Bubba Free John
1973


Valda stycken ur

BUBBA FREE JOHN
(FRANKLIN JONES)

The Knee Of Listening

The Dawn Horse Press, Los Angeles 1973
Översättning Thomas Mera Gartz


Ur
FÖRSTÅELSENS MEDITATION

Förståelse uppstår när det finns ett förhållande mellan sant hörande och själviakttagelse. Gör därför bruk av sådana läror som denna, iakttag dig själv i livet. Iakttag dig själv när du söker. Iakttag dig själv när du lider det allra minsta. Iakttag dina motiv. Iakttag identifierandets aktivitet. Iakttag avskiljandets aktivitet. Iakttag begärets aktivitet. Iakttag ditt livs mönster.

När du ser att du alltid söker, är förståelse på väg. När du ser Narkissos mönster i alla dina motiv, i alla dina handlingar, i allt ditt sökande, är förståelse på väg. När du ser att du alltid lider, är förståelse på väg. När du ser att varje ögonblick är ett förlopp av svårighet, dilemma, valnöd, är förståelse på väg. När du ser att varje ögonblick är förlopp av att identifiera, avskilja och begära, är förståelse på väg. När du ser att du varje ögonblick, vare sig du är som bäst eller som sämst bara undviker att vara samhörig, då förstår du. När du ser det som redan är, inte knutet till samhörighetsundvikandet, det som redan uppfyller medvetandet före hela svårigheten, före undvikandets aktivitet och motiv, då har du slutligen förstått.

När du har förstått, kommer förståelse att bli din intelligens naturliga svar på varje upplevelse, på varje ögonblicks totala innehåll. Närma dig då varje ögonblick med förståelse, och uppfatta den ursprungliga sanningen i det. Ägna någon tid på morgonen och på kvällen till att medvetet förstå. Sitt ner, vänd till förståelse, och undersök dig själv när tankar, känslor och rörelser uppstår för att störa dig. Fråga i förståelsens form: ”Undviker samhörighet?”

Gör detta i en halv eller hel timme på morgonen och kvällen, när du stiger upp från sömnen eller innan du går till sängs. Gör det också då och då under dagen vid varje ögonblick då du störs av stark oreda. Ägna dig åt förståelse mitt i alla upplevelser, istället för till någon slags avhjälpande handling, som vid varje ögonblick uppstår som sätt att handskas med livets problem.

Gör förståelsen och frågan till ditt radikala närmande till livet. Bli mer och mer uppfylld av förståelsen och kunskapen om den nuvarande friheten. Förstå och undersök, tills detta ständigt inses som din form. Gläds och skapa enligt din forms visdom.

«»

Världen söker, ingenting annat. Allt sökande skapar ständigt återkommande lidande och separation. De skapas av identifierandets, avskiljandets och begärets ständiga aktiviteter. Dessa är mekanismerna i att låta bli att tillhöra eller att vara samhörig, att vara relaterad. Och dessa tre utförs alltid på varats olika plan, jämförbara med vad som kallas ”chakras” eller skapande omloppscentrum, och i de olika kropparna, sfärerna och upplevelserna. Sökarens medvetande är förnimmelser av ständigt förändrad svårighet och valnöd. Och i allt han gör undviker han alltid att vara samhörig. Förståelse är att känna igen att sökandet är den aktiva principen i våra liv. Den känner igen sökandets effekter, dess egenskaper och källor, dess verksamhetsområde och livsyttringssätt. Den ser att i varje ögonblick är sökandet våra vanliga livs substans och hela mening.

Men förståelsen söker inte, eftersom den varsebliver sökandet radikalt, till roten. Förståelse finns före och skilt från varje slags sökande och det vanliga livets hela drama. Därför ser den inte bara allt liv som ett sökande, utan åtnjuter sig självt som en grundläggande verklighet före allt sökande. Det uppfattar icke-sökandet, icke-undvikandet, icke-avskildhet, obenämndbar samhörighet, och obenämndbart medvetande.

Frågan (”Undviker samhörighet?”) är förståelsens form. När förståelsen faktiskt har utvecklats till insikt, som en följd av att höra sanningen och av att iaktta livet, då förs det till liv direkt i frågans form. Människan som undersöker söker inte längre utan förstår hela tiden sökandet. Sökandet är inte längre hennes handling eller hans medvetande. Den medvetna formen och handlingen har blivit förståelse.

När förståelsen och frågan fortsätter, rör sig sökandets former och det avskilda livets hela affär förbi framför den som undersöker. Och hela tiden leds källorna till denna handling, och det medvetande som identifierar sig med den, till förståelsens tillstånd. Förståelsens människa uppfylls mindre och mindre av sökandets former, och förståelsen och frågandet leder hela tiden mot verkligheten som är deras grund. Gradvis upphör uppmärksamheten att vara inblandad i sökandet och i förståelsen av sökandet, och den vilar i det som själva förståelsen är, i det som undersökningen hela tiden leder uppmärksamheten till.

Till slut finns där icke-sökandet, ingen fråga, och ingen förståelse av sökandet. Det finns inget dilemma, inget lidande. Det finns ingen identifikation, inget avskiljande och inget begär. Det finns inga varats olika plan, inga kroppar, sfärer eller upplevelser. De uppfattas inte längre som avskilda. De levs eller förstås som verkligheten eller medvetandet.

