Till BOK

Thomas Mera Gartz

Här kan du läsa de fyra första dikterna






Med solen djupt
i havet
strålar världen
Andningen vit
skorna öppna
Inte ett segel
i sikte











Ingen är född

   Det finns Ingen-Ting
Ingenting, bara närvaro
   Oerhörd laddning
Outsägligt skapande
   Lycksaligt mörker
Redan energi och ljus
   Namnlös
Galen av kärlek

Alla
Allt som ska finnas
Allt som är, varje
Intelligens och skönhet

Växer här
Gasmoln och nebulosor bubblar ur Namnlös porer. Det feta Mörkret, rymdens
flodmynning och jättelika fitta, blåser dårånga och vanvettig klippornas flätor. Stelnar med fruktansvärd kraft. Exploderar, viner, kras och knarrar i seg sten. Berg stå upp och berg stå ned, öppnas och andas. Ångande molnmassor och ständig storm, dansen blixtrar befallningar. Blodomloppet strömmar av ådror, rännilar och älvar, men barnen har inte fötts. Jorden är havande,havande med sig själv.
Vi finns inte. Jag finns inte. Vi finns i den tjutande och drypande solen, vi dansar i det vita ljuset, vi vibrerar som oförlösta spänningar i Dagen som cirklar i sig själv.
Vitglödgad dansar Dagens och Nattens mun, rymdens hjärtlösa svarta stjärnskal pressar mögel till pärlor, och ur Mörkrets vind bildar mineral nya matsmältningsorgan. Variationer leker ursinniga reaktioner, och febriga vibrationer och tendenser växer till födslar. Ådror, antenner, spindelmunnar och känselmynningar. Träsk kravlar av larver, kött ruttnar, piss stinker. Lågor, skälvningar och tystnad. Is. Köld i skelett och knivskarpt vatten. Luft, solsken, vind och molnens form i skymningen.
Namnlös, full av kärlek, gör ögon för att se, bildar mun för att äta, blir ögon till sin gryning och lungor till sin ånga. Tu-delar sig, en delas i två, för utan Dig finns inte Mig.
Elden utstrålar från ett osynligt sköte.
Så finns vi till, finns jag till. Tidsåldrar av luft och av eld. Mellan kvinnolår spritter lekvatten, djurropens kättja ekar i dalen. Märkliga städer tuggas samman av insekter, människohyddor flätas vid floderna. Avgrunder av granit, vingar och tentakler viner i tystnaden. Krig mot liv och död har brutit ut, berg av ben och berg av snö. Överallt slår Namnlös hjärta och spricker snart i sanning och lögn. Stjärnor slocknar och koraller vittrar, underliga ljussken och sexuella darrningar, världen är stenar, vassa skärvor, damm, gyttja, stank, växtfibrer och hålrum, glidande, krälande och flygande rörelser. Världen är gälar, hudar, trampdynor och blodomlopp. Skyddande skal pressas sönder av käftar
och varma inälvor äts av munnar formade som sugrör.
Alla munnars svalg virvlande gemensamt.
Ungarna blir föräldrarna.
Evigheten är tiden.
Dag och Natt kråmar sig för varandra ormande av åtrå och törst. Blossande tungor, bröst, känsliga hål och dalar. Ljuvligt fylls rymden, stjärnstim simmar som frön till ägget. Än samlar inga centralmyndigheter klagomål mot kyla och hetta, och skyltfönster skriker inte ut: fly från jord och rymd!
Födelser tränger ur havet och dundrar med armar brett och vida.
Mitt i Hjärtat sjunger insekter och dansar runt träden.
Ömtåliga och hjälplösa, men krönta huvuden, diar barnen Vintergatans mjölk ur modersbröst som liknar vulkaner.
Det obegränsade faller, det dras in i hjärta. Ljus, könslighet i varje cell, ovanifrån, nedifrån, från alla håll. Allt drar samman i ryggrad, det sjunker in i andning, suger in i hull och hårda benet, framstår som blodomlopp, som kropp. Varje hjärtslag uppstår i värme, skratt, hunger och smärta.
Hjärtslaget stöter in mig i livet, och kastar ut mig i döden.

Jag minns nu. Jag är i rummet. Ett hus, gator utanför.
Jag krymper till mig, jag minns mig, jag krymper igen
till min och världens
begränsning.
















Ensamma
  natten
smeker filten
     min ända
     vibrerar fiolen
      hörnet där

Svart svart
Ur näsborrarna
växer staden
Löven slår ut
på fingrarna














Stora Genomsyrare

huvudkrönta med fjädrar
röda gula gröna blåa svarta dansar, skakar
vitt ljus svart ljus
stjärnrykande mörker skakar rasslor av strömmar
guldströmmande eldpelare, tungor, ormtungor
svart ljus vitt ljus
darrar, rymdtrummans tomma skinn vibrerar
bom bom bom bom bom
gniststorm av pilar puls efter puls
snurrar, tusen fötter virvlar glödcirklar
drömämnenas förändrande vågsvallar
röda gula gröna blåa svarta
sjunger, osynliga munnens stämma dundrar
vitt ljud svart ljud
Skeletten av kisel lyser i haven och blåa alger växer av ljus
Skrikande stiger klotet i himlen och trädens stammar blöder av sav
Klipporna dansar, blod av ben, simmande floden av glänsande djur
Armerad, stad av sten, men rinner ändå som ande ur brinnande inre

Arbete strömma sol och vatten, gräsblommors vind och stensvarta bin.
Runt daggens fuktiga pärlor täta dofter av kådigt trä i nattluftkyla.
Månhjärta, elden samlad, och går i stjärndamm.
Ju stelare deras ben och gråare deras hår, än flyktiga djupare.
Materien sjunger och de andas ut i dess välde, så ändlöst att vilda aningar
flyger mer än fiskar hoppar från Stilla Havets yta.
De gör sig i Det, sig Själva, stort och självständigt, flödande,
ljuvligt och fruktansvärt.

Talet, tankens fördubbling, besvärjelse, drömdans, lek och krig,
de uppbrunnas ord
Ljuden i landet kallar med budskap och hälsningar,
ormbunken talar när granen ser den. Förborgade språk, mossans dikt,
tillhör grenarnas knak och gräsets viskningar,
verkerier av fåglar, flugor, könsrop och varsel.
Människan slår trumman, skakar rasslan, blåser röret ut på andefärder,
och ser och sjunger detta ogripliga, eller ej.

Sångens Trollkarl vore inte utan dem
de ser, är Hans öga
Den Blinde Genomsyraren
Virvla och frö, orm och natt
Krälande insekter gör sig flygande
klättrande djur gör sig ord
En märkligt tjattrande tystnad

Hemma i ljusets kropp och mörköga, suset och bruset, hela rymden
ruset,lösaktigt tal, etterilsk ryggrad närvaro och smärta
Ögonen betar på fälten
utspridda som rörliga gråa stenar
hemliga hantverk
         Alltihop
             mitt i
                syna









Tillbaka till BOK

Hem