Gatufoto - Filosofi

Filosofi

Fotohistoriens främsta gatubild?
Det finns bilder inför vilka man stannar upp i stum beundran och misstroget skakar på huvudet: ”Det är inte möjligt, sådana bilder kan man inte ta!” Namn som Henri Cartier Bresson, André Kertész och Josef Koudelka tränger osökt fram i ens medvetande. Går det då att välja ut någon gatubild som den allra främsta som dessa eller andra geniala konstnärer skapat? Mer>>

Gatufotografin och ”konsten att se”
”Konsten att se” är en disciplin som många bildkonstnärer odlar nära nog som en esoterisk, mystisk troslära. Engagemanget brukar vara större än förmågan att reda ut vad det egentligen handlar om. De som lyckas förmedla budskapet har dock övertygat mig om att de är något väsentligt på spåren. Och det gäller inte minst för oss gatufotografer. Mer>>

Micke Berg har en läcker sajt!
Gillar du framstående, klassisk gatufotografi måste du besöka Micke Bergs sajt >>

Foto: Cai Svensson

Vad är gatufotografi?
Vad menas då med ”gatufotografi”? Kärnan i gatufotografin består till stor del av en strävan att arbeta så obemärkt som möjligt. Med sin ”dolda kamera” bemödar sig fotografen om att skildra vardagslivet och för honom okända människor på gatan så ärligt och uppriktigt han förmår.

Intressant nog är kanske det mest utmärkande för gatufotografin inte innehållet och metoden utan tendensen att starkt betona och utforska det som är alldeles unikt för fotomediet som sådant. Det handlar då om drag som snabbhet (fånga ögonblicket) och mångfald (skapa bildserier), drag som visserligen utnyttjats och utnyttjas av fotojournalistiken men som inom gatufotografin utforskats särskilt djupt.

Tydligast klargör man nog trots allt gatufotografins egenart genom att peka på de motivtyper som de klassiska utövarna oftast föredragit: avvikande detaljer, slumpartade sammanställningar, mönstermatchningar, sällsamma ologiska inslag, egendomligheter i skala, ja, överhuvudtaget allt det excentriska i gatulivet.
Då är det motiverat att fråga vad som menas med ”gata”. Här tänker vi på sådant som en livligt befolkad boulevard, en storstadspark, ett offentligt utebad, ett fullsatt café, vimlet i en nöjespark, en buss eller tunnelbanevagn, en galleria vid rusningstid, en teaterfoajé. Miljöer av det slaget är av flera skäl prioriterade jaktmarker för en gatufotograf.

Varför gatufotografi?
Åtminstone alltsedan Daumiers dagar har det ansetts vara en konstnärs plikt att skildra sin samtid, att ”vara en av sin tid”. Och var kan det ske effektivare än på gatan?

Redan tidigt fick också gatufotografin en etnografisk målsättning. I det viktorianska England förklarade amatören Paul Martin att han eftersträvade att skildra ”människor och föremål som mannen på gatan ser dem”. Det medförde i sin tur ett intresse för att verka i det fördolda, gärna på platser där gränsen mellan offentligt och privat suddats ut, t ex badstränder.

Etnografiskt är också syftet att försöka återuppliva den mänskliga sanningen bakom klichéerna.Vissa sätt att uppfatta livet blir klichéer därför att de framstår som så sanna att ingen gärna kan förneka dem. Men kan man bara blicka bortom det alltför välbekanta och för-givet-tagna som dödat dem, så kan de sanningar som de en gång stod för få liv igen. Fotografer som Robert Doisneau lyckas i sina bästa stunder åstadkomma detta.

Enkelt uttryckt finns det alltid något intressant att fotografera på gatan. Är man som fotograf en ”rebell utan sak”, har man på gatan en mycket fruktbar jordmån för sitt engagemang. En fotograf har ofta valt sitt intresse på grundval av en djupliggande önskan att ”stoppa tiden”, bevara minnen av det snabbt förbipasserande ögonblicket. Det hetsiga, ständigt föränderliga livet på gatan, kan som inget annat fotografiskt motivområde möta detta behov hos fotografen. Där kan man dessutom få sitt lystmäte på slumpmässiga kombinationer, vilka kan vara ytterst kortvariga, likt vissa kemiska ämnen som bara finns till bråkdelar av en sekund.

Att man sedan också ”bryter bröd med döda gatufotografer”, med de allra största namnen inom fotokonsten, bidrar väl ytterligare till att ge perspektiv på och öka attraktionskraften hos genren. Någon har rent av kallat gatufotografin för ”fotografins Formel 1”.

Vilka är gatuotografins filosofiska grundtankar?
Gatufotografins idemässiga grundelement kan sägas vara begreppet ”gatan som teater”. Fournel utvecklar begreppet i ”Vad man ser på Paris gator” (1858). De dramatiska händelserna i Paris under 1830- och 40-talet innebär att privatlivet inte enbart och längre spelas upp offentligt på teatrarna utan på gatan.

