Till BOK
Thomas Mera Gartz

...och ramlar rakt in i senare delen av
TJUTET FRÅN BAGARMOSSEN

   ...
   och smög omkring och inte visste vart de skulle ta vägen med de Riktiga Hemligheterna, bodde intill skogen, bar dem dit och undersökte sexuella landskap, tog den vägen, härlig i skogen, överflödande lockelser och vågor av svindel i vinterns utförslöpors Nackaskogar
   och genomströmmande årstider bland träd och solheta bergsknallar och gängnakenbad på Mökudden, och så mycket FÖRBJUDET! nakna i busksnår och dolde smygrökats lukt med snask eller munnen fullproppad med kex, alla hade Nya Tankars upptäckter
   som blev fler och fler av allt gott snack och böcker och musik och filmer som spreds omkring, och för några spänn köpte fyllgubbar ut åt Helt Normala ungdomar som turades om att köra omkring en gammal skraltig Folka som skumpade fram utan fjädring hoppackade som ansjovis utan körkort
   allt skulle trimmas till högsta potens, själv tvungen att läsa på sommarloven för att kunna komma upp i nästa årsklass
   och hade ingen aning om vad de skulle bli, skulle bli levande människor mellan himmel och jord, sökte detta men fick jobb
   och jobbade fem år dag ut och dag in på ett tryckeri, gömde sig i dammiga lagerrum och stirrade drömögd på den tjutande solen utanför och tog till slut hissen ner och hoppade av, grät framför tevens konstiga underhållning och hyckleri och skitvärld, ville inte bli som dom men snodde pengar ur morsans portmonnä
   och magrade nervöst i lumpen, levde på saft och bullar och kallades för ”kommunistjesus” och pissade rött i rännan för en vapenvägrare var ganska ensam att inte göra som man skulle 1962
   och tvingades göra allt som alla bassar gör men fick straffet att gå och stå ensam i ett eget litet led längst bak, hade slängt in kpisten i en städskrubb som kastats på en trots allt man sa, det blev ett jävla liv men då tog dom en på allvar, blev malaj och forslades av MP till båten från ön efter två månader, men först när andra tog efter och började vägra dom också, då blev cheferna djävligt snabba
   och som när tjejen knullade igen och igen med en annan kille på Gotlandsbåten som skar genom havsisen med tordönsbuller och bågnade plåtar irrade sörjande omkring på Stockholms gator och spanade om de åkte omkring i hans röda öppna sportbil, utan att kunna se för alla tårar och föll ner i djupet under Skanstullsbron som sög så läskigt
   och blev flygplatsbrandman på Arlanda och Bromma, träffade många självständiga grabbar med egna tankar, som läste böcker man annars inte såg, detta var en oplanerad och oavsiktlig högskola på den tiden helt utanför skolsystemet, den var mitt universitet
   och min mor fick nog av mitt drällande i källaren hemmavid och sparkade ut mig hemifrån tillsammans med Ulla till ett par mörka rum med vedspis och torrdass i Gamla Stan, det var alltid mörkt, gränden var bara ett par meter bred och om man tryckte kinden mot rutan och såg uppåt kunde man se en fyra centimeter smal springa himmelsljus skymta däruppe
   och sov inte på nätterna och gick ut fattig och rökigt överkänslig tidigt på morgnarna och vandrade på gatorna innan allt malströmsdån satte igång och såg fantastiska mängder pendlare i bilköer och bussar som framrusande vågor av kött och ande genom Centralens gångtunnel till det dagliga offret som något helt självklart ”sånt är livet”
   och alla hade kommit till denna världen som sanning och ljusväsen ovetande om kön åtskillnader skuld och strid och fötts hit för att leva märkliga och verkliga ting men proppades istället in i olika fållors och kaserngårdars skenbara val och förvrängningar
