Till BOK

Thomas Mera Gartz

KARMAS DANS


”— Talare, du talar för sent! Tills helt nyligen hade du kunnat tro på vad du säger, nu kan du inte det längre. Ty för ett ögonblick sedan har du liksom jag insett, att staten inte längre styrs; eldarna skyfflar ännu kolen, men förarna styr ännu bara skenbart de framrusande maskinerna. Och i detta nu, medan du talar, kan du liksom jag höra, att produktionslivets hävstänger börjar gnissla på ett ovanligt sätt; verkmästarna ler överlägset mot dig, men döden sitter i deras hjärtan. De säger dig, att de anspassat maskineriet efter förhållandena, men du märker, att de hela tiden bara kan anpassa sig själva till maskineriet, så länge detta ännu tillåter det. Deras talesmän lär dig, att produktionslivet är statens arvtagare; du vet, att det inte finns något annat att ärva än tyranni under Det-världen, som utbreder sig alltmer; och under detta tvångsherravälde drömmer ännu Jaget, i verkligheten alltmera vanmäktigt, drömmer sig vara den som befaller.”
  M. Buber, Jag och Du, 1923 (Ludvika, 1990), 50.

Besvärjelseföremål, särskilt formade, eller en näve jord eller en skål vatten, funna på en särskild plats. Något från Djurfolken, något från Människofolken, från Gräsmodern, JordAnsiktet och RymdAnsiktet, med särskild förmåga eller kraft eller insikt eller dröm. Djurben, stenar, fjädrar, rötter, säregna pinnar. Omsorgsfullt gjorda och besvurna ting där livets mönster och kunskap har ristats in. Hela världens fenomen och ting uttrycker symboler — sinnet uppreses, och så all Dröm, med allt som försiggår, och förgås.

Gamlingar hittades döda i rum där de gömt pengar bakom tapeterna. De hade klätt väggarna med någon dold övernaturlig försäkran, som om pengarna innebar visioner och drömbilder. Tryckta papperslappar laddade med eviga värden, mot att allt ändå förvandlas och dör.
   Arbetet hade fått nya betydelser, nya övervärden. Man kunde inte direkt överleva genom det som förr. Då hela familjens eller klanens matodling för att leva, byns och folkets sagovandring, fortlevnad, hantverk, spel och musik. Istället förvandlades arbetslusten, livets rörelser, till rörelser man gjorde för att få pengar av. De gick inte att äta, men man kunde ”byta” dem mot mat, verktyg, utsäde, och andras arbete.
   Pengar stod för något översinnligt och transcenderande. Detta ”värde” var som guld — stelnat ljus, gudarnas utsöndring, beständighet och ära. I ”överförd” mening kunde betydelsen ställföreträdas av svåråtkomliga ting, något som var oanvändbart kunde vara symbol för något annat. En tid tunga metallplattor av järn, brons eller silver, så otympliga att släpa på att deras värde senare symboliserades av skrivna sedlar och tryckta papper som ”förkroppsligade” metallens värde. Mäktiga symboler, föreställningar vars delvärden motsvarade mer eller mindre upphöjdhet och överlevnad.

Arbetarna ägde inte sin tillverkning. Gemensamt som klass framställde de nästan allt, men de ägde det inte. Arbetet såldes till Ägaren, och samtidigt arbetade de på hans nåd. Allt de tillverkade och tvingades behöva köpa och betala för var Ägares egendom.
   De gjorde sitt offer för att leva. Belöningen var en smula av ägandets princip. Den tröstande innebörd som låg i lönen var att var och en kunde gå omkring i illusionen att själv vara ett förkroppsligande av ägandet. Varje ego en ägare. Var och en erhöll lön, smulor av en universell abstrakt lag: rättigheten att vara Ägare. Arbetet för dessa smulor förstärkte en äganderätt som de själva var uteslutna från.
   Under illusionen kunde var och en få tillräckligt av livets nödtorft för att erkänna de mer eller mindre trånga gränser som sattes för hans egen rätt att leva, och för livet i allmänhet. Den försäkrade att Ägaren överlevde och att hans privilegier stod bi. För trälar och arbetare säkrade illusionen möjligheten att överleva, så länge Ägaren behövde deras arbete. Denna ordning såg till att de förblev utnyttjade och fråntagna både det enskilda och kollektiva fria livet.
   Att arbeta för en Ägare har inte bara förhärligats. Det anses som det gängse hedervärda och moraliskt odiskutabla priset för att överleva.
   Främlingskapets starkaste värn är att det tillfredsställer de grundläggande behoven. Genom sin ”nödvändighet” döljs den bäst, och tvingar de egendomslösa att offra sig, till arbetet istället för till livet, genom lönen för uppfyllelse av en framtida bild: från svälten till icke-hunger fram mot välstånd, överflöd och frihet.
   Att överleva — och det skapade begäret efter delägande i Ägarens status och välde — motiverar slakten av naturen och livets källor, som ytterst, uppenbart och försvarslöst är och livnär dem.
  Stommen i denna korta utläggning är ett eko från Raoul Vaneigem, ”Grundläggande banaliteter”, Internationale Situationniste nr 7-8 1962-63, översatt från franska av Gyllene Flottan på slutet av 1960-talet.

