Ideologierna


 

Konservativa filosofer

Innehåll:

Edmund Burke

Fakta om Edmund Burke

Edmund Burke Den irländskfödde, brittiske politikern, skriftställaren och filosofen Edmund Burke (1729-1797) föddes vid Arran Quay i Dublin, Irland den 12 januari 1729.

Hans fader var den irländske advokaten och protestanten Richard Burke "Bourke" (-1761). Han kom från staden Limerick i västra Irland.

Edmunds moder Mary Nagle (1702-1770) var katolik och kom från Ballyduff, County Cork i Irland. Edmunds morfar var juristen Patrick Nagle (-1768) som kom från Ballyduff, County Cork i Irland. Edmunds mormor var Ellen O`Donovan.

Edmund hade 14 syskon men bara tre överlevde sin barndom. En äldre broder advokaten Garrett (1725-1765), en yngre broder Richard jr (1733-1794) som var politiker, författare och jurist och hans lillasyster Juliana (1738-1790) gift French.

Edmund hade problem med sina lungor i sin barndom så han tillbringade 1735-1740 hos sin morbror Patrick och hans släkt i Ballitore, County Cork i Irland. Där fick han sin utbildning i Latin vid en närliggande skola, "Hedge School".

Han studerade som inackorderad elev vid en kväkarskola i Ballitore, County Kildare i östra Irland 1741-1744. Även hans bröder Richard och Garett fick sin utbildning vid denna skola.

Den 14 april 1744 började han studera vid Trinity College, Dublin (Dublins Universitetet) där Edmund tog sin fil kand examen den 23 februari 1748. Istället för att ägna sig åt sina studier tillbringade han, nästan varje dag, omkring tre timmar i det allmänna bilblioteket. Edmund läste där med förtjusning böcker av klassiska författare, som Homeros, Aristoteles, Tacitus och Cicero.

Han flyttade till London år 1750 för att studerade juridik i "Inns of Court" vid iinstitutionen "Middle Temple" och tog en masterexamen 1751. Han blev hedersdoktor i juridik (Legum Doctor) 1790.

Han började efter studierna att praktisera som advokat men övergick snart till författarskap, essäer och artiklar för tidningar och tidskrifter. Den 18 maj 1756 publiserades hans bok "A Vindication of Natural Society". Edmund engagerade sig dessutom i politisk verksamhet.

1758 blev han redaktör för den nya årsboken "The Annual Register" i London. 1759 blev han privatsekreterare för parlamentledamoten William Gerard Hamilton (1729-1796) som 1761 blev minister för irländska frågor.

Den 17 juli 1765 blev han privatsekreterare för whigpartiets ledare, den brittiske premiärministern, markisen av Rockingham, Charles Watson-Wentworth (1730-1782) till markisen dog 1782.

Den 23 december 1765 blev Burke vald till parlamentsledamot för whigpartiet för valkretsen Wendover, Buckinghamshire i södra England. 1768 blev han återvald för en ny mandatperiod för valkretsen Wendover. Nu köpte han en 2,4 km2 lantegendom, Gregories i Beaconsfield, Buckinghamshire, England. Där kom han att tillbringa större delen av sin lediga tid.

Burke var brittisk representant för kolonin, New York (USA) 1771-1774.

Den 11 oktober 1774 blev han vald till parlamentet för valkretsen Bristol i sydvästra England och den 7 december 1780 valdes han som parlamentsledamot för Malton.

Han propagerade för de politiska partiernas betydelse i ett lands styrelse, fri handel med Irland och religionsfrihet och försvarade de amerikanska koloniernas frigörelse.

Den 15 november 1783 blev han rektor för University of Glasgow i två år.

Han lämnade sin plats i parlamentet den 21 juni 1794 efter att hans bror Richard dog. Den 2 augusti 1794 dog även hans son Richard Burke jr (1758-1794).

Efter en längre tids sjukdom dog Burke i Beaconsfield, Buckinghamshire, England den 9 juli 1797.

Burkes viktigaste böcker

Burke skrev många pamfletter men också några böcker som:

Hans mest berömda bok är:

Boken lästes över hela Europa och uppmuntrade många sittande regeringar att göra motstånd mot liberala åsikter som kom fram efter franska revolutionen. Revolutionen startade den 14 juli 1789 då Bastiljen i Paris stormades.

Men idéerna i boken minskade hans stöd inom whigpartiet och han fick lämna partiet 1794.

Boken "Reflektioner om franska revolutionen", 1790 (Reflections on the Revolution in France...)

Inledning

Denna boks orginaltitel är "Reflections on the Revolution in France and on the Proceedings in Certain Societies in London Relative to that Event in a Letter Intended to Have Been Sent to a Gentleman in Paris 1790".

Bokens innehåll kommer ursprungligen från en brevväxling mellan Edmund Burke och en ung fransman Dupont i Paris. Edmund lärde känna denna person när Dupont besökte England. I inledningen av bokens del 2 skriver Burke att hans brev till Dupont har vuxit sig långt. I sin behandling av den franska revolutionens konsekvenser har han åtgilliga gånger fört sina tankar bort från ämnet.

Burke anger i sin bok vad som Frankrikes Nationalförsamling, genom revolution, har gjort med monarken (statschefen), representationen (i riksdagen och i de lokala församlingarna) samt domstolen. Därefter berättar Burke vad som hänt med franska adeln och dess egendomar samt vad som hänt med prästerna och kyrkan.

Vidare har han granskat den Franska Nationalförsamlingens förändring av landets indelning i mindre juridiska och ekonomiska enheter (departement, kommuner och kantoner) samt med den franska armén och det ekonomiska systemet.

Han jämför i sin analys av franska revolutionen med två kritiska perioder i Storbritanniens historia restaurationen 1660 och revolutionen 1688. Burke använder dessa som exempel på hur man varsamt kan förändra ett lands organisation utan att riva helt det som fanns innan förändringen. Man skall enbart ta bort det sjuka i samhället.

Revolution Society och Constitutional Society

Edmund Burke inleder sin bok med följande mening: "Ni är vänlig att återkomma med viss envetenhet och begär mina synpunkter på de senaste händelserna i Frankrike."

I början av boken namnges två brittiska organisationer Revolution Society och Constitutional Society.

Den första organisationens fullständiga namn är "The London Revolution Society" som bildades år 1788 för att minnas den ärorika engelska revolutionen år 1688. Den andra organisationens fullständiga namn är "Society for Constitutional Information" bildades år 1780 för att främja parlamentariska reformer.

Statschefen

Edmund Burke argumenterar för att sittande regent i alla Europas kungadömen i en avlägsen tid var valkungadömen, med fler eller färre begränsningar i valet av regent.

Burke argumenterar vidare: " Men vilken kung som än må ha varit här, eller annorstädes, för tusen år sedan, eller på vilket sätt de härskande ätterna i England eller Frankrike än må ha kommit till makten, så är kungen av Storbritannien idag en kung med en fast succesionsordning, i enlighet med landets lagar; och då de lagliga villkoren för fursten uppfylls av honom regerar vad än Revolution Society må vilja, som vare sig individuellt eller kollektivt kan avge en enda röst på en kung, .."

