Atom
TGS på Gärdet

Bild: Dan Backman

35 år med Träd, Gräs och Stenar

Korthårigare men fortfarande hippies. Nästa vecka släpper Träd, Gräs och Stenar sin första studioinspelade skiva pa 30 år. En ny generation har tagit det gamla proggbandet till sitt hjärta. Vi stämde möte med dem på Gärdet för att få höra hela historien.

Träd, Gräs och Stenar (TG&S) är något av en alternativ institution i svenskt musikliv. Från 60-talets konstmusikaliska experiment - under namnet Pärson Sound - fram till den organiskt malande och tunggungande fäbodrock de främst blivit förknippade med har de navigerat efter en helt egen kompass. Att kalla dem för ett proggband är att förenkla bilden, snarare var de föregångare och inspiratörer (TG&S la av redan sommaren 1972, se kronologin). Att kalla dem progressiva i ordets egentliga betydelse - och jämföra dem med de tyska krautrockbanden - är däremot helt korrekt.

I dag har tiden hunnit ikapp deras hypnotiska upprepningar: skivorna säljer över hela världen och i Sverige har de under de senaste åren fått en ny, ung entusiastisk konsertpublik.

Sedan 1998 har de från och till jobbat med ett nytt album, det första studioinspelade sedan 1972. Repetitioner, jam och skrivna låtar har spelats in. Somliga har klippts om och manipulerats, somliga har förblivit orörda. Så småningom har inspelningarna skickats ned till Göteborg, till Soundtrack Of Our Lives-producenten Johan Forsman, som mixat tio av de tretton spåren och, som det uttrycks på omslaget, ”bidragit med hjälp att ge flera av låtarna sin sin färdiga form”. Resultatet är suggestivt och troget det sound och den attityd de alltid haft. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var en återutgivning från 70-talet (se vidare recension).

När jag träffar Bo Anders Persson (gitarr), Thomas Mera Gartz (trummor), Jakob Sjöholm (gitarr) och Torbjörn Abelli (bas) - som utgör dagens upplaga av TG&S - ger de uttryck för ett närmast traumatiskt förhållande till såväl inspelningen som den färdiga skivan.
— Jag vägrade över huvud taget att prata om det när vi höll på med inspelningarna, säger Torbjörn.
— Det var ett bra sätt att repa på, fortsätter Bo Anders. När vi fick ner det på flerkanalig digital inspelning blev allt så klart och tydligt. Det underlättade kommunikationen.

Vi träffas på Etnografiska museets restaurang. En plats jag valt för dess närhet till Gärdet. Båda platserna är nästan löjligt anpassade till gruppen och dess kopplingar till folkkultur och musikfester men känns ändå relevanta för att markera en alternativ position i svenskt kulturliv.

Det fanns en tid, kring decennieskiftet 60/70, då Bo Anders, Thomas, Torbjörn och Jakob (och de andra som ingick i kretsen kring gruppen) var så mycket underground och hippie man över huvud taget kunde vara i Sverige. Den amerikanska hippiementaliteten planterades i svensk jord och upp växte alternativa livsformer som skapade idealistiska föreställningar om en ”folkets kultur” och ett liv där saker som vänsterradikalism, shamanism, vegetarianism och drogliberalism kunde förenas på ett sätt som i dag förefaller avlägset. Att de med tiden kom att bli alltför sammankopplade med nerrökta flummare är något de fortfarande lever med: i senaste numret av den svenska serietidningen Kapten Stofil (nummer 6) förekommer de i serien om Den Maskerade Proggaren som Träd, Brass och Älgar.

l dag är de äldre och korthårigare men fortfarande hippies i hjärtat. Att tre av dem är lärare motsäger knappast detta. De är inga nostalgiker men har mycket att berätta. När jag ber dem hjälpa mig med en kronologisk sammanfattning över gruppens 35 år i livet får jag hetsa på för att komma framåt. Fast först lite mer om den nya skivan.
- Vi är vanligtvis väldigt känsliga för kravfyllda situationer, säger Jakob och berättar att de därför själva tog hand om allt fram till slutmixning och mastring.

Man köpte två gamla ADAT-bandare och spelade in hemma hos Jakob (som bor på landet en bit utanför Stockholm) eller hos Torbjörns syster (som heter Bissa och håller på med dockteater). Processen tog ungefär tre år, ibland kunde det ta ett halvår mellan inspelningstillfällena.

