År 1900 köpte Carl Fredrik gården i Emtevik av Carl Johan Carlsson och dennes hustru Anna Charlotta Wastesson Carlsson, och familjen flyttade dit. Samma år föddes yngsta barnet Astrid. Syskonskaran bestod nu av fyra barn, Alice, Arvid, Agnes och Astrid. Alice kom att förbli ungmö, medan Agnes gifte sig med Erik Johansson på Gräsmarö och Astrid med Martin Pettersson i Uvmarö.
Arvid gick i Emteviks skola i sex år. Man hade varannandags-läsning och det var ju praktiskt för då kunde barnen hjälpa till hemma de dagar de inte gick i skolan. Läraren hette Carlsson och kallades för Skol-Kalle. Efter avslutad skolgång fick Arvid arbeta hemma på gården. Han gjorde också dagsverken i Gäddvik. Vid femton års ålder köpte Arvid en egen öka, så att han kunde ägna sig åt fiske. På vintrarna var han med och drog strömmingsnot på olika ställen i skärgården.
1904 gick Arvid och läste och konfirmerades samma år. I en dagbok från detta år kan man läsa om de dagliga sysslorna på gården. I juni står det kortfattat t.ex. "Släppte krittera", "Va me grannas och klippte fåra", "Va vi åt husförhöret", "Bulta kocker". I juli t.ex. "Slog jänsåningen", "Stacka for", "Slöt vi köre in foret", "Mamma va åt Skaftö". I augusti körde man ut dynga, kvistade och bar in löv, gjorde ren källan, mejade råg, körde in rågen, tröskade, sållade och kastade råg, mejade vete. I september fortsatte skörden av havre och blandsäd samt tröskning därav. Man skar också vass till vinterfoder. I oktober plockade man potatis och tog upp rovor, man körde dynga och man plöjde.Arvid skrev som man talade då. Det är förvånansvärt hur bra han lärde sig stava längre fram. Jag har protokoll från Sankt Anna östra fiskareförening där Arvid var sekreterare, och där finns knappast några stavfel. 1915 arrenderade Arvid Myrhumpen, men jag förmodar att han fortfarande hjälpte sin far.
1922 inträffade något som kom att förändra Arvids liv. Det kom nämligen en ny lärarinna till Emteviks skola. Det var Sigrid Sjögren från Tegelhagen vid S:t Anna kyrka som tagit småskollärarexamen och nu skulle börja sitt första vikariat. Hon kom med ångbåten till Sanden och gick upp till affären för att fråga efter vägen till Emtevik. Handlaren sa: " Sken ifatt oxvagnen där borta. Det är Arvid i Emtevik som ska hem". Sigrid sprang förstås och hann ifatt Arvid. Det gick väl inte så fort med ett oxspann. Jag vet inte om det sa klick direkt, men eftersom Arvid var tillsyningsman vid skolan, får man väl förmoda att tillsynerna blev tätare efter den här dagen.
Sigrids vikariat i Emteviks skola varade i två år. Sedan fick hon tjänst i Bankekind söder om Linköping, men kontakten med Arvid släppte hon inte. 1927 fick hon tjänst i Kullborgs skola, och det var ju inte längre bort än att Arvid kunde cykla dit. I slutet av året gifte de sig i Skönberga kyrka, där Sigrids kusin Ivan Sjögren var kyrkoherde. 1928 föddes Maria. Under ferierna bodde den lilla familjen på Myrhumpen, men 1935, när jag föddes, tyckte Sigrid och Arvid att det var dags att skaffa ett eget hus.
Kontakt togs med Gustav Nilsson i Uvmarö och Allan Pettersson i Tyrislöt. Kontrakt skrevs på ett hus med källare och inredningsbar vind och centralvärme med vedeldad panna i köket till ett pris av 5500 kr. 1936 stod huset färdigt, och det fick heta Ekbacken på grund av den stora sparbankseken framför huset. Arvid hade nu övertagit gården efter sin far, som dragit sig tillbaka. Kriget kom och tiderna blev svåra för många. Ransoneringar infördes och Arvid hade hand om utdelning av ransoneringskort i sitt område. Det var framförallt socker och kaffe, som var en bristvara. Övriga livsmedel producerades på gårdarna.
