Historia


 

Jordbrukets utbredning

Innehåll:

Inledning

I och med att den senaste nedkylningsperioden, Weichsel (120 000-10 000 år sedan), kulminerade för 24 000 år sedan började inlandsisen över Europa och senare Sverige att försvinna. I Sverige blev västkusten isfritt 15 500 år sedan, hela Götaland blev isfritt 11 500 år sedan men först för 10 200 år sedan var större delen av Sverige isfritt utom i norra delarna av landet.

Nu kunde människan, djur och växter ta över Europa och Sverige. För 12 000 år sedan kom flera människogrupper i olika vågor in i Europa och senare Sverige. Populationsgenetikern och docenten Mattias Jakobsson vid Uppsala universitet har, med hjälp av DNA från benrester från jägare- och samlarebefolkning på Gotland som levde på 3 000-talet f. Kr., kunnat konstatera att dessa människor kommer från norra Europa och Sibirien.

När Homo sapiens kom till Europa fanns redan Homo neanderthalensis i Europa. Varför Neanderthalarna försvann och våra förfäder ökade kraftigt i antal vet inte forskarna.

Det var inom den bördiga halvmånen som människor började med jordbruk. I Kina och Mesoamerika började samtidigt människa ochså med jordbruk. Jordbruket gjorde sitt intåg i Skandinavien under 4 000-talet f. Kr.. Populationsgenetikern och docenten Mattias Jakobsson vid Uppsala universitet har, med hjälp av DNA från benrester från jordbrukare i Västergötland som levde på 3 000-talet f. Kr., kunnat konstatera att dessa människor kommer från södra och sydöstra Europa.

Pytheas

PytheasDen grekiske handelsmannen, geografen och handelsresanden Pytheas (c:a 350-300 f. Kr.) föddes i den grekiske kolonin Massalia, Gallien (nuvarande Marseille i södra Frankrike).

Den grekiske historien och geografern Strabon (64 f. Kr.-23 e. Kr.), den grekiske historikern Polybios (200-118 f. Kr.) och den romerske författaren Plinius (23-79) har skrivit om Pytheas och hans resor. Men Aristoteles har inte skrivit om Pytheas vilket gör att hans resor inträffade troligtvis mellan 325-305 f. Kr..

År 315 f. Kr. seglade Pytheas igenom Gibraltar sund (Hercules stoder) för en resa i det okända Atlanten. Enligt grekisk myt hade den grekiske gudasonen Herakles placerat en klippa på var sida om sundet (i norr Calpe och i söder Abyla) för att vakta sundet.

Var han reste runt i norra Atlanten är osäkert men han utforskade säkert de brittiska öarna. Troligtvis också Grönland, Island och Skandinavien.

Han skrev boken "Om oceanen", c:a 319 f. Kr. där han redogör för sina resor. Tyvärr finns inte boken bevarad men andra författare nämner och citerar denna bok.

I boken skriver han om ett land långt i norr där havet var fruset och natten varade halva året. Där regnade det så mycket att säden fick tröskas inomhus. Detta är första kända boken som beskriver jordbruket i Skandinavien.

Arkeologiska metoder och teorier

All vår kunskap om jordbruket i Sverige bygger på arkeologiska fynd, metoder och teorier. Med jordbruk brukar man mena "när man kan se att människor har hållit husdjur eller odlat växter". För att kunna se när människor har gjort detta får man utgå från rester och avfall vid boplatser. Förekomsten av pollenkorn vid dessa boplatser är också en bra fingervisning.

För att bestämma tidpunkten för arkeologiska fynd och boplatser används C14-metoden. Det innebär att man mäter innehållet av radioaktivt kol, 14C, i träkol, ben, torv, växtrester och annat som innehåller kol. Dessa mätresultat jämförs sedan med C14-dateringar av sydamerikanska tallar och irländska och sydtyska ekars årsringar. Det finns bevarade mätresultat från 12 000 år gamla årsringar.

Vilken kost människorna intog är svårt att veta men C 13-halten i skelettet visar vad personen brukade äta. Olika växter och djur innehåller olika mängder 13C. Människor som endast har ätit landlevande växter och djur är normalvärdet -21, vilket är avvikelsen från en normal standard. Människor som har ätit enbart fisk och säl är värdet -15 för de som fiskat/jagat i Östersjön och -13 för de som fiskat/jagat i Skagerack.

