storyville. De två sistnämnda har med sin blandning av fakta och skrönor visat sig vara svårsmält kost för enskilda europeiska torra tråkiga testuggare. Låt inte deras högljudda klagorop över att inte alla årtal eller datum stämmer hindra dig från att ta del av Dannys minnen. De ger mycket mer av jazzens själ än de vanliga katekeserna.

Vill du höra Dannys gitarr, sök radioshowerna This Is Jazz från 1947 (finns återutgivna på Jazzology CD i flera volymer) eller låna ett öra till den eleganta rumban Maria Elena med Bunk Johnsons orkester från samma år. /NGA/

Basin Street var en gång huvudgata och pulsåder i Storyville, stadens glädjekvarter 1898-1917. Enda skälet att i dag gå på den gatan är för att komma till St Louis Cemetery  #1, som dock bör besökas i grupp eftersom området är osäkert.

Basin Street Blues; Spencer Williams lyriska lovsång från 1928 till den omstridda gatan avspeglar inte någon djupare kännedom om hur det faktiskt gick till på bordellgatan nummer ett under Storyvilles glansdagar. Se istället texten som en hyllning till New Orleans!

Basin Street is the street
where the elite always meet
in New Orleans - land of dreams!
You´ll never know how nice it seems
or just how much it really means!
I´m glad to be - Yes, Siree!
Where welcome´s free and dear to me,
where I can lose my Basin Street Blues.

Baton Rouge, huvudstad i delstaten Louisiana med 0,5 miljoner invånare. Den ligger 12 mil nordväst om New Orleans vid Mississippi och oceangående fartyg kan anlöpa hamnen, som är en av de riktigt stora i USA. Dessutom ståtar staden med två välkända universitet, Louisiana State University och Southern University.

Namnet fick platsen av Iberville när han här i mars 1699 fann en nio meter hög påle, som markerade gränsen mellan två indianstammar. På pålen hängde offergåvor i form av djurhuvuden, vars blod färgade den röd.

Mest kända byggnaden i staden är den 34 våningar höga State Capital Building, byggd av (och för) Huey P Long (se detta ord). Den invigdes 1932 och de 48 breda granittrappstegen som leder upp till ingången representerar den tidens delstater - numera har två extra steg lagts till högst upp för Alaska och Hawaii. På första våningen kan man se den plats där Long sköts; hans statyprydda gravplats ligger en bit ifrån entrén.

Old Governor´s Mansion, 504 North Boulevard, kallas ofta för Louisianas svar på Vita Huset; här finns en West Wing, ett Oval Office, en Rose Garden och mycket annat som påminner om förebilden på 1600 Pennsylvania Ave i Washington. Huey P Long lät bygga huset 1929 och det har tjänstgjort som officiellt residens för nio guvernörer, bl a bröderna Huey och Earl Long samt James Houston "Jimmie" Davis, som vann popularitet genom sina inspelningar, framför allt av "You are my sunshine". Efter en omsorgsfull renovering öppnades huset 1997 för allmänheten. Här finns hela 1 800 föremål med anknytning till guvernörerna, bl a den gröna silkespyjamas i vilken Huey Long tog emot en diplomat - ett tilltag som väckte internationell skandal. I West Wing finns en välsorterad presentbod med många böcker om Louisianas historia.

Bland stadens övriga sevärdheter kan nämnas Old Arsenal Powder Magazine (numera museum), Pentagon Barracks, Old State Capital (med bl a en utställning om mordet på Long), Louisiana Naval War Memorial och Riverfront Landing Facility (underbar utsikt över Mississippi och alla fartygen). Webbplats www.baton-rouge.com

Battle of New Orleans utkämpades "på övertid" den 8 januari 1815 - se historia.

bayou, en ström, vattendrag eller naturlig kanal i swampland, vars vattennivå bestäms av de större flodernas översvämningar och träskens avrinning. Ordet kommer från choctawindianernas bayuk, som betyder "en liten, långsam ström". Bayou används ibland för att beteckna hela södra Louisianas träskmark.

Bayou St John är den enda bayou som finns kvar i själva staden. Den gränsar till City Parks östra sida och går från Lake Pontchartrain till Orleans Avenue, en sträcka på drygt en mil. Länge var den en betydelsefull transportled till staden (se Lake Pontchartrain).

En uppgift säger att Bienville namngav denna bayou efter sitt skyddshelgon; andra källor anger att namnet syftar på John the Baptist (Johannes Döparen). - "Doctor John", som inom voodookulturen är nästan lika berömd som Marie Laveau, köpte på 1840-talet ett hus här.

Redan 1708, dvs tio år innan staden grundades, hade några fransmän slagit sig ner längs denna bayou, ungefär där Pitot House finns idag. Jorden var bördig och odlingarna här har under årens lopp spelat en viktig roll för stadens försörjning. Ta gärna en promenad längs denna bayou, t ex i samband med ett besök i City Park, och njut av de vita hägrarna, sköldpaddorna och de vackra omgivande husen.

Beauregard-Keyes House på 1113 Chartres Street är idag ett museum och mest känt för sina berömda hyresgäster. Förste ägaren var farfar till schackgeniet Paul Morphy. Huset byggdes 1826 i nygrekisk stil (ovanligt i French Quarter) och med slavbostäder samt en franskinspirerad trädgård. Efter inbördeskriget bodde sydstatsgeneralen P G T Beauregard här i nästan två år. Under perioden 1944-1970 levde och verkade författarinnan Frances Parkinson Keyes (rimmar på eyes) i huset. Hennes böcker finns att köpa i presentshopen; mest känd är kanske Dinner at Antoine´s (1948). Hon inspirerades av husets tidigare invånare och skrev böcker om både en general och en schackspelare.

Bechet, Sidney, född i New Orleans 1897, död i Paris 1959. En av den tidiga jazzens främsta klarinettister och sopransaxofonister. Bechet började sin musikerkarriär bara tolv år gammal. År 1917 lämnade han hemstaden för gott. Från 1919 och några år in på 1930-talet turnerade han med olika orkestrar, huvudsakligen i Europa. Till och med Sverige fick ett besök i mitten av 1920-talet. På 1940-talet fick Bechet och många andra New Orleans-musiker en nytändning i karriären, då intresset för den gamla jazzen spreds över världen. Speciellt uppskattad - snudd på nationalhelgon - blev Bechet i Frankrike, där han bosatte sig permanent i början av 1950-talet. Ett par av hans paradnummer - Wild Cat Blues och Petite Fleur - låg länge på de europeiska hitlistorna. Sommarmånaderna tillbringade Bechet på Rivieran och i Juan-Les-Pins har man låtit resa en bronsbyst till Bechets ära. Sedan maj 1997 finns en kopia av bysten i Louis Armstrong Park i New Orleans. Hans självbiografi Treat It Gentle publicerades 1960. /POK/

bed and breakfast - om du söker denna form av boende under din vistelse i New Orleans rekommenderas dessa webbplatser som presenterar lägenheter i de olika stadsdelarna: www.nawlins.com och www.historicrentals.com

Befolkning:
Nordamerikas första invånare - vilka Columbus kom att kalla indianer - var av mongolisk ras och invandrade från Asien via Alaska för 20 000 år sedan; några kan ha tagit sig över Stilla havet på flottar. De var nomader och vandrade från plats till plats på jakt efter föda. Till Mississippidalen kom de första grupperna för runt 12 000 år sedan men till nuvarande Louisiana betydligt senare. De levde mer eller mindre bofasta, några slog sig ner i kustområdena och blev specialister på fiske, skaldjur, båtbygge m m, andra stannade i skogsområdena, där de jagade, samlade nötter, bär och frukter. De olika stammarnas specialisering främjade byteshandelns utveckling och handelsplatser grundades - området där Café du Monde ligger i dagens New Orleans är ett exempel på en dylik.

Mest påtagliga bevis på urinvånarnas avancerade byggkonst är de s k mounds (jordhögar), som finns vid t ex Poverty Point i norra Louisiana. Materialet till dessa mounds transporterades i korgar och den arbetsinsats som fordrades är fullt jämförbar med ett pyramidbygge. Jordhögarna utformades på olika sätt, i regel som upphöjda platåer, som blev plats för olika ceremonier, danser och religiösa högtider. Vissa mounds användes för begravningsändamål. Utgrävningar i området på 1950-talet antyder en högt stående kultur med en glansperiod så tidigt som 1750-1350, dvs för över 3 300 år sedan. Varför denna boplats för runt 1 000 personer övergavs är en av många obesvarade frågor.

När Louisiana i slutet av 1600-talet började koloniseras uppskattas antalet urinvånare i nedre Mississippidalen till 20 000, uppdelade på många stammar. Några av namnen lever kvar i olika sammanhang, t ex Attakapa, Opelousa, Tchoupitoula, Choctaw, Natchez, Houma, Chickasaw. Under Louisianas franska och spanska perioder minskade urbefolkningens antal snabbt, bl a genom krig och importerade sjukdomar. Andra gifte sig med de nya invandrarna och lämnade sina stammar. Minskningen fortsatte efter USAs köp av Louisiana och indianernas markområden såldes successivt och återstående stammedlemmar flyttade till andra områden. De idag ytterligt fåtaliga kvarvarande indianerna är i första hand Houmas, verksamma som lantbrukare, fiskare och jägare.

begravningsplatserna är mycket speciella, historiskt intressanta och räknas in bland de främsta turistattraktionerna i staden. När New Orleans grundades 1718 användes traditionell begravningsteknik med jordgravar. Detta visade sig dock mindre lämpligt, eftersom kistorna i samband med kraftiga regn ofta flöt upp. Så småningom övergick man till kyrkogårdar ordnade för ovanjordbegravningar. Den första av dessa var St Louis Cemetery #1 (se detta ord), grundad 1789, och tillika stadens äldsta, kvarvarande kyrkogård. Denna begravningsplats ligger strax ovanför French Quarter på sägenomspunna Basin Street och gränsade till Storyville. Några kvarter närmare Lake Pontchartrain ligger St Louis Cemetery #2. Dagens pumpsystem klarar dock att hålla undan vattnet och vanliga jordbegravningar skulle vara möjliga. Men traditionens makt är stark.

Staden har ont om mark, därför konstrueras ovanjordgravarna så att de kan användas många gånger och dessutom är det fråga om "tät" bebyggelse. Det finns fem huvudtyper att gravar, varav jag beskriver de tre vanligaste: Runt begravningsplatserna - cities of the dead - byggs en relativt bred mur, som innehåller gravar, s k wall vaults eller oven vaults. Dessa hyrs vanligtvis för en längre eller kortare tid. Innanför muren utformas kyrkogården som en miniatyrstad, med byggnader utan fönster, uppförda på mark som köps. Vanligast är s k family/private tombs, fristående byggnader i olika arkitektoniska stilar. Dessa gravar är dyra vilket förklarar varför olika grupper slog sig samman om en gemensam gravplats, s k Society tombs. Exempel på dylika sällskap är olika immigrantgrupper och yrkeskårer. Gångarna mellan gravarna är ofta trånga, men några huvudgator för likvagnarna och begravningsprocessionerna är regel. Eftersom sten eller grus inte finns på rimligt håll användes snäckskal för att binda leran. För dig som är extra vetgirig - de två återstående gravtyperna kallas stepped tombs, ett slags mellanting mellan vanlig jordgrav och ovanjordgrav, respektive coping, ett slags gravhög.

I subtropiska New Orleans och innan mer eller mindre avancerad balsamering började användas ägde begravningen rum senast två dygn efter dödsfallet. Eftersom katolska kyrkan alltid haft ett stort inflytande i Louisiana var kremeringar inget alternativ, eftersom dessa länge var förbjudna. Vid begravningen stoppades kistan in i en gravkammare, som förseglades. Den fick inte återanvändas förrän tidigast efter ett år och en dag. När behov uppstod om att återanvända graven togs kistan ut och kastades medan det som återstod av kroppen stoppades i ett speciellt utrymme under graven - i en family tomb kunde här samlas kvarlevorna från många generationer.

Gravarnas inskriptioner lär betraktarna mycket historia. Att New Orleans var en av de viktigaste immigrantstäderna framgår av att många minnesplattor innehåller texten "Né à…." (född i). Inskriptionen "död i gula febern" förekommer mest frekvent i samband med åren 1853, 1858, 1867 och 1878, då "Bronze John" drabbade staden extra hårt.

Vill du läsa mer om detta spännande ämne rekommenderar jag City of the Dead, A journey through St Louis Cemetery #1 av Robert Florence, pris 10 dollar, 80 sidor. Denna kyrkogård är den mest intressanta och här ligger många av stadens otaliga personligheter begravda - voodoodrottningen Marie Laveau, schackspelaren Paul Morphy, borgmästaren Ernest N Morial, Homer Plessy (från det berömda rättsfallet Plessy v Ferguson), musikfamiljen Barbarin, Bernard de Marigny (den siste kreolaristokraten) och sockerindustrialisten Étienne de Boré. Lika glädjande som förvånande är att det på denna kyrkogård inte fanns någon segregation avseende ras eller social ställning - men väl vad gällde religion. Längst bak på kyrkogården finns en avdelning för protestanter.

Begravningsplatserna kallas Cities of the Dead och är i regel planerade som "kvarter" med "gator", varav några är bredare och ger utrymme för begravningsprocessionerna. "There is no architecture in New Orleans, except in the cemeteries", påpekade Mark Twain i "Life of the Mississippi" (1883).

Den mest intressanta kyrkogården i staden är St Louis Cemetery #1 (se detta ord). Besök den endast med en guidad tur, området är farligt. Andra begravningsplatser, som turister ofta beger sig till, är Lafayette Cemetery i Garden District, St Louis #3, 3421 Esplanade Ave och Metairie Cemetery - stadens största, där du kan gå på egen hand.

Vill du se hur begravningsplatserna ser ut? Gå då till följande makalösa foto- och textsida, gjord av Hans Björknäs i Finland: www.gastrolab.net/g2haus.htm

beignet, fransk, fyrkantig, flottyrstekt, florsockeröverströdd munk utan hål som med fördel intas rykande het på Café du Monde. Där kan du även köpa deras degmix, det är inte särskilt svårt att själv fixa till munkarna på hemmaplan.

Bellocq, Ernest J, 1883-1949, även kallad Papá Bellocq, fotograf, född i New Orleans och verksam där från ca 1895 till slutet av 1930-talet. Han var en välkänd figur i Storyville ("gick som en anka och talade med pipig röst") och fotograferade många av de prostituerade, vilkas förtroende han vann. Nakenbilder, javisst - men inga porrporträtt, trots att en fotograf på den tiden kunde göra stora pengar på "franska kort". Efter hans död skrapade brodern, en katolsk präst, bort modellernas ansikten på glasnegativen - myt eller verklighet? Men han insåg tydligen bildernas konstnärliga värden och förstörde dem inte helt. New York´s Museum of Modern Art publicerade 1970 en bok med många av hans bilder: E J Bellocq, Storyville Portraits (redigerad av John Szarkowski). Ett nytryck med utökat bildmaterial publicerades 1996. Många av hans bilder finns också återgivna i Al Rose´s fantastiska bok Storyville, New Orleans. Bellocq är begravd på St Louis Cemetery #3.

Signaturen CR kompletterar: Om denne eminente fotograf och dokumentator av Storyville vet vi inte mycket. Han dog knall och fall, helt utblottad och glömd, på Baronne Street år 1949. Hans största insats var nog då han dokumenterade de galanta damerna i Storyville omkring 1912. Tydligen gick han som nån sorts son i huset på alla bordeller, ungefär som Toulouse Lautrec i Paris. Bellocq var även han fysiskt märkt då han var hydrocephalicer (vattenskalle) och snudd på dvärg. /CR/

Bienville (Jean-Baptiste LeMoyne, Sieur de Bienville), 1680-1768, New Orleans grundare. Hans far, Charles Le Moyne (1626-1685), son till en värdshusvärd, utvandrade som tonåring till Kanada, då kallat Nya Frankrike. På egna meriter och genom hårt arbete skapade han sig en stark politisk och ekonomisk ställning i kolonien, gifte sig med Catherine Thierry och fick fjorton barn, tolv pojkar och två flickor. Hela släkten Le Moyne hade stort inflytande i Nordamerika under den franska tiden och den bidrog till att de franska intressena försvarades och utökades. Bienville, nummer tolv i barnaskaran, sägs ha varit mindre karismatisk än sin äldre bror Iberville (1661-1706), som koloniserade Louisiana. Men på många sätt har Bienville underskattats och frågan är om Louisiana över huvud taget kunnat fungera som en fransk koloni utan hans stora insatser. Ett konkret exempel är den händelse i september 1699, som beskrivs under English Turn, där den kanotpaddlande Bienville med övertalning som enda vapen lyckades förmå ett engelskt krigsfartyg att lämna Mississippifloden.

Bienville föddes i Montreal och tillbringade sina första 18 år i Kanada, där han fick både teoretisk och praktisk utbildning. Tolv år gammal antogs han som kadett i flottan och tjänstgjorde senare på olika fartyg under Iberville, som 1697 tog med honom till Frankrike - ingen av bröderna skulle återse Kanada. Under uppslagsordet historia beskrivs uppdraget som Ludvig XIV gav Iberville: kolonisera Louisiana och hindra engelsmän och spanjorer att få kontroll över floden. Anmärkas bör att många starka krafter var emot en kolonisering.

Iberville, som själv fick ägna en stor del av sin tid åt resor till Frankrike, måste ha haft en hög uppfattning om sin yngre bror och utsåg honom 1702 till kommendant för kolonien. Bienville hade under de tre första åren i Louisiana med stor kraft ägnat sig åt att utforska kustområdet, floden och inlandet, sett ut platser för olika fort och försvarsanläggningar samt - inte minst viktigt - lärt sig indianspråk. På honom, endast 22 år gammal, las det tunga ansvaret att hålla ihop en nybildad koloni som egentligen hade alla odds emot sig - ett tufft klimat, ogästvänlig natur med farliga djur, bristande stöd från moderlandet, dålig utrustning samt många tvångsförflyttade och därmed arbetsovilliga kolonisatörer, som gav Louisiana ryktet att vara en straffkoloni.

Trots allt lyckades Bienville under sin första administrationsperiod 1702-1713 hålla ihop den fattiga kolonien och genom god diplomati vidmakthålla fredliga relationer med flertalet indianstammar, som klart föredrog fransmännen framför engelsmännen. Internt beskylldes dock Bienville för att vara auktoritär, ohederlig och för att ha svårt att komma överens med andra befattningshavare. Många brev med anklagelser och motanklagelser skickades till franske marinministern och andra potentater. Trots att en undersökningskommission i stort friade Bienville utsågs 1713 Antoine de la Mothe Cadillac till guvernör medan Bienville formellt fick nöja sig med att vara militär kommendant. I praktiken vilade dock totalansvaret tungt på honom och så blev det ofta under hans långa tjänstgöring eftersom de som sattes över honom antingen blev sjuka, visade sig odugliga eller dog.

Bienvilles andra administration började 1718; i samband med utnämningen fick han även Cross of St Louis som tack för sina tjänster. Samma år utsåg han slutgiltigt platsen för New Orleans och påbörjade arbetet med att grunda staden. Två år senare gick John Law´s företag (se historia) i konkurs och Bienville anklagades på nytt för administrativ oförmåga. År 1724 fick han order att återvända till Frankrike, dit han anlände i augusti 1725 med en av sina bröder - totalt var minst fem av dem på ett eller annat sätt inblandade i kolonisationen av Louisiana. Efter nära 27 års tjänst i kolonien fick Bienville visserligen en hygglig pension på 3 000 livres per år - men inget officiellt uppdrag på sju år. Väldigt lite är känt om vad han gjorde under dessa år, Paris var knappast en stad i hans smak. Känt är dock att han flitigt umgicks med sina släktingar och några trogna vänner. Sannolikt följde han också noga händelseutvecklingen i sin älskade koloni.

Strax efter sin ankomst till Paris skrev Bienville en lång och innehållsrik promemoria till marinministern och ledningen för företaget som tagit över efter John Law. I den beskriver han ingående läget i Louisiana, vilka fel som begåtts och vad som fordrades för att få kolonien att blomma - och han skrädde inte orden. En och annan som suttit i skyddad miljö i Frankrike och fattat avgörande beslut om kolonien fick säkert nattsömnen störd. Att i detta läge framstå som pro-Bienville var ”the kiss of death” för dem som ville skaffa sig en framtid i kolonien. Flera av hans släktingar drabbades på olika sätt.

Vändpunkten kom i februari 1732 då Bienville utnämndes till guvernör för Louisiana. Bakgrunden var kortfattat att hans företrädare Étienne Perier (guvernör 1725-1733) totalt misslyckats med de för kolonien så viktiga kontakterna med indianerna och hans krig med Natchez-stammen blev en katastrof. Bienville seglade från Frankrike i december 1732 och anlände 52 dagar senare till New Orleans, där han mottogs med glädje och värme av invånarna. Kolonien var i ett förfärligt dåligt skick, mat och utrustning saknades och relationerna med urinvånarna körda i botten. Trots stora ansträngningar blev två framtvingade fälttåg mot Chickasaw-stammen föga framgångsrika och det hela slutade med en föga ärofull fred. Allt var dock inte nattsvart, handeln började ta fart och även viss produktion.

Bienvilles många år av hårt arbete började ta ut sin rätt och hans tidigare energi och optimistiska läggning hade bedarrat. I maj 1742 skrev han ett bittert brev till marinministern med begäran om att bli befriad från sitt uppdrag. Till efterträdare utsågs Marquis de Vaudreuil (guvernör 1743-1753), som anlände till New Orleans i juli 1743. Bienville återvände till Paris några månader senare och levde ett tillbakadraget liv i en våning på Rue Vivienne fram till sin död i mars 1767.

Lästips: Bienville, Father of Louisiana av Philomena Hauck, Louisiana Life Series No 10, ca 10 dollar, publicerad 1998. Ten Flags in the Wind av Charles L Dufour från 1967 (svår att få tag i - men den är ett fynd!).

Black Code, se Code Noir.

Blaine Kern´s Mardi Gras World i Algiers är ett mycket udda företag, nämligen världsledande på att bygga karnevalsvagnar (flottar) och tillhörande jättefigurer. I enorma hangarliknande byggnader tillverkas flottarna, som under Mardi Gras och andra karnevaler körs längs paradgatorna. Ta gratisfärjan vid foten av Canal Street till Algiers; effektiv restid är mindre än tio minuter. Vid färjeläget finns en gratisbuss som på 6-8 minuter tar dig till Mardi Gras World, där guider visar runt. Figurerna som pryder flottarna tillverkas i papier maché (numera även i plast) och imponerar inte bara genom sin storlek, många är formidabla konstverk. De säljs till nöjesparker och karnevalsorganisationer över hela världen. Ta med kamera och kombinera gärna denna utflykt med en vandring genom Algiers Point. Webbplats http://www.mardigrasworld.com

blues, (från eng blue - sorgsen), var ursprungligen en ren sångstil som går tillbaka till slutet av 1800-talet hos den afrikan-amerikanska befolkningen på landsbygden, inte minst längs Mississippifloden. Texterna präglas av smärta och vemod - men även humor och ironi - samt har ofta sexuella anspelningar. Så småningom började sångerna att ackompanjeras och även spelas rent instrumentalt. Den musikaliska uppbyggnaden behövde därmed göras mer enhetlig; varje vers omfattar numera vanligen tolv takter enligt ett fast mönster med tonika, dominant och subdominant. Blues blev ett kommersiellt begrepp runt 1912, då noterna till Memphis Blues publicerades. Kända bluessångerskor med sin storhetstid under 1920-talet är Bessie Smith och Ma Rainey.

Bolden, "Buddy" Charles Joseph, 1877-1931 har kallats "The First Man Of Jazz", sannolikt med all rätt. Han var musikaliskt verksam som trumpetare och bandledare från ca 1895 till 1906. Den korta karriären avbröts definitivt 1907, då han togs in på mentalsjukhus. Där dog han den 4 november 1931 och begravdes i en omärkt grav på Holt Cemetery, mellan City Park och Metairie. Om de forskare som ägnar sig åt den traditionella jazzen fick önska sig EN sak skulle de sannolikt snabbt kunna ena sig om att Bolden och hans band hade spelat in en skiva. Ingen har hittats trots rykten om en försvunnen fonografrulle.

Den 6 september 1996 fick "The blowingest man since Gabriel" (enligt Jelly Roll Morton) den musikbegravning som han om någon förtjänade. Olympia Brass Band ledde paraden och under närvaro av bl a ett barnbarn till Bolden och borgmästaren Marc H  Morial avtäcktes ett minnesmärke på kyrkogården Holt Cemetery, 635 City Park Ave. Lästips: In search of Buddy Bolden, First Man of Jazz av Donald M Marquis.

Bonnie and Clyde, det gravt kriminella paret Bonnie Parker och Clyde Barrow med bl a tio mord på sina samveten, tillbringade sin sista tid i Bienville Parish, norra Louisiana. Den 23 maj 1934 sköts de ihjäl i ett bakhåll på landsvägen Ringgold Road, strax utanför Gibsland. I närliggande Arcadia finns ett museum som till skillnad från Arthur Penn´s film från 1967 med Faye Dunaway och Warren Beatty inte ser paret som missförstådda amerikanska hjältar. Utöver basfakta och en del intressanta föremål koncentrerar museet sin separatutställning främst på de lokala polismän som deltog i slutuppgörelsen med det i hela USA efterlysta paret.

Boswell Sisters, The. De tre systrarna Boswell, Connee, Martha och Helvetia (Vet), kom tidigt i kontakt med New Orleans rika musikliv. Mamma Boswell var mycket förstående för döttrarnas musikintresse och spelsugna ungdomar från grannskapet som klarinettisten Leon Roppolo och bröderna Leon och Louis Prima, båda trumpetare, var flitiga gäster i hemmet. Connee började sin musikaliska utbildning på cello redan som fyraåring 1911. Även Martha och Vet fick en gedigen musikalisk utbildning, Martha på piano och Vet på violin. Connee spelade inte bara cello utan också piano, altsax och trombon. Alla tre systrarna engagerades med tiden i New Orleans Philharmonic Orchestra. Intresset för jazz och annan populärmusik tog dock överhand och de började utveckla sin speciella täta stämsång, därtill uppmuntrade inte minst av den legendariske kornettisten Emmet Hardy. Systrarna Boswell började turnera, framträda i radio, göra skivinspelningar och slog snart igenom både nationellt och internationellt. Inte nog med att de kunde sjunga, de kunde vara sin egen orkester också med Martha på piano, Vet på gitarr och Connee på altsax eller trombon. Systrarna arbetade som grupp fram till 1935 och gjorde inspelningar med populära orkesterledare som Benny Goodman, Artie Shaw och Glenn Miller. De hann också med ett par turnéer i Europa 1933 och 1935. Efter det att gruppen upplösts gjorde Connee en framgångsrik solokarriär och uppträdde långt in på 1960-talet i TV- och radioshower. The Boswell Sisters fick många efterföljare, kanske mest kända är The Andrew Sisters.   /POK/

Botanical Garden, se City Park.

boudin, kryddstark cajunkorv gjord på fläskkött, lök, kokt ris - och många och mycket kryddor.

Bourbon Street (lokalbefolkningen säger kort och gott The Street) är stadens berömda nöjesgata och den enda i French Quarter som får ha neonljus. Här trängs barer med starkt varierat utbud, musikhallar för alla tänkbara stilar, i alla avseenden billiga stripteaseklubbar (möjligen med undantag av priset), exklusiva restauranger med kavajtvång, souvenirbutiker med T-shirts som främsta lockvara - och ännu fler barer med olika inriktning: piano-, topless-, bottomless- och oyster. Du får lätt intrycket att gatan fått sitt namn efter Kentuckys välkända whisky. Så är dock inte fallet, svaret är istället 1700-talets franska kungafamilj, närmare bestämt hertigen av Bourbon, som satsade stora pengar i kolonisationen av Louisiana genom Mississippi Company.

Nattetid är gatan avspärrad för trafik och tjänstgör som gågata. Vad du än är ute efter så finns det på Bourbon. Endast offentliga toaletter saknas.

Givetvis har denna välkända gata fått en låt uppkallad efter sig - Bourbon Street Parade. Trumslagaren Paul Barbarin skrev den på 1950-talet och den spelas och sjungs fortfarande flitigt, så det är lika bra att du lär dig texten med en gång:

Let´s fly down, or drive down to New Orleans
that city, is pretty, historic scenes.
I´ll take you, parade you, down Bourbon Street.
There´s a lot of hot spots,
you´ll meet all the Big Shots
down on Bourbon Street.

bousillage, en blandning av lera och spansk mossa, ibland använd som fyllnadsmaterial i väggkonstruktioner av typ colombage med grovt timmer lagt horisontalt, vertikalt och diagonalt samt sammanfogade med tapphålsteknik.

brassband - i New Orleans har du större chans än i någon annan stad att stöta på en vandrande orkester - ett brassband. Bandet spelar vanligen stående eller gående. Det kan bestå av allt från 5-6 musiker till mer än det dubbla och spelar oftast en musik som låter som lika delar r&b, jazz och marsch. I och för sig har du säkert större utbyte av dessa bands musik än av deras historiska bakgrund, men låt oss ändå störa med en liten återblick:

I många hundra år har mänskligheten glatts åt mässingsmusik. I USA blomstrade den under tidigt 1800-tal (även om rötterna går längre bakåt i historien). Mässingsorkestrar användes i skiftande sammanhang - de spelade för marscherande militärer men gav också konserter, medverkade med sorgemusik vid begravningar och inte minst - de spelade dagens populärmelodier för avkoppling och dans. I New Orleans, där offentliga danser ordnades veckans alla dagar (t o m på söndagar till inflyttade protestanters fasa) började man använda mässingsorkestrar vid danser redan 1807. Det fanns en mängd orkestrar att välja på - inte bara från den militära garnisonen, utan från olika frivilligkårer som snabbt övergav alla militära traditioner utom de tilldragande (granna uniformer och sprittande musik). Dessutom spelade ofta mexikanska och kubanska orkestrar i staden.

Det afrikansk-amerikanska kulturarvet kunde tidigt göra sig gällande genom de miliskårer som stadens s k fria färgade upprättade redan under den spanska regimen. Den egentliga storhetstiden för mässingsmusiken i USA inföll under perioden 1840-1910 med namn som Patrick Gilmore och sedermera John Philip Sousa som framträdande.

Vad beträffar New Orleans kom jazzforskningen framför allt att koncentrera sig på det afrikansk-amerikanska arvet, vilket ledde till att alla de europeiska immigranter som förde med sig sina traditioner från Frankrike, Italien eller Böhmen glömdes bort.

Brassbanden var en nyttig skola för blivande jazzmusiker, men långt in på 1930-talet rörde det sig egentligen om två skilda traditioner. Många spelade i båda sammanhangen, men det fanns också många strikta specialister, mässingblåsare som inte ville spela jazz, eller utomordentliga jazzmusiker som inte ville, eller kunde, spela efter de notblad som var de rigeur i paradsammanhang.

Dagens brassband är mer än någonsin tidigare en del av det afrikansk-amerikanska kulturarvet, så som det uppfattas för närvarande. De allra senaste åren har dock sett en del försök att återuppväcka den speciellt amerikanska blandning som spelade i grunden europeisk musik men med många drag och influenser från det kollektiva afrikanska minnet. /NGA/

bread pudding, en klassiker från New Orleansköket, bakad på brödrester, ägg, socker, mjölk och pecannötter. Vanliga "smaksättare" är russin, riven cocos, kanel, muskotrot - men alla har sina egna specialiteter. Låter kanske inte så gott men smakar himmelskt med den tillhörande whiskysåsen. /HS/

Bremer, Fredrika, 1801-1865, författare och reporter av världsklass med kvinnosaken som specialitet. Till hennes mest kända verk hör bl a Familjen H***, Grannarna, Hemmet, Hertha samt reseskildringarna Hemmen i den nya verlden (1-3) och Lifvet i gamla verlden (1-6). Främsta anledningen till att hon platsar i denna ordlista är hennes kraftfulla fördömande av slaveriet samt hennes mycket positiva beskrivningar av New Orleans. "Tyre, nor Carthage, Alexandria nor Genoa, those fore time metropoles of merchant princes, boasted no quay like the levee of New Orleans" (The Homes of the New World, 1854).

I ett brev daterat New Orleans den 20 januari 1852 beklagar hon sig över att hon inte fått uppleva några av de berömda danserna på Congo Square. Men hon var där under vinterhalvåret och sedan 1845 var torgdanserna begränsade till sommarperioden.

Brennan´s på 417 Royal Street är en av stadens förvånansvärt många lyxkrogar, kanske mest känd för sin frukost, vars pris får vanliga löntagare att omedelbart spärra upp ögonen och vakna. Men deras Egg Benedicte lär vara värda sitt pris.

brick-between-posts, en byggnadsteknik som användes i stadens första hus. Ett bra exempel är Lafitte´s Blacksmith Shop, 941 Bourbon Street, där tegel murats in mellan väggarnas synliga och bastanta träreglar. Storbränderna 1788 och 1794 ödelade alla träkonstruktioner och spanjorerna införde bestämmelser om att reglar och väggtegel skulle täckas av cement samt taken förses med tegelpannor.

brottslighet, ofta drogrelaterad, har drabbat New Orleans liksom alla större städer. Huvudregeln för att skydda sig är vanligt sunt förnuft. Vissa områden bör helt undvikas, andra är säkra under dagtid. Förhållandena inom olika områden ändrar sig dock relativt snabbt mellan åren, varför generella regler är svåra att ställa upp. Turistgatorna i French Quarter är välpatrullerade och relativt säkra även nattetid. Kyrkogårdarna är väl värda att besöka, men det bör göras i grupp. Genom att staden ekonomiskt är så beroende av turism - 2001 besöktes den av 8 miljoner turister - görs stora ansträngningar för att göra staden säker. Och du - be careful out there.

Antalet mord (främst drogrelaterade, interna uppgörelser) var i mitten av 1990-talet högre än ett per dag. Siffran sjönk sedan dramatiskt och var år 1999 nere i 162 men har sedan dess åter stigit och var 2003 uppe i 274 stycken.

Buck Jr, George H har byggt upp ett imponerande musikimperium på 1204 Decatur Street, där vi också hittar Palm Court Café (se detta ord). I Bucks katalog finns det mesta från blues och tidig New Orleansjazz till relativt moderna tongångar. Och inte bara i cd-format på skivmärken som Jazzology, GHB, American Music m fl. Även böcker och video ingår i Bucks sortiment. Mer information hittar du på hans webbplats www.jazzology.com      /POK/

buggy ride - en 30 minuters åktur med en häst- eller mulåsnedragen lätt enspännare genom French Quarter kan med fördel påbörjas vid Jackson Square på Decatur Street, som är samlingsplats för dessa turistfordon. De har blivit en symbol för staden och finns avbildade i all turistlitteratur. Tro dock inte att de talföra kuskarnas livfulla skildringar av företeelser som passeras under turen är sanna - men underhållningsvärdet är högt. Priset ligger runt 40 dollar.

Burgundy Street finns från turistsynpunkt inte så mycket att säga om - men lyssna på George Lewis fantastiska inspelningar av Burgundy Street Blues, det finns drygt 50 stycken att välja mellan.

Burke, James Lee, 1936- , deckarförfattare, som bl a skrivit en romansvit om den lätt luggslitne Dave Robicheaux, som i de nio böckerna hinner vara polis i New Orleans, fisketursarrangör, privatdeckare och sedan polis igen i cajunland, där han har sina rötter. Böckerna dryper av lokal must och märg och personporträtten fascinerar.

busslinjer, se spårvagn.

C

Cabildo är sedan 1911 flaggskeppet bland delstatsmuseerna och belyser historiskt perioden från den första kolonisationen fram t o m den s k rekonstruktionen, som följde efter inbördeskriget. Museets ambition är att visa att det historiska arvet inte bara består av några ofta spektakulära händelser med väl- och ökända personligheter i huvudrollerna utan mer av en kontinuerlig utveckling som karaktäriseras av social förändring samt kulturell och etnisk mångfald.

Cabildo med sina vindskupefönster och sitt brutna tak ligger vid Jackson Square till vänster om huvudingången till St Louis Cathedral; till höger finns tvillingbyggnaden Presbytère. Båda byggdes på 1790-talet, ersatte tidigare byggnader och finansierades av stadens allestädes närvarande donator Don Andrés (Almonester y Rojas). Cabildo, i spansk kolonialstil, blev klart 1799; föregångaren förstördes i storbranden 1788. Exakt 200 år senare var det dags igen, då fick taket och övervåningarna svåra skador i ännu en brand. Merparten av de värdefulla utställningsföremålen, bl a Napoleons dödsmask, kunde dock räddas och flyttades tillfälligt över till Presbytère.

Få historiska museer torde ha så mycket historia i sina väggar som Cabildo. Här höll den spanska rådsförsamlingen (råd=cabildo) sina möten. USAs köp av Louisiana 1803 undertecknades i salen som kallas Sala Capitular på andra våningen. Och vid sitt mycket omtalade besök i staden 1825 bodde den franske markisen, politikern och officeren de La Fayette (1757-1834) i byggnaden. Han var mäkta populär i USA efter sitt framgångsrika deltagande i amerikanska frihetskriget mot engelsmännen 1775-1783 (Självständighetsförklaringen den 4 juli 1776) och han blev även god vän med George Washington. När staden på 1800-talet var delad i tre kommuner tjänstgjorde Cabildo som stadshus för First Municipality och senare som delstatens högsta domstol, som här avgjorde det berömda fallet Plessy v Freguson, se Jim Crow-lagar.

I anslutning till Cabildo finns Arsenal, som till och från visar specialutställningar om t ex kaffehandeln eller fartyg på Mississippi samt den permanenta "Louisiana and the Mighty Mississippi".

Ägna minst ett par timmar åt detta utsökta museum. Besöksguiden i form av en pedagogisk folder är inspirerande och ger bra bakgrund till utställningsföremålen.

Cable, George Washington, 1844-1925, författare, född och uppvuxen i New Orleans. Hans berömda bok Old Creole Days är en ironisk, kritisk och humoristisk novellsamling om staden och dess invånare; han hade ett gott öga till den gamla stammens vita kreoler, som inte fullt ut uppskattade hans beskrivningar. Andra klassiker är The Grandissimes och Strange True Stories of Louisiana. Cable avskydde slaveri och rasism och var en förkämpe för medborgerliga rättigheter för alla - åsikter som tvingade honom att 1884 flytta till Massachusetts. Mark Twain gästade honom ofta och beskrev honom som "Söderns främsta litterära geni".

Café Brulot, cikoriakaffe kryddat med apelsin och citronskal, kanel, kryddnejlika, socker, konjak och apelsinlikör. /HS/

Café du Monde i hörnet av St Ann och Decatur, i anslutning till Jackson Square, har serverat café au lait och beignets sedan början av 1860-talet. På menyn finns även te, mjölk och burkläsk - inget annat. Lokalbefolkning och turister slåss om platserna på detta med all rätt populära rastställe. Gott, gott, gott - öppet dygnet runt. Kaffet som används är mörkrostat och blandat med 40 procent cikoria för att "ge stuns" åt smaken. Tips: från bak(sic)sidan går det bra att se hur munkarna tillagas. Maskinerna och flottyrbassängerna ser ålderdomliga ut men fungerar uppenbarligen väl. En filial finns numera i Riverwalk. Intressant är att stadens vietnamesiska koloni numera tagit över driften av denna historiska träffpunkt. Webbplats http://www.cafedumonde.com/main.html

cajun är ett ord som står för många saker. Det är en av de former av franska som talas i Cajun Country (Acadiana), dvs i första hand i sydvästra Louisiana med Lafayette som "huvudstad". Cajun är också en musikform som bygger på fransk folkmusik med fiol och dragspel som viktiga ingredienser. Ordet används, liksom creole, som beskrivande adjektiv: cajun food, cajun cottage etc. Men först och främst är Cajuns (sv:kajuner) ättlingar till de fransk-kanadensare, acadians, som utvisades från Acadia (se detta ord samt kajunernas historia) år 1755 och framåt. Deras landsförvisning torde ha varit en av de grymmaste som en folkgrupp har utsatts för. Den har beskrivits av Henry Woodsworth Longfellow (1807-1882), sin tids nationalskald, i poemet Evangeline på hexameter (1847); en klassiker som idag nog saknar läsare.

I januari 1765 kom en första grupp om tjugo kajuner till New Orleans och i maj ytterligare 650. Staden kunde (eller ville) inte härbärgera dessa flyktingar, som ansågs synnerligen lantliga på alla vis, kort sagt riktiga bondtölpar. I stället gavs de möjlighet att kolonisera områden väster om New Orleans.

Spanjorerna, som vid den här tiden styrde kolonien, uppmuntrade invandringen och sände skepp till Frankrike för att hämta en del av de kajuner som återvänt till sitt moderland men inte kunnat finna sig tillrätta. Ca 1 600 hämtades år 1785 med sju skepp.

Till en början livnärde sig nybyggarna på småjordbruk, jakt och fiske. När olja upptäcktes i början av 1900-talet började många arbeta inom oljeindustrin. De levde ett anspråkslöst liv, gifte sig tidigt och skaffade stora familjer - tjugo barn var inte alls ovanligt. Ingen behövde hungra; i träskmarkerna fanns obegränsat med mat av olika slag. År 1955 fanns det 600 000 kajuner i Louisiana.

Cajun food är kraftig, lantlig, rejält kryddad husmanskost - det är ingen tillfällighet att Tabasco, den världsberömda hetsåsen, produceras inom området. Rätterna byggs ofta upp på en mörk redning, roux, och innehåller fisk, skaldjur, vilt - och grönsaker. Resultatet är inte tilltalande för ögat, men väl för gommen. "It looks like hell but it tastes like heaven". En av hemligheterna med deras kryddkonst är att kryddorna tillsätts pö om pö i samband med tillredningen. Creole cuisine var det fina stadsköket med mer smör, grädde och vin och där det gick åt fyra kycklingar i en rätt där cajun klarade sig på en. Idag har de ursprungliga skillnaderna mellan cajun cooking och creole cuisine i mångt och mycket försvunnit - inte minst pga att man lånat friskt av varandras idéer. Allt oftare benämns maten Louisiana kitchen. Och du, lita aldrig på en smal kock.

Det är en ren fröjd att se skickliga cajundansare (och dito zydeco) svänga sina lurviga i deras speciella varianter av vals, twostep etc. Vissa cajunrestauranger med dans lär ofta ut stegen under första speltimmen till hugade spekulanter. God steghjälp finns också på nätet, kolla t ex här

calenda, en pardans "framförd med gester inte helt förenliga med anständighet" som exekverades av slavarna på de arbetsfria sön- och helgdagarna. En vanlig dansplats var Congo Square.

camelback house, se shotgun house.

Camellia Grill i Uptown, 626 S Carrollton Avenue, öppnades 1946 och började då bl a servera hemlagade hamburgare. Inga bord finns i lokalen; du sitter vid den långa disken och beställer direkt av kocken. Pröva även gärna deras pajer, omeletter och pecanvåfflor. Men räkna med att kön ibland är lång.

Canal Street är en av de bredaste - över 50 meter - affärsgatorna i USA och går mellan Mississippi och City Park Avenue, nära City Park. Den med vackra lyktstolpar försedda gatan delar staden i uptown och downtown. Namnet vittnar om att gatan en gång var tänkt som kanal med förbindelse till Basin Street. Men därav blev intet. Egentlig gata blev den först 1806. All gatunumrering utgår från Canal Street. Gator som korsar Canal byter i regel namn: Royal/St Charles; Decatur/Magazine; N Rampart/S Rampart. Se även neutral ground.

Cancer Alley eller amerikanska Ruhrområdet kallas flodvägen mellan Baton Rouge och New Orleans pga orenade utsläpp från i första hand de många petrokemiska industrierna. Louisiana har dessvärre en ledande ställning i USA vad gäller miljöförstöring.

Candy & Coco var under 1930-talet ackompanjörer åt sångaren och pianisten Gene Austin. Candy & Coco bestod av basisten John ”Candy” Candido och gitarristen Otto ”Coco” Heimel, båda från New Orleans. /TM/

Capote, Truman, egentligen Truman Streckfus Persons, 1924-1984, en av de tongivande amerikanska författarna som bl a skrev Other Voices, Other Rooms; The Grass Harp; Breakfast at Tiffany´s och In Cold Blood. Han föddes på Touro Infirmary i New Orleans och familjen bodde en kort tid därefter på Monteleone Hotel, 214 Royal Street. Capote levde huvudsakligen i New York men återvände flera gånger till New Orleans, t ex 1945 då han bodde i en våning på 711 Royal Street. Många av hans noveller som tilldrar sig i New Orleans finns i Music for Chameleons, som han tillägnade Tennessee Williams.

carnivalingo, det språk som används för att beskriva karnevalperiodens olika fröjder.

Carousel Gardens, se City Park.

carpetbagger, nedsättande benämning på omkringresande politiska och finansiella lycksökare, bl a på politiker från nordstaterna, som efter det amerikanska inbördeskriget försökte skaffa sig inflytelserika poster i sydstaterna. Namnet syftar på att personen i fråga fick plats med alla sina tillgångar i en "stor kappsäck", stundtals tillverkad av mattor eller mattliknande textil (ett utsökt vackert exemplar från ca 1870 finns på Cabildo). Termen används än idag om personer som ställer upp i val utanför sitt hemdistrikt.

Carr, John Dickson, 1906-1977, amerikansk deckarförfattare, som förlade sina mordgåtor långt tillbaka i tiden och ofta arbetade med "det låsta rummets" problematik. Han skrev några deckare som tilldrar sig i New Orleans - bl a Papa Là-bas, i vilken voodoo, Marie Laveau (både den äldre och den yngre) samt quadroon-baler spelar betydande roller.

casket girls är den amerikanska benämningen på det franska systemet med les filles à la casette. Bakgrunden är följande.

För att råda bot på det stora kvinnounderskottet i sina nyvunna kolonier vidtog den franska staten olika åtgärder. Dels tvångsrekryterades kvinnor till att "tjänstgöra" i kolonierna - de hämtades från fängelser eller togs från gatan och anhölls för lösdriveri och prostitution samt skeppades iväg, mer eller mindre frivilligt. Dels utrustade franska staten unga, giftasvuxna kvinnor av god familj med en hemgift, en kista med kläder och linne, och bekostade resan till kolonien.

Källor uppger att de första kistflickorna till New Orleans kom 1728. Vid sin ankomst togs de om hand av Ursuline-nunnorna, som anlänt till staden i augusti året innan. De sista kistflickorna kom till staden 1751. Uppgifter finns också om att ett antal redan 1704 anlänt till Mobile i Louisiana.

Informationen om les filles à la casette i New Orleans är motstridig. Författarinnan Mary Gehman påstår i sin bok Women and New Orleans, a history från 1988 att inga historiska bevis finns på deras existens i staden. Och "om några verkligen kom så var det någon gång mellan 1700 och 1725". Dokumenterat är dock att systemet var i bruk och att den franska staten bokfört utgifter för att utrusta kistflickor. Några källor påpekar att det franska namnet inte alls syftar på brudkistan utan på den typ av huvudbonad, som flickorna brukade bära. Senare års grundforskning stödjer i allt väsentligt Gehmans teser.

cast iron, gjutjärn, framställs genom att flytande järn hälls i en form; mönstren kan göras mycket utsirade och detaljrika och går lätt att reproducera. Merparten av New Orleans berömda järnarbeten i form av grindar, balkonger, gallerier och staket är av cast iron. Men även wrought iron, smidesjärn, är ett vanligt material. Det är oftast av äldre datum, skirare och mindre utsmyckat.

På 915 Royal Street finns det berömda Cornstalk Fence i cast iron med ett mönster av ståtliga majskolvar samt blomman för dagen - en upp till fem meter lång, slingrande blomma, som sluter sig i skymningen, slår ut på morgonen och ändrar färg under dagen, från djupblått till blekrosa - som slingrar sig runt majsbladen. Enligt en inte helt säker källa köpte Dr Joseph Biamenti staketet från Philadelphia runt 1850 som present till sin fru som bittert saknade majsfälten i sin barndoms mellanvästern. Ett tvillingstaket finns runt Colonel Short´s Villa på 1448 Fourth Street i Garden District.

CBD, Central Business District.

Central Business District, vanligen kallat CBD, är stadens kommersiella och administrativa centrum med banker, advokatbyråer och storföretagens huvudkontor. Inom området, som begränsas av Canal Street, Mississippi, Howard och Loyola Avenues, finns även hypermoderna Ernest N Morial Convention Center för stadens många kongressbesökare, stora hotell och många turistattraktioner, t ex Riverwalk Marketplace och Spanish Plaza. Dessutom jättekasinot Harrah´s, öppnat hösten 1999.

Chalmette ligger ca en mil nedströms om staden. Här utkämpades slaget om New Orleans år 1815 som slutade med att Andrew Jackson besegrade de brittiska styrkorna under ledning av sir Edward Packenham (svåger till Napoleons besegrare, the Duke of Wellington). Slagfältet och begravningsplatsen för i första hand nordstatare, som dödades i området under inbördeskriget, hålls i ordning av Jean Lafitte National Historical Park. Fyra gånger om dagen berättar Park Rangers om slaget. För icke bilburna är det enklast att följa med en flodbåt, t ex Creole Queen, som gör flera utflykter per dag till Chalmette. Påståendet att kyrkogården utgör sista viloplatsen för de nära 900 engelsmän (mot endast ett tiotal amerikaner) som dödades i slaget är fel.

Charles, Robert orsakade indirekt ett av stadens värsta rasupplopp under Jim Crow-lagarnas era. En het natt i juli 1900 stannade tre polismän för att fråga Charles varför han satt tillsammans med en bekant på en trappa till en vit familjs hus. Inte bara ord utväxlades utan även skott och Charles flydde med ett sår i benet. Senare samma natt dödade han två poliser som kom till hans hem - och flydde på nytt. Nästa dag började upplopp i staden och afrikan-amerikaner angreps urskillningslöst av vita uppviglare och rashetsare, som dödade ett drygt tiotal och sårade många. En skola för svarta brändes ner. Flertalet tidningar underblåste de anarkistiska strömningarna. Undantagstillstånd utlystes och borgmästaren lät stänga alla barer och krogar. Charles gömde sig i ett hus på Saratoga Street, några dagar senare upptäcktes hans gömställe och i den eldstrid som följde dödade han ytterligare fem personer och sårade många innan han själv genomborrades av kulor. Hela händelsen beskrivs utförligt i Gunnar Hardings "Kreol" - läs den!

Chase, John Churchill, död 1986, skämttecknare, författare, humorist, historiker m m. Han har bl a skrivit bestsellern Frenchmen, Desire, Good Children and other streets of New Orleans, som lär ut mycket om stadens historia med utgångspunkt från gatunamn. I förordet tackar han på sedvanligt sätt diverse personer, som hjälpt honom, bl a hustrun "who says that she does so believe that I was at the library all the times I said I was, and not at the Sazerac Bar. I also wish to thank the bartenders of the Sazerac Bar".

I samband med sin beskrivning av Tchoupitoulas Street återger Chase den gamla New Orleans-anekdoten om polismannen som en morgon fann en död häst i hörnet av Common och Tchoupitoulas. Efter flera fåfänga försök att i sin anteckningsbok stava sistnämnda namn tog han helt resolut hästen i svansen och drog den ett kvarter neråt floden. Hans rapport löd: Dead horse in the street at the corner of Common and Magazine.

chicory, cikoriarot, används till att spetsa det mörkt rostade kaffet för att få fram den blandning som New Orleans-borna tycks föredra och som alltid används på t ex Café du Monde, ofta i proportionerna 30-40 procent cikoria. Enligt en uppgift användes roten i kaffe första gången under amerikanska inbördeskriget då kaffe var en bristvara och behövde förstärkning. I Sverige nyttjades cikoria under världskrigen som rent surrogat för kaffe - det berömda "surret".

Children´s Museum, se Louisiana Childrens´ Museum.

Chopin, Kate, född O'Flaherty, 1851(ev 1850)-1904, författare, född i St Louis, Missouri. Hon gifte sig 1870 med Oscar Chopin, paret bodde en tid i New Orleans men flyttade sedan till en plantage i Nachitoches. År 1882 dog Oscar av malaria och Kate flyttade tillbaka till St Louis med sina sex barn. Här började hon skriva och blev snabbt en uppskattad författare, främst för sina miljöskildringar ("local colorist") av Louisiana och dess kreoler och kajuner (novellsamlingarna Bayou Folk och A Night in Acadie). År 1899 gav hon ut romanen The Awakening, som skildrar en gift kvinnas sexuella uppvaknande. Kritikerna och samtiden chockades av hennes sätt att behandla detta känsliga ämne, hon föll i onåd och tvingades upphöra med sitt författarskap. Boken återutgavs på 1960-talet och Kate Chopin fick upprättelse - idag hyllas hon som en av de radikala kvinnoskildrarna och åtnjuter stor respekt, inte minst från feministiska författare. Se t ex webbplats www.pbs.org/katechopin/

City Park är liksom Audubon Park en av USAs största stadsparker. För mer än hundra år sedan skänkte John McDonough mark till staden för parkändamål - och fick som tack en av ekarna uppkallad efter sig. Idag är parken betydligt större och omfattar 600 hektar. Den har årligen tio miljoner besökare. Dragplåstren är många. Majestätiska ekar, många över 800 år och draperade i spansk mossa, skuggar hela 13 kilometer gångvägar längs konstgjorda laguner, rika på fisk och fågel. På Timkin Center (tidigare Casino Building), några hundra meter från ingången i hörnet av Esplanade Ave och Wisner Boulevard, säljs dricka, smörgåsar, glass m m och det går även att hyra trampbåtar.

Bland sevärdheterna i parken märks New Orleans Museum of Arts (NOMA), som imponerar stort även på lindrigt konstintresserade, och restaurangen serverar sällsynt fräscha små lunchrätter.

Intill NOMA finns the Dueling Oaks, under vars trädkronor mer än en hetlevrad kreol sägs ha mist livet i dueller om olika skönheters gunst. Enligt myten växer ingen spansk mossa på dessa ekar, eftersom de bevittnat så mycken sorg och smärta. Men i varje fall träden tycks ha hämtat sig utan insats av någon krisgrupp och mossan hänger i rika mängder och längder från dess grenar.

Nära Timkin Center ligger sevärda Botanical Garden. Yngre besökare föredrar säkert Storyland, en barnpark med många aktiviteter. Intill finns också nöjesparken Carousel Garden med ett litet pariserhjul, veteranbilar, berg- och dalbana - men framför allt en karusell från 1906 med sina "flygande trähästar" som har hamnat i något så fint som National Register of Historic Places. Överlevande hundraåriga träkaruseller är nämligen lätt räknade. År 1982 restaurerades trädjuren och "spelorgeln" för 1,2 miljoner dollar. Här finns också ett miniatyrtåg som erbjuder 15 minuters åktur i parken. Den rymmer även ett stort antal golf- och tennisbanor som är tillgängliga även för turister. Stora områden är avsatta för sportaktiviteter av skilda slag.

Enklaste sättet att åka till parken är att ta Esplanadbussen, t ex från Canal Street, och gå av vid konstmuseet. Nära parken ligger Pitot House på 1440 Moss Street, ett av de äldsta husen (möjligen från 1799) i New Orleans som fortfarande står upp. Det är pietetsfullt inrett med tidstypiska möbler och väl värt att besöka.

Code Noir (Black Code) var en lag från 1724 som reglerade hur slavar, men även s k free people of color, skulle behandlas och vilka rättigheter de hade. De fick inte rösta, inneha offentliga arbeten eller gifta sig över rasgränserna. Slavar som frigivits var skyldiga att bära passersedlar för att kunna bevisa sin status.

Lagen stadgade horribla och stränga straff för förseelser av olika slag från slavarnas sida. Men också att ägarna skulle förse sina slavar med mat och kläder samt att de inte behövde arbeta på sön- och helgdagar. År 1800 hade New Orleans runt 10 000 invånare, varav hälften vita, 3 000 slavar och 2 000 free people of color. Code Noir var basen i delstatens slavlagar till slutet av 1820-talet.

cole slaw, vitkålssallad, är ett vanligt tillbehör i hela den amerikanska södern. Recepten varierar, nedan en beskrivning på den variant jag använder för ca 35 personer:
* 3 kg strimlad vitkål + 1,5 kg dito morot
* Dressing - blanda ordentligt 0,5 liter majonäs och lika mycket gräddfil, 1 dl farinsocker, 1 dl vinäger, 1 dl stark senap samt lite cajunkryddor (det går också bra med lite thaisås!)
Rör ihop det strimlade med dressingen i en 10-litershink, helst dagen innan servering, låt stå kallt!

Commander´s Palace på 1403 Washington Avenue, mittemot Lafayette Cemetery #1 är kanske den finaste av stadens många lyxrestauranger. Den serverar i första hand utsökta rätter, inte minst syndigt kaloririka desserter, från det regionala köket. Dock endast till propert klädda, vilket för herrar innebär minst kavaj och slips. Samma klädtvång gäller även för den något mindre exklusiva och prismässigt överkomliga "jazz brunch" som serveras varje söndag.

Confederate Museum på 929 Camp Street är delstatens äldsta museum. Det öppnades 1891 och belyser tiden för inbördeskriget, som i sydstaterna kallats "The War of Northern Aggression". Louisiana utträdde ur USA i början av kriget och förenade sig med sydstaterna, CSA. Här finns målningar, vapen, fanor, dokument och personliga tillhörigheter till sydstatspresidenten Jefferson Davis och general Robert E Lee. Inte minst intressanta är de dokument som beskriver afrikan-amerikanernas insatser för sydsidan i egna förband och med egna officerare. Presentshopen innehåller originella artiklar för krigshistoriskt intresserade, t ex kortlekar med krigsmotiv av olika slag, byggsatser av hela fältslag m m. OBS - kan vara tillfälligt stängt för reparationer från våren 2003, helt eller delvis. Kolla aktuellt läge på webbplatsen www.confederatemuseum.com (men även hemsidan är "darrig").

Congo Square, se Louis Armstrong Park.

Contemporary Arts Center, (CAC) på 900 Camp Street är medelpunkt i Warehouse/Arts District. Den till museum omvandlade lagerlokalen har fått många priser för sin unika och moderna utformning. Här visas både permanenta och tillfälliga utställningar, hålls konserter (ofta modern jazz), spelas teater och ges dansföreställningar. Museet är ett absolut måste för konstintresserade modernister - vissa torsdagar är det fri entré. Här finns också ett utsökt internetcafé, nästan gratis. Webbplats www.cacno.org/

Cornstalk Fence, se cast iron.

Court of Two Sisters, 613 Royal Street, är en restaurang med den största innergården i hela French Quarter. Här serveras en daglig, relativt turistisk "jazz buffet brunch" från 09.00 till 15.00. Men möjligheterna att pröva det regionala kökets specialiteter är utsökta. På bordet finns ett sextiotal rätter, allt från gumbo och Shrimp Creole till Egg Benedicte och King Cake.

De två systrarna hette Emma och Bertha Camors och försåg1886-1906 från sin affär mondäna överklassdamer med nödvändighetsartiklar av typ franska parfymer, importerade spetsar och exklusiva klänningar.

craps är ett mycket gammalt tärningsspel som populariserades i New Orleans av Bernard de Marigny (quod vide). Namnet kommer via franskan från engelska crabs.Två tärningar används och du satsar mot en person som håller "bank". Om summan av tärningarna i första kastet är sju eller elva har du vunnit medan två, tre eller tolv innebär att du förlorat din insats. Om tärningarna visar något annat får spelaren kasta igen och vinner om han kan slå samma summa innan han kastar en sjua.

Varför då namnet crabs? Jo, namnet betecknar det lägsta möjliga (och förlorande) slaget: två prickar. Krabbor begraver sig i sanden och det enda du ser av dem är de två ögonen. Alla andra semantiska förklaringar till namnet (crapaud med derivativer) kan avvisas, artigt men bestämt.

