Till BOK
Thomas Mera Gartz

Ur
RAPPORT FRÅN EN MUSIKHINK

...

På Gotland var äventyret med ett litet tivoli som drog runt på sommardansbanorna på ön i två veckor. Jag var 16 år 1958 på sommaren. Pappa sprang genom Bagarmossenskogen ned till gängets badplats, ute på en fin klippa som vi kallade Mökudden, i Söderbysjön, för att berätta att jag fått ett speljobb. Det var med Douhans Trio, ”känd från radio och tv”, som det stod på affischen, runt på Gotland. Douhan spelade elgitarr, och en s.k. ”raggarpräst” från Kungsgatans raggargäng spelade eldragspel (jag minns inte hans namn). Redan i båten på överresan blev Douhan en förförare. Efter ett par timmar lyckades han få in en ung, stor och kurvig och blond flicka i en hytt. Det blev ett jäkla liv på hennes föräldrar för dom hade naturligtvis sett dom här två kuckelura ihop, och han var ju mycket äldre, och dom två var plötsligt var försvunna. Föräldrarna ylade omkring och hotade oss andra med död och pina, men vi visste inte heller vart dom hade tagit vägen.
   Vi reste i en liten bil med sufflettak, en Morris tror jag, och alla grejer var hopträngda i baksätet och jag med. Det lilla tivoli som hade hyrt oss, tattargänget, hade alla sina chokladhjul och måltavlor på taket av en Volvo Duett, plus en högtalare där de ropade ut kvällens begivenhet utefter de dammiga kalkstensvägarna. Vi spelade på små lummiga dansbanor, ett 60-tal låtar, två i taget för varje danstyp. Det lät ganska bra efter några kvällar, även om jag inte visste vad rumba var för något. Folk hade kul, och kom många. Trumsolo skulle det vara också, och om det spelades på träscenens golv och väggar blev det ännu roligare. Det var ofta sol och varmt på dagen så när kvällen började sa kalvskinnen på trummorna ett hårtspännt ”ping”, och vartefter kvällen djupnade och daggen steg sjönk tonen alltmer tills det bara var sladdriga ploffs kvar av ljudet. Plastskinn visste man inte om dåförtin.
   Vi skulle sova i tält, men det var så svettigt och trångt med tre man i ett litet tält i morgonsolen, så jag sov hellre inrullad i presenningar på själva scenen. Bada gjorde man i havet, så håret stod rakt upp och ut av allt intorkat salt.

Vid tonåren hade andra saker än klassiskt fiolspel fångat mitt musikaliska, kroppsliga, sexuella och sociala medvetande. Min mor frågade läraren om det inte var möjligt att stråkorkestern spelade mer livlig och modern musik, för hon såg bilden av sonen, fiolsolisten mitt på konsertscenen, som spelar vacker musik under ovationer, glida bort och upplösas. När jag vid 17 år lämnade tillbaka den gott klingande fiolen var läraren arg och ledsen, och jag kände mig motvalls, stark för mig och en smula uppstudsig. Jag tror jag svek. ”Nej, inte han också. Varför begriper de inte vad de gör, trots allt mitt arbete. Vad ska jag göra för att dom ska förstå?”
   Flera år senare satt vi i samma vagn i tunnelbanan mot Bagarmossen. Han kliver av vid Björkhagen där han bor. Ingen av oss tog ett steg närmare än att vi kände igen varandra och visste det båda, kände varandra så där på avstånd i sjunget och bullret av tåget, flera bänkar bort med många tysta människor emellan.

Åren går, och så snart någon hittade plattor med Thelonius Monk, Max Roach och Charlie Mingus så lyssnade vi på det istället. Rytmmusik som Cannonball Adder-ley, Art Blakey & The Jazz Messengers och Jack McDuff orgel rhythm n´ blues.
   Charlie Mingus, Eric Dolphy, Ornette Coleman kom sedan. John Coltrane, Cecil Taylor, Albert Ayler än mer på riktigt, revolutionär musik som i allvarlig och euforisk lek sökte och sträckte sig utanför alla normer och bestämmelser för att upptäcka och förverkliga. Att höra John Coltranes kvartett, Elvin Jones trumspel!, på konserthuset (”We love you Coltrane” rop från salongen), med sin vackra modala improvisation som senare svingade sig allt högre och friare tillsammans med Pharoah Sanders in i den revolutionära mystiken och ljusmaterien i ”Ascensions”, och Cecil Taylors explosionpianohamrande trio med sin dreglande trummis Murray på Gyllene Cirkeln, och sen Albert Aylers andeåkallande kollektiva extaser — det var det häftigaste och mest storartade som fanns. Ingenting gick upp mot det. Dörrar som öppnas på vid gavel, och alla som törs går ut i vildmarken, ut i det fria.

I källaren lekte jag och mina kompisar på instrumenten. Vi fick det till att trombonen hade ett klarinettmunstycke och saxofonen ett trombonmunstycke, pianot avklätt sina luckor och barnfiolen kastades allmänt omkring och plongades och gnisslades, tvärflöjten med saxofonmunstycke, och pianots strängar trädda med löst hängande ståltråd och klubborna fästade med både det ena och det andra.
En kväll råkade vi höra Legetis ”Aventures” på radion. Efteråt drog hela gänget på i vettlöst och glatt utbrott av rop, gnäll, rop, yl, slammer & gnyl, rapar, pruttar, golv, väggar, rör och värmeelement, i trolös och rolig anarkistisk införlivning av den moderna konstmusiken i repertoaren.

