Torsdag 27/6
Funk´n Lata svängde hårt på
Ballroom
Bild: Bjarne Jakobsson |
Funk´n Lata
inledde på Ballroom - festivalens huvudscen för världsmusik. Tältet var
knökat och fulllt av förväntningar som Funk´n Lata infriade med
professionell säkerhet. Storbandet arbetade hårt för att få upp ett
sväng med element från traditionell samba uppblandat med moderna
afroamerikanska musikstilar. Svängigt men kanske inte så originellt så
jag gick vidare till The Beta Band.
The Beta Band lät som Oasiskopior
Bild: Bjarne Jakobsson |
The Beta Band
visade sig vara ett innåtvänt band på Gröna scenen. Gruppen lät som
Oasiskopior där groovet mest stod och tuggade. Det hjälpte inte att de
bytte instrument och hade roliga vita kläder. Det kändes stelt och
nördigt.
Manu Chau spelade toksnabb
skareggae
Bild: Bjarne Jakobsson |
Manu Chau Radio
Bemba Sound System är verkligen som en väloljad radiostation. Det
är musik nonstop, speakerröster, och när bandet hämtar andan någon
sekund körs förinspelade pausjinglar. Förra året bokades bandet in i
sista stund och gjorde braksuccé på Gröna scenen. Det är förmodligen
därför RF frångått sin princip att inte boka samma band två år i rad.
I år fick Manu Chau chansen att upprepa succén på Oranga scenen inför
högt ställda förväntningar. Och bandet lyckades tillfullo med bedriften!
Manu Chau på RF 2002 (249KB. Bilden passar
som skrivbordsbakgrund)
Bild: Bjarne Jakobsson |
Första halvan av konserten är toksnabb
ska-reggae. sedan kommer en lugnare balladsvit som avslutas med ett
fantastiskt solo på nylonsträngad gitarr. Sen är det toksnabbt igen.
Manu Chau Radio Bemba Sound System låter mer som Manu Chaus gamla band
Mano Negra, än Chaus tillbakalutade soloskivor. Ibland går det lite väl
snabbt och bandet vinner på att sakta ner tempot något.
Det finns en smärta i rösten och ett
engagemang som tillsammans med mannens utstrålning påminner om Bob
Marley. Efter konserten kändes det som att halva festivalen redan var i hamn.
Ralph Myerz & The Jack Herren Band
spelade svängig musik på lilla Blå scenen. Men att sampla av en
läcker slinga och lägga på ett fett groove känns inte längre så
innovativt. Sen visade publiken mer närvaro än bandet.
Rammstein
sparade tyvärr på krutet på Oranga scenen, men det var ju det vi ville se! Inte alls samma
känsla som '98 på samma scen. När sedan sångaren knockade sig själv i
huvudet med micken efter exakt samma rörelseschema som ett par veckor
tidigare i Hultsfred kändes det inte särskilt spontant, så jag gick
vidare.
Lucky Dube är ett mycket
samspelt reggaeband med tajt rytmsektion. Låtarna är fräscha och det
hade låtit ännu bättre med riktig blåssektion istället för fuskblås på
synth. Sångarens sångstil påminner lite om Alpha Blondy. Bandet hyllar
rastafarin men har tillräckligt med integritet för att låta bli taskiga
covers på Bob Marley. Bandet fick till en hyfsad stämning på Ballroom.
Lucky Dube spelade också på RF '94.
Black Rebel Motorcycle Club´s
vackra oväsen underströks av läcker ljussättningen på Gula scenen.
Ibland lät bandet om ett ungt U2 som precis fått arenafeeling. Men BRMC
utstrålar också shoegazer-mentalitet. Jämn
intensitet genom hela spelningen precis som i
Hultsfred.
 
