| torsdag vecka 42 | Kommentera? | Petra i nätet |
|
Petra bloggar hösten/vintern 2006 tisdag vecka 43på tal om facket06 10 24 fackförening - ett fritt val? Kerstin åskådliggör på ett fint sätt en arbetares synvinkel på facket:Fackföreningarna viktiga för alla oss löntagare , 06-10-23. Eftersom arbetsgivare i större bolag samarbetar och har intresse av att hålla nere löner och strunta i arbetsmiljön - så finns det en poäng i att också löntagare samarbetar för att skapa en kraft för sina intressen. Ensam är inte stark - det vet den enskilda företagaren - han/hon som har ett komplicerat regelverk att hålla reda på och som dessutom har ett tryck på sej att erbjuda "prisvärda" tjänster eller varor. Det finns en prispress på företagen också - men den pressen är mest kännbar för de små/medelstora företagen som inte kan trixa med siffrorna; som att sälja av en bit, stressa eller avskeda anställda, eller fjäska för "marknaden" så att aktiekursen går upp. Det som är slående idag är att stora bolag gör ovanligt stora vinster. Och det verkar inte ge högre löner till de vanliga arbetarna på golvet. Det är liksom inte lönsamt att höja lönerna - rent kortsiktigt. Jo, det är ett kortsiktigt förfarande. När löner hålls nere så hålls också köpkraften nere - vilket gör att företag flyttar utomlands - för att de som är/var anställda här inte hade råd att köpa varorna. Vi handlar desto mer billighetsvaror som tillverkas i "låglöneländer"... Om alla företag skulle tänka så, så vore Sverige snart bankrutt. Drivkraften efter vinster verkar alltså vara subversiv emot vårt land. John Kenneth Galbraith förklarar i sin bok "Min ekonomiska historia", att när resurser samlas på få händer så går ekonomin i stå. Det är när resurserna är ganska jämnt fördelade som vi får fart i ekonomin - då är omsättningen hög. Omsättning betyder att varor och tjänster handlas med - att ruljansen är i gång. När ett fåtal samlar ihop till förmögenheter så ligger mycket av deras pengar still - när de inte bidrar till en överhettning på aktiemarknaden... Jag ser aktiemarknaden som en fiktiv marknad - den handlar med drömmar och förväntningar - inte med en reell omsättning i praktiken mellan människor. Aktie-marknaden handlar inte om verkligheten - oavsett alla fina ord om risk-kapital och investeringar i företag. De fina orden är fina, för om det i realiteten var så - så skulle företag som går bra också investera i sin arbetskraft och i modern miljövänlig teknik. Men det gör de inte så ofta. Jag kan se ett mönster - att de aktiebolag som inte är registrerade på börsen, också tänker mer långsiktigt. Där investeras det mer i företagen - aktieägarna verkar vara mer långsiktiga, investeringsvilliga och medvetna. Rätta mej om jag har fel. Det verkar alltså inte vara något fel på bolagsformen egentligen, men det verkar bli fel när monopolspelet börsen blandas in i det som handlar om byteshandel mellan människor. Det finns företag som delar ut MER än vinsten i aktieutdelningen. Då har de helt enkelt styckat av en del av företaget (för att slimma produktionen), sålt det, och istället för att investera dessa medel så går de ner i "ägarnas" fickor. För att återigen spelas med i monopolspelet... Monopolspelet skapades en gång för att man skulle se hur galet marknaden fungerar. Hur själviskt det blir... Och som jag ser det, så verkar dagens nyliberaler se det som tvärtom - att monopolspelet är ett föredöme för handeln... Vad är det för fel på att vilja bli förmögen? Drömmen om förmögenhet är det som smörjer kuggarna i USA. Drömmen om förmögenhet gör att svenskar spelar bort sina surt förvärvade slantar på diverse olika hazardspel. Miljarder. Drömmen om en förmögenhet är en ren förlustaffär för de allra flesta. Och så har vi fackföreningarna - som var tänkta att fungera för den solidariska gemenskapen - som motvikt emot den drömmen. Är det så idag? Hur många som sitter som fackpampar när själva drömmen om att få en oproportionerlig bit av kakan? Varför