Jag gick i Anti-Atombombsmarscher, en tvådagars från Södertälje (den gamla vägen, smal och ganska slingrig, då fanns ingen motorväg) i ett otroligt folkrikt tåg. Det var mycket roligt och starkt att gå och prata, skratta och sjunga med alla dessa annorlunda för mig mest vuxna människor in i ett folktomt pingst Stockholm — och en annan gång förbi Ursvik i solsmältande asfalt.
   Som rop inför hotet att vara tvungen värnplikt, att tränas till att bli en självtom och orderlydande dödare av andra tomma lydande grabbar som jag själv, som lärt sig att döda ”mig” — råkade jag se en film på teve om ”Sista breven hem från Stalingrad” och den svältdöd som alla inblandande, både nazisternas knegarsoldater och ryssarna som förvarade sig mot deras hänsynslösa erövring — om döden de gick till mötes i den smällkalla ryska vintern nästan utan mat och bränsle. Dom dog i kölden och vitan, som utfrätta svartvita bilder och med oerhört sorgliga ord.
   Då beslöt jag mig att vapenvägra. Jag visste ingenting om hur man bar sig åt, så jag frågade min tjejs far som var byggnadsarbetare och kommunist hur dom hade gjort, han och hans kompisar. ”Vi ville lära oss skjuta och få tag på vapen. Vi var emot överklassens och kapitalisternas militär, och under kriget då fler av dom blev alltmer nazistiska och ju mer tyskarna, med fruktansvärda och stora ord, gick in för människoutrotningar, då blev det ännu klarare att vi skulle slåss mot dom.” Han berättade att flera av hans vänner, och pacifister, anarkister, uppstudsiga och andra misstänkta hade satts på fångläger i ödsliga Norrland.
   Sånt fick man inte lära sig i skolan precis. ”Det vill jag inte vara med om. Jag vägrar. Vi måste få stopp. Sånt måste ta slut, jag ställer inte upp på att vara tvungen att vara med i det”, tänkte jag.

Under min första lumpen, på Pansarregemente 18 söder om Visby, där jag vägrade vapen, träffade jag en kille som lyssnade mycket på jazz han också och tutade i en pockettrumpet.
   Efter muck drog han ett antal jazzfigurer ur Stockholms undre värld hem till mig. En eftermiddag kom ett helt gäng med Bosse Wärmell och Allan Wajda i spetsen och tog över rummet. Jag fick lyssna och titta på. En annan dag dök Frippe Nordström upp och jammade med mig på trummor och en kille på klarinett. Jag vet att Frippe inte glömt det, för han ringer trettio år senare ett par tidiga morgnar i veckan, men då undrar han om han ska överleva eller om han ska dö, nu i detta ögonblick.

Jag målade pianot vitt, med en ”tom” anslagspunkt i mitten på framlocket i ansiktshöjd och en utstrålande guldfärgad svängning. För det mesta var pianot avklätt sina luckor. Antingen hamrade jag fritt över klaviaturen som Cecil Taylor, eller så spelade jag nästan enbart droner på det. Tvåackords valsrytmdroner a´la Mc Coy Tyner på ”My Favorite Things” med John Coltranes kvartett, och enackordare som dronen i indisk musik. Den var en ny och enorm återupptäckt förmedlad av skivor med sitarspelaren Ravi Shankar och sarodspelaren Ali Akbar Khan, som öppnade vägen till att höra andra folks och kulturers musik. Ganska få plattor gavs ut under varje halvår (inte hundra utgåvor i veckan som nu). Och man såg att om man ansträngde sig i letandet av skivor kunde man till slut hitta Kulturcirkelns skivavdelning och där hitta andra kulturers musik. De första gångerna det blev möjligt att här få höra hur japanska buddister sjöng eller hur afrikanska trummor lät på riktigt. Etnografskivbolaget Folkways folk hade varit nästan överallt med sina tunga bandspelare, ibland lät det som de hade haft en stor möbel av trådbandspelare med sig ut i djungeln. Folkways gav ut mycket märklig och säregen musik, men oftast i korta etnografiska småsnuttar och exempel. Förenta Nationerna utgåvan Unesco Collections var mer helgjuten klassisk musik från olika kulturer.

Jag spelade på pianot som på en sorts harpartad strängtrumma, med pedalen nedtryckt hela tiden så att alla strängar sjöng och dallrade, eller som fritt fingerdroppande och atonala armbågsdundranden. Jag kunde inte spela låtar eller jazz på det, jag var inte ute efter det. Jag gillade pianots ljud. Till slut stämde jag om det efter hörseln från sin normala utspretade tempererade stämning till en stämning som klingade bättre i modala skalor. Pianot blev som en enorm harpa eller cittra, inte bra att spela vanliga ackordväxlingar på, men vad det sjöng! Jag kunde inte spela vettiga figurer på plastaltsaxen heller, en sån där vit sak som Ornette Coleman spelade på, som jag fått från en jobbarkompis. Jag ylade i den, fick den att skälla och ryta, och på de lägsta tonerna det böjda röret att vibrera i himmelsbröl.