Herren är gången, Ägarjaget kan inte längre säga Varde och allt Komde bara för det. Istället härskar materiella, ekonomiska och andliga strukturer och förhållanden, relativa till varandra, som förändras, växer och rör sig för sin egen skull.
   Det finns ingen kapten på Titanic, underkastelsen utspelas i en ordning varken gud eller enskild längre är upphov till. Ordningen råder på ett ”flytande” och bräckligt nervöst sätt, överhettad av sinnen hos människor som förkroppsligar abstraktioner — nycker kallade ”marknaden”. Ordning som utförs i våra livs handlingar nu, precis och alltid — och vi ser detta.
   I görandet, skapandet och processens snurr — detta människoskapade samsaras hjul, det upprepade kretsloppet av handlingar, föreställningar och ting som det individuella och det kollektiva alstrar i det gemensamma hjulet av liv-och-död — dras alla med som av en högre lag. Vi danser med masker av kollektiv karma.1
   Den dansas inte i någon förgången tid. Klass-dansen av ”isolerade individer” sker nu i varje stund. I denna deltar alla som har ockuperats av den globala ekonomin. Alla har blivit förloppets slavar och offer, i en trängsel som kräver tvång till mer maktmanipulerande roller som ”bättre” organiserar rummet och tiden, plus alla statister och hantlangare som tävlar om bättre roller än de som helt tvingas leva underkastade denna organisation. Man lever och dör på olika sociala nivåer och geografiska platser på klotet, med dessas utmätta privilegier eller eländen. Det är om dem striderna förs.

Det betyder att det är möjligt för breda och djupa folkrörelser att försöka vrida riktning på dansen. I industrisamhällena finns inte längre ett ”heligt” mål, en ”översinnlig” logik eller en ”högre” historisk obönhörlighet dold i samhällskonflikterna och i produktionen. De är uttryck av samhället självt, av den kollektiva aktiviteten här och nu i vardagslivets mitt:
    att ekonomin uteslutande kråmar sig för sig själv, och skamlöst håller fram bilder av sig själv inför allas ögon som Detta Är Allt Som Finns. Verkligheten tunnas ut till ett överflöd av bilder som samlas framför blicken till en förvirring av skådespel.
   Dessa skådespel talar hela tiden, men håller enbart förgyllande monologer över sig själva. De håller tal å allas vägnar, men i detta bannlyser de all annan talan. Överallt prisar denna söndervittring sin egen princip och sina egna fragment, och över allt målar den sitt självporträtt.
   I skådespelet — den härskande ekonomins bild — är målet intet och utvecklingen allt. Skådespelet vill inte bli till något annat än sig självt. Skådespelet är samhällets huvudprodukt.
   Från bilen över televisionen till datorn är allt det som skådespelsystemet valt ut som gott samtidigt dess vapen för att ständigt stärka de ”ensamma massmänniskornas” isolering, medan förbindelser överallt avskiljs från sin produkt, och varje enhetssyn på den fullförda verksamheten förloras. Isoleringens ekonomiska system är en cirkulär tillverkning av isoleringen.
   Genom den ökande anhopningen av de avskilda produkterna och koncentrationen av produktionsförloppet blir enhet och kommunikation egenskaper som uteslutande tillhör systemets styrelse. Det avskilda ekonomiska systemets framgång är världens proletarisering.
   Den värld som skådespelen gör synlig är Varuvärlden. Varans princip behärskar nutiden. Detta är inte bara synligt — man ser inget annat. Den värld man ser är varornas värld. Denna självständiga varuavlagring breder ut sig överallt intill meningslöshet.
   Ekonomin förändrar världen, men enbart till ekonomins värld. I den rika världen har den blivit till en sken-natur som suger upp alla ansträngningar och verksamheter, och förvandlar dem till främmande avbilder av sina ursprungliga betydelser, behov och livslustar.
   Förvandlingar som nöter ned livet till en slags sorg, en förlust, en brist — som faller isär, i bitar och i skärvor, fylld av betydelselösa strukturer, ansiktslösa ytor, övermättnad och omåttlighet.
   Makten har blivit sin egen skapelse, och framställer självt sina regler; väldet skapar sin egen ”nödvändighet” så genomgående att allt kritiskt sinne, solidaritet, samhörighet och mening synes upplöst.
   Efterhand som behovet blir en samhällelig dröm, blir drömmen ett behov. Skådespelet är det fängslade moderna samhällets mardröm, som till slut inte uttrycker annat än önskan om att sova. Skådespelet är denna sömns väktare.
  Utläggningen ekar från en annan situationist, Guy Debord, Skådespelsamhället, La Société du Spectacle (Paris, 1967).

Valet av skådespelsaktiga representanter är demokratins dilemma. Representant-aktörer, som förmår att i valet synas mycket på scenen och där uttala ordet, står fram som fantasiförlängningar av kollektiva förhoppningar, behov och drömmar.
   Aktörerna framträder i strålkastarskenet. I samma ögonblick som valdagens ljus släcks lämnar folk initiativet ifrån sig, glider undan i mörker.
   Scenen och rollerna kommer igen, som spöken, andar och gengångare. Väljarna och åskådarna blir bara kanske friare och verkligare genom att nya aktörer besätter de gamla rollerna.