«»

Det spelar ingen roll vad som uppstår eller hur det särskilda undvikandets form är, därför att så snart det blir medvetet igenkänt upphör man att finnas till i denna avskiljande och undvikande form. Man koncentreras inte i att känna igen eller i att analysera undvikandet. Istället uppfattar man samhörigheten. Den omedvetna bilden att vara avskild byts mot en medveten varseblivning om att vara samhörig, om att vara obenämndbart, närvarande samhörig. Det omedvetna undvikandet blir inte, som i analys, endast självmedveten. Snarare blir den som förut undvek att vara samhörigt varse det som han var avskild ifrån. Istället för att omedvetet undvika och avskilja, blir han medvetet samhörig och tillhörig.

Frågandet är alltså inte självanalys. Dess syfte är inte att dra in sinnet i alla slags formuleringar, eller in i det djupa självmedvetandets ändlösa mönster. Frågandet ”bryr” sig inte om sin undersöknings former och natur.

«»

Förståelsen finns i medvetandet. Den är medveten insikt. Den finns inte i dilemmat eller i någon effekt. Den finns inte i det omedvetna eller i det undermedvetna, inte heller väntar sig den att de skulle innehålla källan till dess sanna intelligens eller innehåll. Den är inte heller beläget i de övermedvetna planen, eller väntar sig det genom att utesluta medvetandet eller vad som finns under det, som om övermedvetande enbart skulle vara sinnets källa eller centrum. Fokuspunkten eller mitten av det som är över och under, är verkligheten som är verksam på medvetandets eller det medvetna sinnets plan.

Så framträder förståelsens belägenhet först som en fri aktivitet i huvudet. Det medvetna sinnets kraft är i huvudets själva centrum. Denna uppmärksamhetens plats är öppet mottaglig för medvetandeströmmen. Den är länkad till de omedvetna och undermedvetna förloppen som finns nedanför, och till de övermedvetna och icke-mentala strömmarna som finns ovanför.

I undersökningen, som är verklig meditation, vilar människan helt enkelt i förståelse. I formell meditation sitter hon bara behaglig och fri från behovet att svara på aktiviteter i omgivningen. Hon förstår redan, och har redan synat lidandets, dilemmats och handlingens natur. Så sitter hon och gläds i detta ögonblick i sin förståelses fulla form.

Frågandet börjar då människan varseblir rörelser eller föreställningar i sin medvetna uppmärksamhet. Beroende på spänningarna i detta ögonblicks livsuttryck, kommer uppmärksamheten att röra sig eller förbindas med spänning, tanke eller känsla i något område eller på någon nivå i kroppen. Så kommer uppmärksamheten att riktas från uppmärksamhetens centrum i huvudet, jämförbar med ögonens synvinkel (vilka vanligtvis bör vara slutna), mot något område över eller under.

Förmodligen rör sig uppmärksamheten naturligt mot något som händer i den lägre kroppen. Någon sexuell spänning, eller någon energi eller känsla. Dessa förnimmelser motsvarar också de lägre ”chakras”, de skapande energicentrum vid ryggradens slut (anus), det sakrala centrumet (sexualitet), och naveln eller solar plexus (personlig kraft). Förståelsens fria aktivitet, som är frågandet, ska så tillåtas möta varje område som sinnet dras till. När denna rörelse börjar, ska medvetandet fråga: ”Undviker samhörighet?" Försök inte ta bort själva rörelsen, bara undersök. Om rörelsen består ska den bara undersökas. Om man blir störd av att den inte försvinner ska man bara undersöka denna störning. Vad som än uppstår ska det bara undersökas.

Detta frågande kan göras som en inre mental aktivitet, antingen som en tyst verbalisering ur förståelsens sinne, eller som en avsikt från förståelsen utan inre verbalisering. Undersökandets styrka bestämmer man när man förnimmer den praktiska effekten av närmandet.

Medan frågandet fortgår kommer uppmärksamhetens strävan att börja brytas upp och försvinna. Frågandet är förståelse, och medvetandet lämnar uppmärksamhetens område och börjar vila i förståelsen. Upplevelsen är en förlösning och vändning tillbaka till fullhetens vila. När ett område för uppmärksamheten försvinner kommer ett annat istället och samlar medvetandets energi. Då ska undersökandet följa det som förut och fortsätta tills det också försvinner eller byts ut.

Människan som börjar gå förståelsens väg kommer förmodligen känna att medvetandets strävan rör sig i kroniska mönster i den lägre kroppen. Detta är naturligt eftersom vi är kroniskt förbundna vid livsförloppen, vid den lägre kroppens energier. Begär efter mat, sex, vital kommunikation o.s.v., är det vanliga livets grundläggande och kroniska innehåll. Verkligt liv är inte motsatt sådana energier eller upplevelser. De är inte problemet, och de behöver inte heller nödvändigtvis vara destruktiva. De är verkliga former av liv och är delar i vår verkliga fullbordan. Vi måste inte överskrida dessa energicentrum och stänga dem ute.

Därför finns det inget särskilt problem eller ”lågt” förknippat med ansamlingen i vår tillvaros lägsta dimensioner. Vi förblir i förståelsen även då och har inget motiv att fly från dem eller förstöra dem. Dilemmat är inte att sådana livs- och energiförlopp existerar, utan i den tvingande koncentrationen i dem skild från förståelsen. Sådan koncentration är roten till lidandet, och motiv till avgränsning och problem. Alltså är det bara nödvändigt att radikalt vistas i förståelse, och inte att förtvivla över det. Det är bara nödvändigt att undersöka, och inte att ta till någon aktivitet, skild från förståelse, som försöker utplåna själva den lägre energin.