Efter brandmanstiden som vapenvägrare, och allt jag tyckte om att lära mig av killarna där, hoppade jag av från jobbet som springschas, kopist och originalframställare på tryckeriet som jag haft 5 år efter plugget. Jag gick ett år på konstskola. Det var skönt att träffa så många som höll på med saker, och därför träffade jag också Ulla, urfin som blev min första fru, efter tonårsälskarinnan Gittan. En där, Jan-Erik Olsson, spelade med Mecki Mark Men och genom honom kom jag med där som trummis, som då spelade dansmusik grundad på Mecki Bodemarks Hammondorgel och hans vandrande pedalbas, och hans röst full av fantasier, men fortfarande i ganska traditionella yttre former, två låtar i taget för varje rytm och dansstil, femtiotal stycken låtar kvällen.
   I de sista dansmusikspelningarna med den versionen av bandet blev låtarna allt längre och vildare, jag drog iväg på trummorna för att få drag på dansen och musiken, och det höll inte till slut. Vi spelade undan själva reglerna för danskvällen, och tog över och upplöste parritualernas gilla gång. Man tog ofta betalt vid själva dansbaneingången för en biljett att dansa två danser i taget. Vi spelade oss förbi den där indelningen, och fick naturligtvis inga fler dansjobb, och vi sökte inga heller.

På stora pappersark målade jag grova svarta tuschplumpar och linjer, med inklistrade texter under, för att ge oss spelare tankar och föreställningar om låtarnas form och uttryck. Notorna till mitt freeform band år 1967. Vi tittade på bilderna, läste, snackade och spelprövade en kväll i en skolsal, och spelade sedan altsax, tenorsax, elcello, elbas och trummor på en afton för studenter i Uppsala. Poeter sa dikter i mikrofonen och bandet improviserade med deras röster och ord, jag läste mina texter från papper före våra låtar och vi spelade kakofoniska improvisationer, och en lång högt stillaliggande skärande entonighet (lyssnar man på den låten 28 år senare påminner det om det märkliga gnisslet från Giacinto Scelsi's stråkkvartetter), och utramlande och avtagande buller. Mycket lyckat. Mötet av röster och den galna musiken utlöste en hög diskussion efteråt om ”för och emot”, några tyckte att det var för mycket och ”får man verkligen spela så”. Vin serverades och kräkningar uppstod här och var under denna spontana och vildsinta föreställning som ingen hade varit med om förr. En kvinna som spydde på muggen sa ”det var mer än jag kunde ta”.
   Stig-Magnus spelade cello, Sax-Hasse på tenorsax, Janne O elbas, Lars Longueville på trummorna, och Thomas jag själv på altsax, flöjt och röst.

Meckibandet spelade ihop sig i en tom kåk på halvspenaten ute vid Täby. Björn Fredholm, en trumspelande kompis från vapenvägrarnas brandstation på Bromma flygplats, drog jag med in i bandet och vi spelade omkring varandras trumset, vi övade inte i att spela likadant, utan dansade runt varandra. Sax-Hasse Nordström, brorsa till dansbands Ingemar Nordström, och jag blåste tenorsaxofoner ihop, tätt hoplöpande och runtslingrande toner upp mot det sanslösa spräcket, och visionerade om hur en musik kunde låta som inte i första hand spelades, men vars partitur var grafiskt utritat för att graveringen skulle skapa vissa spårplumpar och spårfält på en vinyl LPs glatta och svartblanka yta. Jag drog iväg energin in i det påträngande, vi lekte, öppnade formen; — skär upp säcken och visa skatten, spela dina låtar och ljud; — lira dom!

Den masstillverkade Radion och Grammofonen, på 40-50-talet ”snart i var mans mun” — ur apparaten ett hål i luften med tal och musik av osynliga människor; mänskliga ljud kom ur en maskin när man ville genom att trycka på knappar och vrida på rattar. Explosionen av elektriska massproducerade uppfinningar på 60-talet införde nya saker. Fjärrsyn, som fysisk apparatur, televisionen, hade vi inte haft förut (även om vi före den kunde se sånt som var utanför ”det som gick att ses”). En TV kanal, en rörlig bild ”i världen” i en apparatruta lysande i svart-vitt och blåvita flimmer, som alla grannar gick till för att se Sverige mot Kanada i ishockey hos den som hade apparaten, 40 hurrande pers framför en ruta.
   Några år på sextiotalet växte en sorts uppvaknande om världens och vardagslivets sammanhang bland yngre folk i Stockholm. Det Levande Ögonblicket var Höjden, alla som var med var Intensiteten. Böckerna berättade, grammofonskivorna hettade till det, tidningarna, bilderna, teven, och knuttar, raggare, resor till andra länder, de internationella luffarna på somrarna som passerade genom Kungsträdgården, anti-atombombsrörelsen, världsmedborgare, pacifister, poeter, provos, och radikalt livsglada människor av alla slag, ett intensivt folkliv, och flera platser att samlas uppstod både inom- och utomhus.
   Min mamma och pappa är födda, helt utan egen förskyllan, några år före 1:a världskriget. Mina judiska kvinnors hela släkters mördades i det 2:a. Det var en stor ungdomsgeneration, de som föddes då det kriget tog slut. 15 år senare såg de en större värld genom upptäckten av 3:e världskriget, ur att bli slagna av bilderna (de flesta hade aldrig hade sett något sådant förut) om Vietnamkriget, och kände för första gången att de befann sig på en jord. Så växte en törst om befrielse från arvet och skulden från imperialismens människoplåga som upprätthålls av västerlandets ekonomi, och visionen att det borde vara möjligt att något solidariskt vis att leva finns — genom att vägra, och slåss emot, att ge allt vad man kan till nya glada och livsvisa sätt att leva.

