Kommentarer till Fru Sophias medeltida mönster

Denna text har sitt ursprung i en diskussion på en e-postlista om medeltida kläder. Frågan dök upp om vad som var felaktigt eller icke dokumenterat i Fru Sophias mönster och jag gick då igenom ett antal av dessa. Diskussionen ägde rum under 2003, så eventuella ändringar sedan dess har alltså inte tagits hänsyn till.
Jag vill börja med att klargöra följande saker:

 1) Jag tycker det är bra att det finns lättillgängliga mönster för den som inte kan eller vill göra egna mönster och som saknar kunskap om medeltida dräkt. Det är inte helt lätt att analysera medeltida konst, fynd mm och det kräver en hel del förkunskaper om det ska bli bra.
 2) Fru Sophias mönster har en stor fördel: De går att sy efter, även för den oerfarne är det förhållandevis lätt.
 3) Eftersom detta är en samling kritik framgår det som är bra mindre tydligt, det finns mycket sådant också. Betrakta kritiken som ett sätt att kunna använda de bra delarna av mönstren utan att behöva göra onödiga fel.

Texten bygger på att du har mönstren framför dig, då jag hänvisar till sidor i häftena.

"Textilhistoria"
Alla mönster inleds med en kortfattad textilhistoria. Det är bra, men det är inte bra att den innehåller felaktigheter:

För det första var det inte så att tygerna endast hade en bredd på 60-70 cm, det varierar mellan olika material. Sidenbrokader och sammet (efter 1300) låg förmodligen på ännu smalare bredder, medan man redan på 1200-talet vävdes flamländskt kläde med färdiga bredder på 180 cm (man använde vävstol med två vävare). Dessa tyger förekommer flitigt i svenska medeltida testamenten (se min artikel Från Norden till Europa - flamländsk lyx i dragiga borgar i Humanistdagboken 1999 från Göteborgs Universitet). Textiltillverkningen under medeltiden var inte enbart en hemmaproduktion, i själva verket spelade ett tidigt förlagssystem och professionella vävare en oerhörd stor roll både vad det gäller själva tygerna och samhället i övrigt. Även färgning var en professionell verksamhet och de flesta färger gick att få fram. Det svåra var vanligen att få tygerna att hålla färgen.
  Man brukar säga att det var svårt att färga ylle svart, men det var egentligen inte så komplicerat, men efter en tids användning blektes färgerna till bruna eller lila toner, beroende på vilken färgningsmetod som användes. Man använde inte bara växtfärger utan även olika metallsalter och animaliska färgämnen. Här finns samlat flera olika medeltida och renässansrecept på färger.
  Vad det gäller att man kan färga lila billigt med tuschlav är det en överflödig upplysning eftersom det inte finns belägg för att man använde lavar och svampar för färgning under medeltiden. Däremot användes tuschlav under vikingatiden som mna har kunnat se av textilfragment. Ett problem är att så få medeltida textilfragment färganalyserats. Lila är en ovanlig färg på kläder i nordiska medeltida dokument, men den förekommer.

   Kypert var åtminstone på ylletyger som inte var hårt valkade vanligare än tuskaft, i alla fall av fynden att döma. Under tidig medeltid är varianter på gåsögon och fiskbensmönstrad kypert vanliga. Vad det gäller tygtyperna som föreslås vill jag bara påpeka att sammet troligen inte användes till kläder innan 1300 samt att brokad är en specifik term och att det inte är troligt att det köps mycket brokad till medeltidsdräkter idag, då äkta brokad inte brukar hittas i vanligas tygaffärer. Damast är ju däremot förhå+llandevis vanligt i affärer och omtalas i nordiska källor från 1500-talet.
  Om man ska tala om tygtyper tycker jag även att det är viktigt att påtala att ojämnheter i väven som vi tycker är snyggt idag, t ex i grovt linne (eller tyger med "linnestruktur") och i thaisiden ansågs fult på medeltiden. Köp alltså inte grovt linne med olika tjocka trådar för att det "ser mer medeltida ut" utan satsa på tättslaget linne med tunna trådar. Tvärtom vad fru Sophia påstår (i häftet med storskjortan) är inte handvävda tyger lösare vävda än maskinvävda utan snarare tvärtom. Det var detta som gjorde det möjligt att skära små slitsar i sidensatin t ex, eftersom ett hårdare vävt tyg inte repar upp sig så lätt (när det gäller ylle repar det inte upp sig eftersom det är valkat). Och ja, tättvävt linne är stelt, men det beror på fibern och det som gör det mjukt är långvarig användning. Om du inte är övertygad om att handvävda tyger kan vara så fina och täta rekommenderar jag en studie av handvävt material på folkdräkter (mer lättillgängligt än medeltida fynd och oftast i bättre skick).