Med tiden kommer människan som förstår att gradvis förlösas från sitt problematiska livs symptom. I denna lättnad kommer hon att förändra sitt livs mönster naturligt och otvunget. De faller helt enkelt bort i förståelsens kraft och i medvetandets fulla glädje. Men sant är, människan måste ha förstått redan före frågandets och meditationens process, och redan ha förändrat sitt beteende i riktning mot enkel inre kontroll. Förståelsen är en renande kraft, som förlöser människan från mycket självutnyttjande som tidigare lastades på den kroniska svårigheten, redan innan den utvecklas till en inre undersökning.

Så fortsätter frågandet i meditationen att följa medvetandets strävan. Där förståelsen har utvecklats väl genom denna upplevelse, eller i en människa relativt fri från tvingad ansamling i de lägre energierna, kommer uppmärksamheten att gradvis röra sig mot högre områden. Då kan den dras mot hjärtats känslor och mot dess psykiska djup. Även dessa ska frågas med förståelse: ”Undviker samhörighet?” Och även denna koncentration kommer att lätta. Han kan röra sig högre, och djupare, in mot det subtila centrumet i halsen, som också är Shaktis läge, och så bevittna kraftens uppvisning, det högre psyket, djupa inre regioners vibrationer och lysande mentalitet. Han ska förbli i förståelsen och fortsätta fråga. Det spelar ingen roll vart sinnet dras, fortsätt bara undersöka, milt men intensivt, direkt mot innehållet i inblandningen.

Genom att radikalt hålla sig till förståelsen, som är frågandets källa, kommer dess undersökning upptäcka att området för uppmärksamheten alltid är avskiljande rörelser. Följden av denna förståelse visar sig som ett slags uppåtstigande, som om den övergav det lägre. Så är det emellertid inte. Det är helt enkelt bara uppmärksamheten som slappnas av.

Vanligtvis dras vi till en tvingad, kronisk och utestängande uppmärksamhet gentemot olika energicentrum eller upplevelser. Detta blir grunden till vår synvinkel, och därför känner en människa som är djupt och exklusivt hopdragen i något upplevelsekomplex denna energi som överväldigande, och som om allting annat, också hans medvetna livs centrum utanför detta, stod i motsättning till den. Denna mekanism är roten till människors avgränsande medvetande och kroniskt avskiljande aktivitet. Men när människan håller sig till förståelsen slappnar denna koncentration av och lättas, och upptar igen den naturliga kontakten med det medvetna livets fulla kretslopp, som ursprungligen och redan känner frihet och helhet.

Frågandet är inte ett sökande efter förståelse eller någon effekt, utan det är förståelsen som upprätthåller sig självt, och känner sig självt, under alla förhållanden. I den som hela tiden förstår stillas gradvis fruktan och kroniska reaktioner. Det som faktiskt händer är att han inte längre samlas i något avskilt energikomplex, i någon del av varats cirkulation. Människan som är fixerad i sexualitet och i att tillägna sig, vilket tenderar att slösa livsenergi, blir friskare, vitalare och starkare när denna koncentration släpper, och återupprättar den inre förbindelsen med det högre centrumet i solar plexus. Upplevelsen är en känslomässig utvidgning, och en sann möjlighet till samhörighet, när förbindelsen med det skapande centrumet vid hjärtat återupprättas. När han öppnas högre i halsen och i huvudets mentala centrum ökar effektiviteten och kraften.

Därför ser vi att uppåtstigandet, som denna process innefattar, faktiskt inte överger det lägre, men omfattar mer och mer så att människan börjar fungera som ett helt och upplever skapande kontroll av livsprocesserna. Detta omfattande är det verkliga skapande livets existensform, och inte något uteslutande uppåt- eller nedåtstigande. Förståelsens väg är roten till detta omfattande och verkliga liv.

Medan den sanna meditationens förlopp ökar i sin radikala intensitet kommer människan finna att sinnet mindre och mindre ansamlas i centrum under huvudet. Med tiden nås en sådan skapande kontroll, och en sådan lätthet att vara samhörig med livet, att han inte hetsad dras till livskomplexets intryck. Undersökningen rör sig snabbt genom dessa rörelser, och samlas lätt i förståelsens form, i en fullhet som är tyst och lycklig. Han åtnjuter det lysande lugn och den säkerhet som är naturlig för medvetandets centrum i huvudet. Den människan har nått ett skapande förverkligande av de omedvetna och de undermedvetna livsprocesserna. Hon har inte förnekat livet, och inte heller förminskat det. Det har helt enkelt blivit ett skapande glädjens område som är användbart för honom och som är fritt från dilemma.

Denna människan kommer sedan att känna hur sinnet, medvetandets centrum eller medvetna förståelse, rör sig uppåt mot vad som faktiskt är övermedvetet, före och innan livsindividualiteten. I meditationen framträder en ny form av frågande. Svårigheten i sinnet och i de skapande centrum som finns lägre än huvudet är vanligen den att vägra vara samhörig, i en konkret mening. Det förnekar livet, och förvägrar livsförlopp, kärlekens liv och omfattning, intelligens och mänsklig kreativitet, begärets hela mönster. Men när frågandet dras uppåt, mot det som inte är medvetet men övermedvetet, och som därför inte omfattats av sinnet tidigare, börjar undvikandet från att vara samhörig att uppfattas på ett nytt sätt. Det är inte längre frågan om att undvika konkreta relationer genom att skilja sig själv som en varelse från andra varelser. Den personliga existensen i världen är inte en omedelbar funktion i det högre medvetna livet.