   och sökte kompisar som inte ville och vägrade, och vrålade rabblande smekningar i tenorsaxar som Coltrane, Ayler och Sanders revolutionära ylande jubelungnar, och skrev sina intellekts avhandlingar på pissoarväggarna och andades in djupt på broarna över vattnet fullt av skräp och spottade ut allt rosslande slem
   därför att Var Dag Är Den Första Och Den Sista
   och slöt sig samman i krånglande anti-atombombsgäng och diskuterade sig till handlingar som bröt isen i den politiska tystnaden med Vietnam som konservöppnare och sprang jagade av snuten i massdemonstrationer uppför Kungsgatan med livets och dödens osynliga fana mellan klösande medelklassare och skapade liv efter liv bortom US Trade Centers krossade fönster
   och trotsade höghusens skuggor och exploderade i genomskinliga atomblommor mitt på gatan och spelade sina instrument som brann timme efter timme och slängde ut dikter och målningar som virvlande löv till det okända
   och tryckte revolutionära affischer i Folkets Ateljé och tänkte ut smarta demonstrationsstrategier och gjorde skitbra ifrån sig och organiserade hit och dit, och blev väldiga hjärnor på små kroppar, och gick in i den gruppen och kom ut i den andra och utrensade och utrensades
   och låg på sängar i mörka rum som skakade av olycksbådande undergångar och hallucinerade om alla syror som fräter mänskolivet, och skulle luffa ut i på Jorden och dö där i Anderna nånstans och bredde ut världskartan på stjärnornas golv, och klev i besvärjelsedans med nakna fötter på Stilla Havet Asien Afrika och såg med omvända kärlekslotusögon på luftens diamantdamm i namnlös
   och såg på TV och stenades av döa ljus och overkligheter och läten och deras hejarklackar som kom ur apparaten, och läste böcker och tidningar med undersökandets ögon för vad handlar allt det här om, varför är allt som det är, och ångest så stark att ett det var ett dagsverke att ta sig igenom en dagstidning med fantasin uppspärrad mellan raderna där sakernas tillstånd visade naket och fruktansvärt lidande, utnyttjande, lögner, fånigheter, och dumhet
   och försvann insjunkna i hörlurar i olika folks musik och bakom slutna ögonlock växte deras liv och föll baklänges in i djupa tomrum virvlande av berg slätter byar och danser i fullfärg
   och såg livet självt som fanan och identifierade sig värkande med världens usla plågor och storögda och utflippade såg tanters ansikten uppsvullna av vetebullar och förgiftad ilska, och stal käk och ost för att få smaka lite lyx med tomma fickor bland alla skraja snörpta miner och inte fick bostad för att de var för fattiga, för framtiden var bara frågetecken
   och ur sina kroppar och sinnen skakade fram högelektrisk musik som vällde ut från källarna samtidigt över hela stan och besvor fram drömmar om ett annat liv, blommor som öppnade sig till jordiga vidder i ilska och extas som kokade och röt mellan husen, och skrek och sjöng så att det blev en rörelse
   och med överhettade hjärnor som brände sig igenom nätter nedslitna av grubbel kärnenergi klass mot klass vibrationer Gud och sammansvärjningar och kom fram till lösningar och fulländade teorier som var tankar på för hög växel som ökade i varv och inte kom ur det och kroppen försvann och blev bara tanke som liksom rusade omkring vid sidan av och nojade ut av spökeriet att inte vara annat än glödande galen tanke precis som samhällets egna lossrivna och sanslösa abstraktioner som skulle föreställa ”verkligheten”
   och andra spottades ut ur anpassningsfabrikernas avlopp och irrade sig in i centrums underjordiska gångar efter en plats att sova och föll ner i smittade kloaker från vanvettiga slakthus och sköljdes iväg som vrakspillror utan hopp och fick rollen i skådespelet att vara den gnisslande trampkvarnens syndabocksolja till glädje för moralister blaskor domare och snutar till höger och till vänster