Att detta enkla tärningsspel haft mänskligheten i sin makt visas av några enkla associationer kring begrepp som vi kanske inte alltid förstår ursprunget av:
- att stå sitt kast innebär så t ex att man måste ta konsekvenserna av sina handlingar - ett förlorande kast kan inte göras om
- sinkadus var förr ett vanligt ord för "lycklig tillfällighet". Tittar man noga på ordet ser man att det rör sig om cinque à deux, dvs franska för det vinnande kastet sju. Att beteckningen för "ett lyckat slag" så småningom också kommit att få betydelsen örfil visar bara att den språkliga kunskapen aldrig varit vad den var för generationen före.
- när amerikanen vill tala om för dig att du är körd, att du inte får någon ny chans, vad säger han då? Jo, "no dice". Har du förlorat får du inte tärningarna mer.

Låt mig sluta med ett exempel som jag är särskilt förtjust i! Det är ingen tillfällighet att när en ny kedja livsmedelsbutiker ska introduceras och få ett dragande namn så fastnar man till slut för Seven-Eleven. Namnet gav alltså öppettiderna, inte tvärtom, och valet kan säkert anses vara ett lyckokast! /NGA/
PS. "Tärningen är kastad" finns inte med av det enkla skälet att det antagligen inte var samma tärningsspel det rörde sig om - eller om ens Gaius Julius Ceasar använde tärningar! Den som vill lära mer läser lämpligen under uppslagsordet "astra-galer" i något bra lexikon på folkbiblioteket.

crawfish har kallats Louisiana´s Crustacean Delight. Och tveklöst är det en ren fröjd att äta dessa välsmakande kusiner till hummern, speciellt om de serveras varma och pepparkokta som traditionen bjuder i Louisiana. Kärt barn har många namn, det gäller även kräftor. Universitetsutbildade biologer, nordstatare och engelsmän m fl säger crayfish. Personer som inte förstår tjusningen med denna delikatess säger mudbugs - vilket borde vara straffbart. Leksaksträskhumrar är ännu ett namn.

Säsongen för färska/levande kräftor i Louisiana är november till juni; den absoluta högsäsongen infaller i mars-maj. Utbudet består främst av odlade men även vildfångade exemplar.

Historieböckerna berättar att man på sockerrörsplantager norr om New Orleans redan i slutet av 1700-talet odlade kräftor i små dammar. Hundra år senare började de små liven att säljas på French Market. Men de betraktades som fattigmansmat ända till runt 1960. Då vände det. Idag producerar kräftodlarna i Louisiana varje år 50 000 ton och svarar därmed för över 90 procent av hela landets produktion och för hälften av hela jordens. I pengar handlar det om 40-50 miljoner dollar till odlarna. På senare år har kineserna - till stor förtret för de lokala odlarna - börjat att framgångsrikt sälja djupfrysta kräftstjärtar till restaurangerna i delstaten till mycket fördelaktiga priser.

I Louisiana kokar man traditionellt kräftorna i en jättegryta med vatten som kryddas med salt, peppar, vitlöksklyftor, citron och ett antal övriga kryddor - beroende på kocken. I koket läggs även bitar av majskolvar, sötpotatis och lök. Allt serveras varmt. Vid s k crawfish boil, som är ett party och motsvarar våra kräftskivor, hälls hela anrättningen (exklusive spadet) ut på långbord, som täckts med tidningar. De kryddstarka skaldjuren kräver rikligt med törstsläckande tillbehör.

Lästips: Crawfish - Louisiana´s Crustacean Delight av Jay & Judith Huner, ca fem dollar, ger svar på alla tänkbara frågor om arter, odling, tillredning m m.

New Orleans borde kallas myternas stad. En av de bättre är "kräftlegenden": När engelsmännen 1755 tvingade kajunerna, the cajuns, att lämna Acadia (nuvarande Nova Scotia), blev de lokala humrarna så ledsna av att inte längre kunna fångas av sina vanliga fiskare att de beslöt att följa efter sina tidigare herrar. Många av dessa begav sig till Louisiana dit de första anlände 1765. För humrarna blev vägen väl lång - när de äntligen nådde fram till träskmarkerna sydväst om New Orleans hade de förlorat både vikt och storlek och förvandlats till kräftor.

creole (kreol) kommer från spanskans criollo (="inföding"). Att definiera ordet är värre än att ge sig ut på extremt tunn is. Klart är dock att termen i sig upplevs som mycket positiv, "alla vill vara creole", och att innebörden varierat i både tid och rum. Rent språkligt borde det inte finnas några kreoler kvar eftersom termen egentligen endast avser första generationen som föds av kolonisatörer i det nya landet. De barnen torde vara döda för länge sedan. Men långt ifrån allt är ju logiskt.

I Louisiana/USA har termen bl a avsett
- ättlingar till personer med romanskt ursprung som invandrat till Amerika (i praktiken vita barn, födda i New Orleans på i första hand 1700-talet av franska eller spanska föräldrar, oftast välbärgade)
- infödda afrikan-amerikaner, som inte var slavar (i praktiken de som kallades free people of color)
- personer av blandat etniskt ursprung (i praktiken fransktalande, ljushyade afrikan-amerikaner, födda i New Orleans på i första hand 1800-talet och som själva betraktade sig som varken vita eller svarta).

Än idag debatteras vem som med rätta kan kalla sig creole - många hävdar numera att termen i en vidare mening avser alla födda i Louisiana. Undrar vad de kvarvarande ursprungsinvånarna, dvs indianerna, säger om det. För att ytterligare krångla till det hela har på senaste tiden termen börjat användas om fransktalande afrikan-amerikaner i sydvästra Louisiana - som en slags motpart till sina vita grannar, cajuns.

Creole används också som ett positivt och förstärkande adjektiv om allt som på ett eller annat sätt produceras i delstaten: creole tomatoes (extra stora och fina), creole mustard, creole cooking etc. (Jämför cajun.)

Hela creole-problematiken sammanfattas så här i en skämtteckning, där en till synes utarbetad guide förklarar att "a creole is a black person from Spain who knows how to speak French...."

Många berättelser skildrar de festbenägna vita kreolernas minst sagt mondäna livsstil. Något av deras inställning framgår av följande citat:
"Travel?", repeated the creole grande dame. "Why should I travel? I am already here!".

Crescent City Brewhouse, 527 Decatur Street, serverar stans bästa öl. Välj mellan exempelvis de egna märkena Red Stallion och Black Forest. Trevliga lokaler med synliga bryggerikärl i koppar och rostfritt. Webbplats crescentcitybrewhouse.com /HS/

Crescent City Connection kallas den dubbelbro som förbinder New Orleans och Västbanken. Du ser den t ex från färjeläget vid foten av Canal Street, titta upriver! Pga Mississippis synnerligen slingriga strömfåra ligger brofästet på östbanken väster om det på andra sidan (se väderstreck).

Crescent City, se smeknamn.

Cricket, The - en skvallertidning som spelat en liten, men dock roll i den tidiga jazzhistorien. Standardverket Jazzmen slog fast att "nor was Bolden just a musician but also an allround man" och att han vid sidan av att sköta sin frisörsalong även redigerade och gav ut skandalblaskan The Cricket. Senare forskning visar att Bolden vare sig var frisör ("…although he drank a lot and hung out at barber shops") eller publicerade tidningen och som man ett tag trodde var ett rent fantasifoster. Men nu har i varje fall ett exemplar hittats, nummer 8 från juli 1897. Och visst var det en skvallertidning, troligen kortlivad och månatlig med koncentration på händelser i Algiers.

CSA, förkortning för Confederate States of America (och Centralförbundet för socialt arbete).

Custom House, 423 Canal Street, började byggas 1848 av granit från Massachusetts och blev helt klart först 1881. Byggnadsmaterialet är extremt tungt och klart olämpligt för träskmark; dessutom är väggarna över en meter tjocka. Undra på att hörnstenarna sjunkit ordentligt. General Butler (se historia) använde byggnaden som högkvarter och fängelse för sydstatsfångar. Många anser att byggnaden är pampig medan Mark Twain tyckte att den mest liknade en stor islåda. Döm själv.

cypressträd - de varieteter som finns i Louisiana (Bald cypress och Pond cypress) har länge använts till träarbeten och som byggnadsmaterial, inte minst för sin förmåga att stå emot angrepp av termiter och andra otrevliga trädälskare. När såg- och massaindustrin förr i tiden skulle avverka cypresser i de vattenrika träsken (där de trivs bäst även om de numera odlas på andra ställen) skickades arbetare ut i en kanotliknande båt, pirogue, under sommaren/hösten, då vattennivån var låg - träden ”dödades” genom att en ring höggs ut strax ovanför stödrötterna och tillräckligt djup för att hindra saven att stiga följande vår. Förfarandet medförde att träden flöt när de slutavverkades vid nästa högvatten för att sedan efter att ha toppats och befriats från grenar flottas ut från swampen via kanaler. Storhetstiden för cypressindustrin, då merparten av de riktigt stora bestånden avverkades, var 1890-1930 - idag är dess ekonomiska betydelse ringa. Cypressträden kan bli mycket gamla - Louisiana Cypress Lumber Co fällde ett med 3960 årsringar. Cypress är Louisianas "landskapsträd".

Sedan våren 2000 arbetar State Museum med att skapa ett Cypress Sawmill Museum i Patterson, en liten stad nära Morgan City ca 2 timmars bilresa åt sydväst från New Orleans. Museet ska stå färdigt 2003 och belysa alla aspekter på cypresshanteringen - avverkning, transport, bearbetning, användningsområden etc. En del av utställningsföremålen finns dock redan nu att beskåda i Wedell-Williams Memorial Aviation Museum i Patterson.

D

Davis, Jefferson, 1808-1889, den förste och ende presidenten för Amerikas konfedererade stater - sydstaterna (1861-65). Han var en kontroversiell politiker och stark förespråkare för slaveriet. På väg till sitt hem i Mississippi blev han sjuk i New Orleans och dog hos goda vänner i Payne-Strachan House på 1134 First Street i Garden District. Davis begravdes på Metairie Cemetery men flyttades senare till Richmond, Virginia. Många av hans privata tillhörigheter finns på Confederate Museum.

D-Day Museum, The National, 945 Magazine Street, öppnades den 6 juni 2000, exakt 56 år efter att operation Overlord, dvs invasionen i Normandie, inleddes och 175 000 allierade landsteg på den franska kusten. Museet ”celebrates the American Spirit, the teamwork, optimism, courage and sacrifice of the men and women who won World War II and promotes the exploration and expression of these values by future generations” - samt rekommenderar en besökstid på 2-3 timmar. Antalet besökare första halvåret var hela 200 000. Varför detta museum i New Orleans? Jo, landsättningen gjordes med s k Higgins Boats, byggda i staden av Andrew Higgins, som enligt Eisenhower ”won the war for us”. En utförlig webbplats finns på ddaymuseum.org/

de Marigny, Bernard, 1785-1868, var den "siste kreolske aristokraten". Hans föräldrar var rika och som tonåring ärvde han en mångmiljonförmögenhet (i dollar). Han sändes till Europa för att utbildas och lära sig göra affärer - med föga framgång. Vid sin återkomst till New Orleans introducerade han tärningsspelet craps, på vilket han spelade bort sina pengar. Minnestavlan på hans grav i St Louis Cemetery #1 konstaterar att han "förlorade merparten av sin förmögenhet före sin död".

Hårt skuldsatt tvingades "världens rikaste tonåring" att vid 53 års ålder arbeta som kontorist och hyra en enkel tvårummare på Frenchman Street i den stadsdel som uppkallades efter honom: Faubourg Marigny (se detta ord).

Om det nu var pga spel, ogynnsamma affärer, enorm generositet, en processande hustru eller ett i högsta grad utsvävande liv som han gick i konkurs är oklart - kombinationen var förödande för ekonomin. Det är lätt att glömma bort att Marigny var en betydelsefull person i arbetet med att omvandla den forna kolonien till en amerikansk delstat - bl a genom att dra upp riktlinjerna till Louisianas konstitution. År 1822 valdes han till "president of the state senate".

Hans kanske mest bestående och än idag kända insats är diverse gatunamn, som lever kvar och som avspeglar upphovmannens intressen och drömmar: Craps, Pleasure, Benefit, Treasure, Music, Poets, Duels, Peace, Elysian Fields - och Desire.

Degas, Edgar, 1834-1917, fransk impressionistisk konstnär. Han kallade sig ibland själv "Louisianas son" därför att hans mamma var född i New Orleans. Degas, vars namn ursprungligen stavades De Gas, är mest känd för sina målningar av dansöser och av motiv från cafémiljöer. Mindre känt är att han även målat flera tavlor föreställande sina nordamerikanska släktingar.

Hösten 1872 gjorde Degas en resa till sina franskkreolska släktingar på Esplanade Avenue i New Orleans. Där träffade han bl a sina två yngre bröder som båda arbetade och bodde i staden. I brev beskriver han sina intryck på ett oförglömligt sätt och berättar om stadens exotiska vyer, hjulångare på Mississippi, vackra kvinnor av afrikansk härkomst, vita kolonnförsedda herrgårdar och apelsin- och bananträd. Starkt påverkad av allt detta målar han bortemot 20 tavlor med motiv därifrån. Hans favoritmodell är svägerskan Estelle som liksom han själv lider av starkt nedsatt syn. Estelle delar även hans stora musikintresse.

Den enda tavla Degas fick såld till ett museum under sin livstid heter "A Cotton Office in New Orleans". I början av 1873 lämnade han så sin mors födelsestad, troligtvis bl a beroende på att det starka neworleansljuset irriterade hans ögon. Efter hemkomsten lät han skicka efter alla de tavlor han gjort under sitt besök och förvarade dem sedan i sin ateljé som påminnelse om de människor han träffat i New Orleans.

Huset där Degas bodde i New Orleans är idag pietetsfullt bevarat och restaurerat och används som ett exklusivt bed and breakfast-ställe. På tredje våningen kan man njuta av Degas verk och även för icke-gäster ges möjlighet att få se somligt av det han gjort som pryder väggarna i bottenvåningen.

The Musson House på 1331 Third Street i Garden District byggdes 1850 av Michael Musson, chef för The Cotton Exchange och morbror till Edgar. /AG/

delstatssymboler, se Louisiana.

dirty rice är ett typiskt inslag i cajunmaten och består av malda inälvor, fläskfärs, den heliga treenigheten (lök, paprika, selleri), kryddor och givetvis ris.

dixie kallades tiodollarsedlarna under perioden före inbördeskriget, då det franska inflytandet i staden var stort och många fortfarande talade franska. Sedlarna trycktes med engelsk text på ena sidan och med fransk på den andra. Där stod alltså dix (= 10). Dixie var också en benämning på de amerikanska sydstaterna (till en början avsågs dock endast New Orleans), använd sedan början av 1850-talet. Dixie är även namnet på en populär sång, av D D Emmett, som var sydstatstruppernas mest älskade kampsång under inbördeskriget. Den blev så populär att den även finns i en nordstatsversion. Dixie är också kortnamn på dixieland jazz.

dixieland jazz beskrivs i flera ordböcker som "kollektivt improviserad jazz där senare solospel blivit vanligare; stilen avser företrädesvis den av vita musiker utvecklade versionen av den ursprungliga New Orleans-jazzen". Men en vördad medarbetare har en betydligt mer personlig, rolig och träffande definition, måhända mindre musikvetenskapligt exakt:

Dixieland jazz hade jag fullkomligt klart för mig vad det var en gång i tiden. Skolbandstävlingarnas klassindelning var kristallklar i 1950-talets Stockholm. I avdelningen New Orleans-jazz var det kornett, banjo och tuba med stadigt tvåtaktskomp som gällde. Kollektiv improvisation till skillnad från dixielandklassens korta ensembler och långa solopartier med tassande två-fyrakomp av gitarr och kontrabas. Vad som var den äkta varan visste minsann vi New Orleanspurister. Dixieland var vit epigonmusik, ofta framförd av herrar i väst och halmhatt. New Orleans var den sanna, svarta jazzen. Allt annat var lögn och bedrägeri.

Första ordentliga törnen fick denna klara kategoriindelning när jag i boken Jazzmen såg det klassiska fotot av världens första jazzorkester (?), Buddy Boldens band. Gitarr i stället för banjo? Hur kunde det komma sig? Och sedan fick jag veta att tuban ersatte kontrabasen på 1920-talet av främst inspelningstekniska skäl. Än grumligare blev bilden när jag via grammofon stiftade bekantskap med Kid Thomas Valentine´s Dixieland Band. En suverän svart dansorkester från Algiers, som hette Dixieland Band? Vad var nu detta? Den definitiva dödsstöten fick kategoriindelningen New Orleans - Dixieland när jag på ort och ställe till min fasa upplevde att infödingarna gärna talade om New Orleans Dixieland Jazz. Hur som helst, livsbejakande musik är det och greppet om publiken finns kvar efter de första hundra åren. /POK/

Do you know what it means to miss New Orleans är troligen den mest kända av alla sånger som beskriver staden. Den skrevs 1946 av Louis Alter (musik) och Eddie de Lange (text) som ledmotiv till filmen New Orleans med bl a Louis Armstrong.

Do you know what it means to miss New Orleans
and miss it each night and day?
I know I´m not wrong, the feelin´s gettin´ stronger
The longer I stay away.
Miss the mosscovered vines, the tall sugar pines
Where mockin´-birds used to sing.
And I´d like to see the lazy Mississippi
a-hurryin´ into spring.
The moonlight on the bayou
A creole tune that fills the air.
I dream about magnolias in June
and soon I´m wishin´ that I was there.
Do you know what it means to miss New Orleans
When that´s where you left your heart
and there´s something more:
I miss the one I care for
More than I miss New Orleans

Doctor John, även kallad Bayou John, Jean Montaigne m m, ca 1802-1884, var en av de mest kända voodooprästerna i New Orleans med ett mycket spännande levnadsöde. Han påstod sig vara prins från Senegal. Fadern hade enligt den kungliga familjens traditioner tatuerat hans ansikte, vilket underströk det grymma utseendet. Spanjorerna tog honom som slav, så småningom fördes han till Kuba och blev en duktig kock.

Han frigavs, kom till New Orleans som free man of color och upptäckte sin ”kraft”. Främsta inkomstkällan för häxdoktorn var healing, försäljning av gris-gris och att spå. Kundkretsen som gjorde honom rik bestod främst av vita. Information om de presumtiva kunderna köpte han av tjänstefolk hos välbärgade kreolfamiljer. Hans hus på Bayou Road var fyllt av dödskallar, ormar, ödlor, skorpioner samt 15 fruar och 50 barn - i denna miljö tog han emot sina kunder. I sin voodoolära var han troligen först med att blanda katolicism och ormdyrkan.

Mot slutet av sitt liv förlorade han hela sin stora förmögenhet och han dog utfattig. Pianisten m m Dr. John, se detta ord, tog år 1967 sitt artistnamn efter honom. Läs gärna Robert Tallants Voodoo in New Orleans, ca 5 dollar i pocketupplaga.

Dodds, Warren "Baby", 1894-1959, trumslagare. Näst yngst av sex syskon. Började tidigt med trummor och tog lektioner av Dave Perkins, Walter Brundy och Manuel Manetta. Han ersatte Henry Zeno i Eagle Band, då denne hastigt avled. Sina första professionella jobb spelade han med Joe Oliver och senare med Papa Celestin och en del andra. År 1919-20 var han på flodbåtarna med Fate Marable som kapellmästare. Anslöt sig till King Oliver i Kalifornien 1921. Följde med honom till Chicago året därpå. Medlem av legendariska King Olivers Creole Jazz Band. Gjorde inspelningar med Jelly Roll Morton, Louis Armstrong och en rad andra jazzgiganter. Var med i Bunk Johnsons band i mitten av 1940-talet och även i Original Zenith Brass Band. Var mycket sjuklig de sista åren och en stroke gjorde honom partiellt förlamad. /CR/

Dodds, Johnny, klarinettist, född 1892 i New Orleans (men växte upp i Waverly), Louisiana, dog 1940 i Chicago. Johnny blev tonåring samtidigt som New Orleans såg jazzen födas. Han blev snabbt en av stadens mest respekterade musiker och kunde spela inte bara i den snabba, mångtoniga, hetsande stil som för många var liktydig med jazz, utan också ge bluesen röst genom klarinetten. Johnny spelade i New Orleans framför allt med Kid Ory. Han flyttade 1918 från staden och kom att tillbringa resten av sin karriär i Chicago, där han ledde egna orkestrar från mitten av tjugotalet. Vid sin död räknades han till "de gammalmodiga" - han höll troget fast vid den stil som han varit med om att utveckla trettio år tidigare, och till musiker som hade samma uppfattning.

Johnnys klarinettspel griper tag i lyssnaren genom sin direkthet, känsla och höga konstnärliga halt. Också de som inte har något intresse för jazz brukar kunna uppskatta den sortens konstnärsskap. Rekommenderad inspelning: Perdido Street Blues med the New Orleans Wanderers (finns på cd).

Om Dodds finns egentligen inga historier. Hans liv var musiken och utöver den hade han två andra intressen - han var en ivrig läsare av baseballreferaten i tidningen, liksom av börssidorna. Hans barn berättar om en pappa som, till skillnad från andras pappor, aldrig kunde vara med och leka vilt (eller spela boll med ungarna). Hans fingrar var till för klarinetten och fick inte riskeras. Så följde också att han noga undvek allt arbete i hemmet. Vi som tillhör hans beundrare understryker att detta säkert inte var av manschauvinistiska skäl utan enbart till följd av respekt för konsten! /NGA/

dollar, US dollar, USD, delas i 100 cent. Vanliga mynt är 1 cent (penny), 5 cent (nickel), 10 cent (dime), 25 cent (quarter). Sedlarna har alla samma format och finns i valörerna 1, 2 (ovanlig), 5, 10, 20, 50 och 100 dollar.

Domino, Antoine "Fats", sångare, pianist, låtskrivare. Han föddes 1928 i staden och började redan som tioåring att spela på lokala klubbar. Som tonåring medverkade han i Dave Bartholomews orkester. Första skivan, The Fat Man, blev en braksuccé och såldes i en miljon exemplar. Framgångarna fortsatte med Blueberry Hill, Walking To New Orleans m fl. Totalt har hans skivor sålts i 70 miljoner exemplar. Han räknas som en av de riktigt stora inom den tidiga, bluesinspirerade rock´n roll och rhythm & blues som blev mäkta populär i staden i början av 1950-talet. Tre gånger har han besökt Sverige, senast 1987. Hans åtta barn har namn som alla börjar på A - efter Antoine.

Donna´s Bar & Grill, 800 N Rampart Street, är fortfarande trots ökad konkurrens brassbandklubben par preference i staden. Här spelar ofta unga, moderna brassband - men även rena jazzkvällar förekommer. Något av ställets tidigare uppstickarroll har falnat men de grillade revbensspjällen är goda och portionerna stora. Webbplats www.donnasbarandgrill.com

doubloon (dublon), ursprungligen ett spanskt guldmynt. Idag används "myntet", numera av aluminium, som throws (souvenirer) som slängs ut från paradvagnarna till åskådarna i samband med Mardi Gras och andra parader.

downtown, se väderstreck.

Dr. John, egentligen Malcolm John Rebennack Jr, föddes i New Orleans den 20 november 1941. Redan i unga år började Mac, som han kallas för, spela gitarr och piano. I tonåren spelade han i diverse rock&roll-band och snart blev han även anlitad vid skivinspelningar för ACE records. I samma veva började han också att skriva låtar. En del är riktiga guldklimpar, som exempelvis blueslåten "A Losing Battle", först inspelad av Johnny Adams 1961.

En av Rebennacks stora favoriter var och är pianisten/vokalisten och originalet Professor Longhair som han stötte ihop med i unga år. MRs farsa hade en liten radioaffär och han reparerade även ljudanläggningar på diverse ställen. Ett av dem var "The Pepper Pot", ett litet hak i Gretna. Där brukade Fess Longhair spela omkring 1949, ibland ensam eller med en mycket liten grupp: "They wouldn't let me sit in the club 'cause I was too young. So I stood on a log outside the window, and I looked in; I could see Fess's hands."

MR spelade gitarr på Longhairs sista skivinspelning för "Alligator records", hösten 1979. MR har sagt att Fess Longhair blev som en andra farsa när fadern avled. Redan i tonåren blev MR beroende av heroin, en ovana som var vanlig bland många svarta r&b- och moderna jazzmusiker i New Orleans på 1940-, 1950- och 1960-talen. I mitten av 1960-talet övergav MR New Orleans och stack till USAs västkust. Där kom han in i den så kallade studiosvängen och var med om en hel del skivinspelningar. MRs första LP under Dr. John-signaturen är "Gris- Gris"-albumet på Atlantic från 1968.

"For many years I had nurtured my little idea of forming a musical group around the personality of Doctor John [en voodoopräst, som verkade i New Orleans under senare delen av 1800-talet, se detta ord]. Through my contacts with gris-gris and spiritual-church people and by reading New Orleans history that my sister and others had turned me on to. I had begun to dig the importance of Doctor John as an early spiritual leader of the New Orleans community. But it was when I read a piece by the nineteenth-century writer Lafcadio Hearn that my head really got turned seriously around. In Hearn's story, I found that Doctor John and one Pauline Rebennack were busted in the 1840s for having a voodoo operation and possibly a whorehouse. I don't know for sure, but there's a strong chance that Pauline Rebennack was one of my relatives, so I feel more than an incidental sympathy for the man whose name I took as a stage name in 1967." (Citat är från hans självbiografi.) Författaren m m Lafcadio Hearn bodde i New Orleans mellan 1877 och 1887.

1972 spelade MR in en hyllning till 1950-talets r&b-musik från hemstaden: "Gumbo" (Atlantic) och MR fick t o m en hit med låten "Iko Iko". Det är en utmärkt skiva som kan rekommenderas! Det finns också en annan hyllning till New Orleans-musiken från 1992, som är intressant: ”Going back to New Orleans”.

Hösten 1982 kom MR till Sverige för första gången. Han kom hit för att spela in och producera en LP med rockgruppen Madhouse. En kortare turné gjordes även med en konstellation av svenska musiker, varav några från Madhouse.

Ett par år efter den först visiten kom MR tillbaka och gjorde en solokonsert på en liten restaurang på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm. Under åren som gått har Rebennack återkommit ett oräkneligt antal gånger. Första europabesöket ägde rum 1970.

Vill du veta mer? Skaffa då hans läsvärda självbiografi Under a Hoodoo Moon - The Life of the Night Tripper, som publicerades 1994.   /P O/

dricksvatten går bra att ta från kranen, trots att det som någon påpekat "kommer från Mississippis ändtarm". Men utbudet av vatten på flaska, för dem som så önskar, är betryggande.

Droppen från New Orleans heter en makalös låt av musiksnillet och ordkonstnären Povel Ramel. Han skrev den 1983 åt Grynet Molvig, som då spelade in den på en singel. I mars 1984 framförde mästaren själv melodin med Sven Olssons trio i TV. Vad sägs om rimmen roller/joller/Waller och tillhopa/ropa/Gene Krupa?

Dueling Oaks, se City Park.

duell - en av spanjorerna införd metod (duello) att lösa tvister i staden före inbördeskriget. Gräl mellan i regel vita, välbärgade kreoler löstes aldrig med knytnävarna. De använde mer "förfinade" metoder och duellerna utkämpades med värjor enligt strikta regler. Vanliga platser för dessa uppgörelser om ibland rena struntsaker var parken bakom St Louis Cathedral och City Park.

Den korta gatan Exchange Alley mellan Canal St och Conti St i French Quarter var i början av 1800-talet känd som "fäktmästargatan" - här fick hetlevrade kreoler förfina sina fäkttalanger under sakkunnig ledning. Några av läromästarna kunde också hyras för att provocera fram en duell med någon antagonist som betalaren själv inte vågade korsa klinga med.

När amerikanarna kom till New Orleans blev eldvapen allt vanligare. Men även yxor, klubbor och påkar brukades. Tidningen Daily Picayune rapporterade i juli 1837 att "duels are as common these days as watermelons". År 1839 förbjöds duellering i lag, men seden vidmakthölls, om än i starkt begränsad omfattning. År 1953 utkämpades en duell med bilar!

Dumskallarnas sammansvärjning, se Toole, J K.

E

Edegran, Lars, född 1944, piano, gitarr, banjo. Medlem i det legendariska stockholmsbandet The Imperial Band i början av 1960-talet. Flyttade till Chicago 1965 och fortsatte efter ett halvår till New Orleans för permanent bosättning. Startade 1967 New Orleans Ragtime Orchestra, som så småningom kom att innehålla Bill Russell på fiol. Är nu en oerhört etablerad musiker i hemstaden, turnerar flitigt runt i världen. Är även involverad med George Buck och hans skivimperium som producent m m. /CR/

Eggs Sardou, skapad hos Antoine´s år 1908 till den franske dramatikern Victorien Sardous ära. Rätten, populär till frukost, består av pocherade ägg på kronärtskockshjärtan, spenat och kryddor samt varm hollandaisesås. /HS/

eldsvådor, orkaner, översvämningar och andra naturkatastrofer har drabbat staden hårt. Vid storbranden 1788 gick nästan alla hus upp i rök och eldsvådan 1794 förstörde 200 byggnader. Branden 1788 började den 21 mars på vad som idag är 619 Chartres Street. Ett ljus satte eld på en gardin och eftersom det var långfredag och man den dagen enligt katolsk sed inte fick ringa i klockor dröjde det länge och väl innan brandkåren larmades. Då var det för sent, nästan 900 byggnader förstördes. Branden 1794 började på 534 Royal Street och 40 kvarter totalförstördes. År 1795 ödelade en storbrand i Algiers 200 hus.

Den spanske guvernören Carondolet genomdrev efter dessa storbränder en byggnadslag som påbjöd tegel som byggnadsmaterial, putsade väggar och tegeltak.

elektricitet - amerikanska uttag kräver pluggar med två platta pinnar och ger 110 volt.

English Turn heter än idag en historisk plats, ca två mil nedströms från New Orleans (flodvägen). Bakgrunden är denna. Bröderna Iberville och Bienville hittade efter viss möda Mississippi-floden våren 1699 (se historia). Efter ett tag återvände den förstnämnde till Frankrike för att hämta utrustning och mer eller mindre villiga kolonister. Bienville stannade kvar för att fortsätta utforskningen av floden och dess delta.

Intet ont anande kom Bienville en dag paddlande nedför floden, när han på avstånd såg ett engelskt krigsfartyg. I sig föga konstigt eftersom konkurrensen mellan England och Frankrike vid denna tid var hård vad gällde att kolonisera olika delar av världen. Bienville paddlade snabbt fram till fartyget och lyckades med det verbala mästarstycket att inbilla dess kapten William Lewis Bond, i olika skrifter även kallad Bank/Banc, Barr och Bane, att en icke föraktlig fransk flottstyrka låg för ankar runt kröken. Den engelske kaptenen vände sitt fartyg och försvann. Ombord fanns bl a en grupp engelska kolonister - är det möjligen någon som vet vart de tog vägen?

Bienvilles smarta drag ledde troligen till att det blev Frankrike och inte England som koloniserade Louisiana. Det är fantasieggande att tänka sig vad alternativet inneburit; hade t ex jazzen funnits eller i varje fall låtit annorlunda? Idag finns det bl a en golfbana vid English Turn. I överförd bemärkelse får nog sägas att Bienville slog dess första hole-in-one.

Esplanade Avenue är en spännande och historisk gata i New Orleans. Den startar vid Mississippi och bildar under de tio första kvarteren gräns mellan nedre French Quarter och Faubourg Marigny, fortsätter förbi Tremé och slutar så småningom vid Bayou St John och City Park - totalt 4 kilometer. Esplanade har sagts vara den äldsta vägen i Nordamerika eftersom indianerna i århundraden använde denna naturliga jordås som transportled för sina kanoter och varor mellan Mississippi och Bayou St John, som i sin tur hade förbindelse med Lake Pontchartrain och via dess utlopp med Mexikanska Golfen. I French Quarter, där Café du Monde nu ligger, fanns länge en handelsplats där indianstammar bytte varor med varandra. När de första vita nybyggarna började anlända till Louisiana i slutet av 1600-talet visade indianerna dem denna transportled och långt innan New Orleans grundades 1718 hade flera av dem slagit sig ned längs nedre delen av Bayou St John, där jorden är extremt bördig. Dessa farmare försåg New Orleans första invånare med en stor del av de grödor staden efterfrågade.

När USA hade köpt Louisiana 1803 strömmade mängder av amerikanare till staden och orsakade en byggboom längs St Charles Avenue. De vita kreolerna kan sägas ha besvarat denna utmaning genom att uppföra ett stort antal förnämliga hus längs Esplanade. Att vandra hela sträckan är en spännande skönhetsupplevelse, ett alternativ är att ta buss 91. Området runt den nordligaste sträckan av Esplanade är bemängt med sevärdheter, t ex City Park med konstmuseum och skulpturpark, biologisk trädgård och barnpark, Pitot House, Fair Grounds, St Louis Cemetery #3 och södra delen av Bayou St ohn.

étouffée är en tomatbaserad, kryddig stuvning som vanligen innehåller räkor eller kräftor och som serveras tillsammans med ris.

F

F.P.C. - free person of color. Förkortningen användes i olika förteckningar och dokument efter namnet på en person som kunde passera som vit för att hindra honom att kräva medborgerliga rättigheter.

Fair Grounds på 1751 Gentilly Blvd är landets tredje äldsta travbana. Kapplöpningssäsongen startar på tacksägelsedagen i oktober och pågår till i mitten av april. Det är här som den stora New Orleans Jazz & Heritage Festival (Jazz Fest kort och gott) hålls varje år i slutet av april/början av maj.

Fairmont Hotel, 123 Baronne Street, ett lyxhotell med anor från 1893 och vars tjänster tagits i anspråk av minst åtta USA-presidenter. Huey Long använde under sin glansperiod hotellet som inofficiellt högkvarter i New Orleans. Lobbyn är enorm och på samma plan finns välkända Sazerac Bar. Arthur Hailey utnyttjade Fairmont som modell för sin välkända succéroman Hotellet. Här låg tidigare Mechanic´s Institute, som den 30 juli 1866 var platsen för en organiserad rasistisk massaker med många dödsoffer, se historia.

fais-do-do är en cajun-dans i vilken hela familjen deltar - från farfar till yngsta barnet. Termen betyder egentligen "få att somna", (do-do är en barnvariant av dormir - franska för sova). Vitsen med dansen är troligen att få ungarna så trötta och sovbenägna att de äldre därefter kan ägna sig åt andra danser.

Farmers Market, se French Market.

Faubourg Marigny (mare-rin-yee)var en förort till den ursprungliga staden och avgränsas idag av Esplanade Ave, St Claude Ave, Press Street och Mississippi. Inom området finns många exempel på hus i creole cottage-stil. Här ligger också en hel del restauranger, t ex The Praline Connection, Café Brasil, Alberto´s och Snug Harbor Jazz Bistro.

Faulkner House, 624 Pirate´s Alley, är idag en utsökt bokhandel med såväl nytt som begagnat. Här bodde William Faulkner i början av sin karriär tillsammans med kollegan William Spratling.

Faulkner, William Cuthbert, 1897-1962. New Orleans och dess franska kvarter kom att spela en betydelsefull roll i William Faulkners utveckling till en av det tjugonde århundradets mest betydande författare. Faulkner kom till New Orleans för att träffa sin litterära idol, Sherwood Anderson, med planer på att därefter fortsätta till Frankrike.

Anderson hade tidigt på tjugotalet bosatt sig i New Orleans, och utfärdat ett upprop till unga författare och konstnärer att komma till New Orleans - en stad med en alldeles egen atmosfär som var helt skild från andra i USA, och med en nystartad litterär tidskrift, The Double Dealer, där så småningom nästan alla av tidens unga modernister kom att medverka. Hemingway och Djuna Barnes skrev i den, John Dos Passos och Carl Sandburg bodde ett tag i det franska kvarteret. Faulkner, som när han kom till New Orleans hade publicerat poesi, och en diktsamling, räknade Sherwood Anderson som USAs bästa prosaförfattare. När han kom till New Orleans i januari 1925 var Anderson på föreläsningsturné, och Faulkner delade rum i Andersons våning i The Pontalba Buildings med Andersons son fram till mars, då han flyttade till det som i dag är den klassiska Faulkneradressen, 624 Pirate's Alley, där han hyrde rum i andra hand av konstnären William Spratling. Här finns i dag Faulkner House (se detta ord).

Vill man vara noga så var adressen faktiskt 624 Orleans Alley, för så hette gatstumpen officiellt ända fram till mitten på 1960-talet. Namnet Pirate's Alley var dock det som alla använt sedan slutet av 1800-talet, och när stadens styrande äntligen gav efter levde man upp till New Orleans rykte för slarv och lättsinne genom att se till att det nya namnet blev - Pirate Alley!

Här trivdes den unge författaren, stadens bohemliv lockade, och planerna på en bildande resa till Frankrike sköts på framtiden. För att hjälpa till med sin egen försörjning (han hade en mor som såg till att han inte svalt) skrev han korta prosavinjetter om New Orleans som han sålde till The Double Dealer och till The Times-Picayune under de samlande titlarna "New Orleans Sketches" och "Mirrors of Chartres Street". Under de fem månaderna fram till dess att resan till Frankrike äntligen blev av hann han också skriva sin första roman "Soldiers´ Pay".

Den som vill träffa den unge Faulkner från den här tiden rekommenderas att läsa Sherwood Andersons novell "A Meeting South" där han skildrar ett möte mellan en äldre författare, den före detta bordellmadammen och den unge författaren med krigsskada och alkoholproblem. Även damen i historien var nog så verklig, Tant Rose Arnold, som varit framgångsrik bordellföreståndare, men på gamla dagar ägnade sig åt att förestå en sorts litterär salong.

Kanske kan det här vara platsen att avliva en Faulknermyt - den att han försörjde sig som guide i det franska kvarteret. Med detta förhåller det sig så att ett par av hans litterära vänner startade en guideservice, där många av de unga konstnärerna engagerades - så också den unge Bill Faulkner. Han skiljdes emellertid från uppdraget efter en dag, eftersom han inte kunde gå förbi något hus utan att stanna och berätta om det, och om dess historia inte var bekant för honom, uppfann han en egen, och säkert mycket bättre, på stunden. Arrangörerna protesterade inte, förstår man, mot att han hittade på, utan mot att hans tur tog alldeles för lång tid!

I februari 1926 återkom Faulkner och Spratling till New Orleans och bosatte sig högst uppe under takåsen på 632 St Peter Street - i samma hus skulle för övrigt Tennessee Williams tjugo år senare upprätthålla både de litterära och de mindre skötsamma vanor som Faulkner odlade. Det var på balkongen till det här huset som Williams satt och skrev A streetcar named Desire (Linje Lusta). Spårvagnen med adressskylten Desire gick på Royal Street just runt hörnet.

När William Faulkner lämnade New Orleans i slutet av år 1926 var det för att flytta hem till det lantliga Mississippi han kom att skildra med storartad, och ofta obehaglig, intensitet.

Den som anser det intressant att försöka förstå något av den Amerikanska Söderns tragiska historia har knappast råd att låta bli att lära känna hans Yoknapatawpha County och de människor som bor där.

Staden New Orleans har alltid varit en apart plats i Söderns liv - fransk, lättsinnig, katolsk, och, inte bara rik utan också slösaktig. För den fattige protestantiske lantarbetaren i Mississippi och Alabama var New Orleans både dröm och fasa (Drömmen var att själv komma dit, fasan att ens barn skulle gå under där). Med det övriga Södern delade New Orleans dock den inställning som har beskrivits som typisk - den att nutid och det förflutna var ett.

I Faulkners verk hittar man inte så många direkta referenser till New Orleans. Han lönade sin mentor Sherwood Anderson genom en grym litterär parodi "Sherwood Anderson and other Famous Creoles" och lånade drag av bohemen i det franska kvarteret till personerna i romanen "Mosquitoes". Många av dem förlät honom aldrig - men mest, förefaller det, därför att han för förskottet till boken bjöd dem alla, inklusive dem han karikerat ganska grymt, på fest på ett av stadens finare hotell. Så lämnade han New Orleans och återkom bara ibland på besök. Faulkners "New Orleans Sketches" gavs ut samlade 1952 och har länge varit hopplöst svåra att få tag på (och betingat ett pris av 1 500-2 000 kronor om du lyckats), men 2002 gavs de ut igen av University Press Of Mississippi.

1934 bevistade han invigningen av The Shushan Airport - en sjöflygplats vid Lake Pontchartrain. Flygplatsen blir navet i hans roman "Pylon" (sv Luftcirkus) där New Orleans är ganska genomskinligt maskerat som New Valois. Personerna i romanen hade alla förebilder i verkligheten, och den New Orleans-intresserade kan veta att porträttet av journalisten i romanen var baserat på en berömd tidningsman från New Orleans - Hermann Deutsch.

Den som promenerar i New Orleans franska kvarter kan stanna till vid 623 Chartres Street. Här tilldrar sig delar av handlingen i Faulkners hemska "Sanctuary" (sv Det Allra Heligaste).

Faulkner som tilldelades Nobelpriset i litteratur för år 1949 kom på officiellt besök till New Orleans ytterligare en gång, 1951, då han av den franske konsuln tog emot den internationella utmärkelse som han enligt vad han själv sade satte högst - den franska Hederslegionen. Men Faulkner sade ganska mycket under sitt liv...

Låt oss sluta med ett porträtt av New Orleans. Här är det berättaren i romanen "Absalom, Absalom" som föreställer sig hur Mississippibon Henry Sutpen ser på den stad han rest till vid mitten av 1800-talet, men det är lätt att föreställa sig att det samtidigt är den unge William Faulkner som känner så här:
"Jag kan föreställa mig honom, med hans puritanska arv - detta besynnerliga anglo-saxiska arv - av obändigt stolt mysticism och denna förmåga att skämmas för okunnighet och brist på erfarenhet, i denna utländska och paradoxala stad, med dess på samma gång fatala och blaserade atmosfär, samtidigt feminin och stålhård - denna dystra humorfria bondlurk från ett ogästvänligt land där även husen, för att inte tala om kläder och sätt att uppträda, formats för att passa en svartsjuk och sadistisk Jehova, som plötsligt placeras i en stad vars inbyggare har skapat sin allsmäktige Gud och hans hierarkiska kör av sköna helgon och stiliga änglar för att passa deras hus och personliga prydnadssaker och vällustiga liv...arkitekturen en smula egendomlig, en smula kvinnligt prålig och därför i Henrys ögon rik, sensuell, syndfull; slutsatsen att här fanns stora och lättköpta rikedomar bestämda av båtlaster i stället för en långsam förflyttning av svettiga figurer över bomullsfälten; myriader glänsande och glittrande vagnshjul över vilka kvinnor, upphöjda och orörliga och snabbt passerande ens synfält, framträdde som målade porträtt bredvid män i linne en smula finare och diamanter en smula mer lysande och rockar en smula mer välsydda och hattar en smula mera på sned över ansikten en smula mörkare och mera överlägsna än något Henry hade sett tidigare..."

Kan man undra på att den unge diktaren från Oxford, Mississippi sköt upp avresan till Europa?  /NGA/

festivaler - alla känner till Mardi Gras och Jazz Fest (New Orleans Jazz and Heritage Festival). Men i Louisiana är man alltid sugen på fest och ser till att ordna festivaler kring/om/för precis allt - delstaten lär ståta med runt 200 officiella festivaler varje år. Föga förvånande firas bl a allt ätbart - kräftor, ostron, krabbor, kattfisk, okra, majs, persikor, sojabönor, tomater. För turister kan dessa mindre festivaler vara väl så tilltalande som de stora. Vad sägs t ex om Creole Christmas Festival, French Quarter Festival, Tennessee Williams Literary Festival, St Patrick´s Day Festival, Gumbo Festival, Swamp Festival. Det är en god idé att alltid kolla vilka festivaler och karnevaler som är på gång i samband med ett besök i New Orleans.

filé (gumbofilé) är en krydda som består av torkade, malda blad från sassafrasträdet. Den används främst i gumbo men även i t ex fisksoppa. Förutom att kryddan har en god smak bidrar den till att göra rätten simmig; bra filé reder sig själv. Det var choctawindianerna som lärde kolonisterna att använda kryddan.

film - många filmer och TV-serier har under årens lopp helt eller delvis spelats in i New Orleans eller dess omgivningar. Undra på det, bara miljön höjer kvaliteten på vilken inspelning som helst. Och det är uppenbart att stadens kulturella begivenheter i kombination med dess bisarra politiker och ett överdrivet intresse för våld, sex och ädla drycker är tacksamma ingredienser i filmer. Flera av nedanstående går att hyra som video.

Enligt en utsökt artikel i vårnumret år 2000 av Louisiana Cultural Vistas (se detta ord) har minst 300 kommersiella spelfilmer filmats i New Orleans. I artikeln beskrivs några av de mer tungviktiga - bakgrund, skådespelare etc. Den är ett fynd för alla filmfantaster.

Tarzan of the Apes från 1917 spelades in bland mossbehängda ekar, pekanträd och palmer; medlemmar i New Orleans Athletic Club agerade apor.
Belle of the Nineties från 1934 i regi av Leo McCarey. Script och huvudroll Mae West; handlingen utspelas huvudsakligen i New Orleans men börjar i St Louis. Duke Ellingtons orkester medverkar i många nummer.
Jezebel (Skandalen kring Julie) från 1938 gav Bette Davies hennes andra Oscar för porträttet av en kall, beräknande kvinna i 1800-talets New Orleans, där hon förlorar mannen hon älskar, Henry Ford, i gula febern.
The Flame of New Orleans (Farlig kvinna) av Rene Clair från 1941 med Marlene Dietrich som rysk arvtagerska på spelhålor och hjulångare i New Orleans.
New Orleans, inspelad 1946, premiär 1947, med Louis Armstrong, Billie Holiday. En medioker och historiskt felaktig skildring av Storyville - men oj vilken musik!
All the King´s Men (Alla kungens män) från 1949, som bygger på Robert Penn Warrens bok, fick en Oscar för årets bästa film och Broderick Crawford fick en Oscar för sitt porträtt av den hänsynslöse, korrupte politikern Huey P Long.
My Forbidden Past (Synden i blodet) från 1950 utspelar sig i New Orleans i slutet av 1800-talet. Ava Gardner försöker få Robert Mitchum att lämna sin fru.
Panic in the Streets (Panik på öppen gata) en Elia Kazan-film från 1950 med Jack Palance och Richard Widmark.
A Streetcar Named Desire (Linje Lusta), Elia Kazan-film från 1951 med Marlon Brando, Vivien Leigh och Kim Hunter. Den bygger på Tennessee Williams drama.
King Creole, svartvit film från 1958 där Elvis Presley bl a sjunger I´m Evil och Crawfish. En scen är filmad på gården till blivande Preservation Hall.
The Buccaneer (Kaparnas Konung) från 1958 i regi av Anthony Quinn med Yul Brynner och Inger Stevens, som i grunden lär ska handla om piraten och smugglaren Dominique You - men som mer romantiserar Jean Lafittes roll i slaget om New Orleans 1815.
Suddenly Last Summer från 1959 med Hepburn, Taylor. Den bygger på Tennessee Williams pjäs "Garden District".
Cincinnati Kid från 1965 med Steve McQueen. Här finns ett (för) kort inslag med George Lewis, Punch Miller, Sweet Emma m fl som spelar ”The River´s In Mourning”.
Easy Rider, från 1969 med Peter Fonda och Dennis Hopper, som bl a beger sig till New Orleans per motorcykel. De spekulativa scenerna från St Louis Cemetery #1 väckte uppmärksamhet.
Live and let die (Leva och låta dö), James Bond-film från 1973 där Roger Moore kämpar mot en galning som planerar att bombardera USA med gratis knark. Olympia Brass Band är med i några scener där även Syliva Williams agerar sörjande änka.
Pretty Baby från 1978 av Louis Malle med Brooke Shields och Susan Sarandon som prostituerade i Storyville samt Lars Edegrans Oscar-nominerade musik.
Southern Comfort (Inkräktarna) från 1981 med Keith Carradine m fl, militärövning i Cajunfolkets land.
Cat people från 1982 med Nastassia Kinski - en erotiskt laddad rysare som dock väcker mer undran än förundran.
Tightrope från 1984 där Clint Eastwood spelar en kriminalare på jakt efter en mördare som tar kål på prostituerade i French Quarter.
The Big Easy från 1986 där de språkbegåvade njuter av, alternativt förfasas över Dennis Quaids cajundialekt och/eller hans sätt att förföra Ellen Barkin.
Down by Law från 1986 med Tom Waits, John Lurie.
No Mercy (Utan nåd) från 1986 med Richard Gere, Kim Basinger, kriminalberättelse där de hamnar i cajunland.
Angel Heart från 1987 med Mickey Rourke och Robert De Niro visar 1950-talets New Orleans från sin mörkaste sida och med mycket voodoo.
Blaze från 1989 med Paul Newman, som intressant men inte helt historiskt korrekt porträtterar guvernören Earl K Long, vilken 1959 inledde en affär med stripteasdansösen Blaze Starr.
Johnny Handsome från 1989 med bl a Mickey Rourke, Ellen Barkin, Elisabeth McGovern, regi Walter Hill. En socialt missanpassad och vanskapt man får i fängelset, med plastkirurgi, ett nytt ansikte och chans till ett nytt liv. En hämndhistoria inspirerad av 1940- och 1950-talens många gangsterhistorier med beteckningen "film noir".
Wild at Heart, en David Lynch-film från 1990 där Nicolas Cage och Laura Dern bl a hamnar i New Orleans.
JFK Oliver Stones film från 1991 om mordet på Kennedy med Kevin Kostner i huvudrollen och med många scener från French Quarter.
Grand Isle (Uppvaknandet) från 1991 bygger på Kate Chopins kända roman "The Awakening". Med Kelly Mc Gillis, regi Mary Lambert.
Storyville från 1991 med James Spader.
Passion fish från 1992 med Mary McDonnell och Alfre Woodard i en bra film med inslag av miljö från Cajun country.
Undercover Blues (En iskall trio) från 1992, rolig thriller med Kathleen Turner, Dennis Quaid.
Zandalee från 1992, erotisk thriller med Nicolas Cage, Judge Reinhold och Erika Anderson. Fina bilder från främst French Quarter.
The Pelican Brief (Pelikanfallet) från 1993 med Julia Roberts och Denzel Washington.
Hard Target, våldsam action från 1993 där Jean-Claude Van Damme slåss och skjuter som en hel armé.
Interview with the Vampire från 1994 med Tom Cruise och Brad Pitt bygger på romanen av Anne Rice med samma namn.
Heaven´s prisoners från 1995, byggd på James Lee Burkes roman med samma namn. Alec Baldwin spelar den f d detektiven David Robicheaux.
Dead Man Walking från 1996 med Susan Sarandon, bra film men för lite Louisiana-miljö.
Dark Angel från 1996, kriminalberättelse med Eric Roberts, Ashlew Crow.
Judas Kiss från 1999 med Carla Gugino, Alan Rickman, kriminalberättelse med handlingen förlagd till New Orleans, bra stämning men för få utomhusbilder.
On hostile ground:sinkhole (Rädda New Orleans) från 2000, amerikansk-kanadensisk action med John Corbett, Jessica Steen, Britany Daniel - en katastrofalt dålig film som inte kan rekommenderas trots fina paradbilder från Mardi Gras.
Hurricane on the Bayou är en med rätta prisbelönt dokumentär från 2006 med fokus på våtmarkerna i Louisiana före och efter orkanen Katrina.

Fisher, Monica, svenska som sedan 1970-talet bott i New Orleans. Hon är utbildad guide och lägger gärna upp program för turistgrupper, ordnar utflykter etc, allt till humana priser. Hennes arrangemang får alltid högsta betyg. Inte minst vad gäller val av restauranger har hon en helt unik kompetens. Men så är hon också gift med Ernst Fisher, som är en av stadens kunnigaste restaurangpersoner.

flambeaux [Flam-Bo] - de karnevalsflottar som före elektricitetens dagar drogs omkring nattetid lystes upp av män bärande på ställningar med tända facklor, s k flambeaux. Än idag används de ibland för nattliga parader och bidrar till att genom sitt speciella sken göra flottarna spöklika. Bärarnas alltifrån riskfria lekar med facklorna väcker alltid berättigat jubel.

flyg till New Orleans - tyvärr finns inga direktlinjer från Europa till staden, minst ett byte behövs. Inklusive skatt kostar resan runt 6 000 kronor. Ett alternativ är flyg till Chicago och sedan att ta tåget (avgång ca 20.00, framme ca 15.00 = ca 19 timmar). Eller flyg till en nordlig stad i Florida, hyr bil och åk till New Orleans längs den vackra kustvägen. Billigast blir det att i god tid boka biljett via internet; här är en bra sökmotor för olika reseföretag: www.whenwherego.com/se/

New Orleans värt att besöka

flygplats - Louis Armstrong New Orleans International Airport (Moisant Field), ligger 20 km väster om New Orleans i staden Kenner. Taxi har fasta och rimliga priser för transporter till hotellen i French Quarter och Garden District, 28 dollar för två personer. Ett alternativ är att ta en Airport Shuttle för 10 dollar. Flygplatsen ligger dryga metern över vattennivån, vilket är en ständig källa till skämt om "high-flying" landningsbanor. Utsökt webbplats www.flymsy.com/

Fountain, Pete, född 1930, klarinett. Hade svaga lungor som liten och råddes börja spela klarinett för att förbättra kapaciteten. Fadern var trumslagare och spelade även en del fiol. Pete gjorde snabba framsteg och lyssnade mycket på Irving Fazola, George Lewis och Eddie Miller. År 1949 var han medlem av Phil Zitos International Dixieland Band och gjorde sina första inspelningar. År 1955 var han med Dukes of Dixieland i Chicago. Återvände till hemstaden efter ett par år och spelade med Tony Almerico och Al Hirt. Från 1959 till 2003 spelade han på egna nattklubbar, den senaste i Hilton Hotel. /CR/

Franska liljan, Fleur de lis, är en stiliserad bild av blomman av iristyp med ett uppåtriktat och två utåtvikta blad som hålls samman av en ring. Denna heraldiska figur ingick från 1179 i de franska kungarnas vapen. Bladen sägs symbolisera visdom, trohet och självuppoffring. Många av de stats- och stadsflaggor som sedan 1682 vajat i Louisianas vindar har varit prydda med den franska liljan. Stadens fotbollslag The Saints använder liljan som logotyp. Idag har liljan mer och mer blivit symbol för återfödseln och återuppbyggandet av Louisiana efter den förödelse staden drabbades av genom orkanen Katrina den 29 augusti 2005.

French Market omfattar idag området längs Mississippi från Café du Monde vid Decatur Street ner längs N. Peters Street till Old US Mint. Platsen användes tidigt av indianerna som en naturlig handelsplats eftersom floden här byggt upp vallar som bidrog till att marken var relativt torr och fast. Kolonisatörerna såg ingen anledning att ändra på tingens ordning utan fortsatte att driva handel på samma plats.

Här finns kaféer, glassbarer, pubar, restauranger och affärer av alla de slag som säljer allt från kokböcker och praliner till leksaker och karibiska träsniderier. På Farmers Market nedströms om Ursuline Street går det att köpa frukt och grönsaker dygnet runt - men även kryddor, alligatorkorv och andra oumbärliga ingredienser som sätter piff på köksarbetet. Längst ned(ströms) finns en loppmarknad som huvudsakligen håller igång under helgerna - där säljs slipsar, plånböcker, t-shirts och andra icke ätbara marknadsvaror. Insprängt i all denna härlighet ligger Latrobe Park, där det ofta bjuds på jazzmusik.

Låt inte shoppandet ta överhanden utan njut även av och beundra de underbara byggnaderna som rymmer alla dessa begivenheter.

Den ursprungliga French Market-byggnaden (Les Halles) öppnades redan 1791 i form av en saluhall och kafé. Här såldes tropiska blommor, skaldjur, frukt, mediciner och stapelvaror. Choctaw-indianerna bidrog med kryddor och grönsaker. Vid den runda bardisken inomhus samlades affärsmän, soldater, kreolska gentlemän m fl för att inta café au lait (på morgonen) och café noir (på kvällen). Byggnaden förstördes av en cyklon 1812 men byggdes raskt upp på nytt och utvidgades.

French Opera House byggdes 1859 och var enligt samstämmiga uppgifter en av stadens mest utsmyckade offentliga byggnader. Den låg i hörnet av Bourbon och Toulouse Streets, där en minnestavla idag bl a berättar att det stolta operahuset brann ner till grunden 1919.

New Orleans var staden där den första operaföreställningen i USA framfördes. Redan i slutet av 1700-talet och under 1800-talets första hälft fanns flera konkurrerande operahus. French Opera House ansågs länge vara en av landets ledande scener. Många världsartister uppträdde där, bl a Adelina Patti och Julie Calvé. Åtskilliga operor fick sin amerikanska premiär i New Orleans. Se även opera.

French Quarter, eller kort och gott The Quarter, tidigare kallat Vieux Carré (=old square), är den äldsta stadsdelen och fortfarande stadens hjärta. Undra på det, här finns merparten av de berömda attraktioner som besjungits och beskrivits av artister ända sedan staden grundades 1718. Det är här "allting händer och mycket fötter".

Redan 1721 fastställdes stadsplanen, ritad av Adrien de Pauger, med gatorna rutmönstrat och regelbundet placerade i en rektangel, ca 1,2x0,6 kilometer. Gränserna utgjordes av Canal Street, North Rampart Street (namnet påminner oss om att staden tidigare var omgärdad av en palissad), Esplanade Avenue och floden. En karta från den tiden går nästan att använda idag.

Efter första världskriget började stadsdelen att förfalla. Behjärtansvärda insatser av en engagerad grupp personer, bl a Elisabeth Werlein (1887-1946), ledde till att Vieux Carré Commission (VCC) bildades 1936 med uppdrag att bevara The Quarter. Under deras ansvar lyder området som begränsas av Iberville Street, Rampart Street, Esplanade Avenue och Decatur Street och deras definition av kvarteret skiljer sig alltså något från den mer allmänt använda. Det s k 100-blocket sorterar sålunda inte under VCC, vilket förklarar att McDonalds får husera i Royal Streets första kvarter. De stränga reglerna för etableringar, om- och nybyggnader skulle annars effektivt ha hindrat ett sådant tilltag. Snabbmat i French Quarter - vilken absurd tanke, fi donc. Med undantag av Bourbon Street tillåts heller t ex inga neonljus.

I slutet av 1960-talet fanns planer på att dra en motorväg genom French Quarter längs Mississippi. Men tack och lov stoppades de dumheterna. Alltfler började inse att en satsning på turism, konferenser och sport kunde ge staden en ny ekonomisk uppgång. Och då behövdes ett oförstört French Quarter. "Spending a rainy afternoon in the French Quarter isn´t just passing time. It´s capturing a magnificent, personally historic moment. Pray it never ends. But when it does, you will draw comfort in knowing it is an experience you can recall over and over again for as long as you live." (T Williams)

Byggnaderna och husen i The Quarter är låga, i regel en till tre våningar. De flesta är uppförda efter de stora bränderna i slutet av 1700-talet och, vilket inte framgår av namnet, spanskinspirerade. Snickarglädjen är påtaglig och valen av väggfärger okonventionella. Mest iögonfallande är dock alla blomsterbemängda balkonger (bärs upp av konsoler) och gallerier (bärs upp av smäckra pelare) i smidiga järnkonstruktioner; oftast gjutjärn men ibland smidesjärn. Mindre iögonfallande är de dolda, spanskinfluerade innergårdarna med vackra fontäner och ett överflöd av växter, inte minst subtropiska. New Orleans ligger på samma breddgrad som Kairo.

Kartor från kolonialtiden visar att nuvarande Decatur St och N Peter St då var kaj. Förklaringen är enkel; strax efter att amerikanarna tagit över staden 1803 ändrade floden sitt lopp och nytt land skapades mellan den gamla kajen och nuvarande Moonwalk. Till en början bestod Vieux Carré av 44 kvarter, idag är det över 90.

Gatskyltarna på lyktstolparna är på engelska och franska och de på husen spanska. T ex Dauphine Street, Rue Dauphine och Camino de Bayona.

Stadsdelens centrum är på typiskt franskt manér "stora torget" i form av Jackson Square, tidigare Place d´Armes. Om du går upp till Washington Artillery Park, som mest består av betong, på Decatur får du en fin vy över torget med St Louis Cathedral rakt fram mellan Cabildo och Presbytère och på sidorna Pontalba Buildings. Torget är en bra mötes- och återsamlingsplats. Den som behöver vänta har kontinuerlig underhållning av alla artister som ständigt uppträder här.