   Öljetter användes inte. Under 1500-talet hände det att man förstärkte snörhål med metallringar som man sydde fast. Annars sydde man runt hålen, under tidig medeltid med vanliga kaststygn och senare med langett (från 1300-talet åtminstone). Marion McNealy har gjort en bra instruktion till sydda snörhål, som kan ses här.

  Rubriken "Saker att undvika": Det finns faktiskt exempel på stickning från så tidigt som 1200-tal (kuddar) och 1300-tal (påsar) och man vet att stickade mössor såldes under 1300-talet. Stickningen vid denna tid var mindre elastisk och man valkade ofta de färdiga produkterna. Rent generellt bör man dock som Fru Sophia säger undvika stickat, men om man är intresserad kan man med fördel titta i Richard Ruitts A history of hand knitting.

   Jag tycker också att litteraturhänvisningarna bör uppdateras, själv skulle jag aldrig hänvisa någon till Kropp och kläder, annat än för underhållningen förstås.

Mantelmönstret
Mönstret innehåller bl. a 3/4-mantlar och helcirkelmantlar, de senare avbildas dessutom som om de vore en houppelande, ett plagg som inte är en mantel utan en väldigt vid kjortel med hängärmar. Det finns dessutom instruktioner för en ståkrage och mantlar med tillskurna axlar, något som inte förekommer innan 1800-talet. Går man till det medeltida källmaterialet finns endast två sekulära mantlar bevarade från medeltiden, båda i grunden halvcirkelrunda. Bockstensmannens mantel har urtag för halsen vilket gör att manteln blir mer klockformig när den sitter ihop, men grundkonstruktionen är densamma. Leksandsmanteln har istället en rak framkant och hålls ihop med en snodd. Att man skulle strypas av denna konstruktion om man inte höll i snöret är förresten en ren myt, fingret som håller i snodden är en ren modegest, plagget stannar på axlarna ändå. På bildmaterial från den tid när manteln fortfarande är det huvudsakliga ytterplagget, fram till mitten av 1300-talet (den används som resplagg och i ceremniella sammanhang efter detta), finns det heller inget som tyder på att mantlarna hade någon annan form än halvcirkel, utom under den allra tidigaste perioden när även fyrkantiga mantlar förekommer.

Struthättemönstret
Här finns egentligen inte mycket att invända och det borde heller inte vara det eftersom det finns flera bevarade exemplar och tydliga publicerade mönsterskisser från dessa som kan ligga till grund för ett kommersiellt mönster. Ett stort plus är instruktionen om hur man fixar en chaperon av sin hätta.
  Jag har bara två invändningar när det gäller detta häfte: Det ena är att man föreslår nitar som dekor på struthättan, något som förvisso återfinns i fantasyfilmer och sämre medeltidsproduktioner, men inte förekommer i bevarat material och troligen inte heller på bilder. Om ni har en autentisk bild så meddela mig gärna, jag har naturligtvis inte sett alla bilder från hela Europa. Det andra rör de öppna hättorna där det står att de kunde vara knäppta eller snörda fram. Knäppta struthättor är väl belagda både vad det gäller fynd och bild, liksom hättor av samma typ som bärs öppna, men snörda har jag aldrig sett på någon bild. Detta innebär naturligtvis inte att det inte kan ha funnits, men tills man har belägg för det bör man inte säga att det förekom.