BRMC förde vackert oväsen i
läckert ljus
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Fredag
28/6
Peter Pan Speedrock lirade snabb
garagerock
Bild: Bjarne Jakobsson |
Peter Pan Speedrock från
Nederländerna spelade hård och snabb garagerock med skoningslöst driv
och energi på Vita scenen. Men det saknades någon slags magi och
dramatik i spelet. Dessutom var ljudet för högt.
Abdullah S spelade en märklig
blandning av soul, funk och rap på Gula scenen. Ibland glimrande,
stundtals något ofokuserat och på tomgång. Bra groove men ingen
självklar närvaro hos dansken Abdullah S.
 
Abdullah S på Hammondorgel
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Cicala Miata skulle vara en
intressant kulturkrock mellan västerlandet och det japanska hemlandet
trodde jag. Och visst fick vi en omstuvad väst- och österländsk folkmusik med
överraskande punkiga inslag. Vackert spelat men
ändå inte riktigt spännade.
 
Cicala Miata från Japan spelade
violin och klarinett med fin ambroschyr
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Saybia - dansk melankolisk pop
Bild: Bjarne Jakobsson |
Saybia hörde jag bara lite av,
men det kändes direkt att det var frågan om ett sympatiskt band. De
framförde sin melankoliska kvalitetspop med stor närvaro för en stor
entusiastisk dansk publik. Förra året spelade de på demoscenen och har i
år tagit ett välförtjänt steg upp på Gröna scenen.
Danko Jones
jobbar enormt på scen och lyckas få igång den sega eftermiddagspubliken
i Gula tältet. Jones har utstrålning som få med fladdrande reptiltunga,
snabba huvudnickningar och spända poser. Han predikar själförtroende
genom sin bluesrock - We are all sexy in heaven. Resten av bandet är
tajt och säkert. Utstrålningen väger lätt upp att han inte är någon
mästare på sång eller har någon större finess i gitarrspelet. Låtarna är
inte superstarka men några duger gott att piska upp stämningen med på
scen.
 