Representationens väsen är en mystisk relation som bär allas person. Om
Den Mest Ekonomiska Varan
Arbetarnas Högsta Medvetande
Moralens Ädlaste Besserwisser
Guds Utsändelses Rättaste Ord
Den Hippaste, Tuffaste och Schysstaste Personen
samlar sig som ställföreträdare för människokollektiv, så skapas kollektivens deltagande i Aktörernas makt inte enbart på praktisk vinning eller fruktan. Den framträder också på symboliskt och magiskt vis, i dröm, lek, spel och bilder och poetiska skapelser. Hallucinationer av luft och ljusblommor, så verkliga att de slår oss i järn.

Från många — en. En logisk omöjlighet. Ett stycke poesi eller symbolism, en metafor, en poetisk skapelse.
   Förening — enande — är inte bokstavligt; den hålls inte fast, den har ingen polis, är inte en vara, inte ett ting, en besittning eller en personlig sak, och tillhör inte självhävdelsens medvetna stridslystnad.

Ljus på scenen för en hän, bort någon annanstans. Detta är hänförelsens njutning, att gå ur sig själv och leka förvandling till någon annan, och med alla själven kanske se icke-själv. På den offentliga scenen dansar inte bara sanningar som klätt ut sig, utan också lögner maskerade till dagens sanningar. Förföriska snygga bröst tutar med trollglans och åskådarens uppmärksamhet utför konster som föreställningarna kräver.
   Åskådaren står utanför och tittar på, och ju mer han absorberar scenens förtrollning av ställföreträdande liv, desto mer urätet och vilset känns hans eget. Behoven behärskas av bilderna som hela tiden är någon annanstans än där han är. Han sjunker snart ner i åseendets tungt passiva soffa, och ner i åsikternas överfyllda damm, och i dess ryckningars fram-och-tillbaka fladder och flimmer faller han snart i sömn och förstår allt mindre av sin egen genuina tillvaro, sin önskan, sitt begär — inte heller kollektivets eller planetens villkor. I sömnen hör han röster och ser syner som är någon annans, och till slut gör han bara det de säger åt honom.
   Utvändigheten i skådespelet, förhållandet att han är en åskådare, visar sig i att rörelserna han gör inte längre är hans egna. De sugs in i mönster som befäster skådespelet. Han kanske skulle vilja dra sig ur spelet, eller helst att föreställningen var över och ljuset släcks så hans eget kunde tändas, men det fortsätter och hans handlingar dras oavbrutet in i och deltar i det fortsatta skapandet av det. Han kan inte komma ur därför att ekonomin är totalitär, och allt, absolut allt, kostar pengar. Dessutom, med livets medfödda törst att tillhöra och vara samhörig och inte ramla ut i öknen härmar han de andra så som den öronbedövande koreografin kräver.
   Handlingarna dras iväg i en ström av scener som förställer sig som de vore sanna behov. Intrasslade i förändringar, byten och motstridigheter i allt snabbare tempo, känner sig åskådaren inte hemma någonstans eftersom just detta möter blicken överallt och drar kropp och sinne åt alla håll.
   Galeano: ”Konsumtionssamhället, som konsumerar människor, tvingar folk att konsumera, medan televisionen ger kurser i våld för lärda och analfabeter. De som ingenting har kan leva mycket långt från dem som har allt, men varje dag spionerar de på dem i bildrutan.”
   Eduardo Galeano, ur artikeln ”Sista avsnittet av Historiens tvålopera”, Dagens Nyheter, 27/11/1991.

Demokratins idé är än så länge den främsta form som uppstått för samhällsliv (men det kanske man inte tycker om man tillhör de forna kolonierna som utnyttjades och förstördes av länderna som senare ”uppfann” parlamentarisk demokrati), även om den måste djupna radikalt, också kulturellt-ekonomiskt, för att verkligen bli folkstyre. Den syftar ändå mot ett djupt deltagande och utspridande och delande av makten över livsbetingelserna.
   Människors röster betyder trots allt något i valet, i själva köpsituationen. För företagens väl och ve, för sammansättningen av administrationen, av de politiska idérörelsernas förändringar i riksdagsbesluten. Varor kommer nya och trängs undan, viktiga idéreformer, vilket parti kan vinna och regera, vilken ”personlighet” får äran att bli ny aktör i rollerna? Vinna arvet, och få ett fortsatt liv.
   Eftersom folks röster just då är ett värde är det mycket viktigt att folk hör och ser rätt saker för att kunna välja ”rätt” ur utbudet. Med hjärna och sinne ska han kunna tänka dem, uttala dem, säga dem och framställa dem. Dessutom som gärning, och som begär att köpa och därigenom meninggöras, bli till genom dem.
   Den massmediala manipulationens skådespelskraft och övertygelse måste vara fullständig både från skådespelet som helhet och från varje enskild vara som vill vara i centrum. Åskådarna bör lyckligt upprepa vad marknaden och dess stat vill, och tro att detta är deras egen kropps törst och åtrå och tankes ord.
   Föreställningarna besitter och behärskar det praktiska livet.