   och spelade munspel på t-baneperrongen så äldre kvinnor sa Tack det var så fint, och gick omkring ceremoniellt värdigt och långsamt, alldeles för långsamt och spelade ”Nu är det jul igen” på mungigor och var och såg ut som vackra skabbiga typer från Andra Folk och Annan Tid och en sån enkel grej utlöste förvirring i nerverna hos den besatta julköparpanikens allmänna ordning
       men de var inget annat än deras egna ungar
   luffande ensamma på iskallt stumma gator och letade efter förlossning från skyltfönster och djävlarnas illuminerade husväggar, och slog ofrivilligt följe med alkisarna som redan frusit till is
   och levde på tillfälliga jobb, brassdealande och luft och stack från fängelserna ut till sommaren och tälta i skogen och fiskade och luffade omkring och plundrade automater och åkte in igen
   och spelade ännu mera rock med nakna hjärtkukar förenade i underjorden och uppståndna över landen med sol och måne, och det stora snackandet i skramlande filosofiska bilar sjöng i huden från stad till stad i svart strålkastarljus genom nätter som aldrig tog slut, varv efter varv genom hela landet i Oslo i Köpenhamn i krypande långsamt hastighet i 5 år och bodde i kvartar på bondgårdar i kollektiv i rivningshus i ockuperade hus
   och förärades den första av deras privata poliskontroller utanför Örebro efter en spelning på Kumlafängelset därför att en tjuv hade fått en indisk trumma och vakterna måste hämnas för det var ju bara luft i den och det är skamligt att åka i målade bilar
   och ville aldrig sluta på spelningarna, och tvingades se på när hatfulla snutar släpade ut ungar i håret från en ungdomsgård i Södertälje, och vi förstod aldrig varför, det var klasshat
   och allihop dansade med musiken och tjöt i högan sky och slängde sig i vågorna av elektriska gnistvävar och seglade sen slocknande ner i mmmmmmmet, i det tysta brummet från jorden och materiens innandöme och vilade i obegränsningen tills dom satte ny fart och drev sina rockshamaner uppför till nästa höjd
   och förälskade sig i varann och la sig tätt ihop för att smeka långsamt och försiktigt, smeka varann bara på handen hela natten, bara hålla i varann och bara andas och dras in i kärleksförtrollning, mjuka som barn, nya som inget, varma som intensivt levande ande
   och bankades ner av lagen för de var levande dån som rörde om i likgiltigheten och hotade det avsannade avstannade vattnet, och förkroppsligade mänskosamhällets undertryckta magsmärtor, förlöjligade och förnekade i massmedia och av politiskt inbäddade som åberopade alla tysta majoriteter
   och snutar terroriserade dem i parker på gatan i husen i lägenheter och samlingsställena och fiken bommades igen ett efter ett och Stå Inte Här Cirkulera Det är Förbjudet att andas skratta spela tänka tala ta upp plats leka vara människa stå på två ben, vilja gå på dem, vara fuktig om fötterna, självständig, frågvis och störig, röra upp vattnets infekterade grummel så det syns och börjar smaka lika skämt som det är och därför smälldes till med Har du inte slips legitimation körkort kreditkort personkonto checkhäfte sjukkassekort lönsparkonto pensionskonto bostad arbete löständer tampong politisk medvetenhet rena kalsingar vita tänder snygga dojor och frisyr så Stör du, du är Förbjuden Försvinn Utplånas och Gå Upp i Rök ungdjävlar
   och Dog av en överdos på muggens nerkladdade golv bland klotter och utrivet muggpapper medan nån banka på dörren och skrek ”Öppna, jag måste pissa för fan”!