Danko Jones in action
Bilder: Bjarne Jakobsson |
The International Noice Conspiracy
står för sin revolutionära livsstil med knutna nävar. De gör tummen ner
för danskarnas främlingsfientliga partier i folketinget. De dedikerar
hiten Smash It Up till de fängslade under Göteborgskravallerna. Det är
tyvärr mer pamfletter och röj än publikkontakt på Vita scenen.
Bandet är som vanligt läckert stajlade. Sångaren Dennis Lyxen rör sig på scen som en blandning mellan
Tomas Öberg och Mick Jagger. Han klättrar i trossen och hoppar vigt från
förstärkare.
Kaizers Orkestra - populära hos
norrmännen
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Kaizers Orkestra
genomförde en
fantastisk konsert på Gula scenen. Det var publikkontakt som inte stod
långt ifrån det som Håkan Hellström åstadkom ifjol på samma scen. Fast i
år var det istället tusentals hängivna norrmän som fängslats av sina
landsmäns originalitet. Det lät lite Tom Waits med ståbas, oljefat och
tramporgel, men mycket lättare och folkmusikaliskt gladare. På scen
påminner de i sin infallsrika spelglädje om tidiga Hedningarna. Inte
undra på att Kaizers Orkestra är populära i Norge.
Orkestra Baobab från Senegal
bjöd på traditionell Västafrikansk pop med karibiska inslag på Ballroom. Avslappnat och med
små effektiva medel bjöd de på avancerade rytmer och skön ljus sång. Deras
spelglädje smittade lätt av sig på publiken. Hade jag inte velat
se Red Hot Chili Peppers hade jag gärna kollat klart på denna
höjdarkonsert.
Red Hot Chili Peppers var utan
tvekan det band som flest ville se på Roskilde '02. Det var trångt och
massor av flaggor långt bakom mixerbordet. Men det var flera faktorer
som kunde stjälpt den här spelningen. Redan ett par låtar in i konserten
började det regna. Trängseln och regnet gav mig negativa flashbacks från
RF 2000 när Pearl Jam stod på Oranga scenen. Då var det också trångt,
turbulent, regn och dålig sikt. De negativa vibbarna förstärktes av
uppmaningarna på storbildsskärmarna: Take care - Pas på hinanden. Jag
lugnade mig när jag insåg att det bara var tecken på att
varningssystemet fungerade och att de ansvariga hade kontroll över
situationen med nya rutiner och arrangemang. Men känslan fanns kvar
ändå.
Basiten Flea som är galnast av alla i
bandet försökte trolla bort regnet med magi men det hjälpte tyvärr inte.
Bandets svarta humor är en stor tillgång och hjälpte dem att dra
konserten i hamn.
RHCP öppnade med nya singeln "By The
Way" Bandet
verkade inte alls sammanbitna som många andra band av den här kalibern
som har mycket att leva upp till. Långa mellanrum mellan låtarna
räddades av befriande humor och improviserade infall som verkade helt
orepeterade. Bandet bjöd så klart på sina gamla hits: Under The Bridge,
Give It Away och Carlifornication, men inget material från One Hot
Minute och perioden då gitarristen Fruiscante inte var med i bandet. Det
var allsång i såväl vers som refräng i så gott som alla gamla låtar.
Dålig timing att nya skivan släpps först en vecka efter Roskilde, men
RHCP vågade sig ändå på att testa en handfull nya låtar. De togs
emot bra även om allsången naturligtvis uteblev.
RHCP sångare Anthony Kiedis undrade
om vi hadde det cozy i tälten
Bild: Bjarne Jakobsson |
Anthony Kiedis sjöng med sin soulfulla stämma som kan smälta vilken
nerkyld festivalbesökare som helst. Bandet har hittat sin framgångsrika
balansgång mellan hårdkokt rockfunk och själfulla melodier. Men ibland
blir övergångarna mellan stenhårt funkiga verser och sentimentala
allsångsrefränger väl häftiga, inte minst när det gäller det nya
materialet.
Mot slutet kom den ösiga låten Me And My Friends från Chillipeppers
tredje skiva. Den fick i varje fall mej att gå igång rejält.
RHCP hade egna storbildskärmar med sig på scen som omväxlande visade
närbilder på bandet och stämningsfilmer med maneter och en förhistorisk
ödla som rusar in framtiden. Fräckt att kunna se två olika kameravinklar
samtidigt, dels bandets egna kameror och festivalens. Synd att skärmen
bakom mixerbordet lade av efter halva konserten.
RHCP är charmiga med sina knäppa och humoristiska infall såväl i
mellansnack som musikarrangemang. Det tillsammans med kompetent spel och
bra låtar infriade mina förväntningar på en bra konsert.
Television var en stor
besvikelse. De spelade på Grön scen i omotiverat svagt ljus och med fast ljussättning. Någon
intrikat gitarrslinga av legenden Tom Verlaine här och där kunde inte
hjälpa upp att det här var väldigt trist att se. Bandet hade kanske
funkat bättre på en liten scen.
Infinite Mass spelade halv tre på
natten på Gröna Scenen. Både bandet och de flesta i publiken var nog
lite trötta. Musikaliskt påminner bandet en del om Stonefunkers från
mitten av nittiotalet. De började med renodlad hiphop men spelar idag en
slags partyfunk med inslag av soul, hiphop, etno och rock'roll i en
spännande och lättillgänglig bryggd. Konserten kändes lite flippad med ett underligt trumsolo.
Bandet försökte verkligen få igång publiken men lyckades bara delvis. Bra låtar men en smula okoncentrerat framförande.
Lördag 29/6
Notwist
är ett annorlunda tyskt band som blandar bitterljuv alternativ rock med
elektronik och programmeringar. Musikaliskt för bandet delvis tankarna
till New Yorks alternativrockscen. Det udda perkussiva gitarrspelet med
små finurliga oljud påminner en hel del om Arto Lindsay. Skickligt
framförande med förinspelat blås, skivspelare och samplers. Ibland
alltför utdragna låtar. Bandet var inte heller så roliga att se på Vita
scenen. De kanske skulle behöva en stylist.
Bob Hund
intog Oranga scenen på sedvanligt vis med en instrumental låt. Tomas
Öberg dompterade publiken med små vinkar. Nu ska publiken till höger
höras och ni andra vara tysta typ. Det gjorde en extralång version av
"Sista beställningen". Efteråt ursäktade sig Öberg med att de inte kunde
så många låtar? HeHe!
Solen sken och Bob Hund svek oss inte den här gången heller. Thomas
Öberg hoppar fortfarande oförtröttligt upp och ner på en stol och vrålar
i sin vägkona som han gjort i tio år. Med stor simultankapacitet klarar
Öberg av att sjunga inlevelsefullt, utföra akrobatiska språng och hitta
på provocerande smarta mellansnack på en gång.
Gruppen soundchekar fortfarande själva inför varje konsert.
  
