Dessa hundar!

De missuppfattade hundarna!

Mina stackars hundar kan inte ha det lätt har jag kommit fram till. För tänk så missuppfattade de måste känna sig många gånger! Det enda hundar är ute efter, är ju att vara snälla och lyhörda för vad deras ägare vill att de ska göra, och att en belöning i form av en godisbit, en leksak och en klapp är hur mycket värt som helst. Ja, det vet vi väl alla!? Fast ibland har jag nog haft lite svårt att inse detta när vi har haft våra långa och många diskussioner om hur, vad, och när vissa saker skall göras. Ibland har jag sett en viss skepsis dykt upp i hundarnas ögon. Men vad jag har kommit fram till nu, är hur mycket jag har missuppfattat de här stackars hundarnas vilja att vara mig till lags. Det ska det dock bli ändring på det har jag bestämt, jag ska börja se allt från en annan sida och ur en annan synvinkel från och med NU.

Vi kan ju börja med det som händer så gott som varje gång jag kommer hem. Ofta så möts jag redan vid ytterdörren av mina fårskinnstofflor! Inte att de står fint på golvet innanför dörren, utan att de sitter i munnen på en hysteriskt "stumpviftade" hund. Fram tills nu har jag blivit lite smått grinig på honom och frågat varför han har dem i munnen. Men nu har jag kommit på att Diezel vill ju bara vara snäll och GE mig mina tofflor! Allt för att jag ska slippa gå runt och frysa om fötterna här hemma. Att han sedan brukar försvinna i en väldig fart med dem in i sovrummet och lägga sig på dem i sin hundsäng, är väl en annan sak. Men han vill väl givetvis bara "värma upp" dem innan jag tar på mig dem! Tänk vad man kan misstro sina hundar! Jag som fått för mig att jag en vacker dag bara kommer hitta små bitar av mina sköna tofflor när jag kommer hem.

Så har vi då min lilla "kökshjälp"! Som jag nog hittills inte visat så speciellt mycket uppskattning är jag rädd för. Så fort jag ställer mig i köket för att göra något i matväg, så är han redo. Då intar han sin position alldeles i närheten av mina fötter. Och sedan så fort jag råkar tappa någonting (lök, paprika, ost, apelsin eller vad det nu kan vara) på golvet, tar han genast itu med sin uppgift på ett högst ansvarsfullt sätt. Ibland har inte ens sakerna hunnit landa på golvet förrän han har "städat" bort dem åt mig. Ofta har jag väl kanske upplevt att mina ben håller på att ryka med, men det är givetvis beroende på att han vill ge mig en hjälpande "tass" så fort som möjligt. Och det innan jag ens kommer på tanken själv att böja på min gamla stela rygg! Stackars lilla hjälpsamma Induz, för oj vad jag har missuppfattat honom tidigare!

Likaså vid matbordet. Där har jag allt som oftast "fräst" åt honom att gå och lägga sig någon annan stans när jag ska äta. Men nu börjar jag förstå att han även här vill bespara sin ägare en hel del besvär och ryggböjande, genom att han på ett snabbt och effektivt sätt tar hand om samtliga smulor som råkar leta sig ner på golvet. För rent och snyggt är det efter honom kan jag säga! Faran för skador på benen för dem som inte är vana vid en liknande städhjälp är kanske överhängande, men vad sjutton...

Jag kan väl också berätta att jag inte var så speciellt nöjd över mitt husdjur den gången han bestämde sig för att kissa på grannen som satt sig på hans bästa "kiss-sten". Ja, där satt hon i en blå kjol och väntade på någon, när "Mr Rottweiler" kommer ut och bara går rakt fram och lyfter på benet mot stenen som vanligt. Att det satt en människa på den var väl inget han reflekterade över. Och fast det har tagit ett tag, så har jag nu kommit underfund med vad det egentligen handlade om, för givetvis ville han träna mig på hur man gör för att tvätta en fin kjol utan att förstöra den! Fast den tanken slog mig inte direkt då det hände vill jag väl säga.

Men jag kan nog villigt erkänna att det tagit ännu längre tid för mig att inse nyttan av deras "teamwork" när det gäller att bjuda mig på dessa flygturer efter katter mm. som sprungit iväg genom buskar och ris utmed stigen i vår skogspark. Ja, de har väl även sett till att "fälla" mig ett antal gånger när vi varit i skogen och spårat. Och jag kan garantera att hundarna då fått höra både det ena och det andra som inte är så nyttigt för deras små öronen. Och inte förrän jag befann mig på britsen hos min chiropraktor härom dagen, med min något "tilltrasslade" rygg, gick anledningen till deras beteende upp för mig. Det är ju givetvis detta besvär och denna kostnad de försöker bespara mig, (fast jag ibland misstrott dem och anat det motsatta). För när jag ligger eller sitter på denna brits, så säger chiropraktorn åt mig att försöka slappna av och sedan ta ett djupt andetag. Det är inte alltid så lätt kan jag säga, när man vet vad som komma skall, för sedan blir det ett ryck eller knyck och ett betänkligt brakande någonstans i ryggen, nacken eller benen.

Detta lyckas då hundarna betydligt bättre med, när de gör sina "korrigeringar" av min rygg.
Då är jag definitivt aldrig beredd på att det kommer ett ryck, och givetvis också alltid helt avslappnad. För vem kan ana att något sådant kommer hända när man lugnt och stilla går på en stig i skogen. Effekten blir väl kanske en aning brutalare än hos chiropraktorn, det har ju slutat med en del flygturer genom luften för min del och landningar som nog inte alltid varit av det snyggare slaget. Men nog brukar det både knaka och braka likadant både här och där. Och jag MÅSTE nu försöka komma ihåg, nästa gång jag ligger där i riset, att hundarna har sparat (eller sett till så att jag måste betala) 400 kr igen! Ja, ni ser hur missförstådda dessa hundar egentligen är. De gör nog så gott de kan för att ta hand om sin matte på ett bra sätt. Tänk att jag inte insett det tidigare!!!

Så till sist några ord till er som brukar komma hit och hälsa på oss. Jag har nu även börjat inse hur usel och dålig värd jag måste vara när vi har besök, enligt hundarna i alla fall. Alla de "hyss" de hittar på, gör de enbart för att underhålla- och roa er besökare, givetvis! Det kanske inte är så kul att få en apa kastad på sig ibland, men då vaknar ni i alla fall till liv. Ja, ni brukar även få bevittna en del brottningsmatcher med kamprep, wubbor, älgar mm. För underhållningen här, har hundarna helt tagit över nu! Mina försök till att föra ett någorlunda normalt samtal, är inte mycket att hurra för. Men, men, jag hoppas väl att jag inte tråkat ut någon allt för mycket utan att ni vågar komma hit igen, om inte annat så för hundarnas skull.

