Till BOK

Thomas Mera Gartz

HÄNSYNSLÖST ÄR SKÖNHETEN KLÄDD I PANSAR


Sprakande fyller skönheten gatorna med hårda gnistor. Män ångar av ångest och rullar i plåtdjur runt skönheten som spärrats in i konservburkar. Kriget i diskmedelsflaskan, i öl och muttrar. Krig i orden, i vevstakarna och teverutorna.
    Överallt slungas materia in i kvarnhjulet, kläms sönder och avpressas sitt värde. Stad, slukande tratt, grottekvarn, omlopp som svettas pengar varje sekund ur varenda por!
   Blodet av guld har blivit världens immateriella själ, och ställföreträder världarna bortom denna.
   Hypnotiserade av trollglansen samlas människorna omkring lamporna, pryder sina hål och tillverkar vadsomhelst. Å mamma, jag är rädd, låt mig bli förströdd, skingrad och hänförd!
   Jättestad, maskulint uppresta revolt som krigar mot den feminina principen beroende och natur. Manlighetsstaden avskiljer sig från åkrarna och förnekar naturen, snurrar runt sin egen axel med uppmärksamheten riktad inåt mot centrum, mot sin avskilda Synlighet, Myt och Dröm.1
   Landskapet utplånas för att sätta samman stadskapet: ett nytt liv som överskrider döden. Ett evigt, heligt och överflödigt liv.

Offer ges till något immateriellt, ovärderligt och omistligt, men som icke-ting är det oätligt, värdelöst och oanvändbart. Begreppet ”hela världen” är abstrakt, det går inte att snickra bord av, odla mat eller göra kläder av. Ändå är Hela Världens förutsättning, förutsättningen till allt här.
   Offer är att erkänna och känna igen, och släppa lös, eller överlämna, allt till det som verkligen är grund och kärna i livet, i andning och i märgen. Offer till De levande krafter som strålar i alla riktningar skapar en besvuren trygghet. Kunskap om dem skapar en upphöjd aura runt officianten, och de hemliga innebörderna och rituella handlingarna ett skådespel. De kunniga drar till sig en magisk strålglans av status och makt.
   Det oätliga förvandlas till mat, och det värdelösa till det ovärderliga. Människan får en själ — hon blir djuret som inte lever av bröd allena.
   Byar med helighus var städernas första embryon, katedraler vars ekonomi var ägnade heliga mål, heliga hushåll. ”Kom låt oss bygga en stad och ett torn som når upp till himlen.”

Abstraktionernas barn går in i industrin med kalkylerande rationella och ekonomiska intellekt. Där strövar inte hjordar av tankar fritt omkring på bete, och dricker inte ur svarta källor i månljus i nattens stilla värme. Ingen månherde vakar med flöjten över deras väl och ve och hjälper soluppgången trösta när solen mjukt lägger sitt första röda ljus på ryggpälsarna och på fälten och skogarna...

Hela det äckliga, slemmiga och febriga livet, med kåta larver och ruttna lökar, sublimeras till abstraktioner. Svett och skicklighet, smärta och glädje löds till lön och ädlad sten.
   Ekonomi är förandligad materia.
   Capital: huvud. Huvudsaken borttränger och hämmar det ”ovidkommande”, det som inte får plats och inte passar idéns sfär.
   Huvudstad: ett namn för kapitalism.
   Där står utbyte, marknad, pengar och värde fram och glipar med sår.
   Det funktionella är inte mänskliga varelser och kan inte återge kroppens åtrå och sältas sanning. Utan samkänslans samarbete är det utan moral, och utan liv. Det undflyr det solidariska, och vill ge sig iväg i det $rationella$ medvetande som vänder sig upp mot det abstrakta som en brutal exklusivitet som ska höja sig över livet, och liksom kunna utesluta det, och som bland annat tack vare detta, förutom sin egen förträfflighet, skaffat sig rätt att manipulera med dess makt: — icke-mänskligt, icke-socialt, odjuriskt, och bortom både människor, musik, finkar och svamp.

I den allmänna dagdrömmen slår det rationella över till irrationellt. Sökandet efter pengar (arbete) försöker finna gud i ting, och letar demoner och skyddsandar i det synliga — som om slaven älskade sina kedjor.