Folklig och ekonomisk demokrati i samband med all djuren och naturen är något djupare än ett val med några års mellanrum. Dessutom borde betydelsen av ord, och den fysikt-kroppsligt-andliga verkligheten som inbegriper språket och föreställningen, djupna radikalt och bli kött, bli liv, återvinna mening — inte förvirvla över tunnheten i engagemanget och det upprepade utnyttjandet av alla och envar, och falla ner i fällan av lögner, cynismer, ironier och tragedier.

Makten mest emot den vanliga ”socialismen” hos folk i allmänhet är också den mest hemliga och oåtkomliga. Den utsätts inte för några allmänna val. Möjligtvis revolutioner.
   Bank- och bolagsstyrelserummen, och andra avskilda sekter, vistas i hemligheternas sista vilorum. Där söker de välde över världens marknader. Ockult utomparlamentariska eliter, ”internationalister” som planerar sina lönsamheter där de lönar sig mest. Skikt av människor som blandar sig med staternas administrativa eliter, som med hjälp av karriärister och småfolk av samma slag utnyttjar hela befolkningar och upprätthåller ekonomins lönsamhet, utnyttjandets påhittighet, mervärde och det exklusivas uteslutning.

Ledan och desperationen uppstår då man upptäcker att detta upprepas hela tiden, som böner och ramsor, att världen och vardagslivet ska vara en så god jordmån som möjligt för affärslivet.
   Allt deltar som roller, som ting, på marknadens scen. In i det privata, i personligheten, splittras helheten i olika färdigheter och egenskaper som deltar mer eller mindre effektivt och framgångsrikt i spelet, söndersplittrade i allt fler förtydligade säljheter. ”Framgång och pengar” är det centrala temat. Demokrati eller diktatur, mänskliga rättigheter eller ofriheter spelar där ingen verkligt sann roll. ”Det som är bra för ekonomin är bra för landet.”
   Den människotyp som tränar på sin privata succé, som anpassar sig till att bli sig själv nog, exklusiv, vacker, och kall, som inte jobbar i kassan eller i lagret, som inte super, (gubevars inte röker) knarkar och knullar så det syns, som smart och snabbt kan sko sig med lagens hjälp och alla dess kryphål, som kallt lämnar de som faller av därhän i protokollet för ”problematiska kostnader”, medan Rikedomen basuneras ut som livets högsta strävan och mening.
   Onödigförklarandet av den annorlunda, andliga, lekande, frisökande, eller den enkla, fattiga och svaga människan, har påbörjats pånytt.
   Nedrustningen av socialsystemen och bortkastandet av mängder av arbetsfunktioner som många fick sin lön och betydelse av, öppnar vägen tillbaka mot den råa kapitalismen som arbetarrörelserna uppstod som svar emot. Spärrarna mot att använda våld mot sina medmänniskor blir tunnare. I vissa situationer tyckts främlingskapet helt ta över. Livet splittras av mycket ”tjafs”, töms ut av hävdanden, aggression och stora känslor med stora ord, nästan som fritt snurrande behov, som illusioner. Människor som redan ligger ned hanteras som ting; det finns inget som stoppar ett fortsatt besinningslöst våld, som att hoppa på dem och sparka mot huvudet med hårda kängor.

Företagstänkandet är inte demokratiskt. Den fungerar efter sitt behov av vinst och avkastning, effektivitetssträvan, ordergivning och lydnad. ”Marknaden-till-alla-lycka-bär” utlöser ett slags allas kamp mot alla där de ”bästa” ska vinna, en tävling som talar med positiva och häftiga floskler. Mångfald, valfrihet och fördjupad demokrati tunnas ut att hänvisa till olika varuslag och livsstilar.
   Var effektiv så får du belöning. En marknadens diktatur där bara rika kan välja någonting, och demokrati är att man är utesluten från att påverka sin utslagning mer än marginellt. Folks insikt i hur förfalskat det tjusiga talets uppsåt är blir illusionslös och fri, men också trolös, förtvivlad och desperat när deras vardag visar ett helt annat och obehövligt ansikte.
   Östblocket bröt samman och dess tankemässiga och polisiära kontroll upplöstes över alla motsättningar där, och hotet från det nukleära kriget, en sista modern totalitär bild av Jordens undergång, släppte från Västeuropa. Företagets och lönandets ideologi har släppts lös överallt. Globalt sprider sig börsspelarnas snabba klipp, att tjäna pengar på pengar, utan tanke på långsiktighet och soliditet, utan solidaritet som har med samhällen att göra. En snabb självförstörande ekonomi snart utan produktion, och med alla arbetslösa snart också utan folklig konsumtion.
   Ovetande om denna väntande kyla flyr människor från fattigdom och ofrihet i andra länder och kulturer och dras till jordens rikare områden med mänskliga rättigheter inskrivna i grundlagen — då visar sig allehanda motsättningar som tidigare hölls på mattan eller är på väg att uppstå, och stammentaliteten ynglar av sig i allt mindre enheter. Skins och fotbollshuliganer, vad är det mot vad som kan komma?

