Atom
Dan

Dan Backman själv när det begav sig

Dan Backmans artiklar i SvD om Gärdetfesten på Skeppsholmen


18/8 2000
Gudibrallan, så himla 70-tal

I år är det 30 år sedan den första Gärdetfesten. Den blev en av många startpunkter på det som skulle komma att kallas den progressiva musikrörelsen, senare förkortat till det missbrukade begreppet progg, synonymt med näbbstövlar, linsgrytor och Mikael Wiehe.
  Ikväll är det dags igen. Inte för ett jubileum, men för en ny fest byggd på samma grund. Den här gången håller man till på Skeppsholmen (som var tänkt för den första festen) och den här gången har man ordnat tillstånd för sina aktiviteter.
  Såväl bland artister som arrangör återfinns människor som var med redan då det begav sig och yngre som inte ens var födda då. Detta borgar för, enligt det pressutskick som gått ut, att "Skeppsholmen år 0 knappast riskerar att bli nån avslagen sammankomst av trötta proggare på halvsenil egotripp" (för säkerhets skull upprepar man detta lite längre ned i texten: "risken för att tillställningen skulle präglas av någon sorts avslagen gubbnostalgi lär dock knappast vara särskilt stor").

Dessa brasklappar tyder på en insikt om mediernas ibland skeptiska inställning och en ambition att bemöta kritiken innan den ens framförts. Samtidigt befäster man med den välfunna formuleringen "trötta proggare på halvsenil egotripp" att det också handlar om precis detta. Inte bara, men delvis. Det är så det är: tiden går och vi blir alla trötta och halvsenila. Jag vet, jag var själv proggare.
  Helt oproblematiskt är det alltså inte. Genom att samla ihop människor från en begränsad epok, i detta fall 70-talet, och åkalla specifika händelser, Gärdetfesten, blir det nostalgi och retro vare sig man vill eller ej. Att man tar med artister från i dag spelar ingen roll, kontexten gör att allt får en mossig proggstämpel på sig och att en relevant kritik mot ett genomkommersialiserat kulturliv (som kan sägas vara proggens själ) förlorar sin sprängkraft. Vill man fungera i ett samtida sammanhang finns det andra vägar att gå.
  Precis så här kändes det på den generalrepetition som genomfördes på Tantogården förra sommaren och den festival som hölls i Kulturfabriken på Liljeholmen i våras. Bägge arrangemangen var trevliga och ganska välbesökta men hade ändå något sekteristiskt och instängt över sig.
  Mycket bättre kändes det när proggveteranen Peter Bryngelsson spelade med sitt Urban Turban på Fasching förra fredagen. Här gjordes det ingen affär av bakgrunden, här var bara ett strävsamt band som gjorde sin öppna och svängiga musik utan att tynga ner den med en proggig kontext.

Som av en gudomlig tillfällighet råkar Lukas Moodyssons nya film Tillsammans ha premiär nästa fredag. Filmen är en både kärleksfull och insiktsfull djupdykning i det kollektiva 70-tal som Gärdetfestivalen representerar samtidigt som den är fruktansvärt kul och allmängiltig. Moodysson är lite för ung för att ha riktig förstahandserfarenhet av tiden (han är född 1969) men har ändå skrivit ett manus som lyckas hålla sig undan de värsta klichéerna. Att det är den bästa svenska filmen om 70-talet hittills är solklart.
  Det lite sorglustiga är att se hur underbart absurt 70-talet ter sig på filmduken. Hur lockande det framställs. Att se Tillsammans får mitt 70-talshjärta att slå fortare, på samma sätt som Håkan Laghers underhållande genomgång av proggkulturen (Proggen, musikrörelsen uppgång och fall, Atlas förlag 1999) får mitt intresse för epoken att nytändas, och på samma sätt som Thomas Mera Gartz underbart flummiga lp Sånger (Silence, 1975) får mig att vilja flytta ut på landet igen.