Burke anser att principerna bakom revolutionen i England 1866 finns i dokumentet "Declaration of Rights", 1689. Detta dokument har, enligt Burke, förstärkts, uttolkats, förbättrats och i sina grundläggande principer fastlagts för evigt. Detta nya dokument heter "Lag om undersåtarnas rättigheter och friheter och om kronans successionsordning" (An Act for Declaring the Rights and Liberties of the Subject and for Settling the Succesion of the Crown).

Successionsordningens arvprincip är okränkbar, enligt Burke. Men menar att så länge som befintlig monark uppfyller de krav man kan ställa på denne enligt successionsordningen skall rådande system gälla. Bara vid exceptionella svårigheter kan successionsordningen ändras och då bara för att ändra på den del som nu inte fungerar.

Syftet är att den nya ordningen skall bygga på de grundelement som finns i samhället, fortsätter Burke. Burke avvisar att statschefen, monarken, skall utses av folket.

Burke anser att "Nya tänkesätt är oftas resultat av en självisk inställning och inskränkta åsikter. Människor som aldrig ser tillbaka till sina förfäder kommer heller aldrig att se fram mot sina efterkommande. Dessutom vet det engelska folket väl att arvsidén utgör en säker konservativ princip, och en säker överföringsprincip; utan att alls utesluta en förbättringsprincip."

Det politiska systemet

Edmund Burke argumenterar att det: ..."politiska systemet ges överensstämmelser och symmetri med världsordningen och med livsvilloren hos en varaktig organism, byggd på förgängliga delar; vari ligger en häpnadsväckande vishet, som sammansmälter mänsklighetens stora mystiska förvärv."

Vidare ansluter sig Burke till åsikten att "en absolut demokrati, inte mer än en absolut monarki, får anses tillhöra de legitima styrelseformerna." Han hänvisar till Aristoteles "Politiken" bok 4 kapitel 4, att en demokrati har många slående likheter med ett tyranni.

Valda ledamöter till Frankrikes Nationaförsamling

Burke kritiserar starkt hur revolutionen i Frankrike hade så totalt förstört landets politiska system. Han menar att detta berodde på Natonalförsamlingens 600 ledamöter som enbart kom från det tredje ståndet, borgare och bönder. Revolutionen hade avskaffat adeln och prästerna i Nationalförsamlingen och Burke beskriver i boken utförligt vilka dessa inskränkningar innebar för adeln och prästerskapet i Frankrike. Burkes anser att: "Adeln är en behagfull prydnad för samhällsordningen". Hans slutsats är att adeln och prästerskapet inte förtjänade att straffas.

Burke kritiserar kraftigt att en stor del av ledamöterna bestod av advokater som till större delen kom från landsbygden och var de sämre, obildade, osjälvständiga och formalististiska utövarna av yrket, enligt Burke.

Burke fortsätter sin granskning av de valda franska representanterna. Valet inom prästerskapet var genomfört så att en mycket stor andel av delegaterna var pastoradjunkter från landet. Dessa män visste inget om världen utanfö sin by och de skulle nu forma en ny stat.

Enligt Burke: "En politisk representation som varken innefattar en stats kunnande eller dess välstånd är ingen värdig och riktig representation."

Betydelsen av gentlemannaandan och religionen

Burke betonar viktig av en nations seder som har byggts på två principer: gentlemannaandan och religionen. Dessa seder har adeln fått genom arvet och prästerskapet genom sitt yrke samt båda genom bildning.

Burke frågar sig "... vad blir då en nation av simpla, dumma, vildsinta och samtidigt fattiga och eländiga barbarer, utan tro, ära eller manlig stolthet, utan timliga ägodelar och utan hopp om något efter detta livet?"

Burke anser att människan till sin natur är en religiös varelse. Ateismen är däremot emot vårt förnuft och våra instinkter, menar han. Han betonar att vi i England är beslutna att ha en fast kyrka, en fast monarki, en fast aristokrati och en fast demokrati utan någon förändring.

Kyrkan

Burke förespråkar en statskyrka för att skapa en hälsosam vördnad hos medborgarna. För att medborgarna skall kunna njuta av sin frihet måste de lyda en form av makt. Alla människor som är en del av makten bör ha en stark känsla att de står under ansvar inför Gud.

Burke avslutar sin bok med att betrakta vad den Franska Nationalförsamlingen har gjort för lagstiftarens författningsregler, för den verkställande maktens regler och för den dömande maktens regler. Därefter betraktar Burke arméns uppbyggnad och slutligen det ekonomiska systemet.

Lagstiftarens författningsregler

Burke utgår från Nationalförsamlingens protokoll från den 29 september 1789 och från de efterföljande överläggningar som har genomfört eventuella förändringar i planen.

Nationalförsamlingen delar in Frankrike i åttiotre områden (departement). Dessa områden är fyrkantiga med 9X9 mil storlek. Departementen är i sin tur indelade i 1.720 styckna fyrkanter som kallas kommuner. Kommunerna är i sin tur indelade i 6.400 styckna fyrkanter som kallas kantoner. Detta för att kunna styra Frankrikes utveckling. Nio kantoner utgör en kommun.

Väljarna i en kanton skall välja ledamöter till primära församlingar. Dessa primära församlingar väljer ledamöter i sin tur till kommuner. En ledamot per tvåhundratal väljare. Kommunerna i sin tur väljer representanter till departementet och departementet väljer sina representanter till Nationalförsamlingen.

För rösträtt och för att kuna väljas måste personen uppfylla vissa kvalifikationer, arbetskrav och/eller skattebetalning. Burke kritiserar kraftigt emot dessa kvalifikationskrav. Dessutom anser Burke att: "Ledamoten som far till Nationalförsamlingen väljs inte av folket, och är inte heller ansvarig inför folket. Det är tre val innan han väljs: två omgångar av styresorgan ingriper mellan honom och den primära församlingen, för att göra honom till vad jag kallat en ambassadör för en stat och inte en representant för folket i staten."

Verkställande maktens regler

Nationalförsamlingen har inte bildat en senat vilket Burke kritiserar. "Aldrig tidigare har man hört talas om en författning som består av en lagstiftande och verksam församling, och dess verkställande organ, utan ett sådant råd:..."

Vidare kritiserar Burke att den franske kungen har fått en minskad politisk roll i Frankrike. Kungen har ingen vetorätt bara en verkställande funktion.

Dömande maktens regler

Burke kritiserar den dömande maktens nya regler. Burke skriver: "Författningen med valda, tillfälliga, lokala domare, sådana som Ni har infört, som utöver sina beroende funktioner i ett inskränkt samhälle, måste vara den värsta av alla domstolar."... "Ni utnämner först domare, som, antar jag, skall besluta i överensstämmelse med lage., och sedan låter Ni dem veta, att, vid det ena eller andra tillfället, avser Ni att ge dem någon lag att besluta efter."

Arméns uppbyggnad

I Frankrike fanns två arméer en lokal och en nationell. Den lokala arméns uppbyggnad är enklare än den natinella armén, den har inga förbindelser med kronan eller kungariket. Den är beväpnad, utbildad och styrd av distrikten i Frankrike.

