|
Hundar som vi saknar
Max, cocker spaniel, Hanni, boxer och Raisa,
Australian Cattle Dog. Under 20
år lotsade ni alla mig in i denna underbara gemenskap, och jag är er
evigt
tacksam.
Sedan följde:
Hampus, boxer, 1986-1993. Han döptes efter pojken i boken Den Vita
Stenen,
och sällan har ett namn passat bättre! Vår Hampus levde i den fasta
förvissningen att alla och allt fanns till för hans skull. Om någon
satt i
stolen vid fönstret så var det naturligtvis för att Hampus skulle
komma
högre när han ville titta ut! Tyvärr finns inget kort på Hampus.
Lina, tervueren, 1985-1993. Omplaceringshunden som vid 1½ år fick sitt
femte
och sista hem hos Bosse. Lina hade fått stå ut med mycket fram till
dess,
men var trots allt en trevlig och mentalt stark tjej. Det enda hon hade
svårt för, var gubbar med käpp och att vara ensam hemma. Lina och
Hampus
blev allra bästa vänner. De gjorde allt tillsammans, och fick till
slut
somna in tillsammans.
Tilda, briard, 1985-2000. I 14½ år fick vi lyckan att leva med Tilda,
en dam
som även på sin ålders höst lekte "kottarna anfaller". Hon
var en sann
briard, hade ett enormt ordförråd, och ett minne som bara kan jämföras
med
elefanternas. Tilda var pigg in i det sista, men hennes bakställ gav
vika så
att hon inte kunde gå alls. Hon var en vänlig kämpe, och tack vare
henne kom
ytterligare en briard till oss.
Chaos, briard, 1998-2007. Mitt livs hittills största hundkärlek. När
jag kom
för att hämta honom var han 10 månader gammal. Han tittade mig rakt i
ögonen, och lade sig sedan med huvudet på mina fötter. Det var precis
som om
han sade "Har du kommit nu? Dig har jag väntat på". Chaos
var egentligen
ingen fantastisk hund exteriört sett, men hade charm och utstrålning
utöver
det vanliga. Han älskade uppmärksamhet, att vara studieobjekt på
domarkonferenser och exteriörutbildningar var riktiga höjdare. I mars
2007
fick Chaos hjärtproblem efter en massiv infektion. Med medicinering
fick vi
ytterligare 6 månader tillsammans då han mådde riktigt bra. Efter ett
svårt
återfall somnade han in med sitt huvud i mina händer, lugn och
tillitsfull
som alltid.
Tintin, grand Danois, 2000-2004. En yster och tokigt glad jättebaby.
Att
någon kan vara så snäll trots smärtsamma kroniska krämpor från
valpåldern
övergår mitt förstånd. Att hon var helt blind på ena ögat och
knappt hade
ledsyn på det andra, var inget vi visste om eller märkte förrän det
var för
sent. Då Tintin fick ett otäckt sår på hornhinnan på sitt seende öga
gav vi
till slut upp.
hem
|