Huvudbonadsmönstret
Jag märkte när jag satte mig och tittade på alla mönstren att många av mina invändningar var av generell karaktär och återkom i flera olika mönster. Det är uppenbart att det är i den historiska biten det brister och inte i mönsterkonstruktionen. Ett typiskt, och som jag ser det, mycket allvarligt fel är att medeltiden betraktas som en helhet. Detta blir särskilt tydligt i huvudbonadsmönstret där huvudbonader från helt olika perioder antas passa ihop med vilka dräkter som helst.
   Om vi börjar med de allmänna anvisningarna står det att gifta kvinnor även de gick barhuvade eftersom det "är ju fruktansvärt opraktiskt att ha haklin, dok och hatt när man bakar, tvättar, städar eller arbetar på annat sätt". Detta är inte korrekt. Gifta kvinnor avbildas alltid med huvudbonad, även när de arbetar och ett haklin och en slöja fastsatt vid denna eller svept runt huvudet är inte ivägen vid arbete. Under åtminstone 1000 år har gifta kvinnor burit någon form av huvudbonad vid alla tillfällen och det har inte hindrat dem. Huvudbonaden var en så viktig del av den gifta kvinnans status att sannolikheten att hon visade sig utan den någonstans är mycket liten (en klut är också en huvudbonad).

Jag går nu igenom mönster för mönster och anger namn och/eller sida:
Gemensamt för de flesta av modellerna är ju att det inte anges när de var i bruk och detta leder till att folk går runt i kombinationer som struthätta och barett. En del huvudbonader är jag lite osäker på vilken medeltida huvudbonad som varit förebild till och då säger jag det.

s 4. Här undrar jag bara var författaren har sett rundkulliga mössor på kvinnor under senare hälften av medeltiden? Den spetsiga modellen av mössa har jag inte direkt sett från medeltiden, även om en asymmetrisk spetsig mössa, sk. frygisk luva förekommer i delar av Europa under perioden innan 1100-talet ungefär. Jag vet att denna mössa är poppis i vikingasammanhang men eftersom jag inte studerat denna period lika noga så har jag svårt att yttra mig om detta.

s 5-6, Den sk. coronetten (som nog borde stavas coronet, vilket är engelska för liten krona) Här finns två allvarliga invändningar:
Det ena är sättet den bärs på. Det finns inga bilder överhuvudtaget där kvinnan har en coronet ovanpå sin slöja. När man har metallringar eller band ovanpå slöjan rör det sig om mycket smalare band. Den här sortens coronet, vilket är en modell som är populär i grova drag från 1250-1330 har man antingen med enbart haklin eller en slöja draperad över den.
   Det andra felet är att "coroneten", var en del av huvudlinen och därför tillverkat i framför allt vitt linne. Skriftliga källor från 1200-talets Tyskland talar om slöjor färgade med saffran och möjligen skulle även "coroneten" i sådana fall kunna ingå i detta. På ett altarskåp från Dalsland, från 1200-talet, nu på Historiska museet, finns två kvinnor med röd "coronet", men då är även den snäva linda som omsluter haka och huvud röda. Vad det gäller dekor så finns det exempel, bl. a från Norge där det verkar vara vita snoddar (och eventuellt pärlor) fastsydda på den, men inga färgade dekorationer och pärlor. De kunde däremot ofta vara våg- eller uddkantade. För en drös bilder på "coroneter", se Codex Manesse, en tysk handskrift från början av 1300-talet.