Ömsesidighet. Dialog. Samhörighet. Kärlek.
Medvetandekroppens gång, sinnekroppens sång.
Solens baksida går inte att glömma.
Långsamhet.
Skugga.
Sorg, djup, mörker.
Okunnighet.
Lycka.
Vintertanke.
Tystnad och Kropp.
Dimma. Sömn. Foster.
Barn och Unge. Frö och Natt.
Hjärtats insida innebär utsida.
Död.
Liv.


StenAnsikte. MetallÖga. Känsla av Kullager, kropp av Betong. Tiden blir synlig som monument, som pengar, eller som staden självt.
   Släktleden ärver förfädernas asketiska uppnåenden. Betala skulden — prestera ytterligare, anhopa kapital, bli monument.
   Njutningslöst arbete: ren bestraffning; bot för synderna som går i arv. Arvsynden.
   Det är bråttom, för tid är pengar.

Rofferiet för Värdet spräcker världen, och söndersmulandet ödelägger land och skog och lägger beslag på hela folk, och ”förädlar” alltihop till tingvaror. Det finns kraft i det Homo Economicus studerar och dyrkar för att nå sitt heliga, eftersom den med teknologiens hjälp skapar ett monstruöst överflödigt lyx att bli beskådat och åsett, som ett herravälde, av jordens alla fattiga, som bidragit till det genom att helt förlora — förlora land, skog och livskultur — utan att få del av biprodukten, som sägs vara det ”välstånd för alla” som skulle sippra ut mot marginalerna från det överfulla centrum.
   Homo Economicus tänker mycket, men han tänker abstrakt och opersonligt. Hans tanke är en skola ägnad åt det mätbara, som i hans laboratorium simmar som i ett avskärmat akvarium. Hans definition av klokhet och förnuft, ”rationalitet”, kan inte mäta och värdera det storas levande virvlar — obestämda flytningar, kroppar, liv, land, folk, och hundratusentals år av luftig, vattnig, jordig, växtlig, djurlig och mänsklig erfarenhet. Hans abstrakta beräkningar ser eller hör inte den svältande eller den förstörda jorden som de skapar.
   Vapen med fjärrkontroll dödar utan betänkligheter. Den transnationella ekonomins teknokrati tvingar den fattiga världen till olika förändringar, och dödar utifrån och på långt håll, och känner aldrig likstanken av svältens fasa och de jättelika slumstädernas ”fria marknads” brutala tävlan och ihjälklubbande utslagning.
   Abstrakta mätvärden och beräkningar, uträknade till förmån och ”nytta” för något; vinstens mervärde. Och för någon, en äganderätt som förutsätts gälla ”universellt”; innebörden handlar om de rikas ekonomi.
   Den som har blivit Homo Economicus verklighet och förståelse har dragit sig undan det fria och flyttat in bakom de rika städernas skallar av stål och ögon av klockor. Där studerar han djärvt möjligheter till nya marknader, priser, avgifter och skatter.
   En gång tävlade Kalle Anka med Farbror Joakim om att finna en vikingahjälm av guld som var infrusen i ett isberg i Ishavet. Kalle lyckades få den på huvudet, greps av ett slags vansinne och skulle ha betalt för varje andetag människor tog.

I vår värld betraktas tanken som en härskare, och dyrkas som upphöjt värde. En sublim skapelse. Materien tänker — obändigt levande energi tuktas och sublimeras till ekonomi. Tanken som de vildsinta tingens mästare. Kontrollanten över kaos, besittaren, som kan föreställa sig att det går att mäta och dela upp livets bångstyrigheter och skriva ned en lista över deras olika värde i plus och minus.
   För att Veta och Kontrollera, för att sitta på hög, måste man kunna hålla igen. Man måste samla på mycket, för kunskap är makt (vilket inte betyder att makt är lika med kunskap). Att hålla kvar, inte ge ifrån sig, att hålla tillbaka och emot, att hålla sin makt upprätt, betyder att vakta erövringar och skapelser. Inte ge ifrån sig — makt är ett sätt att ha förstoppning; — det makten ger ifrån sig är påbud.

Impulsen att abstrahera, som blivit Homo Economicus härskande organisation över kroppens fria liv, stänger in lekens fantasi och okynne.
   I den rationella asketens kammare han tvingar in livet i perverteras och förvrängs det till sadistiskt. Ekonomimänniskan — den uträknande och rättrogna snåljåpen med allt sitt erövrande hopknipta, bittra och självstraffande — offrar naturen och förnekar sin mänsklighet för att nå det heliga.