På samma sätt kan man med hjälp av kväveinnehållet (15N) i skelettet avgöra om personen har varit växtätare eller djurätare. 13C och 15N är inte radioaktiva som 14C därför får man reda på personens ursprungliga mängd i deras bevarade skelett. Tack vare detta får man fram sammansättningen av människornas baslivsmedel.


Jordbruksbyar i Europa

Under en period på 200-300 år (mellan 5500-5000 f. Kr.) byggdes i Europa jordbruksbyar (de bandkeramiska byarna) från Ukraina i öster till Frankrike i väster.

Den bandkeramiska kulturen i Europa

De bandkeramiska byarna bestod av två till sex hus. Byarna låg i klungor på 10 till 20 byar. Runt byarna byggdes palissader för att tamdjuren (kor/oxar, får och getter) inte skulle komma ut och för att förhindra stölder av tamdjur och från växtodlingar (vete, korn, ärter, linser och lin). Till sin hjälp hade man tama jakt- och vakthundar. Jakt på vilt och insamling av vilda växter bedrev byborna sparsamt. Kulturmönstret i dessa byar var lika. Men efterhand bildades regionala mönster och lokala varianter.

Trattbägarkulturen i Sydsverige

Till Sydsverige (upp till Värmland/Uppland i norr) kom jordbruket omkring 3900-3800 f. Kr. Då uppstod ett nytt kulturmönster, Trattbägarkulturen (3900-3300 f. Kr.) ett jordbruksbaserat livsmönster. Det äldre kulturmönstret, jägare-samlare-kulturen var borta i dessa områden (det tog 250-300 år). Däremot var den fortfarande kvar norr om Värmland/Uppland.

Det var lövskogarnas brunjordar som människan utnyttjade för jordbruk. Gårdarna låg på sandiga jordar i närheten av strandängar och våtmarker. Dessa gårdar flyttades några hundra meter med jämna mellanrum för att röja nytt område för boskapen.

Inom slättbygderna bodde man i ensamliggande gårdar som flyttades runt inom gårdsområdena. Där var antalet gårdar större och låg tätare tillsammans. Människorna från många gårdar träffas med jämna mellanrum på stora gemensamma platser för sammankomster, fester, riter och ceremonier. Eftersom samhällena var skriftlösa var dessa sammankomster viktiga företeelser.

Människorna använde sig av långhus (9-18 meter långa och 3,5-7,5 meter breda) som var en kombination av bostads- och förrådshus. De använde också mindre hus som var kvadratiska, runda eller D-formade. Dessa uthus var 15-20 kvadratmeter stora och fanns framförallt vid fångst- och fiskeplatser.


Den andra jordbruksförändringen

Under 4000-talet f. Kr. spreds ett antal uppfinningar och förändringar (Den andra jordbruksförändringen) från Mellersta Östern till Sydösteuropa och under 3500-2500 f. Kr. var dessa nymodigheter etablerade i Centraleuropa och lade grunden till ett annat jordbruk. Man använde nu årder och vagnar med oxar och hästar som dragdjur och där boskapen hölls för mjölken och ullen.

Dessa jordbruksnyheter användes fullt ut i Sverige under 1800-1100 f. Kr.. Detta fick till konsekvens att man inte byggde nytt hus en bit ifrån det gamla utan man byggde den nya byggnaden intill den gamla. Gårdarna låg inom slättbyggderna på ett inbördes avstånd på 1-2 kilometer. Befolkningstätheten var 3-8 personer per kvadratkilometer. Man höll stora boskapshjordar som krävde stora öppna betesmarker runt gården. Åkrarna låg nära gårdarna.

Klädkultur och matlagning

Kläder tillverkades av fibrer från både växt- och djurriket och av skinn. Vävstolar användes i Centraleuropa 4000 f. Kr.. Tyget var gjort av lin och lind- ekbast. Ull började användas 3000 f. Kr.. Tyget till en mantel om tre kvadratmeter tog 550 arbetstimmar från färdigsorterad ull till avslutad och nedtagen väv. En grupp människor om 5-6 personer behövde 40-50 skinn om året till kläder. Skrapningen av alla dessa djurskinn tog 150-200 dagar. Så det var ett tidskrävande arbete att framställa kläder.