Så, medan han dras uppåt, mot öppningen i hjässan en aning mot huvudets bakre del, ska han fortsätta förstå och undersöka som förut, men insikten blir inte som den om enkel samhörighet. Istället förnimmer han att själva begreppet om hans individuella existens, så som det fungerar på den medvetna nivån och ned i de undermedvetna och omedvetna, faktiskt är orsaken till dilemmat eller separationen. Han kommer att se att det inte är giltigt, att det inte existerar, och att den avskiljande rörelse som skapar det på den mentala nivån helt enkelt kommer att försvinna. I denna förståelsens intensiva förnimmelse kommer identifikationens och avgränsandets grundaktivitet att avslöja sig självt och sjunka undan, först korta ögonblick, sedan lättare under långa perioder tills insikten blir oavbruten, vilken också berör det medvetna sinnets grund för handling.

De som föredrar denna förnimmelse som ett exklusivt mål i sig, kallar det ”upplysning” eller ”Självförverkligande”, ett slags en-gång-för-alla uppnående. Faktiskt är detta endast en naturlig förnimmelse av övermedvetande. Om en Människa har manipulerat sig själv i dilemmat till den grad att han tillfälligt överger det ”lägre” livet och t.o.m. det levande sinnet, kommer han känna det som om han nått verkligheten, och så invänta sin personliga existens försvinna i döden. Men människan som förstår överger inte förståelsen eller livet. Han har inget motiv till det. Han bekymras inte av att återvända till mentalt liv och mänsklig tillvaro. Han bara förstår att han i livet har börjat omfatta ett högre centrum och sant vara.

Vad som än uppstår i meditationen ska du stanna kvar i förståelsen och bara undersöka det. Med tiden kommer inte ens medvetandets rörelse dras mot övermedvetande. Frågandet kommer att bli en radikal kunskap före varje slags aktivitet och förnimmelse. Då kommer du finna att även förståelsen slutar att verka som mental aktivitet. Den kommer att ha samlats radikalt i det som frågandet alltid leder till. Detta kontemplationens tysta, formlösa och ofattbara djup kommer att bli fullständigt uppfyllande. Då, plötsligt, kommer du finna dig i det sanna hjärtat. Medvetandets alla rörelser, på alla nivåer, kommer att falla bort, och du kommer att varsebli som icke-sökande i hjärtat, på höger sida i bröstet. Du kommer att ha en obenämndbar kunskap om Verkligheten och njuta en oberördbar glädje. Och det kommer att vara samma lycka* som förståelse.

Men sök inte detta tillstånd, och om det kommer, fortsätt att fråga så fort du har ett sinne att fråga med. Medan din undersökning fortgår kommer du finna att du stiger upp ur hjärtat igen, eller så kommer du att släppa loss hjärtats kraft uppåt, men ändå vara grundad i hjärtat. Du kommer att uppleva hur lyckans och glädjens ström stiger igen mot sahasrar (huvudets allra översta del, även ovanför huvudet). Och denna glädjens ström eller omlopp kommer att bestå som din grundform även under frågandet. Detta är Amrita Nadi, ”det klart lysande”. Det är glädje, icke-dilemma, och det innehåller varje skapande möjlighet. I denna form, medan du fortsätter att förstå och fråga, kommer du att åtnjuta den fortsatta blomningen av all slags visdom och kunskap.

Förståelsen är, från begynnelsen och för alltid, vårt sanna och verkliga livs källa. Det behärskas inte av något exklusivt mål, och har således inget motiv till att koncentreras varken över eller under. Dess motivation är dess egen form, som redan omfattar. Så, precis som vi i vår vanliga mänsklighet plågas av att vara sammandragna i vad som finns ”under” förståelsen, skulle vi likaså lida av att uteslutande vara sammandragna i det som finns ”över” den.

Att sammandras i de övermedvetna centrum eller sfärerna är en avskiljande aktivitet, inte en inkluderande, inbegripande och omfattande. Den är påtvingad, och rekommenderas av lärorna som uppfunnits av det stora sökandet. Verkligt liv, radikalt grundat i förståelse, upprätthåller det medvetna livets form eller omlopp. Förståelsens fulla liv är inte ett liv där det omedvetna eller det undermedvetna blir sinnets medvetna aktiviteter (trots att detta är experimentellt möjligt, som vissa yogis bevisat). Inte heller är det ett liv där det övermedvetna blir en medveten process som kontrolleras av det medvetna sinnet (trots att sådan kontroll eller medvetande tycks ha uttryckts i uppnåenden som vissa stora helgon visat). Förståelsens fulla liv är ett liv där de omedvetna och undermedvetna förloppen förblir som de är, och likaså de övermedvetna. Skillnaden är att dilemmat har försvunnit och att länken eller omloppet mellan dem, processen av medvetande och medveten förståelse, är nådd, bejakad och åtnjuten.

På det sättet finns den verkliga människan till som skapande. Hon handlar i förståelsens sinne, som helt badas i det högre ljuset, och det rör sig mot en skapande verkliggörelse, och också till utveckling av livet. Denna människa är alla universums framtida människa. I henne kommer de skapande rörelser som kommer ur hjärtat att finna fullbordan i den uppenbarade tillvarons stora förverkligande.

Sådana människor, som vistas i radikal förståelse och så verkliggör ett liv som är fritt från dilemma, sökande och fruktan, upprätthåller och använder verklighetens form som ett skapande. De handlar för att upprätthålla denna form genom att ständigt återvinna medvetandets omlopp och kraft, som börjar i hjärtat. Och de rör sig för att göra denna form till all tillvaros grund, också den vi kallar mänsklig.
*Eng.: bliss.

