Spooky smokies


En tolkning av 1:a kapitlet av Guy Debords bok Skådespelsamhället.

Längst ner på sidan finns länkar till att läsa mer av hans bok, du kan hämta hans sista bok Kommentarer till Skådesamhället, komma till Anti a la Chilli´s länksidor och till S.I.Archieve.

-----

Tolkat av Thomas Mera Gartz, som inte kan franska,
i mitten av 1970-talet från den danska utgåvan på Bibliotek Rhodos 1972,
och en amerikansk utgåva jag inte längre hittar.


Guy Debord

SKÅDESPELSAMHÄLLET

(La Société du Spectacle, Buchet/Chastel, Paris 1967)


Men vår tid föredrar bilden framför saken, kopian framför originalet, föreställningen framför verkligheten, skenet framför väsendet... För den är bara illusionen helig, medan sanningen är profan. Ja, heligheten stiger i dess ögon i samma grad som sanningen avtar och illusionen tilltar, i sådan utsträckning att för den är den högsta grad av illusion också den högsta grad av helighet.

Feuerbach: Från förordet till 2:a utgåvan av Das Wesen des Christentums.



Kap 1


Den fullbordade splittringen



1

I de samhällen som behärskas av de moderna produktionsförhållandena, visar sig hela livet som en ofantlig växande ansamling av skådespel. Allting som kunde levas direkt har tonats bort till en föreställning.


2

Bilder som trätt fram och slitits loss från livets alla sidor smälter samman i en ström där det inte längre går att återupprätta livets enhet. Verkligheten, när den ses partiellt, utvecklas i sin allmänna enhet som en avgränsad skenvärld för sig, som föremål för blotta beskådandet. Specialiseringen i bilderna av världen finner sig tillrätta och fullbordas i bildens självständiggjorda värld, där lögnaren ljuger sig bort från sig själv. Skådespelet i allmänhet, som konkret omvändning av livet, är det icke-levandes självständiga rörelse.


3

Skådespelet presenterar sig på en och samma gång som samhället självt, som en del av samhället och som verktyget för förening. Som del av samhället är det uttryckligen det område som drar till sig all uppmärksamhet och medvetande. I och med faktumet att denna del är avskild, är den platsen för överdriven uppmärksamhet och falskt medvetande; och den förening, den normalisering som skulle uppfyllas, är inget annat än den allmänna splittringens officiella språkbruk.


4

Skådespelet är inte en samling bilder, utan ett samhälleligt förhållande mellan människor som förmedlas av bilder.


5

Skådespelet kan inte förstås som ett missbruk av en fantasivärld, som en produkt från den massiva bildspridningens tekniker. Snarare är det en världsåskådning som har materialiserat sig, blivit verklig. Det är en syn på världen som har förtingligats.


6

Som helhet är skådespelet på en gång följden av och framtidsplanen för det rådande produktionssättet. Det är inte ett tillägg till den verkliga världen, en utsmyckning. Det är hjärtat i det verkliga samhällets overklighet. I alla sina egendomliga former, i information och propaganda, i reklam eller underhållning, är skådespelet det rådande samhällslivets modell. Skådespelet är närvarande överallt och bekräftar de val som produktionen redan avgjort och den omedelbart följande konsumtionen av den. Skådespelets form och innehåll är identisk med rättfärdigandet av systemets villkor och mål. Skådespelet är också rättfärdigandets ständiga närvaro, i och med att det lägger beslag på huvuddelen av tiden som levs utanför produktionen.


7

I den världsomfattande samhällsform som har delat sig i verklighet och bild är själva splittringen en del av världens enhet. Det självständiga skådespelet ståtar framför en samhällsverklighet vars helhet också innefattar det, men splittringen stympar denna helhet så till den grad att skådespelet framstår som dess mål. Skådespelets språk består av den härskande produktionens tecken, som samtidigt är produktionens yttersta mål.


8

Skådespelet och den verkliga samhällsverksamheten kan inte abstrakt sättas upp som motsatta, för en sådan tudelning är själv delad. Skådespelet, som vänder uppochner på verkligheten, tillverkas självt av verkligheten. Samtidigt tränger skådespelets synsätt, åskådandet, in i den levda verkligheten på ett materiellt sätt, och verkligheten upptar skådespelsordningen genom att fästa en positiv innebörd vid den. Den objektiva verkligheten finns närvarande på bägge sidor. Varje begrepp som spikats fast på detta sätt har som sin enda grund sin övergång till motsatsen: verkligheten visar sig i skådespelet och skådespelet är verkligt. Detta ömsesidiga förfrämligande är samhällets väsen och upprätthållare.