ger de sej höga arvoden/löner/fallskärmar? Varför har de slutat pressa allas löner uppåt? Det finns ju löneutrymme! De verkar sitta där och sucka... Som Kerstin skriver så är det medlemmarnas eget fel på sätt och vis, att vi låter dem sitta där och sucka över eländet. Att vi inte har högre krav och stridsvilja själva för att sätta press på ojämlikheten. Jag undrar i hur hög grad som drömmen om förmögenhet har drabbat gemene man/kvinna. En fingervisning är valutgången. När man drömmer/fantiserar om det ouppnåeliga - så till den milda grad att man blundar för solidariteten - så saboteras kontakten med verkligheten. Vi blir alienerade egoister utan kontakt med "golvet". (Se mitt förra inlägg.) Utan kontakt med "golvet" INOM oss själva. Verklighetsförankringen. Det som allt handlar om egentligen... Sen är inte verkligheten enkel att få grepp om. Det försöker jag beskriva i om verkligheten . När man vill det ena så kan det bli det andra... alternativen När jag läser C.L.K:s kommentar i inlägget på Motvallsbloggen, så tänker jag att en stark fackförening är ju inte det enda alternativet. Självklart är det fel att sabotera eller förbjuda facklig organisering - men det är ju inte fel när det lagstiftas om grundläggande rättigheter som gäller alla arbetande människor. Jag skulle inte vilja ställa det i någon sorts motsats-ställning som görs i kommentaren - det är väl snarare ett komplement - att arbetare har ett lagstadgat skydd. Inte heller den liberala idén att arbetare själva ska få förhandla om sina löner och arbetstider ser jag som ett argument emot facket. Nu vill jag påminna om företaget Semco igen. (se Ricardo Semler i min högra spalt.) Där sköter alla sin egen bokföring och den är också öppen för alla anställda - de sätter t.o.m sina egna löner. Det vill jag kalla liberalism! Det krockar inte på något sätt med a-kassa, fack-försäkringar osv. Däremot så anser jag att det är fel när vissa favoriseras framför andra i ett hemlig-stämplat system - där lönerna inte redovisas - för då finns det risk för en destruktiv ja-sägar-kultur som inte gagnar företaget. Att så split via dolda enskilda förhandlingar på en arbetsplats - ger inte arbetarna något som grupp. Tvärtom. Då faller det "liberala". Jag menar alltså att alternativen till facket får rum bredvid en stark fackföreningsrörelse. Det utesluter inte vartannat. Men för att vi människor ska kunna samarbeta så ser jag att öppenhet är ett krav. Så fort det sker förhandlingar i det fördolda - så ser det illa ut. Och på denna punkten så är inte fackets förtroendevalda alltid helt korrekta - de kan förhandla fram sådant som medlemmarna blir besvikna med - lite mer direktdemokrati inom föreningarna, om jag får önska. Och där har vi oengagemanget som stoppkloss - det som Kerstin är inne på - att vi får skylla oss själva... Jag tycker mej också se att det verkligen finns "stoppklossar" på olika positioner i våra fackföreningar. "Så har vi alltid gjort", eller andra besser-wisser attityder - kan förhindra människor som vill engagera sej. Det är alldeles sorgligt. Att där finns människor som sitter så bekvämt på sina positioner så att initiativ förhindras. Som när "toppen" har en överenskommelse om att inte pressa offentliga arbetsplatser. Ska dessa inte föregå med gott exempel? De offentliga arbetsplatserna, alltså. Det är pinsamt när offentliga arbetsplatser inte erbjuder "det goda arbetet". När de ska ge vinst på de anställdas bekostnad. När det sparas på nödvändiga hjälpmedel och annat som kan underlätta för de anställda. Det är helt otroligt att våra fackförbund kan gå med på det! Och det är en skam för Sveriges förvaltning! Så när facken inte sköter sitt jobb - så får vi gå alternativa vägar. Sätta press från alla håll och kanter. Men vem orkar det... :-( Vad kan jag göra - alldeles själv? Nej, ensam är inte stark. Tillsammans har vi en oerhörd styrka - om vi enas kring en fråga. Jag vill peka på en målsättning som jag hoppas och tror att alla