Genom att ge livets alla uttryck och röster, alla dess tungomål, och försvara livets djupa känsla. Hylla den, det enkla, konkreta dikters ”ting-ord”, sammanhangen bli verkliga, hylla det vackra, som mänskor, deras liv, träd och sjöars liv, en början på den nya bilden av ”planeten” — och vara — extatiskt.

Moderna Museet gav många signaler genom att ta in de moderna strömningarna med John Cage, Stockhausen, textljudföreställningar, happenings, ljusshower, popkonst, och skapade händelser som ingen hade varit med om förut.
   Mecki Mark Men slog igenom vid en musikfestival sommaren 1967, arrangerad av bl. a. Ludvig Rasmusson, som utspelades en vecka i Kungsträdgården på glaskaféet 7 Sekel, stora scenen och Gyllene Cirkeln, där alla och allting blandades med varandra. En korsning av ny rock, blues, jazz, fri improvisation, poeter, tonsättare, författare, artister och jobbare. Bl a spelade Louisiana Peps (Persson), Nisse Sandströms kvintett, Pärson Sound (senare International Harvester, Träd, Gräs & Stenar, T. Gås), Don Cherry, Blues Section, Bee Gees, Lasse Werner och hans vänner, Peter Brötzman med Sven-Åke Johansson och Peter Kovalt, Gorillagruppen (senare Sound of Music, Gunder Hägg, Stockholm Norra, Blå Tåget), plus jam på nätterna på Gyllene Cirkeln.
   Alla strömningar, just den tidsandan att kulturströmmar möttes, korsades och blandades, och blommade som nya möjligheter, öppna tillfällen att pröva och upptäcka, väckte en upplevelsetanke att allt är möjligt, eller att det borde vara det, och att det blev till om man gjorde så att det blev det.
   En situation av möjligheter som de gamla systemherrarna använde till att riva halva stan och hela landet för att förverkliga sin dröm om det moderna, abstraktionen, beräkningarnas och värderingarnas imperium, stora företag och starka stater bygger om landets städer och bygd till landningsbanor för miljoner bilar, med polisarméer, med stål och betong och alla andra värdens uttunning.

Jag spelade på en enda ton utan dämpning på pianot hela natten, så alla strängarnas och pianolådans resonanser var öppen, och klangsvängningarna i sinnets strömmar var bildflöden om livet, mitt och många människors liv, med vinden, trädens brus och smärtsamma livsförändringar och människoförvandling, som bildades med detta långa AUM. Jag grät, och sjöng, som av mycket sorg och ljus glad klarhet. Med morgonljuset i fönstret förstod jag skillnaden mellan en som blir upplyst för sig själv, en Arhat, och en Bodhisattva, som kommer tillbaka till vanligheten med lotusblomman öppen och delar med sig. Det stämde med allvaret och glädjen i insikten, och blev tankemotivet att fortsätta spela på riktigt utan skola och vara verklig i livets oroliga törst och intelligenta blomning och korkade farligheter. Sådana tankebilder blev mina tankar om marxism eller anarkism, att hitta gällande handlingar tillsammans med mina vänner, och ord för valet som redan gjorts i generna, valet för folket, människorna, djuren och all naturen. (Från dessa ungdomliga års läsning, två av de fyra buddistiska löftena: ”alla kännande varelser, hur än oräkneliga, jag lovar att upplysa dem”, och ”alla mänskliga lidanden, hur än omätliga, jag lovar att avsluta dem” var motiv och lödningspunkter och ordliga anledningar.)

MMM fick komma upp på scenen och spela några låtar en kväll när Hansson & Karlsson spelade på Gyllene Cirkeln (båda banden med Hammondorgel). Vi gav järnet med vår singellåt Midnight Sun, och då kom en massa folk fram och började dansa och hojta. Strax kom en mörkhyad kille upp, det är ju föffan Jimi Hendrix ju, och lånade gitarren och man sa bara Oj oj och la på extra elektriskt kol och spelade med elefantörona alltmer öppna i jammet som följde.

Många svenska band härmade engelsk rock, men dom var ju inte The Who och Rolling Stones precis. Som om det var för mycket härm på ytan, som om elden inte riktigt fick fäste, som om det var svårt att ge de enkla formerna liv, som om de hade fastnat på formernas utsidor, som om de inte hade något att ”säga”. (Inpass: folkmusik är härmanden, upprepningar och nyblandningar av musikaliska formler, fraser och riff som hämtas fritt ur en slags gemensam föränderlig ”genbank”.) Mecki Mark Mens härmande av Hammondorgel rhythm n´ blues var våghalsigare, starkare och friare, bröt upp den och var på väg mot något som skulle kunna gälla. Det var det första svenska rockband som i en tidningsintervju om sin musik offentligt uttryckte sympati för vietnameserna (som i den vanliga propagandan stod för den onda kommunismen), en sympati som också kunde gälla för afrikaner, tibetaner, indianer, och svenskar. En sanslös ”manager” med utnyttjarblick blev intresserad av bandet och höll på att dra iväg med det bort mot tjottahejti, och som tur var avslöjades han sig som en slags mytoman. Till sist ordnade Eddie Larssons bokningsfirma några vettiga kontraktsspelningar. Vi spelade som förband till Jimi Hendrix Experience och reste runt och spelade på hans spelningar i landet. Oxå som förband till Zappas Mothers of Invention på Konserthuset. Ett par singlar spelades in på bolaget Philips, och en LP. Där hände saker över huvudet på en, som att LPn plötsligt var såld till ett amerikanskt bolag, Limelight. Den såldes i tjugotusen ex i Västvärlden och Japan. Det ryktades att en av låtarna, ”I had a horse”, låg på topplistan i Australien samtidigt som Steppenwolfs ”Born to be wild”. Vad bolaget hette i Japan har jag ingen aning om. Någon royalty såg jag aldrig till. Bandet ombildades sedan, trion Baby Grandmothers där Kenny Håkansson ingick förenade sig med Mecki och blev den nya kvartettversionen av MMM, som 1968 åkte på turné till USA och till Prag.

