Atom


Tidningen
Musikens Makt
Dan Backman

Ur Svenska Dagbladet City 22/10 1999.


I dag är den progressiva musikscenen individualistisk och högteknologisk, 17-åringar gör klubbhits och fanzin ensamma med sina datorer. På 70-talet gällde kollektivt skapande av amatörer. Man skapade musik med blockflöjt och tidning med sax och klister. Vi berättar den bortglömda historien om musikrörelsens språkrör.

Proggen är en av de märkligaste epokerna i svenskt musik- och kulturliv. På 70-talet gick den fram som en väckelserörelse och fick somliga att uträtta stordåd, andra att tappa all sans och balans. På 80- och 90-talet har den levt kvar som ett stolligt vänsterspöke som de flesta haft svårt att förhålla sig till, samtidigt som den tagit sig nya former i efterföljande generationers alternativa musikscen. Skillnaden är att dagens mångfald av grupper, skivbolag och tidningar utanför den etablerade musikscenen saknar proggens förenande vänsterideologi.
  Fortfarande väcker epoken starka känslor och kräver ett ställningstagande för eller emot. Det märks inte minst på reaktionerna på Håkan Laghers nyligen utgivna bok Proggen, musikrörelsens uppgång och fall (Atlas).
  Själv var jag aktiv på gräsrotsnivå i en liten musikförening i Södertälje. Självklart stod vi till vänster politiskt sett (det gjorde alla som var aktiva inom musikrörelsen) men mer än att förbereda revolutionen handlade det om att ha kul. Och precis som hela den progressiva svenska musikrörelsen så småningom tömdes på blod och liv av vänsterradikala politruker - som såg en chans att utnyttja rörelsen för egna partipolitiska syften - gick även vår förening i graven på grund av partipolitisk vänsterinfiltration.
  Samma sorgesamma utvecklingskurva tar Håkan Lagher upp i sin bok (den första i sitt slag). Ur ett subjektivt Stockholmsperspektiv går han igenom vad som var bra och vad som var dåligt och drar upp tvister och oförrätter som inte är direkt smickrande för de inblandade.
  Reaktionerna har i mångt och mycket speglat det förvirrade och onyanserade gnäll som många, främst ur en yngre generation, uppehållit sig vid.
  I Svenska Dagbladet skriver Kristoffer Leandorer ödesmättat om hur "proggen är min generations givna arvfiende, men också omedvetna förebild - en skugga att ta sig ur". I Dagens Nyheter skriver Karolina Ramqvist att "musikrörelsen verkar ha varit en enda lång kedja av oförrätter och tjafs" och i tv-programmet Centrum tjatade Marita Lindqvist om hur illa det lät om musiken och om hur jobbigt det var med alla hus som ständigt skulle ockuperas, alla bullar som skulle bakas och alla hår som skulle hennafärgas. Centrum-inslaget är symptomatiskt för proggdebatten i stort, där de flesta inte bara missat nyanserna utan även missat vad som var progg, vad som var punk och vad som var proggpunk. Skillnader och nyanser som med tiden blivit allt svårare att urskilja.
  I musikrörelsens egen tidning, Musikens makt (MM), speglades allt detta som vi nu har så svårt att se: tidsandan, motsättningarna och den gradvisa politiseringen. I MM kunde man läsa om alla band och aktivister som utgjorde rörelsen. Det var här som debatterna om folkets kultur fördes, det var här som man fick reda på vad det var som var rätt och fel.
  Första numret kom i juni 1973, lagom till den femte Gärdetfesten. Tidningen trycktes i tiotusen exemplar, kostade tre kronor och såg för bedrövlig ut. Svartvit och med handtextade rubriker. (Det sorgliga är att den aldrig någonsin blev snygg).
  Redan på omslaget slogs ambitionerna fast: "Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i."
  Vad som menades med en "levande progressiv musikkultur" var exempelvis artiklar om ickekommersiella musikställen, intervjuer med Mikael Wiehe och Kjell Höglund och ett slags äreminne över Träd, gräs och stenar, som redan då hade hunnit lägga av. Men också en i försiktiga ordalag positiv artikel om glamrock: David Bowie, Alice Cooper, T. Rex, Lou Reed och Roxy music.
  Vidare fanns det två sidor om att "spela själv" - något som skulle ingå som en obligatorisk del av tidningen ända till slutet - där Anders Melander skrev ett slags "spela själv-manifest" och där Bo Anders Persson berättade om hur man kan bygga en egen elgitarr.
  På sista sidan redogjordes grundligt för tidningens syfte och dess produktion och distribution. Det handlade nämligen inte bara om att göra läsaren delaktig - läsarna skulle själva göra tidningen: "Om det ska bli något vettigt av Musikens makt måste vi bli många".
  Att två decennier senare återigen bläddra sig igenom åtta årgångar av denna märkliga tidning är en mäktig, för att inte säga övermäktig, uppgift. Känslan av att gräva i något förgånget och förlorat blandas med upptäckter av trådar som kan dras ända fram till nutiden. Det går en krokig tråd från MM över tidningarna Schlager och Slitz fram till Pop (vill man krångla till det ytterligare kan man också säga att ETC är proggpunk-versionen av MM).