Antalet bofasta inom kvarteret har stadigt minskat och ligger nu endast runt fyra tusen. De flesta bor i lower French Quarter.

I början av 1900-talet byggdes lagerlokaler för att härbärgera varor längs floden både upp- och nedströms om Canal Street. Utsikten över floden, fartygstrafiken och andra flodaktiviteter försvann. Runt 1970 började man inse värdet av New Orleans som en turiststad, som i sin tur skulle bli än mer attraktiv genom en "exposed riverfront". Tack och lov vann "turistalternativet". Så här beskrivs omvandlingen i en avhandling från 1986: "There have been few events in our lifetime that have been as dramatic as the revitalization of the New Orleans downtown riverfront. Cut off from the Mississippi for 80 years by railroad tracks, floodwalls, warehouses, industrial plants and covered wharves, New Orleanians are finally returning to the river´s edge. This historic reuniting of the city with the Mississippi promises to restore the river as a source of romance and excitement, and provide New Orleanians as well as tourists with new opportunities for recreation and amusement".

Svaret på den ständiga frågan om French Quarter är franskt, spanskt eller något annat är - kreolskt! I varje fall enligt arkitekten, historikern och artisten Lloyd Vogt (död 2002), som har skrivit flera böcker om stadens hus, från vilka följande citat är hämtade:
· The Quarter more closely resembles a Caribbean port than any American city - the architecture, food, music, and lifestyle evolved during a time when the city´s culture was more akin to the West Indies than to America.
· Interaction between the Spanish, French, and English fostered experimentation and the evolution of a vernacular tradition that is neither Spanish, French nor English; it is Creole.
· The Quarter manifests an attitude of tolerance.
· People build cities; cities in turn build cultures.

French Quarter Festival hålls andra helgen i april, med tjuvstart på fredagen. Hela kvarteret fylls med i första hand lokala orkestrar och utbudet av mat och dryck från de tillfälliga tälten är rikhaltigt. Festivalen kan varmt rekommenderas, den är betydligt mer intim och familjär än t ex Mardi Gras och Jazz Fest. Den växer och blir bara bättre för varje år. Organisationen French Quarter Festivals, Inc ordnar dessutom två andra festivaler, nämligen Satchmo Summer Fest och Christmas New Orleans Style. Information om alla dessa tre festivaler finns på www.fqfi.org

Friends of the Cabildo, en organisation bildad 1956 med uppgift att stödja Louisianas statsmuseer. Den anordnar bl a tvåtimmars guidade turer i French Quarter, som utgår från 1850 House Museum vid Jackson Square. Tonvikten läggs vid historia, arkitektur och folkseder. Priset för en tur ligger runt 10 dollar och startar normalt 10.00 och 13.30. Webbplats www.gnofn.org/%7Efcabildo/

--- öppnades 1969, i ett hus byggt --- traditionell jazz av små husband året runt men från slutet av mars --- "Jazz Reunion Fest" med jazz både dag och natt. Då strömmar ---

Fritzel´s European Jazz Pub, 733 Bourbon Street, öppnades 1969 i ett hus byggt 1831, vilket räknas som ”historical” i USA. Här spelas utmärkt traditionell jazz av små husband året runt men från slutet av mars till mitten av maj hålls ”Jazz Reunion Fest” med jazz både natt och dag. Då strömmar nämligen mängder av utländska, inte minst europeiska, band till för att gästspela. Lokala och andra musiker kommer ofta efter sina andra gig för att jamma, gärna till långt in på natten. Denna Fritzel Fest sammanfaller alltså med den årstid då vi nordbor helst besöker staden och dessutom med såväl French Quarter Festival som New Orleans Jazz & Heritage Festival, som ju båda hålls årligen.

Besök på Fritzel´s rekommenderas för den som vill höra traditionell jazz även utanför Preservation Hall - man får bortse från logon med tyska kejsarörnen samt Rommelporträttet på väggen, som förhoppningsvis är självironiskt menade och absolut inte präglar framtoningen i övrigt - en jazzpub ungefär som Stampen i Stockholm. Ingen entré- eller bordsavgift, som tas ut på drinkarna - minst en per set. Webbplats www.fritzels.info  (hemsidan är ofta "darrig"). /TH/

frottiere (även frottier, rubboard/washboard, korrugerad metallväst), ett tvättbrädsliknande instrument som främst används i musikstilen zydeco - men nu även i cajun. Det spelades ursprungligen vanligtvis med skedar eller burköppnare men idag dominerar fingerborgar.

försäkring - en olycka kan inträffa och vill du inte bli ekonomiskt ruinerad om du tvingas uppsöka läkare eller sjukhus så se till att hemförsäkringen täcker dessa fall.

G

Gaines, Myra Clark, 1804 eller 05-1885, är främst känd som huvudperson i en unik rättsprocess, som varade i över 50 år. Strax före sitt bröllop 1832 upptäckte hon att hennes riktige far var Daniel Clark, en rik affärsman, fastighetsägare och politiker - som bl a övertygade president Thomas Jefferson att 1803 köpa Louisiana av Napoleon. Fram till dess hade hon trott att hennes föräldrar var överste Samuel B Davis och hans hustru Marian. Men privata brev från Clark - som dött redan 1813 - avslöjade sanningen. Den stora stötestenen var om Myra skulle anses som oäkta dotter till Clark - och därmed inte arvsberättigad - eller om Clark vid tidpunkten för födseln faktiskt var gift med modern Marie Julie "Zuline" Carrière, en kvinna med tvivelaktigt rykte. Ett antal testamenten - några förstörda, några förfalskade - komplicerade bilden ytterligare.

Första rättegången ägde rum 1834. Processen fortsatte hela hennes livstid och fallet behandlades hela 17 gånger av högsta domstolen. Starkt stöd hade hon från båda sina makar, som använde stora delar av sina förmögenheter för att driva hustruns processer. Till slut uppnådde hon sitt stora mål att erkännas som legitim arvinge. För dem som vill veta mer om denna segslitna tvist och om den klart kvinnodiskriminerande lagstiftningen under 1800-talet i Louisiana rekommenderas en bok av Elizabeth Urban Alexander, "Notorious Woman; The Celebrated Case of Myra Clark Gaines". Myra är begravd på St Louis Cemetery #1.

Gallatin Street, en ökänd gata som tidigare låg vid floden mellan Barracks Street och Ursuline Street. Under perioden 1840-1870 var gatstumpen, kantad med bordeller, krogar, spelhålor, schabbiga danshak och barer, kanske den tuffaste platsen i världen med mord, rån och lemlästning som vardagsmat. Symtomatiskt nog var en av barerna utformad som ett bårhus. Alla som aktade sina liv - inklusive polisen - undvek det laglösa området. Liksom Sodom och Gomorra är gatan sen länge helt utplånad och Albert Gallatin, finansminister i Jeffersons regering, har inte längre någon gata uppkallad efter sig i New Orleans.

Gallier Hall, 545 St Charles Avenue, ritades 1845 av James Gallier Sr. Frontonens (triangel-format gavelparti) skulpturer föreställer den blinda rättvisan, friheten och handeln. När staden 1836 delades i tre municipalsamhällen (varade till 1852) blev Gallier Hall den amerikanska sektorns motsvarighet till Cabildo.

Gallier House Museum, 1118-1132 Royal Street, ritades av arkitekten James Gallier Jr. Bygget påbörjades 1857 och försågs med alla tänkbara byggnadstekniska moderniteter, t ex rinnande varmt vatten, ventilation i sovrummen, takfönster och vattentoalett. Köket placerades inne i huset, vilket bl a av brandskäl inte gjordes tidigare. År 1971 blev huset museum efter att omsorgsfullt ha restaurerats till sitt ursprungliga skick. Välskött och sevärt. Vid den guidade turen visas på gårdens baksida de återställda slavbostäderna - de enda man kan se i staden.

Mitt emot ligger Architects´ Row, kanske French Quarter´s vackraste sträcka med enastående stadshus, utsmyckade med tilltalande gjutjärnsgallerier, från glansperioden runt mitten av 1800-talet.

Gallier Sr, James, 1798-1866, irländsk arkitekt som 1834 kom till New Orleans och bl a ritade Gallier Hall (nära Lafayette Square), Pontalba Buildings och St Patrick´s Church, troligen landets första byggnad i nygrekisk stil. Hans son James Gallier Jr (1827-1868) tog över verksamheten 1849 och uppförde bl a French Opera House 1859 samt Gallier House (se ovan). De båda arkitekternas mest betydande insatser var att anpassa den nygrekiska stilen till de lokala förutsättningarna.

Gambit, se turistinformation.

Garden District kallas området som begränsas av St Charles Avenue, Magazine Street, Jackson och Louisiana Avenues. Namnet antyder ett överflöd av växtlighet, vilket är korrekt. I husens ofta generöst tilltagna och inhägnade trädgårdar prunkar oleander, jasmin, azalea, gardenia, änglatrumpet, magnolia, bougainvilleor, knotiga ekar m m. Till en början planterades med förkärlek starkt doftande växter för att invånarna om möjligt skulle slippa odörerna från grannskapets slakterier.

Området började blomstra åren efter att USA år 1803 hade köpt Louisiana av Napoleon. Amerikanska entreprenörer med feta plånböcker och många affärsidéer började strömma till staden. Många tjänade storkovan på handel med bomull, socker och kaffe. Men de var inte precis välkomna av kreolerna, som i det närmaste betraktade inkräktarna som barbarer.

Nykomlingarna slog sig ofta ner "upriver" om Canal Street. Allteftersom fler och fler kom utökades den amerikanska sektorn. År 1833 hade de grundat City of Lafayette (ska inte förväxlas med huvudstaden i Cajun Country), som 1852 införlivades med New Orleans och idag utgör Garden District.

Husen i området är magnifika och i alla tänkbara byggnadsstilar. Nygrekisk stil (Greek Revival) dominerar med sina pelare och kolonner. Utmärkta turförslag finns på turistbyrån, där de olika byggnaderna beskrivs (se turistinformation). Många av de mest kända och betittade husen ligger inom området St Charles Street, First Street, Coliseum Street och Washington Avenue; totalt åtta kvarter.

gatunamn - liksom i andra städer är många gator uppkallade efter historiska personer och mer eller mindre framstående lokala förmågor. Några namn är roliga att kommentera:
- Dumaine och Toulouse Streets är uppkallade efter oäkta barn till Ludvig XIV
- Charlmark Street; ja just det - efter Karl Marx
- Chef Menteur (Highway), dvs "chefslögnaren", vilket indianerna kallade guvernör Chevalier de Kerlerec
- St Charles Street fick sitt namn för att ära den spanske kungen
- Burgundy Street har fått sitt namn efter hertigen av Bourgogne. George Lewis gjorde över 50 inspelningar av Burgundy Street Blues och han bodde en tid på 827 Burgundy. Överkurs: Bill Russel spelade i maj 1945 in Bunk och George m fl i Lewis hem, därav namnet 827 Blues på Snag It.
- den duglige spanske guvernören Bernardo de Galvez, som regerade 1777-1785, har givetvis fått en gata uppkallad efter sig - men även staden Galveston i Texas.
- guvernören Baron de Carondelet ihågkoms genom Carondolet Street och hans maka, la Baronne, med Baronne Street.
- två Napoleongeneraler har förärats gator i New Orleans, nämligen Murat och Bernadotte (sedermera Karl XIV Johan).
- tre slavägande presidenter har fått gator uppkallade efter sig i Uptown, nämligen Washington, Jefferson och Jackson medan däremot Lincoln inte fått denna ärebetygelse - föga förvånande eftersom han inte i hela Södern fanns med på några valsedlar i samband med presidentvalet. Utan gata är även Toussaint Louverture, kanske den störste svarte revolutionsledaren i Amerikas historia. Över lag har få afrikan-amerikaner förärats gator i New Orleans - Martin Luther King är ett av få undantag.
/Vill du veta mer om gatunamn och stadens historia? Läs då klassikern Frenchmen, Desire, Good Children and other streets of New Orleans av John Churchill Chase (ca 13 dollar). Se även uppslagsordet de Marigny./

Germaine Wells Mardi Gras Museum på övervåningen av välkända Arnaud´s Restaurant, 813 Bienville Street, har många klara fördelar. På kort tid får du bl a gratis se de fantastiska kläduppsättningar som bars av dottern till restaurangägaren Arnaud Cazenave vid de över tjugo Mardi Gras-baler där hon var regerande drottning. Kolla noga den från 1954, den älskade hon så mycket att hon begravdes i en exakt kopia av originalklänningen. På köpet lär du dig mycket om den gamla kreoltiden, karnevalsäsongen och Mardi Gras. Dessutom är det spännande att i varje fall gå igenom en lyxrestaurang och njuta av de vackert upplagda och väldoftande anrättningarna. Men kolla priserna innan du beställer ett eget bord.

German Coast kallades ett område (som idag motsvaras av St John the Baptist Parish) längs Mississippi norr om New Orleans där många tyskar slog sig ner åren efter stadens grundande. Kolonien behövde verkligen kunniga, arbetsamma jordbrukare och en del tyskar lät sig lockas av löften från Company of the Indies (se historia) om mark, verktyg och mat. Deras ihärdiga arbete med att röja mark och få igång ett fungerande lantbruk ledde till att stadens matförsörjningssituation avsevärt förbättrades. Men den tyska kulturen överlevde inte; bara på några generationer var de tyska invandrarna helt förfranskade. Språkvetarna kan peka på många ortnamn med tyskt ursprung som mjukats upp och anpassats till franska uttals- och stavningsregler.

go-cup, en plastbägare som kunder förses med när de lämnar t ex en bar för att kunna ta med sig den dryck de inte hunnit sätta i sig. Det är nämligen legalt att förtära alkohol på gatorna, dock ej ur glas eller flaska pga skaderisken. Många löser detta delikata problem med en påse runt glasflaskan - ett klart gränsfall.

gospel (evangelium) är en amerikansk, religiös musik med ursprung i den vita väckelserörelsen under andra delen av 1800-talet. Till enkelt uppbyggda melodier förklarades evangeliet i gospel songs. Den svarta gospeln innehåller mer improvisation och synkopering med starka bluesinslag. Riktigt populär blev den när gospelns "fader", Thomas A Dorsey 1932 grundade The National Convent of Gospel Singers. Sångerskan Mahalia Jackson har starkt bidragit till att gospeln fått en musikalisk position (gospeltältet på Jazz Fest är alltid fullpackat) och dessutom influerat andra stilarter, t ex soulmusiken.

Gottschalk, Louis Moreau, 1829-1869, kompositör och pianist. Han föddes i New Orleans och skickades som tolvåring till Paris, där han fick sin fortsatta musikaliska utbildning. Tidigt komponerade han pianomusik som bär tydliga spår av den musik med afrikanska rötter som han hörde under sin barndom i födelsestaden. År 1849 debuterade han som pianist och turnerade sedan som uppskattad (bl a av Chopin) virtuos resten av sitt liv i Europa och Amerika. Han engagerade sig för de svartas rättigheter, svor en trohetsed till president Lincoln och skrev bl a att ”det passar sig verkligen inte för mina landsmän i Södern att begära frihet att återkräva sitt oberoende, om detta oberoende enbart ska användas till bevarandet av de mest avskyvärda övergrepp mot och de skändligaste kränkningar av friheten”. Fyrtio år gammal dog han i Rio de Janeiro, som gav honom en ståtlig begravning. Stoftet fördes sedan till USA och Greenwood Cemetery i Brooklyn. Mycket av Gottschalks musik finns inspelad, bl a har pianisten Philip Martin spelat in merparten av hans pianomusik på fyra cd.

Grima House, se Hermann-Grima House.

gris-gris, trollmedel, trollformel, amulett eller liknande som används av voodooanhängare för att frambesvärja onda eller goda krafter.

grits, en rätt som liknar potatismos men som är gjord på grovt krossade majsgryn.

guideböcker om New Orleans finns i riklig mängd på engelska. I svenska bokhandlar hittar du lätt ett tiotal, som alla utgivits de senaste två åren. Vilken eller vilka man väljer är en smaksak. Några koncentrerar sig främst på hotell, restauranger, shopping och de traditionella sevärdheterna, andra betonar i högre grad det historiska arvet medan någon helt bygger på att beskriva olika vandringsturer i stadens olika distrikt. En saknar dessvärre sökordsregister. Den enda på svenska är från 1990 och har blivit sorgligt inaktuell.

En varning: tro inte på allt som sägs i guideböckerna, de innehåller en del sakfel. Men å andra sidan är myten ofta mycket mer njutbar än den absoluta sanningen. Så låt oss fortsätta tro att general Jackson och piraten Lafitte verkligen träffades i Pirate´s Alley (vid katedralen) för att lägga upp de taktiska ritningarna inför slaget om New Orleans 1815 (även om gränden inte fanns vid den tiden).

gula febern, en tropisk virussjukdom med hög feber och gulsot, som ofta härjade med förödande kraft i New Orleans på 1700- och 1800-talen, och som bidrog till att stämpla staden som ohälsosam. Gravarna bär tydliga vittnesmål om att sjukdomen var en vanlig dödsorsak. En epidemi 1853 resulterade i att nära 8 000 personer dog, dvs över fem procent av invånarna. I första hand drabbades manliga invandrare, barn, arbetare och fattiga. Men ingen var immun och ofta utplånades hela familjer. De behandlingar som sattes in, t ex åderlåtning, var ofta lika förödande som själva sjukdomen. Andra dokumenterade tillslag av "Bronze John" med 3 000-5 000 döda inträffade 1858, 1867 och 1878. Totalt dog 100 000 personer mellan 1793 och 1905 i den fruktade sjukdomen.

År 1881 kungjorde den kubanske läkaren Carlos J Finlay att sjukdomen troligen överfördes av myggor (Aedes aegypti), vilket slutligen bevisades av Walter Reed. Upptäckten förklarade varför i synnerhet personer som vistades mycket utomhus i första hand drabbades. Hälsovårdsmyndigheterna i Louisiana försökte övertala invånarna att på olika sätt eliminera myggornas kläckningsplatser, t ex genom att täcka över vattentunnor etc. Ovilja att följa de rekommenderade metoderna ledde till en sista epidemi i staden så sent som 1905.

gumbo, mer stuvning än tjockflytande soppa, som görs på en redning, roux. Ordet gumbo kommer från det afrikanska gombo, som betyder okra, en grönsak som vid tillredning ger rätten en viss simmighet. Gumbo kan innehålla kött, fisk, skaldjur och serveras alltid med ris. Rätten ser inte särskilt aptitlig ut men rätt tillagad är den en höjdare inom cajunköket/käket. Som sig bör serverar t ex Gumbo Shop på 630 St Peter Street en utsökt gumbo och även en rad andra typiska rätter som förknippas med Louisiana cuisine; jambalaja, red beans and rice, shrimp Creole.

Gumbo Ya-Ya är ett gammalt franskkreolskt uttryck som innebär att alla vid t ex en familjefest är synnerligen verbala, talar mycket och dessutom i munnen på varandra (ya-ya-ing).

guvernörer i Louisiana - dessa ämbetsmän har alltid spelat en viktig roll i delstatens historia och för dem som vill studera dessa makthavare närmare finns en utsökt webbplats, www.sec.state.la.us/gov-1.htm

Guvernörerna har där delats upp på följande perioder (en klart lärorik lista, se även historia):
- franska perioden 1682/1699-1766
- spanska perioden 1766-1803
- fransk interimsperiod 30 nov-20 dec 1803
- territoriella perioden 1803-1812
- Antebellum-perioden 1812-1861
- confederativa guvernörer 1861-1865
- USAs militära guvernörer 1862-1865
- ockupationen 1865-1877
- guvernörer sedan 1877

Ett antal guvernörer har av olika anledningar och på olika sätt spelat en mer framträdande roll och finns omnämnda på andra ställen i ordlistan:
- Iberville, 1699-1702
- Bienville, 1701-13, 1716-17, 1718-24, 1733-43
- Marquis de Vandreuil, 1743-53
- Antonio de Ulloa, 1766-68
- Alejrando O´Reilly, 1769-70
- Bernardo de Galvez, 1777-85
- Francoise-Louis Hector, Baron de Carondelet, 1791-97
- William C C Claiborn, 1803-12, 1812-16
- Huey P Long, 1928-32
- Earl K Long, 1939-40, 1948-52, 1956-60
- Edwin W Edwards, 1972-80, 1984-88, 1992-96

Under en mycket kort period, den 9 december 1872 - 13 januari 1873, hade Louisiana en afrikansk-amerikansk guvernör, Pickney Benton Stewart Pinchback (1837-1921), som i egenskap av ställföreträdande guvernör ersatte guvernör Henry Clay Warmoth när denne ställts inför riksrätt.

Louisiana fick sin första kvinnliga guvernör den 12 januari 2004. Då svor Kathleen Babineaux Blanco eden i Baton Rouge. Här är listan på dem som innehaft ämbetet på senare tid (D=demokrat, R=republikan):
1940-1944 Sam H Jones, D
1944-1948, 1960-1964 Jimmie H Davis, D
1948-1952, 1956-1960 Earl K Long, D
1952-1956 Robert F Kennon, D
1964-1972 John J McKeithen, D
1972-1980, 1984-1988, 1992-1996 Edwin W Edwards, D (obs, fyra perioder!)
1980-1984 David C Treen, R (första R sedan Rekonstruktionen efter inbördeskriget)
1988-1992 Charles E Roemer, D+R (valdes som D, övergick till R under valperioden)
1996-2004 Murphy J Foster, R
2004- Kathleen B Blanco, D

En bok ståtar med den ironiska rubriken ”Guvernörer och andra missnöjesanledningar”. Sant är att delstaten under årens lopp producerat en räcka av bisarra, ohederliga, korrupta men ofta fascinerande politiker. Befolkningens skepticism mot dessa makthavare har resulterat i en stark och befäst ovilja att anslå skattemedel till dem att spendera.

H

Hambly, Barbara, deckarförfattarinna som bl a skrivit A Free Man of Colour, Fever Season, Graveyard Dust, Sold Down the River. De handlar om Benjamin January, en free man of color - tillika läkare och musiker - i 1830-talets New Orleans. Rekommenderas, inte minst pga skildringen av staden - hon har forskat mycket i arkiven hos Historic New Orleans Collection.

Hard Rock Café på 418 N Peters Street har en gitarrformad bar där man kan beundra bl a Fats Dominos piano, Elton Johns skor och Professor Longhairs kavajer.

Harrah´s (Casino) New Orleans mellan Canal Street och Poydras Street nära Mississippi öppnades den 28 oktober 1999 efter många års ekonomiska och juridiskt komplicerade turer. Men nu finns det omdebatterade kasinot på plats och står redo att med hjälp av 2 500 anställda ge spelare från hela världen en mikroskopisk chans att vinna storkovan. Kasinot serverar dock varje dag en synnerligen prisvärd buffé med massor av räkor, kräftor, musslor och annat gott.

För turister som inte kan vara i New Orleans under den riktiga Mardi Gras (se detta ord) ordnar kasinot två dagliga parader inne i byggnaden med en specialbyggd lyxflotte i form av en hjulångare, marschband och aktörer, som kastar sedvanliga pärlhalsband och andra throws till publiken. För dem som inte åker till New Orleans i första hand för att spela bort sina pengar på enarmade banditer, poker, craps och roulette rekommenderas trots allt ett besök på kasinots webbplats www.harrahs.com/our_casinos/nor/index.html - där presenteras bl a artister och shower, allt från världsstjärnor till lokala storheter. En av de första på plats var Neville Brothers.

Hearn, Lafcadio, 1850-1904, författare och romantiker, internationellt mest känd för sina verk om Japan, dit han kom 1890, gifte sig och blev japansk medborgare. Han föddes i Grekland, föräldrarna övergav honom tidigt och han växte upp hos en faster i Dublin. Som 19-åring kom han till USA och blev så småningom journalist. År 1877 kom han till New Orleans och stannade där i tio år. För bl a New Orleans City Item och Times-Democrat skrev han mängder av färgstarka, ofta egenhändigt illustrerade artiklar om det lokala livet, inte minst från miljöer som inga vita vågade besöka. Med sin vän George Washington Cable nattvandrade han genom staden, lyssnade på dess musik och upptecknade sångerna. Hearns detaljrika, ofta antropologiskt inriktade texter är förnämliga källor att ösa ur, inte bara för forskare om kreolkulturen.

heliga treenigheten är ett stående inslag i matlagningen och består av lika delar gul lök, grön paprika och stjälkselleri.

Hermann-Grima (Historic) House (and Courtyard), 818-820 St Louis Street, är idag ett museum. Huset byggdes 1831 och anses vara det äldsta, tillika bästa exemplet på amerikansk arkitektur i French Quarter. Hela komplexet med stallar och gårdar har renoverats minutiöst för att vid de guidade turerna kunna ge besökarna en vision av hur en rik kreolfamilj levde under "de gyllene åren", dvs ca 1830-1860. Varje torsdag demonstreras i stadens enda ännu fungerande 1800-talskök hur kreolerna lagade mat förr i tiden. I likhet med många andra hus i The Quarter ståtar man med ett spöke - en vänligt sinnad ande som doftar lavendel (säljs i presentboden!) och tänder brasor kyliga morgnar.

historia

Syftet med denna hårdbantade översikt är främst att locka till vidare studier i Louisianas och New Orleans spännande historia. Förhoppningsvis förklarar dock sammanställningen en del företeelser som du stöter på i staden. Om inte annat varför gatuskyltarna ser ut som de gör i French Quarter.

1543 De första turisterna?

Överlevande från en spansk expedition under ledning av Hernando de Soto färdades nedför Mississippi och passerade 1543 den plats som 175 år senare blev New Orleans.

1682 Solkungen får en omfattande present

Med utgångspunkt från Kanada gav sig den franske upptäcktsresanden Robert la Salle (René-Robert Cavalier, Sieur de la Salle, 1643-1687) med följeslagare, 23 fransmän och 18 indianer, iväg i kanoter för att utforska Mississippi. Den 9 april 1682 nådde han Mexikanska golfen och inmutade för Frankrikes räkning hela landområdet som avvattnas av floden. För att ära sin kung (Ludvig XIV, Solkungen, 1638-1715, kung från 1643, dvs vid fem års ålder!) döpte han området till Louisiane (jo, med e!), som alltså var betydligt större än den nuvarande delstaten och omfattade hela eller delar av 13 nuvarande stater - från Montana och North Dakota i norr till Louisiana i söder.

1684 Kolonisation med förhinder

La Salle fick vid sin återkomst till Frankrike kungens uppdrag att kolonisera Louisiane och gav sig iväg 1684 med stor entusiasm. Men allt gick på tok; en kamp utbröt mellan La Salle och expeditionens fartygschef, vilket ledde till att man inte hittade flodmynningen utan hamnade i Matagorda Bay i Texas - en fatal felnavigering på runt 700 kilometer. Efter att ha byggt ett fort på stranden som ett skydd och en bas fortsatte han i två år att leta efter floden. Den 20 mars 1687 dödades La Salle av en av sina egna män.

Efter La Salles död var Frankrikes intresse för Louisiane som bortblåst; ända tills England började kasta lystna blickar på Mississippi. Ludvig XIV uppdrog då åt franskkanadensaren Iberville (Pierre Le Moyne, Sieur d´Iberville, 1661-1706) att grunda en koloni i Louisiane.

1699 Nya försök

Iberville och hans yngre bror Bienville (Jean-Baptiste Le Moyne, Sieur de Bienville, 1680-1768) nådde Mexikanska golfen tidigt 1699 med runt 200 personer, ankrade på Ship Island och utforskade kusten längs vad som idag är delstaten Mississippi. För att sedan hitta La Salles flod lät Iberville lite mindre båtar segla västerut längs kusten - den 3 mars fann han f l o d e n. Eftersom det var fettisdagen fick platsen där man ankrade namnet Pointe du Mardi Gras (se även English Turn).

Fransmännen byggde ett fort vid Biloxi Bay och lade grunden till Mobile 1702. Sen hände ingenting på en massa år. Men 1717 fick den skotske finansiären (och finanssvindlaren) John Law (1671-1729) och hans Company of the West (senare of the Indies) i uppdrag av franska staten att på allvar kolonisera Louisiane. Genom att locka med stora vinster lyckades Law förmå mängder av fransmän att satsa stora pengar i utvecklingsbolaget. Prospekten som delades utlovade guld och gröna skogar och hade fått en modern marknadsdomstol att gotta sig av lycka. Hela Laws ekonomiska upplägg påminde om ett gigantiskt pyramidspel och så småningom brast bubblan med katastrofala följder för investerarna.

1718 New Orleans grundas

Bienville (se detta ord) grundade New Orleans 1718 på en plats som hade setts ut redan 1707, mellan floden och Lake Pontchartrain. Namnet fick staden efter hertigen av Orléans, regent åt barnakungen Ludvig XV. Det var ett rent under att staden överlevde. De första nybyggarna, sex snickare och trettio dömda arbetare, var inte de allra bästa och villigaste att ta itu med den svåra uppgiften. Dessutom fick de kämpa mot epidemier, naturkatastrofer i form av översvämningar och orkaner samt fientliga indianer. Först när 250 odlingskunniga tyskar anlände 1719 fick kolonien en viss stabilitet. John Law hade genom sitt storslagna projekt bringat Frankrike i konkurs (the Mississippi Bubble), men han lyckades till slut få kolonister till New Orleans och dess omgivningar.

Oenighet mellan de koloniala administratörerna medförde att guvernör Bienville kallades hem till Frankrike 1725. Han återfick posten 1733 men lämnade 1743 Louisiana för gott utan att ha fått den uppskattning han förtjänade.

De första Ursuline-nunnorna anlände till New Orleans 1727 och gjorde stora insatser för utbildning och sjukvård. Men koloniens utveckling under den 45-åriga franska regimen var långsam. Härtill bidrog bl a oförmåga att befolka kolonien och göra den populär, ständiga bråk och krig med urinvånarna, ekonomisk oförmåga genom att strikt tillämpa ett merkantilistiskt synsätt m m.

1762 Spanien tar över - formellt

Frankrike besegrades i det s k sjuårskriget (1756-1763) och fick i Parisfreden avstå alla sina kolonier i USA till England. Men genom ett hemligt fördrag 1762 med Spanien hade den franske kungen Ludvig XV (1710-1774, kung från 1715; Filip av Orléans styrde till 1723) redan överlämnat södra Louisiana med New Orleans till sin spanske kusin, kung Karl III. Ingen i New Orleans hade en aning om fredsuppgörelsen på många månader. När de fick veta vägrade de att acceptera faktum.

Först i mars 1766 anlände den spanske guvernören och vetenskapsmannen Don Antonio de Ulloa (1716-1795) med 80 soldater och några tjänstemän till staden. Han var enormt impopulär och fick i praktiken ingen kontroll över kolonien. I oktober 1768 kördes han helt enkelt iväg i ett upplopp och tvingades att fly till Havanna.

1769 Spanien tar över - reellt

Den spanske kungen blev minst sagt upprörd av dessa nyheter och skickade hela 24 fartyg och 2 600 man - dvs fler än stadens manliga befolkning - till New Orleans. Styrkan leddes av Don Alexander (Alejandro/Alessandro) O´Reilly (1725-1794), en irländare i spansk tjänst. Sensommaren 1769 ankrade fartygen på redden nedanför Place d´Armes, soldaterna marscherade iland utan något motstånd och den spanska flaggan hissades.

De tolv ledarna för upproret mot de Ulloa arresterades och fem av dem sköts - vilket renderade den nya guvernören namnet Bloody O´ Reilly. Exekutionspatrullens chef gifte sig med änkan till en av de avrättade. Detta är New Orleans!

Säga vad man vill om O´Reilly, han var en skicklig administratör. På kort tid genomförde han omfattande reformer vilka lade grunden till att koloniens ekonomi och framtidsutsikter förbättrades under den spanska eran. Hatet mot inkräktarna avtog i takt med att ledande spanjorer gifte in sig i stadens inflytelserika franska kreolfamiljer.

Bernardo de Galvez (1746-1786) var guvernör i Louisiana under det amerikanska frihetskriget 1776-1783. Han bistod amerikanerna i deras kamp mot engelsmännen med vapen och ammunition.

Inte minst tack vare ökad handel växte den fasta befolkningen och i mitten av 1780-talet hade New Orleans ca  5 000 invånare och år 1800 runt 10 000, varav 5 000 vita, 3 000 slavar och 2 000 free people of color. Men eran kännetecknades även av motgångar. Mest påtagliga var storbränderna 1788 och 1794 (se eldsvådor).

1800-1803 Spanskt och/eller franskt?

Napoleon Bonaparte (1769-1821), som 1799 hade blivit förste konsul i Frankrike, började visa intresse för den forna kolonien. I oktober 1800 slöts ett (som vanligt) hemligt avtal om att Spanien skulle återlämna Louisiana. Överenskommelsen bekräftades i ännu ett hemligt avtal i mars 1801. Men den spanska flaggan vajade fortfarande i New Orleans och guvernören var spanjor.

1803 Louisiana Purchase -
världens största markköp

President Thomas Jefferson såg en fransk kontroll av New Orleans som ett hot mot den unga amerikanska unionen. Napoleon önskade vid det här laget av flera skäl, inte minst ekonomiska, sälja inte bara staden utan hela Louisiana. Efter två veckors förhandlingar undertecknades i maj 1803 ett kontrakt som innebar att USA skulle få köpa Louisiana för 15 miljoner dollar. Beloppet är svårt att översätta till dagens penningvärde - men år 1815 kostade en ny ångbåt 65 000 dollar. Markområdet var alltså värt ca 230 hjulångare på 42x9 meter.

Nyheten nådde New Orleans i augusti och väckte blandade känslor. Dessutom var man redan förvirrad eftersom de tidigare hemliga planerna på ett franskt övertagande läckt ut.

Slutet på den klart tilltrasslade situationen blev att det amerikanska köpet genomfördes. För att det skulle bli lagligt måste kolonien först formellt överföras från Spanien till Frankrike, vilket ägde rum vid en ceremoni i Sala Capitular (se Cabildo) den 30 november 1803. Tre veckor senare, den 20 december, fullföljdes i samma sal det amerikanska köpet av Louisiana från Frankrike. Engelskan blev därvid det officiella språket i det fransktalande New Orleans. USA hade genom köpet i ett enda slag fördubblat sin yta och vunnit enorma potentiella ekonomiska möjligheter att kolonisera ett attraktivt område med fri in- och utförsel via Mississippi.

1815 Slaget om New Orleans

William C C Claiborne var en av dem som undertecknade dokumenten rörande köpet av territoriet Louisiana och utsågs till dess förste amerikanske guvernör (1803-1816). Den 30 april 1812 blev Louisiana nationens artonde stat. Vid den här tiden var New Orleans landets femte största stad.

I juni 1812 förklarade USA krig mot England. Våren 1814 cirkulerade rykten i New Orleans att engelsmännen planerade en attack mot staden. Den amerikanska statskassan var tom och president James Madison kunde inte få fram en armé för att undsätta invånarna. Generalmajor Andrew Jackson tycktes vara den unga nationens enda hopp - han fick order att bege sig till New Orleans, dit han anlände den 1 december med en mindre truppstyrka.

Engelsmännen närmade sig söderifrån. Svårt sjuk försökte Jackson att organisera motståndet från sin sjukbädd på Royal Street. För att vinna en seger behövde han mobilisera alla som kunde hantera ett gevär. Med glädje accepterade han hjälp från många håll - kreoler, choctawindianer, free people of color, smugglare och pirater (se Lafitte, Jean).

Vid jultid tillfrisknade Jackson och attackerade engelsmännen, som slagit läger på Mississippis strandbankar nedströms om staden. Men britterna fortsatte att få fram förstärkningar och slog till i gryningen på nyårsdagen, dock utan framgång. Det var förspelet till det egentliga slaget som stod vid Chalmette (se detta ord) på morgonen den 8 januari 1815.

De ca 8 000 engelsmännen under ledning av general Pakenham ställdes mot Jacksons brokiga samling på ca 4 000 försvarare, väl förskansade bakom halm- och bomullsbalar. Inte minst den amerikanska artillerielden var hänsynslöst effektiv och bidrog starkt till den totala segern. Engelsmännens förluster i döda och sårade var ca 900 respektive 2 500; motsvarande siffror för Jackson var 15 (!) respektive 40. Ironiskt nog utkämpades slaget "på övertid"; någon månad senare fick nämligen New Orleans-borna veta att fred slutits mellan länderna redan julafton 1814.

1803-1860 La Belle Époque,
Ante-bellum New Orleans

Redan före Louisiana Purchase hade en hel del amerikaner slagit sig ned i New Orleans - men nu formligen vällde de in (se Garden District). Från 1803 ökade befolkningen från ca 10 000 invånare till nära 170 000 år 1860. New Orleans var landets tredje största stad redan 1830 och dess femte 1860. Ända till 1910 var staden en av de tolv största.

Befolkningsökningen och den starka ekonomiska tillväxten berodde på en lång rad faktorer. Det unika geografiska läget vid den helt dominerande godstransportleden Ohio-Missouri-Mississippi förbättrades ytterligare genom ångbåtarnas intåg från 1812 och gjorde New Orleans till en storhamn. På tal om effektivitet: en s k flatboat med last av t ex timmer behövde fyra månader för att ta sig från St Louis till New Orleans. En hjulångare klarade motsatta färdriktningen i motström på tre dagar. Järnvägarna blev först efter inbördeskriget ett reellt hot mot fartygstransporterna. Världsefterfrågan på bomull accelererade kontinuerligt och plantageägarna i nedre delen av Mississippidalgången kunde i stort sett sälja hur mycket som helst. Socker- och tobaksindustrin blomstrade, liksom handeln, transportsektorn, bankerna och nöjesindustrien i vid bemärkelse. Den här perioden har med all rätt betecknats som New Orleans gyllene år, detta trots de ständigt återkommande och förödande utbrotten av kolera, böldpest och gula febern (se detta ord) under hela århundradet.

1861-1865 Inbördeskriget

År 1860 hade New Orleans världens största bomullsmarknad och var landets rikaste stad - mätt i inkomst per capita. Trots sitt handelsberoende med de nordliga staterna utträdde Louisiana den 26 januari 1861 ur Unionen och blev för några månader en självständig republik med egen flagga. I slutet av mars anslöt man sig till CSA - Confederate States of America. Inbördeskriget startade den 12 april genom att P G T Beauregard och hans Louisianaregemente öppnade eld mot Fort Sumter.

Mississippifloden var viktig för de båda stridande parterna. I slutet av maj började Unionen blockera flodinfarten och skar effektivt av alla nödvändiga transporter till New Orleans. Våren 1862 lyckades Unionens flotta under ledning av kommendör David G Farragut (senare amiral) mot alla odds ta sig förbi CSAs militära anläggningar längs floden och intog staden. Den 1 maj anlände generalmajor Benjamin Butler från Massachusetts och övertog kommandot för USAs räkning. New Orleans fall var en katastrof för CSA genom att Unionen kunde kontrollera floden. Ockupationen varade ända till den 24 april 1877 under en s k Reconstruction government.

General Butler var synnerligen impopulär bland stadens invånare. Fina kreolska damer lät måla hans porträtt på den enda plats de fann honom värdig - i botten på sina pottor. Med stolthet tömde de sina slaskhinkar över nordsidans soldater. Ett nytt verb såg dagens ljus - to butlerize innebar att stjäla. Bakgrunden var att Butler genomdrev den s k Federal Confiscation Act, som gav honom rätt att beslagta privat egendom hos dem som inte svor trohet mot Unionen. Mest kritik fick han för sin berömda, mindre gentlemannamässiga Order No. 28:...any women, calling themselves ladies, who by word, gesture or movement, insult or show contempt for any officer of the United States, shall be regarded as a woman of the town plying her trade (dvs som prostituerad). Se även Old US Mint.

Rekonstruktionen och tiden därefter

I juni 1868 införlivades Louisiana åter med Unionen. Rekonstruktionen avslutades dock först 1877 när de federala trupperna drogs bort från delstaten, som då återfick sin självständighet. Staden New Orleans, som varit en av landets rikaste, blev fattig. Slavsystemets upphävande och flodernas minskade betydelse för transporter ändrade radikalt förutsättningarna för delstatens ekonomiska utveckling.

Rekonstruktionstiden och resten av 1800-talet är ett sorgligt kapitel i Louisianas historia. Delstaten har alltid kännetecknats av djupa, bestående motsättningar mellan olika intressegrupper, vilket starkt påverkat politiken. Exempel på dylika grupperingar var - och i mångt fortfarande är - katoliker/protestanter, norra/södra Louisiana, stad/landbefolkning, plantageägare/bönder, socker/bomullsodlare, latin/angloamerikaner. Härtill kommer de ständiga rasmotsättningarna, som under denna tid accentuerades och fördjupades. Inbördeskriget gjorde formellt slut på slaveriet men följdes av en våg av våld mot de tidigare slavarna. Mord, lynchningar och s k nattritter var vanligt förekommande; ingen jury i Louisiana skulle döma en vit för att ha dödat en afrikan-amerikan - och radikala vita gick inte heller säkra. Ett möte med syfte att utöka rösträtten den 30 juli 1866 vid Mechanic´s Institute, på platsen där numera Fairmont Hotel ligger, slutade i en organiserad, rasistisk massaker med nära fyrtio döda och över hundra sårade (The Riot of July 30). New Orleans var vid denna tid huvudstad i delstaten (Baton Rouge blev det igen 1879) och Mechanic´s tjänstgjorde som regeringsbyggnad.

Något förenklat stod den politiska striden mellan dels de radikala republikanerna, ofta ledda av s k carpetbaggers - vilka ibland av idealistiska skäl men oftare av egenintresse sökte stöd hos afrikan-amerikanerna, dels de konservativa demokraterna, som kämpat för eller sympatiserade med konfederationen och som till varje pris ville bevara vit överhöghet. Republikanerna kunde till en början hålla sig kvar vid makten genom att de stöddes av federala trupper, men när dessa gav sig iväg 1877 tog demokraterna över. Politiskt kaos rådde, ständiga strider om vem som vann valet var legio och periodvis ståtade delstaten med dubbla guvernörer och administrationer. Historiker strider än idag om hur denna dystra period ska tolkas och förklaras.

Protesterna mot radikalernas sätt att styra delstaten var minst lika starka på landsbygden som i staden New Orleans. I Colfax, i mellersta Louisiana, ägde ett regelrätt slag rum påsken 1873 mellan afrikan-amerikaner och vita, varav många var tidigare sydstatssoldater. När federala trupper nådde fram till platsen fann de 69 brutalt avrättade svarta (troligen var dödssiffran högre). Listan över liknande händelser är lång och skrämmande. En slags kulmen inträffade den 14 september 1874 i New Orleans. Det s k "Battle of Liberty Place" var en kraftmätning mellan den sittande regimen (republikanerna) och den militärliknande organisationen White League, grundad våren 1874. Beräkningar tyder på att de båda sidorna mönstrade 3 600 respektive 8 400 personer. Uppgörelsen hade sin upprinnelse i att demokraterna väntade en vapenlast som republikanerna till varje pris ville hindra att den distribuerades. Stridsläge intogs främst längs Canal Street, även artilleripjäser fanns på plats. Att inte fler än ett trettiotal dödades i detta slag är oförklarligt. Men demokraterna visade sin styrka genom att "vinna" och ordningen återställdes först dagen därpå av tillkallade federala trupper. Ironiskt nog leddes republikanerna av James Longstreet, som tidigare varit en av Robert Lees favoritgeneraler.

I valet 1876 skulle Louisianas invånare rösta på såväl guvernör som president. Kandidaterna för republikanerna var Stephen Packard respektive Rutherford Hayes och för demokraterna Francis Nicholls respektive Samuel Tilden. Valfusket var som vanligt betydande men republikanerna förklarades som segrare. Om delstatens samtliga elektorsröster tillföll Hayes skulle han bli president med en rösts övervikt, men risken för ett framgångsrikt överklagande var stort. Kraftigt förenklat löstes den förvirrade situationen genom att Nicholls förhandlade fram en lösning med Hayes som innebar att demokraterna avstod från att överklaga elektorsvalet mot att de federala trupperna drogs tillbaka och att rekonstruktionen därmed upphörde. Hayes blev president, höll sitt löfte och i april 1877 lämnade soldaterna New Orleans; självstyre infördes, demokraterna tog över delstaten och Nicholls blev guvernör.

Demokraterna fortsatte, tyvärr framgångsrikt, med att på alla sätt inskränka afrikan-amerikanernas vunna rättigheter. Den s k "separat- men lika-doktrinen" beskrivs under Jim Crow-lagar. Men även andra etniska grupper utsattes. Många fattiga italienare från Sicilien hade kommit till staden och polischefen förklarade att han inte tolererade några maffiafasoner. Den 15 oktober 1890 sköts han ned i ett bakhåll och förklarade döende att "dagos" låg bakom dådet, 19 italienare åtalades och nio av dem ställdes inför rätta. Bevisen var tvetydiga men stämningen blev hätsk när juryn beslöt att sex var oskyldiga och att enighet inte kunde nås om de tre övriga. I morgontidningarna den 14 mars 1891 publicerades ett upprop från 61 medborgare om ett möte för att "hantera den uppkomna situationen" och en tidningsledare uppmanade till "att ta lagen i egna händer". Så skedde, fängelset stormades, de nio åtalade och två andra dödades brutalt. Fallet väckte internationell uppmärksamhet och USA fick betala nära 25 000 dollar i skadestånd till den italienska staten.

Trots tappra försök att vitalisera handeln och få liv i ekonomin lyckades staden inte attrahera etablering av större industrier. Hela 1890-talet karakteriserades av depression.

Perioden 1900-1928 - i väntan på Huey Long

Utsikterna runt sekelskiftet för att Louisiana skulle kunna återfå något av sin forna ekonomiska betydelse var go-da. Delstatens invånarantal år 1900 uppgick till 1,4 miljoner varav nära 0,3 miljoner i New Orleans. Hamnen där hade återfått sin ställning som en av landets ledande. Dess verksamhet vitaliserades av Panamakanalens öppnan-de 1914 och av ökade transporter i samband med första världskriget. Viktiga naturtillgångar började exploateras, t ex olja, gas, svavel, salt, timmer - de värdefulla trädbestånden brandskattades dock på tok för hårt och snabbt varför skogsindustrins ekonomiska storhetstid blev kortvarig. Olja och gas jämte en växande petrokemisk industri - redan 1909 byggde Standard Oil Corp ett raffinaderi nära Baton Rouge - blev snart delstatens största inkomst-källa, men merparten av vinsterna hamnade hos ägarna i norra USA. Konkurrensen om industrietableringarna var stenhård och i denna kamp var lokalkonkurrenterna i t ex Dallas, Houston och Atlanta mer framgångsrika. Jord-bruksbefolkningen dominerade fortfarande och upplevde en utbredd fattigdom pga sjunkande priser. En viss för-bättring inföll under första världskriget, då bomullspriset steg - men efter 1920 sjönk det kraftigt. Louisianas storhetstid före inbördeskriget skulle aldrig återkomma.

År 1905 drabbades New Orleans av gula febern (se detta ord). Omkringliggande delstater ville sätta staden i karantän. Men mot sina rådgivares rekommendationer genomförde president Theodor Roosevelt sitt planerade besök i oktober vilket starkt bidrog till att sanktionerna kom av sig. Och stadens myndigheter satsade hårt på att en gång för alla få bort sjukdomen, vilket också lyckades.

På skolans område gjordes vissa framsteg och i varje fall de vita barnen fick en rimlig grundutbildning. En käm-pande fackföreningsrörelse - till sin karaktär socialistisk - såg dagens ljus och genomförde 1912 några strejker. Rörelsen vann främst anhängare i norra Louisiana och bland skogsarbetarna i sydvästra delen - och inspirerade den 21-årige Huey P Long (se detta ord).

Politiskt styrde de konservativa krafterna med järnhand, starkt understödda av storföretagens företrädare, som med alla medel motarbetade skatter samt statlig inblandning och kontroll. I New Orleans låg all makt hos Regular Democratic Organization, mer känd som "New Orleans Ring" eller "Choctaw Club" - en i det närmaste oöver-vinnelig partiapparat. Bl a utnyttjade man fullt ut sin makt att tillsätta (och avsätta) offentligt anställda och ska-pade på så sätt en ytterst lojal väljarkår. Stadens ledande politiker var Martin Behrman från Algiers, som fem gånger valdes till borgmästare - han dog 1926 under sin femte period.

Redan 1893 började de muldragna spårvagnarna ersättas med eldrivna. Runt 1920 hade bilarna - liksom jazzen - slagit igenom och behovet av vägar var stort. Storyville stängdes 1917 trots borgmästare Behrmans protester i Washington. Allmän kvinnlig rösträtt genomfördes 1920 liksom spritförbudet - den "stora torkan" upphörde först 1933. Delstatens värsta översvämning inträffade 1927, då häftiga regn ledde till att Mississippi ödelade tusentals hem.

Guvernör John M Parker (1920-24) prövade en rad radikala grepp, bekämpade "The Ring", föreslog en ny kon-stitution samt skatt på olja och gas för att få medel till bättre skolor och vägar. Men han var inte tillräckligt kraft-full - eller skrupelfri - för att driva igenom sina förslag. För att bryta den politiska konservatismen krävdes en urkraft av typ Huey P Long - kraven på och behovet av radikala reformer banade väg för denna omstridde politi-ker som fick en del av invånarna att undra om inte botemedlet var värre än sjukdomen.

Long och hans efterföljare

Börskraschen i New York 1929 blev inledningen till en lång och djup depression. I Louisiana var fattigdomen utbredd, folk svalt och led nöd. Massorna behövde hopp i form av en frälsare med löften om "en höna i varje gryta". Huey P Long, den omstridde, briljante, skrupelfrie och diktatoriske guvernören, vald 1928, var som klippt och skuren för denna roll. Hela hans politiska karriär skildras under uppslagsordet H Long, se även Earl Long.

H Long hade kraftfullt medverkat till att Franklin D Roosevelt blivit president 1933. Men Long, nu senator med placering i Washington, ville själv kandidera i 1936 års val. Roosevelt såg honom som ett stort hot och ströp alla federala anslag till Louisiana, där Long fortfarande i praktiken bestämde allt. Mordet på honom 1935 satte stopp för hans långt ifrån orealistiska strävan att nå presidentposten.

Hela perioden från Longs död till början av 1960-talet kännetecknas politiskt av en strid mellan Long-anhängare och motståndare. De första fem åren kallas "Louisiana Hayride" (från en populär sång) och kännetecknades av politiska skandaler som fick luttrade delstatsbor att höja ögonbrynen och gav nationen skrämselhicka. Longs ef-terföljare sökte fullfölja hans politik och slöt fred med Roosevelt, vilket ledde till att federala pengar strömmade in (talande nog kallat "Second Louisiana Purchase"). Alltför mycket av bidragen hamnade dock i privata fickor och korruptionen tilltog. Till de flestas förvåning inleddes ett antal framgångsrika rättegångar, som medförde dryga fängelsestraff för de inblandade, några begick självmord.

USA inträdde i andra världskriget 1941, många försvarsarbeten (se D-Day Museum) förlades till trakterna runt New Orleans, vilket medförde en låg arbetslöshet och förbättrad hushållsekonomi. Under årtiondet sköt giftermåls- och födelsetalen i höjden, liksom bostadsbyggandet. Politiskt dominerade gruppen "anti-Longs", men 1948 blev Earl Long guvernör för andra gången och gjorde stora framsteg i arbetet med att skapa en välfärdsstat.

Hela 1950-talet kännetecknades av fred och välstånd för flertalet; förenklat kan sägas att de ekonomiskt hyggliga tiderna varade till början 1980-talet. Urbaniseringen sköt fart i takt med jordbrukets mekanisering. 1960-talet dominerades politiskt av konservativa och starkt rasistiska krafter, som med pånyttfödd energi sökte stoppa de framgångar som afrikan-amerikanerna nått på riksnivå i bl a skolfrågan. De rönte dock starkt motstånd, inte minst genom att president Lyndon Johnson 1964 godkände Civil rights Act som förbjuder all diskriminering pga ras, religon, kön, etniskt ursprung etc.

På väg mot ett nytt århundrade

1970-talet såg en välmående ekonomi med höga energipriser. Jordbruket hade nu starkt mekaniserats och odlingen av de tre stora grödorna socker, bomull och ris fordrade allt mindre arbetskraft. Sojabönan blev snabbt en ny stapelvara och skogsindustrin sköt fart. Som en slags symbol för framgångarna invigdes 1975 världens största in-omhusarena, Louisiana Superdome (se detta ord).

I början av 1980-talet sjönk oljepriset kraftigt, många avskedades, skatteintäkterna räckte inte alls till för att stödja skolväsen, sociala program etc. Världsutställningen 1984 i New Orleans blev en stor publik succé men symptomatiskt nog en ekonomisk katastrof. En långsam återhämtning inleddes på 1990-talet och vid millennieskiftet var arbetslösheten rekordlåg. Detta ändrades raskt i samband med händelserna den 11 september 2001, då den allt viktigare turist- och kongressnäringen dramatiskt minskade.

För oss som gillar New Orleans är det bittert att konstatera att Louisiana alltid kommer bland de fem sämsta i alla mätningar delstaterna emellan vad gäller välfärdsfaktorer - inkomst per kapita, skolkvalitet (ett par lysande universitetsundantag finns), hälsoläge, utbildningsnivå, giftutsläpp, brottslighet etc. En viktigt skäl till dessa sakers sorgliga tillstånd är politikers och ämbetsmäns vanstyre och i allt för många fall starka benägenhet till korruption - "seden" inleddes redan i mitten av 1700-talet av Marquis de Vandreuil och traditionens makt är tydligen stark. Detta har givetvis lett till att invånarna är världsmästare i skatteovillighet, eftersom de helt enkelt inte vill betala pengar som de ofta med all rätt anser hamnar i fel kassa. Även av andra skäl är delstatens ekonomi osäker. Olja och gas ger visserligen goda inkomster, men källorna är ändliga. Petrokemiska industrin blomstrar, men på bekostnad av miljön (se Cancer Alley). Någon annan tung industri har delstaten inte lyckats locka till sig. Turism och kongresser är framgångsfaktorer men de är synnerligen konjunkturkänsliga, lönerna är låga och branschen attraherar inte välutbildade. Louisiana är i desperat behov av fler goda ledare för att kunna vända dessa negativa trender.

Historic New Orleans Collection, 533 Royal Street, är ett sevärt museum som består av:
- Louisiana History Galleries, inrymt i Merieult House från 1792 - här finns ett rikt kartmaterial, dokumenten som reglerade köpet av Louisiana 1803, målningar och porträtt, bl a ett av Bienville från 1700-talet, The William Russel Jazz Collection och mycket annat. Erfarna historiker och forskare visar vid guidade turer de rikhaltiga och unika samlingarna.
- Williams Gallery - visar vandringsutställningar som belyser stadens historia och kultur; alltid fri entré.
- Williams Residence - visar hur museets grundare, Leila och general Kemper Williams, levde och verkade på 1930-talet.
Härutöver finns en förnämlig presentbutik med historiskt material om delstaten i form av kartor, böcker, tryck av skilda slag, hantverksprodukter m m. Vidare har Williams Research Center med läs- och forskarrum relativt nyligen öppnats på 410 Chartres Street. Webbplats
www.hnoc.org

I samband med firandet av tvåhundraårsminnet av det s k Louisiana Purchase år 1803 publicerade HNOC en atlas som skildrar Louisianas historia via 193 kartor från 1500-talets träsnitt till våra dagars satellitbilder. Verket heter "Charting Louisiana: Five Hundred years of Maps". Priset är 95 dollar och rekommenderas varmt.

historiska hus som är öppna för allmänheten finns det gott om i New Orleans. Här är några exempel; de finns alla som egna uppslagsord.

- Madame John´s Legacy (ev 1730/1788)
- Old Ursuline Convent (1745-1752)
- Merieult House (1792), se Historic New Orleans Collection
- Pitot House (1799)
- Beauregard-Keyes House (1826)
- Hermann-Grima House (1831)
- 1850 House (1850)
- Gallier House (1857)
- Longue Vue House (1942)

hjulångare, se ångbåt.

Hogan Jazz Archive, Tulane University, Jones Hall, 6801 Freret Street, ett forskningsbibliotek för alla som är seriöst intresserade av jazzens historia. Här finns t ex mycket material om Jelly Roll Morton, massor av gamla 78-varvare (jodå - det går att få lyssna på svåråtkomliga inspelningar), fotografier, affischer m m. Normalt öppet vardagar 09.00-16.45. Webbplats med e-postadresser om du vill komma i kontakt med arkivet: www.tulane.edu/~lmiller/JazzHome.html

Holiday Inn, 330 Loyola Avenue, ligger tre kvarter från Canal Street. På utsidan, på den vägg som vetter mot Uptown, finns en gigantisk, 45 meter lång klarinett. Den ska erinra betraktarna om att New Orleans är jazzens födelsestad.

House of Blues, 225 Decatur Street, öppnades 1994. Namnet är något missvisande. Här spelas även rock, jazz, country, soul, funk m m av allt från lokala förmågor till turnerande världsstjärnor. Restaurangen serverar förvånansvärt prisvärda rätter med lokal anknytning. På söndagar finns en gospel brunch - rekommenderas. Webbplats www.hob.com/venues/clubvenues/neworleans

House of the Rising Sun heter en låt som i mitten av 1960-talet blev genombrottet för popgruppen The Animals. Många hade dock tidigare spelat in låten, bl a Nina Simone, Odetta, Josh White och Lead Belly (som skrev/populariserade klassikerna The Midnight Special och Goodnight Irene).

Huset, som finns kvar på 826-830 St Louis Street, fick troligen sitt namn efter innehavaren, Madam Marianne (eller Elisabeth) LeSoleil Levant. Hon drev där mellan 1862 och 1874 en av stadens (på den tiden) många bordeller .

"There is a house down in New Orleans
They call the Rising Sun,
And it´s been the ruin of many poor girl
And me, oh, God, I´m one."

hurricane season infaller perioden juni-november. Tyvärr är New Orleans ett populärt mål för orkaner och svåra stormar. Skadorna kan bli omfattande och elektriciteten utebli rätt länge. Stormarna i sig är inte det värsta, vattenskadorna är värre. Tänk på att större delen av staden ligger under vattennivån och att staden dessutom är omgiven av stora sjöar och hav.

En tropical storm utmärks av vindhastigheter på 39-74 mph medan en hurricane/tropical cyclone har en hastighet på 75 mph eller mer samt blåser i stora spiraler runt ett relativt lugnt centrum. En läsvärd och gratis Hurricane Tracking Map and Emergency Guide finns hos butikskedjan Walgreens.

Hurricane, se Pat O´Brien´s.

hush puppies, knaprigt friterade bollar av majsmjöl, vetemjöl, bakpulver, mjölk, lök och kryddor som äts till stekt fisk eller som drinktilltugg. Namnet lär komma av att man med dem tystade hungriga och skräniga hundar efter dagens jakt. /HS/

husrum i New Orleans, pröva t ex www.travelnow.com/index.jsp eller www.bokahotell.se Se även bed and breakfast. Vill du hyra en lägenhet för två i French Quarter? Skicka ett e-brev till mig, jag har en bra kontakt.

hustyper - Louisiana och New Orleans uppvisar en bred variation vad gäller byggnation. De första franska kolonisterna formade för sina hus ett träregelverk i enkel korsvirkesteknik av cypress och pinje och fyllde mellanrummen med lera - som armering användes spansk mossa eller djurhår. Dessa enkla enrumsboningar försågs med branta takkonstruktioner, täckta med blad från den lokala solfjäderspalmen - palmetto - som stod emot termitsvärmar, skyfall och mögel. Snart började lokalproducerat tegel att användas som väggfyllnad, en byggnadsteknik kallad brick-between-posts och som tydligt syns på Lafitte´s Blacksmith Shop, 941 Bourbon Street. Tegelstenarna täcktes utvändigt med murbruk för att hindra att fukt kröp in i huset. Byggnaderna vilade ofta på cementpelare för att lufta huset underifrån samt undvika översvämningar. Storbränderna i slutet av 1700-talet ledde till bestämmelser om att taken skulle utformas av brandsäkert material. Och nu är vi inne på vad som kallas Creole Cottage, vars storhetstid inföll under perioden 1790-1850.