  
  
  
bob hund på Oranga scenen 2002
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Bob Hund har gått den långa
kompromisslösa vägen och spelat sig till sin framgång. Det är inte minst Roskilde
ett bra exempel på. För varje gång Bob Hund spelat på RF har de
avancerat ett snäpp i scenstorlek: Bob Hund spelade på lilla Blå scenen
'94 (som låg på samma ställe som Gula scenen idag) med Tomas Öberg
hoppande på kryckor . '97 spelade de på Gula scenen (på utvidgade
festivalplatsen som låg väster om järnvägen över bilbron). Då hade de
med sig tält och campare på scenen. Öberg gick bokstavligt talat på
publiken flera meter ut i publikhavet. '99 spelade de på Gröna scenen
sist på natten men det var ändå mycket folk. Och i år var det dags för
stora scenen.
Mot slutet gjorde Bob
Hund ett undantag och spelade den på RF så relevanta låten "Det
skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör
jag det tror jag" för enda gången i sommar. Tack.
Anti Pop Consortium
spelade minimalistisk nyskapande men ändå gammaldags hiphop på scen. De
tre medlemmarna på lilla Blå scen hade inga skivspelare och sekvensers
men en trummaskin som de turades om att spela helt för hand, med tummen
och pekfingret, samt en synth och en laptop. Ordrimmen satt som smäck
och det var mycket skickligt och samspelt att få fram ett musikaliskt
sväng med så små medel.
New Order
fick bara en låts chans att övertyga mig om att de kunde bättre än i
Hultsfred. Ända skillnaden som jag upptäckte
var att det goda humöret (efter vinsten i åttondelsfinalen över Danmark
i VM) hos sångaren Bernard Sumner var som bortblåst på RF.
Gotan Project
smög igång bakom en halvgenomskinlig duk på Gula scenen. Först trodde
jag att konserten var försenad, men sen upptäckte jag att den faktiskt
börjat! Man kunde bara ana de suddiga musikerna bakom duken medan
stämningsfilmer projicerades på duken. Först kunde jag inte förstå
varför man inte placerat duken bakom bandet istället, men efterhand
ändrade jag uppfattning. Jag gillade verkligen den surrealistiska
upplevelsen där musik och bilder förstärkte varandra och bandet befann
sig någonstans i bakgrunden.
Gotan Project spelar argentinsk tango
med elektroniska beats som påminner lite om triphop. Det läckra
dragspelet med dubeko-effekter är det centrala i gruppens musik. På scen
är gruppen förstärkt med argentinska musiker som bidrar till den
organiska finstämda ljudbilden.
Efter halva konserten
föll duken och bandet blev fullt synligt.
Gotan Project gick över till housetempo som de improviserade över. En
del av magin försvann men första halvan av konserten var minnesvärd.
Söndag 30/6
  