Guden är abstraherad från detta livet. Tankens makt och maktens tanke står och flaggar, och drar in människornas själva mänsklighet i en hypnotisk ljusvärld. Där förvandlas allting — under beläten av ögats seende och förnuftets alla mönster och propaganda — till varor och deras värden.
   Glas och blankstål sprakar från herraväldets monument. Metallurgin lyser iögonenfallande heligt slöseri. Kulturhusets bakdel är en fasad av svart sten. Sånger som gravsten, som requiem.
   Begrav, tankarna av sten, och av stål, begrav dem!

Stenstadens ljus, miljoner lampor och hus. Förfädernas synder går i arv till barnen. Varje stad en evig stad — civiliserade pengar består för evigt. Skulden ärvs av barnen — ett ändlöst arbete. Staden växer som förfädernas fortsatta liv till ett monument som förkroppsligar stadscivilisationens dröm att smita från jorden och döden, in i Tusenårsriket.
   En civiliserad människa bejakar sin ”individ” för att kliva fram ur anonymiteten ut på Historiens scen. Det är ingen scen som livsbejakarna trängs omkring. Där ser de presterande individer offra för Saken, skuldfyllda och oroliga. De är inte glada och lyckliga, utan kräver istället mer uppoffringar, ordning och lydnad för andra, och därtill arvingar och rang.
   Utveckling, fortbestånd och resultat ska de va! Rejäla doningar, inga misslyckade söner och döttrar, och sedan ett namn som lever vidare i historien som trotsar tiden och överskrider döden.

Döden överskrids genom att livets verklighet flyttas över i odödliga döda ting. Dessa blir människan.
   Oförmågan att dö kastar ut människan ur livets sammanhang. Människolivet blir ett krig mot döden. Livets förnekelse och undanträngning gör att döden tar herravälde över livet.

Mycket i den kristna traditionen, med sin sadomasochistiska gudabild av makt och förtryck, skuld, synd och självförnekelse, utövas av sina tjänstemän som om heligheten inte finns i livet på jorden. Jord är smuts och kött synd.
   Heligt är motsatt och avskilt köttets jordeliv. Det heligas upphöjdhet överskrider syndens smuts, och dess status har dragits undan från livet, abstraherats till en avskild, och på så sätt främmande, makt. Den är inte immanent eller inneboende — jorden, du och livet är inte medfött heliga. Jag, och min skit, är inte heliga.2
   Efter denna föreställning har pengar erövrat sitt status som övernaturligt värde. En gammal magisk symbolik kring en oanvändbar metall har med tiden övertagits av papperspengarnas symbol av symboliken, och av värdepapperens symbol av symbolen av symbolen. Symbol av ett förverkligande som trotsar döden, och döden-i-livet. Tillräckligt mycket pengar växer och ynglar av sig, förhoppningsvis också efter denna förgängliga kropps död.

Det sägs i en oförvrängd, och subversiv kärna i den kristna traditionen — i förhållande till ”detta livets” borgerliga tingdyrkande nytto- och utnyttjarinställning — att Ordet talas av fåglar, av rinnande bäckar och av blommor på marken. Utan förmedling här i livet, direkt, när som helst, för vem som helst, och överallt. Men man måste födas på nytt för att erfara det. Ensam och naken måste man lämna sin fader och moder.
   Man måste lämna ”förfädernas andar”, och tvånget att upprepa det självbevarande och självhävdande. Bli naken och tom från att tro på bombardemanget av inlärningarnas sociala snurrtankar och tingliv som tas på fullaste allvar, och från gapflabben och den inkrökt djupa nedstämdhetens aska och bitterhet, från jagets alla sammandragningar och undvikanden.
   Släppa all hopförd samling av bilder, föreställningar och känslor av vad ”jag är” eller ”allt” eller ”Gud är”, släppa besattheten av reaktioner och undvikandenas smärtsamma indragningar, släppa och ge bort alla fasthållanden, överge ”mor och far”, bli ”tom”, ett ”icke-vetande och en icke-kunskap”. (Eckehart)
   Släppa fram leken, dansa leken och släppa alla spänningar genom andningen och förståelse, och vara känsla igen. Till sist överlämna, offra, all sinnekroppslig avskildhet till, och förlora sig i, den medfödda Okunnigheten, Öppenheten och Vakenhetens fria livsglädje.3