För Paul Strand blev fotograferandet på gator och torg ett sätt att utforska och rapportera om livet i hans egen tid. Han utnyttjade i detta syfte en serie smygporträtt från New Yorks gator, närstudier av människor ”upptagna av den dagliga livsprocessen”. Bl a avporträtterades - med vinkeltillsats - gatutyper som t ex en plakatbärare, en blind gatuförsäljare, en skrynklig gammal kvinna och en lösdrivare.

Det förefaller som om Strand med dessa närgångna porträtt, som helt saknar formalism och abstraktion, försökt att i människors ansikten upptäcka några av orsakerna till den hopplöshet och förslagenhet, de skiftningar mellan hårdhet och förtvivlan, som de förråder.

Kraften i dessa porträtt kommer av det faktum att Strand gått tillräckligt nära för att upptäcka individuella drag, inkonsistenser och mänskliga paradoxer.

Porträttens värde ligger naturligtvis också i deras egenskap av rena sociala dokument, i att de bevarat något som gått förlorat, som försvunnit. Här har vi en ursprunglig och grundläggande bevekelsegrund för gatufotografin.

Paradoxalt nog kan också en av genrens incitament påstås vara dess förmåga att tydliggöra vad som annars skulle skymmas av sin egen komplexitet och omfattning. Som Henri Cartier-Bresson noterat kan ett fotografi i detta avseende vara överlägset t o m filmen, vars händelseflöde tenderar att sudda ut bilden.

Men också på en mer allmän nivå handlar gatufotografin om att få oss att upptäcka sådant som vi lever med dagligen men som vi inte ser och som vi kanske inte vet finns där. Inte minst handlar det då om stadsmänniskan, den okände förbipasserande som vi dagligen möter utan att lägga märke till. Skygga flanörer som HCB har påtagit sig uppgiften att lära oss att se denna anonyma medmänniska som för många av oss blivit ett med gatan. Och om André Kertész har en poet och kritiker sagt: ”I denna tillflyktsort för de blinda, ser Kertész för oss...hans barnögon ser allt som för första gången”.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att som Joel Meyerowitz hänvisa till perceptionspsykologin. Vad gatufotografen söker fånga i bild är de perifera, nästan subliminala skeenden, såväl visuellt som socialt, som är snabbt övergående, som man endast uppfattar glimtvis men som också kan förefalla en skrattretande.

För Robert Frank blev dessa förbipasserande, dessa vittnen till de olika tilldragelserna på gatan, stundtals ett huvudmotiv. Han inte bara fotograferade politiska möten, begravningar, parader och rodeoföreställningar utan även de åskådare som bevistade evenemangen. Enligt den Whitmanska traditionen identifierar sig Frank med folket. I åskådarna ser han sig själv och sina egna reaktioner på händelserna. Han speglar på så sätt sina egna motiv till att ”vara där”. Fotograferandet blir liksom en samhällsplikt, ett patriotiskt, demokratiskt krav.

Andra flanörer, som är mera av deltagande observatörer än observerande deltagare, t ex Brassaï, vidgade gatufotografins motivdomän till att inkludera nattlivet och intilliggande platser som kafeer, restauranger och danshallar. Sådana utpräglat ”tvetydiga” miljöer visade sig konstnärligt fruktbara och blev snabbt populära bland gatufotografer. De utgör en mänsklig buffertzon mellan å ena sidan den offentliga världen på gatorna utanför och å andra sidan den privata sfär som rymde diverse skumraskaffärer med inslag av droger och sex. I detta gränsland var alla välkomna att slå sig ner och ta ett glas eller en svängom på dansgolvet. Men var man inte känd blev man bemött med misstänksamhet.

För gatufotografen medförde detta kravet på en helt annan metod än smygfotografens, nämligen den helt motsatta. Här gällde det att gå i närkontakt med människorna, utnyttja sin personlighet och charm för att övervinna deras återhållsamhet och komma dem inpå livet. Sådan var t ex Brassaïs strategi.

Paradoxalt nog kan bilder av de tillfälliga och slumpmässiga kombinationer och sammanställningar som gatulivet präglas av få oss att uppfatta verkligheten mer intensivt. Det är ytterligare en aspekt av gatufotografins utforskande karaktär, som bl a Helen Levitt understrukit.

Kom ihåg: Storheten hos en framgångsrik gatufotograf ligger inte i hans/hennes förmåga att efterapa någon annans modernism utan i förmågan att på en och samma gång spegla och ge uttryck åt sin egen kultur. Walker Evans har uttryckt det ungefär så här: När du är ung är du öppen för influenser, och du söker upp dem, du går på muséer. Sedan blir gatan ditt museum; muséet självt är dåligt för dig. Du vill inte att ditt verk skall spira ur konsten; du vill att det skall börja i livet, och det är på gatan nu.