Burke anser att den nya armén är mycket stor. Men därefter citerar han ministern och statssekreteraren i krigsdepartementet som hade inställt sig i Nationalförsamlingen för att redogöra för krigsmaktens ställning. Ministern börjar sin redogörelse med: "Hans Majestät har denna dag skickat mig för att underrätta Er om den mångfaldiga oordning som han varje dag får de mest oroande informationer om. Armén hotar att falla sönder i den våldsammaste anarki."

Burke ställer sig frågan: Om rätten att välja sina egna officerare är en del av de mänskliga och medborgerliga rättigheter. Varför är det inte deras rättigheter? Soldaterna ser valda fredsdomare,valda domare, valda präster, valda biskopar, valda lokala organ och valda befähavare i Paris`armé.

Det ekonomiska systemet

Burke påstår att den årliga nationalinkomsten efter revolutionen har minskat med mer än en tredjedel. Han anger en resolution som antogs den 14 april 1790 och citerar ur den: "att i sammanställningen över offentliga pålagor för varje år, skulle redovisas en summa tillräcklig för att bestrida utgifterna för den vördnadsvärda apostoliska kammaren (myndighet som förvatade den katolska kyrkans jordegedomar)." Denna resolution menar Burke infördes aldrig.

Burke anger fler citat för att visa den felaktiga ekonomiska politiken som infördes i Frankrike efter revolutionen. En herr Bailly höll tal i Nationalförsamlingen och sade följande: "Under månaden juli 1789 var Paris´ekonomi ännu i god ordning; utgifterna täcktes av inkomster, och staden hade vid den tidpunkten en miljon på banken. De utgifter som staden tvingats åsamka sig, efter Revolutionen, uppgår till 2.500.00 livres. Från dessa utgifter och den stora minskningen i tilhandahållandet av fria gåvor, har inte bara den tillfälligas, utan den samlade bristen på pengar uppkommit."

Burkes slutord

Burke önskar sina landsmän att rekommendera Frankrike den brittiska författningen som förebild, än att ta modeller från Frankrike för att förbättra den engelska författningen. Han forsätter: " ... att våra lyckosamma betingelser beror på vår författning; men på hela vår författning och inte någon del för sig; beror till en stor del på vad vi låtit stå kvar i våra flertaliga förändringar och reformer, likväl som i vad vi ändrat och tillagt. Vårt folk kommer att finna sysselsättning nog för ett sant patriotiskt, fritt och oberoende sinnelag, i att vakta vad det har mot övergrepp. Jag vill inte heller utesluta förändring; men även när jag förändrade skulle det vara för att bevara. Jag skulle tillgripa botemedlet blott mot en stor anledning till missnöje. I vad jag gjorde skulle jag följa våra förfäders exempel. Jag skulle göra reprationen så nära som möjligt anpassad till byggnadens ursprungliga stil."


Georg Wilhelm Friedrich Hegel

Fakta om Georg Wilhelm Friedrich Hegel

Georg Wilhelm Friedrich Hegel Den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) föddes i Stuttgart i delstaten Baden-Württemberg, Tyskland den 27 augusti 1770.

Hans fader Georg Ludwig Hegel (1733-1799) var statstjänsteman och han ville att hans son skulle bli präst. Hans moder Maria Magdalena Louisa Fromm (1741-1783) lärde honom latin innan han började på Läroverket i Stuttgart sju år gammal.

Han hade sex syskon varav fyra dog en kort tid efter födelsen. Hans syster Christian Louisa (1773-1832) drabbades av en nervsjukdom 1820. Hegels bror Georg Ludwig (1776-1812) var officer i Napoleons armé och dog i det ryska fälttåget.

Han slutade Läroverket vid 18 års ålder och fortsatte att studera filosofi, teologi och klassisk grekiska vid universitetet i Tübingen till år 1793. 1789 startades många politiska klubbar vid universitetet. Hegel gick med i en grupp för att diskutera franska revolutionen och frihetsbegreppet. Han tog en magisterexamen i filosofi 1790.

Han var privatlärare i Bern och Frankfurt 1793-1801. Hegel var lektor och senare professor vid Universitet i Jena (1801-1806). Han kom där i kontakt med Immanuel Kants (1724-1804) tankar. Under 1790-talet hade nämligen Jena blivit ett center för Kants filosofi.

Hegel lämnade Jena när Napoleons trupper ockuperade staden den 13 oktober 1806. Han blev redaktör för en tidning i Bamberg, "Bamberger Zeitung" 1807-1808. Hegel var rektor vid Aegidien som var en gymnasieskola i Nürnberg 1808-1816. Han innehade tre professurer under en kort tid vid universiteten i Erlangen och i Heidelberg 1816-1818 samt vid universitetet i Berlin 1818-1831. 1829 var han rektor på universitetet.

I augusti år 1831 drabbades Europa och därmed Berlin av en koleraepidemi. Efter en kort vistelse i Kreuzberg återvände Hegel till Berlin och insjuknade och dog i sömnen i Berlin den 14 november 1831.

Hegels viktigaste böcker

Hegel skrev följande böcker:

Boken "Rättsfilosofins grunddrag", 1821 (Grundlinien der Philosophie des Rechts, oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse, Sämtliche Werke).

Hegel har inspirerat många konservativa politiska filosofer med sin bok "Rättsfilosofins grunddrag". Boken är hans viktigaste bidrag till den konservativa politiska teorin och handlar om principer för rätt och orätt. Vad som är det goda eller det onda. Vad som menas med en människas vilja, skyldighet och samvete.

Naturlagar och rättslagar

För Hegel är lagar och konstitutioner av yttersta vikt eftersom det endast är genom dem som statens förnuftighet formuleras och fastställs. Det finns två slags lagar: naturlagar och rättslagar. Naturlagarna finns bara helt enkelt och är giltiga som de är, menar Hegel. De kan inte motsägas fastän i vissa fall måste de överträdas. Rättslagarna finns också bara helt enkelt, fortsätter Hegel, och vi måste göra oss hemmastadda med dem. Rättslagarna upprättas av och handhas av människan.

Hegels centrala konservativa idéer

Hegel betonar tre centrala konservativa idéer:

Äganderätten

Hegel har ett resonemang om äganderätten. Han anser att privatägande är moraliskt riktigt men för att en persons egendom skall gälla måste ägandet kunna vara igenkännlig för andra t.ex. ett kontrakt. Han ger ett exempel: ett barns vilja att påstå att något är mitt räcker inte som bevis på äganderätten när man är vuxen.

Kontraktsteorin

Kontraktsteorin innebär, menar Hegel, att individen avstår sina rättigheter till staten. Avtalets konstruktion framställer och förorsakar motsättningen mellan å ena sidan hur jag existerar för mig själv och bortser från andras önskningar å andra sidan hur jag identifierar mig själv med andras önskningar istället för mina egna.

Hegel är kritisk mot kontraktsteorin. Han menar att en individ inte själv kan gå in i eller lämna statens sociala sammanhang. Alla individer som är födda i staten är också dess medborgare. Eftersom individen inte kan göra dessa val finns det heller inget gällande kontrakt.