   som försökte leva tätt tillsammans och hålla drömmar om annorlunda liv och samhälle, så som de trodde att det borde vara, hopträngda i rivningslägenheter och kåkar nån stans och gårdar på vischan som ett slags framtidens föranare trots besserwissrarnas oförskämda förolämpningar
   som allihopa skulle säljas till vrakpriser som unga nationalbudgethöjarträlar och föräldrarnas saft hade redan kramats ur av De Tillverkade Drömmarnas Maskin, och revolutionärerna och visionärerna om Andra Levande Sätt samlades i stora skaror i stadskärnorna och trängde ihop sig på Gamla Bro, Hagahuset, Christiania och platser i varje stad ävenså om den på orten endast var en ynklig korvkiosk
   som några sagolika ögonblick överskred den linjetrogna världsplanen med några möjliga dörrar och smällande och skrattande och dundrande vällde genom kaféer restauranger genom tunnelbanan väggar och tak, hopgyttrade trafikstockningar och kilometerlånga diskussioner att tillsammans försöka ta hand om gemensamheter och hålla Ting om dem
   som i rena farten förlorade sig gränslöst med skogen och åsar och barrens lysande fingrar och maskar och helgade av sol och lyfte i vinden med kroppen kvar på jorden
   som knullade på åskrön fullständigt naturligt som Freja och Od, Yab och Yum, Shiva och Shakti eller Adam och Eva och gifte sig och träd var bröllopsvittnen och vind präst och måne säng och soleld ring på ryggen av världshästen som galopperade genom tomheten
   som satt med ljus i inälvorna, fattiga nakna vildar och änglaskit, kött hår naglar, och andningens mysterium och hudens och porernas älskande munnar, och kontinenterna och rymderna i bröstet med ögat riktat ut från majestätiska soffberg vari hålögda heliga män satt i rivningskvartarna i rökdimmor, politiskt mellanöl och tankar och skrattande tåbira
   som sökte jobb som inte fanns, som inte ville ha en ruta eller stämpel eller jagad figur som var identifierad med företagets effektivitet, som var mer än en kugge eller datachip och som gjorde andra livfullare ting än större badkar med bättre Space Zipp Poff Suntane Baby och inte såldes som Det Här Är Ditt Liv
   och som faktiskt ville smälla det i luften, och satt i kvart i nattmörkret och tänkte ut Molotovcocktailanfall mot Dow Chemicals som tillverkade och levde gott på napalmen som brände bort vietnameser, ett överfall mot deras kontor runt hörnet i grubbel i meningen med att leva i denna tid, och att slåss och följden av att ta till vapen ­ det var verkligt, en verklig noja, för det var Verkligt
   och Ulla reste merellermindre till fots över berg och hav mot avlägsna länder för att pröva och tro att Det finns, krockade med kulturer, fick diarré och låg i hjälplös feber på gräset i en park i en helt främmande stad myllrande av folk slammer lukter djur fåglar liv svält och död i en alldeles främmande världsdel och fick hjälp intill en helig man som stod på ett ben, och som skulle göra det hela livet eller till Sanningen
   och Katarina skrattade och upptäckte andra världar vid fjällsjöar tillsammans med samegrabbar, och Gabbi stack från alltihop genom dörren in i poesin och slängde ut hela köket med tallrikar glas och kastruller genom fönstret på fjärde våningen ner på asfaltsbakgården och sa visioner som oemotståndliga poetiska ramsor, löpte halvnaken nere på Jungfrugatan med brösten smekta av Snövinds händer, och fastbunden i sängen krossade hon dårhusets fönster
   och Långben sprang helt naken och drog långa rep genom det ockuperade Gamla Bros alla trappor och gångar och rum och Förenade och Förband Alla och klottrade We = Us på väggarna, och smög påklädd ut med en kniv och skar sönder däcken på snutbilen som alltid stod och vaktade utanför och dom fick grepp om tröjan men han gled ur den och försvann och snutarna fick bara tröjan, och undervisade i rollernas fåfänglighet genom att alltid klä ut sig till någon annan men stängdes in på mentalen för att tas ner och bli ”sig själv”