Rockstället Kafé Filips på Regeringsgatan var en elektrisk dynamo som slungade ut musiken och deltog att sprida vågen som gick över industrivärlden. I Paris, Berlin och Prag 1968 handlade den om nytt liv, och amrisarnas hippiesar och politicoyippiesar, och Svarta Pantrar var i gång, då. I Japan, Zengakuren. I Sydamerika Che. Bland indianerna. Det var väldigt mycket då.
   Filips psykedeli, 1967, var det första rockställe i Stockholm som konsekvent gav fria tyglar åt svenska mer eller mindre experimentella rockband (efter kortare besök uppe på Gyllene Cirkelns scen, som släppt fram all bra fri jazz och gung, t.o.m. Pink Floyd spelade där i sin ungdom med sin ljusshow en gång, har det sagts mig). Med hjälp av nya tekniska påfund som stroboskopljus och ljusorglar i taket försökte man höja upplevelsen av musiken och dansen. Det var ett dansställe, inte så att man bockar för en dam och bjuder upp att dansa två och två — alla och vem som helst var fria att dras in i upplevelsen av musiken med alla sinnens och kroppsrörelsers dans, inte bara genom öron och huvud, och mer än shake your head och stomp your feet. Precis som musiken gav sig hän skulle det vara möjligt för ”åskådarna” att ge sig hän, att ta nya steg, att inte längre bara dansa givna figurer, att göra nya och släppa loss. Mycket mer. Det gällde att göra det lättare för människor att förlora sin nertryckande kontroll, och utvidga sina liv i det levande och gemensamma.
   Därför spelades en mycket stark och djärv musik. Musiken blandades i nya kombinationer, improvisationer, jazz, rock, blues och elektroniskt rördes ihop. Mecki Mark Men t.ex. spelade med sina två trummisar, Hammondorgel, tenorsax, trumpet, elgitarr och elbas, samtidigt som det hände att Bo Anders Persson kröp omkring med en mikrofon och spelade in olika instrumentljud på bandslingor i överlagringar och spelade upp dem som nya och omvandlade ljud genom två stora högtalare, alltihop på en gång. En annan kväll kom Jimi Hendrix upp och frågade medan vi spelade (han hade jammat med oss förut en gång), lite för tyst för mina susande öron, ”Do you mind?” Lite för starkt svarade jag ”No!”, och förstås menade jag ”javisst, oj, gärna”. Jimpa drog sig tillbaka litet, Jan-Erik gav honom basen, och så sket han i det ”No” som han hade hört, klev upp och spelade elbas som gitarr i jammet som utbröt.
   Pärson Sound spelade också med två trummisar där. Jag, och Bengt ”Beche” Berger kom med en seans, han hade just kommit hem från Indien och hade en bestämd dags tystnadslöfte, som var just den kvällen. Han försökte låta bli att tala med ord, bara med gester och kropp, och det var verkligen inte lätt men mycket roligt.
   Av alla band som höll till där var de mest kända Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men, åsså Jimi Hendrix som kom och jammade, Baby Grandmothers (som långt senare ingick i Kebnekajse), Pärson Sound, också Christer Boustedt och Lasse Werner. Två scener, två våningar, varav den övre stängdes ett på natten och blev nattklubb, och två våningar till ovanför som man irrade omkring i. Visst röktes det rejält på gården mitt i huset, ett par trappor upp, vi blåste upp oss i en slags innegård till alla de kringslängda rummen som var så bökiga att hitta till, men någon utbombad sömnig stämning såg man inte. Tvärtom var det liv, och högt. Vi gav oss iväg.

Ett inpass om pengar, ett så kärt ämne nuförtin. Vi kunde få 40 till 100 kr per skalle för att spela på Filips en kväll. Månadshyran för min första lägenhet 1967 i Gamla stan, en tvåa, var 150 spänn utan toalett, värme och varmvatten. Det fanns en vedspis. 1970 på Banérgatan, också en tvåa, var den 210 kr utan värme och varmvatten. Där fanns toalett, fotogenkamin och gasspis. På en kväll kunde man alltså tjäna ihop till sin hyra. Nu, när de här orden skrivs, 1997, får man fortfarande 100 till 600 kr för en kvälls spelande på ett vanligt sketet hak i Stockholm (om det inte är så att man måste betala för att få spela) men hyran och maten och rubbet har gått upp fümhäntre mjälönter prissidånter.
   Snacka om ”lekare” — ett värdelöst pack om man inte tjänar pengar på dom.