Besluten fattas av några få i alla andra människors frånvaro, hur genomgripande de än är. De går över huvudet på folk, utan att egentligen bry sig om att förklara vad det handlar om eller vad det innebär, och utan att se till att det skapas en folkligt stor och djup diskussion om vägar och val. Istället kommer Information — propaganda- och hotbilder: att det egentligen inte går att ifrågasätta annars går det illa för landet...
   Protesterar folk ”stör” dom de ”demokratiskt tagna besluten”, och om de invänder högljutt och försöker försvara något som är dom viktigt kastas okvädingsord på dom; bråkmakare, huliganer, känslopjunkare, romantiker, terrorister, försumbara existenser eller vadsomhelst. Fortsätter de alltför länge kastas polisen på dem, när det kanske själva verket är de som är modiga och kanske försöker visa någon vishet i en upplöst värld.

Landskapet och bergen, djuren och deras ängar och träden de lever med tillfrågas aldrig. De finns inte i sig själva, har ingen talan. De är användningar och nyttovärden. Men bonden, arbetaren, poeten, musikern, filosofen, och till och med ekonomen, varje levande människa, borde vara dess talesman.
   Liv är grund, men tonar bort i det rika värdesamlandets listor och tabeller. Man vet mer om hur många parkeringsplatser, huvudvärkstabletter och hundtoaletter som behövs än om allt som blir följderna av dessa beslut.

Ifall livet står ut för mycket, och påminner sig för mycket, och börjar dra i trådar och sträcka sönder hagen, då bör det inte bekämpas och dras in i, och elimineras, som beroende av systemet — bara finnas till genom det — genom ställföreträdanden. Istället ska det uppmanas att igen inse att dess Första Tillvaro är direkt och oförmedlad — hela kroppen i all dess utsträckningars samhörighet med all Moder-gräs, Djursläkt och Fäderrymder — redan före alla Skapnader.

Det speciella med folk, med deras liv, och med den trakt eller landsända de lever i, den speciella natur och ekologi av odling, fiske, och djurskötsel för att få mat året om — att vara i det vilda, uppmärksam som på jakt, och upptäcka bruk av träd och bruk av metall, bruk av kunnighet på ett överflödigt sätt, och vandra friare vaket, på glad trots alla svårigheter — som generationer har levat av — det unika som grundar handens och kroppens arbetshandlingar, och sagorna och tankarna om det, i deras liv och i vårat liv — vänners ord och lek, musik, drömmar, stigar, tankar, vägar, ställen, korsningar och övergångar — vandrande ensamma lyfta, och i samma luft — och kunna strömma tillbaka utan drömslöja eller skumma hemligheter — som vatten, som strömmar. Som källor, eller som fall...

Detta degraderas till något som faller ur beräkningen: nycker, överdriven känslighet, subjektiva villfarelser eller känslosvall. Sådant är försumbart i överordnade, abstrakta och s.k. allmängiltiga förståelseformer. Folks och människors liv och deras uppfattningar om sitt liv och deras land är irrationella faktorer som vållar problem.
   Exempel: — Nu ska denna bygds urgamla arbetsutbyte förklaras som olagligt, eftersom inget Pris och ingen Skatt betalas för den.
   Eller: — Hon vill inte flytta bort därifrån. Hon har levt sitt liv där. Hon är gammal nu.
   Genom vilket titthål tänker man när man säger ”trögrörlig, konservativ och passiv” om en gammal människa som egentligen försvarar sin trakt och sitt livs land?
   Många miljoner människor på jordens landsbygd har flytt från sina gamla byar och livssätt och lever i fattigvärldens slumstäder på ett så enkelt och knappt sätt att de i den internationella ekonomins ögon inte är ”resurser”. De producerar så ynkligt litet att också deras minimala konsumtion representerar en förlust. De är snarare en belastning. I den transnationella företagsamhetens synsätt är de så obetydliga att de inte uppnår det som räknas; ett pris på världsmarknaden. Eduardo Galeano berättar: ”En lantarbetare är mindre värd än en ko och mer värd än en höna, får jag veta i Caaguazu i Paraguay. Och i Nordostbrasilien: Den som odlar har ingen jord, den som har jord odlar inte.” Experter tycker att det är tokigt ineffektivt och orationellt att odla lök och ris för familjens överlevnad och för bymarknaden. Deras jord borde frigöras till agrobusiness, till storskalig odling av stapelvaror för den rika världens stormarknader. Hårt som detta genomförs tvingas småbönderna fly till städernas slum för att överleva, i ”helveten stora som länder.”
  E. Galeano, ur artikeln ”Sista avsnittet av Historiens tvålopera”, Dagens Nyheter, 27/11/1991.

Så plattas till. Det som borde vara livets förståelserörelse är självt en sten som knastrar störande olönsamt i hjullagrets friktion...
   I skuggan ligger den egna bakgården. ”Den erfarenheten, den är välan inge?!” Men bakgården är verklig. Erfarenhetens soptunna är sann, därför att den sanningen är egen, och i dess djupaste förutsättning gemensam med de andras bakochfram, utochin och uppochner.

   Fly den övre och den yttre vägen:
   Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
   Gå den undre och inre vägen:
   Det som är botten i dig är också botten i andra.
         Gunnar Ekelöf

Minnet står inte i tidningen och visas inte på teve, och det är inte massor av bagateller, siffror och fakta som kan hittas i böcker och proppas i en dator.
   Minnet är hur det kändes och luktade, hur det var.