Individens frihet

Begreppet frihet är central i hans bok. Individens frihet ställer vissa krav, enligt Hegel. " Individernas rätt till sin subjektiva bestämmelse till frihet uppfylls när de tillhör den etiska verkligheten, i och med att vissheten om deras frihet får sanning i en sådan objektivitet, och de i det etiska verkligen besitter sitt eget väsen, sin inre allmänhet."

Hegel argumenterar om frihet: "När människan säger att vi kommer att vara fria, har de i tankarna den abstrakta friheten, på vilken varje definierad organisation inom staten är betraktad som en begränsning." Hegel fortsätter sin argumentation: "Genom plikter når vi verkligen det väsentliga, och vinner positiv frihet."

Han använder ett argument från filosofen Pythagoras hur en fader bäst kan fostra sin son. "Gör honom till en medborgare i en stat som har bra lagar." Hegel fortsätter sin argumentation: "Bara när individen är en medborgare av en god stat, får han sin rätt."

Individens frihet innebär, menar Hegel, att fullfölja de plikter som tillhör den etiska verkligheten:

    1. Familjen är det första momentet i hans etiska ordning. Familjen bygger på känslomässiga band

    2. Det andra momentet är det borgerliga samhället. Det borgerliga samhället binds ihop av ekonomiska bytesrelationer och det juridiska lagverket.

    3. Det tredje momentet är statssamhället (staten). Statens viktigaste instrument är: parlamentet, rättsväsendet och kronan (monarkin). De grundläggande principerna för författningen är basen i organiserandet av dessa institutioner och förhållandet dem emellan.
Familjen

Familjebildning har tre skeden, enligt Hegel.

    1. Giftermål

    2. Familjens egendom och lösöre samt vården om dessa

    3. Barnens utbildning och familjens upplösning

Monogami är en av de viktigaste principer som samhället vilar på. Giftermålet bygger upp staten. Hegel betonar sitt motstånd mot äktenskap där mannen och kvinnan är nära släkt med varandra.

Mannen är familjens överhuvud. Han representerar familjen inför andra familjer. Det förväntas av honom att han är familjens försörjare, vårdare av dess behov och sköter familjens medel.

Barnen har rätten att bli försörjd och utbildad utifrån den gemensamma familjens medel. Barnens utbildning har två syften. Det ena är att förstärka barnets etiska natur till en uppfattning fri från all motsättning och följaktligen säkra detta sinnestillstånd, vilket formar det etiska livets bas. Det andra är att lyfta barnet från den naturliga enkelheten, som barnet först befinner sig i, till oberoende och till en fri personlighet så att barnet kan lämna familjen.

Det är bara kyrkan eller lagen som kan tillåta att ett äktenskap upphör. Det måste göras skillnad mellan känslomässig uppbrusning och total främlingsskap. Om total främlingskap finns, som äktenskapsbrott, måste även kyrkan bevilja skilsmässa.

Det civila samhället

Denna sociala idé, som exiterar inom familjen, gäller även inom det civila samhället. Hegel menar att man kan se det civila samhället som en fredlig expansion av familjetanken till ett folk eller nation. Men å andra sidan är det en hopsamling av familjegrupper av en högre makt eller en frivillig sammanslutning för att tillfredsställa deras gemensamma behov.

Den enskilda personen har en uppsjö av behov och en blandning av nödvändigheter och nyckfullheter. Men den enskilda personen är oundgängligen förbunden med andra. Denna hjälp från andra medmänniskor är det civila samhällets andra princip, anser Hegel.

Det civila samhället innehåller tre element:

    1. Ett behovssystem. Ombildning av behov och individers tillfredsställande genom dennes arbete, genom allas arbete, och genom att tillfredsställa deras behov.

    2. Rättsskipning. Införandet av allmän frihet som krävs för skydd av egendom kräver rättsskipning.

    3. Polis och stadsstyrelse. Åtgärder mot missöden som inträffar och omsorg över enskilda intressen via polis och stadsstyrelse.
Ett behovssystem

Individualiteten innebär subjektiva behov. Denna går emot den universiella viljan. Den blir objektivt, det vill säga, blir tillfredsställt dels genom andras ändamål, som finns hos andras ägor och kunnande. Som resultatet av deras behov och viljor samt dels genom aktivt arbete, som en förenande länk mellan subjektiva och objektiva mål.

Arbete har som sitt syfte att tillfredsställa subjektiva individualiter. Likväl genom införandet av behov och fria val av andra blir de allmänt förverkligade.

Det är statsvetenskapens uppgift att komma på lagar som styr beteendet hos folkets flertal i genom virrvarret av deras kvalitativa och kvantitativa relationer.

Det beror på slumpen hur universiella behov, som mat, dryck och kläder, kan bli tillfredsställda, anser Hegel vidare. Jorden är mer bördig på en plats än på en annan plats. Skördens avkastning varierar mellan åren. En person är duktigare medan en annan person är lat. Att upptäcka de nödvändiga faktorerna är statsvetenskapens uppgift. Den hittar lagar i en massa händelser.

Rättsskipning

Människan måste ses som en universiell varelse. Detta inte för att han är en jude, katolik, protestant, tysk eller italienare. Utan för att han är en människa. Denna syn på människan har en stor betydelse. Rättvisa får ett ytterst nödvändigt skydd för individen. Att inse rättstanken krävs förståelse.

Vad som är rätt och giltigt blir lag. Rätt måste vara instiftat som lag och en del i vår tankevärld. Bara då vinner rätt dess sanna anseende och får uppbära dess förtjänta värdighet. Hegel tycker att det engelska lagstiftningssystemet skapar onödig förvirring med sina skrivna och oskrivna lagar.

Vid tillämpningen av lagstiftningen kommer ovillkorligen kollisioner att inträffa i domstolarna. Dessa problem måste lösas av en klok domare annars blir tillämpningen av lagen endast mekaniskt.

I en lag skall inte påföljden för ett brott anges exakt utan bara en påföljdsintervall med maximum och minimun istället låta domaren göra en bedömning av en rimlig påföljd inom detta intervall.

En samhällsmedborgare har rätten att föra en sak inför domstol. Men det är också medborgarens skyldighet att inställa sig i domstolen och acceptera domstolens beslut.

Rättegångsordningen skall vara konstituerat och känd i förväg för de inblandade och allmänheten. Domdstolens beslut skall vara offentlig.

Polis och stadsstyrelse

För att vara en rättsstat krävs att säkerheten för individen och dennes egendom är garanterad. Individens livskvalité beror på att polisen är begränsad till rena oväntade händelser. Kriminalitet måste förhindras eller dras inför domstol av polismyndigheten.

Det finns en intressekonflikt mellan konsumenter och producenter samt mellan privata intressen kontra myndigheter och statsmaktens. Privata intressen uppmanar till principen om frihet mot inblandning från överheten. Medan överheten har ett behov av regulering för att få allmängiltighet.

Polisen har krav på sig att bevaka allting men å andra sidan att polisen inte alls skall blanda sig i människors liv. Näringsfrihet får inte bli en fara för allmänhetens välmående.