Första gången jag hörde Jimi Hendrix Experience spela var första gången de var i Stockholm, på Gröna Lunds stora scen. Hans singlar Stone Free och Purple Haze fick många att komma dit. Det här var något nytt, fräsigt, nästan farligt, häftigt, och storartat gitarrspel. Så det blev självklart att kvällsspelningen inomhus blev ännu häftigare. Bara att se hans behandling av instrumentet, hans sätt att vara på scenen och att röra sig, hans kåta lekar med gitarren, gester, miner som följde tonerna, lek med tungan, signaler till människor i publiken hans blick föll på. Men det var allvaret i det fria spelet med riffen, det utfreakade solospelet med denna vackra och bäriga ton, hela sensualismen, energin, det musikaliska äventyret han utvecklade tillsammans med medmusikerna, särskilt den formidabla trummisen Mitch Mitchell, som sa att här var det musik på riktigt igen, det var show och en otrolig musikalisk upptäckarlust på en gång. Det här var ingen inställsam pop för gulliga skrikande småflickor och gubbiga affärsmän som ville sälja massor av plattor, den här musikaliska sexualiteten var farlig och härlig, och den var världens lir som sökte sig ut längre och vidare.

Det var en ära att Mecki Mark Men fick vara förband på Experience's spelningar i Sverige nästa gång de kom hit. Också för det andra förbandet Baby Grandmothers.
   Vi satt på natten några i Meckibandet på hotellrummet i Göteborg och mekade en holk i bästa samspråkighet då det hördes ett himla liv av röster och krossat glas längre bort i korridoren. Vi vaknade till, ljuden fortsatte, vi blev lite rädda att nu kommer folk upp och ställer till det för oss i det förbjudna som vi rullade i handflatan och sinnet. Ljuden fortsatte och vi förstod att vi måste ta reda på vad det är. Ute i korridoren insåg vi att det var ifrån Experince's rum där dörren stod öppen och jag sprang in. Därinne kravlade de på varandra bland trasiga grejer och basisten Noel skrattade och skrek och trummisen Mitch försökte hindra Jimi från att göra någonting men han tog sig upp och smällde in en hand i spegeln så att den splittrades och blodet började spruta. Jag slängde mig in i röran och drog och ropade ”stop stop you are hurting yourself, easy easy” men ingen verkade fatta särskilt mycket. Bill Öhrström fanns därinne, också förskräckt. Jag välte upp Mitch i en säng och Jimi stod och blödde på toaletten och sa nåt jag inte förstod. Jag stammade ”you need a doctor”. Sen kom andra folk springande och Meckigänget smet in i sitt rum, ljuden av röster tystnade så småningom, och mot gryningen somnade vi väl in.
   Nästa dag sa man att dom på natten hade varit och firat på en klubb, som en slags förklaring. Men hur skulle det gå med spelningen ikväll? Jimi är en vänsterhänt gitarrist, han hade slagit in den i spegeln, hur hade det gått med den fingerhanden? Hade han slagit sönder den, hur skadad var den, skulle han kunna spela? Läkarna jobbade, och skvallret spreds i tidningarna: ROCKSTJÄRNA LÖPTE AMOK på hotell Opalen igårnatt!
   Spelningen var i ett stort trähus på Liseberg. Jag kommer ihåg att man inte såg någonting av publiken för alla starka vita strålkastare, man spelade ut i ett stort tomt rum fyllt av folk som bara hördes. Jimi Hendrix spelade med ett bandage som bara lämnade fingertopparna fria. Det blev många svårklarade och oberäkneliga rundgångar för hans del den kvällen.
   Natten innan spelningen i Sandvikens sporthall trängdes småflickorna utanför Stadshotellets sidodörr. Popstjärnorna från England tog in så många det gick i sina rum. De skulle bjussa in oss andra också för att man skulle göra så. Men att knulla med småflickor var väl inte en självklar del av livets mål och hade ingen framträdande plats i det vi hade i sinnet. Inte heller Jimi, som kom in i vårt rum på natten och frågade vad vi var för några, och undrade om min målade päls och pratade om vår musik, och talade om hurdan musik han önskade spela.
   Varje band fick ett mindre gymnastikomklädningsrum till sin lott, som om vi vore i skolan, i lumpen, eller var handbollslag. Det var ju konsert för tusan, några tusen Sandvikenungar iallafall, och kändisar som spelade, så vakterna lämnade oss ifred med våra och sina nojor utan att blanda sig i.
   På natten efter spelningen hamnade vi tillsammans med Jimi hemma hos en tjej, som nog hade väntat sig något annat än det som hände. Han behövde prata, det var han som bjöd oss att följa med. Vi satt hela natten och talade om musiken och våra liv. En mjuk och vänlig och öppen kille for runt i Europa och brann med sin gitarr som en hög avantgardistisk, schamanistisk och sexuell tok och sa att han längtade hem och efter sin pappa. Det var den här nästan blyga killen som var sån fart på scen, det var samma man.
   I bussen, alla tre banden reste i samma buss ihop med turnéarrangören och hans mannar, satt han mest för sig själv. Han var inte tystlåten, men han greps av alla skogarna raka furor, alla tusentals och åter tusentals tallar med smala fastblåsta snöryggar på. Fagertagen såg han ut genom bussfönstren, och ibland filmade han det märkliga naturskådespelet med en smalfilmskamera.