Och från och med nu kommer mitt nya synsätt att förändra mycket av den bild jag har haft av saker och ting som ni förstår. För nu när jag har insett att det alltid finns flera olika synvinklar på allt, så är det enbart upp till var och en att välja ur vilket perspektiv man vill se dem i. Och jag ska från och med nu försöka att inte missuppfatta mina stackars hundar!

Jag är nog en hundägare som gör så gott jag kan
för att hjälpa (eller läs; stjälpa) mina hundar!

Ja, ibland är det just så det känns! Inte för att jag vet om någon läser det jag skriver här på hemsidan, men om det nu är det, så får ni här ta del av några av mina försök att göra dessa hundar till välanpassade varelser i samhället. För efter alla dessa saker jag lyckats utsätta dem för, så har de i alla fall blivit ganska så "miljöhårda". Och allt detta gör jag givetvis i ren välmening.
Fast ibland blir det kanske inte helt lyckat!

Under deras första år så vill jag försöka vänja dem vid så mycket som bara är möjligt. Och det gäller ALLT! Vi åker in till stan och går där för att få se-, höra- och träffa en massa olika saker.
Vi har gått på Sergelstorg och där lyckats träffa på de mest konstiga (en ren tolkningsfråga) personer, för utav någon anledning så har dessa hundar en kraftig magnetisk dragning på de mest olika personligheterna. Vi har varit och tittat på djuren vid Tyresta gård, suttit utanför Gröna Lund för att få uppleva alla ljud från ett tivoli och även varit på marknader och träffat på hemska saker.
Ja, det mesta provar vi på!

Icaroz och jag lyckades väl en gång när vi var inne i stan, få ett helt gäng med unga män som hade de mest färgglada frisyrer jag sett, om de nu hade något hår alls, att krypa runt på knä för att hälsa på hunden. Då var i och för sig inte Icaroz valp längre, men det var jätte kul tyckte han. Jag måste nog erkänna att jag själv den gången stod lite på helspänn, just för att se om Icaroz stelnade till något i kroppen, för dessa killar var inte direkt av det tystare slaget. Till viss del beroende på de flaskor och glas de hade med sig i händerna och som de även verkade ha druckit en hel del ur.
Men icke då, Icaroz tyckte att de var helt ok!

Annars så kan jag väl säga att som "prio 1" på min "vänja hundarna vid" lista, ligger skott! Eller att vänja hunden vid hårda, korta ljud. Med Bill var det aldrig några problem, vi gick ju valpkurser mm. vid Strängnäs BK när han var liten. Och på den tiden låg brukshundklubben inom P10´s övningsområde. Så där på höstkvällarna var det rena kriget i buskarna runt appellplanen, vilket resulterade i att Bill över huvudtaget aldrig brydde som om en enda smäll.

Icaroz "vänja vid allt" här i livet, började kanske inte på det bästa sättet. Visst var han med vid konserten med Brian Adams vid Sjöhistoriska här i Stockholm, och det utan några problem.
Men på vårt nästa besök vid "Gärdet" så blev det lite svettigare. Vi hade lyckats åka dit när det var en dag med massor av militära evenemang och uppvisningar. Där står man med den då ca 5 mån. gamla Icaroz precis bredvid där det helt plötsligt kommer körande en hel rad med pansarvagnar. Och alldeles bredvid oss, så börjar de även att skjuta för fullt! Rakt över Icaroz! Detta hade väl kunnat vara ett bra läge för att få en skottberörd hund. Eller varför inte vid nästa händelse han råkade ut för, några månader senare.

Då hade han hunnit bli runt 9 månader och vi är ute och går en mörk kväll, när en granne kastar ut en stor smällare genom fönstret. Denna smäller kanske 1 meter ovanför oss, och jag höll på att få en smärre hjärtattack kan jag säga. För jag är INTE skottfast! Men Icaroz då?! Nog för att jag tror att han blev lite rädd, kan man bli annat om ägaren reagerar som den gör. Men det märktes aldrig något av någon skotträdsla i alla fall. Vi gick väl några extra promenader vid skjutbanan innan MH:n har jag för mig, för säkerhets skull...

Induz

Så har vi då den till sitt sätt att vara, "något" livligare Induz. Som kanske inte tagit sig tid att kolla in saker och ting innan han reagerat alla gånger. Där fick vi allt sitta ett antal kvällar utanför Gröna Lund innan han kunde lägga sig ner och koppla av trots allt som hände runt honom. För här har vi en hund som skall ha koll på ALLT! Men jag gjorde väl som jag alltid gör med hundarna när han var liten, vi åkte ut till skjutbanan för att få lyssna på skott. En helt perfekt dag för det tyckte jag, eftersom de hade en jaktskytte tävling där. Så jag tar väl med mig min lilla Induz och börjar gå utmed grusvägen bredvid skjutbanorna. Vi är ungefär 200 meter bort från där de skjuter som mest, och det kändes som ett ok avstånd att börja med. Men vad jag då inte vet, är att det alldeles bredvid där vi går, sitter en person med en älgstudsare och ska skjuta på "älgbanan". Och det är just vad som händer i nästa sekund, och jag kan säga att det smäller ganska bra när man står ca 25 meter från en studsare! Induz blev i alla fall så rädda, att han nog lättade en meter från marken och det såg ut som om han sprang i luften innan han landade igen. För oj oj oj, så rädd han blev!!!

Jäklar tänkte jag! NU har jag väl lyckats se till så att denna hund kommer vara rädd för allt vad smällar heter i resten av sitt liv!!! Det var ju inte riktigt det som var meningen. Men nu tog i alla fall jag det lugnt, tänkte att jag får under inga omständigheter börja "stissa runt" med Induz nu.
Utan jag gick sakta och lugnt tillbaka mot bilen, med den minst sagt uppjagade hunden flygande runt fötterna. Det fortsatte ju att smälla som innan och jag tror att vi satt utanför bilen på marken i nästan 1 timme, innan han helt kunde slappna av. Han fick leta efter lite godis, fånga leksaken mm. för att ha något annat att göra. Sedan när det var tyst och lugnt, så hoppade vi in i bilen och for hem.

Om Induz blev skottberörd efter det här??? Nej, det blev han inte! Men visst snurrade det en del tankar i mitt huvud innan vi skulle ge oss ut på MH-banan han och jag. För Induz del så hade han nog glömt denna händelse redan nästa gång vi kom ut till skjutbanan. Då var han som vanligt igen och hoppade och skuttade runt som han alltid gjorde under sin valptid.