På nätet finns många fina foton av denna hustyp, som vanligtvis är 1 eller 1½ plan med fyra rum utan farstu och korridorer. Taknocken på det gavelförsedda huset går parallellt med gatan, skorstenen är centrerad och ibland finns vindskupefönster. Helst ska man givetvis se husen på plats, ett fint exemplar hittar du på 1809 Dauphine Street. Hustypen är relativt vanlig i French Quarter, Faubourg Marigny, Bywater och längs Esplanade Ridge. Otaliga varianter finns längs kusten och benämns ibland Gulf Coast Cottage - vanligtvis är de försedda med en veranda, som sträcker sig längs hela huslängden.

Ett Creole Townhouse är 2 till 4 våningar med järnbalkong på andra och ibland tredje våningen. På bottenvåningen fanns kök och förråd medan vardags- och sällskapsrum låg på plan två och familjens sovrum på plan tre. Tjänstefolket fick hålla till på plan fyra, där värmen ofta var minst sagt besvärande. Gårdssidan innehöll ibland ett tvåvåningshus kallat garçonniere, avsett för äldre söner i familjen, manliga släktingar och gäster. The Pharmacy Museum på 514 Charters Street i French Quarter är ett exempel på denna byggnadsstil.

Shotgun house är en vanlig hustyp som finns enkelt eller dubbelt, med eller utan "camel back" och har blivit ett helt eget uppslagsord, se under bokstaven s.

hästdroska, se buggy ride.

I

Iberville, (Pierre le Moyne, Sieur d´Iberville), 1661-1706, Louisianas grundare, storebror till Bienville, som grundade New Orleans. Se historia.

internet, se turistinformation.

internetcafé finns på några ställen. Pröva t ex Internet Cafe på 621 Royal Street, ovanpå Royal Blend Coffee House. Moderna, snabba maskiner, öppet alla dagar i veckan. Utanför French Quarter finns ett utsökt internetcafé inrymt i Contemporary Arts Center på 900 Camp Street, som upplåter sina datorer i stort sett gratis.

Intracoastal Waterway är en kanal mellan Carabelle i Florida och Brownsville i Texas. Den västra delen beslöts redan 1925. Beslut om den totala sträckningen togs 1942, inte minst pga att tyskarnas ubåtar i Golfen torpederade minst 24 amerikanska handelsfartyg. Helt färdig blev Gulf Intracoastal Waterway 1949, då den invigdes med pompa och ståt. Kanalen gör det möjligt för transportfartyg att undvika Golfens inte minst under höstsäsongen besvärliga väderförhållanden. Samtidigt har kanalen medfört kraftiga ingrepp i de våtmarker som skyddar den egentliga kusten och en del miljöförespråkare förordar att kanalen och alla dess förgreningar borde läggas igen (vilket är lättare sagt än gjort).

invånarantal för New Orleans olika år - uppgifterna härom varierar från källa till källa. En förklaring är att kransområden vid skilda tidpunkter inkluderats eller exkluderats. Jag har genomgående valt att ange siffror för det område som administrativt utgjorde den egentliga staden New Orleans respektive år. Från 1960 redovisas även siffror inom parentes för Stor-New Orleans (Metro area). År 1721, dvs tre år efter stadens grundande, var antalet invånare ca 470 personer.

Invånare, avrundade siffror i tusental (1 000-tal) respektive år
År Antal År Antal
1769 3 1900 287
1785 5 1910 339
1797 8 1920 387
1810 17 1930 459
1820 27* 1940 495
1830 46 1950 570
1840 102 1960 628   (907)
1850 116 1970 593   (1047)
1860 169** 1980 558   (1304)
1870 174 1990 497   (1239)
1880 216 2000 485   (1338)
1890 242 2010
* varav 14 vita, 7 slavar, 6 fria färgade
** varav 145 vita, 13 slavar, 11 fria färgade

Irish Channel kallas ett svårdefinierat område mellan Garden District/Magazine Street och Mississippi. Som undre och övre gräns anges ibland Howard Ave och Louisiana Ave. New Orleans har alltid attraherat irländare; många kom då potatisskördarna slagit fel på 1840-talet och bosatte sig längs Adele Street, som var medelpunkt i distriktet. Idag bor i huvudsak afrikan-amerikaner och kubaner i området.

J

Jackson Brewery (and the Millhouse), även kallat Jax Brewery, 620-24  Decatur Street, var 1891-1974 ett bryggeri som producerade Jax Beer. Det vita, slottsliknande komplexet omvandlades 1984 till shoppingcenter med ett 70-tal affärer och restauranger. Utöver det rika och varierande utbudet av mer eller mindre nödvändiga produkter finns här en av The Quarter´s sällsyntheter - offentliga toaletter, som dessutom är synnerligen välskötta.

Jackson Square, tidigare Place d´Armes på franska och Plaza de Armas på spanska, fick sitt nuvarande namn 1851 för att hedra Andrew Jackson, hjälten från slaget om New Orleans 1815. På årsdagen av slaget den 8 januari samlas dignitärer till högtidliga ceremonier vid statyn och i katedralen. Ryttarstatyn, den första i USA (och där hästen dessutom endast står på bakbenen, vilket är ovanligt i statysammanhang), är skulpterad av Clark Mills och väger tio ton. Statyn ser ut att vara i ett stycke men består av ett 60-tal gjutna delar, sinnrikt sammansatta med järnkilar. Efter att staden intagits av Unionens styrkor 1862 lät general Ben Butler rista in följande text på granitsockeln: "The Union must and shall be Preserved". Kopior av statyn finns i Washington D C och Nashville, Tennessee.

Parkdelen av torget härbärgerar magnolior, bananträd, jätteazaleor och andra subtropiska växter. I hörnen finns statyer som symboliserar årstiderna. Längs det omgärdande järnstaketet visar konstnärer upp sina alster, porträttmålare och spåmän av olika skolor erbjuder sina tjänster, musiker, trollkonstnärer, dansare och allsköns andra artister serverar ofta förvånansvärt proffsig underhållning. Vid flodsidan av torget kan du köpa en halvtimmes åktur med de berömda häst- eller mulåsnedroskorna genom French Quarter. Kuskarna berättar lika livfullt som osakligt om personer och händelser i husen som passeras.

Inte bara katedralen vid torget är värd en mässa (titta t ex på muralmålningen bakom altaret och på takmålningarna); samma gäller i stort sett alla husen runt torget: Cabildo, Presbytère, 1850 House, Café du Monde samt affärerna och näringsställena i Pontalba Buildings. Torget är fullt av liv och en naturlig utgångs- och återvändningspunkt för vandringar i Kvarteret.

Flytta dig gärna i tankarna tillbaka till den franska och spanska tiden - då var det idag prunkande torget i första hand ett dammigt exercisfält för soldater och milis. Här samlades man i nödlägen, här anslogs officiella kungörelser, här straffades offentligt kriminella och slavar, här passerade kyrkobesökarna på väg till mässan, här lossades fartyg vid kajen, som då låg i direkt anslutning till torget (innan floden ändrade sitt lopp).

Jackson, Andrew, se historia.

Jackson, Mahalia (Mahala), 1911-1972, gospelsångerska, född på Water Street i uptown New Orleans. Hennes far var predikant i Mount Moriah Baptist Church, där Mahalia redan som femåring sjöng i barnkören. Som barn lyssnade hon till och fascinerades av bluessångerskorna Ma Raineys och Bessie Smiths uttrycksfulla sätt att framföra sina bluessånger, vilket kom att sätta sina spår i hennes framtida sångstil. Hon kom dock att ägna sig så gott som uteslutande åt sakral musik.

År 1927 flyttade Mahalia till släktingar i Chicago och blev medlem i The Greater Salem Baptist Church där hon utmärkte sig genom sin kraftfulla röst. Hon blev snabbt leadsångerska och ingick även i sånggruppen The Jackson Brothers. Hon fick anbud på framträdanden i andra kyrkor och vid konserter och började göra grammofoninspelningar. Sitt stora genombrott hos den breda publiken fick Mahalia 1945 genom inspelningen av Move On Up A Little Higher som såldes i enorma upplagor.

Under 1960-talet engagerade Mahalia sig i The civil rights movement och blev en nära vän och supporter till Martin Luther King. Hon sjöng bl a vid president Eisenhowers 59-årsdag, John F Kennedys presidentinstallation och Martin Luther Kings begravning (1968). Hon gjorde flera europaturnéer och uppträdde i filmer med bl a Duke Ellington. År 1968 drabbades Mahalia av hjärtbesvär och hon dog den 27 januari 1972 av en hjärtattack. /SL/

jambalaya är på många sätt nationalrätten i det louisianska köket och ett arv från den spanska tiden; rätten påminner mycket om paella. Ordet kommer från franskans jambon, skinka (eller /och spanskans jamon) och afrikanska ya, ris och dessa ingredienser jämte den i alla recept ständigt uppdykande "heliga treenigheten", dvs grön paprika, gul lök och stjälkselleri, får anses vara obligatoriska ingredienser. Varje hushåll har sitt eget recept och i stort sett allt kan inkluderas i rätten. Tillsätts kycklingdelar blir det Chicken Jambalaya; räkor och andra skaldjur ger Seafood Jambalaya. Och har man i stort sett inget mer än basingredienserna blir det Po´ Mans Jambalaya.

jazz, se även New Orleans Jazz National Historical Park, en musikform som uppstod runt 1900 i New Orleans som en syntes av många stilar (afrikansk-amerikansk musik, blues, ragtime, marscher m m) - så långt är forskarna ense. Någon helt entydig definition av ordet finns dock inte; föga märkligt med tanke på att begreppet jazz omfattar så skilda stilarter som t ex New Orleans-jazz, dixieland, swing, bebop, cool, free form, fusion (jazzrock) m m. Varje ambitiöst uppslagsverk beskriver den från början amerikanska men numera internationella konstformen på sitt eget sätt. Honnörsord som genomgående används är stora inslag av improvisation, personligt uttryckssätt (eget sound), regelbunden/kraftfull rytm (svängkänsla), bestämd harmonik/form. Fats Waller, den kände jazzpianisten och sångaren, lär ha svarat så här på frågan om vad jazz är: ”If you have to ask, you will never understand anyway”.

Skriftligt är ordet jazz dokumenterat från ca 1915, till en början ofta stavat jass. En föga trolig förklaring till att z-stavningen snabbt slog igenom är att den tidens klottrare fann stort nöje i att på affischer och reklamskyltar stryka över och sudda bort bokstaven J i Jass. Många musiker gör anspråk på ”upphovsrätten” för musikformen, här några exempel:
- I invented jazz in 1902 (Jelly Roll Morton)
- King Bolden and myself were the first men that began playing Jazz in the city of dear old New Orleans (Willie G ”Bunk” Johnson)
- Here Lies the World´s First Man in Jazz (Nick LaRoccas gravsten i New Orleans)
- The Originator of Jazz (Emile ”Stalebread” Lacoumes gravsten i New Orleans)

Sölve Hultberg har skrivit ett antal uppsatser om jazzens historia, som finns på nätet - webbplats http://www.seniornet.se  - sen får du klicka dig fram. Här finns också en jazzfrågelåda, där du kan få svar på det mesta.

Jazz Archivist, The, halvårsvis utkommande tidskrift utgiven av The William Ransom Hogan Archive of New Orleans Jazz. Webbplats http://www.tulane.edu/%7Elmiller/JazzHome.html   /TM/

Jazz Fest, kortnamn på New Orleans Jazz & Heritage Festival.

Jazz Museum, se Old US Mint.

jazz på cd Signaturen NGA, dvs Nils Gunnar Anderby, har för nätversionen av ordlistan New Orleans från a till ö satt ihop följande lista med 200 förslag. Den uppräkning som finns i den andra, reviderade upplagan av pocket-boken Nyfiken på New Orleans är betydligt kortare och omfattar enbart jazzskivor. Denna betydligt mer omfattande redovisning borde egentligen heta musik från New Orleans på cd.

Listan är uppdelad på olika avdelningar enligt nedan. De kriterier som NGA använt är bra musik (inte enligt recensioner, rekommendationer etc utan enligt egen upplevelse) på cd, som går att få tag på i handeln och med anknytning till Louisiana eller New Orleans.

Finns dina favoriter med? Vad saknas, vad vill du ta bort? Hör gärna av dig med förslag och synpunkter (som behandlas varligt och bestämt).

Tjugo-och trettiotalen Blues Kammar-, konsertmusik Sidney Bechet
Revivalepoken Rhythm & Blues Musik från vårt århundrade Henry Red Allen
Brassband Gospel Lagniappe (se ordlistan!)
Modernare jazz Cajunmusik, zydeco Louis Armstrong

Tjugo- och trettiotalen
01. King Oliver's Creole Jazzband Retrieval RTR 79007
02. Louis Armstrong Hot Five and Seven JSPLOUIS100
03. Jelly Roll Morton vol 1-5 JSPJAZZBOX3
04. Jelly Roll Morton Commodore CMD 14032
05. Young Sidney Bechet Timeless CBC 1-028
06. Freddie Keppard Retrieval RTR 79017
07. Johnny Dodds JSP CD 319
08. Johnny Dodds New Orleans Stomp FROG DGF 39
09. Johnny Dodds Blue Clarinet Stomp FROG DGF 3
10. Johnny Dodds Paramount Recordings Black Swan BSCD-32
11. Jimmie Noone Apex Blues MCA GRP 16322
12. Oscar "Papa" Celestin/Sam Morgan Jazz Oracle BDW 800
13. New Orleans 1927-1929 "Sizzling The Blues" FROG DGF 5
14. Memphis Night Hawks and Chicago Rhythm Kings CYG 1001
15. Get Easy Blues Chicago 1928-1930 FROG DGF 9
16. Sonny Clay West Coast Jazz FROG DGF 53
17. Clarence Williams: The Columbia recordings vol 1 & 2 FROG DGF 14 & 17
18. The Original Dixieland Jazz Band 1917-1921 TimelessCBC 1-009
19. The Original Dixieland Jazz Band In London Retrieval RTR 79033
20. New Orleans Rhythm Kings Retrieval RTR 79031
21. Johnny DeDroit/The Arcadian Serenaders Retrieval RTR 79029
22. Oliver Naylor 1924-1925 Retrieval RTR 79008
23. Tony Parenti 1925-1929 "Strut Yo' Stuff" FROG DGF 4
24. New Orleans Owls/New Orleans Rhytm Kings/John Hyman FROG DGF 2
25. Halfway House Orchestra Jazz Oracle BDW 8001
26. New Orleans in The '20s Timeless CBC 1-014
27. Abe Lyman and His California Orchestra Timeless CBC 1-059
28. Sharkey Bonano 1928-1937 Timeless CBC 1-001
29. Bob Crosby's Bob Cats Swaggie CD's 501, 502, 503, 504
30. Louis Prima/Wingy Manone Mosaic Box MD6-217 (6 CD)
31. Irving Fazola ASV Living Era AJA 5279
32. Boswell Sisters collection vol 1-5 Nostalgia Arts NOCD 3302, 3003, 3021, 3010 & 3011

Revivalepoken
33. Mezz Mezzrow 1936-1939 Classics 694
34. Sidney Bechet 1938-1940 Classics 608
35. New Orleans Jazz Giants 1936-1940 JSPCD 336
36. New Orleans To Chicago The Forties GANNET CJR 1002
37. This Is Jazz vol 1-8 Jazzology 1026-1041
38. Bunk Johnson and His Superior Jazz Band Good Time Jazz GTJCD-12048-2
39. Bunk Johnson "King of the Blues" American Music AMCD-1
40. Bunk Johnson 1944 American Music AMCD-3
41. Bunk Johnson Plays Popular Songs American Mjusic AMCD-15
42. Bunk Johnson and His New Orleans Band Document DOCD-1001
43. Bunk Johnson Last Testament Delamrk DD 225
44. George Lewis Trios and Bands American Music AMCD-4
45. George Lewis with Kid Shots American Music AMCD-2
46. George Lewis Jam Sessions Storyville STCD 6019
47. George Lewis: Doctor Jazz Good Time Jazz GTJCD-12062-2
48. George Lewis: Hello Central… Delmark DD-201
49. George Lewis: The Oxford Series vol 17 (Jazz At Vespers) American Music AMCD-37
50. George Lewis: Kentucky 1955 American Music AMCD-39
51. George Lewis: The Complete Blue Note Recordings Mosaic Box MD3-132 (3 CD)
52. Kid Ory Creole Jazz Band 1944/1945 Good Time Jazz GTJCD-2022-2
53. Kid Ory: Portrait of the Greatest Slideman Ever Born UpBeat Jazz URCD 187
54. Kid Ory: The Complete Verve Sessions Mosaic Box MD8-189 (8 CD)
55. Papa Mutt Carey: Portrait of a New Orleans Master UpBeat Jazz URCD 176
56. Sweet Emma Barrett: The Bell Gal Riverside OJCCD-1832-2
57. Percy Humphrey's Crescent City Joymakers Riverside OJCCD-1834-2
58. Peter Bocage/Love-Jiles Ragtime Orchestra Riverside OJCCD-1835-2
59. Louis Cottrell Trio Riverside OJCCD-1836-2
60. Jim Robinson's New Orleans Band Riverside OJCCD-1844-2
61. Jim Robinson Plays Spirituals and Blues Riverside OHCCD-1846-2
62. Kid Thomas and His Algiers Stompers Riverside OJCCD-1833-2
63. Kid Thomas and His Algiers Stompers Riverside OJCCD-1845-2
64. Billie and DeDe Pierce: Blues and Tonks from the Delta Riverside OJCCD-1847-2
65. The Atlantic New Orleans Sessions Mosaic Box MD4-179 (4CD) (Young Tuxedo Brass Band/Eureka Brass Band/Paul Barbarin's Band/Punch Miller's Bunch/George Lewis Orch/Billie And DeDe Pierce Band/Jim Robinson
66. Wooden Joe Nicholas American Music AMCD-5
67. Baby Dodds Trio: Jazz A La Creole GHB BCD-50
68. Capt. John Handy's All-Star New Orleans Band -CTJC Concert- 2 vols Jazz Crusade JCCD-3073 & 3074
69. John Handy: The Very First Recordings American Music AMCD-51
70. The Basin Street Six : Complete Circle recordings GHB BCD-103
71. Johnny Wiggs Storyville records STCD 6009
72. Tom Brown and His New Orleans Jazz Band GHB BCD-3
73. Sharkey Bonano: "Live at the Perez Club" Storyville records STCD 6011
74. Recorded in New Orleans vol 1 & 2 Good Time Jazz GTJCD-12019 & 12020
75. Dreaming Down The River To New Orleans HHB BCD-138
76. Paul Barbarin's Jazz Band of New Orleans The Oxford series vol 15 American Music AMCD-35
77. Oscar "Papa" Celestin 1950s Radio Broadcasts Arhoolie Folklyric CD 7024
78. Lee Collins at the Club Hangover Broadcasts vol 1 & 2 Jazz Crusade JCCD-3056 & 3057
79. Benefit Night for Monk Hazel 1956 GHB BCD-143 (2 CD)
80. Kid Howard's New Orleans Band 1962 American Music AMCD-92
81. Kid Howard's Olympia Band & Sam Morgan Revisited American Music AMCD-58
82. Kid Howard's La Vida Band American Music AMCD-54
83. Punch Miller Delegates of Pleasure American Music AMCD-57
84. DeDe Pierce and His New Orleans Band 1963/ Billie and DeDe Pierce 1960 American Music AMCD-64
85. Kid Thomas: Sonnets From Algiers American Music AMCD-53
86. Kid Thomas Band at The Tip Top 1957 American Music AMCD-97
87. Willie Pajeaud's New Orleans Band 1955/Kid Thomas Dixieland Band 1957 504 records 504CD31
88. John Casimir's Young Tuxedo Jazz Band American Music AMCD-61
89. New Orleans Ragtime Orchestra Grace and Beauty Delmark DD-214
90. New Orleans Ragtime Orchestra GHB BCD-210
91. Opening Night at Preservation Hall: Emile Barnes Louisiana Joymakers American Music AMCD-85
92. Lil Hardin Armstrong and Her Orchestra Riverside OJCCD-1833-2
93. Raymond Burke and Cie Frazier with Butch Thompson in New Orleans 504 records 504 CDS 27
94. Barry Martyn's Legends Of Jazz GHB BCD-338
95. Heritage Hall Jazz Band: Cookin' GHB BCD-287
96. The New Orleans Statesmen GHB BCD-313

Brassband
97. Bunk's Brass Band American Music AMCD-6
98. Original Zenith Brass Band 1946/Eclipse Alley Five/Avery-Tillman Band American Music AMCD-75
99. Eureka Brass Band 1951 American Music AMCD-70
100. Eureka Brass Band in rehearsal 1956 American Music AMCD-111
101. The Gibson Brass Band of New Orleans 1963/64 American Music AMCD-96
102. Eagle Brass Band of New Orleans "The Last of the Line" GHB BCD-170
103. Olympia Brass Band ProJazz CDJ736
104. The Dirty Dozen Brass Band plays Jelly Roll Morton Columbia CK 53214
105. Rebirth Jazz Band "Here To Stay" (insp 1984) Arhoolie CD 9002
106. Tremè Brass Band "Gimme my Money Back" (insp 1995)Arhoolie CD 417
107. Andrew Hall's Society Brass Band: New Orelans Jazz is alive in 2000 GHB BCD-402

Modern jazz
108. Ellis Marsalis Piano in E Rounder records 2100
109. Ellis Marsalis: A Night At Snug Harbor, New Orleans Evidence ECD 22129-2
110. Wynton Marsalis Septet: Citi Movement Columbia 473055
111. Nicholas Payton "Gumbo Nouveau" Verve 531199-2
112. Leroy Jones "Mo' Cream From The Crop" Columbia CK 66628

Blues
113. Esther Bigou/Alberta Brown m.fl Document DOCD-5489
114. Lizzie Miles American Music AMCD-73
115. Lonnie Johnson Losong Game Prestige/Bluesville OBCCD-543-2
116. The Greatest Songsters 1927-1929 Document DOCD-5003
117. Snooks Eaglin New Orleans Sreet Singer Storyville STCD 8023
118. Snooks Eaglin That's All Right Prestige/Bluesville OBCCD-568-2
119. Snooks Eaglin Country Boy In New Orleans Arhoolie CD 348
120. New Orelans Blues EPM Blues Collection 157612
121. Pleasant Joseph Cousin Joe complete recordings vol 1-3 Blue Moon BMCD 6001, 6002, 6013
122. Blue Lu Barker 1938-1939 Classics 704
123. Champion Jack Dupree 1945-1946 The Joe Davis Sessions Flyright CD 22
124. Champion Jack Dupree 1960 New Orleans Barrelhouse Magpie PYCD 53
125. Champion Jack Dupree Blues From The Gutter Atlantic 7567-82434-2
126. Little Brother Montgomery Goodbye Mister Blues Delmark DE-663
127. Huddie Ledbetter Lead Belly Legacy vol 1-3 Smithsonian/Folkways SFCD 40044, 40045, 40105
128. Country Negro Jam Session Arhoolie CD372

Rhythm & Blues
129. Getting' Funky - The Birth of New Orleans R & B Properbox 28 (4 CD) Champion Jack Dupree, Professor Longhair, Archibald, Dave Bartholomew, Paul Gayten, Smiley Lewis, Roy Brown, Fats Domino, Larry Darnell, Chubby Newsome, Alma Moody, Joe "Mr. Google Eyes" August
130. Professor Longhair Mardi Gras In Baton Rouge Rhino/Bearsville R2 70736
131. Antoine "Fats" Domino - They Call me The Fat Man - The Legendary Imperial Recordings EMI-E2-7-96784-2 (4 CD-100 inspelningar)
132. Lloyd Price: Lawdy! Specialty SPCD-7010-2
133. Hue Smith and Friends Pitta Pattin' Charly 225
134. Slim Harpo Shake Your Hips ACE Excello CDCHD 558
135. Allen Toussaint The complete "Tousan" sessions Bear Family BCD 15641
136. Dr. John Goin' Back To New Orleans Warner Bros 7599-26940-2

Gospel
137. Mahalia Jackson - How I Got Over The Apollo Sessions 1946-1954 West Side WESX 303 (3 CD)
138. Mahalia Jackson Gospels, Spirituals & Hymns Columbia 468663-2 (2 CD)
139. Mahalia Jackson vol 2 Columbia 471542-2 (2 CD)
140. Bessie Griffin and The Gospel Pearls Epic/Legacy EK 65198
141. New Orleans Gospel Quartets 1947-1956 504 records CD81
142. Blind Willie Johnson - the complete recordings ColumbiaLegacy 472190-2 (2 CD)
143. Sister Elizabeth Eustis - Walk With Me Delmark DD-737
144. Annie Pavageau and the Morning Star Choir Southland SCD-1001
145. King Louis H. Narcisse - It Is So Nice To Be Nice Gospel Treasures Records OLN-2001

Cajunmusik, zydeco
146. Cajun and Creole Music 1934-1937 vol 1-2 The Alan Lomax Collection Rounder 1842 & 1843
147. Cajun vol 1. Abbeville Breakdown 1929-1939 Columbia/Legacy 467250
148. Dennis McGee 1929-1930 Yazoo 2012
149. Nathan Abshire - The Great Cajun Accordionist Ace CDCHD 401
150. Nathan Abshire featuring the Balfa Brothers ACE CDCHD 329
151. Hackberry Ramblers Early Recordings 1935-1950 ArhoolieCD 7050
152. Luderin Darbone's Hackberry Ramblers "Jolie Blonde" Arhoolie 399
153. Harry Choates "Devil in the Bayou" Bear Family BCD16355 BH
154. Beausoleil with Michael Doucet "Allons A Lafayette & More! Arhoolie 308
155. Beausoleil with Michael Doucet "Hot Chili Mama" Arhoolie 5040
156. Clifton Chenier "60 minutes with the King of Zydeco" Arhoolie 301
157. Clifton Chenier "Bogalusa Boogie" Arhoolie 347
158. Zydeco "The Early Years" Arhoolie 307
159. Zydeco Champs Arhoolie 328

Kammar-, konsertmusik
160. Louis Moreau Gottschalk - piano music vol 1-5 Philip Martin, piano Hyperion CDA66459, 66697, 66915, 67118 & 67248
161. Louis Moreau Gottschalk A Night In The Tropics Naxos 8.559036
162. Louis Moreau Gottschalk: A Night In The Tropics New World Records 80208
163. Edmond Dédé Naxos 8.559038
164. Creole Classique - Musik for a New Orleans Soirée Gumbo 8319
165. William Russell: Made in America Essential Music Mode 34

New Orleans-musik från vårt århundrade
166. Stanton Moore: Flyin' The Koop Blue Thumb -Verve 314 549 788-2
167. Chris Ardoin and Double Clutchin': Life J & S Records JS-6106
168. The Red Stck Ramblers: Louisiana Radio Records CD 5883
169. Troy Andrews: Trombone Shorty's Swingin' Gates Louisiana Red Hot Records LRHR 1156
170. Snooks Eaglin: The Way It Is Money Pit records MPR-1111
171. Bluerunners: Le Grand Bleu Louisiana Red Hot Records LRHR-1137
172. Joe Nadeau: Burning Sands Louisiana Red Hot Records LRHR-151
173. Astral Project: Big Shot Atral Project APR2002
174. Anders Osborne and Big Chief Monk Boudreux: Bury The Hatchet Shanachie SH 5747
175. Bo Dollis and The Wild Magnolias : 30 years..and still wild! AIM records 5012 CD
176. John Cleary and the Absolute Monster Gentlemen Basin Street records BSR 0901-2
177. Eric Lindell Sparco records 2002
178. Tab Benoit: Wetlands Telarc CD-83530
179. Mike West: New South Squirrell/Binky records 1031
180. Tom McDermott and Evan Christopher: Danza STR Digital records
181. The Dirty Dozen Brass Band: Medicated Magic Rope A Dope records 7567-93120-2
182. Dwayne Dopsie & The Zydeco Hellraisers :Now It Begins I Vibe Life records
183. Friendly Travelers Search My Heart Rampart Street Music 100-025

Lagniappe
184. Hank Williams: Hillbilly Hero Properbox 39 (4 CD)
185. Muggsy Spanier in New Orleans American Music AMCD-109

Louis Armstrong
186. Louis Armstrong vol 1-9 1935-1949 Ambassador CLA 1901-1909
187. Louis Armstrong Plays W.C. Handy Columbia/Legacy CK 64925
188. Louis Armstrong A Musical Autobiography vol 1-3 Verve 543822-2 (3 CD)
189. Louis Armstrong and Ella Fitzgerald complete on Verve Verve 537284-2 (3 CD)
190. LOUIS Armstrong I've Got The World On A String/Louis Under The Stars Verve 559831-2

Sidney Bechet
191. Sidney Bechet vol 4 1940 Classics CD 619
192. Sidney Bechet : Runnin' Wild Blue Note 21259
193. Sidney Bechet Jazz Classics vol 1 & 2 Blue Note 789384 & 789385
194. Mezzrow-Bechet Quintet-Septet vol 1-2 GHB BCD 501/502/503/504/505 (5 CD)
195. Sidney Bechet : En concert 1957/1958 Europe1 RTE 1003-2

Henry "Red" Allen
196. The Luis Russell Story 1929-1934 Retrieval RTR 79023 (2 CD)
197. Henry Red Allen and His New York Orchestra 1928-1930 JSP 3403 (2 CD)
198. Henry Allen-Coleman Hawkins 1933 HEP CD 1028
199. Henry Allen Collection vol 1-6 Collector's Classics COCD 1, 2, 10, 15, 23 & 24
200. Henry "Red" Allen and His Quartet Live 1965 Storyville records STCD 8290

/NGA/

Jazz Walk of Fame kallas en promenadväg i Algiers på västbanken, från färjeläget och upriver längs leveen till De Armas Street. Längs gångvägen på knappa kilometern finns gatlyktor i French Quarter-stil, var och en tillägnad en lokal jazzmusiker. En representativ skivinspelning av denne ska kunna avnjutas vid stolpen med hjälp av sofistikerad elektronisk teknik. Våren 2004 var det hela klart men tyvärr är bänkar, lyktor och bandspelare utsatta för ständig vandalisering och tekniken fungerar sällan. Som sig bör hedras Louis Armstrong med den första stolpen - vid stigens början finns även en staty av honom, tillverkad och skänkt av Blaine Kern´s Mardi Gras World. Läs texten på sockeln; en suverän sammanfattning av och hyllning till denne jazzens störste gigant.

Tillägg i november 2003:
Ibland är det skönt att få fel. Jag trodde aldrig att Jazz Walk of Fame i Algiers skulle bli klar. Men tack vare en betydande donation av Mrs Jeri Nims till minne av hennes avlidne make har nu det 1,5 miljoner stora dollarprojektet förts i hamn. Den sedan länge färdiga, betonglagda vandringsleden på krönet av leveen från Algiers färjeläge och ca en kilometer uppströms har försetts med 61 traditionella lyktstolpar à la French Quarter. Trettio av dem hedrar varsin jazzmusiker. Genom att trycka på en knapp på respektive stolpe spelas musik som associeras med musikern. Först i raden är Louis Armstrong - givetvis med West End Blues. Därpå följer Henry "Red" Allen, Danny Barker etc (en fullständig lista presenterar jag efter egen inspektion i mars nästa år - endast 15 "bandspelare" lär än så länge vara på plats). Intill färjeterminalen finns vidare en staty av Satchmo, skapad av Blaine Kern´s företag Mardi Gras World, som ligger vid gångstigens slut och omfattar jättelika hangarer (där karnevalsflottarna tillverkas, ordlistan). Hoppas att denna Armstrongstaty bättre än den i Louis Armstrong Park "fångar hans själ". Planer finns på att utvidga gångstigen nedströms och där hylla musiker med andra idiom än jazzen. Alla som besöker New Orleans tycks ha fått ytterligare ett utflyktsmål.

Jazzens Museum i Strömsholm öppnades 1999 och är Europas enda jazzmuseum. Såväl de permanenta som de speciella utställningarna är mycket ambitiösa och det förvånar föga att museet fått såväl fina utmärkelser som EU-pengar. Äran tillkommer i första hand Rolf Carvenius och Björn Bärnheim. Konsertverksamheten på somrarna imponerar liksom den Louisiana-inspirerade maten. Telefon 0220-433 30, webbplats http://www.jazzmuseum.com/

Jean Lafitte Historic National Park på 419 Decatur Street är ett fynd för dem som vill lära sig mer om New Orleans och flod- och deltaområdet. Här finns en pedagogisk utställning och ett bra urval av faktaspäckade böcker, kartor och planscher. Men bäst är att du här kan anmäla dig till de guidade turer (gratis) i French Quarter som leds av rangers. Hela French Quarter är faktiskt en del av Louisianas enda nationalpark - och nog är det symptomatiskt att den inte uppkallats efter någon statsman eller kulturpersonlighet utan efter en pirat. Det finns också en Barataria Unit of Jean Lafitte National Historic Park, ca 45 minuters bilresa från New Orleans, där du kan studera ett ursprungligt swampland genom att vandra längs iordningställda vandringsleder. Där går också att hyra kanot, med eller utan guide.

På Decatur-enheten ordnas dagligen föreläsningar i diverse ämnen, t ex Mississippi och dess betydelse för staden, husbyggnadsstilar, språkbruket i New Orleans etc. De kombineras ofta med en kort promenad i French Quarter. Gratis och mycket lärorikt. I utställningsdelen demonstreras Louisianas rika musikutbud. Via högtalare och en monitor kan du njuta av brassband, folkmusik i form av cajun och zydeco, jazz, gospel och rhythm and blues. Vidare visas på begäran en utsökt film, "Mississippi in Motion", åtta minuter lång.

Jim Crow-lagar kallades de rasåtskillnadslagar som huvudsakligen infördes i sydstaterna under senare delen av 1800-talet. Jim Crow var en allmänt nedsättande benämning på en afrikan-amerikan (se minstrel show).

Sommaren 1892 trotsade medvetet den färgade kreolen Homer Adolph Plessy (1862-1925) en lag från 1890 i Louisiana om separata kupéer för vita och färgade på tågen i delstaten genom att helt sonika slå sig ner på en plats för "whites only". Plessy arresterades och dömdes i det berömda målet Plessy v Ferguson. Det fällande utslaget överklagades till Högsta domstolen som dock 1896 godkände den tidigare domen och därmed definitivt stadfäste principen "åtskilda men lika". Först 1954 förbjöd Högsta domstolen rasåtskillnad i skolorna, vilket ledde fram till medborgarrättslagar 1964-1968.

"In 1896 New Orleans shoemaker Homer Plessy asked the Supreme Court whether the U S Constitution meant what it said - and he lost." (Keith Weldon Medley) Plessy fick böta 25 dollar, han dog 1925 och begravdes på St Louis Cemetery #1.

Johnson, "Bunk", Willie Geary, 1879-1949, trumpetare. Startade tidigt med kornett och blev redan som femtonåring medlem av Adam Oliviers Band. Han påstår sedan att han spelade med Buddy Bolden, en uppgift som man definitivt inte nått consensus om. Vidare med Billie Marreros Superior Band, ca 1910, som innehöll Peter Bocage och Louis Nelson. Sedan med Eagle Band under ledning av Frankie Dusen. Lämnade N´Awlins 1914 och for runt med olika cirkusar och minstreluppsättningar fram till 1931. Osäkert om han var utomlands, som han ibland själv påstod. Var med Evan Thomas på katastrofspelningen 1932, då Thomas mördades och enligt sägnen Bunks kornett blev krossad i tumultet. Tandproblem omöjliggjorde fortsatt kornettspel. Spelade lite tuba i New Iberia. Var periodvis med i The Banner Band. Träffade Louis Armstrong på genomresa i New Iberia 1938. Blev sugen att börja spela igen. "Återupptäcktes" av Bill Russell 1939. Skaffade en erbarmlig kornett (och en trumpet) och började öva. I juni 1942 återsåg han New Orleans igen och gjorde sina första kommersiella skivor med ett band som snabbt plockades ihop. Historiska inspelningar på Grunewalds pianolager på Baronne Street, Uptown. For sedan till västkusten, ditlockad av Rudi Blesh. Anslöt sig till Lu Watters Yerba Buena Jazz Band. Gjorde inspelningar. Åter till New Orleans 1944 och fler inspelningar, nu på Bill Russells skivmärke American Music. For till New York med George Lewis, Jim Robinson m fl 1945 för ett längre engagemang på Stuyvesant Casino. Gjorde inspelningar för Victor och Decca. I december 1947 gjorde entusiasten Harold Drob de sista inspelningarna med Bunk, som då fick välja sina medmusiker (Garvin Bushell cl, Ed Cuffee tb, Danny Barker g, etc). Sessionen kom att kallas The Last Testament. Bunk återvände till New Iberia där han avled i sin andra (möjligen tredje) stroke den 7 juli 1949. /CR/

julgranar återanvänds numera och drar genom "Parish Coastal Wetlands Restoration Program" sitt strå till stacken i kampen mot den stadigt ökande erosionen och medföljande landförluster (se våtmarker). Sedan 1989 bygger man i Louisianas kustkommuner fållor av parallella staket med några meters avstånd (brush fence eller pen) och som sedan fylls med insamlade julgranar, vilka förankras med snören mellan staketens övre reglar. Metoden är mest effektiv i områden med grunda vatten på upp till en dryg halvmeter. Fållorna reducerar effektivt vågrörelserna och därmed erosionen, fångar upp sediment, bidrar till att växtlighet lättare får fäste bakom staketen och bildar värdefulla "rev" för fiskar och skaldjur. Härtill kommer den pedagogiska effekten i form att en ökad medvetenhet om den katastrofala minskningen av våtmarkerna med negativa återverkningar i en storleksordning som är svår att föreställa sig. Fram till 2001 har 1,4 miljoner granar samlats in och använts, varav 50 stycken år 1996 från president Clinton och Vita Huset.

Julia Street i Warehouse/Arts District är känd som Gallery Row. När hyrorna i French Quarter steg flyttade många moderna konstgallerier hit och gatan, uppkallad efter en free woman of color, är tveklöst pulsådern i Arts District.

K

Kaintocks (även Kaintucks) var "de fina" kreolernas öknamn på de råa sällar från Kentucky, som på sina flatboats och keelboats forslade varor till New Orleans. Termen kom senare att omfatta samtliga "vilda, djuriska och ouppfostrade amerikaner" från Mississippi-Ohio-dalen.

kajunernas historia - se även Acadia och cajun:
Efter att Columbus hade (åter)upptäckt Amerika började europeiska stater att kolonisera den nya världen, i första hand England, Frankrike, Spanien, Portugal och Holland. Ofta hävdade länderna oinskränkt rätt till samma landområden och stridigheter och regelrätta fältslag om dem pågick ständigt. Redan 1604 anlände en grupp fransmän till New Brunswick men flyttade året därpå till Acadia, dvs nuvarande Nova Scotia, som betyder Nya Skottland och fick sitt nuvarande namn när skottar och engelsmän långt senare tog över området.

Acadia kallades länge även Arcadia, L´Acadie och Cadie - föga förvånande benämndes dess franska invånare för cajuns. De brukade framgångsrikt den näringsrika jorden och avundsjuka engelsmän attackerade ständigt sina grannar, första gången 1613. Eftersom engelsmännen inte hade någon framgång vad gällde jordbruk och boskapsskötsel var de beroende av fransmännens odlingar och hindrade dem med våld från att flytta. Men 1755 hade engelsmännen fått förstärkningar och allt större makt och förberedde ett anfall på fransmännen. Den officiella förklaringen var att kajunerna vägrade svära England trohet, vilket i praktiken hade inneburit att dessa tvingats bli engelska undersåtar och byta religion.

Sommaren 1755 samlade engelsmännen trupper och fartyg runt Acadia - målet var att driva bort fransmännen och samtidigt komma över deras uppskattningsvis 43 000 nötkreatur, 48 000 får, 23 000 grisar, 3 000 hästar och mängder av spannmål och andra grödor. När skörden var bärgad slog man till och den 4 september påbörjades bortförandet av uppskattningsvis 10-18 000 cajuns. Män och kvinnor tvingades ombord på separata skepp, endast ett fåtal lyckades fly. Några av fartygen sjönk, besättningen tog livbåtarna och lät fångarna drunkna. De som överlevde denna skräckfyllda transport dumpades längs östkusten från Massachusetts till Georgia, några få fartyg seglade till västindiska öarna. Kajunernas hus stacks i brand och fullbordade den grymma landsförvisningen. Förvisningsåret 1755 var Louisiana fortfarande franskt och det finns motstridiga uppgifter om att några få cajuns redan 1756 här fick en fristad. Helt säkert är att från och med 1764 anlände de i tusental - men då hade Louisiana blivit spanskt. Men de flesta i området talade franska och tillhörde den katolska kyrkan. Kajunerna kände sig snabbt hemma i träsk- och präriemarkerna sydväst om New Orleans och saknade inte alls de kalla vintrarna i Nova Scotia. De fällde träd, byggde hus och tätade väggarna med lera, som armerades med hjälp av spansk mossa. Jorden var näringsrik och tillät odling av det mesta, fisk och skaldjur fanns i överflöd och jakt på fågel, hjort, kanin drygade ut kosthållet. Många blev genom idogt arbete välbeställda, barnkullarna stora och cajuns befolkade snart hela sydvästra Louisiana. Föga förvånande är franska namn på städer, floder etc legio inom området: Bayou Terrebonne, Breaux Bridge, Thibodeaux, Bayou Serpent.

Musiken spelade och spelar en stor roll i kajunernas samhällen. Till en början sjöng de sånger medtagna från gamla Acadia, av vilka många säkert var hämtade från Frankrike - flera av texterna handlar om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor - yrkesgrupper som lyste med sin frånvaro i den nya världen. Danskonsten stod också högt i kurs och i brist på barnvakter togs småttingarna med till danserna, som ofta ägde rum i särskilda hus. Ungarna blev trötta och somnade så småningom och än idag kallas dessa danstillställningar för fais do-do - "få att somna"; do-do är barnspråk för dormir, sova.

Varför dragspelet blivit cajunmusikens speciella instrument är inte helt klarlagt. Det diatoniska spel som används uppfanns 1829 i Wien och spreds snabbt i Tyskland. Immigranter härifrån tog med sig spelet till USA - många tyskar kom till Louisiana; kajunerna lärde sig att spela instrumentet och gjorde det till "sitt". Under lång tid importerade cajuns sina spel från Tyskland, idag är de själva skickliga och eftersökta instrumenttillverkare. Föga känt är att cajuns i samband med amerikanska frihetskriget 1775-1781 fick en viss hämnd på engelsmännen. De tretton ursprungliga amerikanska kolonierna på Atlantkusten fick nämligen hjälp av Spanien för att erhålla självständighet. Louisiana hade blivit spanskt 1762 och guvernör Galvez stödde på alla sätt de amerikanska frihetssträvandena och många cajunsoldater deltog framgångsrikt i krigshandlingar med syftet att fördriva engelska trupper från Mississippidalen.

karneval, uppsluppna fester och festtåg som föregår fastan, främst i katolska länder, där man i varje fall firat sedan 1100-talet. Ordet kommer troligen från ”carne-levare”, ta bort kött (under fastan) eller farväl kött! De idag mest kända karnevalerna går av stapeln i Rio de Janeiro och New Orleans, se Mardi Gras.

kartor över staden och omgivningarna för turistbruk finns gratis på hotell, turistbyråer m fl platser. Ofta är dessa reklamkartor försedda med rabattkuponger till diverse sevärdheter. De täcker alla vanliga behov - men vill du ha mer detaljerade kartor har bokhandlarna ett utsökt sortiment till bra priser. På internet finns dessutom mängder av kartor. Vill du ha en översiktskarta över staden samt en detaljerad över French Quarter, pröva då länken "maps" på http://http://www.nawlins.com/. Den stora kartbokhandeln är De Ville Books, 344 Carondelet Street. Historiska kartor finns hos The Centuries, 517 St Louis Street.

Katrina hette en orkan som på måndagsmorgonen den 29 augusti 2005 drabbade bl a New Orleans. En obligatorisk utrymning av staden ledde till att ca en miljon människor lämnade området. Eftersom orkanens centrum passerade något längre österut än beräknat var slutfacit för New Orleans på måndagskvällen "synnerligen allvarligt läge men trots allt ingen katastrof". Den kom på tisdagen när skyddsvallarna längs Industrial Canal och avvattningskanalerna mot Lake Pontchartrain brast på åtta ställen och lade 80 procent av staden under vatten och enligt Aaron Neville skapade en "toxic gumbo". Med stor möda täpptes de upprivna hålen i leveerna provisoriskt igen och vattnet kunde börja pumpas ut. Lördagen den 24 september slog orkanen Rita till, i första hand mot gränslandet Louisiana/Texas - men vindarna var så kraftiga att några av de lagade vallarna än en gång brast. I slutet av oktober hade vattnet pumpats ut, totalt en kubikkilometer eller en tredjedels Hjälmare.

Katrina är USA:s största naturkatastrof i modern tid och dess följder kan ännu inte överblickas. Antalet döda i Louisiana blev drygt 1 100 personer mot ett tag befarade tio gånger så många. De materiella skadorna kan ännu inte överblickas, totalt vattenskadades över 200 000 hus. Antalet översvämmade bilar är osäkert men beräknas till minst 350 000. Uptown och French Quarter klarade sig dock i stort från vattenskador. Ett unikt bildspel kallat "5 dagar med Katrina" finns på Katrina.

Katrina korsade Florida strax norr om Miami den 25 augusti 2005 i form av en kategori 1-storm på en femgradig skala, där 5 är högst. Den fortsatte över Mexikanska bukten och ökade snabbt i styrka till kategori 5. Den 29 augusti fick orkanen landkänning vid kuststaden Buras i Louisiana som kategori 4 och när den nådde New Orleans-området hade styrkan reducerats till kategori 3 - vilket räckte för att få stadens skyddsvallar att rämna med känt resultat som följd. Före Katrina hade staden New Orleans runt 470 000 invånare, i december 2005 var siffran 75 000 (avser nattetid, på dagen dubbelt så hög). I stor-neworleans, Metropolitan New Orleans, som omfattar Orleans och sex andra parishes, fanns tidigare 1,3 miljoner invånare.

Kategori 1 - vindstyrkor på 33,0-42,8 meter i sekunden; kategori 2 42,9-49,5; kategori 3 49,6-58,5; kategori 4 58,6-69,2; kategori 5 över 69,2.

Kein, Sybil, poet, musiker, sångerska och historiker har ägnat många års forskning åt att dokumentera det kreolska arvet i New Orleans. År 2000 gav hon ut "Creole - The History and Legacy of Louisiana's Free People of Color" (Louisiana State University Press). Det är en samling essäer med bidrag av många seriösa forskare. Högt rekommenderad.

Låt mig slå ett slag för hennes senaste cd, nämligen "Gardenias y Rosas". Den innehåller 17 nummer, de allra flesta skrivna av Ms Kein. När hon på 1980-talet fördjupade sig i det spansk-karibiska inflytandet på Louisianas creolekultur bestämde hon sig för att i stället för den vanliga vetenskapliga uppsatsen skriva ett antal sånger som var och en skulle kunna sjungas på spanska, franska, Louisianacreole, kreyol och engelska. Noter och text till sångerna finns i boken "Gumbo People: Poésie Creole de la Nouvelle Orléans" (Margaret Media Inc, New Orleans 1999) De allra flesta sångerna hämtar sin inspiration från 1800-talets creolekultur, men där finns också "Jazz Serenade" från hennes jazzmusical " Didn't He Ramble". Den intresserade rekommenderas att gå in på hennes webbplats www.margaretmedia.com där boken och hennes cd:ar kan beställas. Snart hemmen i Sverige ljuda av creolerytmer!   /NGA/

Kellin, Orange (Kjellin, Örjan), född 1944, klarinettist. Medlem i det klassiska svenska New Orleans-bandet The Imperial Band under tidigt 1960-tal (där även Lars Edegran var med). For till New Orleans för ett par månaders vistelse 1966. Stannade kvar där tills han i slutet av 1990-talet flyttade till New York. Medlem av New Orleans Ragtime Orchestra. Startade New Orleans Joymakers, Blue Serenaders m m. En synnerligen etablerad musiker i Crescent City och numera även i New York, där han nu har sin bas. /CR/

Kern, Blain är stortillverkare av karnevalsflottar och skapare av Blain Kern´s Mardi Gras World (se detta ord). Han är också kapten för Krewe of Alla (ALgiers, LouisianA), en av de många Mardi Gras-organisationerna.

Ketchens, Doreen "Queen Clarinet" är tveklöst gatumusikanternas drottning i New Orleans. Tillsammans med maken Lawrence Ketchens "King Tuba", båda klassiskt skolade, spelar hon dagligen framför Cabildo på Jackson Square; endast dåligt väder och turnéer kan stoppa hennes band från att underhålla imponerade turister. Webbplats http://www.doreensjazz.com

king cake är ett av de kulinariska påfund i New Orleans-köket som möjligen kan ifrågasättas - utom av dem som gillar wienerbröd med massor av kladdig glasyr. Denna runda, tårtliknande tingest i flera våningar härstammar från 1870, då en Mardi Gras krewe skulle välja sin drottning - vinnare blev den som mumsade i sig (utan att svälja) den gömda guldbönan. Idag har bönan ersatts av en väldigt liten plastdocka. Och numera är det i första hand inom kamratkretsen eller arbetslaget som traditionen fortlever. "Vinnaren" belönas med en enkel krona och måste betala nästa års tårta.

Click for New Orleans, Louisiana Forecast

klimat - precis som allt annat i New Orleans är vädret oförutsebart och meteorologernas prognoser vad gäller Louisiana är föremål för många satiriska kommentarer. Staden ligger på samma breddgrad som Kairo och klimatet är subtropiskt. Sommarmånaderna är heta och luftfuktigheten hög. Vintermånaderna är kalla, men termometern kan lika gärna visa 2 som 30 °C i december. Ur vädersynpunkt är mars-april och oktober-november normalt de bästa månaderna att besöka Crescent City. Temperaturerna kan uppvisa stora avvikelser; här är den genomsnittliga dagliga lägsta respektive högsta temperaturen (i °C) för respektive månad:

Januari 8/17, februari 10/18, mars 13/22, april 16/25, maj 20/28, juni 23/31, juli 24/32, augusti 24/32, september 23/30, oktober 18/26, november 13/21, december 9/18.

Click for New Orleans, Louisiana Forecast

KnowLa är en encyklopedi om Louisiana, ett interaktivt uppslagsverk som nås via webbplatsen http://www.knowla.org. Lexikonet kan användas på många sätt. Snabbsökning av ord görs genom att klicka på aktuell bokstav. Pröva med t ex A och bläddra fram Armstrong. Ett annat sätt att närmare bekanta sig med uppslagsverket är att klicka på något av följande sex ämnesområden med utsökta, koncentrerade översikter: art, architecture, folklife, history, literature, music. Under fliken Media hittar du först Images - titta t ex på huset på Jane Alley Street där Armstrong föddes, bilden togs 1964 och huset revs strax därefter. Nästa länk heter Audio, lyssna t ex på när Red Allen spelar King Olivers "Canal Street Blues". Eller på Kid Ory spelande "1919 Rag". Under länken Video hittar du bl a en stumfilm från Mississippis katastrofala översvämning 1927.

För specialisterna på inte minst musik, men givetvis även andra ämnesområden, finns länken Feedback, där du på ett enkelt sätt kan lämna kommentarer och föreslå tillägg och ändringar av uppslagsorden. Genom att publicera KnowLa har Louisiana Endowment for the Humanities gjort en kulturgärning som är värd all tänkbar uppmärksamhet och alla kulturpriser som tänkas kan. Du som gillar Louisiana och New Orleans - se till att sprida budskapet om detta uppslagsverk! Alla mår vi bra av uppmuntran - om du använder KnowLa så anslå några minuter till att skicka uppmuntrande rader till redaktionen.

Kreol heter en bok av Gunnar Harding, publicerad 1991. Undertiteln är "Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i Den Nya Världen". Boken är en guldgruva inte bara för jazzälskare utan även för alla kulturhistoriskt intresserade som vill leta sig bakåt för att om möjligt bättre förstå bakgrunden till att jazzens vagga stod i New Orleans för runt hundra år sedan. År 2001 kom en grundligt omarbetad och utökad upplaga, bl a med nya kapitel om Jelly Roll Morton respektive Storyville. Härtill kommer en diskografi, bara den värd bokens pris, med tips om viktiga skivinspelningar. Boken är en veritabel guldgruva och bjuder på en läsupplevelse utöver det vanliga samt därtill kunskap i rik mängd. Kreol är en synnerligen lämplig presentbok och ett måste för alla språknjutare, jazzdiggare, mytälskare, historiker, New Orleans-vänner och kulturintresserade.

kreol, se creole. I löpande text används i regel den svenska stavningen.

krewe, också ett sätt att skriva crew, se Mardi Gras.

kräftor, se crawfish.

Ku Klux Klan (möjligen från grekiska kyklos = krets, cirkel) är en terroristorganisation som bildades i sydstaterna 1866 för att hävda de infödda vitas intressen och återupprätta vit överhöghet sedan slaveriet blivit olagligt. Organisationen förbjöds 1871 men återupprättades 1915 av metodistpastorn Simmons. Nu riktade man sig inte enbart mot svarta utan även mot judar, katoliker, socialister m fl. Den intellektuellt torftiga ideologin gick ut på att "bevara den amerikanska andan". Vid det här laget hade man börjat med sina beryktade korsbränningar; som mest var medlemsantalet 4-5 miljoner. Från slutet av 1920-talet gick organisationen starkt tillbaka men fick en renässans på 1960-talet. Och 1991 ställde David Duke, tidigare "storhertig" i KKK, upp i Louisianas guvernörsval. Han fick 32 procent av rösterna; segraren 34 procent.

kvinnor i New Orleans är synnerligen färgstarka; då tänker jag inte bara på stadens kanske största personligheter Marie Laveau och Micaela Pontalba. I väntan på att detta utmanande forskningsområde närmare utreds hänvisas till boken "Women and New Orleans" av Mary Gehman, ca 10 dollar.

kål, denna fantastiska nyttoväxt som finns i hela världen och givetvis även i Louisiana har egentligen ingenting med denna New Orleans-ordlista att göra, även om hummer och krabba nästan alltid serveras med några kålblad som dekoration.s Enda anledningen till att ordet finns med är att jag vill slå ett slag för Svenska Grönkålsakademiens webbplats http://web.comhem.se/sven.gustafsson/gronkal/

L

la Salle, se historia.

Labranche Buildings (La Branche House) i hörnet av Royal Street och Peter Street består egentligen av elva trevåningshus i nygrekisk stil. De byggdes 1835-1840 av en rik sockerplantageägare, Jean-Baptiste Labranche. På 1850-talet tillkom gallerier av gjutjärn, som ändrade husens karaktär men samtidigt gjorde dem till stadens mest fotograferade sevärdhet. Till en början var gallerierna vitmålade innan de fick dagens gråa färg. Royal Café serverar allt från kaffe och drinkar till smårätter och fullständiga måltider på balkongen, där utsikten över Royal Street är magnifik. Gatumusikerna bjuder på underhållning utanför så gott som dygnet runt.

Lafayette Cemetery #1 på 1400 Washington Avenue, mittemot Commander´s Palace, öppnades 1833 som kyrkogård för City of Lafayette (= nuvarande Garden District), inte minst för alla som föll offer för gula febern. Gravstenarna vittnar om att sjukdomen var en av de vanligaste dödsorsakerna i New Orleans på 1800-talet. Grindarna till kyrkogården är av smidesjärn medan det omgivande staketet är av gjutjärn.

En högst speciell ceremoni hölls här i juni 1980. Ett chartrat flygplan anlände med ett antal svartklädda gäster, som i svarta limousiner kördes till kyrkogården. Men det var inte fråga om en begravning - utan ett bröllop. Både brud och brudgum hade tidigare varit gifta och förklarade att "de hade kommit för att begrava sitt förflutna".

Begravningsplatsen spelar också en stor roll i filmen "Interview with the Vampire", som bygger på en roman av Anne Rice.

Lafitte, Jean, (ibland Laffitte eller Laffite), ca 1780/82-1826/29, omtalad pirat och smugglare - motstridande uppgifter om hans liv och leverne flödar lika rikt som ölen på baren Lafitte´s Blacksmith Shop på 941 Bourbon Street. Uppenbarligen är han en av historiens mest sägenomspunna och gåtfulla personer; t o m Lord Byron inspirerades att skriva om honom:

He left a corsair´s name to other times
Linked one virtue to a thousand crimes

Ingen vet säkert när och var han föddes eller dog. Tänkbara födelseplatser är Bordeaux, Marseille eller Haiti. Möjligen var föräldrarna aristokrater som giljotinerades under franska revolutionen. Sant är att han var en briljant organisatör och diplomat samt talade fyra språk flytande.

Under sin glans dagar kallades han "The Gentleman Pirate" (men förnekade kraftfullt att han var pirat) och "The Terror of the Gulf" (= Mexikanska golfen). Från sin bas på Grand Terre Island i Baratarias träskmarker fem mil nedströms från New Orleans ledde han i början av 1800-talet med fast hand sin armada på 50 kaparfartyg och 1 000 fribytare i inkomstbringande sjörövar- och smuggelaktiviteter. Hans illegala verksamheter fick Louisianas guvernör Claiborne att utlysa en belöning på 500 dollar för hans gripande. Lafitte kontrade med att sätta upp anslag i staden med ett erbjudande om 1 500 dollar till den som grep guvernören.

Engelsmännen utlovade honom 1814 hela 30 000 dollar för att hjälpa dem att erövra New Orleans. Lafitte erbjöd istället staden sina tjänster i utbyte mot att han och hans Baratarianer inte skulle straffas för tidigare illgärningar. Generalmajor Andrew Jackson tackade ja. Historikerna tycks vara ense om att utan Lafittes insatser (eller kanske i första hand några av hans officerares, t ex Dominique You, som aktivt deltog i slaget - vilket inte Lafitte gjorde) är det fullt möjligt att engelsmännen, i sitt sista krig med USA, hade segrat i slaget om New Orleans den dimmiga morgonen den 8 januari 1815 vid Chalmette, en mil nedströms om staden.

Jackson höll sitt ord och alla "Baratarians" fick amnesti; många slog sig ner i stadens omgivningar och övergick till att tjäna sitt levebröd på vanlig jakt och fiske. Men Lafitte själv kunde inte slå sig till ro, han återupptog sin tidigare verksamhet från en ny bas i Texas. Den tände han dock eld på i maj 1821 och försvann. Möjligen för att ansluta sig till Sydamerikas frihetshjälte Simón Bolivar och hans kamp. Eller att bortglömd och bitter med en starkt reducerad anhängarskara ägna sig åt småskalig illegal verksamhet och dö i en sista strid med konkurrerande pirater - eller av feber, ensam och övergiven på en öde ö. Buden är många.

Nyfiken på Lafitte? Jane Lucas De Grummond har skrivit biografin "The Baratarians and The Battle of New Orleans", utgiven 1961. Får du tag i den så säg till! Eller läs Lyle Saxons Lafitte the Pirate (nyutgåva 1989, ca 17 dollar). År 2005 gav William C Davis ut The Pirates Laffite, som vänder upp och ner på många av de tidigare "sanningarna" om de två sjörövarbröderna.

Den ovan nämnda baren, synnerligen välbesökt och populär, påstås ha varit en gammal smedja som fungerade som täckmantel för bröderna Jean och Pierre Lafittes skumraskaffärer med invånarna i New Orleans. Och visst ser "smedjan" tillräckligt gammal ut för att ha varit med redan på den tiden. Men inga som helst bevis finns som styrker att den omhuldade myten är sann. New Orleans torde vara en av få städer i världen som namnger officiella institutioner efter rena skojare och banditer. Piraten och sjörövaren Jean Lafitte har t ex gett namn åt Jean Lafitte National Historic Park - vanligtvis uppkallas nationalparkerna efter statsmän och kulturpersonligheter. Det enda kända porträttet av denna superskurk finns på utsökta Cabildo.

lagniappe, vanligt uttryck för "något extra utan extra kostnad", t ex bagarens dussin, omfattande tretton bullar. Möjligen var det kajunerna som införde begreppet i New Orleans - de sålde säd och gryn i yllesäckar, som kallades la nappe. För att ersätta det som fastnade i botten slängde man på lite extra - c´est pour la nappe.