s 9 Platt hatt.
Detta är endast en kvinnohuvudbonad i denna form. Platta hattar finns främst avbildade från 1200-talets andra hälft och kan möjligen ha haft någon annan färg än vit och även haft en snodd som dekor på mitten (. De är dock inte speciellt vanliga. Efter 1330 är de borta ur bilden.

s 10-11 haklinet
Det finns inga belägg för att det gjordes på detta sätt och de medeltida bilder som finns på folk i haklin är ofta bylsigare och har inte en slits i nacken. De medeltida haklinen-huvudlinen var nästan säkert dukar som veks till och nålades fast. Det finns också en snäv variant från 1200-talet som bestod av en flera meter (ca 6 m borde vara lagom, 4,5 m var för kort) smal tygremsa som lindades runt huvudet, enligt samtida skriftliga källor så snävt att kvinnan hade svårt att tala och äta.
   Modellen i mönstret är dock mycket praktisk när man ska klä sig på fem röda sekunder och om man har en slöja fastnålad ovanpå ser det OK ut. Strävar man efter total autenticitet är det dock bäst att undvika detta haklin.

s 13 Diadem och Diadem med stoppad rulle saknar helt medeltida förebild och jag kan inte för mitt liv komma på vad det är de ska likna heller.

s 14-15 Virad rulle med band.
Här har vi en huvudbonad som orsakat mycket lidande, det sk. gardinomtaget berömt från alla landets medeltidsmarknader. Ja, det finns virade huvudbonader av denna typ, på ett fåtal bilder från det sena 1400-talets Tyskland. (Jag vet att den finns avbildad i fotoböcker som Välkommen till medeltiden, men det är ingen primärkälla!) De verkar dock inte vara stoppade med vadd utan bara av tyg. Om man absolut vill ha en sådan huvudbonad så bör man leta reda på medeltida bilder där den finns med och sedan göra en sådan dräkt. Tvärtemot vad som sägs i det här mönsterhäftet hör nämligen alla huvudbonader samman med både en viss tid och en viss geografisk plats och den dräkt som bars då och där.

s 16. Liten hätta
Jag vet inte vilken förebild som finns till denna hätta, men vagt liknande kan ses på målningar från 1400-talets Italien.

s 17 Hätta med brätte.
Även här är jag osäker vilken typ av huvudbonad som är förebilden, men det finns ju från det sena 1300-talet och 1400-talet en mängd bilder på kvinnor i öppna hättor av samma typs som struthättor och som bärs öppen och med bakåtvikt brätte.

s 19 Huvudduk med snibbar.
Detta var inte den mest populära huvudduken under medeltiden. Det var med viss marginal den vanliga slöjan. Denna huvudbonad (vars konstruktion vi inte vet något om, men som ser ut som det här mönstrets resultat blir) förekommer däremot på mängder av bilder från 1400-talets Frankrike och Flandern, men även andra ställen. Innan detta ses den inte. Det gäller att inte missta ett ökat antal avbildningar, som beror på ett ökat antal bilder totalt, vilket är fallet under 1400-talet, med att själva plagget blivit vanligare. Ett kritiskt tänkande är viktigt när man studerar medeltida konst (och annars också förstås).

s 20-21 Coif, eller "kveif", som det nordiska ordet är.
Detta är i huvudsak en mansmössa, om någon kan frambringa en medeltida bild på en kvinna i coif skulle jag bli glad. Under 1500- och 1600-talet blev det vanligt med broderade coifar hos överklassens kvinnor, men under medeltiden var coifen ett mansplagg, som från och med 1200-talet framför allt bars av män inom vissa yrken, såsom advokater och läkare. Det finns en bevarad coif, som kan ha tillhört den heliga Birgitta, den har emellertid en helt annan konstruktion än den som finns i mönstret och om den bars av henne var den troligen antingen en nattmössa eller bars under haklin och slöja som en grund för huvudbonaden, att nåla i t ex. Vad det gäller kvinnocoifen från 15-1500-tal hänvisar jag till Drea Leeds artikel i ämnet, där det finns både länkar till bilder på bevarade coifar och instruktioner om hur man gör en.

s 23 Jag är lite tveksam till den rundkulliga hatten med virat brätte. Kan det vara så att det är en mössa med rullad kant som missförståtts?

s 28, 29-33 Baretter bars inte under medeltiden. Därför diskuterar jag inte mönstren, utan vill mest resa frågetecken för baretten med "gehäng". Jag tror heller inte att den s.k. baretten med snett brätte är en autentisk konstruktion.

