ORD OM MUSIK


Musik öppnar sinnet och fantasin och skapar de mest starka, djupa och motstridiga känslor. Den kan banka med kraft mot skalet och få det att spricka. Musiken fängslar hela varelsen, långt in i det osynligt ”tomma” som sprider sig som hörselns ljudlösa bakgrund som en gränslöshet i alla riktningar. Musik är andlig och radikal, och är därför en källa till ständig fascination.

Djup trance, djup meditation och djup sensualism.

Utan livlina, utan säkerhet släppa greppet om den darrande sviktande spången. Inte att vara en stor musiker, inte heller handlar det om noter — men rätt sprituell existens, hörsel, flöde, känslor och vibrationer.

Musik är också intelligent. Den kan vara hur sammansatt som helst och sysselsätta intellektet med talserier, strukturer, system, formler och oerhört komplexa rytmer och förlopp, för den som intresserar sig av den sidan.

Den är också ett slags vanligt bruk som skapar identiter och sociala grupper, något som man samlas kring, har kulter kring, bygger tempel som konserthus och operor, jättelika massmöten på leriga fält och vrålar som galningar efter någon öronbedövande låt — eller trummar och dansar sig in i religiös extas då musik är något att flyga högt med.

För att också i hög grad betona det erotiska i musiken, rockn´roll, ”råknull”.

Och kan vara hur trist, platt, kladdig och dum som helst.

Jag älskar musik för det — och för att den är fri och allmän, en grundläggande egenhet hos människan, djuren och all naturen, helt annorlunda än dagens påbud om ”privatitet” och exklusivitet.

Musik har fler egenskaper: ”När jag sätter på ’Oops!... I did it again’ eller ’I'm not that innocent’ kommer grisarna ylande och försvinner in i skogen.”
   
Den tyske jordbrukaren Herrman-Josef Becker har kommit på att Britney Spears musik kan användas för att bekämpa den senaste tidens vildsvinsinvasion. (DN 25/10 2001)

Den första förutsättningen till att höra ljud skulle kunna vara den första vibrationen i den första hörseltrumpeten. Att känna ljudvibrationer måste ha varit möjligt långt tidigare. I bakteriernas känseltentakler, i förutsättningarna till trumhinna och stämband, i ”törsten” att bli till.

Ljud och rytm och svängningar, plötsliga utbrott eller plötsliga avbrott av knarranden, slamranden och buller, av väs, fräs och sus, smällar, vin och gnissel, och brum och långa dova toner och diskantpipanden tillhör själva jorden och alltets fysikaliska skapelse, hela kroppens vibrationer och darrningar, hack och rop. Även så utan örat, om det vore möjligt att berätta om sådant utan att vara uppstånden i kropphörselns medvetande.
   Ändå känner också en döv ljuden och kan tala om det.

De första ljud jag hörde var nog ljuden från mammans kropp, hjärtslagen, andningen, bruset i ådrorna, matsmältningen, hennes röst och skratt som vibrerade genom vävnaderna, dunkandet i hennes skelett från hennes fotsteg mot marken, genom vattnet i livmodern, och genom hennes hud röster, ljud och slammer i världen hon rörde sig, pappa, systerns rop, vattenkranen, fåglarnas kvirr. Vilans tystnader, och därpå lastbilar som på långt håll långsamt uppstår och försvinner med dova brum.

Musik bär ofta över gränser, öppnar och utvidgar. Inte bara ”subjektivt”. Musikanter från olika kulturer kan spela och leka med varandras musik även om de inte kan tala varandra språk. Skönheten och livsinställningen hos olika folk hörs i deras musik. All musik från olika folk, som på 1950-60 talet började bli möjlig för oss i vårt hörn av världen att höra på skivor, utvidgade hela uppfattningen inte bara om musik utan också om livet, folks liv på jorden, och om det liv det vi här skulle stöpas i av den etablerade modellen för ”allmän moral och lönsamhet”.

Jag är inte en musiker. Jag bara älskade att leka med musik, och det blev ett sätt att med den njutningen undgå att stängas in i kaserngårdarna och istället springa lös med andra som ville skapa äventyr. Bristerna, och fördelarna, i att inte ”kunna” vad man gör är uppenbara för de jag spelat med. Men det gör också att jag inte blivit fångad av ”yrket”, jag kan inte spela vad som helst ”a la vista” — både duglig och oduglig glida undan mellan maskorna, men fattig. En ”drönare”, som istället alltid arbetar med någon musik eller text eller nånting i det blå och får betalt bara ibland. Avstå från smör, men få god uppfattning av hårt bröd istället.

Toner står alltför ofta i någots tjänst där dom står i rad, marscherar, bugar, bockar och lockar, fulla av uppsåt, och ska föreställa saker som hotar, smeker, skrämmer, de låtsas och förställer sig, de slickar dig i örat. Antalet sålda ex. ligger och lurar i bakgrunden som inbyggd musikalisk begränsning.

