Tom Carlson Ord & Text

När krutröken lagt sig

När jag skriver det här jag just läst Jan Guillous krönika i Aftonbladet (30/8-09) om den så kallade organaffären, formulerad helt i enlighet med hans programförklaring för hur en kolumn ska vara: ” att skriva om de stora frågorna som andra antingen inte skrivit om eller åtminstone inte skrivit om lika tydligt, uppriktigt eller fräckt om.” (Ordets makt och vanmakt, s. 446)

Jan Guillou är en våra främsta opinionsbildare. Hans kolumner läses och kommenteras av åtskilliga. Hans insats i frågor som de om palestiniernas rättigheter, rättsäkerheten i vårt land och kampen mot islamofobin kan inte nog understrykas. Böckerna med politiska resonemang om utvecklingen i Sverige (Hamilton-serien) och islam som kulturbärare (Arn-böckerna) har nått miljontals läsare, också bland dem som vanligtvis inte öppnar en bok. Nu har han skrivit memoarerna om sitt yrkesverksamma liv (Ordets makt och vanmakt. Piratförlaget 2009).

Det var en tillfällighet som gjorde att den unge juridikstuderanden med författarambitioner hamnade på veckotidningen FiB-aktuellt 1966. Denna var då, under Edgar Antonsson ledning, en annan tidning än den porrtidning den kom att gå till historien som. (Numret med den största upplagan - 300 000 - hade Monica Zetterlund på omslaget och innehöll både konstnären Lars Norrman, filmspalt av Gunnar Oldin, Biffen & Bananen, ett och annat ”avslöjande” och tre kulturreportage signerade JG.) På tidningen lärde han sig allmänreportagets grunder och tillgodogjorde sig den erfarenhet som följt honom genom åren, på Folket i Bild/Kulturfront, Rekord-Magazinet - och kanske också som romanförfattare: ”Det var mixen i tidningen som sålde.” Det gällde att skapa en aptitlig blandning som väckte läsarnas intresse. Han läste också Truman Capotes Med kallt blod och inledde ett livslångt funderande kring det berättande reportaget.

Kanske var det också en tillfällighet som gjorde att han, av alla skrivande människor på vänsterkanten, blev kontaktad av palestiniern Dahoud Kaloti och därefter gjorde sin första resa till de palestinska flyktinglägren 1969. Intresset för den palestinska saken var den gången på nollpunkten i vårt land och resan tände en eld hos honom som ännu inte slocknat.

Med sitt förflutna i tidningsvärlden hade han konstaterat att svagheten med alternativjournalistiken inom vänsterpressen var att ”uppenbar propaganda motverkar sitt syfte” (s. 71). Själv var han reporter och ”skulle skriva för massorna”. Det var därför naturligt att han drogs in i arbetet med Folket i Bild/Kulturfront hösten 1971. Där talade han sig varm för betydelsen av reportaget: ”Om vi skulle göra en stor tidning och inte en kulturtidskrift så måste reportaget väga tungt i mixen.” (s. 141) Han blev också en av tre i tidningens första redaktion.

Vid läsningen av Ordets makt och vanmakt framgår det hur central Folket i Bild/Kulturfront varit i hans liv. Av bokens 467 textsidor upptar tiden i och kring tidningen närmare 200. Gång på gång återkommer han till frågan om FiB/K:s inriktning. Hur skapa ”en masspridd populärtidning” som inte väjer för de stora frågorna? Hur fånga de stora skeendena genom det lilla? (I andra sammanhang har han nämnt sitt reportage om pilgrimsfalken i en av tidningens tidiga årgångar som exempel på det senare, älskat både av tidningens läsare och aktivister.)

Att läsa hans skildring från den tiden är som att öppna dörren till en dånande masugn. Inte ett ord, inte en oförrätt har han glömt. Hans vrede mot många namngivna är fortfarande närmast vitglödgad. Och visst är det subjektivt. Jag kom själv in i arbetet med tidningen 1975. Våra vägar korsades i styrelsen 1976 då han återkommit från sin långa Irak-resa. Mina minnesbilder från diskussionerna om tidningen den gången skiljer sig en del från Guillous.