Ralph Nykvist motiverar sin inriktning mot gatufotografi delvis annorlunda; intresset för människor är för honom utgångspunkten: ”Det är viktigt att skildra livet på gatorna. Vi vistas en stor del av vårt liv där. Det påverkar oss på en mängd olika sätt. Vi får intryck från andra människor, affischer, bilar, hus och så vidare. Så det är klart att om vi är intresserade av människor så är det meningsfullt att studera hur de beter sig och relaterar till varandra i gatumiljön.”

Estetik
Förhållandet - eller snarare konflikten - mellan konst och dokunmentation har präglat gatufotografin som genre. Här finns också några av genrens kraftfullaste paradoxer. Genom att lyfta ut vardagliga motiv ur verkligheten blir de ”readymades” och således konstnärliga verk och genom att gatubilderna får status som konst, så har de förmågan att överleva som dokumentation.

För alla gatufotografer - de må heta Alvarez Bravo eller Josef Koudelka - består världen av symboler snarare än av faktiska förhållanden. Vad en bild förebådar är intressantare än vad den innehåller. Större, allmängiltiga och tidlösa sanningar ger gatufotografiet dess värde. Walker Evans talade i detta sammanhang om fotografier som ”symbolic actualities”.

Till det specifikt fotografiska bildspråket kan man räkna bl a ”det fastfrusna ögonblicket”, rörelseoskärpan, kornigheten och vidvinkelperspektivet. Senare gatufotografer som William Klein har medvetet och utmanande utnyttjat sådana ingredienser. Klein har om sina första stapplande steg som gatufotograf sagt:

”Jag accepterade alla misstag, dåliga beskärningar, kapade huvuden, underliga perspektiv, korn och skärpa. Alla dessa saker som folk förkastar som ”dålig” fotografi, var för mig fotografins grundbeståndsdelar. Det var något som fotografi och inget annat kunde åstadkomma. ” (Aktuell Fotografi, 5/79)

Här har vi alltså ytterligare ett exempel på hur gatufotografin träffar kärnpunkten i fotografin som sådan.

Rörelseoskärpa, t ex, var ett nödvändigt ont som många fotografer omvandlade till en dygd. Det blev ett sätt att uttrycka gatans energi och en spegel av den vaga och försvinnande person som fotografen själv ofta var i sin anonymitet.

Gatufotografier lever ett alldeles eget fantasiliv, som ibland tycks helt oberoende av upphovsmannens avsikter. Gatan som ämne/motiv har en egen personlighet som tränger sig på och förleder varje fotograf som möter den.

Livet på gatan är massornas konst enligt Milosz. Gatans estetik är en det ständigt oförutsägbaras estetik, präglad av ständiga slumpmässiga kombinationer, svallvågor av bilder. Allt tycks, liksom i tabloidtidningarna, ha kastats samman slumpmässigt, t ex butikerna. Dessa började dessutom skylta med hela privata hemmiljöer och -scener. Gränsen mellan det privata och offentliga började att suddas ut. Att utforska denna gråzon blev som vi redan sett en särskild uppgift för många gatufotografer.

Effekterna av gatans slumpmässiga kombinationer av element kan också försatärkas av fotografen. Det gäller självfalllet för all fotografi att fotografen gör ett utsnitt ur verkligheten och inom bildens fyra kanter innesluter det som väckt hans intresse och känns angeläget för honom. På så sätt kan man säga att verkligheten förändrats, eftersom det förhållande som utanför bilden råder mellan utsnittets element är helt annorlunda än förhållandet inom utsnittet självt. Ralph Nykvist säger:

”Fotografi skapar en bild av verkligheten som skiljer sig från vår vanliga verklighetsuppfattning. Föremål som normalt inte hör samman, sammanställs till en jämställd helhet. En helhet vars enskilda delar tycks helt normala, men som sammansatta blir väldigt svårtydda. Sammanställningen av en mängd vardagliga fakta till en bild, ger en overklig känsla. Fotografi kan därför ofta betecknas som ett surrealistiskt medium. ” (Aktuell Fotografi, 6/82)

Här ser vi alltså ytterligare ett exempel på hur gatufotografin kommer nära det som konstituerar fotografin som medium. I gatans ”inneboende estetik” ligger ju, som vi just sett, ständiga, oförutsägbara och slumpmässiga kombinationer av element. Gatufotografer förstärker ofta den surrealistiska stämningen genom medvetna utsnitt.

BRA SAGT OM GATUFOTO:
"Vill du utvecklas som gatufotograf, gör något helt annat emellanåt. "Dr Canonet":