Som avslutning så är henninen på s. 34 felritad då inte ens de allra spetsigaste henninerna gick helt ut i en spets. Det är bra att upplysa folk om att henninen bara användes i Burgund (och Flandern och England) under en kort tid, men borde man då inte i konsekvensens namn låta bli att inkludera renässanshuvudbonader?
   Men precis som vanligt går alla mönstren jättebra att sy efter, om man vet vad man vill ha och ibland modifierar lite.

Rak tunika och kjortel
Först tycker jag inte att man ska använda orden tunika och kjortel som om de betydde olika saker, tunica är det latinska ord som motsvarar kjortel (ja, jag vet att jag är petig, men med mitt yrke där språket är mitt arbetsredskap och det är oerhört viktig att vara precis så blir man sådan).
   Den raka kjorteln har för kort ärm:
Jag har tittat på oräkneliga tidiga bilder på dräkt med överkjortlar med kort ärm och ingen är kortare än att den når precis nedanför armbågen. Det är emellertid är inte bara ärmarna som är problemet med denna s.k. T-tunika: Modellen har ingen grund i medeltida dräkt. Slitsar i sidorna ja, men inte en helt rak skärning. Till och med de tidigaste fynden har kilar, vilket ger mer vidd nertill än i midjan, se de samlade kjortlarna på Marc Carlsons hemsida.
   Rak skärning förekommer på den s.k. Viborgsskjortan. Denna har dock en så speciell skärning att den knappast kan vara förebild för medeltidskläder i allmänhet, den är också ev. något tidig för nordisk medeltid. Även sentida skjortor har skurits raka, se rubriken "Storskjorta och särk" nedan.
   När vi så eliminerat T-tunikan som den moderna skapelse den är går vi över till kjorteln, som har en medeltida tillskärning, men ändå innehåller en del felaktigheter:
Nitar används inte som prydnad på kläder utanför dålig fantasy/medeltid (exempel: TV-serien "Riddarna på Covington Cross" om någon kommer ihåg den). I exemplen på olika dekorationsvariationer på sidan 8 har åtminstone tre exempel för korta ärmar och det är återigen den felaktiga t-tunikan som avbildas.

Och nu kommer jag till den riktigt graverande och upprörande saken (ja, jag vet, man kanske inte borde bli upprörd över sådant, men jag är en känslig själ):
Kilarna i avvikande färg!!!
Det finns inga sådana, vare sig på bilder eller på bevarade plagg. Detta är en felaktig tolkning som vi har fått leva med under en mycket lång tid och i åratal tvistades det om vem som egentligen bar skulden. Det är nämligen en i huvudsak svensk dräktmyt, även om man kan få se hiskeliga fel utomlands så lyser just denna med sin frånvaro. Långa debatter under sena nätter har förts om vem som verkligen bär skulden. Källan är emellertid boken Bockstensmannen och hans dräkt! Där skriver nämligen professor Margareta Nockert att detta förekom. När en kollega till mig tog kontakt med henne för att fråga vilka belägg som fanns anförde hon följande:

1. Varpriktningen på kilen i bockstensmannens kjortel har en annan varpriktning än huvuddelen (naturligtvis, beroende på hur man klipper till den) och då kan det se ut som om kilen har en annan nyans.
2. På bilder där män har kjortlar med slits fram och avvikande färg på fodret kan det se ut som en kil om fodret syns. (Hon säger alltså inte är en kil utan att det kan se ut som det, hur det ska vara belägg för att det finns kilar i annan färg är för mig en gåta)
3. Det finns tvåfärgade kläder (mi-parti alltså)

Inget av detta anser jag vara godtagbara belägg för olikfärgade kilar.