— Det låter inte så där gammaldags Träd, Gräs och Stenar svarar Mera när jag ber om en beskrivning av musiken. Det låter modernare och lite friare.
— Och ibland mera konventionellt, inflikar Bo Anders. På ett sätt känns det som att vi närmat oss något vi strävat efter förut men inte lyckats komma fram till bara för att det varit så många andra impulser som dykt upp på vägen.

Detta eftersträvansvärda formuleras av Bo Anders som ”att kunna passera som hålligångmusik på landsbygden på fredagar och lördagar”. Inte som Barbados och Arvingarna förstås, snarare handlar det om att återknyta till en delvis förlorad spelmanstradition.

Alla är ense om att den musikaliska toleransen är större idag än förr. I dag är det inte alls lika många som tycker att deras musik är konstig. Efter hiphoppen och dansmusikens genomslag finns det en betydligt större förståelse för monoton musik.
Att gruppens idoga försök att rasera gränser mellan artist och publik skapat fördomar mot bandet som musikaliskt okunniga är något man fortfarande har att kämpa mot.
— Det vore skönt att ta död på ryktet att vi inte kan lira, säger Mera.

DAN BACKMAN
noje@svd.se

Träd, Gräs och Stenar spelar närmast i Stockholm (25/4), Eskilstuna (26/4), Uppsala (27/4), Delsbo (29/6).

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 17/4 2002

  SKIVOR
TRÄD, GRÄS OCH STENAR Alla plattorna


6:a
Sov gott Rose-Marie
(Love records 1969, återutgiven på cd av Silence 2001).
Mycket egensinnig debut under namnet International Harvester. Ett helt nytt kulturlandskap skapas när amerikansk minimalism och undergroundrock planteras i svensk jord som gödslats med nyvaknad politisk och konstnärlig medvetenhet. Häpnadsväckande bra.

4:a
Hemåt
(Decibel records 1970, återutgiven på cd av Silence 2001).
Svensk trancerock på väg till de hälsingska fäbodarna och ett liv i harmoni med naturkrafterna. Nu heter de kort och gott Harvester. Det mesta är inspelat av Anders Lind på Kafé Marx med mikrofoner som fångat såväl det stora rumsljudet som den kollektiva tidsandan.

4:a
Träd, Gräs och Stenar
(Decibel records 1970, återutgiven på cd av Silence 1995). All along the watchtower och Satisfaction förflyttas till granskogen med gott resultat. Suggestivast och bäst är den besvärjande sången om Sanningens silverflod, vars vatten ”är så gott att dricka att ingen kan bli skrämd”.

5:a
Rock för kropp och själ
(Silence 1972)
Det biodynamiska tunggunget har blivit än mer fokuserat. ”Alla måste ha sin mat, kom vi gör den tillsammans/du är universums barn, det är vi allesammans” skrålas till ett distat komp som strävar efter extasens befrielse.

3:a
Djungelns lag
(Tall 1972)
Liveinspelningar av Per Gud (Stig Vig) med bootlegkvalitet från sommaren/hösten 1971. Värdefullt som dokument från en svunnen tid men förutom Drammen export inte så mycket att lyssna på idag.

3:a
Mors mors
(Tall 1973)
Fortsättning på Djungelns lag. Klangbron, inspelad på Gamla Bro 1972, skimrar vackert medan Chris Boogie, inspelad i Christiania, bara står och stampar i haschdimmorna. Båda skivorna utgivna efter det att gruppen redan lagt av.

3:a
Gärdet 12.6 1970
(Subliminal Sounds/Ti'llindien 1996)
Historisk inspelning från den första Gärdetfesten gjord av Joakim Skogsberg med bara en mikrofon. Utgiven 1996 av skivbolaget Subliminal sounds som den första i en serie med svensk undergroundmusik. Väldigt ruffigt.

4:a
Pärson Sound
(Subliminal Sounds/Ti'Ilindien 2001)
Aldrig förut utgivna inspelningar från slutet av 60-talet. Tunga seanser med ett ljud så stort att det blir till en social mötesplats, en utopisk vision om ett nytt sätt att förhålla sig till livet.

