——— ——— ——— ——— ——— ——— ——— ——— Humör ;o) ~~~)O(~~~ Nästa högtid 31 oktober moon phase info

Utbrändhet - utmattningsdepression April 2007 Här kommer min berättelse om hur jag, som inte trodde att jag skulle kunna drabbas, sprang in i den berömda väggen. Det är mycket text, men jag kanske kan få nån annan att stanna upp och tänka till. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ Som så många andra i detta samhälle som har sprungit in i den berömda väggen levde jag i tron att jag mådde bra. • Jag stressar inte mer än andra • Jag säger nej till saker jag inte vill göra. • Jag tar mig tid till mig själv på min fritid. • Jag är verkligen ingen 'Fröken Duktig'. • Jag trivs på mitt jobb. Det var vad jag trodde. Tänk vad bra man är på att lura sig själv ibland... Den 24 september 2006 kraschade jag, rätt in i den berömda väggen. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Min reaktion var inte som många andras. De flesta man läser om i tidningar och tidsskrifter (i alla fall de jag har läst i, både före och efter min kollaps) vaknar en morgon och kan inte komma upp ur sängen för att kroppen vägrar lyda hjärnan. I mitt fall hade hjärnan fortfarande kontroll över min kropp, även om jag var oerhört trött och kände mig snurrig, så jag tog mig till jobbet i alla fall. Till det jobb jag visste att det skulle vara mycket att göra på även idag.   Att jobba på stans populäraste café ute i skärgården och dessutom med strålande sol och klarblå himmel att vänta en söndag när alla är lediga, det är stressigt. Speciellt när personalstyrkan inte är särskilt stor, eftersom sommarjobbarna inte finns kvar i september. Särskilt också när jag inte tål hög värme särskilt bra heller, vilket det hade varit från juni och fortfarande var i september. Till på köpet jobbade jag just denna dag tillsammans i köket med en av de mest negativa och gnälliga personerna på denna planet. Extra bra för mig i kombination med allt annat...*ironi* För att göra en lång historia kortare och för att låta er slippa detaljer, så ska jag kort beskriva vad som hände. Mycket att göra och en gnällig kollega. Jag skäller ut henne (äntligen, hade velat det i tre-fyra månader) och vet att hon nu inte kommer hjälpa mig ett endaste dugg efter detta. Alltså står jag i köket, med en massa matbeställningar och annat som ska ut till kunderna, och gör allt för att hinna med själv. Millimetrar från att börja storgråta för nu mår jag inte bra. Sambon kommer in för att göra ett ryck och jag springer in på toa för att gråta en skvätt.   Tillåter mig själv att gråta i kanske tre minuter, sen tar jag mig i kragen, 'för jag har ju inte tid att sitta där inne och tjuta när det är mycket att göra'. Hinner inte mer än komma ut från toaletten (svägerskan har nu kommit ut för att jobba) och säga till svärmor (chefen) att jag måste lägga mig att vila förrän jag fick springa in på toaletten och kräkas... Går upp på övervåningen, lägger mig och mår pyton. Mår riktigt, riktigt illa och till på köpet så börjar tarmarna bråka också. Det slutade med att jag resten av eftermiddagen och fram in på kvällen, alltså i drygt 4.5 timme bodde på toaletten. Både magen och tarmarna krampade och bråkade.   Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta, skrika, svimma av eller dö. Att tuppa av hade väl varit en lättnad, men jag var vid fullt medvetande precis hela tiden. Och det är detta som har etsat sig fast så i mitt minne, jag kommer ihåg precis exakt hur jag mådde dessa timmar innan jag äntligen kunde pallra mig ner för trappan för att få skjuts hem. Nu när jag skriver om det känner jag att minnet inte är riktigt lika jobbigt längre, men i början när jag berättade för andra vad som hände den där dagen, så återupplevde jag det även fysiskt utan att den extrema kroppsliga reaktionen kom. Detta var det enda sätt min kropp fick mig att stanna upp. Jag sov i stort sett två veckor i sträck efter detta. Gick upp ur sängen på morgonen för att istället lägga mig i soffan. Det tog även ett bra tag innan jag insåg att jag inte varit magsjuk den där dagen, utan att det var stressen som givit reaktionen. Min svägerska och min svärmor förstod före mig att det var stressen. Och jag borde ha förstått det själv, med tanke på att jag faktiskt är väldigt stresskänslig. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ På fredagen kom ångesten. Jag var ju fortfarande i den bestämda åsikten att jag bara varit magsjuk på söndagen, så jag skulle jobba på fredagen. Jag klarade av att vara på jobbet en halvtimme innan jag klappade ihop. Det gick bara inte, men jag ville ju så gärna jobba för att svärmor skulle få sin lediga fredag... Kan säga att det slutade med att svägerskan ringde efter mor sin så hon skulle ta över mitt pass. Själv började jag äntligen gråta (hade mest varit arg under veckan som gått) och jag kunde knappt sluta. Svärmor tog hand om mig och pratade och tröstade och till slut kom vi fram till att jag skulle åka hem och ta det lugnt.   Helgen som kom var min första helg från helvetet. Jag har aldrig haft ångest någonsin i hela mitt liv förut. Nu drabbades jag med full styrka. Rationell som jag är så visste jag att det var ångest och att det var därför jag mådde så fruktansvärt dåligt, men samtidigt så höll jag på att krypa ur skinnet för att jag inte visste vad jag skulle göra. Gråten som kom var så extrem och långvarig att jag inte trodde jag skulle kunna sluta. Det var hemskt kort sagt. På måndagen insåg till och med jag att jag behövde hjälp och ringde till VC för att få tid hos läkare. Fick en akuttid samma dag och där fick jag träffa en jättebra läkare. Jag är en sån person som ytterst sällan behöver gå till läkare, oftast försöker jag kurera mig själv i den mån jag kan. Men nu insåg jag att det gick över mitt huvud. Fick recept på lugnande tabletter, men tyckte att jag nog skulle klara mig utan dem.   Det tog två veckor innan jag tog min första tablett. Och just den dagen tog det min sambo flera timmar innan han lyckades övertyga mig om att jag skulle ta den. Jag ville inte ta tabletten, för det var liksom ett nederlag för mig. Jag ville inte acceptera att jag inte klarade av detta själv. Jag ville fortsätta vara stark och klara mig själv. Det slutade med att jag tog en tablett till senare under dagen, för jag märkte att den hjälpte, men att jag inte var riktigt bra än. Jag lärde mig till slut att våga ta tablett när det var som värst, men det tog mig två månader innan jag kom så långt att jag accepterade fakta och därför inte tvekade att peta i mig pillret. Numera har jag kommit så pass långt att jag även känner av att ångesten är på gång och tar därför tabletten innan det bryter ut. Så jag har därför sluppit den riktigt jävliga ångesten, sista ordentliga attacken hade jag under nyårshelgen (dags dato är 2 mars). ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ Under hösten var jag inte sjukskriven utan jag stämplade upp till heltid och 'jobbade' (enligt a-kassan) resten. Jag jobbade endast ett fåtal timmar några fredagar och ett par onsdagar när cafét inte var öppet. Att jobba på helgerna när cafet har sina öppettider under hösten och vintern var inte att tänka på. De få timmar jag arbetade var jobbiga nog. Att jag ens klarade av dem var tack vare medicinen och en underbar svägerska att jobba med. Men till slut sprack även det att jobba dessa få timmar på fredagarna. I december gick det inte längre och det var då jag bestämde mig för att äntligen sjukskriva mig på riktigt. För efter den 11/12 skulle jag nämligen vara arbetslös på heltid, och det betyder att man måste ligga på som en igel med arbetssökande och så. Inte nåt för mig alltså.   