En rimligare förklaring är att ordet är sammansatt av den franska artikeln "la" och en fransk adaption (anpassning) av det spanska "ñapa" (från i sin tur ett indianord, "yapa"). Ordagrant betyder det "present som ges till en kund". Lagniappe finns skriftligt belagt sedan 1835. Idag används ordet ofta bildlikt: Pay cash for the tires and I´ll throw in the air for lagniappe. - Lokaltidningen Times-Picayune publicerar varje fredag bilagan Lagniappe, som utförligt beskriver vad som är på gång i stan den kommande veckan.

laissez les bons temps rouler, ett ofta använt cajunuttryck, som i New Orleans-mun blir Let the Good Times Roll. En mycket passande slogan för den ständigt karnevalsfirande staden.

Lake Pontchartrain är den 64 km långa, 40 km breda men bara 4,5 meter djupa sjö som på ett naturligt sätt utgör stadens gräns i norr. Iberville döpte sjön när Louisiana koloniserades efter dåvarande marinministern, Comte de Pontchartrain. Choctawindianerna kallade den Okwata, "vidsträckt vatten". Världens längsta bro (egentligen en dubbelbro) på 42 km går tvärsöver sjön och syns normalt tydligt från luften när du närmar dig flygplatsen i New Orleans - håll utkik!

Sjön fylls på med sötvatten från åtta vattendrag. Men eftersom den via Chef Menteur Pass och The Rigolets har direktförbindelse med Mexikanska golfen är vattnet bräckt. En gång i tiden rann Mississippi ut i sjön, men sediment byggde upp vallar och flodens lopp ändrades till det nuvarande.

När Iberville 1699 utforskade Mississippi upp till nuvarande Baton Rouge fick han tips av indianerna att det gick utmärkt bra att ta sig ut till havet även via Lake Pontchartrain. Iberville tog själv genvägen via sjön i kanot och gav sin yngre bror Bienville i uppdrag att återvända med huvudstyrkan via Mississippi. Iberville "vann" och kom några timmar före sin bror till mötesplatsen. Fördelen med Pontchartrain-rutten för mindre, icke djupgående fartyg blev alltså uppenbar på ett mycket tidigt stadium av kolonisationen (se även Bayou St John).

Under hela 1700-talet och fram till att ångbåtarna revolutionerade fartygstrafiken var transporterna med småbåtar mellan samhällena runt sjön och New Orleans via Bayou St John betydande. Men till slut kunde inte den trånga bayoun svälja den allt intensivare trafiken. Lösningen blev Pontchartrain Railroad mellan "lakefront" och staden, som togs i drift 1830. Spåren drogs parallellt med Bayou St John.

Transporterna på sjön med olika handelsvaror bara växte. Snart räckte inte heller järnvägens kapacitet. Därför öppnades 1923 den ca 8 km långa Industrial Canal, som både permanent och bekvämt förbinder Lake Pontchartrain med Mississippi och New Orleans.

Sjön har också i alla tider haft en stor betydelse för rekreation. Redan 1849 bildades det första segelsällskapet, Southern Yacht Club. Här idkas vattensporter av alla de slag, inte minst vattenskidor och surfing. Längs stränderna finns underbara picknickområden och härliga restauranger. Något av den forna glansen har dock försvunnit sedan såväl bad som fiske förbjudits pga föroreningar, som man trots tappra insatser inte kommit tillrätta med.

I mars 2000 kungjorde en utredning att vissa framsteg dock hade gjorts och att t ex Lincoln Beach vid sjöns sydöstra del nu är badbar samt att det finns gott hopp om att hela den södra stranden i framtiden ska kunna friskförklaras. Däremot förvärras förhållandena stadigt på den norra stranden, främst pga en snabb exploatering av området.

En sevärd attraktion vid Lakefront strax öster om West End var tidigare the Mardi Gras Fountain med sina emblem i kakel för ett sjuttiotal "Mardi Gras krewes" och en högsprutande fontän där vattenkaskaderna belystes i Mardi Gras-färgerna lila, grönt och guld. År 2004 anslogs hela 2,4 miljoner dollar till renovering av hela anläggningen som dessutom flyttas något närmare Lake Pontchartrains strandkant.

lakeside, se väderstreck.

Lalaurie House, 1140 Royal Street, är känt som The Haunted House. En viss Madame Lalaurie fick huset i present år 1831. Hon behandlade sina slavar extremt grymt och många "begick självmord". Grannarna började prata och undra, men alla anklagelser tystades ned. Den 10 april 1834, allt enligt polisrapporten, kallades brandkåren till huset för att släcka en eldsvåda. Dörrarna bröts upp. Brandmännen och tillströmmande grannar hittade först kokerskan, fastkedjad vid spisen. Det var hon som hade tänt på; hon "föredrog att brännas levande framför fortsatt tortyr". På övervåningen hittades fler inlåsta, fastkedjade och misshandlade slavar. Folkmassans vrede var påtaglig och Madame Lalaurie hade säkert blivit ihjälslagen om inte hennes lojale kusk - troligen medspelare i misshandeln - hade lyckats föra henne i säkerhet genom att köra iväg henne med häst och vagn.

Än idag sägs skriken från de plågade slavarna nattetid höras tydligt i hela kvarteret. Madame själv försvann. Troligen till Frankrike, där hon påstås ha ägnat sig åt välgörenhetsarbete för att efter sin död föras tillbaka till New Orleans och begravas på St Louis Cemetery #2. Vem vet, kanske det rent av är sant?

LaRocca, Dominic "Nick" James, född i New Orleans 1889, död i New Orleans 1961. LaRocca började spela kornett och trumpet redan i skolåldern och var under 1910-talets första hälft med i New Orleans kanske främsta vita orkestrar, "Papa" Jack Laine´s Reliance Bands (ja, han hade flera orkestrar på gång samtidigt).

År 1916 kom LaRocca med Johnny Steins orkester till Chicago. Efter en tid lämnade LaRocca och några medmusikanter Stein för att bilda eget under namnet The Original Dixieland Jass Band, ODJB. Framgångarna i Chicago lät inte vänta på sig och snart var det dags för New York, där ODJB hade premiär på Reisenweber´s i januari 1917. Även New York-publiken blev hänförd över den nya musiken och i februari 1917 gjorde ODJB vad som brukar betraktas som de första jazzinspelningarna på märket Victor. (Redan i januari 1917 gjorde ODJB en provspelning för Columbia, som dock först efter det att Victor-inspelningarna börjat säljas i millionupplaga lät spela in bandet - en av de klassiska missbedömningarna inom populärmusiken och som Columbia säkert bittert ångrade.) Försäljningssuccén var given och även Europa började visa intresse för den senaste modeflugan från andra sidan Atlanten. I april 1919 hade ODJB premiär i London och återvände till USA först i juli året därpå. År 1925 lämnade LaRocca musiken pga hälsoproblem och startade en byggfirma i New Orleans. År 1936 gjorde han ett försök till come back men återvände efter ett par år till sin byggfirma. Än var inte tiden mogen för de gamla hjältarnas återkomst.

LaRocca står som kompositör/medkompositör till många standardmelodier inom den äldre jazzen, t ex At The Jazzband Ball, Original Dixieland One-Step, Fidgety Feet och Sensation Rag. Läs mer om LaRocca och ODJB i The Story Of The Original Dixieland Jass Band av H O Brunn (1960). /POK/

Latrobe, Benjamin Henry, 1764-1820, engelsk arkitekt och ingenjör, som kom till USA 1796. Hans uppdrag omfattade många betydande byggnader i Philadelphia, Baltimore (katedralen) och Washington D  C (Capitolium, Vita huset). År 1819 kom han till New Orleans för att i första hand övervaka byggandet av stadens vattenverk med nykonstruerade pumpstationer. Tornet på St Louis Cathedral och Louisiana State Bank (403 Royal Street) är också hans verk. Bland musikforskare är han mest känd för sina noggranna teckningar av musikinstrument, som användes vid danserna på Congo Square. Han dog i gula febern och begravdes troligen på St Louis #1 (där det finns en minnestavla över honom) för att några år senare (ännu mer osäkert) bli flyttad till en nyöppnad protestantisk kyrkogård på Girod Street. Den lilla men fina parken Latrobe Park, intill French Market, är uppkallad efter honom. Där finns en minnessten, som utmärker platsen för ett av hans vattenverk.

Laveau, Marie, 1801(?)-1881. Två nyutkomna böcker har vänt upp och ned på det mesta vi trodde oss veta om Marie Laveau, mytomspunnen voodoodrottning i New Orleans:
* Martha Ward: Voodoo Queen. The Spirited Lives of Marie Laveau (2004)
* Carolyn Morrow Long: A New Orleans Voudou Priestess. The Legend and Reality of Marie Laveau (2006)
Båda författarna har hittat nya, tidigare okända dokument om Marie Laveau och deras källförteckningar är imponerande, inte minst Longs - det som sägs nedan bygger främst på hennes framställning. Påpekas bör att den i dag vanligaste stavningen av folkreligionen vi förknippar med Marie Laveau är voodoo men att på 1800-talet användes voudou. Andra varianter är vaudau och hoodoo.

En förklaring till att verklighetens Marie Laveau på viktiga punkter skiljer sig från mytens är att olika grupper i samhället haft och har vinning av att pådyvla henne egenskaper, som legat i deras eget intresse. Politiker, religiösa ledare, författare, tidningsfolk och guider är några exempel. Många inslag i legenden rörande Marie Laveau kan avfärdas som rena fantasier, andra kan inte verifieras eller vederläggas och några är sanna.

Marie Laveaus förmödrar kom inte som påståtts från Santo Domingo och det finns inga bevis för att någon av dem var voodooanhängare. Hur och när hon själv började sin bana som voodooprästinna är höljt i dunkel. Med stor sannolikhet föddes hon 1801, modern hette Marguerite Henry (1772-1825), född slav, fri 1790. Fadern var inte en rik, vit plantageägare utan en välbärgad fmc (free man of color), Charles Laveaux. Hon växte sannolikt upp i sin mormors hus på St Ann Street i New Orleans.

Marie gifte sig 1819 med snickaren Jacques Paris, fmc från Santo Domingo - vigselförrättare var den välkände spanske prästen Père Antoine. Äktenskapet var inte som påståtts barnlöst, paret fick två flickor. Däremot stämmer det att Jacques försvann ur bilden efter några års äktenskap varefter Marie kallade sig änkan Paris.

Lite senare inledde Marie ett äktenskapligt förhållande med fastighetsmäklaren Christophe Glapion, som inte var en fmc från Santo Domingo men väl en vit infödd Louisianabo med anor från en fransk adelsfamilj - tidens antirasblandningslagar omöjliggjorde ett formellt äktenskap. Glaipon sägs ha varit med i slaget om New Orleans 1815, vilket stämmer - men inte som kapten vid den afrikansk-amerikanska bataljonen utan som menig i ett helvitt regemente.

Parets påstådda 15 barn är en klar överdrift, Marie och Christophe fick tre döttrar och fyra söner, varav endast två döttrar överlevde barndomen. Huruvida Marie arbetade som hårfrisörska går varken att bekräfta eller förkasta - enligt myten fick hon vid dessa hembesök massor av användbar information om de rika familjernas liv och leverne. Maries omtalade hus på St Ann Street förvärvade hon inte med hjälp av trolldom utan genom att Christophe köpte huset 1832 av Maries mormor.

Marie Laveau har ofta beskrivits som både rik och mäktig med stort inflytande på såväl politiker som poliskår. Rik var hon absolut inte och hennes påstådda makt kan inte dokumenteras. Efter att Glaipon dött 1855 råkade Marie i ekonomiska svårigheter och levde under små premisser till sin död 1881. Hon begravdes på St Louis Cemetery #1.

Några klara och ovedersägliga fakta om hennes verksamhet som voodoodrottning finns inte. Indirekta bevis pekar dock på att hon hade en ledande roll - head of Voodoo women. Uppgifterna om att hon skulle ha efterträtts av en Marie II - som dessutom påstods vara en av döttrarna - trasslar till begreppen. Intervjuade vittnen har uppenbarligen blandat ihop de två personerna. Enligt Long är det osannolikt att någon dotter eller annan känd släkting till Marie efterträdde henne. Däremot är det sannolikt att det fanns en Marie II, om vilken vi inte har någon kunskap alls.Laveau-Glapions familjegrav finns på St Louis Cemetery #1. Troligen är Marie  begravd här.

De relativt få verifierade fakta som finns om Marie Laveau är dock tillräckliga för att bilda en plattform på vilken enskilda personer och grupper gjort egna påbyggnader, baserade på inbillning, fördomar och önskemål. Tveklöst har hon genom sitt liv inspirerat till otaliga och fantasifulla historier, som blivit mångas sanning. Detta gäller även andra personligheter i New Orleans, t ex Buddy Bolden, Jean Lafitte, Micaela Pontalba och John Audubon.

Le Petit Théâtre du Vieux Carré startades 1916 av en grupp amatörer, som till en början spelade sina pjäser i en av medlemmarnas vardagsrum. Gruppen gjorde succé och flyttade 1922 in i hörnhuset St Peter och Chartres Streets, intill Jackson Square. Den stora teatersalongen har 460 platser; dessutom finns en barnteater med 120 platser, representationslokaler, kontor samt en helt förtjusande, vackert utformad innergård. Teatern har ett välförtjänt gott rykte och det är en god idé att kolla repertoaren.

Lee Circle har fått sitt namn efter Robert E Lee, sydstaternas berömde general under inbördeskriget. Här står han staty på en nära 20 meter hög marmorpelare och pekar mot YMCA International Hotel på 920 St Charles Street. I sann göteborgsk anda har förkortningen tolkats som Yankees May Come Again. Något märkligt är att en person som troligen aldrig besökte New Orleans har fått en av stadens mest iögonfallande statyer. Att ansiktet är vänt mot norr har tolkats som att han aldrig skulle vända ryggen mot the Yankees.

levee, skyddsvall, se Mississippi.

Lewis, George, född i New Orleans 1900, död i New Orleans 1968. Klarinettist och orkesterledare, ett av de verkliga kultnamnen inom New Orleans-jazzen. Lewis hade inte någon formell musikalisk utbildning men jobbade ändå som professionell musiker i hemstaden och södra Louisiana från sent 1910-tal till tidigt 1930-tal. Under depressionsåren blev speltillfällena allt färre och Lewis försörjde sig huvudsakligen som stuvare i New Orleans hamn. År 1942 gjorde han sina första skivinspelningar tillsammans med bl a trumpetaren Bunk Johnson och nu började intresset för New Orleans-jazzen att vakna världen över. Från tidigt 1950-tal kunde George Lewis och hans orkester - George Lewis´New Orleans Ragtime Band - livnära sig som heltidsmusiker. Efter stora framgångar i Kalifornien turnerade han 1957 i England med Ken Colyer´s Jazz Men, ett engelskt band i New Orleans-stil. Ett par år senare återkom Lewis till Europa med sin egen orkester, som vi kunde höra i Stockholms Konserthus den 10 februari 1959. Under tidigt 1960-tal turnerade han framgångsrikt i Japan och i hemstaden gav Preservation Hall nya, välkomna arbetstillfällen. Läs gärna Tom Bethells bok George Lewis: A Jazzman from New Orleans.

År 1985 kom Lennart Fälts och Håkan Håkanssons suveräna George Lewis-diskografi Hymn to George. Sedan dess har mycket hänt på skivfronten. LP-skivan har ersatts av CDn och många tidigare outgivna sessioner med George Lewis har blivit tillgängliga. Herrar Fält och Håkansson har tagit konsekvenserna av detta och i juli 2001 kom en andra upplaga av Hymn to George. Ett omistligt diskografiskt verk för den intresserade av New Orleans-jazz i allmänhet och George Lewis i synnerhet. Hela 195 faktaspäckade sidor inklusive index över alla medverkande musiker, skivutgåvor och inspelade titlar. Visste du t ex att det (hösten 2001) finns 52 inspelningar av Georges paradnummer Burgundy Street Blues?

Hymn to George tar inte bara upp Georges imponerande skivproduktion. Även material från radio, på band, film och video finns med. Diskografin sträcker sig från de första skivinspelningar George kan ha gjort med Lee Collins 1925 till Tom Bethells sista intervju med George den 9 december 1968. Den första utgåvan av Hymn to George hade en bindning, där åtminstone mitt exemplar efter några års flitig användning konverterats till lösbladssystem. Andraupplagan är spiralbunden och bör tåla åtskilligt mer. En annan finess är att outgivna sessioner inte är listade som unissued utan med blankrad, så läsaren själv kan komplettera med uppgifter när materialet ges ut. Är du intresserad av ett exemplar (och konstigt vore annars), kontakta Lennart eller Håkan på följande adresser:
Lennart Fält, P A Hanssons väg 66 A , 215 67 MALMÖ e-mail:lekamake.falt@swipnet.se
Håkan Håkansson, Tillemoravägen 25, 184 91 ÅKERSBERGA e-mail:bunk.info@swipnet.se
/POK/

Lewis, Steve, 1896-1939, pianist, en Basin Street "professor". Innan 1910 medlem av Silver Leaf Orchestra, senare med Tulane Dance Orchestra. Anslöt sig senare till Billy Mack´s Vaudeville Tour tillsammans med Johnny Doods och Mutt Carey. Även medlem av A J Pirons Band. Ackompanjerade olika sångare och gjorde även några soloinspelningar. /CR/

liftande (hitchhiking) är olagligt i Louisiana.

Lind, Jenny, 1820-87, sopransångerska, kallad "den svenska näktergalen". Hon tog avsked från den egentliga operascenen 1849 men fortsatte att ge konserter. År 1850 for hon till USA och Kuba på en turné med nöjesföretagaren, senare cirkusdirektören P T Barnum som impressario. Kontraktet omfattade 100 konserter à 1 000 dollar. I februari 1851 gjorde hon enorm succé i New Orleans och lär enligt obekräftad uppgift ha fått en ostronbar uppkallad efter sig. Hon bodde under sin vistelse där gratis i en lägenhet i Pontalba Buildings. Men den affärsbegåvade Micaela Pontalba tjänade ändå på arrangemanget genom att senare sälja möblerna i Jenny Linds svit till hutlöst höga priser.

I ett brev den 1 mars 1851 skriver Jenny Lind bl a: "Vi lemna nu i öfvermorgon denna sumpiga stad som än hotas af öfversvämningar från Mississippi och än af alla möjliga febrar etc. Vi hafva här gifvit 12 Conserter......I Medio af Juni hoppas jag hafva slutat med Barnum, och jag kan ej neka till att jag längtar alldeles grufligt att se Amerika bakom mig."

live oak är en speciell sorts ek som inte fäller sina blad förrän nya har växt ut. Många av ekägarna i t ex Garden District är med i Live Oak Society; medlemsavgiften är 45 ekollon (!) per år.

Long, Earl Kemp, 1895–1960, politiker. Han kandiderade 1931 till posten som viceguvernör utan stöd av brodern Huey Long, vilket ledde till en bitter kamp dem emellan. Earl förlorade men tog revansch 1936, då han fick posten. Eftersom den sittande guvernören avgick under mandatperioden blev Earl guvernör 1939-40. Samma post innehade han 1948-52 och 1956-60. Från 1935 och till sin död ledde han den s k ”Long machine”, en politisk organisation skapad av Huey och som dominerade delstatens politik från 1928.

Under sin tid som guvernör arbetade Earl i samma anda som Huey - han slogs för fria skolluncher, införandet av yrkesskolor och lika lön för lärare oberoende av ras. Under sin sista period som guvernör hade Earl stora personliga problem och var en tid intagen på mentalsjukhus. Han kandiderade 1960 som demokratisk kandidat till representanthuset men dog några veckor före slutvalet.

Long, Huey P, 1893-1935, vid sin död USAs mest kände politiker näst efter F D Roosevelt. Synnerligen omstridd guvernör och senator för Louisiana, älskad av folket, hatad av etablissemanget, som kallade honom Louisiana-Führer, fascistdiktator, bondlurk, envåldshärskare, clown och maktgalen demagog. Mängder av böcker, avhandlingar och artiklar har skrivits om denna fascinerande personlighet, som än idag väcker starka känslor. Biografin som i första hand brukar rekommenderas skrevs 1969 av T Harry Williams och heter Huey Long. Den vann både ett Pulitzer-pris och The National Book Award, omfattar nära 900 sidor och bygger till stora delar på intervjuer med personer, som kände Long. Hans självbiografi Every Man a King kom 1933. Romanen All the King´s Men bygger på Longs politiska karriär, se Warren, Robert Penn. Att läsa om Long, som kallades The Kingfish, är spännande och lärorikt - se i första hand följande rader som ett försök att locka läsaren till studier av denne omstridde politiker, som det är lätt att imponeras av och tycka om. Men en varning är på plats; han satte sig ofta över demokratiska spelregler, fungerade i praktiken som ”upplyst diktator” och hade mot slutet av sin verksamma tid svårt att skilja på mål och medel.

Huey Pierce Long föddes den 30 augusti 1893 som nummer sju (brodern Earl, som också blev guvernör, var nummer åtta) i en barnaskara på tio (ett dog som spädbarn) i Winnfield, Winn Parish i norra Louisiana. Föräldrarna, Huey Pierce Long Sr och Caledonia Tison Long, ägde och brukade en gård. Uppväxten var inte alls så fattig som Long av politiska skäl senare ville påskina. Hemmet präglades av vetgirighet, alla var flitiga tidnings- och bokläsare, innehållet diskuterades livligt vid middagsbordet. Kort sagt en talangfull familj som skapade en politisk och intellektuell hemmiljö; barnen fick god utbildning och merparten av dem gick på college.

Efter skolgången arbetade Long som försäljare av allt från patentmediciner till matolja. Hans säljtalang och övertalningsförmåga var påtaglig - för att t ex öka efterfrågan på matfett ordnade han kakbakningstävlingar, varav en vanns av Rose McConnell från Shreveport. Huey själv vann Rose, de gifte sig 1913 och fick två barn, Rose och Russel (som blev senator). Förmågan att sälja hade han senare stor glädje av i sitt politiska arbete: ”He is the best vote-getter in the South, because he is the best salesman in politics” (Raymond Daniell, 1934).

Politiken lockade och Long insåg att juristutbildning var en bra bakgrund. Hans äldre bror Julius, själv advokat, uppmuntrade och stödde hans studier vid Tulane University och redan vid 21 års ålder blev han färdig jurist. En period arbetade han parallellt som säljare och advokat - han specialiserade sig på att försvara fattigt folk mot storföretag och vann några uppmärksammade framgångar. År 1918 kandiderade Long till sin första politiska befattning som medlem av Järnvägskommissionen tillsammans med fyra medtävlare. Han satsade helhjärtat, spikade upp affischer på träd och telefonstolpar, delade ut reklamlappar, höll tal, distribuerade brev och knackade dörr. Barndomsvännen Oscar K Allen lånade honom 5 000 dollar när pengarna tröt (”räntan” blev hög, Long såg till att Allen 1932 blev guvernör - om än i Longs ledband). I slutomgången vann Long med dryga 600 röster och som 25-åring var han en av tre kommissionärer i the Railroad (senare Public Service) Commission med uppgift att övervaka och ”normera” den offentliga infrastrukturen i delstaten - olje- och gasledningar, järnvägar, tele/telegraf, hamnar etc.

Under sin tid som kommissionär inledde han sin kamp mot storföretag i allmänhet och Standard Oil i synnerhet (”This octopus is among the world´s greatest criminals!”), tjänade folket (många gånger genom juridisk hjälp) och såg till att få publicitet. Politiska bedömare hade helt missat att Long systematiskt skaffat sig en stark ställning hos vanligt folk och de skrattade när han på sin födelsedag tillkännagav att han kandiderade i valet till guvernör 1924. I valkampanjen betonade han vikten av nya skolor, fria läroböcker, bättre vägar och ett fungerande rättssystem. Han vann inte - men var inte långt efter. Röstanalyserna visade att Long hade en oerhört stark ställning i norra Louisiana men behövde ökat stöd i söder och i New Orleans. De kommande åren tog han alla tillfällen i akt att tala för sin sak och sitt program även i dessa områden.

Till guvernörsvalet 1928 var Long på alla sätt bättre förberedd - han utarbetade ett betydligt mer konkret valprogram, ett radikalt välfärdsprogram med sociala reformer, utvecklade (om möjligt) sin talekonst och sin förmåga att fånga folk och hade tillgång till en rimligt stor valkassa (av det enkla skälet att han ansågs ha en viss segerchans). Under kampanjen med valslogan ”Every Man a King - but no one wears a crown” höll han ett av sina mest berömda tal - och valet av plats i Cajun Country var säkert ingen tillfällighet. ”And it is here, under this oak where Evangeline waited for her lover, Gabriel, who never came. This oak is an immortal spot, made so by Longfellow´s poem (se cajun), but Evangeline is not the only one who has waited here in disappointment. Where are the schools that you have waited for your children to have, that have never come? Where are the roads and highways that you send your money to build, that are no nearer now than ever before? Where are the institutions to care for the sick and disabled? Evangeline wept bitter tears in her disappointment, but it lasted through only one lifetime. Your tears in this country, around this oak, have lasted for generations. Give me the chance to dry the tears to those who still weep here!”

Long fick chansen och blev guvernör 1928, den s k ”Kingfish era” hade börjat. Till skillnad från den sorts politiker som lovar runt och håller tunt genomförde Long sina förslag trots betydande motstånd från den lagstiftande församlingen. Vägar, broar och en flygplats byggdes, New Orleans fick gasledningar, statsapparaten moderniserades och Longs hjärtesak att ge barnen fria skolböcker finansierades med skatter på naturtillgångar, i första hand olja och gas. Härtill kom det lika storslagna som omdiskuterade nya stadshuset i Baton Rouge (som trots dryga kostnader skulle visa sig vara en sällsynt god affär). Den politiskt övertygade Long arbetade oavbrutet, drev på och fordrade i princip att alla beslut om investeringar praktiskt skulle genomföras på rekordtid. Otålig bröt han mot all etikett (och många lagar) för att snabbt få igenom sina lagförslag. På kuppen fick han inflytelserika fiender och riksrättsåtal mot sig. Delstatens stora tidning Times-Picayune var en svuren motståndare (liksom flertalet andra tidningar) och för att skapa en motvikt grundade han veckotidningen Louisiana Progress. Tveklöst är att han under sina år som guvernör uppnådde imponerande resultat. Utan att ha studerat nationalekonomen Keynes förstod Long intuitivt att satsningar på offentliga investeringar och konsumtion i en lågkonjunktur var viktiga för att komma till rätta med den djupa depression med början 1929 som drabbade hela den industrialiserade världen - folk fick arbete och kostnaderna var låga. Han anklagades för socialistiska idéer - men dylika ansåg Long bara skulle leda till att maktkoncentrationen flyttades från storbolagen till staten. Ideologiskt fasade Long för vad stora, anonyma maktcentra kunde åstadkomma och förespråkade en decentraliserad, småskalig kapitalism.

Den ständigt rastlöse Long ville gå vidare och kandiderade för en senatsplats 1930, trots att han hade två år kvar av sin mandattid som guvernör. Som vanligt satsade han hårt på valkampanjen och insåg som en av de första politikerna radions betydelse för opinionsbildningen. Sina eteranföranden inledde han regelmässigt så här: ”This is Huey P Long talking, but I ain´t gonna say nothing important for the next few minutes, so you can go to the telephone and call up four of your friends and tell them to tune in, too.” Hans berömda talekonst kan illustreras med detta exempel, inledningen varierades med hänsyn till vem som för tillfället var måltavla för Longs sarkasmer: ”Hoover och Roosevelt påminner mig om den försäljare av mirakelmediciner som besökte Winn Parish. Han hade två sorter, den ena kallade han High Popalorum, den andra Low Popahirum. Båda är effektiva - men olika. High Popalorum gör vi genom att barka träd uppifrån och ned, Low Popahirum framställer vi genom att ta barken från roten och upp till trädtoppen. Den enda skillnaden idag mellan partierna i kongressen är att republikanerna skinnar dig från vristerna och uppåt medan demokraterna gör det från öronen och nedåt - skin ´em up, or skin ´em down, but skin ´em!”

För att stärka sin kampanjkassa införde han starkt kritiserade s k deducts - frivilliga bidrag från alla offentligt anställda i delstaten (vars anställningar han i praktiken hade full kontroll över). Efter en överlägsen seger handplockade han Oscar Allen till sin efterträdare och sa i sitt avskedstal att ”I am leaving state politics for good. I´ve done all I can for Louisiana. Now I want to help the rest of the country”. Ända till sin död hade han dock full kontroll över utvecklingen i sin delstat.

Först i januari 1932 for Long till Washington och den 25 samma månad svor han eden som senator. På morgonen tog han emot reportrar i sin hotellsvit - iklädd häftigt rosa pyjamas och rökande cigarr. På frågan om han ville bli kallad guvernör eller senator svarade han ”they call me Kingfish down there”. I Franklin D Roosevelt såg Long till en början en själsfrände och stödde aktivt Roosevelts nominering till president 1932. Men snart bröt Long med presidenten och det nationella demokratiska partiet - nu hade han siktet inställt på sin egen presidentvalskampanj 1936. Som förberedelse lanserade han 1934 nationellt sitt program Share-Our-Wealth, ett försök att häva depressionen genom att omfördela förmögenheter och stora inkomster (ingen skulle få äga mer än fem miljoner dollar eller tjäna mer än en miljon dollar per år) till flera och på så sätt få igång konsumtionen och därmed de ekonomiska hjulen. En jättestab skickade ut hundratusentals cirkulär och kopior av tal. Long kallades bolsjevik men programmet fick ett enormt genomslag i hela USA och som mest var mer än nio miljoner människor engagerade i lokala Share-Our-Wealth-klubbar. Roosevelt tog intryck och svängde - tillfälligt - skattepolitiken till vänster.

Long var under sin senatstid ofta hemma i Louisiana och i april 1935 gav legislaturen i praktiken honom full kontroll över valproceduren i delstatens samtliga valdistrikt. En motståndare, Mason Spencer, yttrade profetiskt i debatten att ”I can see blood on the marble floor of this capitol.....if you ride this thing through.” Fem månader senare, den 8 september, sköt doktor Carl Austin Weiss från nära håll två skott mot Long, vars livvakter i sin tur dödade Weiss med över 60 skott. Blod flöt verkligen den kvällen på marmorgolvet i korridoren en trappa ned i stadshuset i Baton Rouge. Long avled av skadorna två dagar senare och ligger begravd en bit ifrån ingången till sitt älskade stadshus. The Kingfish Era var över.

Än idag skrivs böcker och anordnas seminarier om Huey P Long. En fråga som ständigt diskuteras är om det verkligen var Weiss som dödade Long - och i så fall varför. Flera konspirationsteorier går ut på att de dödande skotten kom från livvakterna och att det hela var en skicklig komplott, iscensatt av en väl organiserad grupp Long-hatare. Sanningen är nog att Long dödades av Weiss, som var svärson till en av Longs bittraste fiender.

Long, Russel Billin, 1918- , senator 1948-1987, son till Huey Long. Han var ordförande i finanskommittén 1966-81. Russel gick i sin fars fotspår och förordade bl a högre skatter för de rika.

Louis Armstrong Park ligger granne med French Quarter längs en del av North Rampart Street. Efter sju års stridigheter kombinerat med viss konstruktion och byggnation öppnades parken 1980 som en ärebetygelse för stans kanske störste son. Armstrongstatyn av Elizabeth Catlett finns ett stycke till höger om huvudingången. Till vänster ligger Congo Square, där uppemot 2 000 slavar och även fria färgade på 1700-talet och början av 1800-talet kunde samlas på söndagarna för att umgås, tala sina modersmål, idka handel och dansa till sin egen musik. Ett kanonskott från Place d´Armes signalerade att alla skulle gå hem och att utegångsförbud åter rådde. Voodoodrottningen Marie Laveau höll regelbundna ritualer på torget.

Många storstilade planer för parken med sina gräskullar och laguner har gjorts, men det mesta har runnit ut i sanden. Sanningen är att området är farligt att vistas ensam i, både dag och natt. Bästa sättet att se parken är i samband med en guidad tur till St Louis Cemetery #1, som alltid avslutas med en promenad genom Congo Square och bort till Armstrongstatyn.

Lästips: en ingående beskrivning av torget, dess tillkomst, historia och funktioner finns i den utsökta skriften Congo Square in New Orleans av Jerah Johnson, 54 sidor, ca 5 dollar. Där får man bl a veta att torget möjligen redan på sent 1730-tal, men troligare från runt 1750, användes som marknadsplats och då kallades La Place Publique eller Place des Nègres. Långt tidigare hade indianerna på samma plats firat en årlig skördefest, fête du blé. På 1810-talet fick torget sitt nuvarande namn efter cirkusen Congo Circus från Havanna, som många år besökte staden; endast vita fick tillträde. Andra namn på platsen var under den här tiden Place du Cirque, Circus Park/Square, Congo Plain, Place Congo. Att Congo Square blev det namn som "segrade" kan delvis bero på att en av slavdanserna som frekventerades där under första delen av 1800-talet hette Congo.

Platsens betydelse som marknad minskade när en grönsaks- och fruktmarknad 1823 öppnades i French Market. Och den knäcktes slutgiltigt när Tremé Market, två kvarter därifrån, kom igång 1839-40. I samband med världsutställningen 1884/85 rustades torget upp, men förslummades raskt. Ett nytt försök gjordes efter att sydstatsgeneralen Beauregard avlidit - arton s k live oaks planterades och torget döptes till Beauregard Square, ett namn som endast användes i officiella dokument.

Historiens vingslag känns tydligt när man står på det idag anspråkslösa torget. Ingen plats i New Orleans har nämnts så ofta som Congo Square i spekulationerna om jazzens och dess föregångares uppkomst och utveckling. Stenläggningen är gjord i ringform för att påminna om de så omtalade slavdanserna. Av tradition slutar flertalet Mardi Gras-parader på Congo Square, där "flottbesättningarna" kastar ut sina sista "throws" till ivrigt väntande människoskaror.

Louisiana, delstat i USA. Det område som den franske upptäcktsresanden Robert la Salle (René-Robert Cavalier, Sieur de la Salle, 1643-1687) inmutade 1682 och gav namnet Louisiane (jo, med e!) för att hedra sin kung Ludvig XIV, omfattade hela Mississippidalen, dvs hela 40 procent av USAs yta. Dagens Louisiana, som blev nationens artonde delstat 1812 med William Claiborne som dess förste guvernör, är betydligt mindre och omfattar 134 tusen kvadratkilometer, vilket renderar delstaten plats 31 av de 50 delstaterna. Befolkningsmässigt hamnar Louisiana runt plats 25 med 4,5 miljoner invånare. Längsta avstånd från öster till väster är 50 mil, från norr till söder 60 mil. Av invånarna är 30 procent afrikan-amerikaner; i statens största stad New Orleans är siffran drygt 50 procent. Huvudstad är Baton Rouge. Smeknamn som används på delstaten är Creole State, Sugar State, Pelican State, A State of Mind. Delstatens symbol för blomma, hund, insekt, fågel, träd och frukt är magnolia, Catahoula Hound, honungsbi, brun pelikan, cypress respektive smultron. Delstatssånger är Give Me Louisiana och You Are My Sunshine.

På kartan liknar delstaten en kortskaftad, bred stövel med en sliten sula och tån riktad mot öster, där gränsen mot delstaten Mississippi först följer Pearl River och sedan Mississippi river. I norr gränsar Louisiana mot Arkansas, i väster mot Texas, till stor del längs Sabine River och i söder mot Mexikanska Golfen. Klimatet är subtropiskt med varma somrar - New Orleans ligger på samma breddgrad som Kairo - och relativt svala vintrar.

Fram till 1950-talet var Louisiana en typisk sydstat med jordbruk som främsta näringsgren. Utvecklingen till industristat har gått fort - väl fort med tanke på miljöproblem. Här förädlas nu olje-, naturgas-, salt- och svavelförekomster liksom skogs-, jordbruks- och fiskeprodukter. Delstaten är en av landets största producenter av naturgas, olja, ris, sockerrör och sojabönor - och stor vad gäller bomull.

Louisiana Children´s Museum, 420 Julia Street, är en högteknologisk och interaktiv lekstuga för alla ungar, från koltåldern och upp till tolv år. Här finns mängder av attraktioner som sysselsätter barnen och de medföljande föräldrarna i timmar. Webbplats www.lcm.org

Louisiana Cultural Vistas är en kvartalstidskrift på normalt 96 sidor med högkvalitativa artiklar om delstatens historia och kultur - inte minst behandlas musikens roll. Fotografierna är av högsta klass och tidskriften är helt enkelt ett måste för dem som är intresserade av delstaten. Utgivare är Louisiana Endowment for the Humanities, Inc och priset är 12 dollar per år plus 15 dollar för porto till länder utanför USA. LEH har målet att ”bettering the lives of everyone in Louisiana through education”. Genom stödjande medlemmar, som betalar allt från 35 dollar och uppåt per år får LEH in pengar och kan i sin tur sponsra olika projekt, t ex tv-program om jazzens historia, Huey Long och Mardi Gras på cajunvis; stödundervisning för barn med läs- och skrivsvårigheter, vidareutbildning av lärare och en hel del annat. Och tidskriften är en viktig ingrediens i LEHs vällovliga arbete. Enklast beställer du en prenumeration via e-post: leh@leh.org Webbplatsen heter www.leh.org

Louisiana Nature and Science Center, 11 000 Lake Forest Blvd, i östra New Orleans visar sina besökare en riktig, men liten swamp och undervisar i ekologi, natur och kultur. Här finns ett museum, vildmarksspår, ett planetarium - och ibland ordnas kanotturer. Dessvärre är lokaltrafiken till sevärdheter utanför den egentliga staden urusla; bil är ett måste för dem som vill se omgivningarna på egen hand. Men till Nature Center går det att ta sig på egen hand med hjälp av expressbuss 64, Lake Forest, t ex från hörnet av Iberville och Basin Street. Turen går via motorväg I 10 till Nature Center, som i första hand torde passa barnfamiljer. Kolla gärna busstiderna i förväg hos RTA.

Louisiana Superdome är världens största inomhusarena, en gigantisk aluminium-sufflé, färdigbyggd 1975. Takspannets diameter är hela 207 meter. Arenan används för sportevenemang, konvent (t ex för republikanerna 1988), konserter, mässor - och för första gången 1998 som skyddsrum i samband med att orkanen Georges i slutet av september var ett reellt hot mot staden. Vid konserter har arenan kapacitet för 87 500 personer och vid fotbollsmatcher för 70 000. Denna fantastiska anläggning visas dagligen vid guidade turer men bör helst avnjutas när New Orleans Saints har hemmamatch. Intill Superdome öppnades hösten 1999 en arena för ishockey, basket m m och med kapacitet för 19 000 åskådare.

Longue Vue, House and Gardens på 7 Bamboo Road är idag ett museum. Huset i nygrekisk stil påminner om ett engelskt herresäte och är inrett med engelska och amerikanska antikviteter, franska och orientaliska mattor och antika tapeter. Det uppfördes 1939-42 åt Edith och Edgar Bloom Stern och deras tre barn. De tillhörande trädgårdarna i olika anläggningsstilar, t ex den spanska à la Alhambra, inspirerar och bidrar starkt till att ge besökarna valuta för entréavgiften. Som kuriosum kan nämnas att huset innehåller särskilda rum där man dels slår in presenter, dels arrangerar blomsteruppsättningar och vårdar krukväxter.

Arkitekter för skapelsen var William och Geoffrey Platt och landskapsarkitekt Ellen Biddle Shipman.

Loyola University ligger på St Charles Avenue mittemot Audubon Park och är granne med Tulane University. Loyola är söderns största katolska universitet med anor från 1840. Det flyttade 1911 till sina nuvarande lokaler, uppförda i rött tegel.

Lucky Dog Inc, välkänt varmkorvförsäljningsföretag, verksamt sedan 1947. De karaktäristiska korvstånden är utformade som ett korvbröd med iliggande korv. Vagnarna väger runt 550 kilo och förvaras i en anspråkslös lagerlokal nära French Quarter, där de varje dag fylls med korvbröd, olika kryddkorvar - som numera i huvudsak köps in från Florida -, läsk m m samt hämtas av de 15-20 försäljarna. De flesta rullar iväg sina stånd till bestämda platser i French Quarter men i samband med karnevaler och andra upptåg söker sig de minst sagt originella och personliga säljarna till än mer korvefterfrågande omgivningar. Dessutom finns några permanenta korvstånd på flygplatser och kasinon.

Den tveklöst mest berömde Lucky Dog-säljaren är romanfiguren Ignatius Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning, vars författare John Kennedy Toole (se detta ord) en kortare tid i all hemlighet pryade på företaget för att initierat kunna skildra en korvkrängares vedermödor. I boken, en läsupplevelse utöver det vanliga, är företaget omdöpt till AB Paradisprodukter. Andra korvsäljare och den miljö de verkar i skildras i Managing Ignatius av Jerry E Strahan, under tjugo år chef för Lucky Dog.

Lästips för . . .

Lästips för turister Tänker du resa till New Orleans? Åk så snart du kan, staden kanske försvinner runt 2030, se våtmarker. Börja planeringen med att läsa följande allmänna, praktiskt inriktade artiklar i ordlistan (alla uppslagsord i fetstil): turistinformation, flyg till New Orleans, flygplats, bed and breakfast, spårvagn, klimat, hurricane season, brottslighet, dricksvatten, elektricitet, liftande, internetcafé.

Förstagångsbesökaren tillbringar mesta tiden i French Quarter. Hjärtat i den gamla staden är Jackson Square. Runt detta härliga torg hittar du bl a Cabildo, St Louis Cathedral, Presbytère, Pontalba Apartments (besök där först Visitor Information Center för att få kartor och rabattkuponger), Le Petit Théâtre du Vieux Carré samt Café du Monde, den första byggnaden i French Market som sträcker sig till Old US Mint.

För att se den mäktiga Mississippi går du från torget via Washington Artillery Park (härlig utsikt därifrån) över järnvägsspåren till Moon Walk. Vid Riverboat Docks finns en terminal för utflykter med buss eller ångbåt. Uppströms ligger Woldenberg Riverfront Park och sevärda Aquarium of the Americas.

Varje guidebok med självaktning föreslår egna, mer eller mindre komplicerade rundvandringar i den gamla staden, som avgränsas av Canal Street, North Rampart, Esplanade Avenue och floden. Mitt förslag är enklare: vandra först långsamt Decatur Street i hela dess sträckning genom kvarteret; missa inte Jean Lafitte National Historic Park och New Orleans Jazz National Historical Park (egentligen på N Peters St), som båda gratis bjuder turisterna på olika aktiviteter. Promenaden är en dryg kilometer. Gör sedan motsvarande med Chartres Street, Royal Street med såväl Labranche Buildings som Cornstalk Fence (cast iron) och Architects´ Row (Gallier House) och givetvis Bourbon Street. Den riktigt ambitiöse vandrar tillbaka på respektive gata men på motsatt trottoar (banquette).

Att hyra cykel är praktiskt i denna stad som helt saknar jobbiga uppförsbackar. Cyklarna är fräscha men inte helt billiga; för t ex fyra dygn betalar du 40 dollar till uthyraren på 613 Decatur Street.

Förstagångsbesökaren har helt naturligt svårt för att slita sig från alla begivenheterna i Vieux Carré. Men jag uppmuntrar bestämt ett antal snedsprång. Kommer du inte på egna, pröva några av dessa förslag.
* Ta gratisfärjan från foten av Canal till Algiers. Vid färjeläget har du nära till Spanish Plaza, Riverwalk, Harrah´ s Casino (med prisvärd buffé) och Top of the Mart.
* Åk St Charles Avenue Streetcar (se spårvagn) genom Garden District, Uptown och universitetsområdet med Tulane och Loyola (båda ger ofta lunchkonserter, många dessutom gratis), promenera i Audubon Park och besök Audubon Zoo.
* Stadens begravningsplatser är unika och väl värda en mässa, se St Louis Cemetery, Lafayette Cemetery, Metairie Cemetery och Save Our Cemeteries.
* Ta bussen till City Park med dess många sevärdheter och närliggande Bayou St John.
* Promenera i Warehouse/Arts Districts med många museer, restauranger och förföriska affärer med antikviteter och konsthantverk.
* Gör en utflykt till någon av områdets talrika plantager.

Av stadens många museer (av vilka många ligger i French Quarter) återvänder jag själv ständigt till Cabildo och Old US Mint (jazzmuseet). Men även följande har vart och ett sin charm och täcker flertalet intresseområden: 1850 House Museum, American-Italian Museum, Beauregard-Keyes House, Blaine Kern´s Mardi Gras World, Confederate Museum, Contemporary Arts Center, D-Day Museum, Germaine Wells Mardi Gras Museum, Hermann-Grima House, Historic New Orleans Collection, Louisiana Children´s Museum, Longe Vue House, Madame John´s Legacy, Musée Conti Wax Museum, New Orleans Historic Voodoo Museum, New Orleans Museum of Arts, New Orleans School of Glass, Old Ursuline Convent, Pharmacy Museum, Pitot House, Presbytère; se även State Museum, Friends of the Cabildo, historiska hus.

Lästips för musikdiggare
Antalet musikställen i New Orleans är imponerande, pröva t ex Donna´s Bar, Fritzel´s, Hard Rock Café, House of Blues, Palm Court, Preservation Hall, Snug Harbor, Tipitina´s. Se även New Orleans Jazz & Heritage Festival (Jazz Fest), New Orleans Jazz National Historical Park, Old US Mint (jazzmuseum), radio (jazzkanal).

Musikstilar, instrument och musikbegrepp du kan läsa om i ordlistan är bl a bamboula, bandwagon, blues, brassband, cajun, The Cricket, dixieland jazz, frottiere, gospel, jazz, minstrel show, OffBeat Magazine, opera, Pretty Baby, ragtime, rhythm and blues (r&b), second line, The Second Line (tidskrift), spiritual, Storyville, tailgate, tradjazz, West End, zydeco.

Några musiker som beskrivs är L Armstrong, Barbarinfamiljen, D Barker, S Bechet, B Bolden, Boswell Sisters, Candy & Coco, B Dodds, J Dodds, F Domino, Dr. John, L Edegran, P Fountain, L M Gottschalk, M Jackson, B Johnson, Orange Kellin, DKetchens, N LaRocca, G Lewis, S Lewis, J Lind, M Manetta, W Marsalis, J R Morton, Neville Brothers, C Neville, J Oliver, K Ory, A L Pavageau, L Prima, Prof Longhair, S Quinn, A Toussaint, S Williams.

Sångtexter: Basin Street Blues, Bourbon Street Parade, Do you know what it means…, House of the Rising Sun.

Lästips för historiskt intresserade
Artiklarna historia (drygt 14 sidor) och årtal torde täcka basbehovet. Men specialintresserade kan få mer kött på benen genom bl a dessa artiklar: abolitionism, Acadia, Algiers, Amistad Research Center, banquette, Bayou St John, begravningsplatser, Cabildo, cajun, Canal Street, carpetbagger, casket girl, Chalmette, Code Noir, creole, dixie, duell, English Turn, German Coast, guvernörer i Louisiana, invånarantal, Jim Crow-lagar, karneval, Ku Klux Klan, Milneburg, neutral ground, Old Ursuline Convent, quadroon, Storyville, tignon, ångbåt.

Bland historiska personer märks J J Audubon, Bienville, J Davis, B de Marigny, J Lafitte, M Laveau, H P Long, P Morphy, L H Oswald, M Pontalba, A B Wood.

Lästips för matglada
New Orleans vimlar av matställen. Men se upp, många är veritabla turistfällor med dyr och illa tillagad mat. Många serverar t ex cajun food (se P Prudhomme) utan i stort sett några kryddor; de rätterna ska vara heta! Det är riskabelt att rekommendera näringsställen men här är några prisvärda: Acme, Brennan´s (dyrt), Café du Monde (ett måste!), Camellia Grill, Commander´s Palace (dyrt), Court of Two Sisters, Cresent City Brewhouse (bra öl), Donna´s Bar, Harrah´s, Mother´s, Napoleon House.

Maträtter och matrelaterade uppslagsord är absint, alligator pear, andouille, Bananas Foster, beignet, boudin, bread pudding, Café Brulot, chicory, crawfish, dirty rice, dricksvatten, Eggs Sardou, étouffee, filé, go-cup, grits, gumbo, heliga treenigheten, hush puppies, jambalaya, king cake, Lucky Dog, mirliton, muffuletta, okra, ostron, pepparsås, po´boy, praline, read beans and rice, roux, Sazerac, shrimps, Southern Comfort, sweet potatos, öl, övervikt.

Bästa priserna på kryddor, kokböcker etc hittar du på French Market eller i vanliga livsmedelsaffärer.

Lästips för kulturälskare
Staden New Orleans har uppenbarligen inspirerat konstnärer av skilda slag. Här hämtade impressionisten Edgar Degas inspiration, här har 300 kommersiella filmer spelats in och här skrev J K Toole den sanslöst roliga, underfundiga "Dumskallarnas sammansvärjning"(läs den!).

Några av bokens andra kulturartiklar (se även Lästips för musikdiggare ovan): C J L Almqvist, E Bellocq, F Bremer, J L Burke, G W Cable, T Capote, J C Chase, K Chopin, Contemporary Arts Center, W Faulkner, J Gallier, B Hambly, L Hearn, Julia Street, Kreol (bok), J Lind, Louisiana Cultural Vistas, Mardi Gras, New Orleans Museum of Arts, New Orleans School of Glass, Newcomb Pottery, opera, Preservation Resource Center, radio, A Rice, G Rodrique, A Rose, B Russell, Saenger Theater, J Sallis, L Saxon, H B Stowe, M Twain, R P Warren, T Williams, voodoo.

Lästips för glada konsumenter
New Orleans är generellt en dyr stad. Men visst går det att göra fynd. Ska du handla i French Quarter rekommenderas Decatur Street. Där finns flera skivaffärer, t ex Louisiana Music Factory (nr 210), missa inte övervåningen. Beckham´s Bookshop (nr 228) är ett utsökt antikvariat, som även säljer skivor. Jean Lafitte National Historic Park (nr 419) har historiska kartor, böcker om staden och Louisiana samt en del hantverk. Jackson Brewery (nr 600) är en galleria med många bra affärer (och offentliga toaletter). På den del av gatan som går genom French Market finns kryddor och matprodukter, fina tyger, leksaker och smycken.

Vill du på ett bekvämt sätt komma åt lite mer sofistikerade affärer, samlade på ett ställe, besök Riverwalk. De 140 affärerna och matställena har ett utbud som tillfredsställer flertalet behov hos glada konsumenter.

Den största livsmedelsaffären inom French Quarter är A&P på 701 Royal Street. Drinktillbehör och liknande nödvändighetsartiklar inhandlas dock billigare i de mindre matvaruaffärerna med begränsat sortiment, spridda över hela kvarteret.

Obs! På alla angivna priser tillkommer skatt om 9,5 procent. På tjänster dessutom dricks.

Tips om tips
Vilka är dina favoritmatställen i New Orleans? Var lyssnar du helst på musik? Vad köper du hem som present till svärmor? Hur hittade du det där fantastiska stället där….?

Skicka dina bästa tips till mig, helst via e-post. Jag publicerar dem i ett nyhetsbrev om New Orleans, som kommer ut varje kvartal. Du kan gratis prenumerera på det via denna webbplats (se startsidan).

M

Madame John´s Legacy på 632 Dumaine Street är ett spännande och sevärt hus som 1947 donerades till Louisiana State Museum. Några historiker hävdar att byggnaden är den äldsta kvarvarande i New Orleans - i konkurrens med Old Ursuline Convent. Huset byggdes omedelbart efter storbranden 1788 och klarade sig oskadat genom nästa stora brand 1794. Men redan runt 1730 fanns här en byggnad och många anser att den endast delvis förstördes i branden 1788 och att tillräckligt stora delar användes vid "nybyggnaden" för att huset ska förlänas titeln "stadens äldsta".

Byggnaden är uppförd i västindisk stil som var typisk för de tidigaste plantageägarnas hem. P g a risken för översvämningar användes gatuplanet endast som förråd medan bostadsdelen på första våningen försågs med en bred veranda - som på många sätt bidrog till att göra sommarhettan uthärdlig. Taket är starkt sluttande och försett med vindskupefönster.

Madame John´s Legacy består egentligen av tre byggnader - bostadshuset, köket med sina tjänstebostäder och ett tvåvånings garçonniere ("ungkarlshus") - som omgärdar en L-formad gård. Komplexet har grundligt renoverats och återöppnades för allmänheten i november 1998. En permanent utställning berättar om de spännande personer som bott i huset; bl a en kolonial värdshusmatrona, en piratfamilj och en guvernörsson.

Byggnadens namn härstammar från en novell, Tite Poulette, av den kände 1800-talsförfattaren George Washington Cable, som attraherades av husets skönhet och använde det i sin berättelse. Den handlar om en skön quadroon, Zalli eller Madame John - efter hennes älskare. Han testamenterade huset till Zalli, som sålde det och satte in pengarna i en bank. Dessvärre gick den snabbt i konkurs.

Magazine Street, känd affärsgata som går från Canal och CBD till Uptown bortom Audubon Park. Den har anor från mitten av 1850-talet, då ambitiösa exploatörer utvecklade delar av stråket till en affärsgata i nära anslutning till lower Garden District.

Åren runt 1970 började det bli ont om plats i French Quarter och hyrorna steg kraftigt. Antikhandlare, galleriägare m fl sökte sig till Magazine Street, där hyrorna var mer modesta och stämningen mindre konventionell än på Royal Street. Idag finns här ett otal affärer med koppling till konsthantverk av alla de slag, restauranger och kuriosa. Affärerna öppnar runt 09.30-10.00 och stänger ofta ca 16.30 - till skillnad från kollegorna i French Quarter. Gatan är lång och många turister som inte orkar gå förhandlar fram ett specialpris med en taxichaufför för att skjutsas från affär till affär. Ett utmärkt alternativ är busslinjen Magazine Line. Gatan har fått sitt smeknamn The Street of Dreams pga de många förhoppningsfulla konstnärer som här säljer sina alster och drömmer om att bli upptäckta och få ett internationellt genombrott.

magnolia är delstatens "landskapsblomma". Gigantiska magnoliaträd finns runt om i staden; spana t ex in dem på Jackson Square. Den vanligaste sorten som växer här blommar inte på bar kvist, men blommorna är stora och syns bra ändå. Ett köptips är den vackra (men dyra) servis, dekorerad med magnolior, som bl a säljs i Riverwalk.

Mahogany Hall var enligt Spencer Williams (som skrev Mahogany Hall Stomp) ”the largest of the cabarets on Basin Street” under Storyvilles storhetstid och ägdes av hans moster Lulu White. Se vidare Storyville.

Manetta, Manuel, trumpet, trombone, klarinett, saxofon etc - multiinstrumentalist som spelade de flesta instrument och även undervisade på samtliga. Debuterade som violinist 1906 hos Tom Albert. Spelade även med Buddy Bolden, Frankie Dusen och Edward Clem. År 1908 var han solopianist på Willie Piazzas bordell i Storyville. Under första världskriget var han med Papa Celestin och även Joe Howard på Villa Cabaret. År 1919 med Kid Ory i Kalifornien. Ägnade sig sedan åt undervisning från sitt hem i Algiers (Orange Kellin tog lektioner av honom strax efter sin ankomst till New Orleans). /CR/

Mardi Gras i New Orleans är en av världens största och mest sanslösa festivaler, "ett tillstånd" med miljontals deltagare och starka historiska traditioner. En bra början för att bringa någon form av systematik i denna kollektiva dårskap är att definiera några termer och begrepp.

Mardi Gras (franska) betyder bokstavligt fettisdagen (inte som många tror "bottoms up"). Den infaller alltid 40 (faste-)dagar före påskdagen - men räkna bort söndagarna som är fastefria. Eftersom påsken enligt kyrkokalendern tidsmässigt varierar firas fettisdagen alltid mellan den 3 februari och den 9 mars (2004 den 24 feb, 2005 den 8 feb, 2006 den 28 feb, 2007 den 20 feb, 2008 den 5 feb, 2009 den 24 feb, 2010 den 16 feb, 2011 den 8 mars, 2012 den 21 feb, 2013 den 12 feb).

I New Orleans betecknar Mardi Gras i regel de två sista veckorna av "Carnival", en säsong som inleds när juldekorationerna tas ner den 6 januari och som varar t o m fettisdagen. Efter allt hejdlöst festande behöver många bikta sig på den efterföljande askonsdagen.

Under karnevalsäsongen anordnar s k krewes (sällskapsklubbar/karnevalsorganisationer) fester, baler och parader, som kulminerar under Mardi Gras. De fyra sista dagarna paraderar flertalet av de ca 60 krewes som finns idag. Kulmen nås på fettisdagen, "den största gratisshowen på jorden", med uppåt en miljon deltagare ("halva staden deltar, den andra åker iväg för att slippa dårskapen"). Från lastbilar och traktordragna vagnar, rikt utsmyckade s k flottar (se Blaine Kern´s Mardi Gras World), kastar de karnevalsklädda krewe-medlemmarna ("Throw me something!") s k throws (souvenirer) i form av plasthalsband, muggar, dubloner m m till de i alla avseenden packade åskådarna. I karnevalstågen ingår även marschband, fackelbärare (flambeau-carriers), dansare, ryttare, clowner m fl. Varje krewe "styrs" av en Captain, som inte får någon lön - men väl ett (ett väl?) stort inflytande. Bl a när det gäller hela organisationen, tema för paraden (t ex historisk händelse, berömd person, barnsaga, legend, mytologi) samt val av kung, vilket är en grannlaga uppgift och en stor ära och social höjdpunkt för den som utses.

Varje krewe finansierar sina parader genom medlemsavgifter, lotterier, bingo, försäljning av varor med krewe-emblem, donationer etc. Intäkter via sponsring eller annan typ av reklam är förbjudna. Flertalet krewes är aktiva med välgörenhetsarbete.

Vanligtvis läggs en parad upp enligt ett bestämt standardmönster: the Captain leder processionen i en öppen bil, till häst eller på en speciell flotte. Sedan följer officerarna, kungen eller drottningen, ofta uppvaktad av hovfröknar och hertigar. Därefter kommer "the title float", dvs flotten som presenterar paradens huvudtema, samt resterande flottar med krewe-medlemmarna, som generöst kastar throws till åskådarna. Dessa gåvor med föga ekonomiskt värde får normalt förnuftiga personer att bära sig helt sanslöst åt i kampen om souvenirerna. Några av de större karnevalsorganisationerna lockar med kändisar - Bob Hope, Danny Kaye, Dolly Parton, Kirk Douglas, The Beach Boys är några exempel.

Mardi Gras firades i många katolska länder i Europa långt innan New Orleans grundades; i Paris sedan medeltiden. Troligen bygger seden på gamla folkstammars sätt att fira vårens ankomst och jordens bördighet. När bröderna Iberville och Bienville (se historia) på fettisdagen den 3 mars 1699 slog läger i Mississippideltat döptes platsen till Pointe du Mardi Gras. Sen dröjde det inte länge innan fransmännen började fira Mardi Gras i den nya kolonien, som långsamt växte fram. Maskeradbaler och fester var privata, gatuparaderna oorganiserade och spontana - den första dokumenterade ägde rum 1837, då ett gäng maskerade rumlare gjorde gatorna osäkra. De följande åren urartade "paraderna"; i stället för "throws" kastade man påsar med mjöl eller gyttja på varandra. Tidningarna krävde upprört att firandet skulle upphöra.

Räddningen kom 1857. Då grundades the Mistick Krewe of Comus, som på ett värdigt sätt varje år fram till inbördeskriget anordnade en uppskattad parad, till en början med två flottar. Seden återupptogs efter krigets slut. År 1872 fick Comus konkurrens av den sedan dess ledande organisationen, Rex, King of Carnival, samt av the Knights of Momus.

Samma år fick Mardi Gras sina officiella färger; lila (för rättvisa), grönt (för tro) och guld (för makt), sin flagga och sin officiella sång If Ever I Cease to Love (av Dave Frank). Bakgrunden till sångvalet är romantiskt. Den 22-årige ryske storfursten och kvinnotjusaren Alexis Alexandrovitj Romanov var på rundresa i USA, helt klart betydligt mer road av att förföra flickor än av arrangörernas mer officiella program. Inbjuden att jaga buffel i Texas föredrog han att umgås med systern till den tappre indiankrigaren Spotted Tail. I New York hörde - och kanske framför allt såg - han aktrisen Lydia Thomson framföra sången på en teater; sen dröjde det inte länge innan hon sjöng den enbart för honom i samband med några nattliga supéer.