9

I denna verkligt uppochnervända värld utgör sanningen ett ögonblick av falskhet.


10

Begreppet skådespel förenar och förklarar en mångfald skenfenomen. Mångfalden och motsatserna utstrålar ifrån detta samhällsorganiserade utseende, vilket själv måste igenkännas som sanning. Utifrån sina egna kännetecken bekräftar skådespelet detta utseende, och hela människolivet, dvs samhällslivet, som det helt enkelt ser ut. Men kritiken som når skådespelets sanning avslöjar det som det uppenbara förnekandet av livet, ett förnekande av livet som har blivit synligt.


11

För att kunna beskriva skådespelet, hur det formas, hur det fungerar, krafterna som verkar för att upplösa det, då måste man med konstgjorda grepp skilja oåtskiljbara element. När man analyserar skådespelet talar man till en viss grad skådespelets eget språk ”använder dess synsätt” i och med att man rör sig i detta samhälles metodologiska terräng, som uttrycker sig i skådespelet. Men skådespelet är inget annat än samhällsekonomiformens hela praktiska mening, dess användning av tiden. Så ser det historiska ögonblick ut som vi befinner oss i.


12

Skådespelet uppträder som en enorm, otvivelaktig och oåtkomlig positivitet. Det säger inget annat än att ”det som visas är gott, och det som är gott visas.” Den hållning som det huvudsakligen kräver är detta passiva godtagande som det i själva verket redan har uppnått genom sitt sätt att visa sig ovedersägligt på” utan svar, i kraft av sitt monopol på att framträda.


13

Skådespelets grundläggande upprepande karaktär härrör från det enkla faktum att dess medel samtidigt är dess mål. Det är solen som aldrig går ner över den moderna passivitetens välde. Det täcker hela världens yta och simmar i det oändliga runt i sin egen strålglans.


14

Samhället som vilar på den moderna industrin är inte skådespelsaktigt bara av en händelse eller på ytan, det är i grund och botten skådespel. I skådespelet, ”den härskande ekonomis bild”, är målet intet och utvecklingen allt. Skådespelet vill inte bli till något annat än sig självt.


15

Som oumbärlig utsmyckning av dagens produkter, som allmän framställning av systemets förnuftsenlighet, och som avancerad ekonomisk sektor vilken direkt formar en mängd växande bildföremål, är skådespelet detta samhälles huvudprodukt.


16

Skådespelet tvingar under sig de levande människorna i samma grad som ekonomin har tvingat dem under sig. Det är inget annat än ekonomin som utvecklar sig för sin egen skull. Det är den sanna återspeglingen av tings tillverkning, och det falska förtingligandet av dem som tillverkar dem.


17

Ekonomins första skede av herravälde över samhällslivet medförde att allt mänskligt förverkligande nedvärderades från att vara till att ha. Tillväxtekonomins samlade resultat som nu erövrat samhällslivet leder till en allmän glidning från att ha till att se ut, och bara därifrån kan varje verkligt ”haende” hämta sitt anseende och sin funktion. Samtidigt har varje individuell verklighet blivit samhällelig — omedelbart avhängig av samhällskraften och formad av den. Bara såtillvida den inte finns är den tillåten att se ut.


18

Där den verkliga världen förändras till enkla bilder förvandlas bilderna till verkliga existenser och blir effektiva drivkrafter till ett hypnotiskt beteende. Skådespelets strävan att med hjälp av olika medel få en att se den värld som inte längre kan nås handgripligt anser naturligtvis att synen är det mänskliga sinne som går före andra, och som för tidigare epoker var känselsinnet. Det mest abstrakta och mystifierbara sinnet motsvarar det nuvarande samhällets abstraktion. Men skådespelet låter sig inte längre igenkännas genom blotta betraktandet, ens om hörseln förenades med det. Skådespelet är det som drar sig undan människornas verksamhet, möjligheten att övervägas på nytt och rättas till av deras arbete. Det är motsatsen till dialog. Skådespelet återbildas överallt där det finns oavhängiga föreställningar.


19

Skådespelet är arvingen till alla svagheter i det västerländska filosofiska projektet, vilket är att förstå verksamhet övervägande genom olika sätt att se. Detta tänkande, vilket är upphov till oavbruten utveckling av precis teknisk rationalitet, är faktiskt skådespelets grund. Det gör inte filosofin till verklighet, verkligheten görs till filosofi. Allas verkliga liv nedvärderas till ett spekulativt universum.