Nästa "miljötränar tur" vi gjorde, var in på ett tivoli i Vasaparken. Allt gick sååå bra denna dag bland karuseller, folk, barnvagnar mm. ända tills vi kom fram till det absolut sista lotteri-ståndet på hela tivolit. För när Induz tittar upp och hans blick möts av ca 100 st stirrande vita pandor med stora svarta ögon i alla tänkbara storlekar. DÅ gick larmet där i parken! Han var nu så stor att han i alla fall vågade bli lite arg på det han blev rädd för, men det var också allt, för han vågade definitivt inte stanna kvar så speciellt länge bland pandorna. Så i nästa stund var det ett svart streck som for ut ur parken med mig efter sig. Det var bara att "ragga upp" en panda och kasta fram på honom ibland, så var det problemet snart ur världen igen. Trodde jag i alla fall! Men den dagen vi stod i slutet av MH-banan och det helt plötsligt dök upp två "jätte pandor" med lakan på sig ur skogen,
då kom nog minnet från Vasaparken ikapp Induz. Till råga på allt så kom de här två gående emot oss också! Det blev ett himla liv vill jag lova!!! Och det tog en stund innan vi till slut hade konstaterat att de i alla fall inte tänkte äta upp honom som lunch.

Diezel då, vad har jag hjälpt den stackaren med kan man ju fundera på. Att Diezel var en så pass stabil hund som aldrig skulle bry sig om ett skott, förstod man nästan från början. Den lille krabaten är väl så skottfast som en hund någonsin kan bli, han hör inte skott ens. På MH och korning mm. så har det nog inte ens ryckt i ett hårstrå på Diezel när de skjutit. Men inte kom han ifrån mattes "vänja hunden vid allt" i alla fall. Nu vet jag inte om det berodde på att Diezel fick lite dåliga erfarenheter på sin flygresa hit till Sverige när han var 3 månader. Men det fanns en sak som han var livrädd för när han var liten, fräsande bussar!!! Eller vad man nu ska kalla det pysande ljud som de ger ifrån sig ibland. Vet inte hur mycket vi gick efter vägen vid Handenterminalen där alla bussar kommer in vid Haninge centrum, innan Diezel till slut gav upp och slutade bry sig om detta ljud. Men det blev en del vandrande med honom där.

Diezel

Men den enda "stjälp-hjälp" från min sida (tror jag) som Diezel råkat ut för, var nog den gången det var konsert med Iron Maiden inne på Stockholms stadion. Här bjöds det ju på ett ypperligt tillfälle att miljöträna den lilla rottweilern. Så vi drog in till stan och promenerade runt i den varma sommarkvällen, till ljudet av Bruce Dickinsons ljuva stämma. Diezel blev väl så klappad, så det var konstigt att det fanns någon päls kvar på hunden.

Och där någonstans mot slutet av promenaden, tyckte väl jag att det var dags för en "hjälpande" insats, genom att påminna Diezel om att han nog skulle göra sina behov innan vi åkte hem igen.
Så utmed Vallhallavägen, vid ett stort buskage, sa jag åt Diezel att gå och kissa. Vilket den lydiga hunden genast gjorde, och försvann med ett jätte brak, rakt ner för den ca 1 meter höga muren som dolde sig väldigt väl bland dessa buskar. Ja, jag hade då inte sett den! Och inte såg jag till Diezel heller där nere bland de täta grenarna efter braket. Men efter en stunds "räddningsarbete" med en del hissande och lyftande fick vi väl upp en något "tilltuffsad" och smått sur hund igen,
dock med alla benen i behåll. Och den hunden som innan detta, faktiskt litade på sin matte!
Men efter det här, så såg han ganska skeptisk ut när jag sa åt honom att göra något.
Undrar varför??!!

Varför är rottisar så brutala??!!

De funderingarna dyker inte helt osökt upp nu när man åter igen (får jag väl lov att skriva), sitter här och har ont i varenda led i kroppen känns det som. Orsaken till detta är att det råkade sitta en katt bakom husknuten när Induz och jag skulle ut på promenad härom kvällen. Där kom man gåendes intet ont anandes, och helt plötsligt exploderar världen runt mig. För som sagt, rottisar är inga hundar som "seg drar" iväg, utan här smäller det bara till. Jag höll i alla fall på att få mig en ordentlig flygtur runt hörnet och en arm ur led, hoppas ingen såg mig. Ett besök hos chiropraktorn är bokat så snart som möjligt. Den stackaren bara skakar på huvudet åt mig.

En sak jag funderat på också är hur lång tid det egentligen tar att ramla! Från det man intar en vågrät ställning i luften, tills man väl når marken, ibland känns det som en hel evighet. Senast jag tänkte på det, var när Diezel och jag var ute en mörk kväll och gick i skogen på en stig. Diezel hade givetvis full koll på läget, vilket jag då inte hade. Ett par meter framför oss springer plötsligt en katt iväg i blåbärsriset och Diezel gör ett jätte ryck efter den. Tjohoo, och där var det dags för en flygtur igen! Vet att jag hann tänka en hel del innan jag landade i riset. Bland annat på om det kunde tänkas ligga något äckligt och gömma sig under alla dessa blad, eller kanske en sten eller...
Tyckte i alla fall att det tog en bra stund innan jag väl låg där, om man säger så. Det är säkert bara jag som funderar på dylika saker, men ändå. Nu åter till flera hund dåd...

Induz har ju försökt ett antal gånger, om inte bli kvitt sin matte, så i alla fall försökt göra henne mindre "slagkraftig". Det började väl med de två stora, tunga, glasdörrarna han slog ur skåpet och rakt över mig. Resultatet blev glas i hela vardagsrummet, en blåslagen hand, en bula i huvudet, och
ett besök för mig på SÖS akuten en fredagskväll. Och det hos en stackars läkare som var helt övertygad om att han hade ett riktigt misshandelsfall framför sig. Dessutom var jag totalt förvirrad. Jag visste inte ens vad det var för dag när han frågade. Måndag svarade jag och läkaren fick ett stort veck i pannan och såg VÄLDIGT fundersam ut. - Öhhh, det behövs nog en ordentlig skallröntgen här konstaterade han.

Som tur var så hittade man inga andra fel än dem som normalt finns där :-)

Nästa försök att "röja matte ur vägen" var i stentrappan här hemma. Induz hade bråttom ner och vad spelade det för roll att jag befann mig före honom i trappan. Han rusade rakt på mig bakifrån och jag gjorde väl en volt med minst en piruett innan jag landade med huvudet före i denna stentrappa. Totalt ihop knölad i ryggen, var det åter min stackars chiropraktor Göran, som fick ta hand om mig.
Så efter en "mjuk" behandling (= ett knä i ryggen), och ett antal brakande ljud på en mängd ställen, blev jag väl människa igen.