DAN BACKMAN
noje@svd.se

Nya cd-n Ajn schvajn draj släpps nästa vecka.
Den recenseras i Svd på fredag.
Träd, Gräs och Stenar 1967 till nu
1967 Trött på konstmusikens finkulturella stelhet lämnar Bo Anders Persson Musikhögskolans komponistlinje för att experimentera med tape-loopar, minimalism, rock och folkmusik. Till en början samlar han Torbjörn Abelli, Arne Ericsson och Urban Yman kring sig. Första spelningen under namnet Pärson Sound sker 7 april på en privat fest. Senare på våren ansluter sig Thomas Tidholm och Thomas Mera Gartz (från Mecki Mark Men) till en spelning på Sju Sekel i Kungsträdgården, arrangerad av Ludvig Rasmusson. Denna följs av ett flertal spelningar på den psykedeliska klubben Filips.

1968 Spelar på Moderna museets Andy Warholutställning. Byter namn till International Harvester. Förband till The Doors på Konserthuset. Spelar in debutalbumet Sov gott Rose-Marie under augusti. Gör en serie konserter på Pistolteatern.

1969 Spelar på Kumlaanstalten. Pliten som ordnat spelningen (han var marxist) blir omplacerad efteråt. Repar och spelar in andra skivan Hemåt på Kafé Marx. Medverkar i inspelningen av Öyvind Fahlströms film Du gamla, du fria. Byter namn till Harvester. Konsert på Ceders Kafé i Vitabergsparken, Kjartan Slettermark går på lina. Thomas Tidholm slutar. Byter namn till Träd, Gräs och Stenar och gör sin första spelning i Oslo. Spelar så högt så att taket börjar rasa i Göteborg. Urban Yman slutar.

1970 Uppträder med Blå Tåget på en Black Pantherfest i Blackeberg. Spelar in den ”gröna skivan” i Nacka aula. Första Gärdetfesten i juni. Är med och arrangerar den illegala musikfesten som är en av
startpunkterna för den svenska progressiva musikrörelsen. Ny Gärdetfest i augusti (denna gång med tillstånd). Medverkar i en ”Spela själv-turné” arrangerad av Rikskonserter.

1971 Kompisen Jakob Sjöholm kommer med i bandet. Träffar trädgårdsodlaren och filosofen Anders Björnsson i norra Värmland. Björnsson blir bandets guru. Tredje Gärdetfesten. Lånar ett hus av Björnsson och arrangerar tillsammans med honom en kurs i ”vänlig odling”. Uppåt 300 hippies besöker gården under sommaren. Är med och startar den makrobiotiska restaurangen Fröet i Stockholm. Gör 73 konserter (rekord).

1972 Rock för kropp och själ spelas in. Arne Ericsson slutar. Efter FN:s miljökonferens i Stockholm (med massiva polisinsatser mot demonstranter) upplöses gruppen. Orsak: utmattning.

1973 Musikrörelsen blomstrar och första numret av Musikens Makt ges ut. Peter Mosskin skriver om ”epoken” TG&S och Bo Anders skriver om hur man bygger en elplanka. TG&S återuppstår för en stödspelning för Bryggeriet.

1974 Hela gruppen är med på Thomas Tidholms solo-lp Varma smörgåsar, fast under namnet The Hot Boys.

1976
JakobochTorbjörn är med på Meras solo-lp Sånger.

1979 Återuppstårfören anti-kärnkraftsgala på Konstfack. Thomas Tidholm är med igen.

1980 Diversespelningar under nytt namn, T. Gås, och med en punkigare attityd.

1981 Diversespelningar under första halvåret. Lägger ner verksamheten.

1985 Hela gruppen medverkar på Thomas Tidholms solo-lp Obevakade ögonblick. Spelar på sommarens Gärdetfest, utan Tidholm och under det gamla namnet.

1992 Spelning i Uppsala med Arbete & Fritid.

1993 Gärdetfest i augusti. Börjar återigen spela någorlunda reguljärt.

1995 Spelningar med Stefan Sundström. Luciaframträdande på Kulturhuset.

1996 Publikenblirstörre och föryngras. Spelar på Emmabodafestivalen.

1998 Inlederinspelningav ny skiva på egen hand.

1999 ProggfestpåTantogården.

2000 Gärdetfestjubileum på Skeppsholmen. Ställer för första gången in en spelning (i Riddarhyttan).

2001 Förband till Stephen Malkmus. Spelar med Latin Kings på Skeppsholmen.

2002 Släpper första nyinspelade skivan på 30 år.

Tillbaka till Band

Linje

Home