Lilla Diezel flyttar in

Lilla Diezel flyttar in!

Det är några år sedan vi hämtade honom vid Arlanda flygplats en mörk kväll i december. Där kom de bånglande med en stor låda som skramlade och levde och som vid detta laget innehöll en livrädd liten hundvalp. Om vi vetat hur hans transport skulle gå till, så hade vi nog åkt över till England och hämtat honom, men nu skötte uppfödaren allt. Hit kom han i alla fall, med en för det mesta livligt viftande svansstump, eller snarare en hel lite rumpa som viftade åt allt och alla.

Men efter att Diezel bott här ett tag, blev jag mer och mer övertygad om att vi fått hit en högpotentiell självmordskandidat! Hans vistelse i Sverige började ganska lugnt, han bar runt på alla saker han hittade ute (diverse äckliga papper, gamla cigarettfimpar mm. som jag inte ens ville ta i med tång) och var helt fascinerad av alla fåglar som fanns över allt, skator, kråkor mm. Han kunde sitta hur länge som helst och bara titta på dem, tills han kom på att det blev lite roligare när man sprang emot dem och fåglarna flydde för sina liv.

Men efter ett tag tog lite andra sysslor överhand, som att successivt tugga i sig vårat hem. Han började lite försiktigt med hörnet på garderoben i hallen, men fortsatte ganska snart med lite större dåd. Vet inte hur många nätter jag vaknade och kände mig som häxan i pepparkakshuset, fast i detta fall var det någon som knaprade på min säng.

Eftersom jag jobbar natt så är nästan aldrig våra hundar ensamma hemma. Men i bland blev det så att de fick vara det ca 2 timmar på morgonen. En morgon när jag kom hem såg det ut som en tornado tagit sig igenom vår lägenhet, saker låg kastade över allt. Skor, papper, hundleksaker, ja allt som kan tänkas. I sovrummet låg alla blommor omkullkastade och gardinerna satt inte heller snyggt i sina band, både band och nålar var försvunna. Banden hittade jag ihop tuggade till oigenkännlighet, men var hade nålarna tagit vägen? Efter mycket letande hittade jag en av dem ute i hallen, men den andra var borta.

Dagen efter började Diezel bli konstig, han bara vandrade runt och flåsade här hemma. Nålen tänker jag, han har ätit upp den!!! Ringer vår veterinär som ser till att jag får komma direkt fast de egentligen inte har tid. Men en nål som letar sig ut ur tarmen kan ju göra väldigt mycket skada. Upp på röntgenbordet med Diezel och redan på första plåten får vi "napp". En liten metall sak syns i hans mage. Jag tycker det ser ut som en häftklammer, men sköterskan tror att det kan vara en böjd liten nål. Vi får åka hem och Diezel ska äta sparris som förhoppningsvis ska ta med sig nålen ut. Mitt jobb blir att kolla så att den kommer ut, hur lätt nu det är. Grannarna blev nog GANSKA fundersamma över vad man har för läggning, går runt och klämmer på bajjpåsarna. Dagen efter kommer den i alla fall ut den naturliga vägen, men inte är det en nål inte, det ÄR en häftklammer. Var han nu har hittat den!

En månad går, sedan är det dags igen. Eftersom jag nu vet hur pigg han är på att äta upp allt så ringer jag till veterinären igen när han en dag åter börjar vandra runt här hemma och flåsa. Jag har ingen aning om vad han kan ha stoppat i sig nu. Det blir en ny röntgen som vi inte ser något konstigt på alls. Vi får åka hem igen och avvakta.

På kvällen när vi är ute ska Diezel bajja, men vilket problem han har. Det GICK INTE! Efter mycket bestyr och farande runt i skogen så ser det till sist ut att ordna sig. Men vad är det som kommer ut? En råtta ser det ut som. Vid en närmare kontroll börjar jag förstå varför hundfiltarna bara blir mindre och mindre, här kommer en del av dem. Med lite sten inblandade också för säkerhetsskull ifall det inte skulle räcka med bara luddiga filtar. Den där hunden tänker jag. Senare när jag står vid tvättmaskinen och ska ladda en omgång tvätt så passar han väl på att ta en tugga rakt i hinken med tvättmedel också. Jag undrar egentligen vad som passerade denna mage när Diezel var liten. Någon nål hittade jag aldrig.