«»

Frågandet riktas inte bara mot olika handlingar som är konkreta undvikanden. Det riktas direkt mot en själv. Men inte: ”Undviker denna handling i någon mening att vara samhörig?” Snarare finns dess kännetecken i formen: ”Undviker redan nu att vara samhörig?” Således rör det sig direkt till själv-uppmärksamhet som obeskrivbart och obenämndbart är samhörigt.

Frågandet är inte i formen: ”Undviker du samhörighet?” eller ”Undviker jag samhörighet?” Det finns ingen dramatiserad åtskillnad i sinnet mellan en själv som frågare och en själv som hörare. Det enda medvetandet undersöker sig självt, eller som det faktiskt fungerar, iakttar sig självt i det nuvarande ögonblickets liv. Det iakttar helt enkelt den verkliga upplevelsens totala, nuvarande innehåll.

Man frågar inte som, eller från, något surrogatväsen, del av sinnet, avskild funktion, eller o.s.v. Den som förstår undersöker sig själv i det ögonblick nuet skapas. Frågandet är inte ett medel till frigörelse, utan är det verkliga medvetandet som framhäver sin egen form som det närvarande ögonblicket. Därför är det nödvändigt att människan som frågar redan förstår. Frågandet är förståelsens aktivitet. Frågandet är inte förståelse separerad som en metod för att uppnå en effekt. Frågandets och verkliggörelsens fullständiga handling är förståelse, och varje del av det är självt förståelse.

Undersök helt enkelt dig själv som dig själv. När du känner dig själv i hjärtat, undersök dig själv där någon strävan eller rörelse uppreser sig. Det finns inget mysterium, ingen svårighet innefattad i denna aktivitet. Förstå, och undersök din varelses ögonblick. I början kan det framstå som om du är belägen i sinnet, och frågar ditt djupare själv från något odefinierbart ställe eller i hjärtat. Men frågandets förlopp är faktiskt i hjärtat och inser sig självt i hjärtat. Det söker inte och känner sig självt till slut som icke-sökande. När förståelsen blir denna revolutionerande kunskap, fortsätter undersökandet vidare tills det blir ett radikalt förverkligande, som är helt och hållet fritt från allt dilemma. Då, i det icke-avskilda uppfattandet av den närvarande verkligheten, blir varats fullhet upptagen igen.

«»

Frågandet fortsätter så länge som sinnet tenderar att röra sig och ta på sig former. Men den mest intensiva meditationen är då själva verklighetens form uppfyller medvetandet. Då rör sig inte förståelsen med sinnet för att undersöka dess former, utan vilar före sinnet (medvetandets funktion som mottar och registrerar upplevelse).

En av de första upplevelserna i undersökandet är ett slags lössläppande, men i dess mest intensiva form är det en sorts kvarhållande. I det första fallet är det förståelse men också en stimulerad livsform som dras till avskilda upplevelser. Så rör sig frågandet, förståelsens arm, mot att se alla dessa upplevelser som de sannerligen är, och vi lössläpps i förståelsen. Men när vi har sett nog av detta och väl känner till spelet, och står lösa nästan naturligt, då framstår en helt ny medvetandeform. Vi står inte bara fria, tomma och åtskilda. Istället igenkänner och åtnjuter vi den form som alltid finns där, själva ankaret vid vilket alla våra delar och funktioner är fästade.

Där vi tidigare frågade: ”Undviker samhörighet?” och kände bilder och strävanden försvinna, igenkänner och åtnjuter vi nu vårt sanna varas tysta, bildlösa och uppmärksamma tillstånd. När undvikandets automatiska aktivitet sjunker undan, då blir den naturliga, obenämndbara samhörighetens form och inre kraft medveten. Förnimmelsen är en obenämndbar samhörighet, som alltid och redan finns, före varje särskild upplevelse, före den närvarande begränsningen, okunnigheten eller ”synden”.

Emellertid, denna verkliggörelse finns i förståelsen. Den är inte detsamma som den troendes förnimmelse av den allomfattande Guden utanför honom. Det är förståelsens mest intensiva form, där undersökandet har burit frukt så att människans delar befinner sig i resonans. Då bli meditationen en naturlig aktivitet som håller i sig, som obenämndbart hävdar denna form, vilken är obenämndbart samhörig, icke-avskild, omfattande, och redan inbegriper högt och lågt, hur de närvarande förhållandena än är.

När han håller sig till denna förnimmelse, som är intensiv förståelse, uppreser sig en kraft som renar mentalitetens rester och de automatiska kraven vilka tvingar honom att identifieras med sin varelses avskilda nivåer. Plötsligt upphör han att vara fasthållen och begränsad i det konkreta sinnet, känslosamhetens grund, och vid det fysiska livets lägre funktioner. Förståelsens kraft har blivit en intensiv uppmärksamhet på verklighetens form, och han känner medvetandets gränser utvidga sig ovanför och omfatta den övermedvetna intelligensens förenande dimensioner.