I och för sig så är väl nästa händelse lite av det mindre allvarliga slaget, men jag var nästan helt övertygad om att Induz tänkte ta död på mig den dagen. Jag hade legat i influensa i över en vecka och tyckte i alla fall själv att jag var pigg som en pelikan när jag slog upp ögonen denna morgon. Dags att hugga tag i de totalt oaktiverade hundarna med en tur ut till skogen och varsitt spår.
Kände mig väl kanske lite "mör" redan när jag hade lagt ut spåren, men det skulle inte bli så farligt att gå, trodde jag!

Så var det dags att släppa ut Induz i spåret! Detta var på den tiden när Induz fortfarande var mer i luften än på marken och hade denna dag definitiv inte tid att analysera åt vilket håll ett spår gick!
Här skulle jobbas, efter att ha fått tagit det lugnt i en hel vecka. Ut i skogen flög vi, och upp för det högsta berget i hela Haninge. Vet att jag gick en bit upp för berget när jag la spåret, men nu var vi nästan uppe på toppen innan Induz kom på att han nog gått över spåret en bit. Ned för berget igen gick färden, och så upp igen!!! Efter fyra turer upp och ned för berget, kom Induz helt plötsligt ihåg att det var ju spåra vi gjorde, och gick iväg hur lugnt och sansat som helst där vi gått första gången. Efter detta spår var jag HELT slut kan jag säga. Jag kröp nästan till bilen, för benen bar liksom inte. Men hunden blev aktiverad i alla fall! Kommer inte ihåg hur många dagar till jag fick tillbringa i sängen efter detta, men det var några stycken.

Kan inte komma på att Bill gjorde något sådant mot sin matte, där var det andra människor som "råkade" komma ivägen. Bill var ju en ganska stor rottis, och jag vet en gång när det var några grannar som ville hälsa på Bill, inga problem tyckte jag. Men så vänder sig Bill om och det rullade grannar åt alla möjliga håll, i vita koftor mm. Men detta var ju absolut inte med avsikt (tror jag).

I och för sig så såg väl Bill till att en av de killar som var på samma "socialträning" som mig och honom, blev sjukskriven i en vecka efter en av kvällarna. Vi skulle låna varandras hundar och gå slalom mellan de övriga som var med. Jag bytte bort Bill mot en New Foundlands hane, som såg ut att vara i samma storlek ungefär. Tänkte att den ägaren borde vara van vid så pass stora hundar. Men här kommer åter detta "seg dra" eller icke in i bilden. Den hussen var van vid en "segt dragande" hund, men det brydde sig inte Bill om när han fick se sin matte på andra sidan ringen den här kvällen. Då gick han väl helt enkelt bara dit! Killens arm hoppade ur led och han fick som sagt vara hemma från sitt jobb en vecka efter detta.

Bill

Så till er som funderar på att skaffa en rottweilerhane (med glimten i ögat) se till att ni har en ordentlig försäkring innan. Själv funderar jag på att skaffa en något mindre hund nästa gång. Men nu när jag har lärt mig att det gör ont att ha en riktig hund och börjar bli ganska härdad, så får vi väl se vad det blir.

Hjälpsamma Diezel

Alla hundar har sina egenheter, det är det som gör dom så roliga, att alla är så lika men ändå så olika. Diezel har sedan han var liten alltid gillat att bära på saker! Det var den rapport vi fick från hans uppfödare Joanne i England också; att han bär på allt! Han bodde då ihop med en hel del andra hundar i familjen eftersom både hans "gamla" matte och husse arbetar med hundar inom polisen i England. Den som tog alla saker och gick runt med allt i munnen, det var Diezel det.

Den egenskapen har hållit i sig kan jag säga och nu kanske det inte är så kul alla gånger att hunden går och bär på allt. Nu i helgen som varit har Diezel haft RIKTIGT tråkigt tycker han själv, han har inte fått göra nästan något alls, förutom att gå ut på promenader. Hemmet har sett ut som en byggarbetsplats eftersom matte fått ett av sina ryck och kastat en massa saker, för att i nästa stund köpa nya som skall byggas ihop. Diezel har roat sig själv som hantlangare hela helgen och
"hjälpt till".

Vet inte om det bara var inbillning förut när vi skulle börja träna lydnadsmomentet apport, att Diezel inte var så jätte pigg på att göra det, i alla fall inte till att börja med. Men sedan var det nog det att någon annan försökte bestämma över honom som var det största problemet. Nu i helgen har det i alla fall försvunnit saker hela tiden. Dessa saker har man sedan hittat på alla möjliga konstiga ställen. I hundsängar, på balkongen och i badkaret. Först trodde jag att jag blivit totalt förvirrad och inte visste vad jag gjorde av saker och ting, men sedan förstod jag att hjälpredan varit framme. Snabb som blixten smög han obemärkt runt här hemma och tog kartonger med skruvar, tumstockar, träpluggar och sedan hela pappersförpackningar. Dessa finfördelades i köket så att man fick små äckliga, slemmiga, pappersbitar under fötterna så fort man gick ut där.

Den rena tvätten som jag lagt in på sängen för att vika ihop senare var inte så ren när jag kom in i sovrummet. Då låg det ihoptuggade strumpor lite var stans, bara att samla ihop allt och tvätta om igen. Nu har han lärt sin matte något i alla fall; Vik ALLTID ihop tvätten så fort du tar ner den från torkställningen.

Idag är det måndag och Diezel har sovit lugnt hela dagen efter skogsturen i morse,
han är nog ganska nöjd efter sitt arbete i helgen.

Tänk så glad man blir...

... som "farmor" när det går bra för avkommorna till ens hund. I går fick jag ett mail från Marie som har Induz dotter Rottfell´s Abzurda. Marie berättade att hon och Zurra varit på en träningstävling i lydnadsklass 1, och om det varit på en officiell tävling, hade de fått ett 1:a pris. Ni är så duktiga!

Själv hade jag inte ens tänkt tanken "tävling" med pappa Induz när han var i den åldern. Jag var mest glad över om vi befann oss på appellplanen samtidigt. Oftast var det så att jag befann mig där själv, Induz var någonstans i omgivningen och höll på med egna projekt. Ofta med mat inblandat. Inte spelade det någon roll att jag stod och bollade och lekte med köttbullar, leverpastej, pannkaka, eller vad det nu var jag hade med. Induz tyckte att det var en mycket roligare utmaning att få jaga "maten" själv. Jag brukade tänka på att om jag lyckades omvandla all den energi som Induz hade, till det jag ville att han skulle göra, då skulle jag ha en hund som kunnat jobba en vecka utan att ge upp. Jag hade ju bestämt mig för att köra "den mjuka linjen" med denna hund. Vilket jag nu i efterhand har insett var totalt bortkastat, i alla fall när det gällde Induz.