20

Av egen kraft har filosofin — som det avskilda tänkandets makt och den avskilda maktens tänkande — aldrig kunnat övervinna teologin. Skådespelet är den religiösa illusionens materiella återskapande. Skådespelets teknik har inte drivit bort de religiösa skyarna dit människorna hade överfört sina egna lösrivna krafter. Den har endast knutit den till en jordisk grund. Därför blir det mest jordiska liv dunkelt och kvävande. Det slungar sig inte längre upp i himlen, utan det hyser sin totala förkastelse och sitt falska paradis hos sig självt. Skådespelet är det tekniska förverkligandet av de mänskliga makternas landsförvisning i det hinsides; den fullbordade splittringen i människans inre.


21

Efterhand som behovet blir en samhällelig dröm blir drömmen ett behov. Skådespelet är det fängslade moderna samhällets mardröm, som till slut inte uttrycker annat än önskan om att sova. Skådespelet är denna sömns väktare.


22

Det faktum att det moderna samhällets praktiska makt slet sig loss från sig själv och byggde sitt eget självständiga rike i skådespelet, kan bara förklaras genom ett annat faktum: denna praktiska makt led av en fortsatt brist på sammanhang och var fortfarande självmotsägande.


23

Den äldsta samhälleliga särinriktningen, maktens specialisering, är skådespelets rot. Skådespelet är en specialiserad verksamhet som talar på allas vägnar. Det är det hierarkiska samhällets diplomatiska ställföreträdande för sig självt, där all annan talan är bannlyst. Här är det mest moderna samtidigt det mest föråldrade.


24

Skådespelet är det oavbrutna tal, den rosande monolog, som den härskande ordningen håller över sig själv. I den tid då makten behärskar existensbetingelserna är skådespelet dess självporträtt. De skådespelsmässiga förhållandenas fetischistiska sken av ren objektivitet döljer att de är förhållanden mellan människor och klasser: en ny naturs ödesdigra lagar dominerar våra omgivningar. Skådespelet är inte den tekniska utvecklingens naturliga och nödvändiga alster. Tvärtom, skådespelsamhället väljer sitt tekniska innehåll. När skådespelets mest överväldigande ytliga uttryck, ”masskommunikationsmedel”, kan översvämma samhället som ett enkelt användande av hjälpmedel, så är detta i verkligheten inte något opartiskt utan de redskap som passar till skådespelets självrörelse. När samhällsbehoven bara kan tillfredsställas genom sådana teknikers förmedling, när samhällets förvaltning och varje kontakt mellan människor bara kan utövas förmedlat genom sådan ögonblickskommunikation, så är det därför att denna ”kommunikation” väsentligen är ensidig. ”Kommunikationens” inriktning samlar upp de medel i händerna på systemets förvaltning som det behöver för att kunna fullfölja sin särskilda förvaltning. Splittringen i skådespelet är oskiljbar från den moderna staten, dvs från den form av splittring i samhället som är arbetsdelningens alster och klassherraväldets organ.


25

Splittringen är skådespelets alfa och omega. Den samhälleliga arbetsdelningens institutionalisering, klassernas bildande, skapade en första helig kontemplation, den mytiska ordning som varje makt från början sveper in sig i. Det heliga rättfärdiggjorde den kosmiska och ontologiska bestämmelse som motsvarade härskarnas intressen; det förklarade och förskönade det som samhället inte kunde göra. All makt har således varit skådespelsmässig, men allas anslutning till en sådan orörlig bild betydde bara accepterandet av en imaginär förlängning till fattigdomen i den verkliga samhällsverksamheten, som i stort fortfarande kändes som en betingelse för enhet. Däremot uttrycker det moderna skådespelet det samhället kan göra, men i det står det tillåtna i fullständig motsättning till det möjliga. Skådespelet konserverar omedvetenheten i den praktiska förändringen av existensbetingelserna. Det är sin egen skapelse, och det har självt ställt upp sina regler; det är en sken-helighet. Det visar vad det är: den avskilda makt som utvecklar sig i och för sig själv, i produktivitetsökningen med hjälp av arbetsdelningens oupphörliga förfinande till utdelning av rörelser som sedan behärskas av maskinernas självständiga rörelse; och som arbetar för en större marknad. Under denna utveckling har all gemenskap och allt kritiskt sinne upplösts. De krafter som skulle kunnat växa har avskilts, och har ännu inte återfunnit sig själva.


26

I och med att arbetaren överallt avskiljs från sin produkt förloras varje enhetssyn på den fullföljda verksamheten, och varje personlig kommunikation mellan tillverkarna försvinner. Med utvecklingen av de avskilda produkternas ökande anhopning och produktionsförloppets koncentration, blir enhet och kommunikation egenskaper som uteslutande tillhör systemets styrelse. Det avskilda ekonomiska systemets framgång är världens proletarisering.