Det civila samhället måste skydda medborgarna och deras rättigheter samtidigt som det genomför sina uppdrag. Det kan uppstå konflikter mellan det civila samhället och föräldrars frihet t. ex. att sända barnen till skolan och att vaccinera barnen mot smittosamma sjukdomar.


Benjamin Disraeli

Fakta om Benjamin Disraeli

Benjamin Disraeli Engelsmannen, politikern, författaren och 1st Earl of Beaconsfield Benjamin Disraeli (1804-1881) föddes i London den 21 december 1804.

Han utbildade sig vid "Pastor John Potticary's school" vid Blackheath, London och fortsatte därefter vid "Higham Hall School" i Walthamstow, London mellan 1817 och 1821.

Hans fader Isaac D'Israeli (1766-1848) ville att han skulle utbilda sig inom juridiken. Benjamin anställdes hos en advokat år 1821 och började att utbilda sig till jurist 1824 vid "Lincoln's Inn".

Trots att han ansågs ha en framtid som advokat slutade han vid Lincoln's Inn år 1831 och reste runt i Europa och Asien under sexton månader. Disraeli ville istället skriva noveller.

Han hade nu också börjat bli intresserad av politik och skrev fjorton politiska artiklar i tidningen "The Morning Post". 1836 skrev han nitton artiklar i tidningen "The Times".

Han kom in i parlamentet 27 juli 1837 som konservativ representant (Tory) för valkretsen Maidstone i Kent. Det var hans hade fjärde försök att bli vald till parlamentet. Han valdes åter till parlamentet 1841 men denna gång som konservativ representant för valkretsen Shrewsbury i Västra Midlands.

1842 var Disraeli med om att bilda gruppen "The Young England" inom det konservativa partiet. Denna grupp ansåg att medelklassen hade för mycket politisk makt och ville bilda en allians mellan aristokratin och arbetarklassen. Disraeli ansåg att aristokratin skulle använda sin makt för att hjälpa de fattiga.

Från 1847 till 1876 valdes han in i det engelska parlamentet som konservativ representant för Buckinghamshire i Sydöstra England. Mellan 1849-1881 hade han många viktiga politiska uppdrag i det engelska parlamentet och i regeringen. Han var finansminister under tre perioder, februari 1852 - december 1852, februari 1858 - juni 1859 och juli 1866 - februari 1868.

Disraeli var konservativ ledare i parlamentet 1849-1876. Disraeli utsågs till Earl of Beaconsfield år 1876 och var konservativ ledare i överhuset 1876-1881. Han var premiärminister under två perioder från februari 1868 till december 1868 och mellan februari 1874 och april 1880.

När han avgick som politiker 1881 hoppades Disraeli att han skulle ha tid att skriva flera noveller men han blev istället sjuk och dog i London den 19 april 1881.

Disraelis viktigaste böcker

Hans första novell "Vivian Grey" kom ut år 1827. Därefter publicerade han en serie noveller:

    • "Popanilla", 1828

    • "The Young Duke", 1831

    • "Contarini Fleming", 1832

    • "Alroy", 1833

    • "The Infernial Marriage", 1834

    • "Ixion in Heaven", 1834

    • "The Revolutionary Epick", 1834

    • "The Rise of Iskander", 1834

    • "Venetia", 1837

    • "Henrietta Temple", 1837

    • "The Tragedy of Count Alarcos", 1839

Hans politiska filosofi beskriver han i sin trilogi:

    1. "Coningsby, or the New Generation", 1844

    2. "Sybil, or The Two Nations", 1845

    3. "Tancred, or the New Crusade", 1847

I dessa verk förklarar han sina idéer om samtida sociala villkor, politiska och konstitutionella frågor och religion. De ledande karaktärerna i böckerna tar ställning för de fattiga och mot det orättvisa parlamentariska systemet i England.

Hans två sista noveller blev "Lothair", 1870 och "Endymion", 1880.

Många av hans politiska tal anses vara väl formulerade som om de var litteratur.

Valda tal av Benjamin Disraeli

Talet vid High Wycombe, 16 december 1834

Detta tal kallas för "The Crisis Examined" och hölls för väljare vid High Wycombe som ligger 5 mil utanför London. Här bodde Benjamin Disraeli och han försökte flera gånger att bli parlamentsledamot för denna valkrets som oberoende kandidat men misslyckades.

Han började sitt tal med att ange fyra olika rubriker:

    1. Skattelättnader. Han föreslår att maltskatten tas bort helt och för övrigt vill han avskaffa de direkta skatterna.

    2. En kyrklig reform. Han hoppas att i framtiden höra mer om kyrkans förbättring än om kyrkliga reformer. Det är folkets intresse att stödja kyrkan, för kyrkan tillhör deras arvegods, deras enda ärvda tillgångar. Den är deras portal till makt, deras väg till lärdom, till betydenhet och till heder.

    3. Sekteristisk reform. Under den rubriken tar han upp olika krav från oliktänkande. Han anser att deras krav inte får kringgås utan uppfyllas om kraven är förenlig med landets konstitution.

    4. Samhällsreform. En kommun skall grundas på modellen av en blandad konstitution som erfarenheten har visat är både effektiv och fördelaktig. Stadens invånare skall välja sina styrande. Dessa i sin tur väljer stadens borgmästare.

I talet förklarar han sitt stöd för monarkin och adelns privilegier. Däremot kritiserar han Lord Melbournes Whigsregering och dess ministrar.

Talet vid Taunton, 29 april 1835

När detta tal hölls formade Lord Melbourne´s sin andra regering 1835. En ledamot från Taunton hade precis accepterat att ingå i denna nya regering innan Disraeli skulle hålla sitt tal inför väljare i Taunton. Ledamoten vid namn Labouchere var Disraelis motståndare. Detta tal anses vara ett av de bästa av hans tidiga tal. Disraelis tal kommenterades flitigt i tidningarna "Times" och "Globe" under 1835 och i januari 1836.

Disraeli börjar sitt tal med att kritisera sin opponent Labouchere och Lord Melbournes Whigsregering. Sedan övergår han att diskutera tidslängden på parlamentsmandaten i brittiska parlamentet. Han propagerar för mer återkommande parlamentsval i Storbritannien och vill därför införa ett treårsmandat i parlamentet. Detta för att öka väljarnas inflytande på parlamentet. Han förespråkar dessutom att landsbygdens gentlemän får en chans att representera närliggande städer i vilka de har väljarnas uppskattning istället för att låta nomineringarna av kanditater ske av en sekteristisk oligarki.

Han avslutar sitt tal med att prisa den engelska kyrkan.

Talet vid Manchesters litterära klubb, 23 oktober 1844

Disraelis besök i Manchester ingick i en rundresa genom industriområdet i norra England. Han börjar sitt tal med att behandla den litterära klubben i Manchester och övergick därefter till att diskutera staden Manchester.

Senare i talet kommer han in på vikten av utbildning. Han citerar Lord Francis Bacon (1561-1626) som inte bara har sagt att "Kunskap är makt" utan också att "Kunskap är en njutning". Disraeli fortsätter att tala om betydelsen av kunskap inom handel, hos medborgare och hos städernas styrelsemän.