När strömmen öppnas djupare, vidare, mer omfattande än det vanliga gamla kända ”jag”et, då flödar den också med ”andra”.
   Livet beror, avgrund och höjd i samma andetag, av oändligt mångskiftande inflytelser. Allvarlighet, ensamhet, saknad av livligheten med ”Guds härskaror”, grundas i alla eftersom födelsens erfarenhet är det ursprungliga avskiljandets chock. Smärtan att bli en särskild individ, intensiteten, njutningen, förnimmelserna som virvlar samman till kroppsgestalten med dess sinneande. Ett ofattbart verk alstras ur en gränslöshet som vi aldrig avskiljs ifrån. Vi ser den bara från ett ”särskilt” håll, från den ”egna” synvinkeln, själen som avgränsning och psyket som skydd inför oändligheten. En smärta som uttrycks och känns hela livet.
   Varför är åldrande och död stötande för den allmänna smaken i vår kultur? Det påtalar det egna ödet mer kraftigt eftersom här ses livet som absolut. Skit och synd är därför också absolut. Följaktligen borde det vara skamligt att födas och livets blodiga körtlar förbjudas — men spädbarn är så gulliga. Kyrkosångens ljust rena och vita klang, blank som stadens arkitektur — utan glöd, blues, jordighet, duende — längtar och riktar sig mot något annat som finns någon annanstans ovan allt annat. ”Du får kalvstek i himmelens höjd”.

Åldringar borde ha självklar plats i det allmänna vardagslivet, tillsammans med barn och ungdomar. Det effektiva, det som kan och är dugligt, är inte allt som gäller. Ungarnas naturliga medfödda Buddhasinne, vakna uppmärksamhet och anarkism uppfattas som charmig, men den stör ekonomivärldens religiöst serena runkande. Åldringarnas och ungarnas behov kostar för mycket pengar. Men samtidigt är ungarna framtidens producenter, konsumenter och patienter, så fållor måste vi ju hålla med.
   Och åldringarnas, deras visdom borde vi möta mycket av. Men kostnaderna för en sopmaskin är viktigare än vad den gamle Buddha-Bakunin har att meddela oss i sina åldringsdagar ur sin samlade livserfarenhets naturligt dödsmärkta tillvaro .
   Ångesten i produktion-konsumtionens rationella skyltfönster ska inte synas, allt är cool, allt är normalt. Ursprunglig glädje och intuitiv moral har svårt att finnas, det som inte skrikande och skränande slår sig fram för att synas och märkas i tramsets och skrålets underhållning. Den aggressiva kalla masken och den härskande tråkighetens skuld splittrar livets hjärta. Tillhör, var gemensam, bli rik och lycklig med Guds Ord, häng med i nuforsens utnyttjande och bli en omedveten funktion för det som redan sålts, förfalskats och slitits ut.
   Hårdare trängs dom, kidsen tvingas löpa fortare och fortare för att vara där, synliga i vildheten, i samvetet och provokationen, för att bryta igenom Sömnen. Dom själva, och Tanterna och Farbröderna, allihop bråkar på flykt från innerlighetens avgrund och faller till sömns i fruktan för det faktiska slutet av inbillat eviga hjärtslag.
   Varje generation känner som om mörka makter lagrats på deras liv. Hur ska de kunna bära ett sådant arv: att saker blir värre av det de lärt sig göra?

Konsumismens dyrkan av ungdomligheten och nyheten är gubbsjuk redan i sitt uppsåt. En slags icke-andning som förvandlar varje yngre bångstyrig levande rörelse till modemässiga banaliteter. Sådana som kan köpas av de som vill identifiera sig med illusioner, med det som modena synes vara.
   Skådespelens behov av nyheter återkastar skenet från verkliga behov. De säljer utseenden av något som är levande, som just genom att säljas äts upp, som maskeradsmink av sockerlag, och töms ut och blir uttorkade bilder bland alla andra.
   I dyrkan av ungdomligheten har naturligtvis inga verkliga barn och ungdomar någon plats annat än som deltagare i konsumtionen av maskeraden. Riktig ungdomlighet, frisökande, är alldeles för bråkig och farlig — men köp gärna utseendet.
   Industrierna härmar inte bara den ungdomlighet de ständigt saknar. De skapar också en strid ström av objekt som de upphöjer till åtråvärda nyheter. Tillsammans med massmediernas ström av spel och skådebröd, fiender, krig, katastrofer och hjältar — och den hoplagda effekten av släkten, skolorna, politiken, stadsorganisationen, arbetet, gatorna, vad för ställen som kan finnas osv, tankarna och fantasierna — skapas det som ska uppfattas som Verkligheten.

Maktens tanke och Tankens makt — SAF-konsulten Patrik Engellau (citerad av Sture Ring i DN 21/7/89): ”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på rätt plats... ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.”

Världen har splittrats, och skådespelens jättelika utbredning uttrycker att förlusten är fullständig, att vi lever i senkapitalismens totala seger. Spelen drar sig undan från den vanliga människans maktsfär och flyr från att kollektivt övervägas på nytt.
   Skådespelen är inget annat än isoleringens och fragmenteringens allmänna språk, dess Jantelag. Den får åskådaren att se åt samma håll, men bara till medelpunkterna som upprätthåller isoleringen. Skådespelen förenar det avskilda, men bara som avskilt.