alternativ vill enas kring. Öppen demokrati. Att öppenhet är en förutsättning för demokrati - som i öppen bokföring. Och att demokrati är en förutsättning för att alla ska kunna samsas på ett vettigt sätt inom vårt land. Både administration och utförare tjänar på demokratin. Den tål att fördjupas och utvecklas så att den når ner i alla sprickor och inte lämnar något dolt eller förbisett... Och, eftersom jag nämnde min hjärtefråga; egenföretagare: När får vi se en organisation som samlar småföretagen och som sätter press på de stora företagens idiotiska manér att prispressa legotillverkningen ner under existensminimum? Vi ser överallt att dagens kvalitet av vad som, blir lidande. Vi kanske behöver en ny rörelse för småföretagare för kvalitets- och miljömärkning - för ett rättvisetänk för småföretagares förutsättningar. Legotillverkare - gå samman emot storföretagen och strejka! Om alla legotillverkare i Sverige solidariskt gjorde gemensam sak och krävde betalt för sina tjänster istället för att låta sej skrämmas till underkastelse under storföretagens kravmaskin. Det skulle hela Sverige tjäna på - och tro inte på skramlet med tomma tunnor - "att då flyttar vi produktionen"... Knappast! Tro på er kvalitet och ta betalt för den, ordentligt, så att ni får råd att anställa folk och förbättra er egen arbetsmiljö! Se inte fackföreningarna som er fiende - starta egna! Konkurserna bland småföretagen beror oftare på att de inte tar ordentligt betalt för sina tjänster. De har gått på myten om att de måste pressa sina priser in absurdum - så att det inte går ihop. Den som erbjuder kvalitet och tar betalt för den kommer att tjäna på det - kvalitén är en bristvara idag - på alla områden... Och tänk SOLIDARISKT! Konkurrera inte ut varandra - det är idioti - alla förlorar! Det finns pengar i det här landet - gott om dem - varför ska vi lämna lyxlirarna ifred? Låt dem betala!
lördag vecka 45på liv och död06 11 11meningen Ibland kan jag tänka att jag har svaren på de filosofiska frågorna. Som att livet egentligen är något enkelt - livets mening är livet självt. Det handlar om att leva. I praktiken. I mitt eget liv, i min egen praktik, så har jag inte svaren på allt. Jag gör mitt bästa. Så gott som jag förstår, förmår och går för. Här finns inte rätt eller fel. Här finns lärdomar av erfarenheterna och att lägga ihop ett plus ett. Här finns att visa respekt för det egna och andras - känslor m.m. Här finns vardagen, rutinerna, prioriteringarna och glädjen, sorgen m.m... The life goes on... Varför funderar jag då så mycket? Varför är jag inte bara här och nu i det praktiska, i kontakt med solens sken eller med någon person? Varför sitter jag här och skriver? Jag har surfat runt och insett att aftonbladet ger människor utrymme på nätet. Bloggar och så nätkrönikor via punkt se. Det känns rätt... Så många kloka och insiktsfulla människor vi är i Sverige! Jag blir alldeles berörd av många av rösterna. Här är en som skriver fiktivt: Pang! Soldaten skjuter honom i huvudet , 2006-10-26. På Johan Karlens blogg: I huvudet på en långseglare , så finner jag bilden som inspirerat: Jag är barnsoldat Där finns fler tänkvärda/läsvärda inlägg... Hur skulle jag kunna göra annat än sitta och fundera, när livet är så vansinnigt orättvist, grymt och förödande för många andra på planeten. Fast det gör jag ju inte hela tiden. Life goes on... också... Som att det handlar om mitt samvete. Mitt samvete som medmänniska. Som att jag känner skuld i att vara priviligierad, att jag får leva ett tryggt liv. Men hjälper det då någon enda människa att jag sitter och filosoferar? Det hjälper kanske mej, iallafall tror jag det, som att när jag ser samband, förstår hur galet de styrande i världen styr, så hjälper det mej i mina vardagliga beslut. I någon liten mån. Och kanske att jag är mer ödmjuk, men det kan jag ju inte veta säkert... Den palestinska parlamentarikern Jamila al-Shanti skriver: Våra barn badar i blod . Infört i SvD, 2006-11-10. Varför? Jag