Så kom husse in i bilden, med en ljudstyrka och en röst som hördes över hela Haninge. Induz började inse att här gick det inte bara att göra som man ville längre, utan det var nog på plats att börja lyssna. Förstår inte hur husse och Induz lyckades träna in momenten till appell lydnaden på två månader, men det gjorde dom. Givetvis var det mycket beröm och en hel del lek med i bilden, men samtidigt ganska hårda krav på att lyssna för Induz del. Så till lydnadsprovet för bevakningshundar var det klart och Induz fick faktiskt ganska bra betyg. Tjänstehund blev han också när han var 20 månader gammal. Så med detta i bagaget fick matte ställa lite hårdare krav på denna lilla figur. Vi fortsatte att träna in momenten till lydnadsklass 1 och 2 och det gick faktiskt ganska bra. LP har det blivit i båda klasserna nu. Hade jag bara känt för att tävla mer så hade vi nog gjort det. Men Induz är som sagt nöjd bara han får jobba och göra något.

Men tänk så olika det är att träna hundar, inte helt osökt går tankarna till vår "kung" Icaroz, som vid 10 månaders ålder var klar att starta i lydnadsklass 1. All träning gick bara ut på att leka. Där var det matte och han som jobbade bäst ihop. De två första tävlingarna med husse i snöret fungerade inte så bra. Men sedan när matte och han fick chansen, så blev det tre 1:a priser i klass 1 innan han fyllde 1 år. Våra betyg var 186 p på första tävlingen, 193 på den andra och så plumpen, 175,5 på den tredje, vi höll på att nolla ett moment. Det låter kanske drygt, men med den hunden gick allt som på räls. Det är väl dessa egenskaper men verkligen behöver vara rädd om eftersom de gått vidare ner i många av hans valpar också. Han bara sög upp allt man lärde honom, på både gott och ont, det räckte att man berömde honom för tidigt några gånger i ett visst moment (tex. vittringsapportering), sedan väntade han på detta "bra" för att jobba vidare. Men vi tränade på och han blev till sist Lydnadschampion, dock med en del hinder i vissa moment på vägen.

Det är väl detta som är så fascinerande med att träna hund, ingen är lika och går att jobba likadant med. Så den person som tror sig vara full lärd efter att ha jobbat upp en eller två hundar en bit i klasserna, ack så lurad den blir. Alltid lär man sig något nytt. Och till er som jobbar med valparna efter både Induz & Diezel vill jag bara säga, - NI är så duktiga och engagerade med era hundar. Och för det mesta går det jätte bra för er. Men ge inte upp fast det känns lite motigt ibland. Försök att hitta olika lösningar på problemet, det som gäller är att få hunden att förstå vad det är den ska göra. Träna med variation så att ni inte tråkar ut era hundar. Ett, tu, tre så har allt fallit på plats och momentet fungerar. Och tänk så nöjd man känner sig då. Lycka till nu till er som ska ut och tävla här framöver, ni kommer klara detta galant. Vi håller tummarna som alltid för er allihop! Till er andra som inte har tävling som mål, träna på och aktivera era hundar i alla fall, det behöver dom.

Lilla Induz

Satt härom dagen och sa till någon att; - Tänk vad Induz har lugnat ned sig. Det är så skönt att gå ut med honom nu, han bryr sig inte om andra hundar hur illa de än beter sig. Han lyssnar på vad jag säger hela tiden. Vi fick till och med beröm av en granne som kom fram och berättade att han blir lika imponerad av denna hund varenda gång han ser oss träna lydnad.

Jag tränar ofta med Induz på gräsmattorna i området där vi bor. Han har legat platsliggning bredvid gångvägarna sedan han var liten mm. Tycker man får en bra störning av allt som rör sig runtomkring. Och jag kan väl säga att vi aldrig haft några problem med platsliggning med någon av våra hundar, det är en sak som jag är stenhård på från början. Vad han mer sa, var att detta måste ju vara en exemplarisk rottweiler att visa upp, så stabil i alla lägen. Hmmm, tänkte jag, det låter ju mer än bra att grannarna upplever hunden så, men de skulle bara veta hur "PÅ" denna hund ofta är. Och att det krävs en hel del lydnad och uppfostran för att få en hund dit vi är nu.

Som en följd av detta "exemplariska" som grannen sa, för det mig in på den senaste veckans äventyr...

Jag har nu två nätter i rad blivit väckt med ett ryck och en övertygelse om att huset håller på att rasa. Denna hund lyckas med saker som ingen annan gör. Det som hände i förrgår natt var att en
av stolarna som står i sovrummet lyckade anfalla honom mitt i natten! Ja, det var nog vad han trodde. Han låg och sov i sin Biabädd och måste sparkat till stolen som står bredvid, och som då snällt välte över honom i sängen. Total kalabalik!!! Jag vaknar med ett hjärta som slår dubbla slag känns det som. Och den stackars grannen som bor under oss, vad ska han tro?

I natt var det färdigt igen. Jag vaknar av ett förfärligt oväsen bredvid min säng, och det jag ser med
ett halvt öga öppet (man är ju sådär lagom vaken kl 02.00 på natten) är att bordet som brukar stå
vid min säng, är på väg i en båge genom luften. Det landar med ett brak och ett jätte skrammel när klockradio, lampa mm. slår i golvet. Mitt hjärta håller på att stanna kan jag säga. Bredvid det omkullvälta bordet står Induz och viftar på svansen. Hur han lyckades välta detta bord som är ganska tungt förstår jag inte, och inte han heller som det ser ut, men glad är han i alla fall!
Som sagt, Induz är en hund med många strängar på sin lyra!

En morgon i en hundägares liv

Jaha, så var det vardag igen. Efter att i någon dag i alla fall fått gått här och känt sig ganska stolt över Induz barnens framfart på årsmötesutställningen, så var det dags att landa på jorden igen. Att vara hundägare ÄR väldigt kul och ger en mycket. Det finns ju även konstaterat att man blir friskare, lugnare och gladare av att ha hund. Men ibland vet i sjutton....

Efter en natt på jobbet kommer man hem lite lagom "sliten". Eftersom det fullkomligt vräkte ner regn ute så bestämmer jag mig för att ta morgonpromenaden på en gång. In i garderoben för att leta reda på regnställ och kängor som faktiskt inte är använda på ett bra tag. Efter en stund, väl inpackad i alla tänkbara vattenavstötande saker, ger vi oss iväg. Hundarna tycker väl inte att det är så där jätte mysigt att komma ut och bli genomblöta på två minuter. Men nu när vi ändå är ute så kan vi lika gärna ta en ordentlig runda.