Utan arbete belastar folket understödssystemet, och ger liv till den offentliga sektorn. Överflödiga i produktionen har de i skådespelets rollista fortfarande kvar sina personnummer och masker som producenter och konsumenter, oduglingar och slödder. Genom att inte vara värda någonting producerar de socialtjänst, vakter, poliser, låssmeder, försäkringsbolag, övervakningsindustri, rättsväsen, häkten och fängelser, jurister, domare, kriminalmurvlar, TV-nyheter, och all administration för sådant. Maskineriet behöver sina lösdrivare och tjuvar för sin försäljning, och sina sagor. Utan galningar och idioter blir tidningar och teveserier tråkigare.

När vardagen saknar enkel samhörighet, verklig lek, förtätade ögonblick och fullmognad glider vardagslivets mening över i överlevnad och väntan. Maktens mytiska upphöjande av arbetet som människans förverkliggörare ingår i föreställningen om det mytiska yttersta till asketism heliggörande offret av allt i Gud — i grunden omformat till den självbesatta, rädda, nedstämda, missgynnande och sura plikten. Folk ska ut i arbete, dom ska tävla och slåss, konkurrera på marknaden, och straff dem som icke arbetar, de lever av fel ”färg”, och de arbetslösa fattiga får skylla sig själva. De lever i ”synd”, dom måste själva vara ”skyldiga” till sitt elände. Fyllda av skuld är de utsatta för gudens missnöje, eftersom guden blir glad över de som ”lyckas”.
   Hela världen organiseras så att allt måste ha och bli Pengar, och så att man måste tänka på livet som att arbete måste jag ha, jag måste sälja, annars har jag inga pengar, och kan inte köpa mat, tak över huvudet, barnen måste klara sig, och jag kan inte förflytta mig som jag behöver för att få mina tillfälliga jobb.
   Detta i ett system där den medfödda naturliga lusten till rörelse, påhittighet, lek, skapande, handling, gemenskap, till upptäckter, till förtätade ögonblick som varje människa har, från barnaåren leds in i en alltmer besatt tid för att fullbordas i arbetslivet. Man lever för att arbeta istället för tvärtom.
   Det är detta som är det normala. Med avunden från det som ”gör rätt för sig”, som med saknadens njutning snäpser mot små friheter och öppningar i systemets stränghet, som t.ex. spelar flöjt i parken när andra knegar (eller nomaderna som följer sina djur i århundraden till synes ”utan all mening”). Som snart övergår till ett bekämpande, om dessa är fattigt folk och inte Direktörer.
   Lönearbetet har hittills organiserats som en reglerad rutintid vars betydelse varit tvåfaldig: att hålla en instängd i systemet och att eventuellt garantera ens ekonomiska överlevnad. (Att verkliggöras genom arbete? Kanske ofta fria andar som skapar sin levande tid i lönearbetets utkanter.)

Det är liv vi vill ha, inte ”arbete”, inte dess symbol eller ställföreträdande ting. Livslängtan söker inget tvång, ingen sur och girig, självkontrollerande och fastklamrande motvillighet – den avgörande längtan släpps igen ut glad och fri — den glada frihet som redan fanns där — född med
   För att gottgöra offret — om man inte är av svälthotet tvungen och såld dygnet runt till absolut fysisk överlevnad, som de verkligt fattiga — om man lever i Nords konsumtionssamhällen, hänvisas man till fritiden och dess levnadsstandard. Den s.k. fria tid som finns utanför arbetet är smockad av bostads-, nöjes- och fritidsindustrier som tillhandahåller ett stort växande och lismande spektrum av upplevelser och grejer att köpa, för att fylla den långa saknadens tid mellan födelsens och dödens ögonblick.
   Båda tiderna är en slags väntans dödtider på att något ändå, trots allt, ska bli Uppfyllt.
   Inte om man, trots allt, i sin arbetslösa fattigdom är rik nog att, eller är ung och fräck, mitt i massproduktionens självtillräckliga gravallvar, leka med utbudet, att klä sig i masker och identiteter, leka med föreställningar och övertygelser, pröva fram och tillbaka, vara vild och full av liv, påstå dit och påstå hit, och sedan ändra tvärtom; — televisionen visar upp konsumtionsfestens skamlösa slöseri och samtidigt lär den ut att bana sig väg med hjälp av skjutvapen; — och som på trots, iallafall, upptäcka möjligheterna att leva fritt, som en stigfinnare eller lekare och använda det man behöver utan att förstöra omkring sig, att verkligt se sig omkring — vila i något som inte går att gripa, som går utanför nyttan och läran, som saknar dogm, som inte är ”användbart” — som undflyende, som humor, som antänd, av livets allvarseld, och djup som inte kan uthärdas om de inte ges bort, till lek, gestalter och former, kropp-sinnets kärlekseld — ges bort — som förståelse, som blommor, som rök — och unna det strömma —

Den verksamhet som jorden och alla industrimänniskovärldar står till tjänst för är den allomfattande säljande vara vars omlopp vi stöps i att sprida över hela planeten och bort ut i rymden.