Matlagningen ägde rum antingen inomhus eller utomhus och i båda fallen antingen över öppen eld eller i kokgropar. Att förnya hushållskärlen (tiotals) på en gård var ett återkommande arbete under varje vår. Före jordbrukets införande var fisk basmaten. När jordbruket infördes var inslaget av mat ur havet försumbart litet. Boskapen gav mer mat än åkrarna, 95-100% var animalisk föda från husdjuren. Man åt mycket kött- och mjölkmat t.ex. gröt, ost, gris- och nötkött.


Den tredje jordbruksförändringen

Den tredje stora jordbruksförändringen inträffade under 1000-800 f. Kr. då nyheter infördes som fick stor betydelse för jordbruket under de kommande tusen åren. Under denna tid byggdes gårdar med uthus och ibland fähus. Gårdarna låg tätt intill varandra (400-600 meter). Befolkningstätheten var 6-13 personer per kvadratkilometer. Jordbruk fanns nu också utefter kusten från Gästrikland till Västerbotten.

Nu lagades maten inomhus i långhusen vilka nu var treskeppiga. Husen bestod av en bostadsdel, en fähusdel och eventuellt ett förråd. Fähusdelen var inrett med båsindelning för djuren. Boskapsskötseln var nu mer reglerad med djuren stående inomhus på vintern och detta innebar foderinsamling och lagring för vinterperioden samt troligen en ökad mjölkproduktion.

Nu har dessutom ett fjärde husdjur tillkommit hästen. Åkrarna var stenröjda och troligen gödslade. Järnredskap började att tillverkas. Nu producerade gårdarna ett överskott som användes till byte av produkter. Praktfulla bronsföremål, lurar, svärd och kittlar. I stort sätt kom inte jordbruket att förändras i grunden förrän under 1700-talet e. Kr..


Jordbrukets utveckling 500 f. Kr.-1000 e. Kr.

Romaren och historikern Publius Cornelius Tacitus, (55-117) skildrar i sin bok "Germania", 98 (De origine et situ Germanorum) förhållanden i Germanien. Troligen också förhållanden i Skandinavien men detta är omtvistat bland historiker.

Jordbruket bestod av en kombination av åkerbruk och boskapsskötsel. En normal gård hade ett treskeppigt långhus med stallad boskap, gödslade åkrar på vilket man använde årder och ängarna slogs med lie av järn. Långhuset flyttades regelbundet plats inom åkerområdet. Kanske motsvarande en generation eller husets livstid.

Från 700-talet förändrades byggnadssättet. Man byggde mindre och flera byggnader upp till sju hus. På 900-talet började man med knuttimrade hus. Fortfarande tillverkades treskeppiga långhus men de användes inte som huvudbyggnad utan som samlingssalar. Man hade nu separata fähus och förrådshus. Fähusen kunde ha 4-24 båsplatser. Det fanns klara sociala skillnader mellan gårdarna. Nu började också byar bildas. De bestod av upp till fyra gårdar som regel.

Jordbruket gav ett överskott som gjorde det möjligt för en elit att delta i ett internationellt varutbyte. Allt tyder på att i nuvarande Sverige fanns det regionala maktcentra. Flera småkungadömen fanns som hade rika kontakter inbördes och med kontinenten. Kungen gav sina undersåtar skydd och han hade en ledande roll i kulturella sammanhang. Enligt mytologin var kungen son till en gud och en jättekvinna. Jordbruket har tidigt blivit utsatt för politiska och ekonomiska svängningar.

Bandparceller

Jordbruk som fanns på moränryggar delades upp i långsmala tegar (bandparceller). Detta var uttryck för en ny syn på mark och ägande. Bandparceller har funnits i Rumänien, Tunisien och Östafrika. Markrättigheterna (både till bebyggelse och odlingslandskap) är organiserade efter släktskap. De äldsta bandparcellerna är från 100-talet e. Kr.. Markägandet var knutet till enskilda individer och hushåll. Denna nya syn på markrättigheten sker parallellt med en mer intensifiering av jordbruket för att få överskottsproduktion.