kan se hämnden, skräcken, våldet som föder våld, förtrycket, föraktet som projiceras på den andre, självföraktet som krymper själar och förtvivlan hos dem som ser på, maktlösa, vanmäktiga. Skräckens logik, våldets logik, mördandets logik. Det mänskligt ologiska. Som att vi räddar förtidigt födda barn med avancerad sjukvård. Som att vi transplanterar organ, opererar tumörer osv, osv i namn av att livet är värt det. Att så länge det finns liv finns det hopp. Att varje liv är värt att räddas när vi har möjlighet till det. Och så släcker vi liv, bekämpar värdigt liv, förtrycker dem - dit vi har projicerat "ondskan". I den kampen har ondskan idag övertaget. När vi projicerar ut det onda på de andra - då blir vi själva offer för ondskan inom oss. Projektionen är skenbar. Den förflyttar fokus så att den egna aktiviteten går fri. Som att man vore bättre själv... Som att skylla på den andre när man själv har slagit till. Som att inte ta ansvar för det man gör. Har jag ett kollektivt ansvar för vansinnet? Både ja och nej. I praktiken inte - jag gör inte kriget. Men det finns ett litet smygande "ja" för att det säljs vapen, även i mitt namn, från vårt land, som används till mord. Också som konsument har jag en smygande delaktighet - jag vet inte vilka företag/aktörer som jag gynnar som har del i världens vapenindustri och korruption. Jag vet inte. Jag är ofrivilligt en del i ett kollektiv som förbryter sej emot människor "någonannanstans". Det hjälper inte ett spår om jag blir nyliberal och bestämmer mej för att var och en är oberoende av varandra - den illusionen är bara ett trick för att förvilla bort det att vi har ett kollektivt ansvar. Helt plötsligt tycker jag mej förstå nyliberalismens kärna. Att inte vilja ta ansvar för andras handlingar. Men det låter väl okej? Jag förstår tanken. Den kan synas lösa samvetets moraliska konflikt. Men det fungerar inte. Det blir alldeles självmotsägande på alla punkter. Som att det skulle finnas en mening i alienation. Nej. Man ska ju fritt kunna välja sina vänner, vilka man är delaktig med. Men när de gör fel då? Ska man blunda då? Eller svara: "Det var inte jag"...? Problemet med den kollektiva skulden är också att ingen blir ansvarig. Precis som ovan, men tvärtom. Det blir en luddig ansvarsfördelning där alla kan skylla på alla, kanske än mer! Som vanligt ;-) handlar det om både och. Nu är jag filosofisk... Jag har ansvar för det jag gör, alltid. Och ansvaret att säga förlåt, och att göra mitt bästa för att läka de sår som jag i mitt oförstånd eller av olycka ställer till med. Jag har ansvaret att påpeka när andra går över mina gränser. Det är mitt personliga ansvar. Sen har jag ett kollektivt ansvar, som en del i en grupp eller i hela mänskligheten. Att påpeka var jag ser att gränserna går. Jag har INTE ansvaret att skylla på någon/något. Jag har INTE ansvaret att hämnas. Jag har INTE ansvaret att ta på mej skuld för något som jag inte har gjort. Sådant handlar om oansvar. När jag skriver det här så kan jag på rak arm peka på att det är de oansvariga handlingarna som skapar krigen. De som skyller ifrån sej, de som hämnas och de som står där och får ta skulden. Saddam Hussein har inte ensam skulden för det som skedde under hans styre i Irak. Han ryggdunkades och belönades på ett osmakligt sätt för sina tjänster i kriget emot Iran. Det daltades med honom - han smordes - och de som gjorde detta är tydligen icke kommunicerbara. I mina ögon finns det en lösning på dessa trauman. På mänsklighetens ologiska handlande. Att vi gör upp med ansvarsbegreppet. Reparativ rättvisa. konsten att reparera I alla andra sammanhang så gör man en felsökning och så vill man reparera skadorna. Men det är få som vet att det går även mellan människor. Vi talar om att "den är sån", som om det alltid kommer att vara så, som att ingen kan reparera det onda i själen och utvecklas till en ansvarsfull och medkännande människa. Det är populärt att tala om "psykopater" som att de