Känslan är ett slags uppåtstigande. Han håller kvar vid sin obenämndbara förnimmelse, varseblivningen att verkligheten omfattar, och tillåter sig själv att dras in i varats fullhet. Han kan känna många effekter av denna renande utvidgning, däribland stelhet i kroppen eller våldsamma vridanden och rörelser, särskilt ryggraden och nacken. Han kan göra symboliska gester med händerna eller med kroppen. Där kan vara spänningar i ansiktet, i det övre huvudet, i området mellan ögonbrynen. Han kan bli rörd till skratt eller tårar, till att göra egendomliga ansiktsuttryck, till att göra underliga ljud. Han kan höra inre ljud, se visioner, smaka eller lukta inre utflöden, eller uppleva ovanliga inre sensationer. Han kan känna hetta eller kyla. Han kan förnimma vibrationer, oerhörda inre rymder, tomhet, tystnad, en levande tomhet fylld av nedstigande kraft och ljus från oändligt medvetande och styrka ovanför.

Så rör sig förståelsens första aktivitet från igenkännande genom frågandet till att hålla verklighetens form. Denna form är helt enkelt varats ankare eller struktur. Förståelse eller verklig meditation leder en människa till det medvetna livets grundform, och samlar honom i dess första centrum eller sträng, vilken är en öppen kretsgång mellan hjärtat och huvudet. Genom att så hålla sig till denna form, det obenämndbara medvetandet, växer en människa med tiden in i sin verkliga fullhet, och kommer att omfatta utstrålningarna från det högsta i livets skapande och funktionella förverkligande.

«»

/.../ De som inte förstår som verklighet i hjärtat tänker bara i huvudet. De är förvisade. De söker. Därför anpassar de sig till alla sinnliga och andliga vägar, utnyttjandets och avgränsandets vägar. Men förståelse och verklig undersökning är verkligheten självt, och de flyr inte till något av lidandets medel. Förståelsen är det medvetna varats oavbrutna handling, och är stadig i den som fullständigt vet. Därför förblir han oberörd av det som händer, men de som söker, likt Narkissos, försöker alltid att bli oemottagliga. Deras kamp är lika ändlös som hans lycka.

«»

/.../ Det finns inget dilemma i det uppenbarade tillståndet. Det är själva grunden. Det är Verklighetens Form. När medvetandet och all Form drar sig tillbaka in i den rena naturen är det bara en återgång till vila och ett uppfriskande omlopp. Verklighetens Form är inte en särskild skapelse eller ett speciellt tillstånd utan är den ursprungliga formen självt.

Förståelsens väg har från början inget motiv till dilemma eller någon förkärlek till exklusiv befriad upplevelse. Den rör sig på verklighetens själva form och förskräcks inte, varken av tillvarons uppenbarelser eller av att återvända in i hjärtat. I alla ting är den belägen i den ursprungliga Formen eller Källan, och ingen händelse orsakar att den tyr sig till dilemma, avgränsning eller sökande.

«»

Den ursprungligaste och enklaste meditationen är att utan att söka skåda i hjärtat och låta dess lycka stiga fullt i huvudet, till tystnaden i sahasrar ovan sinnet. Då finns bara medveten glädje, ingen svårighet, ingen avgränsning, och inget sökande. Det är att njuta Verklighetens form.

Men denna meditation är inte en teknik. Den upptäcks i förståelsens fullhet, annars är det en ansträngning ur svårigheten. Förstå därför och var varse Verklighetens Form. När frågandet har nått icke-sökandet, och i hjärtat bara lycka och rent medvetande, och denna lycka stiger till sahasrar i Amrita Nadi, Verklighetens Form, meditera därefter som det och låt det vara så.

Hjärtat är Gurun. Amrita Nadi är hans form. Den obenämndbara glädjen är hans lära. Kunskapen om det är befrielse och frihet. Åtnjutandet av det är Verklighet. Att detta finns till är sanning. All dess aktivitet är förståelse. Och förståelse är verkligt liv.

«»

Förståelsens människa kan bli varse hur den lyckliga energin stiger som Amrita Nadi, hans lyckliga tillvaro, upp ur hjärtat till sahasrar. Sedan kan den sjunka nedåt genom de olika centrumen till muladhar (det lägsta centrumet vid anus), och sedan stiga igen därifrån, genom sexcentrumets rot och genom solar plexus och överlämna sig i sahasrar ovan.

Han kan också känna denna rörelse som sammanhängande med andningen. När han andas in kan energin röra sig nedifrån och upp i sahasrar, och sedan vända nedåt till hjärtat. Andningsrörelsen stannar sedan ett ögonblick, följt av sinnets tystnad. När han sedan andas ut igen kan energin stiga kraftigt genom Amrita Nadi till ”det klart lysande”*, sedan ned genom centrumen i ryggraden till muladhar, och vila där under det korta mellanrummet till den nya inandningen. Eller också kan detta helt utspelas mellan hjärtat och sahasrar, så att medvetandet inte rör sig genom livs- och sinnesformerna.

När han är med om detta kan ha tro att han uppnått en bättre slags yoga. Han kan försöka använda den till att avsiktligt kontrollera och rena sig. Detta kan framstå som själva förståelsens yoga. Men när han försöker göra detta kommer han att upptäcka att han blir en sökare som förut. Han kommer att bry sig om renande, skapande aktiviteter på en subtil nivå, olika former av koncentration o.s.v.. Därför kommer han att återigen handla utifrån svårigheter i medvetandet och formen.

Han ska helt enkelt hålla sig till förståelse, och fråga. När sådana ting spontant uppträder ska han endast förstå och undersöka. Då kommer dessa ting att fortsätta av sig självt och inte binda honom vid att identifiera sig, avskilja eller begära.

Så kommer han endast att bevittna dessa ursprungliga händelser, och förbli i sin egen form, boende i hjärtat, visad som ”det klart lysande”.
*Eng.: the Bright.

