Denna hemska sida borde inte få existera, men det är så det blir när man är djurägare. Man har dem en tid och sen är det dags att ta farväl....Här kan ni läsa om djur jag haft och som är älskade och saknade!
Alla vilar numera på vårt sommarställe.

Nella 2002.08.17-2008.07.07

Nella föddes den 17 augusti 2002 och kom hem till mig när hon var ca 5 veckor. Hon köptes som kompis till Molly, då kaninen inte ville vara Mollys kompis så som jag hade planerat.
Nella älskade att sitta uppe. Många ordspråk har kommit till i familjen tack vare detta lilla marsvin;
Gnälla som Nella: Nella var expert på att gråta när Molly fick komma upp ur buren och hon blev kvar själv, alternativt om hon själv hoppat in i buren och Molly var kvar på golvet.
Hon var även mycket duktig på att gnissla som marsvin gör när de mår bra, vilket hon alltid gjorde när hon satt uppe i famnen
Fälla som Nella: pälsen flög åt alla håll och kanter, tänk vad mycket päls det egentligen finns på ett marsvin under fällningsperioden

Nella var marsvinet som visade Svinto och Tequila alla rutiner i hemmet. Det var hon som tiggde mest när man kom hem/öppnade kylskåpsdörren/öppnade dörren till klädkammaren/prasslade med påsar mm.

Nella avlivades pga sjukdom i augusti 2008.
GosNella (som hon kallades för hon älskade att sitta och gosa i famnen) kommer att finnas i tankarna i många år framöver. Även små marsvin tar plats i hjärtat!

Knappt hade sorgen och chocken av kaninens död börjat lägga sig förrän det var dags igen, denna gång för ena marsvinet.

Molly 2002.04.11-2006.08.30

Molly föddes den 11 april 2002, på ett naturbruksgymnasium. När hon var drygt två månader gammal fick hon flytta hem till mig. Hon var svart och vit, korsning peruan (mamma Medusa) - teddy (pappa Eddie). På nosen hade hon några få bruna hårstrån, men de syntes inte om man inte visste om dem :) .

Molly var "den latare av de två", men hon kunde faktiskt springa på som sjutton när hon själv ville.... Hon var dessutom väldigt gosig. Att sitta på en fleece-bit på skrivbordet och bli borstad och pysslad var bland det bästa hon visste.

I matväg gick det mesta ner och "har man inte ätit det förut kan man alltid smaka på det först" var hennes resonemang.

Hon hade problem till och från med urinvägarna, men det löste sig alltid till det bättre. Sista året tappade hon väldigt mycket päls. Vi trodde först det var ohyra och hon blev behandlad mot det två gånger, men det hjälpte inte. Sista sommaren rasade hon hastigt i vikt också, men var ändå pigg och glad. Fick höra av en veterinär att cystor på äggstockarna gör att de tappar pälsen som hon gjorde (mycket på buken) och gick ner i vikt.
Sista dagen var hon rejält dålig i en timme och det var då jag fattade beslutet....Detta hemska beslut man ibland är tvungen till som djurägare. Ett par timmar senar låg hon begravd på sommarstället. Kvar är nu minnena av en tuff liten kämpa!

Baltazar 1997-2006.07.26

En av de stora personligheterna i familjen har av ålder somnat ifrån oss, 9 år gammal....Saknaden är stor och det kommer ta lång tid innan man vänjer sig vid att man inte får träffa honom mer, inte klappa den mjuka pälsen, inte bara vara och gosa....
Han blev blind, men mådde bra ändå - lite svårt var det ju att hitta tyckte han, men han lärde sig fort. Han for med ut på sommarstället och trivdes och hade det bra i uteburen i sällskap med marsvinen. På kvällarna gosade vi...Sen blev han plötsligt dålig, magrade av och fick matt päls. Tre dagar tog det, med minskad aptit, innan han somnade in i sin bur en kväll - först var han uppe och gosade, sen fick han vara ensam i buren, marsvinen intill och Cimba i andra rummet. Då passade han på.

Baltazar föddes 1997. Han var en viltgrå dvärgvädur och kom från samma naturbruksgymnasium som Molly. Där var han ett tag skolans skräck, bet allt och alla. Anledningen var att han var väldigt olycklig där. Efter att ha blivit älskad blev han världens snällaste och gjorde inte en fluga förnär, om han inte ville ha uppmärksamhet då vill säga. Då kunde man nämligen få sig ett litet nyp i benet.

Baltazar hade många egenskaper, en väldigt framträdande var att han blev sur om han inte fick som han ville. Det kunde vara när han blev nersatt i buren (då stampade han ibland argt), om han inte blev klappad när han vill osv. Han gjorde vad han kunde för att inte glömmas bort bland alla andra djur och med hans sätt och personlighet var det ingen risk!

Det bästa han visste var att sitta i knät på kvällarna, framför tv'n, och bara gosa. Om man glömde bort eller slutade klappa honom så pussade han den som hade honom på händerna och sen knuffade han på händerna "du, nu är det faktiskt din tur att klappa mig igen!" .