Talet om Maynooth Bill i det brittiska parlamentet, 11 april 1845

Den brittiske premiärministern Sir Robert Peel lämnade den 11 april 1845 en proposition (Maynooth Bill) till brittiska parlamentet. I propositionen förslås en ökning av Royal College of St. Patricks (katolskt prästseminarium i Maynooth, Irland) årliga statsbidrag från 9 000£ till 30 000£.

Disraeli börjar talet med att rikta sig till en tidigare talare, William Ewart Gladstone (1809-1898) som innan Disraelis tal hade avgått som handelsminister som protest mot denna proposition. Problemet var att ett protestantiskt land som Storbritannien donerar pengar till den katolska kyrkan på Irland. Dessutom var den protestantiska kyrkan på Irland statskyrka inte den katolska. Trots att majoriteten av irländerna var katoliker.

I talet diskuterar Disraeli relationen mellan kyrkan och staten. Han frågar sig om kyrkan i Skottland håller på att rämna i sär. Om staten överlåter till kyrkan att bestämma över sig själv kommer kyrkan att försvinna utan strid. Vill du skilja kyrkan från staten eller vill du donera åt den romersk katolska kyrkan? Jag tror att Irlands protestanter skulle säga: Skilj bandet mellan kyrkan och staten och donera inget till katolikerna.

Han kritiserar Sir Robert Peel för att tidigare ha angripet den brittiska monarkins konstitution. Och nu fortsätter Peel med att ändra vår andliga behov. Alliansen mellan engelska kyrkan och staten har varit utformad som två jämbördiga institutioner. Nu verkar det som om kyrkan skall styras från premiärministerns resident , Downing Street 10, fortsätter Disraeli. Detta är skälet till att jag motsätter mig detta förslag här i parlamentet.

Disraeli kritiserar också sättet som Peel har lagt fram detta förslag till parlamentet. Han försvarar i sitt tal det parlamentariska systemet i Storbritannien och anklagar Peel för att försöka ta bort partisystemet inom parlamentet. Han försvarar systemet med en konstitutionell opposition i parlamentet.

I och med detta tal började Disraeli en lång period av kritik mot sir Robert Peel. Genom konflikten mellan Peel och Disraeli sprack det konservativa partiet år 1846. Peel och hans anhängare närmade sig Whigs partiet som var i opposition och Disraeli och hans anhängare bildade ett nytt konservativt parti.

Disraeli avslutar sitt tal: "...by putting an end to this intolerable yoke of official despotism and Parliamentary imposture."

Talet om Mr Walpoles resolution i det brittiska parlamentet, 3 juni 1862

Mr Stansfeld lämnade en resolution att reducera de nationella utgifterna. Den brittiske premiärministern Lord Palmerston imlämnade ett förbättringsförslag som fick stöd med röstsiffrorna 367-65. Men Mr Walpole inlämnade ett nytt förbättringsförslag som hade stöd av hela det konservativa partiet och av många liberaler i parlamentet.

Disraeli börjar talet med att rikta sig till Lord Palmerstons förbättringsförslag. Disraeli kritiserar Lord Palmerstons syn på brittiska försvaret. Han tillbaka visar påståendet att landet hotas av en invasion från grannländerna eftersom försvaret består av 400 000 soldater och en flotta i engelska kanalen.

Tack vare starka finanser kan Storbritannien ha ett starkt försvar. Detta ger oss ett betydande inflytande och ger respekt hos andra länder och internationella domstolar. Det är nödvändigt med tanke på vår geografiska position och vår politiska styrka att vår flotta skall vara lika överlägsen i förhållande till den franska flottan som den franska armén är överlägsen till vår armé. argumenterar Disraeli.

Talet om handelsfördrag med Italien, 17 februari 1863

Detta tal anses vara ett klassiskt tal av Disraeli om handelsfördrag. Kärnpunkten i talet är att eftersom Storbritannien står för frihandel så har inte Storbritannien mycket att ge Italien i utbyte.

Han kritiserar regeringens ståndpunkt om handelsfördrag. Disraeli avslutar sitt tal: "At the same time, I regret very much that honourable gentlemen opposite, after so many years, during which they have held with so much tenacity abstract opinions on commercial exchange, should now come forward and be agitating the country with the absolute necessity of making artificial arrangements for stimulating the commerce of the country."

Inkallese av reservstyrkorna, 8 april 1878

Bakgrunden till detta tal inför överhuset är Disraeli´s råd till drottningen att inkalla militärens reservstyrkor. Ryssland och Turkiet hade nämligen slutit ett fredfördrag mellan sig den 3 mars 1878. Detta fördrag avslutade kriget mellan Ryssland och Turkiet som hade pågått under 1877-1878. Storbritannien ville ha en europeisk kongress som skulle behandla ett fredfördrag mellan Ryssland och Turkiet. Disraeli var premiärminister och ledamot av överhuset.

Disraeli inleder sitt tal med att citera, för överhusets ledamöter, ur olika diplomatiska meddelande som har skickats tidigare under 1878 mellan Storbritannien och Ryssland.

Med anledning av Österrikes förslag om en kongress i Berlin om ett fredfördag framförde Disraeli följande: "All we wanted was that there should be such a meeting; but mindful as we were of the events which had been occuring during the month of February when Austria was carrying on those negotiations, remembering that during the whole of that time secret negotiations were being carried on between Russia and the Porte (turkiska regeringen kallades Porten), remembering the fact that during the whole time while those secret negotiations were proceeding the Russian army was advancing, and, if not occupying, encircling the capital of Turkey, and remembering that we had felt it our duty to advise Her Majesty to send a portion of the fleet to the Dardanelles, we considered it was of importance when we assented to attending a Congress at Berlin that the policy of Her Majesty´s Goverment should be stated in a unmistakable form, ..."

Disraeli förklarar för överhuset att Ryssland är bunden av fördragen som slöts 1856 och 1871 att underställa sig denna europeiska kongress.

Enligt fredfördraget mellan Ryssland och Turkiet (egentligen det Osmanska riket som upphörde först den 24 juli 1923) fick Turkiet lämna stora delar av deras Europeiska områden. Rumänien, Serbien och Montenegro blev självständiga stater. Serbien och Montenegro fick delar av Albanien. Ryssland fick delar av Armenien. Bulgarien blev ett självständigt furstendöme och fick stora områden från Turkiet. Rysslands inflytande ökade kraftigt i sydöstra Europa.

Detta motsatte sig Disraeli. "Well, my lords, the Treaty of San Stefano completely abrogates what is known as Turkey in Europe; it abolishes the dominion of the Ottoman Empire in Europe; it creates a large State which, under the name of Bulgaria, is inhabited by many races not Bulgarians. This Bulgaria goes to the shores of the Black Sea and seizes the ports of that sea; it extends to the coast of the Aegean (Egeiska havet) and appropriates the ports of that coast. The treaty provides for the goverment of this new Bulgaria, under a prince who is to be selected by Russia, its administration is to be organised and supervised by a commissary of Russia, and this new State is to be garrisoned, I say for an indefinite period, but at all events for two jears certain, by Russia."