Även om de närmaste tre veckorna efter var tokjobbiga, så var det ändå nu det vände. Så fort jag hade träffat läkaren för att få sjukintyg att skicka till FK var det nåt som ändrades inne i mig. Nu visste jag att jag inte behövde bry mig om nåt annat än mig själv och min hälsa. Jag var äntligen i första rummet för mig själv. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ Varför hände då detta mig? Jag som inte hade några problem alls med de punkter jag skrev upp i början av denna roman. Jag håller fortfarande på att nysta upp trådarna, men mycket har jag kommit fram till. Det allra mesta, det som ligger närmast i tiden, kom jag fram till i höstas under djupa självanalyser. Fast det tog ett par månaders analys. • Jag var visst en 'Fröken Duktig' - själklart ville jag vara snäll å hjälpa till fast jag inte behövde. • Jag stressade som en idiot minst sagt. • Jag var (är) ingen nej-sägare. Antingen har jag sagt 'Jag kan göra det' eller så har jag inte sagt nånting alls. Dvs inte satt nån ordentlig gräns. • Jag har inte alls gett mig ordentlig tid på min fritid. Eftersom sambon också jobbar blev det att så fort jag inte jobbade skulle det städas och donas hemmavid. Mitt eget beslut, eftersom sambon inte ser det på samma sätt som jag. Ville jag att det skulle se fint ut hemma, då var det jag som fick städa. Vilket jag gjorde INNAN jag tillät mig göra det jag egentligen ville... Dvs det kunde sluta med att mina två lediga dagar inte alls varit lediga dagar, för att jag jobbat hemma istället. • Jag insåg att jag inte trivts på mitt jobb alls. Inte så att jag inte trivdes med kollegorna, för det har jag verkligen gjort (förutom neggot som rev min sista mur i höstas). Utan det är för att det är fel ställe för mig. Jag är ju utbildad naturvetare och vill verkligen jobba inom detta, men har varit glad att jag haft jobb över huvudtaget. Och så är det otroligt jobbiga arbetstider på caféer och restauranger. En kort arbetsdag har 8 timmar. En normal arbetsdag är minst 10 timmar men mycket ofta är det fler timmar ändå. Det händer ibland att arbetsdagen drar uppåt 14-15 timmar om det är något särskilt evenemang.   Jag kom också fram till under hösten att jag ända sedan cafét öppnade ordentligt för säsongen i april, vaknat varje morgon jag skulle jobba med tanken och känslan "jag vill inte åka och jobba". Jag ville verkligen inte ut för att jobba! Det var inte bara en vanlig uttråkad tanke att det skulle vara skönt att slippa jobba idag, utan det var verkligen en innerlig motvilja mot att åka ut dit. Detta började alltså i april. Lägg då till en extrem värme under sommaren som kom för en som är väldigt värmekänslig. Det blev alltså utöver den psykiska stressen att behöva jobba, även fruktansvärt jobbigt rent fysiskt med värmen. Jag mådde sk*t hela sommaren pga värmen.   Vad jag mer kommit fram till när det gäller bakåt i tiden skriver jag om i bloggen. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ Man brukar egentligen inte tala om utbrändhet som diagnos på detta, utan det heter utmattningsdepression. I mitt fall är det ingen depression inblandad. I alla fall inte så som det är för många.   Jag brukar normalt ha en period under hösten där jag är lite låg, deppad för att ge det en nyansskillnad. Dessa depp-perioder går alltid över av sig själva utan större problem, de är bara tillfälliga. Jag kom in i en sån period lite tidigare än 'normalt' förra året. Den började nån gång i augusti lite smått. Men till skillnad mot alla andra år blev det värre den här gången. Så när jag kollapsade var jag verkligen deprimerad (inte deppad bara alltså). Jag var långt ner, men inte värre än att jag tog mig upp till min normala nivå själv som jag brukar. Det tog bara lite längre tid än vanligt. Utan våra sex katter hade jag inte överlevt nånting i höstas, så de hjälpte verkligen till även med depressionen. Jag är alltså inte sen i slutet av oktober det minsta deprimerad, bara så där allmänt lynnig som man ändå kan vara. Orsaken till att jag skriver detta är för att min handläggare på FK var förvånad över att det stod just 'utbränd' i mitt sjukintyg. Det är ju inte vad läkarna brukar skriva som diagnos direkt. Jag förklarade varför hon skrivit så, och handläggaren accepterade detta. Hon hade nämligen redan ställt en massa frågor om mig för att kolla hur jag egentligen har det, så hon hade ju ändå redan märkt att jag inte mår bra. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~ Något av det värsta med att drabbas av detta är att man tappar kontrollen. Man kan inte längre lita på sig själv, man känner helt enkelt inte igen sig själv. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag som annars kunnat studsa in i bilen och bara köra iväg nånstans för att bara köra eller åka till nåt särskilt ställe jag vill till, jag klarar knappt av att ta mig utanför stan själv. I början kunde jag inte ens ta mig utanför dörren hemmavid utan att få ångest. Och att sen också att verkligen acceptera att jag inte är frisk, det var det som tog längst tid av allt. Jag ville ju inte vara sjuk, och jag var ju inte sjuksjuk, alltså var jag frisk! ...   Nä. Det var jag inte, och jag är inte frisk än heller, även om det är bättre nu än för bara en månad sen. Jag märker att det går framåt men det går långsamt. Jag klarar fortfarande inte av att planera speciellt mycket i förväg. Jag kan fortfarande inte tänka att jag ska dammsuga imorgon, eller att jag ska byta lakan i sängen på eftermiddagen. Och jag kan absolut inte låta nån annan bestämma att jag ska vara på något ställe en viss tid. Jag måste själv få bestämma när jag kan vara nånstans. I alla fall om det är något som inte är så jätteviktigt. På nåt sätt så fungerar det att få bestämda tider hos t ex läkaren eller kuratorn, eller som i tisdags hos FK. Men dessa tider får jag ofta reda på så pass långt innan att jag hinner ställa in mig på att jag ska dit, liksom hinner vänja mig med tanken på det. Så. Just nu har jag i alla fall träffat kurator fyra gånger och tre gånger till är inbokade. Jag har träffat min handdläggare på FK första gången i tisdags och hon är helt underbar!!! Så då slipper jag oroa mig för det. Plus att FK har ett samarbete med AF för att kunna få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen på ett försiktigt sätt, så nu behöver jag inte oroa mig för att behöva börja söka jobb på 100% så fort sjukskrivningen går ut. Jag har i det fallet gott hopp om att klara av att jobba igen. (Min önskan är faktiskt att hitta ett "9 till 5-jobb" där man arbetar måndag till fredag och har helgen ledig. Arbetstiderna på cafét var nämligen en av de stora stressmomenten för mig.) Men jag har fortfarande en bra bit kvar innan jag kommer våga arbeta, och det är det jag jobbar med just nu med mig själv. Jag är vid gott mod. Och jag är glad över att jag har jobbat med att öka mitt tålamod de senaste åren, annars hade det nog varit ännu värre. Jag inbillar mig också att det är bra att jag är så pass mentalt stark som jag är också, men innerst inne tror jag att det är en av orsakerna till att jag sitter i den här sitsen just nu. Det är bra att vara mentalt stark om man som jag lyckats få tag på satkärringar i telefon på VC och sjukvårdsrådgivningen när jag ringt. Hade det varit nån som inte har samma mentala styrka som jag, hade dessa personer som ska hjälpa knäckt den som ringt. Jag blir bara förbannad istället.   Men som sagt, jag har en misstanke om att det är denna mentala styrka som satt krokben för kroppen. Och kroppen var ju den som reagerade när det gick för långt, och den visste precis vad den skulle göra för att sätta stopp för mig... Jag har alltså låångt kvar innan jag är helt frisk. Men frisk kommer jag bli. ~~~~~~~~~~~~~~)O(~~~~~~~~~~~~~~