Frihetens rike beror inte längre på några materiella processer i form av produktionens och kapitalismens övergång i ett ”högre” stadium av ökande barbari. Ett ”fritt” rike kanske skulle kunna uppstå om det grundas på folklig ”röd-svart” frihet och jämlikhet, rättvisa och demokrati, och ”gröna” produktionsprocesser. En förståelse, lik Dharmas frihet, som kan ta sig uttryck i varje individs fullständiga subjektivitet, och därför solidaritet, hennes naturliga lust till glädje och verksamhet och samhörighet, och de alternativ till det rådande som dessa individers enskilda och kollektiva rörelse kan utveckla för sin egen skull, för varandra, för friheten att låta andra naturliga livsarter, hela världen leva sina egna liv, suveränt och fullständigt.2 Och detta till sin ände.
   Detta är det möjliga!

”Förmågan till förnyelse — allt levandes helighet, det som knyter mänskliga varelser till den plats de bor på — den egenskapen är den mest befriande aspekten hos vår miljö. Det faktum att livet förnyas och att det förnyas av en kraft som är större än någon regering, större än något levande eller historiskt ting, ger oss det enda hoppet för mänsklig överlevnad på vår jord. Medvetenheten om denna väv som håller samman allt, den andliga faktor som länkar oss samman med verkligheten, och den kraftens förmåga till förnyelse — som visar sig i en örns väsen eller i ett snöfall i bergen — denna medvetenhet var det första som förstördes av kolonisatörerna.”
  Ur artikeln” Strategi för överlevnad” publicerad i den indianska tidskriften Akwesasna Notes inför Russeltribunalen 1980, översatt av Jörgen I Eriksson i Jord-Eco 3, Jorden Är Vår Moder! (Stockholm 1981), sid 21-22.

Egentligen borde alla handlingar vara medel till Självförverkligande; varje rörelse görs helhjärtat med hel närvaro, och ju mer man går upp i handlingen och ju mer icke-självmedveten man är, desto närmare är detta förverkligande. ”För vad finns det mer än den rena handlingen — att lyfta en hammare, att diska tallriken, händernas rörelser över skrivmaskinstangenterna, att rensa ogräs? Allt annat — tankar på det förflutna, fantasier om framtiden, omdömen och värderingar beträffande arbetet självt — vad är detta annat än skuggor och spöken som fladdrar runt i vårt medvetande och hindrar oss från att helt gå upp i livet självt?” Zenläraren Roshi Philip Kapleau. Han fortsätter: ”I Zen betraktas allt arbete som likvärdigt, för det är inget annat än tankeverksamhetens dualistiskt snärjda medvetande som diskriminerar mellan angenäma och oangenäma uppgifter, mellan ’kreativt’ och ’icke-kreativt’ arbete. /.../sann kreativitet är möjlig endast när medvetandet är tomt och totalt absorberat av den förehandvarande uppgiften. Endast då man är fri från jag-medvetandets börda i total identifikation med arbetet finns det transcendens och uppfyllandets glädje. I denna typ av kreativitet sätts vår intuitiva visdom och glädje igång på ett naturligt sätt. /.../ om en arbetare ständigt harmas över arbetet och sina överordnade, om han blir slarvig och slö i sina arbetsvanor, om han blir förbittrad över livet — så skadar dessa attityder mest honom själv och tjänar föga till att ändra hans arbetsvillkor. När det är tid att arbeta så arbetar man, ingenting hålls tillbaka; när det är tid att förändra så förändrar man; när det är tid att revoltera så revolterar man.”
  Zen-kommentarer (Stockholm , 1982), 3-4.

Barnena! De andra, de som inte är som jag, var är dom? Mysterierna, gåvorna för att jag till slut skall se! Älskade, dina och mina avgrunder och höjder, mongoloida, ljus som innerligt genomlyser världen, det som säger att jag inte är som det jag trodde!
   Allt som befriar oss måste vi upptäcka. Vi måste fortsätta leka i den medfödda begåvning som verkligen lär oss något och som inte kan leva i underkastelse.

1975-1994


NOTER:

1. Karma: sanskrit-ord för ”handling”, summan av handlingarna och deras följder, som medför konsekvenser eller reaktioner. Karma är bestämmelse, tendens, tillvarons och upplevelsens kvalitet som bestäms av tidigare handlingar eller villkor. Också latenta tendenser eller mönster av handling och mothandling, förutsättning och upplevelse som har ursprung före och skiljt från det medvetna sinnet.   Upp

2. Dharma, det stora och obegränsade universum, tomt å ena sidan, fullt och komplett å den andra. Dharma är samtidigt tomt och överflödande av varelser och ting. Från potent tomhet springer fram rikheter, vårt universums element. På sanskrit betyder Dharma lag, väg, ofta den buddhistiska läran, eller “läran“ efter vilken alla naturliga ting fungerar, spindelns sätt att spinna sitt sammansatta nät, trädet växer med roten nedåt och kronan uppåt, äppelblommans växt till äpple, människornas förmåga att umgås, ta ansvar, älska, lova och hålla ord trots att de inte har hört ett ljud om hög Etik.   Upp


Tillbaka till BOK

linje

Hem