Kvinnodräkt från 1300-talet
Mycket av kritiken ovan berör också detta mönster så jag håller mig till det som är specifikt för just detta mönster. Först det viktigaste: Detta är en kvinnodräkt som användes under perioden från ca 1270 till 1340. Större delen av 1300-talet såg alltså kvinnodräkten ut på ett annat sätt, med snävare skärning. Men om man ser den om ett exempel på dräkten de tre första decennierna av 1300-talet så finns det fortfarande en del att anmärka på:

På sidan 1 står att det var vanligast att kvinnorna hade två klänningar på sig. Det vanligaste var troligen tre, om man som Fru Sophia gör, räknar särken som en klänning. Underst hade man en särk och dess utseende varierar beroende på århundrade, från andra hälften av 1300-talet finns bilder på kvinnor i mycket tunna särkar med axelband vilka når ungefär till halva vaden på bärarinnan. Ovanpå det hade man en kjortel med lång ärm och sedan en surkot (nordisk stavning) med eller utan ärmar. Vid mycket varmt väder och hemmet nöjde man sig troligen med bara kjorteln, i synnerhet om man tillhörde de lägre klasserna, men till en komplett dräkt hör alla tre lagren. De översta bör dessutom var gjorda i ylle eller för aristokratin ibland siden.
   Så till de olika modellerna som presenteras på sidorna 4-5:
Om vi godtar fru Sophias egen datering av plagget till 1300-talet faller den mittersta illustrationen på s 5 bort direkt. Bälte under bysten bärs under 1400-talet och då aldrig på en ärmlös surkot utan på en houppelande. Dessutom har figuren en 1200-talshuvudbonad. Även den nedersta bilden på sidan fyra påminner mer om det sena 1200-talet. Man hade hårnät under början på 1300-talet också, men de stod liksom ut mer åt sidorna (se t ex damen till vänster på läktaren) , troligen var håret samlat i knutar över öronen under nätet.
   Det finns inga medeltida plagg som har den skärning som visas i illustrationen ovanför, med en "klockad" kjol, men det var mycket populärt att sätta kilar på detta sätt under slutet på 1800-talet.
   Illustrationen längst ner på sidan 5 är tveksam då det inte verkar förekomma släp på denna typ av klänning och surkot. De var mer "för långa" runt om (bör var minst ca 20 cm längre än avståndet från bärarinnans axlar till golvet om den ska bäras med bälte, annars minst tio cm). På sidan 18 rekommenderas man att fodra släpet med bävernylon. Om vi bortser från att släp inte är vanligt vid den tid som mönstret avbildar och att bävernylon garanterat inte är ett medeltida material så var de allra flesta finare klänningar av denna typ, av det rika bildmaterialet att döma, helfodrade med päls eller ett tyg i avvikande färg. Kanske ett tunt ylletyg, vilket förekommer i testamenten eller i ett annat kläde. Även siden förekommer som foder i samma skriftliga material, men det är mycket ovanligare, vanligast är gråverk eller mård.
  Infodring runt halsen som rekommenderas är en modern sömnadsteknik som bygger på maskinsömnaden.

Storskjorta och särk
Detta är en typ av plagg som används från renässansen och framåt och bör därför ha en egen rubrik och inte ingå i serien "Mönster till medeltidsdräkter". Jag kommer därför inte att gå in på dem speciellt noga.
   Den historiska bakgrunden: Den vanliga vävstolen införs mycket tidigare än vad som anges här. Spinnhjulet användes inte för framställning av tråd till finare tyger eftersom kvaliteten blev sämre.
   Båda mönstren är helt moderna och saknar någon likhet med de renässansplagg de förmodligen ska föreställa. På sidan som länkas till nedan kan man kan du se hur du syr en urringad 1500-talssärk:

Urringad kvinnosärk:
A festive attyre

Den länk som jag ahde till ett skjortmönste rär tyvärr död, men man kan alltid titta i Anna-Maja Nyléns bok om stureskjortorna. Troligen gjordes även kvinnors höghalsade särkar på samma sätt som männens skjortor.