Efter 1 timmes promenerande i regnet, som även känns komma underifrån på något konstigt vis, är det ganska skönt att komma in igen. Efter en ordentlig torkning är det så dags för frukost. Hundarna får sin mat först och jag ser fram emot att kunna sätta mig i lugn och ro med min egen frukost. Med en stor kopp varmt te, en ägg smörgås och en nyskalad apelsin är jag på väg och sätta mig och äta.

DÅ börjar Diezel kräkas! Inte lite, utan hög efter hög i vardagsrummet på parkettgolvet. Han har troligen ätit massor med snö på promenaden och nu kommer hela frukosten i retur, hur det nu kan ha blivit SÅ mycket. Fram med gummihandskar, papper, påse, skurtrasa och vattenhink. Efter en bra stunds torkande och skurande ser vardagsrummet ut som vanligt igen. Men nu känns inte det nästan kalla teet så frestande längre, inte äggsmörgåsen heller. Den sköna morgonstunden jag sett fram emot känns som borttorkad.

Jag väntar nog med frukost ett tag.

Det är väl sådana här gånger jag verkligen funderar på varför jag har hundar.

En vårpromenad i skogen

Tänk så härligt det är att ge sig ut med hunden på en långpromenad i skogen nu när det är vår. Riktigt tidigt på morgonen innan luften blivit så varm gav vi oss iväg, Induz och jag. Vi har en slinga vi brukar gå som är 5 km lång och som nästan enbart går i skogen. Så här på morgonen är det alldeles tyst, det är bara fåglarna som är vakna och kvittrar. De små bäckarna vi passerar porlar så härligt i det tysta och man känner riktigt hur avkopplande det är.

MEN, vi har ett hinder innan vi är ute i skogen, vi ska gå förbi en gård med diverse djur. Induz blir alldeles exalterad så fort vi närmar oss. Först är det hästarna vi ska passera. Jag tror att han börjat inse att de är lite stora djur och inte så lämpliga att ge sig på. Men när vi närmar oss blir han ungefär 2 meter lång och 2 dm hög, och intar en väldigt smygande gång. Men så mycket mer blir det inte idag.

Värre blir det när vi närmar oss fåren. Han vet var de är någonstans och i höstas efter ett antal promenader förbi, gick han snällt och lugnt fot. Men nu, så fort han känner lukten av dem så början han springa i cirklar. Vallar ser det ut som han gör. Efter ett antal bestämda kommandon lyckas jag väl få ner honom till 70 varv/min. För att senare få in honom fot och börja promenaden förbi fårhagen. Vad han tänker på vill jag inte veta.

Vi har nästan kommit förbi hela hagen när han helt plötsligt flyger iväg som en kanonkula rakt in i fårstängslet. Ni vet kanske ungefär hur stora hålen är i ett sådant stängsel, lite för små för att en rottweiler ska kunna komma igenom. Just nu så spelar inte det så stor roll tycker Induz. Utav den fart han har när han landar i nätet, så lyckas han få igenom huvudet och en hel del av halsen. Men sedan tar det stopp! Och fast sitter han. Men det är inget som hindrar den här hunden, han är färdig att slita upp hela nätet innan jag får stopp på honom. Efter 5-10 minuter har jag väl lyckats få bort honom ur nätet, vilket han då har lyckades fastna i med benen också.

Vi fortsätter vår promenad i den tysta och lugna skogen och riktigt njuter, i alla fall jag. Så kommer vi fram till den lilla skogstjärnen som vi ska runda innan promenaden vänder hemåt igen. Vet att jag hinner med att tänka; Så fint det är här idag, vattnet är precis spegelblankt, innan jag finner mig själv snubblande över stock och sten på väg rakt ut mot vattnet. Vad är det som händer? Eftersom vi är i ett naturreservat så får hundar inte vara lösa och givetvis följer jag det. Av den anledningen hänger jag nu som ett ankare efter Induz som är på väg rakt ut i vattnet. I sista stund, med tåspetsarna i vattnet, får jag stopp på både mig själv och Induz. Han har fått syn på något som jag bevisligen missat, det är grodor som simmar i tjärnen! Men en som inte missar en sådan spännande sak är Induz! Jag förstår inte hur denna hund hinner med att registrera ALLT, inget missar han. Dessa små grodor flyr i vild panik och Induz han står och hoppa jämfota för att han inte hinner ta en endaste en.

Full koll på sin hund har man ju som ni märker. Det är nästan pinsamt och man ska väl definitivt inte erkänna det, men var tog lydnaden på denna hund vägen? I vissa lägen skulle jag kunna stå och hoppa på honom tror jag utan att han skulle bry sig det minsta, och detta är ett sådant läge, jaga något som rör sig. Jaktlust i all ära, men det finns ju vissa gränser för det också.

Promenaden fortsätter och vi tar oss till bilen utan några fler äventyr. Mina armar känns det som om jag tappade vid tjärnen. Väl hemma efter vår lugna och rogivande promenad är det dags för frukost. Vet faktiskt inte vem av oss, Induz eller jag, som upplever våra promenader mest som ett äventyr, alltid händer det något. Och ingen hund får mig att skratta så mycket som Induz med alla sina hyss. Tänk att ha en hund som går som om den vore radiostyrd, det skulle vara hemskt. Hellre har jag väl en sådan här buse som jag har, med glimten i ögat hela tiden. Lilla Induz.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Man kan ju nästan tro när man läser det jag har skrivit här, att Bill och Icaroz aldrig såg till så att det hände saker runt omkring dem. Men så är inte fallet! Det jag tänker skriva om här, hände under den tiden när de två små "änglarna" huserade här.

Det skulle komma en rörmokare hit och byta kranarna i badrummet och köket. Eftersom man nu är hundägare så måste ju allt sådant planeras in i minsta detalj. Det fungerar inte så bra att en främmande person bara klampar in här, när det sitter två rottweilerhanar innanför dörren. Här såg man till att boka en tid med rörmokaren så att jag var hemma när han kom. I god tid stängdes också hundarna in i sovrummet.

Så kommer rörmokaren (som visade sig vara två) och sätter igång med att byta kranen i köket, så går de vidare in i badrummet. Jag släpper väl kontrollen över dessa män en liten, liten stund, och vad händer. Jo, den ena går och öppnar sovrumsdörren! Han fick väl kanske upp dörren så där 10 cm innan den vräks upp med ett brak och ut störtar Bill och Icaroz. De har givetvis suttit innanför och hållit koll hela tiden på vad som händer där ute. Och nu såg de sin chans att få komma ut och hälsa på våra besökare.