För oss som inte fötts på nytt och som inte klätts av, och inte heller förvandlats vid våra sinnens fulla bruk, för oss är det heliga — vår ursprungliga position och ställning, det hel-gjorda — sådant är flygande abstraktioner; sinnets danser utan kött och blod. Kejsarens nya kläder.
   Det sades mycket om det hela uppochner. Tankebildernas ord och föreställningar, nedskrivenheter och tabeller av gängse fängelser gjordes till det heligas kött. Det verkliga livets jordeliv — gudens ord — förklarades som skuld, och smuts.

Västerlandet ger sig hän till abstraktioner. Alla vill vara med i högheten. Ingen vill vara en Ingen, en Nobody. Igenom fyrtioåtta tusen stadier och invigningar utsätter det sig och sina barn för svåra påfrestningar, därför att man skall dra ihop sig i pansar som gör det möjligt att vistas i det ickedjuriska, naturförnekande och därför omänskliga medvetande — som upphöjts till den yppersta Varan.

Tankens sökarljus sveper som en spotlight över livet, som en strålkastare från en snabb farkost i andra riken än handens. Minnet slänger långa ”räkor” och samlar fragmenten. Blomningen i intuitionens förståelse omger hela händelsen. Så är dessa goda verktyg.
   Men tron att tankens flygande, och tron att den och ”tänkaren”, som är med om och gör allt, som skapar och håller på och ängslas osäkert, hävdar och knuffas — illasinnat till slut, om sin lilla bit — tron, eller fasthängandet, uppklättrandet mot Bilden — att detta inte tillhör förtrollningen i det dolda, svarta i det osedda, det olika, dunkla, det smutsiga och det verkligt slemmiga — att abstrahera liv och död i minsta måttenheter som teoretiskt avskilda från naturen och anse mätresultatet vara verkligheten, och från detta slott bland molnen hålla i förklaringarnas nyckel — oj, oj!
   Abstraktionernas medvetande vänder sig in i avskilda fält och vill stiga upp i det övergripande, och där suga in alla unikum och motstridigheter i det gap som sväljer alltsammans — i det Ena.4 Principen, en sammanhängande och heltäckande teoretisk förklaring som sträcker sig mot det upphöjda, som vill fånga det bästa, det Översta, bli gudalik, en Gud.
   Så pinsamt att ändå vara medfödd i den stinkande förruttnelsen med varje magsäcksrörelse och varje bajskorv. Som om tanken inte också vore en möglande ost. Ett ordspråk säger: ”När människan tänker skrattar Gud!”

Abstraktionen vill för sin egen skull förklara det sinnliga. Det vill hävda sin över-rätt. Det sinnliga behöver ingen, eftersom det sinnliga är förstfött och dess liv är — och är obegripligt före tanken. Med hjälp av en förklaring (som innebär tanken att undersökningen kan avslutas med att en allomfattande förklaring är möjlig) kan det finna argument för att använda, utnyttja, ändra på — vilket också kan leda till än djupare bedrag, som att över-se det sinnliga för att slutligen bort-se det — .

Det går inte att se bort ifrån längtan efter rot. En dum aggressivitet försöker ignorera fotfäste, och självets medfödda samhörighet med livet på Rymdtorget, i ett inbilskt egorättfärdigt och infernaliskt upprätthållande, som bortser från människolivet, jorden, djuren, växt och luft och från hela tiden levande och döende ande.
   Men liv är sin egen rotrörelse som genomströmmar. I sig är det all längtan, dumhet och tanke, skrovligt liv, också som danser på sin egen yta.