En sista sak om detta mönsterhäfte; på s 16 står under rubriken "Lite kuriosa" att en kortärmad variant av den rynkade särken var föregångaren till senare tiders korsetter. Naturligtvis är det inte så. (En kortärmad variant av denna särk ingår en del tyska "folkdräkter") Denna typ av särk bärs långärmad tillsammans med korsett under 1500-talet och föregångaren till korsetten är det snäva livet på 1400-talets mellanklänningar, vilka var konstruerade med midjesöm. En bra genomgång av korsettens ursprung och utveckling hittar du här.

Personliga reflektioner och preferenser
Man kan tycka att jag har varit hård i min kritik och att min ambitionsnivå är för hög. I flera av mönsterhäftena står att målet är att det ska se medeltida ut.
Men vad är att se medeltida ut? För mig ser inte resultaten av Fru Sophias mönster medeltida ut, de ser ut som svensk medeltidsmarknadsstandard, tillverkade av folk som inte vet var de ska få riktig information eller inte bryr sig.
   Å andra sidan tycker jag precis som fru Sophia att för mig spelar en mindre mängd polyester i ylletyget inte en avgörande roll, utan hur mycket det ser ut som förlagorna. Men det finns olika skolor här och väldigt många svåra avgöranden; ska man bara använda silkesammet, som nuförtiden görs både glesare och långluggigare än den gjordes under medeltid/renässans och därtill alltid består av bottenväv i siden och lugg i rayon, eller ska man använda kortluggig bomullssammet som är mer lik förlagan. Vilket är det rätta?
   En liknande diskussion har förts i folkdräktskretsar och den kan vara av intresse att ta del av för att förstå varför man gör olika val. Se Centergran, Ulla "Bygdedräkter, bruk och brukare", kapitlet "den stora kampen om rätt och fel" s 240-248.
  Jag tycker att det är viktigt att vi inte gör detta till en trosfråga utan inser att vi väljer att prioritera olika. För mig är det flera saker som avgör mitt materialval och det faktum att jag syr sömmar som inte syns från utsidan på maskin:

Ekonomi: Hittar jag ett vackert ylle med 10% polyester för 40 kr/m tvekar jag oftast inte.

Arbetsbelastning: Eftersom jag syr kläder till en familj på fyra, snart fem så orkar jag inte sy allt helt för hand, i synnerhet som jag har reumatism. Barn har dessutom en tendens att växa ut kläder man gjort på ett halvår och då är det svårt att motivera sig till att sy deras kläder helt för hand.

Ser det rätt ut till den dräkt jag försöker återskapa?: Här väljer jag det tyg som ser mest ut som och beter sig mest som originalet och är det då en damast i rayon (precis som viskos ett tyg av regenererade cellulosafibrer) i rätt mönster och tyngd går det före ett siden i ett alltför sentida mönster och för låg vikt.

Man kan naturligtvis i purismens namn avstå från damasten överhuvudtaget och bara tillverka kläder för lägre klasser, men den viktigaste orsaken till att jag gör det här är ju att det är ROLIGT! Och ibland gör man en 1500-tals klänning i rayondamast (mönstret var Perfekt!) med invävda mässingstrådar och ibland väver man diamantkyperten till Leksandsmanteln och för det mesta ligger nivån någonstans däremellan.
  Viktigt för mig är däremot att skärning och konstruktion är korrekt så vitt vi vet och därmed att plagget ser ut som på bilderna. Men detta är mina prioriteringar. Andra gör andra.