På vår lilla gård hade vi två kor, två grisar och två får. Fåren var sommartid utackorderade till Bergströms på Kallsö. De fick vara med deras får på öarna och de behövde inte så mycket tillsyn för de gav sig inte iväg från ön de var på. Ett av mina första minnen var en utflykt till Långa Skäret med motorbåt från Kallsö. Karlarna vittjade ålhommor och såg till fåren, medan kvinnor och barn kunde ta det lugnt på skäret.
En sommar blev Arvid sjuk och hamnade på lasarettet i Norrköping. Då var det kris, för skörden var mogen och måste tas om hand. Sigrid ordnade så att vi fick hjälp från flottans förläggning i Tyrislöt. En stor kraftig karl, som var jordbrukskunnig, kom och mejade med lie, och Sigrid och Alice hade fullt sjå med att ta upp efter honom. Vi hade också hjälp av beredskapsflickor, som jag tror var förlagda i bygdegården i Lagnö.
1940 fick Sigrid tjänst i Norrköping och vi flyttade dit. Arvid bodde kvar i Emtevik där systern Alice hushållade för honom. När han kunde komma ifrån åkte Arvid till oss i stan och han hade alltid med sig matvaror från gården, för det var ju svårt att få tag i under krigsåren. Det hemkärnade smöret kommer jag särskilt ihåg, för det hade en förmåga att härskna innan det var uppätet. Men vi var ju tvungna att äta det ändå. På sommarloven flyttade vi ut till Emtevik. Då var det så mycket som skulle med att vi fick anlita Ringstrand i Lagnö, som hade lastbil, att flytta våra grejer. Vi hade ju inte dubbel uppsättning av allting.
Tiden efter kriget minns jag bäst. Då fick vi elektricitet på ön. Förut var vi hänvisade till fotogenlampor och stearinljus. Någon radio hade vi inte haft på Ekbacken, men nu inköptes en nätansluten d:o. I alicestugan fanns en batteriradio, som jag minns. Den var försedd med ett stort syrabatteri, som måste lämnas bort för laddning då och då.
Pensionatlivet blomstrade på ön och det var åtskilliga gånger jag fick cykla och leverera fisk, som Arvid fångat. Det var Wass och Foghelbergs i Sanden och Båtsholms pensionat som brukade ringa och fråga om Arvid hade några gäddor, för det skulle ju finnas på matsedeln på ett skärgårdspensionat. Hemma hos oss liknade det pensionat också för vi hade ofta gäster, som kom från stan och hälsade på. Vi hade också hyresgäster på Ekbacken. Vi hyrde ut köket och ett sovrum. Själva sov vi på vinden och lagade mat i källaren där det fanns järnspisel. Var det vackert väder satt vi alltid ute under eken och åt.
Kafferep var vanliga under ferierna. Vi bjöd grannarna och de bjöd oss. Mörka vinterkvällar var det vanligt att man spelade kort, framför allt Kille. Förutom släkten umgicks vi med Södermans i Ekö, Hejdevalls i skolan, David och Lisa Johansson i Gäddvik, Agnes på Myrhumpen, Göte och Maja i Emtevik, Kalle och Tyra på Lövudden, Harald och Nanna Scheller när de bodde i Berglund.
1954 blev en ny ljuspunkt i familjens liv. Vi skaffade bil. Varken Sigrid eller Arvid hade körkort, men jag hade ett färskt sådant. Valter Hejdevall bedrev ju körskola på ön, men Arvid tyckte nog att han var för gammal att lära sig köra bil. Många skärgårdsbor lärde sig emellertid att köra bil hos Valter. Nu blev livet betydligt lättare, när vi kunde förflytta oss utan att anlita buss eller taxi. Jag skjutsade Sigrid och Arvid till alla möjliga släktingar och bekanta, och det gjorde jag gärna, för jag älskade att köra bil.
1955 gjorde vi vår första utlandsresa, som gick till Holland. De närmast följande åren styrdes kosan till Tyskland, Österrike och Schweiz. Vi var även inne i Frankrike och Italien. För Arvids del var detta en utmaning. Han hade ju knappast varit längre bort än till Norrköping. Han tyckte att det var roligt och intressant, även om han inte kunde något främmande språk. Men allra bäst var det nog att komma hem till Emtevik och sätta ryssjor och lägga garn. 1957 blev Arvid folkpensionär och jorden arrenderades ut till bröderna Söderman i Ekö. Fisket släppte han inte utan höll på med det till sin död 1970.