Eek-A-Mouse och en liten kille med
mikrofonfrisyr
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Eek A Mouse körde ragga och dancehallreggae
på Ballroom. Ripton Hilton som han egentligen heter gungade rastlöst
fram och tillbaka med ett monotont toastande. Han trodde han var i
Sverige och möttes av
en blandning av jubel och buande, men det fattade ju inte Hilton som
tjatade vidare om "Sweden". Det
som räddade konserten var en liten pojk med mikrofonfrissa som var med
på scenen. Killen gjorde naturligtvis succé när han dansade och härmade
Hilton. Han utgjorde också en fin kontrast till Hiltons bodybuildade
kroppshydda. Emmellanåt fick den lille killen sjunga några fraser med
ett barns naiva charm och han fick naturligtvis publiken med sig.
-Kom igen då, tyckte Jocke Berg
Bild: Bjarne Jakobsson |
Kent kändes bleka och frånvarande på Oranga scenen.
Jocke Berg lyckades inte övertyga när han konstaterade hur många vi var
i publiken och hur det värmde ett Eskilstunahjärta osv. Okej det var en
trög Roskilde söndageftermiddag men Kent gick också på tomgång. De körde
flera låtar från nya skivan som alla går i midtempo och blir alltför
lika varandra. Det var bra mycket mer känsla när Kent stod på Oranga
scenen för första gången för två år sedan.
 
 
Kent lyckades inte övertyga på
Oranga scenen
Bilder: Bjarne Jakobsson |
The Cooper Temple Clause inledde
lite avvaktande på Blå scenen. Sakta stegrade sig konserten för att
utmynna i samma vansinniga eufori som i
Hultsfred. Sångaren ser komplett galen ut med sin frånvarande
blick och vansinnes utbrott på gitarrstativ och annat. Fast under
mellansnacket förefaller han helt normal?! Efter hand som konserten
växer i intensitet sticker han ut och hämtar scendelar som han börjar
bygga ihop på scen. Vakterna skruvar på sig över bandets utbrott på
scen. Gitarristen sliter av alla strängarna på sin gitarr, men bandet
tappar aldrig fokus på musiken. Det är ett kontrollerat vansinne och
skådespel vi får se.
 
 
The Cooper Temple Clause vildast på Blå
scen
Bilder: Bjarne Jakobsson |
Bandet har en
psykedelisk ådra och jag skulle kunna tänka mig att The Doors kunde ha
låtit så här om de vuxit upp på nittiotalet med Grunge och Indiepop.
The White Stripes består av bror Jack
White på gitarr och sång, och syster Meg White på trummor. Duon spelar
primitiv rock'n'roll med distad gitarr. Det som är unikt med duon
förutom att de bara är två är det otroliga samspelet. De räcker att de
tittar på varandra för att byta tempo eller låt, och den möjligheten
utnyttjar de fullt ut. Det är framförallt syster Meg som följer brorsans
energiska infall på gitarr med en kuslig följsamhet. Jack´s veilande
vibratosång för tankarna till femtiotalsrocken och kan nog bli
påfrestande i för stora doser. Men här i Gröna tältet är de korta
intensiva låtarna och halsbrytande övergångarna rena lyckopillret en
sliten söndageftermiddag på festivalen.
Dessutom är syskonen
stajlade i rött och vitt. Vitt trumset, rödvit gitarr, röda braller, vit
topp osv. Jag vet inte om det är för att blidka danskarna men snyggt är
det.
Travis har fattat det
här med att livemusik bygger på kommunikation - ömsesidig kommunikation
mellan band och publik. Bandet gör allt för att skapa en gemenskap.
Uträknat? Javisst men inte mindre genuint och innerligt för det.
Sångaren Fran Healys såg uppriktigt rörd och tacksam ut över att få
spela på Oranga scenen i Roskilde. Han lovordade festivalen och tyckte
att det kändes ännu intimare att spela på Oranga scenen än på Grön scen
för två år sedan.
Travis spelar enkla låtar som gjorda för allsång, men det känns ändå
aldrig trivialt. Bandet håller fast vid det klassiska låtskrivandet som ett nutida Beatles
utan att bli några kopior.
Långsamma låtar blir ofta sega men inte när Travis förmedlar dem med
känslig nerv och fullständigt vräker loss i de instrumentala partierna.
Om jag fått gissa på
tusen låtar som extranummer skulle jag ändå inte gissat på AC DC´s "Back In
Black". Så fullkomligt oväntat och bra. Sångaren skrek till och med ännu gällare än originalet.
Travis konsert var det
bästa jag sett som avslutning på Oranga scenen.
Bra konserter som jag
tyvärr missade var bland annat Erykah Badu, Him och Furillo. |