Han levde väldigt fritt i lägenheten (och på sommarstället). Buren stod i köket och den var så gott som alltid öppen dagtid. Det var mest på nätterna han var instängd där, eller om familjen skulle iväg och lämnade Tosca och han ensamma hemma - då är buren trygg och bra! Han gick mellan köket, hallen och ett sovrum (där marsvinen bodde innan vi flyttade). Från hallen kan man komma in i vardagsrummet, men han visste att han inte fick gå in där. Då satte han sig vid tröskeln och väntade på att nån skulle komma och hämta honom så han fick vara med.

Armstrong 2000.02.18-2003.02.16

Armstrong var en dvärghamster, en sibirisk sådan (även kallad vintervit). Jag fick honom på en praktikplats jag var på under min gymnasietid. Han var otroligt tam och rolig att ha att göra med. Hamstrar är fulla av liv och idéer. Armstrong var uppe varje kväll, oftast fick han springa runt i soffan medan vi tittade på tv. Ibland blev det dock mer än spring och vilopauser, han lyckades även tugga på tapeten.....
Han fick ofta, framför tvn, städa fat om vi ätit kex eller liknande. Hamstrar är allätare, så det mesta gick ner. Eller ner och ner, det lades i kindpåsarna i väntan på att komma in i buren.

När man skakade på en liten burk fylld med solrosfrön kom Armstrong fram, även om han lyckats smita ner på golvet nån gång. Det var jättegott tyckte han.
Jordnötter var jättegott även det. Det kanske inte syns så bra, men på bilden ovan (den enda som finns på datorn och därmed möjlig att visa) så har han precis fått en jordnöt och sitter och äter.

Två dagar innan sin treårsdag somnade han in i sömnen i sin bur.

JÅTTA 1992.08-1999.05.28

Ja, du har läst rätt, det står Jåtta (inte Råtta). Hon föddes i slutet av augusti 1992 och bodde under sin livstid ensam. Vi visste inte bättre då, att de har roligare med en kompis, men Jåtta behövde aldrig vara ensam.

Varje morgon fick hon ligga under täcket och gosa, hon hade matplats i köket där hon satt och åt när vi åt (frukost, lunch, mellanmål, middag). Varje morgon serverades en bricka med godsaker; sallad, persilja, gurka, morot, äpple, päron, vindruva med c-vitamin på. Och Jåtta, hon valde det hon ville ha. Först slank alltid vindruvan ner, jättebra då man visste att hon fick i sig c-vitamin. Sen brukade salladen slinka ner, sen persiljan osv. Gurkan var inte alltid populär, ibland såg man hur den kom rullande över golvet - Jåtta hade helt enkelt kickat iväg den. Ett tag senare kunde hon ändra sig och gå ut och hämta tillbaka den. Det som blev kvar efter frukosten lades i en burk och serverades vid nästa måltid.

I buren hade hon ett trähus, hö (såklart) att gömma sig under/äta av, frön och vatten, såklart. En annan av Jåttas små egenheter var att hon slängde upp huvudet i hustaket så det tjongade i hela buren - detta betydde att hon ville komma upp!

Hon var med vid tv'n, om man spelade tv-spel, när man låg i sängen och läste osv. Motion var nåt hon inte gillade så mycket, men trots det höll hon vikten. Kanske för att hon i köket brukade gå ut från matplatsen och sätta sig nedanför diskbänken och skrika marsvinskriket (oooiiii oooiiii oooiiii) när hon ville ha nåt godare än det som fanns kvar.

På gamla da'r lärde hon sig även att skrika så fort man spolade i kranen eller öppnade kylskåpsdörren.

Jåtta dog i sin bur den 28 juli 1999, nästan 7 år gammal, och lämnade ett stort tomrum i våra hjärtan! Speciell på alla sätt och vis, men ack så go ändå!

Tristan 1979.04.06-1992.08.17

Den mörkt bruna labradoren Tristan (Tidernas Corncrake) var den hund jag växte upp med. Egentligen skulle man nog kunna skriva en hel sida bara om honom, men då jag bara var nio år när han dog så känner jag att det räcker att han får finnas med här på sidan i alla fall.
Mitt minne av honom är:
stor
snäll
pussig
drack hellre saft än vatten på utflykter, gärna ur min eller brorsans muggar
i vägen (när jag hade kompisar och vi ville leka - tänk vad jag ångrar mig numera)
gosig
envis (på ett mycket vänligt sätt)
hade en svans som på ett mycket enkelt men kraftfullt sätt sa " bong" i govlet när han hälsade när man kom hem
dreglig (han la försiktigt hakan i knät när man satt och åt och sen hade man ett blött avtryck av en hunds underkäke på byxan, om man inte halkade i det förstås)

Han var det första djur jag var med och hade - och förlorade - och han har därför alltid en speciell plats i mitt hjärta!