   leve till honom!, död som han är
   och Leffe Medborgare svalde nyckeln till kassaskåpet för nu var det slut på penningekonomin för gott och han satt naken ovanpå´t medan folk bönade och bad, i två veckor var han naken och ställde tunnor på gården där alla skulle slänga ner sina droger och upphängningar och allt gammalt skit, hela det här ruttna skulle på tippen, och han ville lära ut att bryta loss och fortsatte över bostadsockupationerna in i det sista tills ingen vet vart han tog vägen
   som drog fram i masståg genom lördagsköparcentrum med tygbitar på stänger, smällare, flöjter, häxpipor, skrän och skräll, plakaten var vilda målade bilder om liv och All Makt Till Folket och bara klev över hindrande bilar och vände tvärt om förbi det förvåningsförlamade följet av snutbilar som inte kunde vända, och lurade omkring dem i timmar och anföll Klara snuthäck för att befria tagna kamrater
   som nästa gång ringades in som en hjord vilda hästar av en snutarme till häst och till fots och togs en och en mitt framför ögonen på allt folket som såg barnens offer för det Nya i ett för alla hurtydligtsomhelst skådespel men inte kunde begripa utan ropade ”Ni måste ha gjort något! Ni måste ha gjort något!”
   och ungarna överbefolkade cellerna och inte hade några andra kampsånger än I Can´t Get No Satisfaction och Mungamarschen som vrålades för full hals
   och satte sig framför trafiken i korsningen Kungsgatan-Sveavägen för en tyst minut för flickan Chris som dödat sig själv
   som åts upp av maskineriet och skets ut igen, flyktingar i eget land, och föddes och dog som varelser på Jorden som önskade att det skulle finnas ett Sant liv
   och trampade nötta karmavägar från plejs till plejs i borttynande visioner och Jonas låg hopkrupen i hörnet med huvudet fyllt av önskningar farsoter oförmåga paralyserande konstiga lampor och var förbannat ensam
   och några som inte stod ut med bottenlösheten blev som förbytta på en natt och flydde bort in i anonymiteten
   som gick med ögona i framtiden och ändan i forntiden och magen i nutiden och hade inga jobb och inga pengar och en kaffekopp med bulle var lyx medan pluggisarna sörplade vin, slogs mot studiereformer, fastnade i politiksekternas tävlingar om Rättaste ideologin, tittade in och tittade ut och jobbade i hamnen och tjänstgjorde vid protokoll och stencilapparater och störta på näsan i förtvivlade inbördes strider
   som snodde böcker och läste bort huden från fingrarna av allt blädder efter trådar som eventuellt kunde ge lite ljus, och sparade sanningar på hög och fick förstoppning hård i huvudet, en svart sten som sett för många Vita ljus och det fanns inget kvar att förlora än själva livet
   som allihop brändes av rasslande kassaapparater och egendomliga vibrationer, okänsliga och överkänsliga och för mycket
   och Chris hängde sig i en lada utanför Kumlafängelset, Gunnar hängde sig på en vind på Söder, Vivi gick in för att släcka sig med heroin och lyckades, och Myran misshandlades till döds som en påtänd fnaskande pundardrottning och Jonas hoppade från Västerbron under gråtande stjärnor
   Å, alla de döda

   alla som drömde om hel Intensitet, som skrämdes sönder, som skrek rockpoem i billiga distorerande sånganläggningar och som garvade sig hoprullade på golv som darrade av fruktan
   Å, om dom lever än är späda barn i en annan dröm, och även om dom glömt det längtar hemåt och vill bära livets och dödens förvandlingskorg med Fåglar Djur Gamla Barn Sten Skit fiskar Grova ord jobb ansträngning metall Spott fräs Skratt gräs Sus och Ljus och Varma händer

   ”Myself and Earth are of One Mind” sa Indianen

   ”Awake Awake Awake Awake”


   1974. Utskrivet 1985




Tillbaka till BOK

Hem