Efter att MM gått i graven 1980 kom musiktidningen Schlager, som utan att vara en arvtagare till MM ändå kan sägas ha förvaltat en del av dess innehåll. Schlager blev sedemera Slitz som utvidgade musikbegreppet till populärkultur och kom att bli stilbildande några år innan den förvandlades till en ytlig grabbtidning. Ungefär här kom Pop in på scenen, en tidning som fokuserade på den personliga musikupplevelsen och som gjorde en ära i att bara skriva om det man tyckte om. Tidningen var i mångt och mycket synonym med Andres Lokko, som av sina hängivna läsare upphöjdes till idol.
  Likheterna mellan Pop och MM är tydliga. Båda tidningarna nosade rätt på det senaste men hade samtidigt seriöst musikhistoriska ambitioner av folkbildande slag. Båda präglades, trots idoga försäkringar om motsatsen, av en ideologisk hållning som satte upp gränser snarare än raserade några. I Musikens makt vägde Tommy Randers ord tungt, i Pop var det Andres Lokkos åsikter och personlighet som var tongivande.
  En stor skillnad finns förstås i tidningarnas förhållande till musikbranschen. Medan MM stod i direkt opposition mot de flesta av de skivbolag som inte ingick i rörelsen hade Pop hela tiden en intim direktkontakt med skivbolagen. Båda tidningarna manipulerade bransch och medier, men att som Pop sälja sin själ till Bonniers (som nu lägger ner den, sista numret kommer 14 december) skulle ha varit fullständigt otänkbart för MM.
  Precis som Pop tog Musikens makt sin tids populärkultur på allvar. MM var på sätt och vis pionjärer. Men inte - som de själva trodde - på ett politiskt plan, utan genom att skriva långt och initierat om popmusik.
  Det skrevs mycket om de olika ickekommersiella musikställena ute i landet, om de olika skivbolagen och om alla de aktioner och demonstrationer som ständigt var aktuella. Musikrörelsens stora manifestationer, som Alternativfestivalen och Tältprojektet, gick mer eller mindre som följetonger.
  I enlighet med tidsandan togs arbetarkulturen upp, oftast ur ett romantiskt och naivt perspektiv. I artiklar och debatter avhandlades dragspel, folkparker, dansband, bortglömda arbetarrevyer. Helt följdriktigt gavs det vid sidan om rock- och popmusik stort utrymme åt folkmusik. Både svensk och internationell och alltid ur en korrekt politisk vinkling.
  Samtidigt släppte man fram skribenternas egna favoriter på den internationella rockscenen. På något sätt kunde man alltid argumentera sig fram till att The Band, Genesis, Pink Floyd, The Doors eller Van Morrison var progressiva på det "riktiga" sättet. Chefsideologen Tommy Rander var själv en avdankad popstjärna och avgudade Rolling Stones, något som faktiskt genomsyrade hela hans ideologi.
  Det mesta av det som skrevs var liksom indränkt och genomsyrat av vänsterinriktad musikrörelseideologi, men det fanns undantag. Ett exempel var Ambas vältecknade serie Dr. Rock, som lättsinnigt och anarkistisk drev med det mesta.