Lydia for på turné, Alexis hann ifatt henne i New Orleans, där förberedelserna för Mardi Gras pågick som bäst och i vilka han raskt involverades. Efter att ha hört Lydia på Operan (och möjligen träffat henne därefter) skulle han i egenskap av hedersgäst dagen därpå - iklädd ryska flottans uniform - inta den iordninggjorda kungatronen i stadshuset och därifrån beskåda paraden. Trots starka övertalningsförsök vägrade han att sätta sig och förklarade frankt att han föredrog att stå - "inte skulle väl några speciella förmåner visas en kung i ett demokratiskt land?"

Något ljushuvud kom på idén att muntra upp hertigen genom att låta paradbanden spela If Ever I Cease to Love. Vilket de gjorde, det ena efter det andra. Men Alexis visade inte med en min vad han kände inför sångvalet - och till många damers förtvivlan vägrade han att dansa på den efterföljande balen. Och Lydia träffade han aldrig mer - men väl en annan aktris, Lotta Crabtree, som höll honom kvar i staden ett par dagar längre än planerat. Onekligen bidrog han till att sätta färg på Mardi Gras.

Den första afrikan-amerikanska krewe-organisationen såg dagens ljus 1894 och två år senare var det dags för den första kvinnliga gruppen. Under det seklets sista parad snöade det (vilket är mycket ovanligt i New Orleans) och Rex lär ha fått rimfrost i mustaschen.

En av de mest älskade organisationerna, afrikan-amerikanska Zulu, tillkom 1909. Louis Armstrong valdes till King of the Zulu i 1949 års parad. Zulu Social Aid & Pleasure Club har sitt högkvarter i Mid-City, 732 North Broad Street. Verksamheten omfattar välgörenhet samt värnande om och forskning i det afrikan-amerikanska arvet. Zulu-paraden går alltid av stapeln på fettisdagen och är synnerligen välorganiserad och populär. Mest kända är deras unika, handmålade och hett eftertraktade "throws" i form av kokosnötter - samlare bjuder fantasisummor för dessa. Webbplats www.mardigrasneworleans.com/zulu/

Mardi Gras Indians är kanske karnevalens färgstarkaste inslag. "Indianerna" är utklädda afrikan-amerikaner, uppdelade på olika stammar och med varsin Big Chief. Ett ofattbart arbete läggs ner på att tillverka de konstnärliga, färgsprakande kostymerna. Traditionen började troligen på 1890-talet. En möjlig inspirationskälla är att Chickasaw-indianer på 1790-talet gömde ett antal slavar som flytt - sen dess har ursprungsbefolkningen alltid legat bra till hos afrikan-amerikanerna i New Orleans. Indianerna framträder på fettisdagen - man börjar tidigt på morgonen och håller på till sena kvällen. Missar du dem under Mardi Gras visar de även upp sig och sina dräkter under en helg i anslutning till St Joseph´s Day. De uppträder också på Jazz Fest, där de framför sina mycket speciella indiansånger. År 1972 spelade Bo Dollis, en av de mest kända och älskade "stamhövdingarna", in plattan The Wild Magnolias med traditionella indiansånger. På Neville Brothers skiva The Wild Tchoupitoulas medverkar medlemmar från en av stammarna.

Många Mardi Gras Krewes hade länge diskriminerande regler för medlemskap. Dessa förbjöds år 1991 i en förordning, utfärdad av New Orleans City Council. Följden blev att några av de äldsta privata klubbarna, t ex Momus, Comus och Proteus, inte längre genomför parader eftersom de inte vill ändra sina regler. Men många nya krewes med mer modern syn på tingens ordning har sett dagens ljus och med självklar rätt för vem som helst att bli medlem. Och om din högsta önskan är att få delta i en parad genom att stå på en flotte och själv kasta pärlor och andra throws till åskådarna så går detta att ordna - allt har dock ett pris. Räkna med en avgift på allt mellan 200 och 750 dollar. Härtill kommer normalt en inträdesavgift på några hundra dollar samt givetvis kostnader för halsbanden. Anmälan måste göras minst sex månader i förväg.

Ekonomiskt omsätter Mardi Gras enorma summor. En omfattande studie från New Orleans University visade att över 929 miljoner dollar spenderades i staden under karnevalsäsongen 1995.

Om du besöker New Orleans under Mardi Gras, se då till att skaffa dig Arthur Hardy´s Mardi Gras Guide. Den innehåller allt - paradvägar, tider, praktiska tips, historik. Ett familjevänligt alternativ är Cajun Mardi Gras som firas i Lafayette, ca tre timmars bilresa västerut från New Orleans.

Carnival Song:
If ever I cease to love, If ever I cease to love,
May the fish get legs and the cows lay eggs,
If ever I cease to love.

Den tredje strofen varieras på olika sätt:
- May the moon be turn´d to green cream cheese
- May sheep-heads grow on apple trees
- May all dogs wag their tails in front
- May we all turn into cats and dogs

Och givetvis blev det så här år 1872, när den ryske storhertigen var på besök:
- May the Grand Duke Alexis ride a buffalo in Texas

Se även uppslagsorden Blaine Kern´s Mardi Gras World, Presbytère och Germaine Wells Mardi Gras Museum.

Marigny, se de Marigny.

Marsalis, Wynton, trumpetare, kompositör, utbildare, född 1961 i New Orleans. Han är den andre av sex söner till Dolores och välkände pianisten Ellis Marsalis. Wynton fick sin första trumpet i sexårsåldern och blev på kort tid ett instrumentaltekniskt geni. I unga år turnerade han med Herbie Hancook och 1980 blev han medlem i Art Blakey´s Jazz Messengers. Han har fått en rad Grammyutmärkelser inom både jazz och klassisk musik och var den första jazzmusiker som vann Pulitzerpriset i musik för sitt episka oratorium ”Blood on the Fields” om slaveriet. Marsalis är sedan 1987 konstnärlig ledare för internationellt välkända ” Jazz at Lincoln Center program” och med vars orkester han har spelat in många skivor. Webbplats www.wyntonmarsalis.net/index2.html

medarbetare - ett antal vänliga själar har bidragit med diverse artiklar. Dessa är undertecknade med kursiva signaturer inom snedstreck:

NGA, Nils-Gunnar Anderby (Barker, brassband, jazz på cd, craps, J Dodds, Sallis, W Faulkner, räkdanser, Kein)
POK, P O Karlström (Bechet, dixieland jazz, LaRocca, Lewis G, zydeco, Buck Jr, rhythm and blues, The Boswell Sisters, Pretty Baby)
SL, Stig Ljunggren (M Jackson)
CR, Claes Ringqvist (Bellocq, B Dodds, Edegran, Fountain, Johnson, Kellin, Lewis S, Manetta, Morton, Oliver, Ory, S Williams)
AG, Agneta Gustafsson (Degas)
TH, Torbjörn Haage (Milneburg, West End, Fritzel´s European Jazz Pub, opera)
HS, Håkan Söderberg (Rose, shrimps, Crescent City Brewhouse, Southern Comfort, Sazerac, pepparsås, bread pudding, Eggs Sardou, audouille, Café Brulot, hush puppies, mirliton)
LM, Lasse Mattsson (tradjazz)
GS, Gunnar Smedberg (Pavageau)
PO, Per Oldaeus (Dr. John, Professor Longhair, Allen Toussaint, Barbarinfamiljen)
HB, Hans Brodén (ragtime)
CD, Claes Dahlberg (Touro Infirmary)
TM, Tor Magnusson (Quinn, Candy & Coco, The Jazz Archivist, The Second Line)

Medarbetarna tackas varmt för sina värdefulla bidrag till läsarnas fromma. Härutöver ska Lasse Mattsson ha en eloge för pedagogiska insatser vad gäller såväl språk- som sakgranskning. Och ett stort tack till Bosse Johansson som lika förtjänstfullt som energiskt sett till att webbplatsen kommit på internet - och kontinuerligt uppdateras. Stort tack också till Sonja Arpvall, Lars Gren, Ann-Marie Hulth-Svanström och Siv Lundberg för layout- och läshjälp samt uppmuntrande tillrop. Samt till Tommy Andersson för värdefulla verbala varianter och till Pamela Arceneaux för alla svar på udda frågor om New Orleans.

Metairie Cemetery vid Metairie Road och Pontchartrain Boulevard är stadens största och vackraste kyrkogård med över 7 000 gravar, laguner, palmer, live oaks, buskar och stenbroar. Om du lämnar ditt körkort som pant i informationskiosken får du låna en kassettbandspelare med ett band på 60 minuter som guidar dig runt bland de mest konstifika gravplatser som skådats. Noteras bör att kyrkogården är öppen för alla religösa riktningar.

Gravplatsen var från början en kapplöpningsbana. Charles T Howard vägrades att bli medlem, fick ett raseriutbrott och lovade att han skulle köpa banan och förvandla den till en begravningsplats, där alla "would have to die for admittance". Han höll ord, den första gravsättningen ägde rum 1873. Här vilar mängder av berömda och intressanta personer; guvernörer, generaler, borgmästare, bordellmammor (t ex Josie Arlington, känd från Storyville), karnevalkungar och dito drottningar. Samt Howard själv.

Michaul´s, 840 St Charles Avenue, serverar cajunmat till levande cajunmusik. Som lagniappe erbjuds lektioner i cajundans måndag-torsdag 18.30, fredag-lördag 19.00 (söndagar stängt). Webbplats http://www.michauls.com

Milneburg är en plats som både lokalt och internationellt odödliggjort skotten Alexander Milne, född på 1740-talet. Han arbetade som betjänt hos en hertig men slutade när tjänstefolket beordrades att pudra håret, eftersom Milne var omåttligt stolt över sin röda hårfärg. I New Orleans var han en framgångsrik affärsman tills han fick för sig att staden skulle komma att expandera norrut och satsade allt han hade i ett större strandområde vid Lake Pontchartrain. Värdelös sumpmark tyckte New Orleansborna och betraktade Milne som en lätt prillig enstöring, särskilt sedan han låtit bygga en liten kopia av en skotsk borg därute.

Nya tider randades och köpmännen behövde en järnväg mellan sjön och New Orleans. Den träskartade marken beredde enorma svårigheter men till slut stod Söderns första järnväg klar 1830. Strejkade ångloket "Smoky Mary" så hissades hjälpsegel. När man behövde stationsmark vid stranden visade det sig förstås att allt tillhörde gamle Milne, som vägrade att sälja! Arrendera gick dock bra - men på villkor att ändstationen uppkallades efter honom. Så blev det och området blev snart mäkta populärt som utflyktsmål för bad, picknick, dans och restaurangbesök. Milne blev nästan 95 år och fick, som flera andra berömda New Orleansbor, sin grav på St Louis Cemetery #1.

I början av 1900-talet var stranden utbyggd med många "camps", ett slags paviljonger vid långa bryggor ut i vattnet, och hade tydligen blivit ett område främst för svarta - för vita fanns en udde västerut, som hette West End. Basisten Pops Foster berättade att det vid Milneburg kunde vara ända uppemot 40 (!) orkestrar, en för varje camp, på söndagarna, som var familjedagen. Måndagskvällarna däremot var förbehållna prostituerade med sina hallickar samt - jazzmusiker.

Järnvägen fanns kvar i drygt hundra år och ännu på 1920-talet for musiker och publik till Milneburg efter loket Smoky Mary - kan det ha varit det första som fortfarande var i tjänst? Milneburgs camps revs när en ny skyddsvall byggdes på 1930-talet.

Världsberömd, åtminstone indirekt och i jazzkretsar, blev Milne sedan New Orleansfödde Jelly Roll Morton skrivit en låt om Milneburgs fröjder och spelat in den 1923 med det vita bandet New Orleans Rhythm Kings. Eftersom Morton var färgad kreol var nog detta, på sätt och vis, den första rasblandade inspelningen i USA - det var bara det att man tyckte det var bäst att presentera Morton som kuban, Det var alltså ett ytterst diskret, för att inte säga hemligt, genombrott.

Av något skäl blev platsen felstavad på noter och skivetikett: Milenberg Joys. Efter att ha läst åtskilliga brev av Morton, publicerade i Bill Russells jätteverk Oh! Mr Jelly, tror jag att det kan ha varit Mortons eget fel. Hans stavning var inte alltid perfekt, ibland blev den ljudenlig och enligt uppgift uttalar New Orleansborna namnet ungefär så: millenberg.

Platsen motsvaras numera närmast av Pontchartrain Beach Amusement Park vid sjön väster om Lakefront Airport. Vill du besöka platsen, förväxla den inte med Pontchartrain Park, som ligger längre in i land och sydväst om denna flygplats. /TH/

minstrel show - en varitéunderhållning med vita sångare, sminkade till afrikan-amerikaner. De framförde bl a nedsättande sånger om de svarta, s k "coon songs". En av dessa var "Jim Crow", framförd av Thomas Dartmouth Rice där han imiterade en halt afrikan-amerikan. Termen Jim Crow kom snart att beteckna segregation och diskriminering av icke-vita minoriterer (se Jim Crow-lagar).

Minstrels blev mycket populära från 1840-talet och sångerna, många av Stephen Foster, utökades snart med s k plantation songs. På 1860-talet gavs även föreställningar med enbart svarta artister, som dock fortsatte med det stereotypa sättet att skildra afrikan-amerikanerna. Sångaren Al Jolson uppträdde som minstrelsångare, bl a i en av de första ljudfilmerna, The Singing Fool (1928).

mirliton, grönsakspäron, ett allsidigt livsmedel som kan stekas, kokas, bakas, användas i sallader eller läggas in i vinäger. /HS/

Mississippi, "Ol´man river", en av världens största floder, ca 410 mil (misi=stor; sipi=vatten; "Father of Waters"). Den är segelbar upp till staden Saint Paul i Minnesota. Floden avvattnar 31 delstater eller 41 procent av USA. Det enorma deltat har byggts upp av de lågt räknat 300-400 miljoner ton sediment som årligen följer med floden Muddy Mississippi. I dess nedre del begränsas flodfåran av skyddsvallar, leveer, som byggts upp dels naturligt av uppspolat sediment i samband med högvatten, dels med enorm mänsklig möda för att förhindra översvämningar. New Orleans ligger till stora delar under vattenytan och endast leveer i kombination med kraftiga pumpanläggningar hindrar stan från att drunkna.

Alla floder strävar att finna den kortaste vägen till havet. Ett mycket naturligare utlopp för Mississippi till Mexikanska golfen är via Atchafalaya River. De amerikanska ingenjörstrupperna har spenderat miljontals dollar på att förhindra denna kursändring, som givetvis skulle vara katastrofal för New Orleans och hela södra Louisiana. Det traditionella sättet att producera dricksvattnet (utmärkt!) skulle t ex berövas dem. Även om läget tycks vara under kontroll för närvarande kan en jordbävning eller en större översvämning snabbt, radikalt och oåterkalleligt förändra flodens nedre lopp, som idag är minst sagt slingrande.

Redan i samband med att staden grundades 1718 beordrade Bienville att en levee (se detta ord), två kilometer lång och en meter hög. skulle byggas. Processen har fortgått, redan 1812 fanns en levee på östbanken till Baton Rouge och på västbanken ända till sammanflödet med Red River. Men den s k hundraårsfloden 1927 - enligt myten kan en sådan endast inträffa en gång per sekel - kunde vallarna inte stå emot. Mängder av samhällen i nedre Mississippi-dalen förstördes. Som en följd härav antog kongressen 1928 Flood Control Act, som bl a innebar att medel beviljades för att höja och förstärka vallarna, muddra samt bygga avlastningskanaler att använda vid högvattenstånd. Musikaliskt inspirerade översvämningarna till en rad blues-sånger, t ex Rising High Water Blues (Blind Lemon Jefferson) och Muddy Water (Bessie Smith). År 1931 öppnades Bonnet Carré spillway, ca fem mil norr om New Orleans. Syftet är att vid hotande översvämningar kunna leda ut vatten via Lake Pontchartrain.

Moonwalk, (efter borgmästare Moon Landrieu), promenadstråk med lunchätarvänliga bänkar längs floden nedanför Washington Artillery Park, som uppströms övergår i Woldenberg Park. En underbar plats för att spana in den livliga trafiken på Mississippi, som här är 600 meter bred och som djupast 50 meter. Ägna också en tanke åt att det varje dygn (!) passerar nära en miljon ton sediment i floden. Alla former av badaktiviteter är strängt förbjudna, risken att drunkna i de starka strömmarna är uppenbar.

Morphy, Paul, 1837-1884, född i New Orleans, schackgeni, som redan i unga år besegrade en rad inhemska storheter. Endast 19 år gammal tog han en juristexamen. Sedan besegrade han i rask takt Europas ledande schackspelare, bl a den regerande tyske världsmästaren Adolph Anderson. Fyllda 22 drog sig Morphy tillbaka för att aldrig mer tävlingsspela - möjligen pga brist på reella utmaningar. Ett tag bodde han på 417 Royal Street - initialerna BL i balkongräcket antyder att huset härbergerat Bank of Louisiana. Hans liv blev efterhand alltmer miserabelt och mot slutet av sitt liv led han av av förföljelsemani. Än idag händer det att besökare placerar schackspel vid hans grav på St Louis Cemetery #1.

Morton, Ferdinand "Jelly Roll", 1890-1941, pianist, sångare, kompositör. En av de allra största musiker som emanerat från New Orleans. Försörjde sig tidvis som hallick, biljardspelare och gambler. Lämnade sin hemstad för gott 1915 och förde en orolig tillvaro i mellanvästern. Kom till Chicago 1922 och började göra grammofon- och pianorull-inspelningar. Klassiska vaxningar 1926 med Red Hot Peppers. For till New York där lyckan inte blev den han tänkt sig. Gjorde dock några makalösa inspelningar i slutet av 1930-talet med bl a Sidney De Paris, Albert Nicholas och Sidney Bechet. Även med Red Allen 1940. For 1941 till Los Angeles för att bevaka arvet efter sin gudmor. Dog under tragiska omständigheter den 10 juli 1941. Duke Ellington var i stan men negligerade fullständigt hans begravning. /CR/

Mother´s, 401 Poydras St (i hörnet av Tchoupitoulas), i första hand ett härligt lunchställe med prisvärd kreolmat; deras poboys med rostbiff är omtalade - men kön kan vara lång. Här serveras även frukost och middag.

muffuletta är en tallriksstor dubbelsandwich, överlastad med italienskt kött, ost och vitlöksdrypande olivsallad. Att äta upp en hel portion är en prestation; det går dock att få en halva eller en kvarting. Muffuletta intas med fördel på Napoleon House. Eller hos Central Grocery Store, 923 Decatur Street, som hävdar att det var här som muffulettan uppfanns.

Musée Conti Wax Museum på 917 Conti Street är stadens svar på Madame Tussaud´s i London. I historiska tablåer visas här ett hundratal av Louisianas mest kända personligheter: Robert de la Salle, Andrew Jackson, Jean Lafitte, Marie Laveau, Louis Armstrong. Figurerna är påtagligt levande och välgjorda. Skräckkammaren kunde gott ha ersatts med fler kändisar från New Orleans - det finns många att välja på. Inte minst ett präktigt antal färgstarka kvinnor.

musik på cd, se jazz på cd

mått m m:
1 mile (mi) = 1,6 km
1 foot (ft) = 0,3 m
1 pound (lb) = 0,45 kg
1 ounce (oz) = 28 g
1 US gallon (gal) = 3,8 l

32 Fahrenheitgrader (°F) = 0 Celsiusgrader (°C)
40 °F  = 4,4 °C
50 °F  = 10,0 °C
60 °F  = 15,6 °C
70 °F  = 21,1 °C
80 °F  = 26,7 °C
90 °F  = 32,2 °C
98,6 °F = 37,0 °C
100 °F = 37,8 °C
110 °F = 43,3 °C

N

N´awlins (nåålins), ett av många sätt att uttala New Orleans (som inte alltid rimmar på "....what it means").

NAACP, National Association for the Advancement of Colored People, kämpar sedan grundandet 1909 för social, ekonomisk och politisk jämlikhet. Lokala NAACP-enheter bildades tidigt i Louisiana och arbetade framgångsrikt för likalöner mellan vita och afrikan-amerikanska lärare och inom hela den offentliga sektorn. Webbplats www.naacp.org The Louisiana State Museum planerar att skapa ett Louisiana Civil Rights Museum, som ska skildra kampen för de medborgerliga rättigheterna i delstaten.

Napoleon House, 500 Chartres Street, besöktes aldrig av Napoleon Bonaparte (1769-1821), trots tappra försök av husägaren Nicholas Girod att rädda sin hjälte från interneringen på ön Sankt Helena. Girod, tillika stadens borgmästare, ledde ett syndikat som utrustade fartyg för att befria Napoleon och lät även bygga till en våning på sitt hus (byggt 1799 eller 1814, uppgifterna varierar) för att på ett värdigt sätt kunna ta emot den forne kejsaren. Men Napoleon dog och planerna kom på skam.

Idag är Napoleon House ett internationellt välkänt vattenhål med bar och café för författare, artister och turister. Här spelas enbart klassisk musik på en ljudanläggning som sedan länge sett sina bästa dagar. Husets specialiteter är den ginbaserade drinken Pimm´s Cup och sandwichen muffuletta, men du kan även få po´boys, sallader m m. En synnerligen spännande miljö med massor av napoleonanknutna minnessaker, dessutom gott och prisvärt.

Om du har spenderbyxorna på kan du hyra den för Napoleon avsedda våningen för t ex en mottagning.

neutral ground kallas i New Orleans markremsan i mitten av en boulevard; den vanliga benämningen är median (eller middle ground). Uttrycket härstammar från tiden för Louisiana Purchase 1803, dvs då amerikanarna köpte delstaten av Napoleon. Deras ankomst till staden var föga populär bland kreolerna i French Quarter och åtskilliga skärmytslingar uppstod mellan grupperna. De nyanlända bosatte sig i regel uppströms om French Quarter på plantagemark, som styckades och omvandlades till tomter. Området kallades The American Section och mellan de båda områdena iordningställdes en bred landremsa för att klart markera en gräns - neutral ground. Tanken var att även gräva en dräneringskanal, men därav blev intet. Landremsan blev Canal Street, en sällsynt torrlagd kanalgata - i varje fall vad gäller vatten.

Ungefär så här beskrivs begreppet neutral ground i varje turisthandbok, mindre uppslagsverk, i artiklar och foldrar. Men sanningen är att Canal Street inte var någon skiljelinje mellan stridande fraktioner. Den erkände auktoriteten på New Orleans under Jackson-epoken, Joseph G Tregle, Jr påvisar att termen användes om alla gränser mellan distrikt, municipalsamhällen och den ursprungliga "gamla staden"; uppdelningen av New Orleans gjordes alltså geografiskt, inte efter etniska enheter.

Mytens uppkomst hänger ihop med att den "gamla staden" vid tidpunkten för Louisiana Purchase 1803 antogs vara överbefolkad av kreoler och att de invandrande amerikanarna "tvingades" att bosätta sig "upriver" om Canal Street. Men så var det inte. Många amerikaner slog sig till en början ner i några kvarter downriver om Canal. Först senare, när Vieux Carré inte kunde ta emot fler invånare sökte sig många amerikaner till området mellan Canal och dagens Howard Avenue - men även här, liksom i alla staden delar, var den fransktalande befolkningen i majoritet långt fram på 1820-talet. Uppfattningen om Canal Street som en gräns mellan strängt separerade folkgrupper är helt enkelt inte sann.

I realiteten delades staden i olika sektioner genom att handeln koncentrerades till området från Rue Conti i den gamla staden upp förbi Canal och vidare in i faubourg St Mary. Här fanns banker, försäkringsbolag, grosshandlare och mäklare - alla involverade i handeln med den stadigt ökande varumängd som transporterades nedför Mississippi till dockningsplatserna i "the upper city". Mot slutet av 1820-talet dominerade amerikanerna området och trängde så småningom ner mot St Louis Street och Toulouse Street. Den vid denna tid politiskt aktive Bernard de Marigny drog gränsen mellan upper och lower New Orleans vid St Louis Street - han menade att de "förskräckliga amerikanarna" hade rotat sig så i den förstnämnda delen att rättvisan krävde ett nytt system med självstyre för skilda delar av New Orleans.

En delning i tre enheter kom också till stånd 1836. Varje stadsdel (municipal) fick egen bestämmanderätt över sina inkomster och utgifter medan t ex borgmästaren och poliskåren var gemensam. Vid uppdelningen av staden visade sig traditionens makt vara så stark att det helt enkelt inte gick att dela den gamla staden, som blev the First Municipality. Gränsen mot the Second Municipality (=St Mary) blev Canal Street, en klar kompromisslösning. The Third Municipality omfattade samtliga stadens övriga områden, mest betydelsefulla var de downriver om Esplanade. Delningen upphörde 1852.

New Orleans, den största staden med runt 1,4 miljoner invånare i delstaten Louisiana. Den ligger vid Mississippi, 17 mil från mynningen. Staden är uppdelad på sex parishes (counties): Orleans Parish (den egentliga staden), Jefferson, St Bernard, Plaquemines, St Tammany, St Charles. Här har sedan början av 1700-talet blandats personer från olika ras- och etniska grupper med skilda religioner och nationaliteter till en praktfull gumbo - eller kanske mer korrekt ett rikt varierat smörgåsbord (eftersom integrationen mellan grupperna i stort lyser med sin frånvaro). New Orleans är annorlunda, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. En sensuell, lekfullt anarkistisk stad, uppenbarligen ineffektiv med svag ekonomi, dåligt utbildad arbetskraft och utan egentlig industri. Delstatens första amerikanska guvernör kallade den "a Theatre of Disorder". Men ack, vilken charm staden visar upp.

Trots att befolkningen uppvisar så olika bakgrund är man rörande enig om bl a följande:
- New Orleans-borna är ett unikt folk och inga andra kan förstå dem
- de förväntar sig att maten ska vara kryddig
- de firar med stort nöje Mardi Gras (trots att halva befolkningen lämnar staden den helgen för att slippa oväsendet)
- de fascineras av politik (och de har fått lära sig att stå ut med minst sagt bisarra politiker)
- de har inga lagar som reglerar öppettider, vissa barer och andra inrättningar har t ex öppet dygnet runt
- de älskar sitt professionella fotbollslag, The Saints (mest i motgång; någon riktig storseger har det aldrig blivit)
- de överväldigas av snö och kallt väder, som de dock sällan upplever
- de diskuterar med förkärlek mat, sport och politik

Länge betraktades New Orleans som en ö. Den kallades också Isle of New Orleans, eftersom man bara kunde ta sig dit med båt. De som betraktar staden som den nordligaste ön i Karibiska havet har onekligen en poäng. Stora delar av staden ligger halvannan meter under vattenytan; i nära 200 år var man för dränering helt beroende av ett kanalsystem, mer omfattande än Venedigs. Så sent som i början av 1900-talet fick många fina restauranger stänga för att matsalen var översvämmad. Men 1913 uppfann Baldwin Wood gigantiska pumpar (wood screw pumps), som gjorde kanalerna överflödiga. Woods pumpsystem användes som prototyp när nederländarna dränerade Zuiderzee.

New Orleans är troligen den stad i USA som det skrivits mest om. Någon har sagt att den är "en oundviklig stad på en omöjlig plats". För självklart ska en flod som avvattnar det nordamerikanska inlandet från De stora sjöarna till Mexikanska golfen, från Klippiga bergen till Appalacherna ha en stad vid mynningen. Men den består av ett jättedelta, där ingången är svår att hitta. Och norrut utbreder sig enorma träskmarker. Den första fasta marken med ett naturligt läge för en stad i stil med London, Hamburg, New York eller Quebec finns dryga 30 mil från deltat - där Baton Rouge nu ligger. Men det ansågs vara för långt upp. Kompromissen blev en gammal handelsplats ca 17 mil från mynningen och med bra förbindelse med Lake Pontchartrain. Men New Orleans planläggare insåg att platsen egentligen var omöjlig, "a land between earth and sea, belonging to neither and alternately claimed by both".

Staden kan liknas vid en skål, där de relativt breda kanterna normalt är torra medan det alltid var vått i mitten. I varje fall till de ovan beskrivna pumparna installerades. Trots allt vatten har staden inga vettiga badplatser. Men med bil är det nära till sandstränderna i Mississippi och Florida (fast egentligen ska man inte ödsla tid på badresor när man har chansen att vara i New Orleans).

Under stadens första hundra år var den i hög grad en militär försvarsanläggning med kaserner, militärsjukhus, krutmagasin, fort och palissader. Med sitt strategiska läge vid Mississippi blev New Orleans huvudort för försvaret av de franska intressena i vidsträckta Louisiana, som då omfattade hela Mississippidalen. Sedan länge är dessa militära anläggningar försvunna, men de lever kvar i gatnamn som Rampart, Barracks, Magazine.

Redan 1722 byggdes den första kasernen och stadens torg, Place d´Armes, nuvarande Jackson Square, tjänstgjorde som exercisfält. Drivkraft att bygga den planerade försvarsmuren med bastioner runt staden var obefintlig i avsaknad av omedelbara militära hot. Kriget med indianstammen Natchez 1729 satte tillfälligt fart på arbetena med palissader och en vallgrav, men upphörde efter något år. Attacker av Chicksaw-stammar runt 1750 ledde inte till nya byggansträngningar, i stället skyddades staden vid denna tid av omkringliggande fort längs Mississippi och vid Lake Pontchartrain.

Utbrottet av sjuårskriget 1756 och engelsmännens erövring av Québec fick dock fransmännen att frukta ett engelskt anfall på staden från norr och guvernören satte igång med att bygga skyddsvärn och vallgravar. Dessa anläggningar bedömdes dock helt värdelösa av spanjorerna, som tog över staden 1776. Men först runt 1790 satte spanjorerna igång med att förbättra anläggningarna - planerna var imponerande men de uppsatta träpalissaderna ruttnade snabbt och vallgravarna tjänstgjorde i första hand som kläckningplatser för moskiter.

Genom Louisiana Purchase blev USA 1803 ägare till hela Louisiana. Vandaliseringen av palissader och fort fortsatte, materialet stals och bortfördes. År 1809 fanns endast ett fort kvar, det låg vid Esplanade vid nuvarande Old US Mint. Det användes av general Jackson som samlingsplats inför slaget om New Orleans år 1815. Men även detta fort revs och var helt borta 1821. Kuriöst nog fanns på platsen där fortet stått under många år en park känd som Jackson Square!

New Orleans Historic Voodoo Museum på 724  Dumaine Street ger besökaren en ytlig inblick i hur voodoo utövas i New Orleans. Museet erbjuder ett antal klart intressanta turer, både till fots och per buss, som på olika sätt belyser voodoo-kulturen ur olika aspekter.

New Orleans Jazz & Heritage Festival, (Jazz Fest) startade 1968 för att fira stadens 250-års-jubileum, bl a med Louis Armstrong, Duke Ellington och Dave Brubeck. Andra källor uppger dock startåret till 1969 eller 1970. Hur som helst, publiktillströmningen de första åren var inte imponerande och år 1972 flyttades den årliga festivalen till galoppbanan Fair Grounds och utökades både tids- och musikmässigt. Idag hålls Jazz Fest sista helgen i april och första i maj. Den är stadens näst största evenemang (efter Mardi Gras) och drar en daglig publik på hundratusentals personer.

Kom hungrig till festivalområdet, utbudet av mat är enormt och det är högsäsong för de varma, hett kryddade kräftorna. Solskydd i form av krämer och kepsar rekommenderas. Lättaste och bästa sättet att ta sig till festivalen är med Esplanade-bussen. Redan i januari kan du kolla programmet, t ex på internet, www.nojazzfest.com

New Orleans Jazz National Historical Park finns i avvaktan på permanenta lokaler i Louis Armstrong Park tillfälligt inrymd på 916 N Peters Street. Bakgrunden till parken är följande:
Kongressen fastslog 1987 att jazzen är ”a rare and valuable national American treasure......to which we should devote our attention, support and resources to make certain it is preserved, understood and promulgated”. Inrikesdepartementet fick 1990 i uppdrag att utreda ”the suitability and feasibility of preserving and interpreting the origins of jazz in New Orleans”. Studien ledde till att kongressen i oktober 1994 beslöt att skapa parken för att ”preserve the origins, early history, development and progression of jazz; provide visitors with opportunities to experience the sights, sounds and places where jazz evolved; implement innovative ways of establishing jazz educational partnerships; assist in the preservation, education and interpretation of jazz as it has evolved in New Orleans; provide technical assistance to organizations involved in jazz, and its history”.

Organisationen har sedan våren 2001 på allvar kommit igång med många olika aktiviteter i form av föredrag, konserter och stadsvandringar, flertalet av dem gratis. Kolla gärna parkens webbplats där även kommande program presenteras: www.nps.gov/neor

New Orleans Museum of Arts (NOMA) ligger i City Park och grundades 1910 genom en donation av Isaac Delgado för att ge staden ett "temple of art for rich and poor alike". Det har nyligen (ännu en gång) utökats och renoverats. Museet är en guldgruva även för måttligt konstintresserade och tillfredsställer alla smakriktningar.

NOMA kan skryta med en kollektion på 35 000 konstföremål vars uppskattade värde är 200 miljoner dollar. Här finns t ex Edgar Degas porträtt av Estelle Musson, många av den världsberömde ryske guldsmeden och hovjuveleraren Peter Carl Fabergés verk, en rik samling av europeisk konst, en fantastisk fotosamling på 6 000 bilder och en unik förcolumbisk kollektion - bara för att ta några exempel. I entrén får du en karta som lotsar dig genom de nära femtio gallerierna. Utsökta lunchrätter serveras i Courtyard Café, dessutom finns en välsorterad presentbod. Webbplats www.noma.org/

The Sculpture Garden är ett område på 20 000 kvm utanför NOMA i City Park med ett femtiotal skulpturer av välkända konstnärer. Projektet har genomförts av the New Orleans Museum of Art, City Park och the Sydney and Walda Bestoff Foundation. Museet är öppet tisdag-söndag kl 10-17, fri entré. Guidade turer runt konstverken, värderade till över 25 miljoner dollar, äger rum kl 11-14.

New Orleans Pharmacy Museum, se Pharmacy Museum.

New Orleans Saints är stadens år 1967 grundade fotbollslag, mer dyrkat än framgångsrikt. Namnet Saints är inspirerat av att melodin "When the Saints Go Marching In" av kända skäl förknippas med staden; dessutom gav National Football League, NFL, laget speltillstånd på All Saints Day 1986. Några större sportsliga framgångar har Saints inte rönt under sina år i ligan, trots ett bastant hemmastöd. År 1985 köptes Saints av den kontroversielle Tom Benson från San Antonio, som framgångsrikt lyckats få staden att subventionera denna kommersiella fotbollsverksamhet.

Men undrens tid är inte förbi. Söndagen den 7 februari 2009 vann New Orleans Saints Super Bowl-finalen mot segertippade Indianapolis Colts med 31-17. Matchen spelades i Sun Life Stadium i Miami Gardens, Florida. The Saints är därmed för första gången Super Bowl-vinnare och mästare i The National Fotboll League för 2009.

New Orleans School of Glass, 727 Magazine Street, demonstrerar tillverkning av diverse glasprodukter och porslin, som också säljs i presentboden. Fri entré.

Newcomb Pottery betraktades som en av landets mest betydelsefulla framställare av konstkeramik i början av 1900-talet. Konstverken skapades vid Newcomb College för kvinnor och blev snabbt den typiska bröllopsgåvan i staden. Under perioden 1894-1940 tillkom 70 000 verk vid skolans atelje - kvinnor svarade för den konstnärliga utformningen, ofta med naturmotiv, och män för själva tillverkningen. Idag är dessa pjäser riktiga dyrgripar, mindre samlingar finns på olika institutioner, t ex Historic New Orleans Collection och Old US Mint. Webbplats www.tulane.edu/~wc/pottery/

Neville Brothers , rockgrupp med rötter i r&b, bildad 1977 av de såväl sjungande som spelande bröderna Art (född 1938), Charles (1939), Aaron (1941) och Cyril (1950). Deras voodookryddade soul-funk kan t ex avnjutas på Yellow Moon från 1989. Art och Aaron spelade tidigare bl a med The Hawketts, som 1954 fick en hit med Mardi Gras Mambo, och Aaron har haft stora framgångar som solosångare. Allt om bröderna, deras inspelningar och deltagande i olika konstellationer finns på www.nevilles.com

Neville, Charmaine, sångerska och artist, dotter till Charles Neville. Hon är en strålande underhållare, sjunger allt (”All music is good music” framhåller hon bestämt) och omger sig alltid med toppmusiker. Snug Harbor har blivit något av hennes hemmascen, där hon ofta uppträder. Gå och lyssna men beställ biljett i förväg. Du får en garanterat både rolig och trevlig kväll.

Norska Sjömanskyrkan, Norwegian Seamen´s Church, ligger på 1772 Prytania Street i utkanten av Garden District. Där ges ofta jazzkonserter av besökande nordiska orkestrar och kyrkan har blivit något av en samlingspunkt för nordbor i New Orleans. Vill du bo bra och billigt och inte kräver lyxig inkvartering hyr kyrkan ut lägenheter. Sommaren 2004 byggdes ett konferenscenter med 5 lägenheter med 2+4 sängar - dessa är i första hand avsedda för större grupper och bokas via webbplatsen. Men även privatpersoner är välkomna. Ett kvarter därifrån finns en spårvagnshållplats på St Charles-linjen och på tio minuter åker du till French Quarter. Faxnumret till kyrkan är +1 504 529 34 23. E-post: neworleans@sjomannskirken.no Webbplats www.sjomannskirken.no/neworleanss

North Shore communities är samlingsnamnet på ett antal städer och tätorter på norra sidan av Lake Pontchartrain i St Tammany Parish. Förr i tiden var dessa platser utflyktsmål som gav New Orleans-borna behaglig svalka från sjön och många byggde sommarhus här. Idag tjänstgör de i hög grad som sovstäder till New Orleans och förvånansvärt många pendlar varje arbetsdag över världens längsta bro, Lake Pontchartrain Causeway.

Området (med många golfbanor för dem som vill bedriva denna primitiva typ av jordbruk) är väl värt att besöka - nackdelen är att du måste ha tillgång till bil. Webbplats www.neworleansnorthshore.com beskriver sevärdheterna i detalj. Här några exempel:
* Fontainebleau State Park i Mandeville har många vandringsleder, campingplatser, picknickområden och lämpar sig utsökt för t ex fågelskådning.
* Tammany Trace är ett gammalt järnvägsspår som gjorts om till cykelbana och sammanbinder Covington, Abita Springs, Mandeville, Lacombe och Slidell.
* Covington var länge vistelseort för artister, konstnärer och författare (t ex Percy Walker: The Moviegoer, Lancelot, Love in the Ruins) och som nu upplever en renässans. Här finns också Fancy Faces (Mardi Gras-masker), Pontchartrain Vineyards och Global Wildlife Center (nära Folsom) med massor av utrotningshotade djur.
*Abita Springs - här lockar Abita Brewery med fria guidade turer och gratis dricka lördagar kl 13.00 och 15.00 samt söndagar 13.00.
* Slidell erbjuder guidade turer genom Honey Island Swamp.

Nyfiken på New Orleans är titeln på den pocket som omfattar hela ordlistan "New Orleans från a till ö - på mitt sätt". Den publicerades i december 2002, en andra upplaga utkom sommaren 2003 - båda upplagorna är dessvärre (?) slutsålda. Hela texten finns på webbplatsen www.neworleans.just.nu

nyhetsbrev - minst varje kvartal skickar jag via e-post ut information om vad som tilldragit sig haver i New Orleans och Louisiana. Denna information är givetvis gratis. Vill du ha nyhetsbrevet, skicka din e-postadress till sven.gustafsson7@comhem.se

O

OffBeat Magazine heter en tidning som speglar musik och annan underhållning i New Orleans och Louisiana. Den ges ut varje månad och delas ut gratis i bokhandlar, turistbyråer etc i New Orleans. Men det går också att prenumerera på den. Kolla dess utsökta webbplatsen www.offbeat.com för närmare information.

Utöver sedvanliga artiklar, intervjuer och bildsidor innehåller tidningen också information om klubbar, musikfestivaler och utställningar. Även på hemsidan finner du massor av matnyttig information samt länkar till andra musiksidor. Samt en lista över de hundra cd med Louisianaartister, som rekommenderas om man hamnar på en öde ö (men hur är det med tillgången på cd-spelare och el där?).

Ogden Museum of Southern Art, 925 Camp Street, öppnade 2003 och är landets största och mest omfattande museum för den Amerikanska Söderns konstnärliga kulturarv. Den första avdelningen omfattar Stephen Goldring Hall, som härbärgerar målningar, skulpturer, konsthantverk och fotografier från 1900-talet och framåt. Hösten 2004 öppnas nya avdelningar för äldre konst. En av de utställda oljemålningarna av Noel Rockmore föreställer Bill Matthews, som spelade trombon och 1927 blev medlem i Papa Celestin´s Original Tuxedo Band. Han spelade med Celestin hela trettiotalet och tidiga fyrtiotalet och även i bandet som Celestin ledde i sin comeback i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet. Webbplats www.ogdenmuseum.org

okra, en afrikansk, ettårig ört vars ljusgröna frukt ofta används i matlagningen, t ex i gumbo. Den innehåller slemämnen som bidrar till att okrarätter reder sig själva.

Old Ursuline Convent på 1114 Chartres Street byggdes 1745-1752 och är troligen den äldsta kvarvarande byggnaden i Mississippidalgången (jämför dock Madame John´s Legacy). Den är uppförd i fransk kolonialstil och en av de få som överlevde storbränderna 1788 och 1794. De första Ursuline-nunnorna kom efter fem månaders mödosam resa till New Orleans 1727 och från Rouen hade de med sig det järnkors som finns på gården. Här undervisades bl a Micaela Pontalba (se detta ord) - men nunnorna ägnade sig inte bara åt att utbilda överklassens barn. Särskilda klasser fanns för afrikan-amerikaner och indianflickor. Flera dagliga guidade turer visar klostret, gårdshuset, trädgården och St Mary´s Church.

Old US Mint på 400 Esplanade Avenue är idag ett av delstatsmuseerna. Men byggnaden i nygrekisk stil började sin bana som myntverk, främst tack vare president Andrew Jackson, som övertalade kongressen att anslå medel för en filial till US Mint i New Orleans - då landets femte stad. Det var på denna plats som Jackson samlade och inspekterade sina styrkor inför slaget om New Orleans 1815.

Bygget påbörjades 1835 och myntproduktionen var igång tre år senare. När Louisiana 1861 utträdde ur unionen präglade the Mint en kort tid mynt åt sydstaterna. Federala trupper ockuperade staden våren 1862 under ledning av generalmajor Benjamin F Butler. I protest rev William Mumford ner den amerikanska flaggan, som hissats på the Mint; Butler fick honom dömd för förräderi och han hängdes i en flaggstång ovanför huvudingången till byggnaden. Först 1879, efter den s k rekonstruktionen, återupptogs tillverkningen av mynt för att helt upphöra 1909.

Tidigare inrymde byggnaden bl a två populära och synnerligen sevärda och permanenta utställningar, nämligen New Orleans Jazz och Carnival in Louisiana (i första hand Mardi Gras). Men år 2000 flyttades karnevalsdelen permanent till Presbytère. Kvar finns det utökade jazzmuseet, som rekommenderas varmt. Man behöver inte vara jazzälskare för att få ut massor av den intressanta och pedagogiska utställningen.

Förr fanns en utställd spårvagn från den välkända linjen Desire (Linje Lusta) utanför byggnaden. Och fortfarande säljs ett utsökt vykort av spårvagnen stående på parad framför Old US Mint varför många lockas tro att den fortfarande står kvar. Den flyttades dock därifrån på 1980-talet, dess öde är okänt. Men troligen renoverades den, rödmålades och är idag en av de spårvagnar som trafikerar Riverfront Line längs floden mellan the Mint och Convention Center.

Oliver, Joseph "King", 1885-1938, kornett. Började spela kring sekelskiftet. Medlem av Onward Brass Band. Arbetade som butler, men blev professionell musiker runt 1910. Vikarierade av och till med Eagle Band. Var även med Louis Keppards Magnolia Band. Lämnade New Orleans 1918 och for till Chicago och gjorde stor succé där. For på en drygt årslång turné till Kalifornien 1921 innan han återvände till Chicago och Lincoln Garden och sitt legendariska Creole Jazz Band, där han inlemmade en ung Louis Armstrong 1922. Bandet gjorde 39 historiska inspelningar på fyra skivbolag 1923. Upplöstes efter bråk om pengar. Oliver bildade ett nytt band, Dixie Syncopators, som var ett av Al Capones favoritband. Med till visshet gränsande sannolikhet var det denne som "förbjöd" Oliver att anta Cotton Club-engagemanget i New York som inte var dåligt betalt; det jobb som gjorde Ellington berömd över en natt. 1930-talet blev ett elände för Oliver. Tänderna försvann, liksom bandet och bandbussen. Han hamnade som vaktmästare på en biljardhall och fruktförsäljare i Savannah i Georgia. Oliver dog under synnerligen tragiska omständigheter den 8 april 1938. /CR/

opera har en lång tradition i New Orleans och under 1800-talet var konstarten nästan ofattbart populär i stan. De första operaföreställningarna i nuvarande USA gavs i New Orleans och den första till namnet kända, Sylvain av André Grétry, gavs 1796 på St Peter Street Theater. En av dess melodier är mycket känd i Sverige eftersom Bellman lånade den till Epistel 45, "Tjenare Mollberg, hur är det fatt?" En fast operascen med egen ensemble, Théâtre d´Orléans, tillkom 1819, också detta först i USA. Detta operahus besöktes 1851 av Fredrika Bremer men 15 år senare var det nedbrunnet.

Trots att tillgängliga uppgifter om stadens operahistoria är spridda och lite snåriga, är det helt klart att det funnits åtskilliga scener i stan där man spelat opera samt att det på 1830-talet rentav fanns tre stycken samtidigt. En var förstås Théâtre d´Orléans, en annan var The American Theater och den tredje var St Charles Theatre, en ståtlig byggnad som stod färdig 1835 - men brann ner 1842. Likaså är det tydligt att operautbudet var rikt och högtstående samt att man genom sommarturnéer norröver spred operakonsten till bl a New York och Boston redan på 1820-talet. Två av tidens megastjärnor, Jenny Lind och Adelina Patti, gästuppträdde i New Orleans med enorm framgång, vilket säger mycket om musikintresset i stan. Även när det gällde de egna artisterna var New Orleans-publiken ytterst engagerad, inte bara i sina olika favoriters prestationer på scenen utan även i deras privatliv utanför.

När ensemblen på Théâtre d´Orléans krävdes på högre hyra 1859 gav den sig helt enkelt av och anlitade en berömd arkitekt i stan, James Gallier Jr, för ett operabygge i egen regi. Arbetena pågick dygnet runt och redan i december samma år invigdes French Opera House (se detta ord) på Bourbon Street. Denna opera dominerade under sin storhetstid både de kringliggande kvarteren och gatan. Byggnaden, som var ytterst elegant inredd och toppmodern för sin tid, användes även för baler och andra sociala evenemang. Den var solen i den fransk-kreolska kulturen till dess att (du har redan gissat!) den brann ner. Detta hände 1919 och trots att olika uppgifter om datum förekommer var det ganska säkert någon av de första dagarna i december.

Efter 1919 saknades ett fast operasällskap i New Orleans fram till 1943 och det dröjde ända till 1973 innan en ny modern scen för opera, konserter och balett byggdes, nämligen New Orleans Theatre for the Performing Arts, 801 North Rampart Street (i Louis Armstrong Park).

På platsen för French Opera House ligger nu Best Western Inn, 541 Bourbon Street, hörnet av Toulouse Street, där en minnestavla har satts upp. Kvarteret där Théâtre d´Orléans en gång låg upptas nu av Bourbon Orleans Hotel, 717 Orleans Street. I samma kvarter låg f ö också The Orleans Ballroom, där de omsusade quadroon-balerna hölls (se detta ord). Den byggnaden förvärvades 1881 av ett nunnekloster, som i sin tur alltså numera uppslukats av ett storhotell. St Charles Theatre låg förstås på St Charles Avenue, nära korsningen med Poydras Street. The American Theater fanns på Camp Street.

Pga sin breda popularitet i New Orleans vid 1800-talets slut och 1900-talets början har operamusiken sannolikt också haft betydelse för jazzens utveckling. Även om den frågan är för svår och vidlyftig att ge sig in på här kan väl några notiser tillåtas, t ex att en resenär ca 1847 kunde höra unga afrikan-amerikaner gnola operamelodier på gatorna i staden. Personligen noterar jag också att Rossinis operor, som ju innehåller många tydliga melodilinjer med livlig puls, var populära inslag i repertoaren. Runt sekelskiftet 1900 fanns vidare en del personanknytningar mellan operan och parad- och jazzbanden. Kreolska musiker som Peter Bocage har sålunda haft lärare från ensemblen på French Opera House och några av dess medlemmar har troligen även själva ibland spelat i brassbanden. Isidore Barbarin, ålderman i den kända musikerfamiljen (Paul Barbarin, Danny Barker etc), hade fått musikundervisning av en äldre släkting som spelade på French Opera. Där gjorde också Deacon Loycano (New Orleans Rhythm Kings m fl) sitt första framträdande medan John Robichaux spelade med sitt kreolband på en karnevalsbal på samma teater, Jelly Roll Morton, slutligen, har berättat dels att hans egen familj satte operan högt och ofta tog honom med dit, dels att den legendariske New Orleans-pianisten och kompositören av Pretty Baby, Tony Jackson, liksom andra framstående ”Professors” i Storyville kunde spela ”allt från opera till blues”. /TH/

Original Dixieland Jass Band, se LaRocca, Nick.

Ory, Edward "Kid", 1886-1973, trombonist, född i La Place, Louisiana. Började med hemgjord banjo. Trombon från 14 års ålder. Flyttade till New Orleans 1912. Spelade på Pete Lala´s i Storyville. Ofta med Mutt Carey. Även med King Oliver och Louis Armstrong. Flyttade av hälsoskäl till Kalifornien 1919 och skickade efter musiker från New Orleans. År 1921 gjorde han de första inspelningarna av en färgad orkester. Åter till Chicago och King Oliver. Sedan med i Louis Armstrongs Hot Five & Seven. Gjorde även fantastiska inspelningar med Jelly Roll Morton. Drog sig tillbaka till en hönsfarm på 1930-talet, men återtog spelandet igen i samband med revival-boomen i början av 1940-talet. Drog sig tillbaka till Hawaii 1966 - men dök upp igen 1971 på Jazz Fest i New Orleans. /CR/

ostron i alla tänkbara former (och formar) uppskattas av både lokalbefolkning och turister. I staden finns 50-talet ostronbarer; ett dussin färska kostar ca 7 dollar. När senator Huey P Long i början av 1930-talet filibustertalade i kongressen fick han i talet - bland mycket annat - in ett recept på gratinerade ostron samt en uppmaning att alltid använda en perfekt råvara.

På 1800-talet lämnade många jugoslaviska sjömän och fiskare sina hem längs den adriatiska kusten för att pröva lyckan i New Orleans. De kom att på ett avgörande sätt prägla hela ostronindustrien. Den första vågen kom 1830-1850, många hade erfarenhet av ostronodling från hemlandet. De etablerade fiskelägen vid Louisianas kustlinje, där flodernas sötvatten blandas med havsvatten till rätt salthalt, som är förutsättning för framgångsrik förädling. Jugoslaverna var inte först med att fiska ostron - men de förfinade både fångst- och odlingsmetoderna till vetenskap. Framgångarna för denna första våg spred sig bland släkt och vänner och en andra våg kom 1860-1880. Vid Bayou Cook, Adams Bay och Bayou Chutte utvecklades fiskesamhällen som påminde om dem i Dalmatien. Intressant att notera är att många av dem som inte tog över sina familjer till ”det nya landet” långpendlade - under sommar, som är lågsäsong för ostron, köpte de en ångbåtsbiljett från New York till Trieste för 25-50 dollar och skördade druvor i hemlandet för att sedan återvända till ostronodlingarna sent i september.

Det jugoslaviska bidraget till ostronindustrien begränsades inte till odling och fångst. Många ägde ostronbarer och restauranger, andra handlade med ostron. Dessa immigranter är ett av många exempel på en folkgrupp som satt tydliga spår i Louisianas kultur - för ostron är tveklöst ett begrepp i New Orleans.

Troligen har någon ostronbarägare spritt myten (?) att de levande djuren ökar potensen. Hälsovårdsmyndigheterna talar hellre om risken med att via ostronen få i sig högst olämpliga bakterier med vådliga följder för hälsotillståndet - bl a gulsot. Vi som älskar de råa läckerheterna får vidmakthålla myten att citronsaften neutraliserar eventuella "coliform bacteria". Ett test som inte bör utföras av riktiga ostronälskare: beställ ett stort glas vatten och sex ostron. Doppa dem ett efter ett i vattnet och rör om - avgör sedan om du vill dricka upp vattnet.

Ett par vanliga tvisteämnen i New Orleans rörande ostron är lika bra att klara ut med en gång. Jo, det är sant att skalen samlas ihop och återanvänds som fyllnads- och bindningsmaterial i vägar och skyddsvallar. Och Oyster Rockefeller uppfanns på restaurang Antoine´s av Jules Alciatore (men Oyster Bienville är baske mig godare!). Se även ordet Acme Oyster.

Oswald, Lee Harvey, 1939-1963, är känd som misstänkt för att den 22 november 1963 ha mördat president John F Kennedy. Oswald föddes i New Orleans, flyttade därifrån men återvände för att bl a studera vid Beauregard Junior High School. År 1956 tog han värvning i marinkåren och 1959-1962 vistades han i dåvarande Sovjetunionen. Våren 1963 sökte han arbete i New Orleans och anställdes i maj hos William B Reily Co - och avskedades i juli. I augusti delade han ut skriftligt, Castrovänligt material om Kuba framför International Trade Mart (se Top of the Mart). Sent i september lämnade han staden för gott. Två dagar efter presidentmordet sköts han ihjäl av barägaren Jack Ruby.

Our Lady of Guadeloupe Church, tidigare Mortuary Chapel, på 411 North Rampart Street byggdes på 1820-talet nära kyrkogården under en gula febern-epidemi; ingen ville pga befarad smittorisk hålla mässa för offren inne i staden.

Kapellet innehåller en staty av St Expedite, till höger om ingången. Detta helgon kom till på ett märkligt sätt: statyn levererades till kyrkan i en spjällåda med ordet Expedite - "namnet" ristades in i sockeln och ett nytt helgon hade sett dagens ljus. Kyrkan passeras vid guidade turer till St Louis Cemetery #1.

P

Palm Court Jazz Café på 1204 Decatur Street är ett av de relativt få ställen i staden som fortfarande försöker bjuda sin publik på äkta New Orleans-jazz. Här sitter du betydligt bekvämare än på Preservation Hall; bordsbeställning rekommenderas. Det går även att lyssna på musiken från baren. Nina Buck driver stället, vilket bl a borgar för lokalanknuten mat och ett rikt utbud av skivor, band och cd genom George (se Buck Jr). Banjoisten m m Danny Barker har odödliggjort namnet genom sin sång "Palm Court Strut". Webbplats www.palmcourtcafe.com

parish - Louisiana är den enda stat i USA som använder parish för att beteckna county (ungefär storkommun). Terminologin infördes av spanjorerna.

Pat O´Brien´s på 718 St Peter Street (och granne med Preservation Hall) sägs vara den bar som säljer mest alkoholhaltiga drycker i världen. Härifrån stammar den välkända drinken Hurricane, varav man säljer runt en halv miljon per år. Den består av 4,5 ounce mörk rom som blandas med fruktjuice i ett 29-ounce-glas, utformat som en stormlykta. Notan omfattar inköp av drinkglasen; turisterna tycks ääällllssska att ta hem dessa svårtransporterade souvenirer. Men de går lätt att sälja tillbaka i en egen snabbåterköpskassa.

Egentligen omfattar etablissemanget flera barer, bl a innergården med trädgård och fontän och cocktailbaren med sina välkända dubbelpianister. Vill du undvika att stå i långa köer så passa på att pröva en Hurricane eller någon annan av de fantasifulla drinkarna en eftermiddag då det t o m går att få en sittplats. Tips: kolla taket i entrén. Webbplats www.patobriens.com

Pavageau, Alcide Louis, "Slow Drag" född i New Orleans 7 mars 1888 död i New Orleans 19 januari 1969.

I boken New Orleans Style av Bill Russel berättar Alcide Pavageau om sitt liv. Han började 1916 som gitarrist men bytte efter ett tiotal år till bas. Han var självlärd på båda instrumenten. Sin första bas, som var tresträngad, tillverkade han av en tunna efter sin tes "Det är inte basen som räknas, det är mannen bakom den". Slow Drag berättar att han hade stor släkt, men att han bara kom ihåg namnet på ett fåtal. En av dessa var voodoodrottningen Marie Laveau, kusin till hans far.

Namnet "Slow Drag" fick han när han vann en mängd danstävlingar där han dansade just Slow Drag. I New Orleans dansades, säger han, vid den här tiden ett tiotal danser. Han räknar upp mazurka, polka, vals, schottis och kadrilj, populära danser även i Sverige vid samma tid.

Till en början spelade Slow Drag i ett sandpaper band med bl a tvättbräda, gitarr och sandpapper som sättning. Hans kusin Auguste var basist och Alcide brukade få spela på hans alltid välstämda bas. När gitarristen i Augustes band blev sjuk satte Auguste på unge Alcide ett par långbyxor och tog med honom i bandet. En av de basister han lyssnade på vid den här tiden var Billy Marrero, som han höll som den bäste före dennes son, Simon. Billy would pick the bass och använde till och med stråke. En annan basist, Jimmy Brown, var den ende som slapped the bass.

Slow Drag försörjde sig många år som tapetserare, stuckatör, murare och takläggare jämsides med spelandet. Detta höll han på med tills han sammanträffade med George Lewis, som sade till honom: "Grabben, du håller på att bli för gammal nu. Vill du spela med oss? Jag har användning för dig när du vill." Svaret blev förstås ja, och omkring 1942 började Slow Drag jobba med George Lewis och Lawrence Marrero i en trio.

Pavageau berättar att när han började spela bas fanns nästan enbart tresträngade basar. "Man hade A-strängen och stämde den först, sedan D-strängen och sist G-strängen." Om sitt spel säger han i en fullständig bruksanvisning för basister: "Nu använder jag mitt finger för att knäppa (snap) på strängarna. Min vänstra tumme är bakom bashalsen. Jag använder ibland ett finger, ibland två för att dra (pull) i strängarna. Sen tar jag bort tummen från greppbrädan när jag kommer igång. När jag startar skakar jag med mitt vänstra ben. Det är min metronom. Jag håller kvar tårna och stampar med hälen i golvet. Jag kan också slå (slap) på strängarna medan jag håller i stråken. Det finns många "riktiga" sätt att hålla i stråken, men the Dixieland way är att grabba tag i den på vilket sätt man kommer åt. Jag använder alltid tape också. Runt pek- och långfingret, annars skulle fingrarna spricka. Jag använder bara sensträngar och har dom ungefär en tum från greppbrädan. Faktum är att jag behöver en ny greppbräda just nu."

Bill Bissonette berättar i sin bok The Jazz Crusade att han försökt citera vad musikerna sagt ordagrant utom i ett fall: "Det gör jag inte med Drag. Det finns inget skriftspråk i världen, inga tangenter på en skrivmaskin, som kan återge Drags sätt att behandla språket....om det var vad det var. Hans sätt att kommunicera var en blandning mellan åtskilliga språk utfyllt med skratt, stammande, sluddrande, mera stammande och visslingar. Och varje ljud betydde något. När man lärde känna honom kunde man oftast lista ut vad han försökte tala om för en. Men det var ett språk som ännu inte har låtit sig transponeras till skriven form."