Den grymma sanningen är ju den att verkligheten alltid är bättre på bio. Och i böcker och på skiva. De proggare som finns i Moodyssons film är unga och oförstörda skådespelare.
  Men ändå, visst är det toppentrevligt att några eldsjälar håller palestinasjalarna högt i vinden och låter generationerna mötas över några tallrikar med vegetariska röror. Och visst kommer jag cykla dit med Clemens, som hängt bjällror i skägget och strött blommor i håret. Gammelproggare möter nyproggare och "tillsammans är vi starka" och allt det där. Som man ändå bara måste göra, bara för att det är så kul att skoja med idealistiska slagord.
  Frågan är om inte en mer samtida motsvarighet till Gärdetfesterna hittades på Sergels torg i början av veckan. Där, under namnet Community, spelade en massa unga band man inte hört talas om framför en massa unga människor som liksom uppförde sig som om de vore del av något gemensamt. Vilket de förstås var. Det som en gång i tiden var "Gärdetkänslan" fanns spontant där, mitt i stan, i gången upp mot Malmskillnadsgatan.

Dan Backman

 

20/8 2000
Blås i snäckan: Gärdetfesten 30 år

Musikfestivaler är nästan som bäst på avstånd: känslan som uppstår vid mötet med de första mullrande toner som kommer svepande med vinden, känslan av upphetsad förväntan innan man kommit in på festivalområdet.
  I backen upp till Moderna museet (förbi det sorgligt omplacerade Paradiset) känns det precis så, musiken är svepande hippieflummig och ger precis rätt vibrationer: nu är det Gärdetfest igen. Fast denna gång trettio år senare, och denna gång på Skeppsholmen.
  Det är fredag kväll och Xotic mind band håller på att avsluta sitt framträdande. Gitarristen ser ut att komma direkt från Jefferson Airplane och Stefan Kery, som är en av festens arrangörer, blåser som avslutning i en stor snäcka. Framför scenen sitter spridda grupper av proggare ur alla generationer. Grånade hårtofsar blandas med nyinköpta afghanpälsar och mjukpunkiga småtjejer.

Xotic mind band själva tillhör en ny generation av proggband. Stefan Kery ger ut gamla liveinspelningar med Träd, gräs och stenar samtidigt som han för arvet vidare in i framtiden.
  Moderna museets trädgård är ett jättebra ställe att hålla till på och man minns med saknad alla bra konserter som hölls här på 80-talet. Det är två scener, en stor nere på gräsmattan och en mindre uppe vid Arkitekturmuseet. På den mindre är det mer av garageslammer och proggpunk, på den stora mer progg.

Gudibrallan gör ett saggigt framträdande som får alla slags fördomar om gammal trött progg att frodas. "Hej sosse, sosse, vad du luktar skit" sjunger Örjan Terje och får bandets gamla paradnummer att låta som Allsång på Skansen. Då är det roligare att lyssna på nya bandet Galéns, med bland andra Johnny Essing från Bob hund. Här är energin fokuserad och av ett betydligt vitalare slag, även om det pendlar mellan det sega och det hypnotiska. Galéns spelar i en samtida tradition, där avigt monoton rock blandas med lika avig elektronik, men har ändå hittat ett eget litet spår, med trådar som faktiskt går att dra tillbaka till sjuttiotalet.
  Fredagskvällen avslutas med allmän samling framför stora scenen med de verkliga veteranerna Träd, gräs och stenar. De unga fansen framför scenen tokdansar till den hypnotiska rockmusik som fyller sommarkvällen. Träden är som ett spelmanslag med gitarrer, pådrivna av Mera Gartz kosmiskt polyrytmiska trumspel, bubblande som en makrobiotisk gryta. Någon motsvarighet finns egentligen inte, det är bara Träden som låter så här. När de avslutar med proggklassikern In kommer Gösta och får hjälp av två tjejer i yngre tonåren är det ungefär så sött som det kan bli. Den extatiska publiken vill ha mer, men strömmen bryts.

På lördagen, när solen lyser över festen, kan man inte annat än känna en försiktig entusiasm. Den blöta proggfilten ligger där och lurar, och inte är det så många där, men ändå känns det som en rätt fin manifestation av en levande subkultur. Inte samlad och oskuldsfullt revolutionär, som förr, och inte för alla, men ändå med en slags välgörande öppenhet i attityden som känns lite hoppingivande: gammal och ny progg, arenarock, hiphop, trancetechno, punk, friform och visor samsas med konceptuellt oväsen och oförarglig Sylvia Vrethammar-samba (ironiskt nog från det kommersiella sjuttiotal som ursprungligen skulle bekämpas). Det är trevligt, men inte längre något radikalt alternativ, som de ursprungliga Gärdetfesterna.

Dan Backman



Tillbaka till På gång & Senast

Linje

Home