Rotlängtandet släpps när han Väcks. Jaget är som en virvelspiral som snurrar som ljusblänk från ytvattnet i fullständiga livets mörka samsång. En rörelse, ett blivande, inte en inre entitet, eller ett yttre ID-kort, utan ”jaget” är hela kroppen som tänker över sig själv, hela kroppens fortsatta handling att skapa. En ”inbillad” snurra i huvudet, som ständigt kommer ihåg och tänker sig själv, gör sig själv, som en berättelse, en skröna och en dröm, som av födsel blir till genom andra, lever med och av andra, härmar andra, är andra.
   Chocken att virvla in/ut i livets trängande hårdheter vänder sig in i kroniskt inåtvänd uppmärksamhet och upptagenhet, eller kroniska aktivitetsbehov. Det är som om spänningarna i kroppen och huvudet igen och igen koncentrerar sig vid samma ställen och kramar ihop sig till knutar, hopdragenheter som återuppstår hela tiden, krampaktigt, och inte längre vistas i öppna och fria flöden. Till slut blir det som ett fastklamrande vid dem, som om man blir tom, eller som uttorkad, eller som ett fall ner i en skrämmande bottenlös avgrund om inte sammandragningarna känns. Men det är hopdragningarna i sinnet och i kroppen, och avvisandena i livet, undvikandena från att känna och från att älska som skapar den plågade avskildheten, separationen och isoleringen, och ångesten är dess arvedel. Man försöker fly undan men hamnar ständigt i det besatta jag tänkandet och återupprepade fantiserandet som uppstår omkring det.
   Därför finns det ingen annan väg än att undersöka, och släppa ut spänningen — ty man upptäcker att hela ”jaget” inget annat är än sammandragningar och dessas upprepningar i sinnet och i musklerna.

Ständigt gjord igen av självkänning och avgränsning, komma ihåg och bli rädd, klia sig och peta i näsan, få utlösning och vinna, bygger kroppfantasierna sin själv-teoris avskilda stad.
   Där dansar en drömlik spökdans av triumfer och motgångar — skapade ur reaktioner, avvisanden, förgyllanden och depressioner, av jämförelser, av andra och annat, av allting, av speglingar och återspeglingar — som anlägger sin hud och sitt skal och stannar av på vägen mot världen.
   En ensam dans, men denna ensamhet är många ting och många människor, och rädslans dragningar bort från dem och från ingåendet i all kosmos utsträckning.
   Han känner sig som alltmer instängd i en krympande grotta, han känner sig som om han drar ihop sig till ett fort, en borg, ett torn eller en stad. Han hotas av döden som ska ta ifrån honom allt. I rädslan för döden måste han kunna överleva den. Om inte kroppen så åtminstone hans ”jag”monument, och han föreställer sig som en hyllad döding som då, när han är död, simmar omkring som ett ljusbloss i form av just denna person i något ljushav — ”på andra sidan livet”.5
   Men av honom eller henne finns ingenting — endast lämningar, samlingar, röster, eko, fraser, citat och fragment — i minnet hos de efterlevande. Själva är de fullständigt bortgångna. Genomblåsta vindstrutar, genomkorsade utan botten, öppna utan grund, ändlösa som de egentligen alltid varit.

”Människan som individ framträder genom att avgränsa sig från andra individer.
   Människan som person framträder genom att träda i relation till andra personer.
   Avgränsningen syfte är att lära känna och begagna, medan relationens syfte är dess eget väsen, ty genom varje beröring med ett Du rör Duets andedräkt, det är det eviga livet, vid oss.
   Personen blir medveten om sig själv såsom en som har del i det som är, som en med-varande medan individen blir medveten om sig själv som en som är sådan-och-icke-annorlunda. Personen säger: ’Jag är’, individen: ’Sådan är jag’...
   I det individen avgränsar sig gentemot andra, avlägsnar hon sig från det som är. Därmed vare icke sagt, att personen skulle ’uppge’ sin särart, sin olikhet; den står bara inte i blickpunkten för henne utan finns helt enkelt där som en nödvändig och meningsfull form för det som är. Individen däremot frossar i sin särart; rättare sagt och för det mesta i den fiktion av sin särart, som hon har lagt tillrätta för sig. Ty att lära känna sig självt betyder för henne i grunden för det mesta: att åstadkomma ett sken-Jag som kan göra sig gällande och är i stånd att allt grundligare bedra sig självt... Men den verkliga kunskapen om detta Jag skulle leda till självförintelse — eller till pånyttfödelse.
   Personen uppfattar sitt själv. Individen befattar sig med det som är hennes: min art, min ras, mitt verk, min genius.
   Individen tar inte del i någon verklighet och vinner heller ingen. Hon avgränsar sig gentemot det som är annorlunda och söker ta i besittning så mycket hon kan därav, utövat i det overkliga. ...men får dock ingen substans därav.
   Ju mer människan och mänskligheten behärskas av individen, desto djupare blir Jaget offer för overkligheten. I sådana tider för personen i den enskilda människan och i mänskligheten en underjordisk, förborgad existens, liksom utan giltighet — tills dess hon åter kallas fram.”
  Martin Buber, Jag och Du, 1923 (Ludvika, 1990), 63, 64, 65.