Boskapsskötsel

Nya sätt att sköta boskap inträffade på 200-talet e. Kr.. Man gjorde inhägnade betes- och ängsmarker samt åkrar dessutom gjorde man fägator av sten eller trä så att man kunde enkelt flytta djuren mellan betesmark och fähus. Detta innebar att man kunde inte längre flytta åkrar och bebyggelser som tidigare. Markägandet och makt var nu mer markerat i landskapet genom stenkonstruktioner.

Överskottsproduktion

Under 500-600-talen e. Kr. fortsätter inte bebyggelseexpansionen längre utan delar av landet (framförallt i den östra delen av Sverige) överges bebyggelse samt odlings- och betesmark. Förklaringen är säkert jordbrukets överskottsproduktion. Detta överskott har gjort att maktcentrum (småkungadömen) har dragit till sig människor. Dessa småkungadömen har byggt upp en makt över människor och deras produktion.

Genom överskottsproduktion och en hög bebyggelsetäthet inom maktcentrum har basen för makten skapats. Dessutom har varuutbyte varit en metod att erövra och behålla politisk makt. Varuutbyte skedde med romerska importvaror mot jordbrukets överskottsproduktion.

Ny social struktur

Vid 500-talet e. Kr. sker en förändring av jordbrukets samhälleliga organisation. Importföremålen visar att nya kontakter med Merovingerriket i Norge och med Västeuropa har skett. Dessutom växer ett nät av centralplatser fram med rika spår av hantverk, handel och kultur. Det handlar både om storgårdar som fungerat som maktens stödjepunkter och om handelsplatser som var knutna till dem.

Storahögarna i Gamla Uppsala är ett exempel på denna omstrukturering av makten. Grunden till vår tids byar och gårdar formas nu vid 500-talet.

Slavarbete (trälar) har funnits på storgårdar och mellanstora gårdar. Forskarna uppskattar antalet trälar till 20-30% av befolkningen. Trälen hade inga rättigheter utan var en egendom som kunde ägas. De kunde säljas, hyras ut och dödas av ägaren. En trälkvinnas barn tillhörde hennes ägare.

Jordbrukets arbetsredskap

Under 200-talet e. Kr. började yxor tillverkas på samma sätt som våra yxor är konstruerade idag. Yxskaftet sitter i ett hål i yxhuvudet. Yxan var ett av de viktigaste redskapen för jordbruket. Det var också kärror och vagnar eftersom den ändrade jordbruksteknologin krävde transporter av foder, grödor, gödsel och ved.

Under 200-talet e. Kr. användes fyrhjulsvagnar för första gången och hjulen hade ekrar. Årdret var ett tredje arbetsverktyg som fick stor betydelse för jordbrukets avkastning. Med detta verktyg kunde man göra många moment i jordbearbetningen, bryta ny mark, luckra upp jorden, mylla ned utsädet, rensa ogräs och bryta upp stubben efter skörden. Årder av järn användes i Sverige på 400-500-talen e. Kr.. Under 500-talet e. Kr. använde man i jordbruket även spadar, hackor och kortlie i järn (långlien kom först på 700-talet e. Kr.).

Greken Pytheas (300-talet f. Kr.) har beskrivit att man i Nordeuropa tröskade inomhus. Tröskningen gjordes med hjälp av klubba eller en käpp. För malning av säd användes från 200-300-talen e. Kr. roterande handkvarnar eller vridkvarnar.

Husdjur

En gård på 400-talet i Sverige hade främst får och nötkreatur (kor, kvigor, oxar och en tjur). Men också höns, gäss, katter, hundar, getter, svin och hästar. Detta mönster gäller även för övriga nord- och mellaneuropa. Men från 700-talet och framåt så ökade svinbesättningen stort söder om Skandinavien. Detta beror på en ökad urbanisering men framförallt en grundläggande förändring i jordbruk och i odlingslandskapet.

Hästen användes främst som riddjur, köttdjur och från 700-800-talen som dragdjur. Men hästen användes också som offerdjur i den förkristna kulturen. Dessutom var hästen en stridshäst och en maktsymbol.

Grödor

Det främsta sädesslaget på 400-talet i Sverige är korn. Men man odlade också ärter, bönor, hampa (rep, nät, tyger och varpgarn), lin (textilier), vete och dådra (oljeväxt). Samma fördelning rådde även i andra delar av Nordeuropa. Andra grödor som odlades i Sverige var råg och havre.