Vi är många som är glada för att Alcide "Slow Drag" Pavageau använde sin bas för att uttrycka sig på sitt eget språk, ett språk, som många har försökt lära sig. /GS/

pepparsås - mest känd är Tabasco, tillverkad sedan 1868 av familjen McIlhenny (med svenskt påbrå, nuvarande chefens farmors farfar utvandrade från Norrköping 1835). Chilipeppar krossas, blandas med salt, får jäsa och mogna på ekfat och blandas med vinäger. Fälten på Avery Island väster om New Orleans räcker inte längre till utan chilipeppar måste hämtas från odlingar i latinamerika. Ett annat välkänt märke är Crystal, som tillverkas av Baumer Foods Inc i New Orleans. /HS/

Pharmacy Museum på 514 Chartres Street öppnades 1950. Byggnaden var på 1820-talet bostad åt en av landets första licensierade apotekare, Louis J. Dufilho, som tog sin examen 1816. Här sålde han fr o m 1823 sina preparat i den egna butiken och hans krydd- och blomsterträdgård odlas och vårdas än. Idag är alltså byggnaden ett museum som demonstrerar 1800-talets läkemedel och andra hjälpmedel - inklusive de jättekrukor som fortfarande innehåller levande blodiglar. Byggnadsmässigt är huset ett exempel på vad som kallas creole townhouse.

pirogue [pee-ro], en smal, flatbottnad kanot som används i grunda vatten, i synnerhet av cajuns i träskmarkerna väster om New Orleans.

Pitot House, 1440 Moss Street vid Bayou St John, byggdes omkring 1780 (andra källor uppger 1799) i västindisk plantagestil med breda verandor, som dels ger skugga, dels medger att fönstren kan hållas öppna även i regnväder. Huset köptes 1810 av James Pitot som lantställe till familjen. Pitot var borgmästare i staden 1804-5. Huset har restaurerats av Louisiana Landmarks Society och är idag ett museum, som t ex kan besökas eller i varje fall beses i samband med en tur till City Park.

Place d´Armes, se Jackson Square.

plantager finns det gott om längs vad som kallas River Road mellan New Orleans och Baton Rouge. Landskapets skönhet skäms dock av petrokemiska anläggningar. Flertalet plantager är privata men några är öppna för turister och erbjuder guidade turer, mat och övernattning. Många av dessa känner vi igen från en rad filmer.

Den äldsta och närmaste är Destrehan Manor från 1787. Åtta kilometer västerut ligger utsmyckade, båtliknande San Francisco från 1856 - pga de höga kostnaderna döpte ägarens son huset till Sans Frusquin (fransk slang för ”utan pengar”), vilket sedan blev San Francisco. Mest känd är nog Oak Alley från 1839, som besöks av minst 70 000 personer varje år. Allén med de 28 ekarna är försäkrad för miljoner dollar hos Lloyd´s. Många bussbolag erbjuder mer eller mindre omfattande turer till plantagerna, t ex Gray Line och Tours by Isabelle. På några av plantagerna finns kvarvarande slavkvarter som påminner oss om hur ägarnas enorma rikedomar åstadkoms - den dagliga turen till Laura Plantation rekommenderas (kan t ex bokas på 624 Royal Street). Men slavarnas roll i plantagernas historia förträngs i regel helt av guiderna.

År 1860 fanns det omkring 1 600 plantager med vardera mer än 50 slavar i delstaten. Deras totala areal motsvarade 43 procent av den uppodlade marken.

Plaza d´Italia, se American-Italian Museum.

Plessy v Ferguson, se Jim Crow-lagar.

po´boy, som namnet antyder tidigare fattigmansmat, idag en bastant baguette som fylls med i stort sett vad som helst: rostbiff, skinka, ost, köttbullar i tomatsås, skaldjur. En "klädd" (dressed) po´boy innehåller sallad, tomat och dressing. Pröva t ex Johnny´s Po´ Boys på 511 St Louis Street. Madame Begue tillskrivs ibland äran att ha skapat denna New Orleans-utmaning i slutet av 1800-talet. Hon bredde smör på det uppskurna brödets båda sidor, fyllde det med kött eller skaldjur och sålde dem från sitt stånd i French Market. Arbetslösa som sökte jobb ropade ”Please give a sandwich to a po´ boy!”, därav namnet. Men utan att veta tycker jag att Madame Begue tillredde väl fina smörgåsar för att vilja kalla dem po´boy. Och en annan källa anger att po´boys skapades av två fattiga cajunbröder, Benny och Clovis Martin, som sålde bröden för 10 cent under spårvagnsstrejken 1914.

Ponchatoula, en stad ca 15 mil nordväst om New Orleans. Den är främst känd som landets stora antikstad med hundratalet högkvalitativa affärer för antikälskare och samlare. Varje lördag hålls här en stor antikauktion och självklart anordnar staden antikfestivaler - en på våren och en på hösten. Men mest känd är nog Strawberry Festival andra helgen i april och staden hävdar att den är ”Strawberry Capital of the World”.

Pontalba Apartments/Buildings består av två längor om vardera 16 trevåningshus som flankerar Jackson Square längs St Peter (Upper Pontalba, ägs av staden New Orleans) och St Ann Street (Lower Pontalba, ägs av delstaten Louisiana). De finansierades och byggdes 1849-1851 av baronessan Micaela Almonester de Pontalba och är bland de äldsta hyreshusen i landet. Hennes initialer A och P återfinns i gallerverken av gjutjärn på fasaderna. Husens gatuplan innehåller affärer, restauranger m m och övervåningarna mycket eftertraktade lägenheter.

Pontalba, Micaela, 1795-1874, färgstark, rödhårig baronessa (en titel hon inte själv ville använda) och en av stadens osedvanligt många personligheter och legendariska gestalter.

Micaela Leonarda Antonia Almonester de Pontalba var dotter till Louise de La Ronde (kallad Louison) och Don Andrés Almonester y Rojas, 1725-1798, en rik, omstridd affärsman, som bl a tillägnat sig stora delar av centrala French Quarter. Han var 71 år när Micaela föddes (en tidigare dotter dog). Om det var av uppriktig generositet eller makthunger som Don Andrés finansierade byggandet av bl a St Louis Cathedral, Cabildo och Presbytère är som så mycket annat i New Orleans omtvistat. Han kom till staden drygt 40 år gammal, utan större tillgångar, började arbeta som notarie i stadens tjänst och fick snabbt ett politiskt inflytande som han skickligt utnyttjade i sina affärer, vilka på kort tid gjorde honom mycket rik.

Micaela hann aldrig lära känna sin far som dog 73 år gammal. Men hon blev mycket lik honom - företagsam, självgod och omstridd.

Endast 16 år gammal gifte hon sig med sin 20-årige kusin, den franske baronen Joseph Xavier de Pontalba, Tin-Tin kallad, och flyttade till Frankrike. Trots att äktenskapet var ett typiskt resonemangsparti utan större kärlek mellan makarna föddes raskt tre söner. Men Micaela saknade egna utmaningar, var uttråkad, otålig och hjärtligt trött på att maken alltid frågade sin pappa till råds i hart när alla angelägenheter.

Minst sagt delade uppfattningar i ekonomiska frågor, kanske främst rörande Micaelas konsumtion, ledde fram till ett drama med henne själv, Tin-Tin samt svärfadern i huvudrollerna. Turerna i denna finansiella karusell är många och invecklade. De inblandade använde alla tänkbara ekonomiska och juridiska knep för att själva kunna kontrollera tillgångarna. Kulmen på den utdragna striden kom 1834.

Svärfadern stegar in i Micaelas rum, låser dörren, drar fram två pistoler för att understryka sitt krav på att en gång för alla få tala förstånd med svärdottern. Ett upprört samtal följer, men något går snett. Flera skott avlossas. Blödande och skrikande på hjälp lyckas Micaela till slut få upp dörren, tumlar ut och faller i armarna på sin tjänsteflicka. Tin-Tin kommer rusande. Efter några minuter ekar ännu ett skott i det franska slottet. Tin-Tin hittar sin far död i en stol med ett skott genom huvudet.

Skandalen var ett faktum, de franska tidningarna publicerade nya, spännande detaljer dag efter dag. Micaela återhämtade sig gradvis. Makarnas separation var nu definitiv - men de visade varandra ömsesidig respekt. Ryktet att Micaela hade lyckats få tag i en av pistolerna och själv skjutit svärfadern måste avfärdas som en ren myt. Hon hade själv blivit svårt skadad; en kula i bröstet gick aldrig att operera bort och några fingrar var bortskjutna och söndertrasade. På målningar av henne gjorda efter skottdramat döljer hon alltid handen i ett klänningsveck eller på något annat konstnärligt sätt.

Revolutionen 1848 i Paris fick Micaela att via England, 54 år gammal, återvända till sin födelsestad. Till sin förfäran upptäckte hon att den amerikanska sektorn växte och frodades medan den franska halkat ordentligt på efterkälken, vilket givetvis minskade marknadsvärdet på hennes egendomar runt Place d´Armes.

Energiskt och målmedvetet satte hon igång med sina storstilade planer att återge den franska delen ledarrollen. Med hjälp av arkitekten James Gallier och efter tuffa förhandlingar med myndigheter, finansiärer och byggmästare uppförde hon de s k Pontalba Apartments (se ovan), som stod klara 1851.

Området mellan byggnaderna - Place d´Armes - såg dock förfärligt ut. Med järnvilja genomdrev hon sin idé att omvandla platsen till en fransk park med planteringar och slingrande promenadstråk. Sin gamla beundran för (kärlek till?) Andrew Jackson visade hon genom att lyckas få torget omdöpt till hans ära. Men hon lät sig inte nöja med det. Att häststatyn av Jackson kom på plats är hennes förtjänst. Från balkongen i sin lägenhet i Upper Pontalba Buildings kunde hon se att hjälten från slaget om New Orleans 1815 visade henne sin respekt genom att lyfta på sin trekantiga hatt och hälsa henne god morgon.

Tiderna i Frankrike förändrades, de revolutionära tendenserna avtog och Micaela återvände till Paris där hon med liv och lust deltog i nöjeslivet till sin död. Tin-Tin överlevde henne och till och från träffades de på olika fester. Onekligen skulle det vara spännande att få veta vad de samtalade om.

Av New Orleans många sevärdheter måste Jackson Square med omgivande byggnader betraktas som de främsta. Äran tillkommer Micaela och hennes far.

postkontor - huvudpostkontoret ligger på 701 Loyola Avenue och har även lördagsöppet. I French Quarter finns ett på 1000 Bourbon Street med mycket god service.

praline, en kreolsk sötsak gjord av smör, farinsocker och (pecan)nötter. Bäst lär den bli om smeten hälls ut på en marmorskiva för att svalna. Presentförpackningar av bästa märke finns hos Old Town Praline Shop, 627 Royal Street. Namnet lär komma från Maréchal duPlessis Praslin (jo, med s), vars kock hittade på anrättningen.

Pröva själv följande recept: Blanda knappt 4 dl vanligt socker, nästan 2 dl farinsocker, 1,3 dl mjölk, 1 tsk vaniljsocker, en nypa salt och 6 tsk smält smör i en kastrull med tjock botten. Sätt plattan på medelhög värme, rör om och koka upp. Låt massan koka i 6-7 minuter. Ta av grytan, rör om till massan svalnar och tjocknar, vilket går rätt fort. Sätt till dryga 3 dl pekannötter (det går inte lika bra med selleri men väl med valnötter). Skeda upp massan på en marmorskiva (nå, det duger med bakpapper som läggs på diskbänken) så att varje "kaka" får en diameter på 6 cm. Satsen bör ge runt 24 praliner. Skriv gärna och tala om hur du lyckades - använd bak-sidan på ett vanligt papper om du inte e-postar.

Presbytère är ett av delstatsmuseerna och ligger till höger om ingången till St Louis Cathedral; tvillingbyggnaden Cabildo i samma byggnadsstil finns till vänster. Presbytère började byggas 1795 - föregångaren förstördes vid storbranden året innan - och som namnet antyder var avsikten att byggnaden skulle härbärgera prästerskapet. Men så blev inte fallet, istället tjänstgjorde den länge som domstolsbyggnad.Idag är Presbytère ett museum med såväl fasta avdelningar, t ex Mardi Gras/Carneval, som tillfälliga utställningar om regional kultur, marinhistoria, inredning och arkitektur.

Preservation Hall, 726 St Peter Street, är ett av de få ställena i staden som fortfarande försöker bjuda sin publik på äkta New Orleansjazz. Stället, ett f d stall, är populärt och kön utanför lång. Dörrarna slås upp kl 20.00; sedan spelar orkestern från 20.30 i 30-minuters set fram till 24.00. Inredningen är spartansk, merparten av publiken måste stå. Längst fram finns dock ett par rader med skumgummidynor (tidigare måttligt välfyllda hösäckar) samt några extremt hårda träbänkar. Inträdet är billigt och bygger på en hög genomströmning av publiken. Ett och annat fynd kan göras i skiv- och cd-ståndet. En klart olämplig turistfråga är: Say, do you guys know When the Saints go marching in? För 10 dollar spelar orkestern dock stycket för dig. Övriga tradlåtar kostar 2 dollar och andra melodier 5 dollar.

Preservation Hall grundades i juni 1961. I september övertogs ruljansen av tubaisten och jazzfantasten Allan Jaffe, som vid sin död 1987 fick en av de största musikbegravningar som förekommit i staden, med hundratals musiker. På www.preservationhall.com finns uppgifter om spelprogram och skivor - men tyvärr inget om den spännande historiken. Läs därför gärna Preservation Hall av William Carter (1991).

Preservation Resource Center, 923 Tchoupitoulas Street, är en organisation, grundad 1974, med uppgift att bevara historiskt värdefulla hus i staden genom att uppmuntra och hjälpa privatpersoner att köpa och restaurera dem. Ett av många exempel på hus som räddats på detta sätt är byggnaden där Kid Ory bodde som tonåring. Webbplats www.prcno.org/ rekommenderas, där finns bl a en bra beskrivning av byggnadsstilar i staden.

Pretty Baby, film från 1977 av Louis Malle med Brooke Shields i rollen som en ännu inte ens tonårig prostituerad i Storyville och med Sven Nykvist som fotograf. Den spelades bl a in på det vackra Columns Hotel, 3811 St Charles Avenue, där det ofta ges jazzkonserter. För musiken i filmen svarade Lars Edegran, den blev uppskattad och t o m Oscars-nominerad.

Pretty Baby är inte bara en film, se detta ord, utan också en charmerande liten melodi komponerad av New Orleanspianisten Tony Jackson (1876-1921), en av de få pianokollegor Jelly Roll Morton respekterade. Jackson spelade på bordellerna i Storyville redan före förra sekelskiftet. Omkring 1912 lämnade Jackson hemstaden och fortsatte sin musikaliska bana i Chicago. På Mortons Library of Congress-inspelningar från 1938 hör vi Morton återge Jacksons pianostil och även spela Pretty Baby (återutgivna på bl a Affinity CD AFS 1010-3). Andra inspelningar av Pretty Baby hittar vi med New Orleans Ragtime Orchestra (Vanguard VSD 69/70), Don Ewell & George Lewis (Center CEN 3; LAKE LACD50), Al Rose Presents (GHB 65; BCD 65) och Chris Barber (LAKE LACDD55/56).   /POK/

Prima, Louis, 1911-1978, sångare, trumpetare, kompositör, född i New Orleans av italienska föräldrar. Några av hans mest kända inspelningar är Buona Sera, Just a Gigolo, I´ve Got You Under My Skin, Bei Mir Bist Du Schön. Han medverkade i Disneyfilmen Djungelboken 1967 med både trumpet och hes stämma. Trots att han kanske i första hand förknippas med Las Vegas ligger han begravd på Metairie Cemetery i sin hemstad.

Professor Longhair, egentligen Henry Roland Byrd, föddes i Bogalusa, Louisiana den 19 december 1918 och dog i New Orleans den 30 januari 1980.

PL kan rubriceras som en sorts "streetwise" folkmusiker. Han spelade enbart på gehör och han hade mycket små kunskaper i musikens grammatik. Ändå hade han ett otroligt stort inflytande på r&b-musiken i New Orleans efter andra världskriget.

Modern Ella Mae övergav fadern James L Byrd, strax efter PLs födelse och han växte upp med henne. Ella Mae flyttade till New Orleans när PL var baby och hon lärde sin son att spela flera instrument. PL fick även en del tips av Isidore "Tuts" Washington (1907-1984). PL brukade även nämna "Kid Stormy Weather" Edmond Joseph (omkring 1913-1955) och Sullivan Rock/Rocky Sullivan (omkring 1910 - ?) som inspirationskällor. I mitten på 1930-talet började PL på allvar med pianospel. Innan dess hade han även hållit på med stepdans och boxning.

Bluespianisten Champion Jack Dupree (1910-1992) och PL var kompanjoner under några år på 1930-talet. PL har sagt, att han lärde Dupree att spela piano och Dupree lärde PL att sjunga. PLs genombrott som musiker ägde rum 1949, då han ersatte pianisten i Dave Bartholomews orkester. Hans första skivinspelning gjordes samma år. Inspelningarna från 1949/1950 gjordes under färgstarka titlar som ”Professor Longhair and the Shuffling Hungarians” osv. Först 1949 började PL att försörja sig som heltidsmusiker. 1950 fick han en hit med "Bald Head", en låt som spelats in under diverse olika namn.

Från slutet av 1950-talet och hela 1960-talet levde Byrd under mycket knappa omständigheter. Han fick i stort sett inga pengar för sina grammofoninspelningar och speltillfällena var få. James LaRocca (han är släkt med trumpetaren i Original Dixieland Jazz Band: Nick LaRocca ) och Quint Davies återupptäckte honom 1969. År 1971 gjorde PL comeback på jazzfestivalen i New Orleans. Innan dess hade han försörjt sin familj genom kortspel. Fess, som han kallades för, besökte Sverige tre gånger: september - oktober 1975, juli 1978 och mars 1979. Under 1970-talet började det äntligen att flyta in lite stålar på PLs bankkonto.

Första besöket i den gamla världen ägde rum i januari 1973 och staden var London (på ett privat miljonärsparty!).Låten "Go To The Mardi Gras" (eller "Mardi Gras In New Orleans") från 1959, med Dr. John på gitarr, tillhör grundstenarna i efterkrigstidens New Orleans-musik. Den spelas alltid under Mardi Gras-karnevalen. När PL avled höll man på att färdigställa den underbara dokumentärfilmen (videon) ”Piano Players Rarely Ever Play Together” med PL, Tuts Washington och Allen Toussaint. Ett absolut måste för alla pianister och New Orleans-freaks.

Klubben Tipitina´s på Napolean Avenue i New Orleans är uppkallad efter PLs låt "Tipitina". Stället startades i januari 1977 för att PL skulle ha ett ställe att ge konserter på i hemstaden och det var även här som Fess gjorde sitt sista framträdande, ett par dagar före hans död.

För att förtydliga min tes om PLs stora betydelse för r&b-musiken i New Orleans har jag tagit med nedanstående citat:
"The style came from Fess who has a lot to do with every piano player who’s ever worked out of New Orleans. Subconsciosly you might not be aware of it but this is the man who was behind it all”. Art Neville (Neville Brother's) i "Let It Rock", april 1974.
"Professor Longhair was the guardian angel of the roots of New Orleans music. He was a one-of-a-kind musician and man, and defined a certain style of rhumba-boogie funk that was New Orleans R&B from the late 1940s all the way through to his death in 1980. All New Orleans pianists today owe Fess. He was the guru, godfather, and spiritual root doctor of all that came under him." Mac Rebennack i "Under A Hoodo Moon - The Life of Dr. John, the Night Tripper."
"New Orleans produced a powerful school of laureates. But if the Nobel committee ever decides to give a price in funk, as well it should, I pray they have to first elect Professor Longhair, the illustrious Henry Roland "Roy" Byrd. He belongs in that rare company with Louis Armstrong, Sidney Bechet and Jelly Roll Morton, other Crescent City innovators whose contributions to our musical culture are immeasurable. His immortality is ensured not only by the records he made but by the few men who mastered his style, the apostles who carried the pianistic gospel according to Fess to the world: James Booker, Fats Domino, Huey Smith, Allen Toussaint, Art Neville and Mac Rebennack. Longhair is the Picasso of the keyboard funk." Jerry Wexler i "Rhythm and Blues - A Life In American Music".

Det finns en utmärkt cd-box, RHINO R2 71502 (2 skivor), som innehåller det väsentligaste i PLs musik och den rekommenderas givetvis. Professor Longhair begravdes i Gentilly på Mount Olivet Cemetery på 4000 Norman Mayer Avenue. Begravningen och likvakan filmades för ovan nämnda videodokumentär.

Sedan 1997 har undertecknad arbetat med att sammanställa en "Scrapbook" om Professor Longhair. /PO/

Prudhomme, Paul är en kulinarisk världsprofil som bland mycket annat satt cajunköket på kartan. I unga år lärde han sig att laga mat av sin mamma och öppnade som tonåring sin första restaurang. Idag driver han bl a K-Paul´s Louisiana Kitchen på 416 Chartres Street, ett dyrt men uppskattat och populärt ställe.

I unga år for han runt i USA och arbetade under olika köksmästare. Men han saknade hettan från sin älskade cajunmat och började experimentera med olika krydd- och örtblandningar, som nu säljs under varumärket Louisiana Cajun Magic. Själv tar han inte så hårt på skillnaderna mellan creole- och cajunköket, han använder med förkärlek benämningen Louisiana kitchen eller South Louisiana cooking. En av hans specialiteter är s k blackened (sotat) kött och fisk, som alltså inte är någon gammal cajun- eller creole-uppfinning - även om en eller annan köttbit i Louisiana under årens lopp av misstag blivit väl hårt stekt, för att inte säga vidbränd. Idag ordnas detta lätt med t ex hjälp av Blackened Steak Magic, som för stämningens skull helst inköps på French Market.

Till nöds går det att själv röra ihop en kryddblandning som substitut för den äkta varan. Pröva gärna detta recept - en tesked av vardera paprika, lökpulver, vitlökspulver, timjan och oregano, två teskedar salt samt tre fjärdedels tesked av vardera vit-, svart- och cayennepeppar. Glöm inte att en mycket varm stekpanna är ett måste i samband med tillredning av sotade rätter. Webbplats www.chefpaul.com/

Q

quadroon (kvarteron) användes i första hand på 1700- och 1800-talen om ljushyade, fria, färgade kvinnor (free women of color). Rent tekniskt skulle en quadroon ha en fjärdedel färgade anlag (och en octoroon en åttondel).

Ett i regel välorganiserat system kallat placage innebar att en fri, färgad kvinna levde som älskarinna åt en vit kreol och stod under hans beskydd. Många kontrakt gjordes upp i samband med danstillställningar (den första hölls 1805) där quadrooner, eskorterade av sina mammor, träffade vita, maskerade män. Om tycke uppstod - troligen en rätt ensidig historia - gällde det för mamman att kontrollera att mannen hade tillräckligt med medel för att försörja älskarinnan och eventuella barn samt hålla dem med ett hus. Dessutom skulle mannen givetvis försörja och dra omsorg om sin legala (vita) familj med fru och barn.

Quadroon Ballroom på 717 Orleans Street, byggt 1817, hade sin höjdpunkt under mitten av 1800-talet; salen finns fortfarande kvar som konferensrum bakom träbalkongräcket på andra våningen. Ironiskt nog köptes runt 1880 detta syndfulla Ballroom av en nunneorden för svarta och omvandlades till kloster och skola. Nunnorna sålde 1964 huset till ett storhotell. Det fanns även danssalonger i andra delar av staden. Historikerna har skilda uppfattningar om dessa kända - eller rättare sagt ökända - baler verkligen var de förfinade, kulturella tillställningar som en del (skön)litteratur ger intryck av. Tidsmässigt inträffade deras storhetstid från 1830-talet till 1860-talet.

Quinn, Snoozer (eg Edwin McIntosh Q), legendarisk gitarrist, född den 18 oktober 1906 i McComb, Mississippi, död i maj 1949 i New Orleans, Louisiana. Med undantag för några månader runt årsskiftet 1928/1929 då han var i New York, engagerad av Paul Whiteman, tillbringade Quinn hela sitt vuxna liv i och omkring New Orleans. Av Quinn's relativt få inspelningar är tolv sidor med gitarrsolon från 1948 de mest betydelsefulla. /TM/

R

r&b, se rhythm and blues.

radio - får du tid över, ratta gärna in WWOZ på FM 90,7. Från sin nya studio på Decatur Street, tidigare Armstrong Park, sänder denna ”jazz and heritage station” dygnet runt ut blues, brass, cajun, jazz, r&b och gospel i etern till lyssnarnas fromma. Musiken varvas med kunniga kommentarer, intervjuer med musiker och tips om evenemang, skivor och böcker. En guldgruva för alla musikälskare - lyssna och njut! Nästan alla lokala musiker har någon gång intervjuats av Oh-Zee, som stationen kallas och när Bob Dylan spelade in skivor i staden var det den enda radiostation han lyssnade till. WWOZ är en akronym för Wonderful Wizard of Oz. Stationen är beroende av donationer och Jazz på Tullstugan samlar ofta in pengar åt denna livgivande och livsviktiga organisation. Lyssnar du regelbundet, glöm inte att betala "medlemsavgiften" på 40 dollar per år.Webbplatsen är ett fynd med artiklar, levande musik, rekommendationer om böcker, cd och video. Pröva alltså www.wwoz.org

ragtime är en synkoperad dans - föregångare till tango ! - som uppstod i trakterna runt staden St Louis. På 1890-talet blev ragtime-melodier av St Louis-kompositörerna Tom Turpin (Harlem Rag, 1897), Scott Joplin (Maple Leaf Rag, 1899) och några till oerhört populära över hela USA.

Ragtime kännetecknas av en starkt synkoperad diskant över en jämn rytmisk bas. Rytmen lever sitt självständiga liv. Taktarten behålls oftast i basen som ett underlag. Melodierna rör sig över detta underlag, fritt och otvunget. De förändras ständigt, betoningen faller ibland här, ibland där. Men trots de ymnigt förekommande synkoperna är melodin tryggt förankrad i den en gång angivna taktarten. Ragtime är en musik som är rytmiskt mycket levande beroende på den ständiga kampen mellan överstämmans rytmiska motsättningar och taktarten. Scott Joplin brukade skriva i sina noter: ”Do not play this piece fast. It is never right to play ’Ragtime’ fast.” Composer

Buddy Bolden var den förste som tog upp de nya ragtime-numren på sin repertoar. Men han spelade dem i en ny stil. Musiken stod inte i några nothäften, utan var uttryck för musikernas egna känslor och impulser. De improviserade kollektivt, ofta med överraskande kontrapunktiska och polyrytmiska effekter.

I de första jazzbanden var ragtime-musiken det dominerande elementet, och jazzen från den första perioden fram till Storyville stängdes kallade New Orleans-musikerna själva för ”ragtime”. Att notera är att när revival-inspelningarna med Bunk Johnson gjordes i början av 1940 valde man låtar som ”Climax Rag”,”Dusty Rag” och ”Kinklets” och George Lewis kallade sin orkester för George Lewis New Orleans Ragtime Band. Lars Edegran och Orange Kellin startade 1967 The New Orleans Ragtime Orchestra. Jelly Roll Morton - New Orleans stora pianogeni - har definitivt sina rötter i ragtime. För att markera sin suveränitet gentemot Scott Joplin skrev han ”Perfect Rag”!

Ragtime hade sin glanstid omkring 1910, men småningom försökte man ge musiken en enkel och naturlig melodi. Melodierna hämtades från work songs, spirituals och framför allt från blues. Hela den gamla ragtime-musiken blev ackompanjemang till melodierna. Resultatet blev en musik i tre ”våningar”: i basen en fast, nästan marschartad, stadig och jämn rytm, över den en livlig och rytmiskt skiftande ackompanjemangslinje med synkoperade accenter, och överst en melodi i populär stil.

Man anser att det var först med denna sammansmältning av ragtime och folkmelodierna som den egentliga jazzen kom till. Ordet ”jazz” kom då också först i bruk - omkring 1916 i Chicago. En jazzkännare, Winthrop Sargeant, hävdar med bestämdhet att övergången från ragtime till jazz inte markeras av någon påtaglig rytmisk utveckling: ”Den betydande skillnaden ligger i melodisk stil, i harmoni och instrumentation. Där ragtime var larmande, staccaterad och pianistisk, blir jazzen mera behaglig och melodisk, mera vokal. I jazz börjar folkliga melodier att spela en mera framträdande roll och fraseringen blir mera sångbar och öppen.”

1927 sjöng Bessie Smith in Alexander´s Ragtime Band , skriven 1911 av Irving Berlin - son till en rysk rabbin som kom till New York 1893. Kolla den fantastiska webbplatsen www.ragtime.nu    /HB/

red beans and rice är en typisk kreolrätt, som traditionellt serverades på måndagen, som var tvättdag. Bönorna tog lång tid att koka - tillsammans med rökt bogfläsk (fläsklägg går också bra), den heliga treenigheten och kryddor - och kunde stå och puttra på spisen medan tvätten gjordes iordning. Rätten serveras på ett stort fat med kokt ris; bönröran hälls i ett hål i mitten.

Louis Armstrong berättar i sina memoarer med värme om rätten, som han älskade. Han undertecknade gärna sina brev med "Am Redbeans and Ricely Yours" - Kålakademiens medlemmar uppskattar att han någon gång använde varianten "Am Brussells Sproutsly Yours".

rhythm and blues, ofta förkortat r&b. Under första hälften av 1900-talet, inte minst under de båda världskrigen, skedde en enorm omflyttning av främst den afrikansk-amerikanska befolkningen från den lantliga södern i USA till de stora industristäderna. Industrin gick på högvarv och behovet av arbetskraft tycktes omättligt. Och med arbetskraften följde behovet av avkoppling och underhållning. Många lantliga bluesmän fick nya speltillfällen i storstädernas getton. Här stötte de på en betydligt tuffare miljö med andra krav på musikalisk underhållning än den ”pastorala” södern. Bluesen fick en dansande i stället för lyssnande publik. Gitarren blev elförstärkt, trummor, saxofoner och blåsinstrument tillkom och gav blusen en helt ny nerv och rytm. Rhythm ´n Bluesen var född med exponenter som B B King och Muddy Waters.

Självklart nådde även Rhythm ´n Bluesvågen New Orleans, där en mycket speciell stil, New Orleans Rhytm ´n Blues, utvecklades under 1940- och 50-talen. Liksom inom den tidiga jazzen är de karibiska influenserna tydliga, ”The Spanish Tinge” som Jelly Roll Morton sade. Det kanske största namnet inom New Orleans Rhythm ´n Blues är Henry Roland Byrd, mer känd under artistnamnet ”Professor Longhair”. Hans boogiepiano, vissling och sång har inspirerat många efterföljare - Antoine ”Fats” Domino och ”Professor Longhairs” elev Mac ”Dr John” Rebennack för att nämna ett par. Mer om New Orleans Rhythm ´n Blues kan du läsa i John Brovens ”Walkin´ To New Orleans”, som fått sitt namn efter en av Fats Dominos megahits från tidigt 1960-tal.  /POK/

Rice, Anne, född i New Orleans 1941, författare som främst specialiserat sig på romaner om vampyrer, sex, religion och ockultism. Hon har skrivit under tre namn; sitt eget, Ann Rampling och A N Roquelaure. Hennes första roman, Interview With The Vampire, blev en stor framgång och har även filmats. Den andra, The Feast of All Saints, är en historisk roman och handlar om free people of color i 1840-talets New Orleans. Några andra av hennes bästsäljare är Cry to Heaven, The Claiming of Sleeping Beauty, Belinda, The Witching Hour och The Vampire Lestat.

Sedan 1989 bor och verkar hon åter i New Orleans, där hon blivit kult och byggt upp en "industri" kring sin person med en egen fan-club, guidade Rice-turer, souvenirer - kolla utbudet på hennes synnerligen proffsiga webbplats, www.annerice.com och häpna över utbudet och idérikedomen. Hon äger flera fastigheter i Garden District, bl a St Elizabeth´s på 1314 Napoleon Avenue. Där kan hennes samling om 800 dockor beundras i samband med de dagliga guidade turerna genom huset.

Rita, en orkan hösten 2006, se Katrina.

Riverwalk (Marketplace), öppnad 1986, är en enorm galleria med över 140 affärer och restauranger, som sträcker sig längs Mississippi från Spanish Plaza till Convention Center. Här finns allt från karnevalsmasker och trolleritricks (som demonstreras) till (sköna) juveler och leksaker. Men även en filial till Café du Monde och en del utmärkta snabbmatsrestauranger med lokala rätter (inga hamburgare med pommes frites här, inte!) samt en köksskola Cookin´ Cajun (rekommenderas inte, du får bara se på när kocken lagar och inte själv skära, hacka eller steka).

När staden grundades låg dennna plats mitt i floden. Men i början av 1800-talet ändrade Mississippi sitt lopp och du kan därför gå torrskodd i Riverwalk (men namnet är onekligen fyndigt om man anlägger ett historiskt perspektiv). På utsidan av byggnaden mot floden finns en långsträckt altan, som fungerar som ett promenadstråk med underbar utsikt över allt som händer på den mäktiga floden. Mycket intressanta skyltar längs stråket informerar om diverse historiska företeelser.

Rock 'N 'Bowl på 4133 S Carrollton Ave är ett ställe som inte minst fler och fler ungdomar talar om. Utöver bowling och klassisk New Orleans-mat serveras här rock, r&b, zydeco, cajun m m - hela programmet hittar du på www.rockandbowl.com

Rodrigue, Georg, konstnär, främst känd för sin "Blue Dog". Denne surrealistiske målare, född och uppvuxen i cajunland, hade en hund, halvt terrier, halvt spaniel. Tålmodigt satt Tiffany vid staffliet medan husse målade. År 1980 dog den älskade hunden, tolv år gammal, och sedan dess finns den med på över 500 målningar. Många av konstverken går att beskåda och/eller köpa på galleriet, 721 Royal Street. Spännande webbplats http://www.georgerodrigue.com/

Rose, Al, 1916-1993, född i New Orleans. Hans föräldrar drev en resande karnevalshow i sydstaterna. Al studerade konst och var en period professionell serietecknare. Från 1936 arrangerade han nästan 200 jazzkonserter runt om i USA. Bl a fick han 1947 av dåvarande presidenten Harry Truman uppdraget att ordna en konsert i Washington för speciellt inbjudna gäster. Efter kaffet reste sig presidenten från middagsbordet och satt in på piano.

Al organiserade radioutsändningarna Journeys into Jazz och producerade över 100 skivalbum. Han skrev även böckerna Storyville, New Orleans; Eubie Blake; Born in New Orleans; I remember Jazz och tillsammans med Edmond Souchon även New Orleans Jazz: A Family Album.

Boken om Storyville användes som underlag till Louis Malles film Pretty Baby från 1987. Al ansåg att filmen var förskräcklig. Han var också motståndare till bebop, progressiv jazz, new wave m m och pratade dogmatiskt om den rena jazzen. Han dog 1993 utan att ha fullbordat sitt planerade storverk om jazzens historia. /HS/

Rosetree Glass Studio, 446 Vallette Street i Algiers, är en spännande verkstad - den första privatägda i delstaten -att besöka för alla glasintresserade. Webbplats www.rosetreeglass.com

roux, en mer eller mindre mörk redning som görs på vegetabilisk olja och mjöl och som i första hand är basen i cajunköket. Enklast gör du den genom att långsamt bryna t ex 1,5 dl vetemjöl i 1 dl olja. Efter 30 minuter bör redningen vara lagom mörkbrun. Rör ordentligt, bränns redningen är det bara att börja om från början. I denna redning hälls sedan "the holy trinity", dvs lika mycket av vardera grovhackad gul lök, stjälkselleri och grön paprika. Fäll sen bara inte samma kommentar som den amerikanske turisten, som betraktar gatskylten RUE ROYALE: Rue? Isn´t that what they make their gumbos with?

Russell, "Bill" William, 1905-1992, var en klassiskt skolad violinist och kompositör; Schönbergelev och polare med John Cage. Han hette egentligen Russell William Wagner - men ansåg att det bara kan finnas EN Wagner inom musiken - så det fick bli Bill Russell. År 1929 upptäckte han jazzen via Jelly Roll Mortons "Shoe Shiner´s Drag", blev förälskad i musiken och slutade dessutom att komponera percussionsmusik efter att ha hört Baby Dodds.

Russell gjorde en pionjärinsats genom sitt unika forskningsarbete om New Orleansjazzen. Han blev snabbt den ledande historikern, författaren och auktoriteten inom detta område. Det var han som upptäckte den legendariske trumpetaren Bunk Johnson, vilket i sin tur inspirerade Russell till att skapa skivbolaget American Music, på vilket han spelade in mängder av plattor med de musiker och den musikstil han älskade.

Allt det unika material som Russell samlade på sig under nära 60 år finns sedan 1992 på Historic New Orleans Collection (se detta ord) under namnet The William Russell Jazz Collection. Samlingen omfattar mängder av brev, fotografier, pianorullar, bandade intervjuer, noter, böcker, manuskript etc.

Lästips: Jazz Scrap Book - Bill Russell and some highly musical friends, ca 10 dollar, utgiven av Historical New Orleans Collection. Samt New Orleans Style av Bill Russell, Jazzology Press.

"räkdanser" i Cajun Country
Under senare hälften av 1800-talet etablerade fiskare från Filippinerna sig som räkfiskare i Baratariabukten i större skala. Det största fiskeläget, Manila Village, låg ett par mil norr om Grand Isle, och ett par mil sydöst om Lafitte. Filippinska fiskare hade hemifrån vana vid räkfiske, och förde med sig sina traditionella metoder. Deras fiskelägen byggdes på pålar i våtlandet, endast 2-3 meter över vattenytan, och Manila Village täckte vid förra sekelskiftet en yta av något över 20 ha. Där fanns varuhus, ett postkontor, diverse kokerier och manskapsbodar samt stora sluttande träplattformar för torkning av räkorna. Man bodde alltså inte i själva fiskeläget utan tvärs över bukten i Cabinash Island.

Fisket sköttes från trålare med bottentrålning, och varje trålare måste ha en licens som förnyades på årsbasis. Fiskarna benämndes för övrigt "Manilamen" längs hela kuststräckan. Dagsfångsten levererades till fiskeläget, och där sorterades den. Allt som inte var räkor gick tillbaka i havet. Räkorna kokades sedan i havsvatten och med grovsalt eller salpeter i cirka tjugo minuter för att sedan bredas ut på torkplattformarna. Dessa plattformar var ordentligt stora - som två fotbollsplaner, har man sagt - vilket skulle innebära bra nära 11 000 kvm. (När amerikanen talar om fotbollsplaner menar han nämligen amerikansk fotboll). Räkorna vändes med jämna mellanrum med stora trärakor, och nattetid (eller om det regnade) skyfflades de upp till toppen av plattformen och täcktes med presenning. Torkningsprocessen tog tre-fyra dagar sommartid, medan den på vintern kunde ta upp till tio dagar i anspråk. Efter detta kom nästa arbetsmoment, män, kvinnor och barn lindade säckväv kring skorna och trampade runt på de soltorkade räkorna för att få loss huvuden och skal. Det här var en traditionell filippinsk metod, och ofta sjöng man någon arbetssång till. Det finns också uppgifter om att man på sina håll hade någon gitarrist som spelade, men - och här kommer äntligen poängen - det här rör sig inte om någon "dans" eller "fest" som den romantiskt sinnade kan få för sig. Det var ett arbetsmoment som kallades "dancing the shrimp", och musiken hade endast till uppgift att få alla att hålla ett jämt tempo. Den stora säsongen för räkfisket startade i maj, och alla i läget engagerades för att få arbetet gjort. Skolgång för barnen blev sekundär under högsäsong.

Manila Village etablerades omkring 1890, men på 1870-talet hade ett kinesiskt fiskeriföretag etablerat sig på Grand Isle. Därifrån skickades räkor i tunnor till Kina; så småningom kom detta fiskeläge att inlemmas i den filippinska kedjan. Det goda kan sägas att även om det var mycket filippinbaserat förekom ingen etniskt diskriminering; kineser, greker, och många kroater (de sistnämnda var ju annars ostronfiskeexperter) hyrdes in i arbetsstyrkan. (Och ett annat av fiskelägena hette för övrigt St. Malo, vilket ju inte direkt associerar till Filippinerna.) Dessa fiskelägen levererade över 50 procent av de räkor som konsumerades i USA, och sålde också till Asien, Kanada och Sydamerika.

1965 var det hela över - orkanen Betsy svepte den 9 september in över kuststräckan, och med sex meter höga vågor slogs hela den filippinska fiskekulturen sönder. I dag fiskas, fryses och kokas räkorna på jättestora trålare ute till havs. Av fiskelägena med deras torkplattformar syns inga spår ( Det lär finnas en gammal, delvis ruttnad plattform kvar på en ö precis vid Grand Isle.) Folket som bodde i fiskelägena flyttade in till New Orleans i stor utsträckning, vilket har betytt att deras sammanhållning och kulturella identitet har tunnats ut.

Undrar någon över hur det kom sig att människor från Filippinerna bosatte sig i Louisiana? Filippinerna var länge en spansk besittning, och spanjorerna såg till att flytta in många kolonister till Louisiana under det spanska styret. Filipinos, och andra folkslag från filippinerna var kända som skickliga sjömän och fiskare, och det finns noteringar tillbaka till 1765 om deras ankomst till Louisiana - men det är en annan historia. Låt mig bara till sist lägga till att den intresserade kan hitta uppgifter om den filippinska fiskekulturen i Louisiana i den rikhaltiga litteratur som finns om det lantliga Louisiana - det gäller bara att leta ihärdigt. Det finns också en dokumentärfilm "Dancing the Shrimp" med intervjuer och gammalt fotomaterial. Svår att få tag på - själv har jag aldrig sett den. (Videon, färg, 58 minuter, kan beskådas på större bibliotek i New Orleans - av upphovsrättsliga skäl går den inte att köpa. Reds anm.)   NGA

S

Saenger Theater, 143 N Rampart Street, den enda kvarvarande av dussinet stora teatrar som en gång utgjorde teaterdistriktet runt Canal och Rampart. I den vackra lokalen med 2 800 sittplatser spelas bl a påkostade och kringresande Broadway-föreställningar - kolla programmet när du är i stan!

Sallis, James, född 1944 i Helena, Arkansas. Har bott i New York, London, New Orleans, Paris och Boston. Sedan tio år tillbaka bor han i Phoenix, Arizona.

Finns med i den här listan eftersom han skrivit en serie kriminalromaner i New Orleansmiljö. Protagonisten heter Lew Griffin, och böckerna om honom kan läsas som fascinerande exempel på den litterära stil som i USA kallas "noir". Griffin har föregångare i en rad amerikanska s k "hårdkokta" detektiver - Philip Marlowe och Lew Archer t ex - men han skiljer sig från dem genom en mörkare grundsyn.

Staden New Orleans spelar en betydande roll i romanerna, men bara genom att finnas som scen för händelserna. Sallis prosa innehåller inga eftergifter åt det turistiska eller pittoreska, och det New Orleans du ser genom Grif-fins ögon är mycket mer hem än kuliss.

Böckerna kan läsas fristående, men allteftersom du läser in dig på den här världen upptäcker du att allt inte är riktigt som du trott från början. Du kastas mellan olika tidsperioder - den första boken The Long-Legged Fly skildrar tilldragelser från 1964, 1984 och 1990, den andra -Moth - utspelas under 1980- och 1990-talen, i den tredje, Black Hornet, är tiden sextiotal. The Eye Of The Cricket heter den fjärde boken och här skildras 1990-talet igen, medan vi i den femte, Bluebottle, befinner oss i tidigt 1970-tal. Detta medför att när du för första gången läser om hur Lew Griffin blir skjuten är det i själva verket andra gången han råkar ut för det, men första gången vet du inget om förrän du läser nästa bok.

Lew Griffin är indrivare, eller lärare (gymnasium eller universitet?), eller författare, det varierar också och böck-erna är fulla av citat, allusioner på andra författare och deras verk, från Hammett till Balzac, från Rabelais till Goethe, från Camus till - Astrid Lindgren(!), Hamsun och Karel Capek. Den här sortens litterära lek kan ju vara ganska påfrestande om den görs bara för effektens skull, men Sallis använder den effektivt för att höja den drömspelsliknande karaktären.

Det finns mycket kvar att upptäcka i de här böckerna, som rekommenderas varmt. År 2001 avslutade Sallis den här berättelsen med en sjätte och sista bok - Ghost of a Flea.

Sallis är en mycket produktiv författare med över 100 noveller förutom poesi, romaner, essäer på sin verklista. Han har också skrivit insiktsfullt om musik (ett annat ledmotiv i böckerna med Lew Griffin). En biografi över en av hans stora idoler, författaren Chester Himes, kom efter tjugo års skrivande 2001. Rekommenderas varmt!     /NGA/

sassafras, se filé.

Save Our Cemeteries (SOC) är en organisation, grundad 1974, som ägnar sig åt att bevara och restaurera de historiska kyrkogårdarna i New Orleans och Louisiana. Ett viktigt mål för SOC är att visa allmänheten på det kulturella och arkitektoniska värdet av dessa unika begravningsplatser. Deras guidade turer till dem håller hög klass. Webbplats www.saveourcemeteries.org/

Saxon, Lyle, 1891-1946, journalist, historiker, författare. Hans stora kärlek till och kunskap om staden renderade honom titeln Mr New Orleans. Hans böcker är aktuella än idag och många av dem nytrycktes i slutet av 1980-talet och finns att köpa för 13-20 dollar, t ex Fabulous New Orleans, Old Louisiana, Lafitte the Pirate och Gumbo Ya-Ya.

I början av 1900-talet var French Quarter rätt (=mycket) förfallet och "vanligt folk" sökte sig till andra områden. Saxon tillhörde dem som förstod att uppskatta The Quarter och ville bidra till att återge det sin forna glans. Trots vännernas varningar hyrde han ett hus på Royal Street, dit alla var välkomna. Och trots att han verkligen var nära att mördas av inbrottstjuvar höll han ut och förmådde också många att följa hans exempel, inte minst målare, författare och andra kulturpersonligheter. Dessutom fick han en rad husägare att rusta upp och renovera sina hus, vilket på lite sikt visade sig vara ett ekonomiskt lyckokast för dem.

Sazerac, världens första cocktail - påstås det i varje fall i New Orleans - blandad på bl a Sazerac cognac, fast numera oftast på whiskey. Upphovsmannen lär vara en apotekare vid namn Peychand. Numera säljs den färdigblandad av Sazerac Company Inc i New Orleans, som även producerar stadens egen vodka: TAAKA. I den ursprungliga Sazeracen blandades också absint (se detta ord), numera förbjudet och ersatt med Peychand´s Aromatic Cocktail Bitter, tillverkad av L E Jung and Wolff Co, New Orleans. /HS/

Sculpture Garden, se New Orleans Museum of Arts.

second line kallas personer som ansluter sig till en parad, t ex ett begravningståg, efter marschbandet. I regel har dessa ingen anknytning till den avlidne, men "The Second Line" har blivit en tradition - mycket omtvistad - i samband med musikbegravningar i staden. Deltagarna är ibland utrustade med parasoller, tamburiner och enkla flöjter samt allmänt högljudda och livligt dansande. Så kallade jazzbegravningar var betydligt vanligare förr; idag är antalet per år mindre än tio. Oftast är det avlidna musiker och andra kulturpersonligheter som föräras en musikbegravning. Någon "First line" finns inte omtalad i litteraturen; second line ska inte ses som ett räkneord utan som "sekondera", t ex genom att stödja de närmast anhöriga i deras sorg.

Långt ifrån alla håller med om ovanstående. Sant är att Second Line-parader fortfarande är mycket vanliga i staden och ordnas så gott som varje söndag av i första hand Social Aids & Pleasure Clubs, vilka växte fram ur de "benevolent associations" som grundades för att ta hand om fattiga och sjuka samt att anordna begravningar. The Main Line, som jag tror är ett relativt modernt och sällan använt begrepp, kallas medlemmarna i den organisation som ordnar paraden, polistillståndet och betalar kalaset medan The Second Line utgörs av nyfikna, fans och beundrare samt en eller annan turist som råkar komma i paradens väg.

Ett problem är att många - inte minst musiker och musikskribenter - ser det som logiskt att en Second Line måste ha en First Line, som dessa givetvis anser vara orkestern/marschbandet. Den enormt påläste och forskarinriktade Ned Sublette, författare till bl a The World that Made New Orleans och The Year Before the Flood (båda rekommenderas varmt), skriver t ex så här: …everybody who´s behind the first line, which is the band - offers moral support…. Vad Sublette bortser ifrån är att "second" i detta sammanhang inte nödvändigtvis har med något räkneord att göra. Och i ett begravningståg borde väl trots allt den avlidne vara huvudpersonen, inte orkestern? Men missuppfattningen om "first line" är spridd; t o m jazzutställningen i The Mint i New Orleans hade, innan den tillfälligt stängdes pga Katrina, en bildtext under ett marschband som beskrevs som The First Line.

Fram till slutet av 1800-talet var Second Line starkt förknippat med musikbegravningar. Men ungefär samtidigt med att jazzen skapades fick Second Lines en egen identitet. De organiseras i regel av Social Aids and Pleasure Clubs, som på olika sätt samlar in pengar för att kunna genomföra dessa parader. Kostnaderna för polistillstånd, brassband och klubbmedlemmarnas utstyrsel är betydande. Men under perioden september till maj är det minst en parad varje söndag - många av dem utgår från Backstreet Cultural Museum. Under 3-4 timmar drar paraden långsamt genom staden för att göra strategiska uppehåll vid olika landmärken, företrädesvis barer.

Antropologen Helen Regis har bl a forskat om afrikansk-amerikanska traditioner och ""defines a second line parade as a public festival in which club members, musicians, and second liners come together to create "a single flowing movement of people unified by the rhythm." At the head of the parade, club members wear suits and sashes that display the club's name, often twirling matching umbrellas above their heads. For approximately four hours, they strut their dance moves in front of the band while the second liners fall in behind and along the side. Many second liners show off popular dance steps such as the high step and the buck jump. Others make their own sounds by singing, clapping, blowing whistles, hitting cowbells and beer bottles, and shaking tambourines." "

Second Line, The sedan 1950 oregelbundet utkommande tidskrift utgiven av The New Orleans Jazz Club, 828 Royal Street Suite 265, New Orleans, LA 70115, USA. /TM/

shotgun house är en vanlig hustyp av trä i staden från början av 1800-talet. Huset är rektangulärt och järnvägsvagnsliknande med kortsidan och ingången mot gatan. Att husen är smala och långa kan möjligen bero på att fastighetsskatten förr lär ha beräknats främst efter antal meter mot gatan och mindre efter areal. De tre till sex rummen ligger i rad efter varandra och saknar normalt hall och mellanväggar. En av många förklaringar till namnet är att om ett skott avlossas genom entrédörren kommer kulan ut genom bakdörren utan att ha träffat någonting. En troligare förklaring är att hustypen har sitt ursprung i träskmarkerna, där de användes som jaktstugor - därav namnet.

Ett dubbelt shotgun house är två singelhus med ett gemensamt tak och skilda åt med en central mellanvägg. En del shotguns har två våningsplan. Vanligast är dock att endast den bakre delen har en övervåning; då kallas huset ett camelback shotgun (men borde väl heta något med dromedar...?).

Shreveport är Louisianas "huvudstad" i norr. Den ligger vid Red River och grundades 1836 som Shreve Town - från 1839 Shreveport - för att hedra kommendör Henry Miller Shreve, som öppnade floden för fartygstrafik och därmed gjorde det omgivande, bördiga landskapet tillgängligt för bosättning och utveckling. Redan 1814 nådde han med sitt fartyg Enterprise så långt norr ut som till Alexandria och året därpå till Natchitoches [nack-a-tish], som är den äldsta permanenta bosättningen i delstaten, etablerad 1714 - och kreolinslagen i staden sägs fortfarande vara påtagliga.

Norr om Natchitoches låg The Great Raft, en jättelik timmerbröt, som helt blockerade floden och på sina ställen var så massiv att det gick att rida över floden utan att bli våt. År 1833 började Shreve att röja bröten med hjälp av sin egen uppfinning, the snagboat, en farkost med dubbla skrov och en kran som användes för att hala ombord stockarna där de sågades itu och dumpades längs stränderna eller användes som fartygsbränsle. Shreve dog 1851 och först 22 år senare var Red River helt röjd. Floden, den sydligaste av de riktigt stora tillflödena till Mississippi och nära 200 mil lång, har fått namn efter sitt rödaktiga bottenslam.

Bomull och timmer spelade en stor roll för staden fram t o m inbördeskriget. Befolkningen ökade till 12 000 vid denna tid, bl a för att tusentals sydstatare från södra Louisiana kom till staden för att undkomma unionisterna, som redan 1862 intagit New Orleans. Shreveport var i ett rätt bedrövligt skick och saknade avloppssystem, gatubeläggning, sophämtning och polis. Och 1873 slog gula febern till; en fjärdedel av befolkningen dog eller gav sig iväg för att aldrig återvända. Men ekonomin fick ett uppsving och i slutet av 1800-talet öppnade banker och företag kontor samtidigt som kommunala satsningar på gatubeläggning, elektrisk spårvagn, brobygge över floden, polis och brandkår genomfördes.

År 1905 hittades olja norr om staden och för en kort tid efter första världskriget blev staden centrum för landets gas- och oljeindustri. Seklets tre första decennier var ekonomiskt gynnsamma. Befolkningen uppgick till 50 000 efter första världskriget och dubbelt så många efter det andra. Staden var länge den nästa största efter New Orleans men har numera sedan länge passerats av Baton Rouge.

Med Storyville som förebild öppnades 1903 glädjekvarteret St Paul´s Bottom. När det stängdes i november 1917, tre dagar efter Storyville, var området USAs största bordelldistrikt räknat per invånare. Mer bestående och viktiga nöjessatsningar gjordes av bl a bröderna Julian och Abe Saenger, som startade vad som skulle komma att bli en av landets största teaterkedjor. Deras flaggskepp Strand Theatre öppnades i centrala staden 1925. Under 1920 tillkom också Municipal Auditorium, där t ex Fritz Kreisler och Sergei Rachmaninoff uppträdde. Men mest känd var lokalen för att Louisiana Hayride radio show direktsände från scenen varje vecka mellan 1948 och 1960. Country-musiken stod i centrum och dess främsta talanger uppträdde, t ex Hank Williams, Slim Whitman och Johnny Cash - och Elvis Presley gjorde sin första nationella radiosändning härifrån.

Jelly Roll Mortons trioinspelning från 1928 av sin egen Shreveport Stomp är en klassiker inom jazzmusiken.

shrimps, stora New Orleansräkor som används i otaliga recept, bl a Shrimp Remoulade (kalla, kokta räkor serverade på en bädd av krispiga, strimlade salladsblad och såsen ovanpå) och Barbeque Shrimp. /HS/

Skivfynd Jazz o Blues var tidigare en butik men drivs nu av ägaren Bo Scherman från hans hemadress med en lagerlokal på nära håll i Stockholms innerstad. Här finns ett stort, brett och till stor del ovanligt sortiment av jazz, blues och gospel, nytt och begagnat på CD, LP, 78 varv och DVD. Det är lätt att söka efter det du vill ha på den nya webbsidan. Beställda varor kan hämtas hos Bosse efter överenskommelse eller skickas. Adressen är Ynglingagatan 25, 1 tr, 113 47 Stockholm. Tel 08-652 92 91 (säkrast måndag-fredag 13-16, telefonsvarare finns). E-post: skivfynd@comhem.se Webbplats www.skivfynd.com

smekmånad i New Orleans? Varför inte, Rhett Butler tog sin Scarlett O´Hara till staden för att fira sin (men det är klart, det gick ju inte så bra sedan...). Nordiska besökare kan om så önskas gifta sig i Norska Sjömanskyrkan, där man har rutin på området (vilket en av våra söner utnyttjat).

smeknamn på staden är många, t ex The Big Easy, The City that Care Forgot, Crescent City (efter flodens månskärsformade dragning genom staden), The Gateway to the Americas, Paris of North America, America´s International City, The City of Saints and Sinners, Queen City of the South, Isle d´Orléans (av Napoleon), Sportsman's Paradise, Gator Town, The Sleeping Beauty, City of Festivals/Dreams/Mystery/Chefs.

Smith, Julie var tidigare reporter på Times-Picayune men ägnar sig nu åt att skriva deckare, bl a i New Orleans-miljö, t ex New Orleans Mourning, Axeman´s Jazz, Jazz Funeral och House of Blues.

Snug Harbor Jazz Bistro på 626 Frenchmen Street i Faubourg Marigny är ett av de bästa jazzställena i staden. Musikutbudet varierar, främst bjuds modern jazz med lokala toppförmågor. Pianisten Ellis Marsalis spelar i regel en gång i veckan. Normalt spelas två set per kväll, kl 20.00 och 22.00. Kom gärna i god tid till första set och starta med en både god och prisvärd middag. Webbplats www.snugjazz.com

sockerrör, sugar cane, är en av delstatens viktigaste grödor. Växten är perenn och tuvad med upptill fyra meter höga, bambuliknande strån, vars inre är fyllt med sockerrik märg. Redan i mitten av 1700-talet började sockerrör odlas i Louisiana. Växten skördas på hösten. Sista veckan i september hållas Louisiana Sugar Cane Festival and Fair, där bl a olika sockerrörsprodukter visas upp.

Southern Comfort, likör från New Orleans, enligt bolagets katalog "smakrik fruktlikör med whiskyton", tillverkas på bourbonbas och smaksätts med persikor, apelsin och örter. /HS/

Spanish Plaza ligger mellan Canal Street och Poydras Street vid Mississippi. Den underbart vackra platsen med sin stora fontän och stensittplatser runtom med mosaikinläggningar i form av vapensköldar fick staden 1976 av spanska staten som en 200-årsgåva. Spanien fick nämligen 1776 sin första guvernör i Louisiana. Formellt men hemligt gav dock Ludvig XV redan 1762 området till sin spanske kusin Karl III.

Här hålls ibland gratiskonserter och andra allmänna evenemang. Vid torgets kaj lägger några av de kvarvarande hjulångarna till och nära ingången till Riverwalk finns en kiosk som säljer biljetter till diverse utflykter med båt och buss. Platsen är ett av fyra utländska torg som ska påminna om den roll som Spanien, Frankrike, Italien och England spelat för staden. Med tanke på de tyska nybyggarnas enorma och livsavgörande insatser för staden i samband med dess tillkomst är det märkligt att det inte finns ett tyskt torg.

spansk mossa, Louisianamossa, är en amerikansk ananasväxt. Den är epifytisk, dvs lever på en annan växt utan att ta näring ifrån denna. Mossan saknar rötter och har smala, silvergrå grenar och blad som hänger i skägglavliknande knippor på flera meters längd från trädgrenar och klippor. Den användes förr som stoppning i bilsäten och inom förpackningsindustrin samt som bindemedel i murbruk. Många av ekarna i t ex City Park och Audubon Park är vackert draperade med mossan. Om du själv tar med dig lite hem för att fylla en mindre prydnadskudde så se till att du först torkar mossan ordentligt. Någon minut i mikrovågsugnen så får du död på eventuella småkryp. Egentligen ska du ta bort det gråa ytskiktet och endast behålla den inneliggande svarta tråden - men då går det åt mycket mossa för att få ihop till en kudde.

Fransmännen, som alltid konkurrerat med spanjorerna om i stort sett allting i Louisiana, kallade till en början något föraktfullt mossan för barbe espagnole, spanskt skägg. Spanjorerna svarade med peluca francesa, fransk peruk. - Enligt en indiansk sägen dödades en flicka under en vigselceremoni av en fientlig stam. Hennes sörjande familj klippte av hennes hår, som blev grått och spred sig från träd till träd. Mossan blev en hyllning till alla dem som inte får leva med sin själs älskade.

spiritual, religiös sång med texter ur den bibliska historien. S k negro spiritual har sina rötter hos slavarna i 1700-talets Nordamerika. Mot slutet av 1800-talet blev många av sångerna populära i hela västvärlden, t ex He´s Got the Whole World in His Hands, Nobody Knows the Trouble I´ve Seen och Swing Low, Sweet Chariot. S k white spirituals går tillbaka till väckelserörelserna i England och Amerika under 1700- och 1800-talen.

spårvagn - a/ se St Charles Streetcar. b/ den berömda spårvagnen Linje Lusta (T Williams: A Streetcar Named Desire) gick en gång i tiden längs Desire Street (och Royal Street). Idag får vi nöja oss med en buss som det står Desire på (en annan heter Cemeteries). Påminner lite om Halmstad som har bussarna Kärleken (en förort), Lasarettet och Kyrkogården. c/ längs Mississippi mellan The Mint och Convention Center går sedan 1988 stadens andra spårvägslinje, Riverfront Line, som trafikeras av "The Ladies in Red" - röd- och guldfärgade vagnar av gammal god årgång. d/ våren 2004 återöppnades den linje som tidigare trafikerade hela Canal Street upp till The Cemeteries och numera även till City Park.