Individens gränser kan inte fixeras och dess utsträckningar och begränsningar kan inte fastställas, eftersom de är ömsesidiga och går över i varandra — samman — utan att lämna några märken mellan så kallade individer. Ett mest genomträngande inbördes förhållande råder här. Det är kanske riktigt att säga att individualiteter inte finns därigenom att de endast är lika många referenspunkter. Individualitetens betydelse kan inte förstås när var och en uppfattas av sig själv och i sig själv som avskild från resten.
   Individualitet är bara igenkännbart när det tänks i relation till någonting som inte är individuellt — de är individer så länge de inte är individer. När en individ skiljs ut som sådan upphör han meddetsamma att vara en individ.
   En individ är sådan så länge den tänks i sammanhang och med hela systemet som alla individerna bildar. En god eller dålig våg, en gång upprörd, kan inte hjälpa att den påverkar hela vattnets kropp.
   Om vi ska dra in begreppet synd igen — vi som lärt oss arvsynden och dess ok, så betyder synd här att vi överhuvudtaget kommer till existens som individer skilda från tingens helhet.
   Universums nät sprider sig i både tid och rum från ett centrum känt som ”mitt själv”. Alla synder vilar där på ens skuldror. Att rena sig, är att rena hela världen.
   Individer förhåller sig och är förutsättningar, ingående i varandra inte bara i samhälleligt liv utan också i tillvarons helhet — så intimt att de verkligen inte är några individer i ordets fullständiga mening. Så länge detta fakta inte kan förnekas från en punkt eller annan, måste vi försöka väga upp dess skadliga effekter genom att lägga om kursen i en annan riktning: från ”jaget” mot Självet, från egoistisk individualism till omfattandet av Duet, från det uteslutande till det innefattande, från antingen-eller till både-och, från medelpunkten till omfånget och omgivningen —

Kroppens liv och rötter går ner i mull av organiskt liv och upp i strömmar mer än medvetandet kan följa. Vi andas, äter, skiter, hör, känner och älskar mer än medvetandet kan omfatta. Våra starka ben kommer från stenen, våra kroppar från den fuktiga myllan och vårt blod från det mörka havet. Det finns ingen annan materiell kontinuitet än livet som omfattar hela jorden och alla dess världar ända in i Inget. Blodet förnyas på nio dagar, har jag hört. På fem år har hela kroppen förnyats, alla celler har bytts ut. Med varje tugga mat införlivar jag delar av jordklotets materia och ger ifrån mig skiten som ingår igen. Varje andetag tar in en del av det väldiga lufthavet och skickar ut en del av mig i det. Den jag är just nu kommer jag inte att vara om ett ögonblick.

Energiväv, eller mönster, ordnar sig som strömmar, som oss — i och med allt, bortom all ägo och kunskap ihop med kosmos i hela kroppsinnets alla riktningar, hela tillvarons andepuls och ljusström, utbredningen av allt, bakom och i och utanför fattningsförmågan, som innefattar all sinnecirkus, all kropp och alla världar — ÄR — rörligt och levande ut i ovetbarhet.

Tankarnas energi är en sorts materia som när den upprepas blir alltmer hård, och ord kan vara piskslag. Förlängda med krigsmaskiner är de också bomber. Men när en hjärttanke uppstår är den så sårbar av kärlek att dess ord är förlösande, förlåtande och frisläppande från irrgångens trolldom av rädsla, och släpper ångest och hat energierna ut i skapande rörelser.
   Bultande linjer, tecken, bokstäver, filmer, tv, musik och symboler blinkar sig in som de vore vapen i ögonen, i floder av information, uppmaningar och påbud som bjuder ut formuleringar, översinnliga ytligheter och cementorder på ett (om man tror på dem) oövervinneligt sätt, och slår in sig i sinnet som stämplar som har nya tecken för varje dag.
   Den mekaniska karaktären i tanken, upprepningarnas förtrollning, ex.vis att ”alla” säger så och ”alltid” har tänkt så, undergrävs i var och en som upptäcker tankens tvångsaktighet — inte bara som fysisk uppressad energiförhårdnad i huvudet. Uppmärksamheten är plötsligt ett bevittnande, som ett av Varats funktioner, och kan stå tyst kontemplerande ”utanför”, och återvända till antydningar och flytande bilddanser som vågor, flöden och symbolströmmar utan fasta betydelser, som poesi, eller som lek som på sätt och vis påminner om små barns utanför och före språket i färd med att upptäcka dess tankeslingring, men nu, efter ”fångenskapen”, som vuxna och mogna människor.