Talet i överhuset den 18 juli 1878

Den 15 juli 1878 återkommer Disraeli (Lord Beaconsfield), Robert Gascoyne-Cecil (Lord Salisbury) och Lord Odo Russell (Baron Ampthill) till London efter att, som engelska diplomater, ha deltagit i fördragskongressen i Berlin. De togs emot med stora hyllningar vid sin ankomst i London.

Lord Beaconsfield höll detta tal i "the House of Lords" (överhuset) som var fullsatt, med prinsessan av Wales i spetsen. Disraeli var Storbritanniens premiärminister vid detta tillfälle.

Han börjar sitt tal på följande sätt: "My Lords, in laying on the table of your lordships´House, as I am about to do, the protocols of the Congress of Berlin, I have thought I should be only doing my duty to your lordships´House, to Parliament generally, and to the country, if I made some remarks on the policy which was supported by the representatives of Her Majestry at the Congress, and which is embodied in the Treaty of Berlin and in then convention which was placed on your lordships´table during my absence."

Berlinkongressen 13 juni-13 juli 1878 förändrade Europas karta och fredfördraget den 3 mars 1878 i San Stefano mellan Ryssland och Osmanska riket (Turkiet).

    • Ett självständigt Bulgarien bildades, egentligen två, norra Bulgarien (Furstendömet) och södra Bulgarien (Östrumelien) men dessa slogs ihop till ett Bulgarien den 6 septermber 1885.

    • Osmanska riket lämnade över till Ryssland provinserna Kars, Ardhan och Batum. Till Persien den armenska provinsen Kotur.

    • Österrike-Ungern fick provinserna Bosnien och Hercegovina.

    • Rumänien, Serbien och Montenegro förklarades självständiga. Serbien och Montenegro fick sina områden utvidgade.

    • Ryssland fick södra delen av Bessarabien och Rumänien fick Dobrudzja.

Ryssland blev den stora förloraren jämfört med fredfördraget den 3 mars 1878 i San Stefano.

Disraeli förklarar problemet med Bosnien: "One of the most difficult matters we had to encounter in attempting what was the object of the Congress of Berlin - namely, to re-establish the Sultan as a real and substantial authority - was the condition of some of his distant provinces, and especially of Bosnia. The state of Bosnia, and of those provinces and principalities contiguous to it, was one of chronic anarchy." Han fortsätter: "Political intrigues, constant rivalries, a total absence of all public spirit, and of the pusuit of objects which patriotic minds would wish to accomplish, the hatred of races, the animosities of rival religions, and, above all, the absence of any controlling power that could keep these large districts in anything like order: such were the sad truths, which no one who has investigated the subject could resist for a moment."

Det var dessa problem som gjorde att Österrike-Ungern fick provinserna Bosnien och Hercegovina. Det var den enda makten i Bosniens närhet (Bosnien låg intill Kroatien som då tillhörde Ungern) som hade erfarenhet att kontrollera sådana oroliga områden, ansåg Berlinkongressen, enligt Disraelis tal.

Disraeli förklarar också, i sitt tal, varför Grekland inte fick tillbaka sina provinser Epirus, Thessalien och ön Kreta från Turkiet. "It was quite evident to the Congress, that the representatives of Greece utterly misunderstood the objects of our labours; that we were not there to partition Turkey, and give them their share of Turkey, but for a very contrary pupose; as far as we could, to re-establish the dominion of the Sultan on a rational basis, to condense and concentrate his authority, and to take the opportunity - of which we have largely availed ourselves - of improving tha condition of his subjects."


Irving Kristol

Fakta om Irving Kristol

Den ledande neokonservative tänkaren Irving Kristol föddes den 22 januari 1920 i New York, USA.

1940 tog han examen i historia vid City College, New York. Under sin collegetid var han Trotskyist.

Han var sergeant under andra världskriget 1941-1944. Mellan 1947-1969 arbetade han på olika tidskrifter.

" It is the decline in religious belief over the past 50 years - together with the rise of mass higher education, which popularized the culture´s animus to capitalism - that has been of decisive importance."

Irving Kristol (1920-2009)

T.ex. 1947-1952 "Commentary", 1953-1958 "Encounter", 1959-1960 "The Reporter", 1961-1969 var han vice vd för bokförlaget Basic Books Inc. i New York. 1965 startade han tillsammans med Daniel Bell den konservativa tidskriften "The Public Interest" som skriver om USA:s inrikespolitik. I och med starten av denna tidskrift blev Kristol en av fäderna till en ny variant av konservatismen, neokonservatismen. Kärntruppen som gjorde tidskriften betraktade sig dock inte själva som konservativa utan som liberaler.

Under 1960-talet gjorde en stor grupp av studenter uppror både i USA och i Europa mot det etablerade samhället och de startade motkulturella livsformer. Detta gjorde att Kristol och hans kollegor upptäckte att de hade blivit kulturellt konservativa som en protest mot denna utveckling under 1960-talet. Kristol hade dock inga sympatier för de rådande konservativa grupperna i USA under 1960-talet.

1969-1987 var han professor vid New York University Graduate School of Business Administration. 1985 startade han den konservativa tidskriften "The National Interest" som skriver om utrikespolitik och är nu utgivare för denna tidskrift. Kristol är medlem sedan 1988 av The Board of Contributors of The Wall Street Journal och ledamot i den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington D.C.

Den 4 juli 2002 fick Kristol en av de förnämsta utmärkelse som en civilperson kan få i USA, Presidential Medal of Freedom. 1972 skrev en journalist vid tidningen "The Wall Street Journal" en artikel "Irving Kristol and Friends" om tidskriften The Public Interest. I och med denna artikel spreds Kristols tankar över hela USA.

Irving Kristol dog den 18 september 2009 i Virginia, USA.

Kristols viktigaste böcker

Kristol har skrivit böckerna:

    • "On the Democratic Idea in America", 1972

    • "The American Revolution as a successful revolution", 1973

    • "Two Cheers for Capitalism", 1978

    • "Reflections of a Neoconservative", 1983

    • "Neoconservatism: The Autobiography of an Idea", 1995

Boken "Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, Selected Essays 1949-1995", 1995

Kristol anser att den moderna konservatismen vilar på tre pelare religionen, nationalismen och ekonomisk tillväxt. Av dessa tre är religionen den viktigaste eftersom det är den enda kraften som kan utveckla människors karaktär och styra deras motivation. Det är inte möjligt att motivera människor att göra det rätta och avstå från att göra fel saker utan att människor blir lärda redan i barndomen vad som är rätt och vad som är fel.

Ekonomisk tillväxt är beroende av möjligheter för ekonomiska aktiviteter som att investera och uppfinna. En pånyttfödd nationalism kommer att bli åtföljd av en pånyttfödd nyrealism inom utrikespolitiken.

Värdekonservatism

Han betonar i sin bok starkt kärnfamiljens (mamma, pappa och barn) betydelse för att förhindra socialutslagning för barnen speciellt betonar han pappans roll i kärnfamiljen. Kristol kritiserar starkt liberalismens starka inflytande som i många fall har inneburit att kärnfamiljen har splittrats eller inte bildats (ensamförälder) och dessutom har liberalismen ökat inslaget av en friare sexualitet. Detta har fått till följd dels en ökad spridning av veneriska sjukdomar, speciellt aids och dels skapat en otrygghet samt social oro i samhället.