vore obotliga. Som att inga mediciner eller operationer hjälper människans psyke. Visst, DET ÄR SANT! Det hjälper inte med mediciner eller operationer! Men kunskapen om människans psyke har kommit längre än så. Vi är inte enbart kemiska och fysiska - vi är själsliga också. Och trasiga själar kan läka - jag har sett det. Nej, det var inte ett UFO.... ;-) I mina ögon så är det här skillnaden mellan humanism och icke-humanism. En humanist vet att människor kan läka och repareras även i själen. En icke-humanist vill minimera skadorna runt de "onda", men ju mer han anstränger sej i detta ju mer ont blir det. För att icke-humanisten menar att man måste försvara sej emot de "onda" - och skapar på så sätt något som egentligen inte behövs. Det behövs inget försvar. Det är försvaren som skapar krigen. I det ögonblick som man ställer sej i försvarsställning så är risken stor att man skapar provokationen - antingen reellt eller i fantasin. Självklart finns det de som angriper oprovocerat - men det är ett fåtal, och den osäkerheten har vi att leva med - livet är ett osäkert projekt. Vi behöver inte göra det än osäkrare genom att provocerande ställa oss i försvarspositioner. Det är nämligen provocerande. Tänk själv. Hur skulle du själv uppleva det om någon visade att du var en fara? De allra flesta blir enbart obehagligt berörda - men en del lever upp till den projektionen. De tar åt sej - introjicerar budskapet - av olika anledningar som går att finna vid terapi... När man behandlar människor som om de vore farliga så skapar man förutsättningarna för faran. Som i självuppfyllande.... En tillitsfull värld skapar tillitsfulla människor - det är den väg jag kan se. Och för att nå dit behöver vi instrumenten eget ansvar OCH kollektivt ansvar. De som går över gränserna får ta det ansvaret, och vi har att kollektivt erbjuda dem rätt hjälp för läkning - och de som är så själsligt skadade att de inte kan ta emot - de får skyddas och då berövas en viss del av sitt ansvar - på det allra mest humanistiska sätt - de är också värdiga människor. Det gör i mina ögon straff-tanken helt omöjlig. Hämnden är enbart en projektion. Tänk efter... Om du inte förstår vad jag menar så är du välkommen att kommentera, så vill jag förklara lite mer detaljerat... o o o o o Lite tänkvärt som jag vill länka till... Uranbomber i Libanon , 2006-11-11. Svenska soldater kan bli sjuka av radioaktiviteten, skriver Åke Malm. Tortyr? OK , 2006-11-05 av John Pilger. Blygsam tyrann , 2006-11-09 av Terry Jones (Monty Python). Rumsfeld kan ställas inför rätta , 2006-11-11 av Karin Thurfjell. Just i den här frågan - att ställa Rumsfeld inför rätta - önskar jag att vi hade verktyget reparativ rättvisa inom räckhåll. Jag kan svära på att den mannen med alla medel, som vänskapskorruption t.ex, kommer att undvika att ställas inför rätta. MEN OM han inte behövde riskera ett straff - om inte heller hans korrumperade vänner behövde riskera straff (det som de så gärna delar ut till andra - se där vad det ställer till med), då skulle vi kunna få honom med flera inför en sorts sanningskommission, och vi skulle kunna få reda på hur det hela har gått till! Sanningen är värd att komma fram - så att vi får reda på hur det galna kan inträffa. Hur gruppmentaliteten kan forma människor med makt till monster, rent ut sagt. Den kunskapen går vi miste om i dagsläget. De som skriker högst om straff och vedergällning - de är de räddaste, de försöker rädda sina skinn genom att utsätta andra för det som skrämmer dem mest - som för att få övertaget över skräcken... Stackars olyckliga människor... som inte vet om att det finns "repairkit"... (ett uttryck från min sons dataspel)... Man kan inte göra någonting ogjort - men när man tar reda på sanningen om det som hänt - så lär vi oss inför framtiden - och de som skadats av handlingarna får symbolisk upprättelse, som också är själsligt läkande. Upprättad värdighet som människa är värt allt. Sen kan vi arbeta humanistiskt.