Pärson Sound hade innan jag blev bandets trummis spelat experimentmusik på Moderna Museet. Bo Anders Persson var utbildad tonsättare på Musikhögskolan och arbetade också med Folke Rabe och Jan Bark. Han klev in på en klubb en kväll då jag spelade med Mecki och bad mig vara med i hans band på deras spelning i Café 7 Sekel på Kungsträdgårdsfestivalen. (Bo Anders hävdar att det var Thomas som tog kontakt med mig). De behövde en trummis till sitt ljud.
   Det visade sig bygga på att instrumentens ljud spelades in på en lång bandslinga som gick mellan två bandspelare där de lagrades på varandra tills de lät som en jättelik dånande svajande klangmassa, av flöjtkvitter, elcellosymfonier, vågor av trummor, uppförstorat avlyssnade cymbalklanger, och Thomas röst växa till körer av rabblande folkmassor, jublare, klagare, utropare, vågor av hav och berg, en gigantisk ljudälv i det överbefolkade rummet. Samtidigt visades en 8 mm:s film från en sommardansbana i solnedgången både fram och baklänges. Alla förstärkta ljud från instrument, mikrofoner och bandspelare packades ihop i en enda monoförstärkare och dundrade ut genom två hembyggda ljudpelare, i varje två stora lådor med högtalare riktade inte bara framåt utan också åt sidorna, bakåt och uppåt. Volymen var hög, ansiktena från de som inte fick plats i lokalen trycktes utifrån mot de skallrande glasväggarna, ”Va ere där?”, dånet var otroligt, ingen hade nånsin hört ett sådant ljud. Ulla gick ut och spydde, det var för mycket, medan det sista kvardröjande långsamma uttonandet av Georg Borgströms röst som talade om proteinimperialism.
   Gruppen utvecklades så småningom till ett arbetskollektiv eller en stam på uppåt tjugotal personer som också höll på med bilder, foto, dikter, artiklar, radioprogram, smalfilm, händelser och ”teater”. Vi gjorde en amatöristisk föreställning måndagskvällar hösten 68 på Pistolteatern, som då låg i Gamla Stan, under namnet International Harvester Good Luck Show, då vi spelade tung Pärson Sound dronrock under det nya namnet och hittade på föreställningar med olika sketcher och ”föredrag”, visade diabilder på väggarna med stads- och landsbygdsbilder och smalfilm som vi gjort på stans gator, som hur vi klätt ut oss och spelade apa vid riksdagsvalet på överklassens Östermalm där vi delade ut valsedlar: plastdjur, små dockor och handritade bilder, kottar, pinnar, sytrådsrullar m.m. Tidholm gjorde improviserade tal, poesishower och gycklade till bilderna till musiken. Folk hämtade saft ur en hink som stod mitt på golvet, kryllade omkring, dansade eller bara var där, och när allt var över kunde det hända att alla drog iväg ut på stan för något upptåg.

Bo Anders (elgitarr- och röstman) kom från Dalarna, Rättvik-Leksand, och satt i köket till en liten etta på Östgötagatan i Stockholm och försökte baka riktigt bröd i sin gasugn. Rummet var en obäddad säng, massor med ljudkablar som hängde på väggarna, tidningar i hög och ett mycket stort gammalt baktråg lutat mot väggen. Inga stolar, bara i köket. Han gjorde musik från köket, sa han. Thomas Tidholm (röst, flöjt- och sopransaxman) kom från Närke, som mina föräldrar, och där är ett annat bibelbälte, så han försökte med orden och gick fram med stövlar på jorden. Och Torbjörn Abelli, den mjuke (basman, han-som-håller-reda-på-allt-mannen), och Arne Ericsson med humorn och tystnaden, cello (som inte var en vanlig cello utan en elplanka i celloformat fast mindre och med tunnare strängar och med ett antal resonanssträngar nedanför stallet, och senare slängde den för att spela elklavinett), och Urban Yman den stolte (på elfiol). Själv var jag Thomas Trummis.

Bandslingan använde vi inte mer vid våra spelningar. Men Thomas Tidholm och jag använde samma princip men med fyra bandspelare kopplade till varsin högtalargrupp då vi framförde ett stycke ordmusik ackompanjerat av svartvita diabilder, en blomkruka med blomma och vattenkanna, vid en Text & Ljudföreställning på Moderna Museet.
   Annars var Rolling Stones, Bob Dylan, Jimi Hendrix, men mest Terry Rileys ”In C” husgudarna, så i fortsättningen spelade vi den elektriska musiken som långsamt ”biologiskt” förlopp eller organisk förändring, 30-40 minuter långa enackordare som uppstod ur små figurer som upprepades om igen och snurrade runt i den långsamma och tunga, nästan stillastående, rytmen. Det fanns ingen utveckling, som ackordväxlingar, stick och bryggor. Ett stort rullande ljud där överklanger och övertoner ständigt förändrade sig, och rytmen ökade långsamt tills en sorts överväxel uppstod och fick hela musiken att snurra och kastas runt mycket snabbt, som en raga eller som dervischsnurr, och ”publikens” danser också. Det fanns ett indiskt drag i den, inte minst i Bo Anders gitarrspel, och en slags elektrifierad bali-nesiskt gamelang i hela bandets gemensamma klang och stora puls, tyckte jag efter spelningen i Moderna Museets stora sal på Andy Warhols vernissage. Musiken fyllde hela rummet, tog liksom med sig det, omfattade det, en musik som ville att Alla fick plats.