En konservativ välfärdsstat

Han anser vidare att välfärdsstaten har mer eller mindre "lurat" människor till trygghet. Denna trygghet är falsk, enligt Kristol. Människor anser att det inte lönar sig att arbeta då välfärdsstaten försörjer mig utan att jag behöver arbeta eller att den inte stimulerar mig att öka min arbetsinsats eller utbilda mig. Varje människa måste ha ett arbete så att man kan försörja sin familj, kärnfamiljen. Kristol menar att staten inte skall vara någon välfärdstat utan den skall ordna tillvaron så att kärnfamiljen kan utföra sin viktiga uppgift i samhället, försörja och ha omsorg om sina familjemedlemmar och denna uppgift, anser Kristol, är kärnfamiljen bäst på att uppfylla.

Grundprincipen bakom en konservativ välfärdsstat är att folk skall tillåtas behålla sina egna pengar om de använder dem till specifika behov istället för att överlämna dem till staten (via skatten). Försäkringspremien, t.ex. för den individuella läkarvårdsförsäkringen, skall vara avdragsgill vid beskattningen. Även avgifterna för individuella socialförsäkringar och pensionsfonder skall vara avdragsgilla vid beskattningen. Denna princip gynnar den enskilde individens oberoende och minskar det byråkratiska tvångsväldet.

Borgerliga värden

Fram till 1950-talet fanns ett borgerligt samhälle som stöttade marknadsekomin. De värden som stod högt i det borgerliga samhället var:

    • villighet att arbeta hårt,

    • en strävan att förbättra sina villkor,

    • respekt för lagen,

    • sparsamhet till framtida behov,

    • försvar av traditionella religiösa värden,

    • omtanke om sin familj m. m.
Marknadsekonomin

Det är ur Adam Smiths ekonomiska teori som Kristol formar sina egna ekonomiska tankar. Men trots att han är en stor beundrare av Adam Smith anser Kristol att det är Adam Smiths fel att inte de tidigare nämnda värdena är så normgivande längre. Adam Smith ansåg nämligen att religionen är en privatsak för varje individ. Kristol anser att marknadsekonomin måste ha religionens moraliska och etiska riktlinjer som vägledning.

Avskaffandet av fattigdomen stod marknadsekonomin för, redan före den amerikanska revolutionen, genom en ständig ekonomisk tillväxt. Till detta fanns ytterligare en amerikansk politisk tradition, disciplinerade människor som hade skapat politiska samhällen som gynnade både ekonomisk välmåga och politisk deltagande. Den amerikanska traditionen säger, enligt Kristol: "För att njuta av självstyrandets frukter måste du först upphöra med att tillhöra ´massan´ och istället tillhöra ´folket´, ansluta dig till ett ordinärt levnadssätt, dela gemensamma värden och dela en ömsesidig tillit och sympati mellan individer och även mellan sociala klasser". Detta lokala självstyre kan bara nås genom ett folk som formats genom inflytandet av religion, utbildning och daglig erfarenhet.

Liberalkonservatism

Kristol föredrar Milton Friedmans ekonomiska teorier (marknadsekonomi) framför Karl Marx´ planekonomi. Han nämner dock tre huvudproblem med marknadsekonomin (kapitalismen):

    1. Gynnandet av egenintresset

    2. De återkommande konjunkturnedgångarna

    3. Att övriga samhället lägger på allt tyngre bördor på marknadsekonomin

"... if the free market operates as it is supposed to, with everyone gradually bettering his condition, an ever-larger percentage of the population will come to own property of one kind or another. This, in turn, will represent an immense diffusion of economic power that will make tyrannical government more difficult."

" The free market, therefore, not only is a wealth-creating mechanism; it is also a wealth-distributing mechanism. The pattern of distribution might be unequal - a fact which provokes socialists to indignation - but that is regarded as less important than the fact that (1) everyone does benefit, even if unequally, and (2) inequalities are likely to be temporary, in the sense that different people, at different times, will be the beneficiaries of such inequality."

Kristol anser att det finns "en ny klass" i samhället som uppstått genom expansion av den offentliga sektorn. Denna ökning har kunnat ske tack vare att marknadsekonomin har ökat inkomsterna och förbättrat levnadsstandarden. "Den nya klassen" har fått ett stort inflytande i samhället. Denna nya klass är också motståndare till marknadsekonomin eller så är den nya klassen ovetande om att den hindrar marknadsekonomin att fortsätta öka välståndet i samhället. Denna nya klass, som Kristol också kallar för "marknadsekonomins egen dödgrävargrupp", mobiliserar opinionsgrupper som t. ex. miljögrupper, ekologiska grupper, konsumentgrupper samt tankesmedjor som består av ekonomer som föreslår de ledande politikerna att reglera marknadsekonomin och politisera de marknadsekonomiska beslutsprocesserna. Han vill därför bevara och utveckla en stark och energisk privat sektor och en ickestatlig, ickevinstgivande sektor.

Synen på revolution

Den amerikanska revolutionen, 1776 är bättre än den franska revolutionen, 1789 eftersom den amerikanska var i princip oblodig och ändrade inte den politiska strukturen så radikalt som den franska revolutionen gjorde. Den franska revolutionen lovade det franska folket fattigdomens avskaffande, ny social ordning, ny ekonomisk struktur, ny politisk helhet och en ny tanke om människovärdet. Kristol kallar den amerikanska revolutionen för en mild revolution, oblodig, inga utopiska löften till folket och i stort sätt bevarande av status quo.

Allmänna politiska principer

Kristol betonar betydelsen av USA:s politiska allmänna princip om kontroll och balans mellan de olika politiska organen (presidenten, kongressen och högsta domstolen). Lika betydelsefull princip inom politiken är tanken om decentralisering av politiska beslut. Det är också lika viktigt att dessa principer även gäller inom den ekonomiska sektorn som inom det sociala området. Han är emot de stora företagen som inte följer dessa principer. Detta missgynnar den enskilde individen och strider mot Adam Smiths ursprungliga tankar.

Sociala reformer

Han förespråkar allmänna sociala reformer som allmänna barnbidrag och allmän sjukförsäkring framför behovsinriktade reformer, t.ex. barnbidrag till de fattigaste barnfamiljerna eller en sjukförsäkring endast för fattiga. Trots att de allmänna reformerna är dyrare och används av de grupper som inte behöver hjälp. De behovsinriktade reformerna har två felaktigheter, enligt Kristol. De pekar ut de fattiga och det skapar konflikter mellan olika grupper i samhället.

Det civila samhället

Det civila samhället är övergången från familjen till staten. Individerna i ett civilt samhälle är privata personer vilka eftersträvar sina egna intressen. Om dessa egna intressen är gemensamma med hela samhällets ingår de som en länk till helheten.

Det civila samhället innehåller tre beståndsdelar:

    1. Att tillgodose behov. Som består av individens arbete, alla individers arbete för att tillfredsställa deras behov.
    2. En allmän frihet som krävs för detta. T.ex. äganderätt.
    3. Åtgärder mot möjliga missöden och omsorg om individens intressen. T.ex. polis och företag.

1998-2017, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.