onsdag vecka 51här och nu06 12 20verklighetsuppfattningen Jag tänker att vi har olika verklighetsuppfattningar, att det som vi kallar kön, klass och olika identiteter bygger på att vi insupit/blivit påverkade till olika verklighetsuppfattningar. Jag menar att det finns ingen helt korrekt objektiv verklighet, eftersom allting upplevs genom ett filter som sorterar bort en del av verkligheten enligt ett personligt förutfattat mönster. Men inte heller finns det någon verklighetsuppfattning som är helt fel, även den galnaste uppfattningen har en logik, bygger på något upplevt. När jag på det här sättet förstår hjärnans svagheter, svårigheterna att få en korrekt bild av det som är, så är det inte konstigt för mej att vi tänker i helt olika banor, att vi förklarar det som sker på helt olika sätt. Och att konflikter kring smått som stort bygger på att människor vill tro att den egna uppfattningen är korrekt också för andra, som att få är medvetna om att det är inget konstigt med att uppfattningarna går isär. Det som vi kallar för vår kultur är som en gemensam gruppidentitet - en gemensam uppfattning om vad som är rätt och fel (med stora variationer). För att känna tillhörighet i en grupp så godkänner vi vissa förutfattade meningar som allmänbildning. Inom den stora gruppen bildas subkulturer, och så har vi alltid ensamvargarna som inte vill höra till, som tänker själva, men som ändå påverkas i hög grad av kulturen runtom. Gruppidentitet och egen identitet, gemensam verklighetsuppfattning och personlig verklighetsuppfattning. Och så krockar det/går inte ihop ibland. Oftast så väljer man sin uppfattning om verkligheten i första hand - när verkligheten inte lever upp till det förutfattade. Men man reviderar också sin uppfattning i små steg, ständigt, som att verkligheten förändras vart efter man tillgodogör sej erfarenheter. Vartefter man mognar... Själva mognaden ser jag som en medvetenhet om att allt förändras - som att identiteten blir så stadig att den tål förändring. Som en beredskap och förståelse för det komplexa och det enkla. Livet är här och nu - och det växlar. Som att man med självkännedom om hur man hanterar sej i både de fina och de svåra stunderna - har en trygghet i relation till omgivningen. Livet är förändring. Och på ett sätt är det enkelt och nästan förutsägbart. Som med växterna och djuren i naturen - alltings uppgång och fall... Så kan man också se på människans historia. Idéer kommer, revideras och försvinner för att ersättas med nya. Imperier byggs upp och faller. Religioner kommer och går. Kulturer blomstrar och går under. Det är det naturliga. Som en stigande och fallande rytm. o o o o o framtiden utgår från nuet Här och nu kan vi med säkerhet förutse att i framtiden så är det annorlunda. Men vi vet inte hur. Man kan tänka optimistiskt eller pessimistiskt eller inte alls om den saken. Framtiden kommer ändå... Som jag ser det så är det möjligt att vi påverkar det som sker/kommer/blir med hur vi tänker om det. Som det här med självuppfyllande profetior. Draget till sin spets så pågår det då en "kamp" mellan optimister och pessimister om vem som mest påverkar det kommande. Fast det stämmer inte, för egentligen är det de som struntar i vilket och som ägnar sej åt sitt liv här och nu - som är flertalet, och som har den stora kraften att påverka det som kommer. Vardagen mellan människor, det som pågår utan att göra väsen av sej, ser jag som en större kraft än gaphalsar, makthavare och besser-wissrar. Det händer att de som "hörs" talar nedlåtande om den vanliga människan som röstboskap eller något ännu värre. Som att somliga ser sej som klokare än gemene man, och som att den inbillade klokheten skulle ge rätten att vara elitistisk. Elitism är inte klokt. Ödmjukhet är klokt. Eliterna faller alltid, det kan vi se genom historien. De ödmjuka sätter större spår. De har lärt sej något. Mognat. En elit är en liten grupp som sätter sej/blir satt på piedestal ovanför den större mängden vardags-levande människor. Alla piedestaler faller förr eller senare. Jag känner inte till något undantag. Varför sätta någon där? Men den diskussionen tar jag inte nu... Ödmjukhet och elitism är varandra uteslutande. Där kan vi inte tala om både och. Där är det antingen eller. Som med liv eller död - det är antingen eller - även om man kan säga halvdöd och knappt vid liv... Fast det stämmer inte helt det heller. ;-) Eftersom en människa är komplex och kan innehålla flera uppfattningar om verkligheten på en gång - så kan man vara ödmjuk i en situation och elitist i en annan - för att man är splittrad/innehåller delade uppfattningar. En del troende klarar av det konst-stycket... Ibland tänker jag