Total kalabalik utbryter eftersom killen som öppnat dörren börjar springa runt här inne. In i vardagsrummet, vidare ut i köket, in i hallen och så in i vardagsrummet igen. Hack i häl på honom sladdar dessa hundar runt. Mattor, stolar och bord flyger åt alla håll! Jag ser i ögonvrån hur killen som är inne i badrummet har hoppat upp och står på toalettstolen och skriker. I det läget gör jag det som absolut inte får hända, jag börjar skratta! Hela situationen var en sådan total röra och jag visste inte vart jag skulle börja. Till slut lyckas jag få tag i killen som springer runt här inne lagom som han passerar badrummet, och kastar mer eller mindre in honom där. Drar tre djupa andetag för att lugna ned mig och får så in hundarna i sovrummet igen. Öppnar dörren till badrummet och ser två helt skräckslagna rörmokare där inne. Det visade sig att båda dessa stora killar var livrädda för hundar. Och ni som har träffat Bill vet att han inte direkt var en liten hund. Så när denna kille ser denna stora hund så får han panik!

Nu bedyrar han att han har lärt sig en läxa för livet. Han kommer ALDRIG mer att öppna en stängd dörr utan att fråga vad som finns bakom först. Då lärde han sig något nytt den här dagen också! Rörmokarna tackar för sig och försvinner så fort de kan härifrån.

Bill och Icaroz

Nästa något röriga situation jag lyckades hamna i på grund av hundar, inträffade en dag när Icaroz och jag var ute och gick. Vi skulle gå till postlådan vid affären för att posta några brev. För att komma dit, kan man gå en genväg genom vår lilla skogspark och vidare ned för en lång gallertrappa, och kommer då ner till parallellgatan som ligger närmast affären. Där kommer vi gående Icaroz och jag när jag ser en tant och en liten katt nedför trappan. Ingen fara tänker jag eftersom Icaroz inte bryr sig om katter. Vi har nästan kommit ned för hela trappan när jag hör tanten ropa något om att katten inte tycker om hundar. Det är nog inga problem säger jag, min hund bryr sin inte om den.

I nästa stund har vi kommit ned för trappan och jag tittar upp och får då se en dubbelt så stor katt med uppskjuten rygg och väldigt konstiga fräsande ljud komma gående emot Icaroz. I samma stund bestämmer sig tanten för att försöka jaga bort katten och börjar springa efter den. Helt plötsligt står jag mitt i värsta röran igen. Runt mig har jag då en fräsande katt springande, efter den en skrikande tant och så efter henne en överlycklig Icaroz. Detta var nog bland det roligaste han hade varit med om, att försöka hjälpa en tant att fånga en katt!! Breven far all världens väg och jag har all möda i världen att försöka hålla tillbaka Icaroz som helt plötsligt blivit hur stark som helst.

Efter en stund har tanten lyckats få iväg katten en bit, jag har rafsat ihop mina brev och även fått lite koll på Icaroz. Vi avlägsnar oss så fort vi kan från platsen vill jag lova.

Några år senare lyckas jag träffa på denna tant och katt igen, utan att veta om det. Denna gång håller de på att se till så att jag får en hjärtattack tror jag. Nu är det Induz och jag som är ute och går en mörk kväll genom vår skogspark. Ja, det var väldigt mörkt eftersom flera av gatlyktorna var trasiga just där vi gick. Induz hade i och för sig sneglat in i skogen några gånger, men inte tänkte jag på det. Helt plötsligt ser jag bara något ljust komma farande emot oss alldeles bredvid där vi går, och sedan blir det ett hiskeligt liv där i skogskanten.

Ja, jag håller verkligen på att få en hjärtattack, för jag blir så rädd! Och det tar en stund innan jag får någon koll på situationen över huvudtaget. Men det som hänt är följande; tanten och katten befinner sig i skogen, när de ser att jag och Induz kommer gående. Eftersom katten då inte gillar hundar, så kryper den ihop och lägger sig någon meter från gångvägen. Just när vi går förbi så ska tanten försöka fånga katten. Hon kastar sig fram och ramlar mer eller mindre över den, vilket resulterar i att katten blir alldeles galen och börjar klösa tanten. Hon har fått några riktiga rivmärken i ansiktet och på armarna så att blodet rinner.

Induz som säkert haft mer koll på allt som rört sig i skogen är helt tokig vid det här laget. Han är ju den stora kattjägaren i familjen. För det finns ingenting som är så spännande som katter som springer. Tanten som trots allt inte släppt taget om katten snubblar tillbaka in i skogen igen och jag tar min hund och fortsätter. Det tog ett bra tag kan jag säga, innan min puls var nere i något så när normalt läge igen.

Icaroz och ormen

Tänk så äckliga hundar kan vara. En bland de äckligaste hundhändelser inträffade för ett antal år sedan. Vi brukar försöka göra en kombinerad utställnings och semester resa varje år. Detta år skulle vi till Öland på utställning hade vi bestämt. Eftersom det var mitt i juli och allt är svindyrt på Öland, så fick vi tag på ett ”billigt” alternativ i Nybro, det ligger ju inte så där jätte långt från Öland och det verkade överkomligt. Alla dessa stugor vi hyrt och bott i på våra resor går att skriva en roman om men jag ska inte nämna mycket om denna. Bara det att det var en trebädds stuga med kök stod det. Man fick ha hund med sig så det verkade väldigt bra. När vi kommer dit så undrar man om det verkligen är denna lekstuga som står där som vi hyrt. Det var så trångt i den så hundarna kunde inte vända sig ens. Den ena sängen fick vi vända upp mot väggen för att kunna stå på golvet över huvudtaget. Skulle vi haft alla tre stolarna runt bordet så kom vi inte ut ur stugan ens. Nog om det, 300 kr natten, vad får man för det?

Kvällen före utställningen åker vi till en skidbacke som finns i Nybro för att gå en längre promenad med hundarna. Det skulle vara lite promenadstigar runt omkring och där skulle vi gå tänkte vi. Vi hinner inte mer än ut ur bilen vid denna skidbacke förrän Icaroz sätter nosen i vädret och med viftande svans sätter fart upp för backen. Vi andra som inte har lust att klättra runt där i +25 grader fortsätter vägen fram. Efter någon minut tittar jag upp och undrar var Icaroz tog vägen. Han brukar väl aldrig springa speciellt långt från oss när vi är ute. Jag ser honom inte. Jo där ser jag något röra sig i det höga gräset. Fyra tassar som sticker upp. NEEEJ! Han har hittat något att rulla sig i. Robban sätter i väg upp för backen i en väldig fart för att försöka få bort Icaroz. Väl där uppe ser jag hur Robban nästan studsar tillbaka ner igen.