27

I ursamhällena hör den grundläggande erfarenheten till ett väsentligt och högt värderat arbete. Den avskilda produktionens framgång i tillverkningen av det avskilda, förskjuter nu, vid systemets yttersta punkt, erfarenheten mot icke-arbetet, overksamheten. Men denna overksamhet är på intet vis befriad från produktionsverksamheten. Beroende, bekymrad och beundrande lyder den under produktionens behov och resultat, ty den är själv en alstring av den. Det kan inte finnas någon frihet utanför verksamheten, och innanför skådespelets ramar förnekas all handlingskraft, just så som den verkliga verksamheten helt kanaliserats in i att bygga upp detta resultat över hela världen. ”Befrielsen från arbetet”, den ökande fritiden som nu är aktuell, är lika lite befrielse i arbetet som en befrielse av världen som formats av detta arbete. Inget av verksamheten som frånstulits i arbetet kan återfinnas i underkastelsen under dess resultat.


28

Det ekonomiska system som grundas på isoleringen är en cirkulär tillverkning av isoleringen. Isoleringen grundlägger tekniken, och den tekniska utvecklingen isolerar igen. Från bilen till televisionen är allt som skådespelsystemet utvalt som gott samtidigt dess vapen för att ständigt stärka de ”ensamma massmänniskornas” isolering. Skådespelet återfinner ständigt sina egna förutsättningar mer påtagligt.


29

Skådespelets ursprung ligger i att världens enhet förlorades, och det moderna skådespelets jättelika utbredning uttrycker att förlusten är fullständig. Allt det särskilda arbetets abstraktion och den samlade produktionens abstraktion översätts perfekt i skådespelet, vars sätt att vara konkret på just är abstraktionen. I skådespelet föreställer sig en del av världen för världen och är den överlägsen. Skådespelet är inget annat än denna splittrings gemensamma språk. Det enda som knyter åskådarna samman är ett oomvändbart förhållande till den medelpunkt som upprätthåller deras isolering. Skådespelet förenar det åtskilda, men förenar det som åtskilt.


30

Åskådarens förfrämligande till fördel för det betraktade föremålet (som är följden av hans egen omedvetna verksamhet) uttrycker sig på följande vis: ju mer han ser på, desto mindre lever han; ju mer han godtar att känna igen sig i bilderna som behärskar behovet, desto mindre förstår han sin egen tillvaro och sin önskan, sitt begär. Skådespelets utvändighet i förhållande till den handlande människan visar sig i att hans rörelser inte längre är hans, utan en annans, som föreställer dem för honom. Åskådaren känner sig därför inte hemma någonstans, ty skådespelet finns överallt.


31

Arbetaren framställer inte sig själv, han framställer en oavhängig makt. Produktionens framgång, dess överflöd, vänder tillbaka till arbetaren som frånrövandets överflöd. Tiden och rummet i hans värld blir främmande för honom med tillväxten av hans främmandegjorda produkter. Skådespelet är kartan över denna nya värld, en karta som lika precis täcker dess territorium. De krafter som har undsluppit oss visar sig för oss i all sin makt.


32

Skådespelet i samhället svarar till en verklig tillverknings av främlingskap. Den ekonomiska utvidgningen är huvudsakligen utvidgningen av denna bestämda industriella produktion. Det som växer med ekonomin som utvecklar sig för sin egen skull kan bara vara främlingskapet som låg just i dess ursprungliga kärna.


33

Människan, som är avskild från sin produkt, framställer med större och större kraft själv alla detaljerna i sin värld och finner sig således mer och mer avskild från sin värld. Ju mer hans liv nu är hans produkt, desto mer är han avskild från sitt liv.


34

Skådespelet är kapitalet som har nått den grad av ackumulation att den blir bild.



Här kan du läsa eller hämta hem texten som ett PDF dokument
(hämta Acrobat Reader):

skådespelsamhället.pdf

Hela boken på svenska:
http://www2.tripnet.se/~bengt/gdsds0.htm.

Guy Debord: Kommentarer till skådespelets samhälle (1988):
http://www2.tripnet.se/~bengt/gdkom00.htm

Den kan du också hämta här som PDF 162 Kb.

komment.pdf

Fler texter från Situationistiska Internationalen och andra texter:
www.torget.se/users/c/Chilli/si.htm
www.nothingness.org/SI

Tillbaka till ORD

Hem