Leif Ljungberg och Bo Anders gjorde en utställning som de kallade ”Folkets musik” som reste runt i landet med bilder och musik av folk från olika ställen i världen. Nu handlade det om att återupprätta ”folket”, dem vi lever bland, och erkänna folks egenvärde, här på detta klot där alla lever, efter Herrars och Vita Herrars långa välde. Folkmusiken som med uppkäftighet och sensuellt behag gällde för de yngre generationerna i vår kultur var rockmusiken, och vi anknöt till den istället för att gå in den ödsliga radikala komplexitet och exklusivitet som konst- och jazzmusiken ofta drabbas av. Vi tog rockrytmen, upprepningarna, sinnligheten från rockmusiken och det djärva experimentet och meningsfullheten och blandade ihop dem.
   Vi valde att försöka vara närvarande i ögonblicket, likt jazz, och spela musiken så att gränsen mellan spelare och lyssnarna tunnades ut, och att alla kunde delta i seansen, på sina sätt. Vi var också konst, som inte bara blålirade ut i evigheten i källarskrubbar, och hade visioner om musikens sociala magiska konst, om spelningar och situationer som blev kollektiva skapelser, där gränserna upplöstes mellan utövare och åskådare och inte var kontrollerade av något utanför. (Av tillåtelsen, klockan, hyresvärden eller vaktmästaren, eller av någon slags ”ägare” som bestämde utan att ens vara där och delta, som en sorts Gudens befallning som gol hals utifrån, utanför det här livet, ”bortom detta”.)
   En grej vi kom på var att göra allmusikfester. Till Stadsmuseets gård fick vi snickarkunniga vänner att bygga ett antal trummor och slaginstrument, och plaströr i olika längder att blåsa i. Offentligt inbjöds till stor skrammelorkesterfest för vem som helst och att ta med sig all slags rassel, tutor och instrument. Det var stora trummor av träskivor på sexhörniga stommar så att åtta människor fick en egen plats vid varje trumma att tillsammans bearbeta samma dundrande träskiva, bullrande ihop med signaler, gnäll, tjuttoner från massor av läten på gården med den storekande akustiken. Vi kallade det för ”Spela Själv”, och det spreds vidare. Så småningom uppstod en särskild grupp, Ljudlekslänken, som utvecklade instrument och satte igång sådana situationer.

Folkets Musik betydde inte bara musik som görs av människor för sig själva, för sina egna livsglädjen, uttryck, danser, ceremonier och mysterium, utan avsikter till någon annans profit — men också folkets överhuvudtaget — en vision om växande och mognande och befriande individer i kollektiv rörelse som skapar vidare frigörelse och livsglädje i sina skapelser, på alla de olika sätt var och en är möjlig till, på alla olika nivåer och blandningar. Erkänna varje människas särskilda liv och den allmänna kultur de alla kan ge upphov till genom fred, förståelse och kärlek. Kliv utanför din kulturs gräns, och bli förälskad! Inte bara some sweet love — slå, skrik och banka. Och far iväg!
   Spela Själv betydde inte bara att strunta i experternas och eliternas säljbara musikvälde, de industrialiserade makterna och religionerna med deras förtryck och censur, och ”de bästas” överlägsna överseende och lismande utnyttjanden. Inte ge efter för hotet, och den mästrande undervisningen för att ta bort folks sätt att leva och spela, och leva ut, gripas, svämma över, älska, gå i extas — men också att leva sig själva, tillsammans.

Det handlar inte bara om ”Vem är jag” utan också om ”Vem är du?” och ”Vilka är vi?”. Att tänka själv och ihop, att vara själv. Folket som styr sig självt — ” tillsammans ” — självstyre, självförvaltning av livsvillkor och tillverkning, utan någon abstraktgjord makt, vad den än skulle kalla sig — i samhörighet med naturen som är våran förutsättning, våran moder och fader, älskade och vän.
   Då är mitt folk inte bara detta folk men alla folk, eftersom den enda Jorden är vårt hem. Demokrati, folkvälde, där jordens folk av människor, djur, träd, gräs, stenar, floder och berg och slätter och hav och öknar har sina röster och tårar.

Det rörde sig i Stockholm. Centrum var ofta fullt av folk som samlades för att umgås och hänga på fik, torg, terrasser och parker. Det inte färdigbyggda Sergels Torg var den stora diskussionsplatsen, Plattan heter det nuförtiden. Vid avspärrningarna mot bygget av Kulturhuset fanns ett klotterplank och en trätrappa med en talarstol. Där var alltid flera människor som diskuterade med varandra, skrev avhandlingar på planket, och vilken dåre som helst kunde framföra sitt hjärtas mening i talarstolen. Mycket hände på denna plats och spontan dans uppstod till våra och andras trummor. Jag tyckte det var stans roligaste ställe, för där hände alltid något oväntat och oförutsett. Och man talade faktiskt med varandra, ibland i timmar, och ingen var tvungen att langa fram pengar som tillåtelse för att få göra det.

Molnen pissade på de nybyggda bankhusen. Tunnelbanetarmar sket i jorden. Västerlandet? Det var en mekanisk leksakshund som Thomas höll i kopplet. Den krossades under hans fötter på Konserthusscenen när vi spelade som förband till The Doors. Sov Gott Rose-Marie. I mourn you.
...



Tillbaka till BOK

Hem