– FYYY FAAAAAN! Vad det stinker skriker han.

Den lyckliga Icaroz är då på väg ner för backen igen mot mig. Robban som tagit sig upp till den plats Icaroz just lämnat håller på att smälla av. Och den doften som slår emot mig när Icaroz närmar sig går inte att beskriva. Det finns dom som tycker att surströmming luktar illa. Den doften är rena barnleken mot det här. Det var det värsta jag känt. Icaroz är helt nedsmetad på ryggen och alla flugor runt honom ska vi inte tala om. Robban som nästan är nere igen håller också på att storkna. Gissa vad vår lilla ”ängel” legat och rullat sig i? Jo, en rutten död huggorm! Jag har hört folk säga om saker att det luktar som döda huggormar, men aldrig hade jag väl kunnat föreställt mig detta. Man har ingen större lust att sätta sig i bilen med Icaroz men vad ska man göra. Jag överväger starkt att promenera tillbaka. Det tar nog en halvtimme med bil att åka till stugan igen. Vi blir grönare och grönare i ansiktena både Robban och jag. Och stackars Bill som sitter med stinkbomben bak i bilen har det nog inte lätt.

Framme vid stugan rasar vi ur bilen den ena mer illamående än den andra. Alldeles i närheten finns en sjö eller å, eller vad det nu är. Där kastar vi i Icaroz. Den enda tvål vi har är min duschkräm med citron och kanel doft. Den tar vi och försöker få bort stanken. Det går inte. Nu, uppblandad med kanel och citron blir det nästan ännu värre, jag kan fortfarande inte känna doften av denna duschkräm utan att få kväljningskänslor. Vi gör så gott vi kan och Icaroz får sova i bilen denna natt.

Nästa dag på utställningen när Icaroz och Robban står i ringen undrar domaren vad det är som luktar så konstigt. Här gäller det att hålla masken. Vi har ingen aaaaning. Men visst känner man en viss odör redan på ett ansenligt avstånd från Icaroz. Det första vi gjorde på kvällen/natten när vi kom hem var att bada Icaroz i varmt vatten och hundschampo. Det blev några timmars skrubbande innan stanken försvann. En erfarenhet rikare blev man också, nu VET vi hur ruttna huggormar lukat och det är ingen höjdare kan jag säga.

Starten på mitt "rottweilerliv"

Hur började det hela egentligen, det kan man ju fundera på?! Och nu tänker jag då på mitt eget liv som lycklig rottweilerägare. Efter att ha träffat en smågrinig rottweilertik någon gång i början på
80-talet, och sedan besökt Stora Stockholm 1987, så är det kanske konstigt. Kan säga att på Stora Stockholm under den tiden, så hördes det lång väg vart rottweiler ringen var, för oj vilket liv det var på dessa hundar då, det lät en hel del. Och med den bilden i huvudet, så borde jag väl tänkt både en och två gånger till innan jag gav mig in på det här.

Men här införskaffades en liten rottweilervalp, som med tiden visade sig bli stor som ett hus, med sina 72-73 cm ovanför marken och 60 kg. Eftersom stödet från uppfödaren var minimalt, så anmälde jag mig och Bill till en kurs vid Strängnäs brukshundklubb, som på den tiden låg vid Torpet Nord i utkanten av P10:s övningsområde. Där var vi en brokig skara nyblivna hundägare som mötte upp en söndag i september för att påbörja en valpkurs. Det var hundar och människor av alla de slag, några schäfrar, en hovawart, en springerspaniel, en amris, någon blandras, jag med min då ganska stora rottweiler, OCH så var det samojeden Aslan! Jag kommer väl aldrig att glömma detta första kurstillfälle kan jag säga, för jag tyckte ju redan vid starten att jag hade en ganska bra inkallning på min då något bångstyriga rottweiler. Han kom i alla fall efter en stund när jag ropade på honom!

Denna första gång skulle vi alla gå ut på en av de stora ängarna som låg bredvid klubben och släppa lös alla våra hundar, så att de skulle få bekanta sig lite med varandra. Ja, vi också för den delen, under tiden vi i sakta mak rörde oss över denna äng. Så säger vår kursledare att vi alla ska ställa oss i en ganska stor ring och ropa in våra hundar. Visst tänkte jag, det är nog inga problem. Fick ögonkontakt med Bill och ropade på honom. Innan jag vänder mig om och går ut mot platsen där jag ska stanna, så tycker jag mig även se att han är på väg åt mitt håll.

När jag vänder mig om, så ser jag däremot inte till någonting som är svart och brunt och på väg åt mitt håll. Nästan alla har fått in sina hundar till sig, men vart är min Bill?! Jag var tvungen att titta riktigt ordentligt innan jag fick syn på honom. Där borta, på andra sidan ringen är det en rottweiler som gör vad han kan för att föröka para sig med den lilla vita och ulliga Aslan, som vid det här laget inte var så vit längre. Aslan hade antagit en ganska brun ton och Svante, hans stackars husse,
gjorde vad han kunde för att jaga bort stora Bill. Tänk så pinsamt jag tyckte att det var! Att behöva gå genom hela ringen, ta min koloss till hund, och draaa med mig honom till den plats vi skulle stå på. Och efter denna dag, så var hela min bild av att ha ordning på sin hund förändrad kan jag säga.
Och Aslan var ALDRIG mera vit efter våra kurstillfällen!

Men vi kämpade på där med våra hundar, tror att vi alla gick fortsättningskurs och även fortsättning på den. Just för att vi hade så himla kul ihop! Vi tränade och till slut var det även dags för tävling för en del av oss. Bill fick tre 1:a priser i lydnadsklass 1 på våra tre första tävlingar. Appellen missade vi första gången, eftersom Bill envisades med att en Cocacola burk var slutet i spåret. Men vid nästa tävling gick det bättre och han blev uppflyttad.

Vår träningsgrupp fick även representera Strängnäs Brukshundklubb på nationaldagen, genom att tåga med en massa andra föreningar genom hela staden. Vad som var mindre roligt den dagen,
var väl att Bill just då lyckts bli väldigt dålig i magen, vilket innebar att jag och Bill lagom kom fram till Roggeborgen när firandet nästan var slut. Vi hade haft en del att pyssla med på vägen kan man väl lugnt säga!!!

Efter det bar det av till klubben där grillarna tändes och vi hade trevligt långt in på natten.
Ja, det var väl så det började en gång för länge sedan. Och det är väl tur att man med åren lärt sig att detta inte gäller livet att hålla på med hundar.