«»

Förståelsen skådar alltid Bhagavan, Verkligheten form, vars centrum är Hjärtat och vars extremiteter är sinnets och glädjens händelser. Det finns ingenting annat som upplevs eller känns till utom detta åtnjutande av verkligheten, genom verkligheten, som är verkligheten. Det finns endast detta enda omlopp, denna enda form, denna enda upplevelse. Den är skådande glädje och obenämndbar närvarande lycka. Den har inget speciellt ursprung i tiden eller till gestalten. Därför har avbrott eller förändring ingenting med den att göra. De begränsar den inte. De är bara förhållanden i samma ursprungliga glädje, som former som skummar i ljuset, kretsande kring solen, förvandlingar och försvinnanden, ett ändlöst glädjemönster, liksom den älskande vänder sig framför sin älskare.

När ingen förståelse finns rör sig dessa ting som dilemma, påtvingande, som Narkissos äventyr. Men när förståelse finns rör sig dessa ting som förut, men medvetet, i Verkligheten Form. Och den som förstår framträder inte annorlunda än tidigare, förutom att han ges till glädje, skratt, visdom och obenämndbart äventyr.

«»

När man lever som ”det klart lysande” känner man sig inte längre som nedfallen, avskild o.s.v. Därför finns inte längre något behov av att sjunka ned genom chakras. Bara det närvarande åtnjutandet av Amrita Nadi, den medvetna verklighetens form, finns. Den är ren icke-sökande tillvaro i hjärtat. Den är fri från dilemma i sinnet. Den är lycka i sahasrar. Denna strålglans lyser upp alla former, alla nivåer, alla kroppar, sfärer och upplevelser. Den är den enda upplevelsen. Allting annat bara reflekterar, återspeglar den. Så ger den som är varse Verklighetens Form liv till alla ting.

«»

Det enda som finns är samhörighetsundvikandet, men du befinner dig samhörig även med det. Du är det som redan och alltid tillhör allt som uppstår.
Genom att undersöka dig själv som samhörig, inte dig själv som avskild från gestaltningarna av det som du hör samman med nu ter sig, då utför du Hjärtats handling, och du verkliggör glädjen som är Hjärtats medvetande.

När du har förstått att du alltid är samhörig med vad som än uppstår, och när förståelsen och frågandet fullständigt har försvagat den undvikande rörelsen i dig, var därefter Hjärtat och samhörig med allt som uppstår. Om du alltid är samhörig i det närvarande, och inte undviker det, och håller dig till detta radikala tillstånd under alla förhållanden, då kommer du inte att återuppta identifikationens, avskiljandets och begärets former. Du kommer helt enkelt att närvara som samhörig, och detta är full kontroll, ty det identifierar inte med någonting, avskiljer inte från någonting, och begär och föredrar inte någonting. Då finns bara förnimmelse av det som uppstår, och det omedelbara, skapande deltagandet i det som uppstår. Det finns ingen inblandning i okunnighet, konflikt, tvång eller sökande.

«»

Om du besväras av det som uppstår är du inte samhörig med saker och ting. Du finns inte till som samhörig med det. Du undviker att höra samman genom att identifiera dig med det som framträder, genom att avskilja dig från eller inuti det som framträder, eller genom något begär eller motiv som skapas av det, och försöker övervinna att detta är delaktigt i förnimmelsen och upplevelsen.

Det är inte nödvändigt eller sant att försöka övervinna dessa besvär eller svårigheter. Allt sådant sökande sträcker bara ut samma form genom att utnyttjas, och inskränker bara det levande Hjärtat. Bara förstå och undersök. Se din faktiska samhörighet med saker och ting. Se att du bara är närvarande och fri. Hjärtat är inte djupt eller subtilt utan bara närvarande och fritt. Om du bara förstår och inte söker kommer du att åtnjuta Hjärtats skapande välbefinnande.

«»

Förståelsen och frågandet orsakar inte att saker och ting försvinner. De sanna verktygen som får dig att sluta vara förvirrad är inte sådana. Förståelsen inser bara din samhörighets natur och faktum, din position. Det finns ingen magi eller svåråtkomlig frihet inblandad. Det finns ingen tillflykt till religion, andlighet eller filosofisk analys. Det finns bara det omedelbara uppfattandet och upplevandet av förhållandena, som närvaro och skapande icke-identifikation, enkel samhörighet, icke-avgränsning och kärlek. Förståelsen avskiljer eller inriktar sig inte i subtiliteter och mentala former som används på det som framträder. Den är helt enkelt det obenämndbara tillstånd vari undvikandets motiv inte uppstår. Den har ingen grund till att förneka det som framträder, men är grund till skapande användning av det som framträder.

«»

Förståelse är inte en fråga om att inriktas mot Hjärtat eller mot det sanna Självet. Det är inte en fråga om att genom någon form av sökande koncentrera på eller i Hjärtat. Det är inte att med några medel meditera på Hjärtat eller Självet. Därför liknar det inte ”Självundersökning” eller någon annan traditionell meditationsform.

Förståelsen rör sig inte framåt genom att gradvis, plötsligt eller subtilt ta bort förhållandena. Den är inte en handling som koncentrerar sig in mot djupare och än djupare subtila former, tills subjektmedvetandet förminskats till dess exklusiva källa. Det är inte fråga om att förnimma eller träda in i Hjärtat i något speciellt tillstånd, där det bara finns mäktig tomhet eller subtilitet och trans mellan dig och den vanliga varseblivningen av världarna.