Berget Lu i dimma och regn; floden Che vid högvatten.
Innan jag varit där, fann jag ingen ro för min brännande längtan!
När jag begav mig dit och återvände... Det var ingenting särskilt:
Berget Lu i dimma och regn; floden Che vid högvatten


Gammal kinesisk dikt

Kroppen är inte ett ”subjekt” till livet. Livet är inte tomt, och utsätts inte för något som fyller eller tömmer det. Från början allra redan fullt, vilket vem som helst kan se i alla spädbarn, som strömmar över alla bräddar av känslighet och lever med allt med hela sin kropp och kastar detta med en obändig kraft som ingen vuxen längre är mäktig till.
   Tomheten uppstår då alla chocker, hårdheter och piskrappsord gjort sitt, och man med stor möda och plågsamhet anpassat sig till uttunnade avbilder och tror sig ha tappat kontakten med livet — till och med så långt att man tror att det inte finns.
   Men, som en modern Avatar, för en enda gångs skull en amerikansk istället för indisk Hjärt-Mästare, Da Free John säger: ”Det finns ingen isolerad kraftkapsel, inget avskilt liv. Det finns bara samspelet av kosmisk energi i oräkneliga relationsformer ... Reagerande känsla, som fruktan, sorg och ilska, är tillbakaryggande. De drar samman hela kroppens utsträckthet och flöde och blockerar eller försvagar livsströmmen. När det finns enkelt, omedelbart och naturligt deltagande i livet finns ingen motverkan, utan istället en behaglig, samhörig kraft och strålning ... Andningens krets och känslans ström är överordnad all subjektivitet, all motverkan (reaktion). Andning och känsla är identiska. Vi känner och andas som en enda händelse ... Kroppen är alltid redan helt genomträngd av energi eller livskraft ... Det är för att livskänslan och livskraften sammanknippas med andningens inkommande och utgående kretslopp som vi känner själva livet komma och gå, medan livet är konstant och andningens kretslopp bara är ett spel av känslouppmärksamhet i energin som alltid redan uppfyller hela kroppen. Om känslan kan vara full och ständig är den inte längre subjekt för andningens synbarliga kretslopp eller ’faser’. Då börjar vår odödliga ställning bli tydlig, vid hjärtat, före sinne och kropp.”
  Bubba Da Free John, Conscious Exercise and the Transcendental Sun (San Francisco, 1977), 29, 69, 70, 71, 75.

Den västerländska materialistiska vetenskapen kan på sina egna vägar ibland komma fram till liknande slutsats som gammal buddistisk sanning. Professorn i kognitionsforskning Peter Gärdenfors (i en artikel i DN 18/4/94): ”Vem är det då som tänker? Var finns jaget? — Ingenstans. Det vi uppfattar som en överordnad kontrollfunktion i medvetandet är en illusion. Jag-upplevelsen uppstår ur det komplexa systemet och har ingen som helst självständig existens i medvetandet.”

Öppningen är ingen sak, den är inget ting, den är ingen egendom och ingen erfarenhet, den är inget av ”mig” — den är ett släppande och givande, avslappnande alla spänningar, rörelser och föreställningar, och så öppnar hela kroppskänslan till all ”luften ini/runtom” i sin utsträckthet, känner med hela andningens längd, med fötter, ben bål rygg händerna och med huvudet, känner i all utsträckning liv liksom ljus... och det som väcks då blir givande och utflödande...





1975-1994.
När jag först började skriva detta kom flera tankerörelser från Norman O. Browns böcker” Life Against Death” (London, 1959) och ”Love’s Body” (New York, 1966).
I denna texts sena ögonblick läste jag två böcker av Ulf I. Eriksson som inte gjort så många avtryck i texten, men som förtjänar att nämnas:
”Fria andar. Essäer om det antända livet” (Stockholm/Stehag, 1990) och ”Liv i överflöd. Prolegomena till Emilia Fogelklou” (Delsbo, 1988).