Den första stora debatten startades i decembernumret 1973 av paret Channa Bankier och Thomas Mera Gartz, som för övrigt tillhör den minoritet som fortsatt att hålla fanan högt, hon som konstnär, han som musiker. De såg hur SKP i Stockholm och KFMLr i Göteborg redan då ville göra partipolitik av musikrörelsen och argumenterade istället för rockens inneboende subversiva kraft.
  KFMLr:aren Christian Diesen (numera professor i juridik i Stockholm) svarade i februarinumret 1974 att "revolutionen inte var någon rockgala" och att musikrörelsen behövde "en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda". Att positionerna var låsta befästes av de avslutande slagorden: "Ha inga illusioner om musikens makt! Framåt mot proletariatets diktatur!"
  Debatten avlöstes av andra, ofta med liknande utgångspunkt. I maj 1977 ifrågasatte Lars Åberg den punkrock som precis börjat erövra världen i ett debattinlägg med rubriken Punktera punken och stärk musikrörelsen. Åberg såg, som så många andra vid den här tiden, punken som ett rätt skrämmande fenomen: "dom spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien".
  Efter att så småningom intagit en örsiktigt optimistisk hållning blir tidningen sedan punkvänlig. I augusti/septembernumret 1978 ser redaktionen "embryot till en - om inte ny - men dock annorlunda musikrörelse" (i praktiken är det "den gamla musikrörelsen" som blir akterseglad av de svenska punkarna, som startar sina egna fanzin).
  Mot slutet av 70-talet blir MM mer och mer som en grå sörja av politisk korrekthet. Den yrvakna entusiasm och nyfikenhet som trots allt fanns i början har då helt övergått i vänsterdogmatisk trångsynthet. I december 1978 skriver redaktionen i ett torrt frastuggande inlägg att musikrörelsen "måste utvecklas till en bredare kulturrörelse med direktare anknytning till arbetarklassen".
  Här tar det definitivt slut. Ingen orkar skriva, distribuera eller läsa Musikens makt längre. En ny tid tar vid.
  I dag är tidningen historia. Bortglömd historia. Proggen är ett nostalgiskt stilbegrepp och diskuteras fortfarande, Musikens makt har alla glömt. Både de som läste den och de som skrev i den.
  När jag frågar Blå Tågets Torkel Rasmusson om hur han minns tidningen, blir svaret att han egentligen aldrig var så förtjust i MM. "Den gjorde aldrig något större intryck på mig, jag tyckte den var lite töntig."
  Göran Petersson på skivdistributören Amigo uttrycker det så här: "Det första som spontant dyker upp är att Samla mammas manna rätt ofta fick på skallen för föga rättrådigt musicerande... och så var det en jäkla massa munspelskurser."
  Jeanette Gentele, SvD-journalist, skrattar bara generat när jag för tidningen och hennes insatser på tal. "Musiken var inte min starka sida, precis".
  Ingen tycks vilja kännas vid proggens husorgan. Lite deppigt kanske, men inte så konstigt. Egentligen. Av alla dem som skrev i MM (stadigt eller bara någon enstaka gång) är det i dag ingen som fortsatt sin mission, i alla fall inte på något ursprungligt proggigt sätt.
  Tommy Rander har tagit upp sitt proletära speedwayintresse och är numera ordförande i klubben Kaparna. Kompanjonen Håkan Sandblad har man kunnat höra i P1-programmet Boktornet.
  Många är kvar inom medierna: Mia Gerdin har jobbat på radion i en evighet, Fredrik Grundell och Mikael Timm likaså. Peter Toll har gått från radion till Göteborg filmfestival. Bo Ludvigsson och Bengt Eriksson kan man hitta i Svenska Dagbladet, Thomas Anderberg, Fredrik Söderling och Ingmar Glanzelius i Dagens Nyheter. Expressens poporakel Måns Ivarsson skrev aldrig i Makten (han har aldrig kunnat sätta in musiken i ett större sammanhang), det gjorde däremot Olle Berggren. Likaså författarna Peter Mosskin (som även var aktiv som musiker) och Kristian Petri.
  En annan mediepersonlighet som gått från MM till radio och tv är Tomas Tengby, som för två, tre år sedan konkurrerade med Luuk om att vara Sveriges Lettermann och som nu blir programledare i nya P1.

(Har inte skrivit en endaste rad i Musikens makt, men har av en outgrundlig anledning sparat på alla nummer).

Dan Backman Copyright 1999 SvD/City.

Länken till artikeln på Svenska Dagbladets sajt finns inte längre kvar.


Tillbaka till BANDEN

Linje

Home