Troligtvis sådde man korn på våren och råg på hösten. Därefter var åkern i träda under ett år.

Mat och dryck

Nu lagades maten på härdar och i kokgropar både inomhus och utomhus. Kokgroparna fungerade som våra dagars ugnar. Kött och fisk packades in i stora gröna blad, fuktad näver eller liknande och lades i gropen mellan glödheta stenar från en härd under ett tätt lager av jord och torv.

Från 500-talet började man istället att använda grytor och kittlar av järn samt stekpannor och stekspett. De händes över elden i en järnkedja och stora köttgafflar användes till att ta upp köttstyckena med.

Maten värmdes och bröd kunde gräddas på en slät lerhärd. Man eldade på ena sidan av härden och sopade bort de glödande träkolen till den andra sidan när lerhärden hade blivit varm och bakade på den uppvärmda lerhärden. Temperaturen var mellan 200 och 300 grader.

Det fanns enkla ugnar som bestod av en kupol av lera eller travad sten över en nedgrävd, lerklädd fördjupning, där man eldade. Brödet gräddades på golvet i ugnen eller fasttryckta på insidan av den varma ugnsväggen.

Man drack öl, mjöd och vin ur bägare, vinsil, skopa och metallkärl.

Textilier

Tyvärr har mycket få hela klädesplagg eller andra textilier bevarats från denna tid. Som tur är var det vanligt i Nordeuropa, under denna tidsepok, att sänka ned människor i mossar och våtmarker.

Under perioden 500 f. Kr.-100 e. Kr. tillverkades de viktiga klädesplaggen fortfarande i skinn. Den skandinaviska fåraveln hade inte utvecklats än i riktning mot specialiserade ullfår. Fåren hade mest brun, svart eller grå ull.

Under perioden 100-600 e. Kr. kom förädlingen av fåren vad gäller ullens färg och sammansättning. Nu var det vanligast med får med vit ull. Skinnkläderna försvann nästan helt. Skinn och pälsverk blev nu istället lyxplagg. Man började att färga vita ullen. Nu började också saxen att användas som redskap. Dessutom började en import av tyger ske.

Under perioden 600-1000 e. Kr. användes ullkamman som redskap. Det innebar att tyget blev nu blankare och finare än det vanliga kardade garnet.

Genomgripande förändringar inom jordbruket

Det går att se fyra stora genomgripande förändringar inom jordbruket under denna period.

    1. Ny teknik. Nya redskap, grödor och odlingssystem infördes som innebar en ökad produktivitet inom jordbruket.

    2. Odlingslandskapet har omformats.

    3. Kolonisation. Jordbruksbygden har utvidgats inte i en jämn takt utan med ett antal perioder av expansion följt av perioder av tillbakagång och igenväxning.

    4. Skiftningar i den sociala och politiska ramen för jordbruket har haft stor betydelse för jordbrukets inriktning och jordbrukslandskapets utseende.

800-talet f. Kr., 200-talet e. Kr. och 800-talet e. Kr. har inneburit bebyggelseexpansion och givit stora förändringar i jordbruksteknik och i jordbrukslandskapet.

Under 800-talet f. Kr. innebar ökad stenröjning och indelningar som påverkar landskapet. I och med detta och tillsammans med nedmyllning av gödsel förbättrades jordbearbetningen kraftigt.

Under 200-500 e. Kr. ökar bebyggelsen och odlingsmarken. Skalkornet ökar som gröda i Sverige och med detta ökar antalet jordbruksprodukter som skäror, handkvarnar och bakugnar för att producera bröd. Istället för skinnkläder används yllekläder. Höns, gås och katt ingår nu som husdjur. Nu börjar befästa gårdar anläggas som blir till lokala godssystem som i sin tur bildar småkungadömen.

Under 800-1 200 e. Kr. Nu blir det mer vanligt med odling av råg i Sydsverige. I Västsverige ökar odling av havre. Jordbruksredskap som årderbillar, yxor och liar är nu gjorda av järn.

Copyright © 1998-2016, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta material är skyddat enligt Lagen om upphovsrätt, 1960:729. Eftertryck, lagring i elektroniska media, visning på bildskärm eller annan form av kopiering och spridning är förbjuden. Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman.