| |
|
|
|
This document lists (in swedish, still) some gathered facts as quoted references used by this author for the making of this article serie, Ancient Nordic sources - Geography and Logical Mathematics.
The habitants of western and eastern parts of Götaland, the provinces south of the lakes Vänern and Vättern, not including the Scanian provinces (todays Blekinge, Halland and Skåne).
The habitants of todays Småland are assumed to be included, though not when specifically references are made in the sources to people such as `Finnvedingar' and `Väringar', located to the southwest of the province of Småland.
A loosely held assumption is hereby made to include some Swedish provinces of today, namely Hälsingland, Medelpad and Gästrikland, to resemble the ancient notion of `Hälsingland'. These are the Swedish coastal provinces nearest Uppland.
Generally, the term sueones used by Adam of Bremen2 is assumed to equal Sveas, indirectly giving name to later provinces of Sweden that make up Svealand3.
For my purposes, however, I will use the term sueones such as Adam uses it4 - and, as argued by Nyberg5 in [Ref. 10], describing something else than the term today commonly understood to equal `people living in the provinces of Svealand'.
To Be Defined. Commonly used term in technical development environments, used as a place holder for future completions.
"1. as, mytol., litterärt lån (liksom t. ex. alf 1) från isl. áss, óss (pl. ?sir), gud, motsv. got.-lat. anses pl., halvgudar, fsax. âs-, ôs- (i personn.), fhty. ans(i)- (i personn., jfr Anselm o. Ansgar, se Oskar), ags. ós (se Osvald), av germ. *ansu-; mycket omstritt; bl. a. sammanställt med avest. ahura- (av *nsura-) [vokaliskt n, n med ring under], gud, till en rot ans-, utvidgn. av an i ande, i så fall eg. 'vindgud' el. 'ande' (jfr grek theós gud, av *dwes, andas; se djur); el. möjl. med Meringer IF 17: 159 [Indogermanische Forschung] o. Helm Altgerm. rel-gesch. 1: 227 besl. med germ. *ansa-, bjälke (=ås 1) o. syftande på gamla träidoler (heliga stavar o. d.); även fört till roten i got. ansts, glädje, gunst (se unna o jfr E Rooth Altgerm. Wortstud. s. 5 n. 1). Det ej uppvisade i fsv. ?s [...] uppträder i åska (se d. o.) o. i åtskilliga personnamn, t. ex. Asmund, Astrid, Eskil; [...] Ås (i riksspråket] är en lärd ombildning i ansl. till den form ordet skulle ha haft, om det varit inhemskt; jfr dråpa o. drapa. - Men inhemskt är ordet i sydsv. dial. åsen (dvs. Tor) kör (se åska) o. åsaregn, åskregn. - En femininbildning till as är isl. ásynja [...] bildat med det germ. fem.-suff. -unj?n (nära sammanhängande med -inna)"
I Svenska Akademiens ordbok [Ref. 59], beskrivs ordet Birka (som substantiv) enligt följande, med referens till substantivet Birk och verbet Birkerätt:
ETYMOLOGI: [identiskt med Biærkö, latiniseradt Birka, benämning på åtskilliga för handeln viktiga öar i norden (ss. det bekanta Biärkö l. Birka i Mälaren, Bjarkey i Halogaland i Norge, Birkö vid Torne älfs mynning o. Berkö, nu Björkö, i Finska viken) för hvilken benämning man antagit bet. handelsplats, stad; jfr HADORPH Biärköarätten Föret. 1 a (1687), SCHLYTER Ordb. 72 (1877), DENS. Jur. afh. 2: 161 ff. (1879) o. SÖDERWALL Ordb. ;
jfr BIRK sbst.2, Första delen af ordet antages vara identiskt med trädnamnet BJÖRK; jfr SCHÜCK Birka 27 (1910)]
* Gamle städer kallades fordom Kiöpungar: fast än thesse så väl som Birkar sedan vordo åtskilde från städer. NEHRMAN Pr. civ. 60 (1751).
"birk (fornda. biærk, berck, birk, byrck) var under nordisk medeltid benämning på ett avskilt område, särskilt en stad eller en handelsplats, med egen rättsordning, Nbjärköarätt. I Danmark kom birk att användas som beteckning även för andra områden än städer och handelsplatser vilka var undantagna från häradena och landets ordinarie jurisdiktion. Det fanns där kungliga, kyrkliga och adliga birk med egen domsrätt och egna birketing. Efter reformationen övertog kungamakten de kyrkliga birken. De kungliga birken avvecklades efter hand, medan det däremot inrättades allt flera adliga sådana, där den adlige godsägaren som patronus tillsatte birkedomare, birkefogde och birkeskrivare. Den adliga birkerätten, som grundades på kungliga privilegier, begränsades 1809 och avskaffades helt 1849. Ordet birk levde emellertid kvar i flera domstolsområden efter sistnämnda år. Även i Norge hade vissa grevskap, baronier och adliga sätesgårdar birkerätt. Den avskaffades där 1821.
Vissa forskare har framfört tanken att ortnamnet Birka skulle gå tillbaka på ordet birk. Detta antagande har dock inte blivit allmänt accepterat. "
"bjärköarätt (fornsv. bjærkøa rætter), de lagar som i äldre medeltid reglerade samhällslivet i de nordiska städerna och på handelsplatserna. Ordets ursprung är ovisst. Man har sökt härleda det ur Nbirk 'avskilt område', 'handelsplats', och ur namnet Biærkø, syftande på Björkö i Mälaren där Birka var beläget. De äldsta bjärköarätterna är de norska från 1100- och 1200-talen. De var avsedda för Nidaros och Bergen. En svensk bjärköarätt finns bevarad från tidigast år 1345. Den har brukats i Lödöse i Västergötland men torde ursprungligen ha varit avsedd för Stockholm. Förutom detta exemplar finns bara några fragment bevarade från tidigast mitten av 1300-talet. Bjärköarätten är utgiven i tryck av J. Hadorph 1687, C.J. Schlyter 1844 samt Å. Holmbäck och E. Wessén 1946."
BETYDELSE: benämning på stadslag och / eller område med handelsförordning, omnämnt i [Ref. 80] som gällande sjöstäder, samt under senare medeltid ett område - birket - inom vilka ett antal boende bönder lydde under de förnämsta inom adel och prästerskap.
* Seg, (dvs.) Wattdrag, läcka, där watnet siger fram och gör marken wåt. SCHULTZE Ordb. 5183 (c. 1755).
Saxifraga aizoides L. Allmän vid bäckar, källdrag och seg inom .. (Abisko nationalpark) upp till c:a 1000 m. ö. h. ArkBot. XVI. 4: 21 (1919).
3The provinces of Svealand, today, equals Uppland, Västmanland, Södermanland, Närke, Dalarna and Värmland.
4Compare suionas by Tacitus [Ref. 44], suehans by Jordanes [Ref. 48], svias by icelandic writers e.g. [Ref. 58].
 http://wilmer.karlkvist.com wilmer.t@comhem.se |
| |
|
|
|