Sådant är att söka, inte att närvara som förståelse. Det levande Hjärtats handling och visdom är inte på det sättet. Det sanna Hjärtat är det närvarande Hjärtat som lever i de förhållanden som redan har uppstått, och är förenat med dem genom uppfattande, förnimmande och upplevelse. Det sanna Hjärtat är det levande Hjärtat i mitten av allt som finns i uppmärksamhetens fält just nu. Detta är det närvarande Hjärtat, inte Hjärtat som skall sökas efter och bli funnet genom förminskning och inre natur. Detta är det inkluderande Hjärtat, inte det exklusiva Hjärtat som vi i dilemmat skulle söka efter.

Ting slutar inte att uppstå. De har inte slutat att uppstå. Hjärtat är inte det som måste förverkligas genom att vändas bort från det som uppstår. Hjärtat är här, och vänds inte bort. Det är verkligt närvarande, inte uteslutande och subtilt närvarande. Det närvarar alltid som förståelse, och lever som dess radikala natur. Och vi är redan fria, inte genom att vända till eller bort, inte genom koncentration på Hjärtat eller på det som uppstår i Hjärtats frånvaro, men genom att fortsätta närvara som sanning, som är förståelse.

Förståelsen är en fråga om att under alla förhållanden vara intelligent närvarande i frågandet, som finns i förståelsens form. Den är inte en motiverad koncentration på Hjärtat eller på Självet. Den är inte någon vändning inåt mot någon skarpsinnighet eller subtil kropp som utesluter vad som redan har uppstått i medvetandet. I varje ögonblick frågar den som samhörig med varje förhållande eller upplevelse som uppstår. Den är det närvarande Hjärtats handling, det levande Självet, inte något sökande efter honom. Den är bara kunskap om upplevelsens exakta natur i denna stund.

En som så undersöker i livet upprätthåller sin sanna skapande samhörighet med tingen, i sitt vakna tillstånd eller under varje förhållande som framstår som subtilitet eller tomhet, och blir inte överväldigad. Han förhindrar inte det som framstår genom att undvika eller söka, utan han vet alltid vad som i sanning uppstår. Det är helt enkelt så att vad som än uppstår så förblir han samhörig med det. Inte så att han förverkligar eller tvingar fram någon speciell samhörighet med det genom att analysera eller förnimma sig själv som motsatt det på något särskilt sätt. Förståelse är inte en förnimmelse av att man själv i någon grov eller subtil form är motsatt det som uppstår. Det är endast varseblivning av det som uppstår, det omedelbara uppfattandet och upplevandet av det, men i sanning, inte genom undvikandets medium.

Därför, att i sanning veta vad som uppstår är helt enkelt att vara samhörig med det som uppstår. Att vara samhörig med det som uppstår är Hjärtats enkla, obenämndbara handling och natur. Sålunda är förståelse att bara vara samhörig med det som uppstår, och inte att förvirras genom att identifiera, avskilja och begära.

Att vara samhörig med det som uppstår är inte att avskilja sig från det, eller att förnimma det som ett avskilt område. Sådant avskiljande beror av identifikation och olikhet, inte samhörighet. Därför är naturen i Hjärtats uppmärksamhet icke-avskild, före alla avgränsningar.

Att vara samhörig med det som uppstår är inte att begärligt röra sig efter något som framträder. Begäret beror av identifikation och avgränsning mitt bland det som uppstår, inte samhörighet. Därför är naturen i Hjärtats uppmärksamhet kärlek, före begäret.

Identifikation, avgränsning och begär är inte hur Hjärtat handlar med det som uppstår. De undviker att samhöra, de vänder sig bort. Men det levande Hjärtat, handlingen som är förståelse, finns till som samhörighet, icke-avgränsning och kärlek mitt bland det som uppstår. Och de är det medvetna livets naturliga och skapande principer. Med dem verkliggör eller gläds Hjärtat åt världarna som uppstår.

Att finnas till och leva som Hjärtat, även i undersökandet som är förståelse, är redan att vara fri från allt dilemma, sökandets alla motiv, hela principen och äventyret som lider och undviker. Det finns inget behov eller motiv för den som förstår, omedelbart och ögonblickligt, att vända sig bort för att finna Hjärtat eller Självet. Det finns inga behov till att vända sig in i världarna själva genom att identifiera, avskilja eller begära.

Förståelse är helt enkelt att vara närvarande, vad som än uppstår, vilka uppfattnings- eller upplevelseförhållanden som än råder, i varje värld eller form. Det är att vara samhörig, aktivt, medvetet, utan innebörd, före identifikationens, avskiljandets och begärets former som är undvikandets produkter. Det är att leva som Hjärtat, eller verklig handling, mitt bland dessa former, omedelbart, medvetet, i sanning, i verklighetens humor. Den vars närvaro är på ett sådant sätt är Hjärtat, och han vet det.

Allt jag ber om är att du
förstår.
Det är enkelt och meddelas
på många sätt.
Föreställ dig inte att det är mer eller mindre
än mina enkla ord,
den stund du hör mig och förstår.


Hela denna text plus ett par till om Bubbas lära om meditation kan du hämta här som pdf dokument (145 Kb). Du behöver Acrobat Reader (i Mac OS X öppnas den enkelt i Förhandsvisning):
Hämta Bubba Free John

En länk till hans organisation: www.adidam.org/
Denna översättning finns också här:
http://www.aboutadidam.org/swedish/knee_of_listening/index.html

Dessutom kan det vara bra att läsa lite om kritiska diskussioner kring olika kultiska organisationer: www.freedomofmind.com/groups/

Tillbaka till ORD

linje

Hem