att paradoxer är det vanliga... Ödmjukheten kan ses som flummig för att det tjänar man ju inget på. Men det beror på vad man menar med det. Vad det är man vill uppnå. Ro i själen är mycket värt i mina ögon. Och det får man inte av pengar. Det är en paradox som jag tror att alla mer eller mindre vet om. Vi samlar på oss saker och jagar upplevelser - och vi längtar efter lugn och ro. Att få sitta under en kork-ek och lukta på blommorna. Men när man får det - så blir det tråkigt. Som att vi också behöver jaga och samla för att en dag finna ro i själen. Som att en dag så trillar slanten ner och man upplever känslan "tillräckligt nu". Från "mer, mer, mer" till "tillräckligt nu". En förenklad bild av något svårt som tar tid. Jag är en obotlig optimist, och jag tänker att en dag så får vi nog. En dag får vi nog av överflöds-samhället och börjar tänka i den andra banan - om vad som är tillräckligt. Snart räcker det. Snart tål vi inte något mer. Mer och mer kommer att ta slut helt enkelt - och som jag gissar så förändras vi samtidigt med det och finner "tillräckligt nu". Som att det är två rörelser parallellt. Verklighetsuppfattningen förändras och verkligheten förändras - och de följs åt - även om de drar lite ojämnt. o o o o o det ojämna nuet Jag upptäckte att jag väjt undan orättvisorna i mitt generella resonemang ovan, helt enkelt bortsett från dem. Så jag får väl ta tag i frågan om varför vi skapar eliter. Eliten skapar inte sej själv - i första hand är det gruppen som utser eliten, som sätter en mindre grupp på piedestal. Som en rock-grupp t.ex. Den har inte satt sej själv på piedestalen - utan det gjorde fansen. Fansen glorifierar sina idoler - vill ha något att se upp till. Däremot har rock-gruppen gjort sej tillgänglig för att sättas på piedestal. De har arbetat för att kunna nå dit - så det finns en både och-rörelse här, den som hamnar i en elit har gjort en mental förberedelse för det - men den måste också godkännas som elit, annars blir det en flopp. Somliga menar att det är naturligt - som att se upp till föräldrarna. Men är det naturligt att se upp till sina föräldrar? Hur mycket är det en del av vår kultur? Alltså en överenskommen förutfattad mening. Generellt kan jag se det som att auktoriteterna faller i vår tid. Jag är själv som förälder icke-auktoritär och det är inte enkelt. Det ger utrymme för det som vi kallar "trots" eller "kan själv". Som egentligen bara är barnets egna uttryck - sådant som vi förr inte ville skulle få utrymme. Barnen skulle ju "formas"... Det auktoritära kan tyckas vara på väg tillbaka - somliga romantiserar den gamla goda tiden då det minsann var ordning och reda. Men i mina ögon handlar det mer om auktoriteternas dödsryckningar. Den tiden är förbi - och det får vi se i den närmaste framtiden när somliga menar att skolan ska bli mer auktoritär. När barnen är vana vid dialog hemma, så funkar det inte med auktoritära lärare - och jag vill se den lärare som ens försöker sej på det... ;-) Jag menar alltså att fantasin om mer ordning och reda i grundskolan kommer att falla i praktiken. Det blir anarki där det görs allvarliga försök, men dialog där lärarna gör som de själva vill. Så gissar jag. Och där dialogen lyckas - där blir det mer ordning. Så tanken är inte helt fel - även när den uttrycks lite bakvänt... Samhället är på väg emot dialog - oundvikligen. Det är ohejdbart. Så siar jag - och den som lever får se. Och när dialogen utvecklas så förändras ojämnheterna. Livet är ojämnt och orättvist i sej självt. Men människan kan låta bli att skapa klyftor och ojämnheter. De minskar när vi pratar med varandra - klyftorna alltså. När den främmande blir ett du - en verklig person - så minskar fantasierna om den främmande. Det påtagligt begripliga lämnar mindre utrymme för vilda fantasier/rasism/elitism/religiösa föreställningar. Verkligheten kommer att bli påtaglig - oavsett vilka vi sätter på piedestal. Och snart struntar vi i piedestalerna - de har gjort sitt... Och förståelsen? Den där kunskapen som bara delgivits vissa? Den läggs ut på nätet. Snart finns alla kunskaper tillgängliga för alla. Det är sant att med kunskap så växer människan - men skolorna har inte alltid gett kunskaper, de har snarare indoktrinerat, och den tiden är förbi, hoppas jag. Livet är en skola. o o o o o God Jul ! o o o o o Till nästa inlägg söndag vecka 08 - 2007 Italien demonstrerar
Vill du prenumerera på min PSS-feed?Här står hur du gör. |
Copyright © 2006 Petra Lisdotter petra.li@gmail.com http://www.petra.pjort.com
För allt det jag själv skriver gäller: - (givetvis INTE då andra citeras)
CreativeCommons-licens: Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/deed.se