De busslinjer man som turist har mest nytta av är # 11 Magazine, som går mellan CBD och Audubon Zoo; # 41 Canal, som trafikerar hela den både långa och breda gatan samt # 48 Esplanade, som går mellan French Quarter och City Park. Linje # 64 är en expressbuss från Basin/Iberville till Louisiana Nature Center, en av få sevärdheter utanför staden som går att nå med allmänna transportmedel. På RTAs (Regional Transit Authority) utsökta www.norta.com hittar du turlistor, prisuppgifter och annat matnyttigt.

St Augustine Church i Tremé är historiskt intressant. I slutet av 1830-talet fick free people of color, FPC, tillstånd att grunda en katolsk kyrka på nuvarande 1210 Gov Nicholls Street, tidigare Bayou Road. Kyrkan invigdes i oktober 1842. Några månader tidigare började FPC att köpa kyrkbänkar för sina familjer och dessutom bänkar i sidskeppen, som gavs till slavar. När de vita i området hörde talas om dessa transaktioner startade de en kampanj för att köpa ännu fler bänkar. Denna händelse har kommit att kallas "War of the Pews", striden vanns överlägset av FPC och den ledde till att församlingen blev en av landets mest integrerade. Kyrkan ritades av den franske arkitekten J.N.B. de Pouilly, som också utformade St Louis Cathedral vid Jackson Square. Utanför kyrkan finns The Tomb of the Unknown Slave för att hedra minnet av alla de slavar som begravdes i omärkta gravar. Kyrkans har fått sitt namn efter en afrikansk biskop, som levde 354-430. I samband med Jazz Fest och FQFest brukar kyrkan ordna musikgudstjänster.

St Charles (Avenue) Streetcar är den äldsta spårvägen i världen som kontinuerligt varit i drift. Den startade den 26 september 1835 under namnet New Orleans and Carrollton Railroad längs det som idag är St Charles Avenue. Till en början drogs vagnarna av ånglokomotiv från England. Efter inbördeskriget bytte den f d sydstatsgeneralen P G T Beauregard loken mot hästar; trafiken blev tystare men mindre effektiv. Först 1893 ersattes kusarna med modern teknik i form av elektricitet. Idag används eldrivna, olivgröna, USA-producerade vagnar från 1920-talet. På interiörfoton av dessa underbara spårvagnar kan man se att det långt in på 1950-talet fanns flyttbara träskyltar, som fästes på bänkarnas ryggstöd och som bar texten"For colored patrons only". Detta var ett av många sätt att vidmakthålla respekten för Jim Crow-lagarna.

Linjen startar vid Canal Street, går genom CBD, Garden District, Uptown och University Section, genom Carrollton till ändhållplatsen vid Palmer Park. Hela sträckan är drygt tio kilometer och tar 45 minuter. Spårvagnen med mahognysäten och mässingsbeslag - ingen plast och krom här, inte! - är i sig ett levande museum som dessutom håller igång dygnet runt (men bör dock av säkerhetsskäl inte användas nattetid). Antalet passagerare per dag är i snitt ca 20 000. En enkel resa kostar 1,25 dollar oberoende av färdsträcka; med övergång 1,5 dollar - jämna pengar fordras. Endags- och tredagarskort för obegränsat antal lokala resor med spårvagn och buss finns för 5 respektive 12 dollar. Ett kort för en kalendermånad kostar 55 dollar.

En god investering är att för fem dollar köpa St Charles Avenue Streetcar Line: A self-guided tour av Lynn Adams och John Magill. Med den i sin hand är det lätt att hålla reda på alla de berömda hus som spårvagnen passerar. Guiden är utformad som en långsmal spiralbok och är enklast att följa med i på turerna från French Quarter.

St Joseph´s Day firas av italienarna, i första hand sicilianarna, i mitten av mars (officiellt den 19) genom att man bl a bygger altare till sitt skyddshelgons ära. De sällsynt sevärda Mardi Gras Indians bidrar till festligheterna genom att visa upp sig och sina underbara, hemsydda dräkter (se Mardi Gras).

St Louis Cathedral är uppkallad efter den franske kungen Ludvig (Louis) IX (den helige). Den tretornade katedralen invigdes 1794 (stor ombyggnad 1845-51) och är den tredje kyrkan på denna plats; de första förstördes av storm (1723) respektive eld (1788). Katedralen finansierades av Don Andrés Almonester y Rojas, en rik spansk filantrop, tillika far till Micaela Pontalba - och begravd i kyrkan nära altaret. År 1964 fick den status av "minor basilica" (det finns endast ett 15-tal dylika i USA). Vid sitt besök i New Orleans 1987 höll påve Johannes Paulus II gudstjänst i katedralen för prästerskapet; staden är naturligt nog (se historia) den mest katolska i landet. För att hedra besökaren döpte stadens fäder gågatan framför katedralen till Place Jean Paul Deux.

Bakom katedralen mellan Pirate Alley och Père Antoine Alley ligger Saint Anthony´s Garden, som tillkom 1848. Den skuggas av ekar, magnolior och platanträd och omges av ett staket i smidesjärn. I mitten står en hög Jesusstaty (som blickar upp mot Bourbon Street) och nära ingången från Royal Street finns ett monument som hedrar minnet av 30 franska sjömän som dog av gula febern under sina försök att rädda andra. Parken - som inte är öppen för allmänheten - var i början av 1800-talet en populär plats för duellanter.

St Louis Cemetery # 1 (se även ordet begravningsplatser) ligger strax utanför French Quarter på vad som idag återstår av "Basin Street, that´s the street, where all the ghosts from Storyville and the St Louis Cemetery meet...", som Dr.SS John sjunger.

Denna kyrkogård från 1789 är säkert stadens mest intressanta. Av alla berömdheter som är begravda här kan nämnas voodoo-drottningen Marie Laveau , schackspelaren Paul Morphy, borgmästaren Ernest N Morial, Homer Plessy (från det berömda rättsfallet Plessy v Ferguson), musikfamiljen Barbarin, Bernard de Marigny (den siste kreolaristokraten) och sockerindustrialisten Étienne de Boré. Här finns också många s k Society Tombs, bl a en italieSnsk, en portugisisk, en kinesisk och en spansk. Egna ovanjordgravar var kostsamma vilket förklarar varför inte minst olika immigrantgrupper slog sig samman om en gemensam gravplats.

Andra typer av gravar som återanvänds gång på gång är dels de som finns i murarna runt kyrkogården, s k wall vaults eller oven vaults, dels family/private tombs, som är fristående och byggda i olika arkitektoniska stilar. Här finns också exempel på en grav som är ett mellanting mellan en vanlig jordgrav och en ovanjordgrav, en s k stepped tomb. Hålet som grävs är endast någon meter djupt; ovanpå läggs tegelstenar i en trappliknande formation för att hålla kistan på plats.

I bakre delen av kyrkogården ligger en protestantisk avdelning. Här finns inga gravar ovan jord - jättelika sten- och marmorblock stabiliserade gravplatsen. Märkligt nog fanns ingen segregation avseende ras på denna kyrkogård - men väl vad gällde religion.

William C C Claiborne, den förste valde guvernören efter att Louisiana blev delstat 1812, kom från Virginia och var protestant. Hans fru Eliza och dottern Cornelia dog på samma dag i gula febern och ligger begravda på den protestantiska delen. Claiborne gifte om sig med Clarice Duralde, som var katolik. Hon begrovs i sin familjegrav på den katolska delen - men de båda hustrurnas gravar ligger mycket nära varandra på varsin sida om gränsen. Claiborne själv fick också han sin sista viloplats på St Louis Cemetery men år 1880 fick han en andra begravning och flyttades till Metairie Cemetery.

Två råd: besök inte denna kyrkogård ensam, gå med en guidad tur. Och köp häftet av Robert Florence, som beskrivs vid ordet begravningsplatser.

St Patrick´s Day firas i mitten av mars (officiellt den 17) med smak av Mardi Gras, dvs med parader och flottar, från vilka utöver sedvanliga souvenirer även kastas kål och potatis. St Patrick är Irlands nationalhelgon; New Orleans-borna blir gärna irländare denna dag och dricker grön öl.

State Museum driver ett antal museer i delstaten. I French Quarter finns Cabildo (med Arsenal), Presbytère, Old US Mint, 1850 House och Madame John´s Legacy (återöppnades i november 1998). Normalt är de öppna tisdag t o m söndag, 09.00-17.00. Entrén är i regel fem dollar,rabatt om du besöker flera museer. Webbplatsen www.crt.state.la.us visar utmärkt information om pågående utställningar och andra kulturella evenemang. Dessutom ger webbplatsen dig chans att via e-post ställa frågor om i stort sett vad som helst som rör New Orleans och Louisiana.

Storyland, se City Park.

Storyville var tidigare stadens ökända bordellområde. Mot slutet av 1800-talet tyckte stadens styrande att antalet bordeller blivit väl många och dessutom spridda över hela staden. Detta medförde ordningsproblem och en klar risk för fallande fastighetspriser. På förslag av åldermannen Sidney Story antogs 1897 en förordning som i praktiken, om än inte i teorin, "legaliserade" prostitution inom ett område omfattande tolv kvarter och avgränsat av gatorna Iberville, St Louis, North Robertson och Basin. Området kallades Storyville eller kort och gott The District.

Den synnerligen moraliske förslagsställaren fick genom folkhumorn sitt namn odödliggjort på ett sätt som han säkerligen inte eftersträvat. Basin Street var distriktets huvudgata; här låg Tom Andersons berömda Saloon and Dance Hall och bredvid den en bordell, som drevs av Gertrude Dix. Tom Anderson var inofficiell "borgmästare" i Storyville - och han gifte sig så småningom med Gertrude Dix. På samma gata låg också Arlington Hall och Lulu White´s Mahogany Hall. En "Blue Book" med reklam för de olika husen och presentationer av över 700 prostituerade såldes för 25 cent. Ett av de få bevarade exemplaren finns på jazzmuseet i Old US Mint.

Myterna om The District är många. En av de mest seglivade är att jazzen föddes bland Storyvilles många bordeller. Det är inte sant. De lite "finare" inrättningarna hyrde ibland pianister, "professors" (t ex Jelly Roll Morton) eller rent av en stråktrio som underhållning. Jazzorkestrarna var helt enkelt för högljudda för att passa in i bordellatmosfären. Däremot fick de många jobb i distriktets kabaréer och danspalats; där spelade t ex Joe Oliver, Freddie Keppard, Kid Ory, Bunk Johnson m fl (dock inte Louis Armstrong, vilket många källor uppger). Inga vita musiker spelade i Storyville, däremot fanns såväl vita som färgade prostituerade - totalt ca 2 000 registrerade (och kanske 10 000 icke registrerade, som en källa uppger).

Under första världskriget var New Orleans en viktig bas för den amerikanska flottan. För att "skydda flottisterna från synd" stängde man Storyville på order av den amerikanska regeringen i november 1917. Borgmästare Behrman kommenterade: "You may make it illegal, but you´ll never make it unpopular". Idag finns i stort sett ingenting kvar av de ursprungliga byggnaderna; de flesta revs för att ge plats åt ett federalt bostadsprojekt. Gå inte omkring ensam i området, det är alltför osäkert. Däremot rekommenderas varmt Al Rose´s bok Storyville, New Orleans, utgiven 1974.

Stowe, Harriet Beecher, 1811-1896, författare och abolitionist, främst känd för boken "Onkel Toms stuga" (1852), som var en kraftfull vidräkning med slaveriet. Den såldes de första fem åren i över en halv miljon exemplar i USA och översattes till tjugo språk. Boken bidrog starkt till att i norr skapa en militant hållning mot slaveriet och blev därför en viktig faktor i påskyndandet av inbördeskriget 1861-1865 (se historia). Den är ett tydligt exempel på s k "sentimental fiction", en litterär form som vid denna tid rönte stor uppskattning och väckte starka sociala känslor.

Sugar Bowl, en amerikansk fotbollsmatch mellan två av landets bästa collegelag som sedan 1935, då Tulane University slog Temple med 20-14, spelas i Superdome på nyårsafton eller nyårsdagen.

Super Bowl kallas sedan 1967 finalen i den amerikanska fotbollsligan. Den spelas i regel vart fjärde år i Superdome, senast det begav sig var 2002.

Superdome, se Louisiana Superdome.

sweet potatos upptäcktes i Louisiana i början av 1700-talet av en holländare, som beskrev växten så här: The potatos are roots more commonly long than thick; their form is various, and their fine skin is like that of the Topinombous (Irish potato). In their substance and taste, they very much resemble sweet chestnuts.

Louisiana-borna kallar sin sötpotatis för yams. De skördas från sensommaren och hela hösten. Sista veckan i oktober firar staden Opelousas - ca tre mil norr om Lafayette - den näringsrika växten vid ett Louisiana Yambilee!

säkerhet, se brottslighet

T

tailgate - när banden i New Orleans i början av 1900-talet kördes omkring i staden på s k band wagons placerades trombonisten längst bak vid kärrans bakbräda (tailgate) för att få full rörelsefrihet och undvika att peta ut ögonen på medmusikanterna med draget. Tailgate betecknar en flödande trombonestil i New Orleans-anda med kraftiga glissandoeffekter.

termiter har länge härjat i subtropiska New Orleans. Den s k formosatermiten orsakar varje år skador för miljarder kronor. Värst utsatta är de gamla träbyggnaderna i French Quarter. Ambitiösa saneringsprogram är i full gång. Men de kostar mycket pengar. Risken att termiterna ska vinna är överhängande.

The Big Easy, se smeknamn.

This Week in New Orleans, se turistinformation.

throws, se Mardi Gras.

tignon (chignon), en turbanliknande huvudbonad som användes av "the free women of color". Bakgrunden var att "the quadroons" - vackra, flirtiga och framgångsrika konkurrenter till de vita damerna - år 1786 förbjöds att bära hattar på stadens gator; straffet var arrestering och fängelse. Eftersom huvudbonad utomhus var ett måste för alla kvinnor under denna tid återstod inte mycket annat för kvarteronerna än de sjaletter slavarna använde. Till de styrandes förtret dröjde det dock inte länge förrän färgglada och ofta pärlprydda scarves, elegant uppsatta på turbanmaner, utgjorde ett nytt och pikant inslag i gatubilden. Tignon Law kallades de restriktioner av Code Noir som guvernör Miro införde 1786 och som bl a innehöll ovan nämnda hattförbud, begränsade slavarnas resemöjligheter och förbjöd alkoholförsäljning till afrikan-amerikaner.

Times-Picayune är den enda lokaltidningen i New Orleans. Den grundades av Francis Lumsden och George Kendall 1837 som Picayune (efter ett spanskt gammalt mynt av ringa värde; tidningen skulle vara billig) och fick vid fusionen 1914 med Times-Democrat sitt nuvarande namn. Fredagsupplagan innehåller den turistvänliga bilagan Lagniappe, som motsvarar t ex DNs På stan. Inte minst musikevenemang beskrivs fylligt.

Tipitina´s, 501 Napoleon Avenue, en musikklubb grundad i mitten av 1970-talet som hemmabas för r&b-pianisten Professor Longhair (se detta ord). Klubbens namn är hämtat från en av hans mest populära sånger. Vid ingången finns en bronsbyst av ”Fess” och bakom scenen hänger ett draperi med hans ansikte. Idag spelas här alla sorters musik - r&b, jazz, brass, rock, funk m m. Söndagsdanserna, fais-do-do, kl 17.00-21.00 till cajunmusik är med all rätt mycket populära, här är det en ren fröjd att få svänga sina lurviga. Tip´s har också en filial i French Quarter på 233 N Peters Street. Webbplatsen är föredömlig, kolla program m m på www.tipitinas.com

Toole, John Kennedy, 1937-1969, har skrivit en helt underbar roman om mer eller mindre (mest mer!) burleska figurer med hemvist i French Quarter. Den heter A Confederacy of Dunces (Dumskallarnas sammansvärjning) och gavs ut postumt 1980; författaren begick självmord för att han inte lyckades få boken utgiven. Men hans uppenbarligen energiska mamma lyckades, bl a med hjälp av Walker Percy (som skrev the Moviegoer), efter hård kamp få boken förlagd. Den blev en dundrande succé, såldes i över en miljon exemplar och belönades med Pulitzerpriset. Huvudpersonen Ignatius Reillys öden och äventyr, bl a som varm korvgubbe med filosofiska ambitioner, är inspirerande läsning, inte bara för New Orleans-frälsta. Boken finns nu åter i svensk pocket, mästerligt översatt av Einar Heckscher. En staty av Ignatius finns på 819 Canal Street, där D H Holmes Department Store hade sina lokaler 1849-1989 (idag Sonesta Hotel, öppnat 1995). Toole skrev även vid 16 års ålder The Neon Bible, som gavs ut 1989. Joel L Fletcher publicerade 2005 Ken & Thelma, The Story of A Confederacy of Dunces. Fletcher kände såväl John Kennedy som hans mamma Thelma och förklarar bl a var och hur Toole fann inspiration till de bisarra figurer han både begåvat och vanvördigt skildrar.

Top of the Mart är ett måste för alla som besöker staden - en riktig höjdare! World Trade Center vid foten av Canal Street kallades från början Trade Mart, därav namnet. Den 33:e våningen, 125 meter över marken, blev klar 1968 och är utformad som en roterande bar med plats för 600 personer. Utsikten härifrån är minst sagt imponerande. På 90 minuter avverkar stadens enda "revolving lounge" ett varv. Under tiden kan besökaren inta diverse smårätter samt olika specialdrinkar, vad sägs t ex om Miss New Orleans eller Top of the Mart-ini?

Touro Infirmary, ett storsjukhus precis vid Mississippi, är en del av jazzhistorien genom att kornettisten Muggsy Spanier, 1906-1967, räddades tillbaka till livet där, och det kom senare att ingå i titlen till hans signaturmelodi. Så här gick det till: År 1938 spelade Muggsy i Ben Pollacks orkester i New Orleans. Flera års hårt drickande tog ut sin tull och den 28 januari kollapsade han någonstans i franska kvarteren, och togs mer död än levande in på Touros akut. Nyheten spreds snabbt och donationer i form av blod och pengar från medmusiker och vänner strömmade in. Det tog ett år för honom att återhämta sig och börja spela igen. Våren 1939 satte han ihop en orkester som blev ett landmärke i jazzhistorien, Muggsy Spanier's Ragtime Band. Den 28 april hade de premiär i Chicago. Titeln på signaturmelodin: Relaxin' at the Touro. De spelade in den här klassikern den 22 november 1939, och tillsammans med 15 andra titlar kallades de The Great Sixteen. En tidig pressning av 78:an sändes till the Touro. Det finns en sägen att första pressningen av titeln murades in i en vägg på The Touro, men det är en myt. Däremot finns en liten minnesplakett uppsatt, och mängder av fotografier i sjukhusets arkiv. På den mest kända bilden ligger Muggsy på en bår och spelar sin kornett. Veta mer? Läs biografin Muggsy Spanier: The Lonesome Road av Bert Whyatt, 1995, Jazzology Press, New Orleans. Library of Congress No. 95-81511.    /CD/

Toussaint, Allen, född den 14 januari 1938 i New Orleans, pianist, kompositör, sångare, arrangör, producent m m. Tillsammans med Marshall Sehorn delägare i SeaSaint-studion på 809 Clematis Avenue. Toussaint var en av de viktigaste musikpersonligheterna i New Orleans under 1960- och 1970-talen. Han växte upp i den del av stadsdelen Carrolton som kallas Gert Town efter den tyske affärsinnehavaren Alfred Gerkhe.

AT började spela piano vid 7 års ålder, längre fram starkt influerad av Professor Longhair som var hans idol. "I didn't hear Tuts Washington until I was quite grown, but I came up playin' Professor Longhair since I was a very young kid. As a boy coming up I played exactly as Fess did. Because there were little rules, even though it seemed wild and random, there were little rules that you don't go against, when you're really doin' it. I consider him havin' about five or six inventions, you might say. And simple as it might appear now, it was monumental at that time…In Fess's music you could see the Mardi Gras Indians comin' down the street."

Tillsammans med Snooks Eaglin blev AT så småningom medlem i gruppen "the Flamingoes". I slutet av 1950-talet ersatte AT Fats Domino på några inspelningar för "Imperial". ATs första skiva under eget namn spelades in 1959 (RCA). På skivan kallades AT för "Al Tousan". De flesta av oss känner väl till New Orleans-trumpetaren Al Hirts stora hit "Java", den skrevs faktiskt av AT i slutet på 1950-talet.

I början av 1960-talet var AT otroligt aktiv som kompositör, musiker och arrangör för "MINIT records". Irma Thomas inspelning av AT-kompositionen "Ruler Of My Heart" är ett mästerverk från november 1962. Låten togs även upp av Otis Redding under titeln "Pain In My Heart" och 1964 gjorde Rolling Stones ett taffligt försök med den här balladen. Några av de andra artisterna som AT producerade, komponerade låtar åt och spelade in med vid den här tiden är Lee Dorsey, Jessie Hill, Ernie K-Doe, Bennie Spellman, Chris Kenner, Art Neville och Aaron Neville.

Under 1970-talet hittar vi ATs namn på massor av LP-skivor, några av dem är med Dr. John och the Meters. En "live"-inspelning från "New Orleans Jazz & Heritage" festivalen 1976 (Island ICD 9, en dubbel- LP med en massa artister, de flesta från New Orleans) är bland det bästa som gjorts med hans egen orkester.

När Professor Longhair avled i januari 1980 höll man på att spela in dokumentärfilmen (videon) "Piano Players Rarely Ever Play Together" med AT, Tuts Washington och Professor Longhair. Den rekommenderas! Sorgligt nog har AT aldrig besökt Sverige. Skärpning alla konsertarrangörer!    /PO/

tradjazz (för traditional/traditionell jazz), ett vagt begrepp utan rötter i New Orleans och med svårspårat ursprung.

Troligt är att ordet myntades i England på det tidiga 1950-talet, när mantlarna efter landets stora pionjärer inom revival-jazzen, George Webb, Humphrey Lyttelton, Wally Fawkes & Co axlades av Chris Barber, Acker Bilk m fl, vilka hade hittat en ny, kommersiellt framgångsrik stil med ”reguljär” blåstrio och komp utan piano, med banjo, bas, trummor. Det svarta USA:s enkla hymner utan kartlagt ursprung, markerade ”Trad” (för ”traditional”) på skivetiketterna, utgjorde en stor del av deras repertoar. När skivförsäljningen tog fart på allvar kom begreppet att slå rot som beteckning för just ”Barber-musik”. Vid slutet av 1950-talet kom dessa plattor till Sverige. Här bildades nya band med de engelska som förebild, och begreppet tradjazz följde med ”på köpet”.

Efterhand befanns det behändigt i alla kretsar bland exekutörer, publik och skivsamlare, men oenigheten om vad det står för lär fortgå - räknas t ex ”noterad” (till skillnad från improviserad) musik dit? - liksom eventuella dispyter om var och när ordet ”tradjazz” först uttalades och trycktes.

Bo Lignercrona (död 2001)startade kring 1970 den lilla tidningen Tradjazznytt (som en stiftelse!) och grundade sällskapet Trad Jazz Stockholm med likasinnade. Andra krafter bildade Föreningen Tradjazzens Vänner (FTV), vars blygsamma medlemsblad så småningom fick namnet Tradjazzpulsen och växte till format och omfång, liksom föreningen. Efter drygt ett par årtionden slogs verksamheterna samman. Debatten bland Pulsens läsare om vad tidningen ska innehålla lär aldrig upphöra: hur modern får den musik vara som uppmärksammas i artiklar och recensioner? ”Jazzpolisen” (öknamn för benhårda trad-purister) vakar och gör inlägg i tidningen.

Även i USA läser man ”Trad” som beteckning på många gamla inspelade melodier utan fastställt ursprung, men det officiella begreppet för den repertoaren är ”Public domain”, dvs offentlig plats/egendom, ”allmänning”.   /LM/

Se även Runes webbplats tradjazz.cjb.net/

Tremé,(rimmar på "tjohej") i äldre tider kallat Faubourg Tremé, är en av de äldsta stadsdelarna i centrala New Orleans, omedelbart ovanför French Quarter. Här fanns tidigare en stor plantage, ägd av Claude Tremé. Runt 1810 köpte staden marken för 40 tusen dollar och området stadsplanerades. Idag begränsas det av North Rampart Street, Esplanade Ave, Broad Street, Canal Street - men som allt annat i New Orleans är gränserna flytande. Här bosatte sig tidigt "free people of color". Tremé är fortfarande ett viktigt centrum för New Orleans afrikansk-amerikanska kultur, särskilt den moderna brassbandstraditionen. I området ligger bl a Louis Armstrong Park med klassiska Congo Square, St Louis Cementary #1 och #2, Our Lady of Guadalupe Church, Backstreet Cultural Museum och de sorgliga resterna av Storyvilles paradgata Basin Street. /POK/

tryckt version - webbplatsen neworleans.just.nu (obs, inget www framför) med runt 420 New Orleans-relaterade begrepp (turisttips, musiker, maträtter, författare, historiska platser, utflyktsmål m m) och 70 länkar aktualiseras normalt varje kvartal.

Webbplatsen "New Orleans från a till ö - på mitt sätt" finns fr o  m den 2 december 2002 som pocket på 250 sidor med titeln "Nyfiken på New Orleans". Första upplagan är slutsåld, en andra, reviderad upplaga publicerades i mitten av juni 2003. Även andra upplagan är slutsåld.

Tulane University ligger granne med Loyola University på St Charles Street, mitt emot Audubon Park. Det grundades 1834 som Medical College of Louisiana med uppgift att få slut på de ständiga epidemierna av kolera och gula febern. År 1847 sammanslogs skolan med University of Louisiana. Paul Tulanes donation på en miljon dollar år 1883 medförde en påtaglig expansion och gjorde hans namn odödligt. Idag är universitetet med sina runt 12 000 studenter mest känt för sin medicin- och juristutbildning samt sitt förnämliga bibliotek med bl a stadens jazzarkiv, se Hogan Jazz Archive.

turistinformation om staden finns i betydande mängd. Ett tiotal engelskspråkiga guideböcker finns att välja mellan i välsorterade svenska bokhandlar.

På 529 St Ann Street vid Jackson Square finns Louisiana Welcome Center med hundratals broschyrer, foldrar och kartor. Observera att många av dessa innehåller diverse rabattkuponger. Här finns dessutom kunnig personal, som ger muntliga råd och kan svara på de mest konstiga frågor.

Gambit är en gratis veckotidning, som finns på hotell, barer m fl platser; samma gäller This Week in New Orleans och Where New Orleans (månadstidning). Fredagsbilagan Lagniappe i Times-Picayune ger värdefulla evenemangstips. Givetvis finns även massor av information om staden på Internet. Här är adresserna till några mer övergripande webbplatser:
www.neworleans.net
www.neworleans.com
www.nawlins.com
www.neworleansonline.com
www.bestofneworleans.com

Nackdelen med dessa sidor att de är starkt reklambemängda och ibland svåra att hitta i. Men visst, de ger en bra översikt och via några kan man beställa "free travel guides". Enklare är att öppna de webbplatser som leder direkt till en bestämd företeelse, t ex www.hnoc.org (Historic New Orleans Collection). Från den finns också ett antal matnyttiga länkar - pröva Gumbo Pages, där det bl a beskrivs en sagolik (men troligen dyr) resa till Jazz Fest samt Cajun country med kräftparty, cajun dancing m m. Min ambition är att under "tunga" uppslagsord ange adressen till deras hemplatser.

Twain, Mark, 1835-1910, tidningsman och författare. Han hette egentligen Samuel Clemens; pseudonymen är ett flodmått och betyder "två famnars djup" - Twain tjänstgjorde 1857-1861 som lots mellan St Louis och New Orleans. Pseudonymen användes första gången 1857 när han skrev en artikel i New Orleans Crescent.

Denne sarkastiske satiriker, humorist och reseskildrare nådde världsrykte genom Tom Sawyers äventyr (1876) och Huckleberry Finns äventyr (1884). Life on the Mississippi publicerades 1883.

U

uptown, se väderstreck.

Ursuline Convent, se Old Ursuline Convent.

uttal av från början indianska, franska och spanska namn på gator, maträtter etc har givetvis numera anpassats till ett amerikanskt uttalsmönster. Dock inte alla gånger på det sätt du kanske väntar dig. Ur diverse guideböcker och broschyrer har jag hänsynslöst knyckt nedanstående exempel. Ett bra sätt att få de korrekta uttalen är att lyssna på de lokala nyheterna. Min listfavorit är Tchoupitoulas, som lär ha sitt ursprung i ett fisknamn. Chansen är också stor att du stöter på några av de ca 500 speciella New Orleans-ord som inte finns i några engelska standardlexikon.

banquette

bank-ET

Baronne

ba-RHONE

bayou

BY-yoo

Bienville

BEE-in-ville

Bourbon

BURR-bun

Burgundy

burr-GUN-dee

cajun

CAY-jen

Carondolet

ka-RON-du-let/Care-on-da-LET

Chartres

CHAR-TERS

chicory

CHICH-uh-ree

Claiborne

CLAY-BORN

Conti

CON-tie/Con-TEE

crawfish

CRAW-fish

creole

CREE-yohl

Dauphine

DAW-feen

Decatur

D-cate-ur

Dumaine

DOO-main

Elysian Fields

ee-LEE-shun

Esplanade

S-plaine-ADE

etouffée

Ay-too-fay

faubourg

FAH-bohrg

file

fee-lay

gris-gris

GREE-gree

Iberville

EYE-burr-ville

lagniappe

LAN-yap

nutria

NOO-tree-uh

pecan

pi-KÄ:N/pi-KA:N

piroque

PEE-roh (båt)

Pontchartrain

PONCH-a-train

Tchoupitoulas

CHOP-a-too-lus

Toulouse

TA-loose

Ursulines

UR-sa-len

Vieux Carré

view ka-RAY/Voo-Car-Ray

zydeco

ZI-de-ko

V, W

Warehouse/Arts District ligger insprängt i CBD; gränserna är något oklara men Lafayette Street, Baronne Street, Howard Avenue och Convention Center Boulevard anges ofta. Hjärtat i området är tveklöst Julia Street; här flockas konstgallerier (många internationellt ryktbara), hantverkshus och fina restauranger. Inom området finns också välkända Contemporary Arts Center, Louisiana Childrens´ Museum, Confederate Museum och Gallier Hall. Första lördagen i oktober firas här "Art for Arts sake". Alla gallerierna är öppna och försäljningen av öl, vin och annat drickbart vid gatustånden är imponerande stor. Liksom frestelsen att göra en tavla.

Warren, Robert Penn, 1905-1989, vann två Pulitzerpris, bl a för sin mest kända roman All the King´s Men (1946) om den fiktive politikern Willie Stark. Boken bygger dock helt på Huey P Longs politiska karriär som guvernör i Louisiana och senator. Boken blev en Oscarbelönad film 1949 i regi av Robert Rossen.

vattenhyacint, en vacker växt med lavendelfärgade blommor som växer i stora mattor i Louisianas våtmarker. Få turister som beundrar blomman i samband med t ex en swamptur vet att den är ett dödligt hot mot annan växtlighet pga sin extremt stora fortplantningsförmåga. Den sorglustiga historien om kampen mot vattenhyacinterna började 1884 och kan tjäna som exempel på faran att manipulera naturen.

Till den internationella världsutställningen 1884 i New Orleans fraktades utställningsföremål från jordens alla hörn. Från Japan kom vattenväxter, bl a en som egentligen härstammade från Sydamerika. Besökarna fick varsin blomma och inom kort var fontäner, trädgårdsdammar och vattenområden runt staden täckta av vattenhyacinter. Fröna spreds med vindar och fåglar. Mattorna som snabbt bildades dödade all växtlighet under sig (inget ljus kunde tränga igenom) och hindrade all båttrafik. Redan 1897 kallades militär in för att ta upp kampen mot de oönskade växterna.

Alla möjliga och omöjliga medel och verktyg användes - högafflar, akterhjulångare ombyggd till gräsklippare, dynamit, eldkastare, arsenik. Först på 1970-talet sattes biologisk krigföring in - från Argentina importerades vattenhyacintvivlar, små insekter som angriper och försvagar växten. Så även om den fortfarande finns i riklig mängd kan denna överlevnadsblomma nu hållas inom kontroll.

VCC, Vieux Carré Commission, grundad 1936 med uppgift att bevara French Quarter.

webbplatser finns utspridda på de olika uppslagsorden. Här är några av de mest använda samlade på ett ställe:
Webbplatser om festivaler, musikställen
French Quarter Festival, Satchmo Summerfest, Christmas New Orleans Style www.fqfi.org
Jazz Fest/New Orleans Jazz and Heritage Festival nojazzfest.com
New Orleans Jazz National Historical Park/Jazz Park nps.gov/neor (massor av aktiviteter - gratis!)
Palm Court Jazz Café palmcourtcafe
Preservation Hall preservationhall
Snug Harbor snugjazz (många musikställen på Frenchmen Street!)
Donna´s donnasbarandgrill
House of Blues hob
Tipitina´s tipitinas
Radiostationen WWOZ wwoz
Några mer allmänna musikhemsidor är satchmo ; jazzology ; offbeat ; tulane
Webbplatser om boende, resor
Reseföretag whenwherego ; travelnow
Boende sjömanskyrkan ; bokahotell
Spårvagn, buss i New Orleans norta
American Queen deltaqueen
Webbplatser av allmän karaktär - och några egna favoriter
Allmänna, ofta med många reklaminslag: nawlins ; neworleans ; no.com ; online (fina foton); bestofno ; nola ; cityofno (mycket om återuppbyggnaden efter Katrina)
Historic New Orleans Collections hnoc
Louisiana Endowment for the Humanities leh

Werlein´s Välkända musikaffären Werlein´s for Music slogs igen i februari 2003. Grundaren Philip Peter Werlein (1812-1885) emigrerade till USA 1831 och öppnade sin första musikaffär 1842 i Vicksburg, Mississippi. Ett antal år senare hörde han Jenny Lind sjunga i New Orleans och insåg att landets då fjärde stad erbjöd klart bättre affärsmöjligheter. Den första New Orleans-affären öppnades 1853. VD-posten togs efter inbördeskriget över av en son, därefter en sonson. På ett undantag när har alla VD:ar hämtats från familjen Werlein. Efter andra världskriget öppnades filialer runt om i Louisiana och Mississippi. Dessa lades dock ner under senare delen av 1980-talet pga ekonomiskt kärvare tider. Och nu är alltså även butikerna i Metairie, på Canal St och Decatur St en saga blott. Undrar hur många svenska musiker som köpt sina instrument och noter hos Werlein´s.

West End är en udde i Lake Pontchartrain norr om New Orleans, vid slutet av Pontchartrain Boulevard där den övergår i Lakeshore Drive. Här låg från början en fiskeby och ett äldre fyrtorn tjänar ännu som landmärke. Redan 1841 etablerades här segelklubben Southern Yacht Club, som uppförde sitt första klubbhus 1878. Numera har platsen utvecklats till centrum för båtsporten i New Orleansområdet med flera båtklubbar och en marina. Naturligtvis finns här även restauranger, som lägger an på utsikten samt god mat, främst krabba och andra skaldjur, i stället för lyxig inredning.

Redan vid 1900-talets början hade platsen blivit mycket omtyckt inte bara för segling utan även för utflykter, bad och dans. Området var endast för vita; svarta medborgare hänvisades till andra platser, kanske främst ett särskilt strandområde längre österut, kallat Milneburg (se detta ord). Emellertid engagerade man gärna svarta artister för dans- och underhållningsmusik. Platsen bör därför ha varit välkänd för t ex den New Orleansfödde kornettisten Joe "King" Oliver, som medan han bodde i New York komponerade en enkel men vacker blues, West End Blues, och spelade in den 11 juni 1928. Det är dock en inspelning 17 dagar senare, gjord av Olivers lärjunge Louis Armstrong med hans Hot Five, som en gång för alla satt sin prägel på låten, främst pga Armstrongs geniala inledning. Omtolkningen var så bra att den efterliknades även av Oliver själv när han nästa gång spelade in låten.

Armstrong spelade alltid inledningen precis likadant, när han väl arbetat ut den, och när publiken hörde den blev stämningen upphetsad och "groovy". Även på den 13-åriga Billie Holiday gjorde framförandet starkt intryck när hon som springflicka på en bordell i Baltimore hörde skivan. Hon undrade mycket över varför Armstrong inte sjöng någon text utan bara ordlöst. /TH/

Where, se turistinformation.

video , se film.

Vieux Carré, ordagrant "gammal fyrkant", det franska namnet på den ursprungligaste delen av staden, dvs French Quarter på ca 1,2 km x 0,6 km. Se French Quarter.

Williams, Spencer, 1880-1965, pianist, kompositör, född i New Orleans. Blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin faster, den legendariska Lulu White, innehavare av bordellen Mahogany Hall i Storyville. Även viss skolgång hos släktingar i Birmingham, Alabama. Tidigt involverad i musiken, framförallt som kompositör: Basin Street Blues, Royal Garden Blues, Tishomingo Blues, Shim-Me Sha Wabble etc, etc. Blev misstänkt för mordet på Hal Baquet (bror till George Baquet) och flydde till Europa. Först England, sedan ett decennium i Sverige, där undertecknad bar ut post till honom på adressen Karlbergsvägen 47 A i Stockholm. Han återvände till USA i slutet av 1950-talet och dog i New York 1965. Per Oldaeus har gjort en stor forskningsinsats om Williams tid i Sverige. /CR/

Williams, Tennessee, 1911-1983, dramatiker och författare. Han föddes inte i New Orleans men hävdade att det var här som han kände sig mest hemma och han bodde i staden i flera omgångar; första längre besöket var 1941. Hans önskan att få bli begravd i St Louis Cemetery #1 villfors dock inte (det blev St Louis i Missouri).

Skådespelen Glasmenageriet, Katt på hett plåttak och Linje Lusta (A Streetcar namned Desire - som utspelas i New Orleans fattigkvarter) blev internationella succéer. Sista helgen i mars hålls en årlig Tennessee Williams-festival med föreläsningar, teaterföreställningar och den mycket populära "Stella and Stanley (paret i Linje Lusta) Shouting Competition" på Jackson Square.

"Don´t you just love those long rainy afternoons in New Orleans when an hour isn´t just an hour - but a little piece of eternity dropped into your hands - and who knows what to do with it?" ( A Streetcar Named Desire).

Woldenberg Riverfront Park ligger längs Mississippi mellan Moonwalk och Aquarium of the Americas. Ett härligt promenadstråk med massor av olika sorters träd, buskar och moderna skulpturer.

Wood, A Baldwin, 1879-1956, inhemsk ingenjör som "lyfte staden ur gyttjan" genom att 1913 utforma och installera ett system med stora, kraftfulla skruvpumpar, "Wood Screw Pumps". Dessa användes av stadens "Sewerage and Water Board" för att pumpa ut allt överskottsvatten i Lake Pontchartrain via tjugo mil underjor-diska dräneringskanaler. Inte minst de fina restaurangerna i French Quarter noterade tacksamt att de inte längre behövde stänga sina lokaler pga vatten i matsalen. Pumparna vann internationell ryktbarhet och användes i Holland, Egypten, Kina och Indien.

voodoo (även voudou, vaudau, hoodoo) är en folkreligion och fruktbarhetskult med rötter i västra Afrika. Själva ordet kommer från en afrikansk term för ande - vodu. Via slavhandeln kom religionen i början av 1700-talet till franska Västindien och därifrån vidare till New Orleans. Ordentligt fotfäste fick voodoo i staden i samband med slavupproren på Santo Domingo/Saint-Domingue (Haiti) i slutet av 1700-talet, då många plantageägare med sina slavar flydde till New Orleans. Storhetstiden inföll runt 1850 (jämför gärna med dagens vurm för t ex New Age).

Voodoo är matriarkalisk; de stora och välkända ceremoniledarna var kvinnor, alltid free women of color, med Marie Laveau som klart lysande stjärna. Manliga witch doctors bleknade vid jämförelse med Voodoo Queens; ett undantag var dock Doctor John.

Voodoo utgår från att människor, natur och gudavärld ingår i samma andliga kosmos. Pytonormen dyrkas som gud, Zombi, och betraktas som allvetande; "människan skapades blind men fick synförmåga efter en kyss av ormen".

Myndigheterna fruktade att de organiserade voodooceremonierna skulle leda till slavuppror och otaliga polisrazzior tvingade deltagarna att hålla sina möten utanför stadens gränser, t ex vid Bayou St John och Lake Pontchartrain.

För voodooister är St John´s Eve (23 juni, midsommarafton) årets viktigaste natt. Ögonvittnen från glansåren i mitten av 1800-talet har fantasifullt skildrat ceremonierna med djuroffer och halvnakna, frenetiskt dansande deltagare runt voodoodrottningen med sin Zombi i skenet av stora eldar till ackompanjemang av trummor. Än idag utövas voodoo i New Orleans.

Men tro nu inte på allt du hör om voodoons makt och inflytande - myterna underhålls och bättras även på av halvtaskiga deckare, som visas sent på TVs betalkanaler. Följ hellre lästipset i artikeln Laveau, Marie. De voodoodockor som säljs runtom i New Orleans har aldrig varit en del av religionen. Men de ger i varje fall en exotisk touch åt t ex ett svenskt påskris. Pröva!

våtmarker - Louisiana har hela 40 procent av landets våtmarker, som består av deltaland, strandängar som tidvis översvämmas (marsh), träsk som ständigt är vattenfyllda och trädförsedda (swamp), grunda sjöar m m. ”Det är en plats som ofta verkar ha svårt att bestämma sig för om den ska vara mark eller vatten så därför kompromissar den” (Harnett T Kane). Dessa marker är värdefulla på många sätt - för djur- och växtlivet, för fisket, för vattenrening etc - men deras areal minskar snabbt. Varje år försvinner en yta på nästan en svensk kvadratmil, vilket motsvarar en yta på 140 stycken French Quarter per år eller drygt 1,5 normalstor fotbollsplan varje timme.

Markförlusterna beror i huvudsak på en naturlig geologisk process men där människans påverkan spelar in. Ett tydligt exempel är de enorma leveer som byggts för att hindra översvämningar. Skyddsvallarna medför att den ofattbart stora mängd sediment som floderna för med sig avsätts längst ut i deltat. Därmed berövas våtmarkerna den påfyllnad de behöver för att förbli kvar ovanför havsnivån. Förslag om att ”återvinna” sedimentet på olika sätt finns men metoderna kostar mycket pengar och klarar bara av de lättaste partiklarna.

En annan påverkan är de dammar som byggts i norra Mississippi och dess bifloder för att generera el, lagra färskvatten och användas för rekreationsändamål. De fångar upp mycket sediment och den mängd som idag når Louisiana är endast hälften mot vad den var för hundra år sedan. Andra negativa faktorer är de många kanaler som grävts genom sötvattenvåtmarkerna i södra Louisiana vilket leder till att saltvatten tränger in. Härtill kommer de källor som töms på sötvatten, olja och gas, vilket bidrar till att marken sjunker. Ett anmärkningsvärt undantag är Atchafalaya delta, där en betydande tillväxt av våtmarker äger rum i Atchafalaya Bay.

Tveklöst är att New Orleans på många sätt är en hotad stad, inte minst genom att havet tränger allt närmare i takt med att våtmarkerna försvinner och havsnivån stiger. En annan påtaglig risk är att en kraftig översvämning eller jordbävning får Mississippi att ändra sitt lopp och hitta ett snabbare och mer naturligt utlopp till havet via Atchafalaya River. De verkliga pessimisterna talar om att staden redan på 2030-talet kan gå förlorad.

väderstreck refereras sällan till beroende på Mississippis minst sagt kurviga framfart genom staden. Titta på kartan och notera att morgonsolen på många ställen skiner på östbanken. Västbanken ligger söder om French Quarter. Som regel används därför uptown/upriver, downtown/down-river, lakeside (d vs mot Lake Pontchartrain) och riverside för att ange riktning. Canal Street är gräns mellan Uptown och Downtown. På motsvarande sätt är Jackson Square gräns för upper respektive lower French Quarter. Med Uptown avses dock oftast området upriver om Garden District.

världsutställningar hölls 1884 (World´s Industrial and Cotton Centennial Exposition) på den plats som senare blev Audubon Park och 1984 (Louisiana World Exposition) längs Mississippi från Poydras Street till Mississippi River Bridge. Båda blev finansiella katastrofer som slutade med konkurser - men stimulerade senare (ekonomisk) utveckling. Den första satte New Orleans på världskartan, den andra öppnade ögonen på en rad entreprenörer som insåg turismens betydelse för staden och som bl a ledde till att New Orleans Convention Center bildades.

X, Y, Z

You, Dominique, pirat och smugglare, medlem i Jean Lafittes organisation. Han föddes troligen på Haiti 1771, stavar ibland sitt namn Youx och kan eventuellt vara en äldre bror till Jean och Pierre Lafitte. Han blev ryktbar i samband med slaget om New Orleans 1815, där han med bravur och stor framgång ledde en av de amerikanska artillerienheterna.

Yxmördaren - med sinne för jazz

Våldet och tron på övernaturliga väsen i New Orleans har under årens lopp tagit sig olika uttryck. Relativt oförargliga "överfall" har förstorats (eller måste det heta uppförstorats numera?) och i folkmun blivit rena skräckskildringar. De hemsökta husen i staden är legio och utbudet av guideledda spök-, voodoo- och vampyrturer är imponerande.

På 1920-talet huserade "Sprutmännen" på stadens gator - medicinstuderande beskylldes för att mörka nätter överfalla oskyldiga nattvandrare och söva ner dem för att få material till patologilektionerna. "Jack-the-Clipper" befriade runt 1914 åtskilliga yngre damer från delar av sitt hårsvall. "Fotstamparen", "Kramande Molly" och "Djävulsmannen" är andra mer eller mindre harmfulla "överfallare".

Klart otäckast var "Yxmannen", som brutalt mördade många - även ett litet barn - och skadade än fler. I maj 1918 högg han ihjäl en italiensk specerihandlare och hans hustru med en yxa, som blodig återfanns under huset. En månad senare överfölls ett annat par, som skadades svårt men överlevde. Överfallen fortsatte, stämningen i staden blev smått hysterisk.

I mars 1919 fick chefredaktören för Times-Picayune ett brev, undertecknat The Axeman. Det publicerades i tidningen den 14 mars; nedan ett par kortare utdrag:

Hell, March 13, 1919

Esteemed Mortal:
They have never caught me and they never will. They have never seen me, for I am invisible….I am what you Orlenians and your foolish police call The Axeman. . . . . . . . . . . . .
I am very fond of jazz music, and I swear by all the devils in the nether regions that every person shall be spared in whose home a jazz band is in full swing at the time I have just mentioned (=next Tuesday at 12:15 am). If everyone has a jazz band going, then so much better for you people.
. . . . . . . . . . . .
Hoping that thou wilt publish this. . .
The Axeman

Den aktuella tisdagen var Saint Joseph´s Night och staden gjorde vad den kunde för att tillfredsställa yxmannens jazzbehov och köpa immunitet. Mördaren blev även via en annons i flera tidningar inbjuden till en herrmiddag, ordnad av fyra gentlemän. De förklarade i annonsen att de inte skulle spela jazz men väl "Nearer, My God, to Thee". Den inbjudna gästen/mördaren utlovades total gästfrihet och minst fyra skalper. . .

Möjligen var yxmannen nöjd med den musikaliska aktiviteten, i varje fall attackerades ingen denna kväll. Men i augusti var det dags igen. I oktober ägde det sista mordet rum - därefter försvann yxmannen för gott. Julie Smith (se detta ord) har använt sig av temat i en av sina kriminalromaner, The Axeman´s Jazz, med en seriemördare i modern tid som inspirerats av sin föregångare sjuttio år tidigare.

Zulu Social Aid and Pleasure Club, 732 N Broad Avenue, är en viktig och aktiv organisation i New Orleans för den afrikansk-amerikanska befolkningen. Sällskapsrummen är öppna för alla och i presentboden finns många intressanta böcker.

Zulu, se Mardi Gras.

zydeco är en medryckande lantlig dansmusik med sitt ursprung i både cajunmusikens franska 1600-tal och den afrikansk-karibiska/amerikanska musiktraditionen. Cajunorkesterns gitarr, mandolin och fiol har utökats med bas, trummor och sist men inte minst tvättbräda (frottier). Och det enradiga dragspelet har bytts ut mot ett pianodragspel. Melodivalet domineras av snabba two-steps, blues och en eller annan smäktande cajunvals, gärna framförda på tämligen obegriplig kreolfranska.

Zydecons rötter kan spåras till senare hälften av 1700-talet, då franskspråkiga slavar och fria franskspråkiga afrikan-amerikaner kom i kontakt med cajunsamhället och anammade mycket av dess seder och bruk. Efter att ha varit en huvudsakligen lokal företeelse i sydvästra Louisiana och östra Texas blev zydecon på 1970-talet populär över hela USA, inte minst tack vare sångaren och dragspelaren Clifton Chenier och hans Red Hot Louisiana Band.

Ordet zydeco påstås vara en förvrängning av franskans haricots (bönor) efter en gammal one-step, Les haricots sont pas salé (bönorna är inte saltade). Liksom cajunuttrycket fais-do-do (se detta ord) syftar zydeco också på en lantlig fest med mycket musik, dans, mat och dryck. Och då gäller det att få barnen att somna snabbt, så att de vuxna kan roa sig på egen hand. Mer om cajunmusik och zydeco läser du i boken South to Louisiana - The music of the cajun bayous av John Broven (1983). /POK/

Å

ångbåt - den första i landets västra vatten hette lämpligt nog New Orleans. Det var en stor dag i stadens historia då den anlände den 10 januari 1812 från Pittsburgh, där den tillverkats. Dock var dess ångmaskin inte kraftig nog för en återfärd uppströms till Ohio. Men hjulångare med bättre prestanda skulle snabbt bli vardagsmat för New Orleansborna. Den kraftigt växande godstrafiken innebar ett ekonomiskt uppsving och befolkningen ökade. Passagerarbåtar och teaterbåtar blev nya inslag. Över 10 000 hjulångare trafikerade landets inhemska flodsystem.

I slutet av 1814 användes ett ångfartyg för första gången i en militär operation, när Andrew Jackson lät "Enterprise" undsätta Fort St Philip (ca 12 mil downriver om New Orleans) i kampen mot engelsmännen. Tidigt uppfanns en s k snag boat, som framgångsrikt användes för att undanröja frekvent förekommande hinder i floden, t ex bortspolade träd. Helt ofarliga var inte ångbåtarna; explosionsrisken blev för många mer än teoretisk. Värst var dock att moskiten Aedes aegypti, specialist på att sprida gula febern, följde med båtarna från Latinamerika och Karibien med katastrofala epidemier som följd i staden.

En berömd tävling mellan två hjulångare, Natchez och Robert E Lee ägde rum 1870. Stora åskådarmassor längs leveerna hela vägen mellan New Orleans och St Louis följde kampen. Den vanns av Robert E Lee, som angjorde St Louis sex timmar före sin motståndare.

Hjulångarna med antingen ett skovelhjul i aktern eller ett på varje fartygssida undanträngdes på 1880-talet av propellerfartyg - men några finns kvar pga sitt ringa djupgående. I dagens New Orleans finns några som i första hand ägnar sig åt att göra korta utflykter med turister på upp till tre timmar. Om du går på kajen längs Mississippi från Spanish Plaza och downriver till Jackson Brewery (en underbar promenad) hittar du detta utbud av mer eller mindre äkta hjulångare som erbjuder hamnturer, jazzturer, middagsturer, transport till Audubon Zoo och utflykt till Chalmette.

Lyxresor på upp till en vecka kan göras med hjulångarna Delta Queen, Mississippi Queen och American Queen, se www.deltaqueen.com

årtal

I denna tabell redovisas diverse händelser som i sig är intressanta och som möjligen uppställda i kronologisk ordning kan bidra till att belysa stadens utveckling. Dessutom är det svårt att hitta uppslagsord på bokstaven Å. Även under historia redovisas många årtal.

1543 kvarlevande från de Sotos spanska expedition färdas nedför Mississippi.
1682 La Salle inmutar Louisiane åt Ludvig XIV.
1699 Bröderna Iberville och Bienville påbörjar kolonisationen.
1702 Mobile grundas och blir huvudstad.
1706 Iberville dör i gula febern.
1717 John Law´s Company of the West får i uppdrag att på allvar kolonisera Louisiane.
1718 Bienville grundar New Orleans, som får sitt namn för att ära franske regenten Philippe Duc d´Orléans.
1719 Ca 250 tyskar anländer.
1720 Det första skeppet med slavar anländer till Louisiana. Fram till 1723 införs över 2000 slavar.
1722 Louisianas huvudstad flyttas från Mobile till New Orleans.
1724 Code Noir införs.
1727 De första Ursuline-nunnorna anländer till New Orleans.
1729-30 Natchez-indianer och slavar attackerar Fort Rosalie, dödar många och tar fångar. Fransmännen hämnas gruvligt.
1751 Sockerrör börjar odlas av jesuiter från Santo Domingo.
1756-63 Sjuårskriget.
1762 Spanien tar formellt över, men reellt först 1769.
1765 De första cajunerna anländer.
1775-80 Nordamerikanska frihetskriget; självständighetsförklaringen 4 juli 1776.
1788 En storbrand förstör i stort sett hela staden.
1789 USAs konstitution träder i kraft, George Washington blir landets förste president (1789-97).
1789-99 Franska revolutionen, alla slavar i franska västindien friges.
1794 I en ny storbrand förstörs 200 byggnader.
1795 Etienne de Boré lyckas framgångsrikt granulera socker på sin plantage (se Audubon Park). Cabildo byggs för att härbärgera den spanska administrationen. Ett väl planerat slavuppror avslöjas, 23 slavar hängs.
1796 Den spanske guvernören Carondelet grundar den första polisstyrkan och förser gatorna med belysning.
1803 Frankrike återfår kolonien från Spanien och säljer den för 15 miljoner dollar i december genom Louisiana Purchase till USA.
1805 Första dokumenterade quadroon-balen.
1811 Sista stora slavupproret, det slås ner av vita trupper med hjälp av fria svarta.
1812 Louisiana blir USAs artonde delstat. Ångbåten New Orleans från Pittsburgh är den första på Mississippi.
1815 Slaget om New Orleans slutar med seger för Andrew Jackson.
1829 Kompositören Louis Moreau Gottschalk föds i New Orleans.
1831 Den första järnvägen väster om Appalacherna, Pontchartrain Railroad, öppnas mellan New Orleans och Milneburg.
1835 St Charles Streetcar-linjen öppnas.
1837 Första numret av Picayune publiceras. Schackspelaren Paul Morphy föds.
1844 Des Artisens bildas - "first social aid och pleasure club" för afrikan-amerikaner.
1849 Baton Rouge blir delstatens huvudstad (i stället för New Orleans).
1851 Jenny Lind sjunger i New Orleans och gör succé.
1852 Den sedan 1836 tredelade staden (se neutral ground) får ett rent amerikanskt styre, därmed bryts de vita kreolernas politiska makt.
1853 Över 11 000 personer dör i gula febern.
1857 Mistick Krewe of Comus genomför den första organiserade karnevalen.
1861-65 Amerikanska inbördeskriget.
1861 Louisiana utträder ur unionen och är självständigt några månader, ansluter sig sedan till sydstaterna.
1862 New Orleans intas och ockuperas av nordstaterna.
1863 President Lincoln proklamerar slaveriets avskaffande, vilket firas på Congo Square.
1866 I den s k Mechanics Hall Massacre dödas och skadas många afrikan-amerikaner i kampen för rösträtt.
1868 Konstitutionen i Louisiana garanterar medborgerliga rättigheter och rösträtt för afrikan-amerikaner. McIlhenny Company börjar producera Tabasco.
1872 Rex, King of Carnival, paraderar för första gången på Mardi Gras, som samma år får sina officiella färger och sin officiella sång.
1877 Den s k rekonstruktionen upphör i Louisiana och USAs trupper dras tillbaka från delstaten.
1881 Marie Laveau I dör (född ca 1794).
1882 Canal Street får elektrisk belysning, fyra år senare har detta ljus spritts över nästan hela stan.
1884 New Orleans reser landets första staty som hedrar en kvinna (Margaret Haughery, som kämpade för fattiga irländare).
1890 Andy Bowen och Jack Burke utkämpar historiens längsta boxningsmatch på 100 ronder. Den slutade oavgjort.
1892 Rättegången Plessy v Ferguson inleds, 1896 fastslår Högsta domstolen principen "lika men åtskillda" (se Jim Crow-lagar). Första elspårvagnen.
1899 Oysters à la Rockefeller serveras för första gången på Antoine´s.
1901 Första oljekällan i Louisiana.
1901 Louis Armstrong föds (dör 1971).
1905 Stadens sista epidemi av gula febern.
1917 Xavier University grundas - det första katolska i USA för afrikan-amerikaner.
1927 Rekordregn orsakar Mississippis största översvämning; 300 000 blir hemlösa.
1928 Huey P Long blir guvernör och 1930 senator.
1935 Huey P Long mördas. Första Sugar Bowl Game, Temple vinner över Tulane.
1937 Drinken Hurricane uppfinns hos Pat O´Brien´s (p g a krogens för stora inköp av rom och stormlyktslika glas).
1954 Högsta domstolen fastslår att offentlig utbildning ska vara integrerad.
1968 Första New Orleans Jazz & Heritage Festival hålls. Andra källor anger 1969 och 1970.
1975 Superdomen invigs.
1977 Ernest Dutch Morial väljs som förste afrikan-amerikan till borgmästare i New Orleans.
1979 Mardi Gras-firandet ställs in pga polisstrejk.
1980 Louis Armstrong Park öppnas.
1984 Louisiana World Exposition hälsar miljoner besökare välkomna till New Orleans.
1987 Påven Johannes Paulus II besöker New Orleans.
1991 Oliver Stones film JFK filmas i New Orleans.
1994 Marc Morial väljs till borgmästare.
2002 Ray Nagin väljs till borgmästare.
2004 Kathleen B Blanco väljs som första kvinna till guvernör.

återställare - i samband med millennieskiftet blandades världens största återställare, en Bloody Mary i New Orleans. Paul McIIhenny insåg att en dylik behövdes i French Quarter på nyårsdagens morgon år 2000. I en jättestor cistern blandade han därför 3 000 liter tomat- och grönsaksjuice, 50 liter Tabasco (se pepparsås) och 880 liter vodka. Enligt uppgift ett uppskattat initiativ - knappast genomförbart i någon annan stad.

Ä, Ö

äventyr är det i alla bemärkelser att besöka New Orleans. Gör det ofta, där finns mycket att upptäcka och njuta av: musiken, maten, Mississippi, människorna, Mardi Gras, miljön, musikfestivalerna m m.

öl - bland de lokala märkena kan nämnas Abita Beer (ljust), Abita Turbo Dog (mörkt), Dixie Longneck, Voodoo - för att inte tala om Mississippi Mud, som säljs i turistbutikerna. Se även Crescent City Brewhouse.

övervikt har inte tagits upp enkom för att antalet ö-ord är begränsat. Delstaten ligger dessvärre i topp vad gäller andel överviktiga i USA. Runt sekelskiftet var drygt 21 procent av Louisianas befolkning kraftigt överviktig (obesity), endast West Virginia och Mississippi vägde tyngre.

övrigt är sista ordet i denna ordlista från a till ö. Jag är tacksam för synpunkter; skicka påpekanden, rättelser, tillägg och kommentarer till mig, helst via e-post. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet om New Orleans som publiceras minst fyra gånger per år, givetvis gratis - i synnerhet för dem som köpt boken "Nyfiken på New Orleans".