IB-affären tar självfallet stor plats i berättelsen, både den publicistiska delen, det juridiska efterspelet och de politiska efterverkningarna fram till våra dagar. Uppgiften att huvudkällan Håkan Isacson under sex månader rapporterade tillbaka till sina forna uppdragsgivare om kontakterna med Guillou och Bratt är ny för mig. När Guillou många år senare, i arbetet med Hamiltonböckerna, sammanträffar med Ulf Samuelsson och andra officerare inom marinen, uttrycker dessa sin belåtenhet över IB-affären och hur den militära underrättelsetjänsten befriats från den socialdemokratiska tvångströjan. Det var kanske inte bara inkompetens hos säkerhetspolisen (Birger Elmérs teori) som gjorde att somliga lät Håkan Isacson hållas 1973.

Jan Guillou är en solospelare. Hans utflykter på egen hand under IB-affären (t.ex. underhandskontakter med Pierre Schori om lämplig tidpunkt för publicering av det ena eller andra avslöjandet) hade nog gett varje ansvarig utgivare gråa hår - föreningsdemokrati eller inte. Det underlättades inte heller av hans inställning till många av dem som möjliggjorde tidningens utgivning (föreningens medlemmar och aktivister). Trots sina tankar om hur en tidning bör utformas blev han reporter, kolumnist och författare - inte tidningsmakare. Det omdöme om Jan Myrdal som han tillskriver Sigurd Allern (”Man ska alltid ha honom som medarbetare i tidningen. Aldrig ha honom i beslutande ställning.”) skulle kunna gälla honom själv.

Jan Guillou har skrivit ett reportage om sitt yrkesverksamma liv. Han går till arkivet, finner sig många gånger minnas fel, skäms över somligt, bjuder på sina tillkortakommanden, sin tidvisa fåfänga och brist på diplomati (en förskönande omskrivning för hans förmåga att skaffa sig dödsfiender för livet). Dramaturgin är ofta densamma: Guillou gör bort sig/blir refuserad/får stryk i en debatt, går hem och läser på, lär sig och kommer tillbaka, denna gång som segrare. Det vore outhärdligt självupptaget om det inte vore sant och dessutom j-t roligt skrivet (”där satt jag rullad i tjära och fjädrar, utburen på stång ur den journalistiska gemenskapen” osv.). Gång efter annan återkommer han till det lustfyllda i att skriva och lära nytt (vare sig det gäller journalistiken, tv-mediet, bokskrivandet eller som när Gunnar Ohrlander lär honom grunderna i att skriva dramatik). Han gör en iakttagelse om humorns betydelse när han kommenterar IB-galan 1973 där stora delar av landets artistelit ställde upp till försvar för FiB/K och de fängslade: ”Skrattet blev kanske lika viktigt som den folkliga mobiliseringen.” Så blev han också under många år en satiriker av rang.

Ordets makt och vanmakt är likt det mesta som kommer från Jan Guillous penna drivet skrivet, dräpande och många gånger vansinnigt roligt att läsa. På köpet får läsaren ett stycke svensk samtidshistoria, där flertalet av de stora politiska och publicistiska affärerna passerar revy. (Guillou har - finner man i efterhand - varit inblandad i eller initierat påfallande många.) Till skillnad från åtskilliga av sina jämnåriga tar han inte avstånd från sin ungdoms gärningar, kallar sig fortfarande socialist och betalar sin skatt - inte helt ovidkommande med tanke på hur många andra i hans inkomstklass beter sig.

Och vad Folket i Bild/Kulturfront anbelangar kan man idag, när krutröken och frågorna om vem som sa vad och gick vems ärenden för 35 år sedan lagt sig, fundera över det här med journalistiken.

För mig framstår Folket i Bild/Kulturfront årgångarna 1978 och 1979 som några av de bästa som gjorts i tidningens historia, både när det gäller sättet att behandla de stora frågorna (som emellanåt tilläts vara frågor och inte bara svar) och mixen mellan dessa och ”icke programmatiska reportage skrivna av journalistisk lust och nyfikenhet.” Kritiken mot innehållet den gången kan idag förefalla svårbegriplig.

Men tidningen har levt vidare, mycket tack vare att man litat till egna krafter (nejet till presstöd) och den föreningsdemokrati Guillou haft så svårt att fördra. Uppgiften som den formulerades 1971 i en källare vid Kungsholms torg kvarstår.

Tom Carlson

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv
Jan Guillou
Piratförlaget 2009
475 sid.

Folket i Bild/Kulturfront 9/09

Copyright © Tom Carlson 2007