Därför — när jag gör musik på egen hand — arbetar jag oftast med ljud, vilka ljud som helst, än med toner. Där finns en frizon att arbeta i, jag vet vad det ena ljudet är för sig men inte vad det andra ljudet blir ihop med det. Undflyendet är viktigt, pendlingen mellan det kända och obegriplighet är miraklet då någonting uppstår, någonting föds, allt är bra. Undflyende är livets yttre skepnad, dess förändrande former och namn, dess ”bubblor på tystnadens yta”. Korsningarna skapar nya rum och situationer, och kanske kommer ett att ”återfödas”, som påminner om ett som varit.

Ljud-musik har en annan slags kompexitet och rikedom än toner, och de är inte slavar under det som menas med tonarter och tonföljder även om tonhöjd och tonart kan plockas fram ur dem. De är lika gärna tunnheter eller tjockheter som uppstår med fysisk närvaro, materia i akustisk form. Ljuden är fysiska, de är ljud-ting, de är inte ”subjektiviteter” som påfund av ”konstnärens själ”, inte heller abstraktioner från förnuftets vetenskap. De skapar också ljus och mörker, också känslor, tankar och associationer när man lyssnar, de är också mänskliga som det omänskliga bullret från en stad eftersom människans värld också är en värld av ljud.

Och likväl som en del toner blivit utslitna blir vissa ljud det också, och är omöjliga att höra utan att bli en slags Pavlovsk hund som ska börja dregla på bestämda läten.

Så, för att peka ut exempel, det bakvända dregel, den uppkastningsreflex som utlöses, är säkerligen helt omedveten hos den mest utslitna och nedkladdade musiksmuts jag som film och tevetittare nog för evigt och för alltid får höra. Den pompöst uppsvullna ”rosa honung” som Hollywood dränker nästan alla sina filmer med, som dumt och glatt käkar i sig samma snor gång på gång vilket för länge sedan slängts i symfonimusikens krälande sophög, med särskilt höga poäng till hornblåsargänget. Där får man aningar om en orkestermaffia som håller hela filmindustrin under sitt ”beskydd”.

”Musikindustrin är en grym skyttegrav gjord av pengar, en lång korridor av plast där tjuvar och hallickar springer lösa, och goda män dör som hundar. Där finns också en negativ sida.”
Hunter S Thomson.

Nä, en slags musik-mot-maktmusik, om man vill hålla sig på den agitatoriska sidan, som håller fram det vilda, levande, som inte pressats in och korrumperats av hörseltrumpetens affärsmän och poliser. 1900-talet har haft flera sådan musikströmningar, bl a improvisationsmusik i många folk- och konstformer, jazz, freeform, konkret musik, rock, psykedelisk dans- och noisemusik de senare.

Mot-maktens utsida måste också få sina skivor sålda, all musik i dag måste i viss mån ingå i begreppet ”försäljningssiffror” eftersom den annars bara ligger kvar hemma i lådan hos den som gjort den. Och det gör den om du inte har turen att ingå vissa maffior, etablerat kulturella eller kommersiella. Men det här nätet gör det ändå möjligt att du får en CD direkt från mig om du skickar e-post till mig.

Min egen musik nuförtiden tar i stort sett två olika vägar som jag försöker få att sammanfalla. Den ena den mer fria och förutsättninglösa ljud-musiken, som jag bygger ljudflöden och oväsen full av överraskningar av. Den andra snurrar i rytmsuggestionen (som är ett uråldrigt schamantrum med alla sina utvecklade komplexiteter och kulturer världen över), något som jag som trummis hållit på med sedan 60-talet, och till den mer experimentella moderna maskinskapade dansmusiken jag sitter hemma och gör med sampler och dator.

Men också det vanliga danspumpandet blir för urlakat, vars stillastående bom tjaff bom tjaff nu har passerat genom alla jordens klubbar flera varv och blivit lika banalt och förutsägbart som vickensomhelst såpa på TV.

So, what to do now, boys and girls? Avanti popolo, la lutta continua! Även om jag sitter här med mina enkla maskiner för mig själv, säger jag: spela med levande vänner i levande livet, hur enkelt som helst, det är bäst, tro mig, det är allraste bäst, för det skickar dig i bästa fall in i äventyr du inte har en aning om!

En fantastiskt formulering från en annan del av den moderna musiken än den vilda improvisationen och extatiska rocken, men som passar som hand i handske, från kompositören Iannis Xenakis’ bok ”Musique formelles” kan få avsluta denna lilla betraktelse:

”Konst, och framför allt musiken har en grundläggande funktion och det är att utlösa den sublimering den är mäktig att åstadkomma genom alla sina uttrycksmedel. Syftet måste vara att uppväcka en total berusning, exaltation i vilken individen blandar sig med andra, släpper kontroll och medvetande inför en sanning som är omedelbar, sällsynt, överväldigande och perfekt.”


Filat på senast 25:e oktober 2001


En text av Johannes Bergmark som fräsande skruvar liknande tankegångar åtskilliga varv till:
Manifest Mot Musik
ANTIINSTRUMENTAL FRONT - BULLER MOT MUSIK


Tillbaka till MUSIK

Hem