NOTER:

1. ”Kriget — det politiska kriget — är förbundet med den urbana formen, med stadens struktur som koncentrerar människor, varor och makt. Med den ekonomiska ackumuleringen följer en ackumulation av våld, och möjligheterna till krigets tanke, och tankens krig... filosofin, staden och kriget, är en och samma sak, har ett och samma ursprung i västerlandet.” Paul Virilio, ”Bilden av en ny värld”, Aftonbladet 13/7/92.    Upp

2. Kyrkans tolkningsrätt till detta ”bortom” är en yttre och auktoritär förvrängning av den djupa inre betydelsen. Mäster Eckehart: ”Intet skapat kan vara din salighet. Därför kan din fullkomlighet aldrig vara här på jorden. Ty detta livets fullkomlighet — det är alla det jordiska livets dygder sammanslagna — följer först efter fullkomlighet hinsides. Och därför måste du nödvändigtvis vara och vila i ditt väsens grund: där måste Gud beröra dig med sitt enhetliga vara, utan förmedling av någon som helst bild. Ingen bild syftar till eller visar hän på sig själv. Den syftar till och visar ständigt hän till det, varav det är en bild. Och då man blott har en bild av det som är utanför sig själv, och som man från det skapade upptar i sig genom sinnena, och då denna alltid visar hän mot det, vars bild det är, så är det omöjligt att du någonsin kan bli salig genom någon slags bild. Och därför måste det råda tystnad och stillhet och Fadern måste tala där och föda sin Son och verka sina verk utan några bilder.” ”Skall jag kunna få kunskap om Gud utan medel och utan 'bild' och utan liknelse så måste helt enkelt Gud bli jag och jag bli han...” Mäster Eckehart (ca. 1260-1328) Predikningar II (Skellefteå, 1987), 21, 170. Då undermineras prästens och kyrkans förmedlande makt att vara språkrör mellan gud och människa, kvar av dess funktion finns bara det riktiga mötet mellan läraren och eleven, för ”även du blir född som samme himmelske Faders barn och även åt dig ger han den rätta kraften.” Direkt demokrati på det andligas fält. Följaktligen lystes bann över Eckeharts lära som kättersk vid slutet av hans liv.    Upp

3. Bubba Da Free Johns term är Gudomlig Okunnighet (Divine Ignorance) och ”du vet inte vad någonting är”. Mäster Eckehart säger ”där kan man höra det och förstå det rätt: i detta icke-vetande. Där man inte vet någonting, där visar det sig och uppenbarar sig.” ”Från vetandet måste man komma fram till icke-vetandet.” ”Du skall älska honom som han är en icke-gud, en icke-ande, en icke-person, en icke-bild.” ”Det högsta och yttersta en människa kan avstå från är att avstå från Gud för Guds skull.” Eckehart Predikningar II, 30, 31, 129. Predikningar I, 76. I zenbuddismen säger man ”Vill du veta vad Buddha är måste du döda Buddha”.    Upp

4. Betydelsen av det Ena gäller människans Grund, Ur-Ena, odelade, en-faldiga sinne eller absoluta subjektivitet eller Själv eller levande Förutsättning, inte systemets politiska styrelseskick, ägandeförhållande, hudfärg, filosofi eller teori. Denna hopblandning av vägar blir ödesdiger för människolivet, som alla sorters enväldiga tolkningsföreträden och diktaturer visar.    Upp

5. Satan, en av Guds söner, som brukar översättas ”motståndare”, betyder något som är en svårighet eller en fortsatt existens som vägrar sin egen nödvändiga undergång eller förstörelse. Psykologiskt är det ett fasthållande vid strukturer som hindrar flödet av liv-död i sinnet. Sinnet vill inte förneka sig självt och förlora sitt liv utan strävar efter att fortsätta. Att vara någons lamm, sitt eget, även Gud Allsmäktigs, om någon sådan existerar, är för Människosonen en styggelse. Carlo Suarès om Ha-Qabala i The Cipher of Genesis (New York, 1973).    Upp



Tillbaka till BOK

Hem