Vad är ideologi?

När man från en althussersk position talar om vad ideologi är måste man börja med vad ideologi inte är, inte bara för att det råder missförstånd om saken, utan därför att "missförstånden" ingår i ideologiernas sätt att fungera. Det är väl den föresatsen att inte låta teorin dikteras av sitt objekt som är en althussersk position. Detta som kontrast till alla försäkringar om att begreppet ideologi är ”mångtydigt” eller har ”en mängd användbara betydelser”. Det är inte fråga om att utnämna det ”sanna” begreppet men att i det begrepp vi söker utveckla från början bygga in en vaksamhet som gäller objektets mycket speciella egenskap, förmågan att motstå att göras till ett kunskapsobjekt och i stället göra ideologiteorier ideologiska.

Först kan nämnas det okritiska eller naiva misskännandet enligt vilket ideologi är individuellt tillägnad "åskådning" eller "synsätt", dvs sätt att se verkligheten och upphöjda ledstjärnor som individen valt att följa. De politiska ”ismerna” uppfattas väl ofta så. Kritiska men likaledes misskännande uppfattningar är framför allt av två slag, ideologin som myter eller "vackra lögner" som makthavarna sprider för att dölja sakernas tillstånd, alternativt att en social position automatiskt genererar ett visst tänkande hos den som befinner sig i den. För de kritiska är "ideologisk kamp" att byta ett "falskt medvetande" mot ett sant, vilket framstår som en svårare uppgift i det sistnämnda fallet. Det allvarliga med dessa misskännanden är att "kampen" ifråga blir verkningslös eftersom den spelar med i de mekanismer som skulle angripas.

Althussers teori ger oss ett helt annat grepp om de ideologiska processerna. Ideologi handlar om individens inordning i sociala sammanhang och hur hon förlikas med det hon gör. Hur hon av egen kraft gör vad "systemet" kräver av henne. Detta är teorins marxistiska sida. Det finns strukturer, t ex produktionsförhållanden, som styr över individens liv bortom hennes medvetande och som ideologierna bidrar till att reproducera.

Men en ideologis bindning ligger inte i första hand i vad den säger om verkligheten eller i det "falska medvetande" den eventuellt inympar, utan i det ritualiserade flödet av dess tal, dvs i fasthållandet i kommunikationsakten, där ideologin - inte sällan som en dunkel makt - vänder sig till individen, anropar eller interpellerar henne, så att hon stannar upp, vänder sig även hon och svarar "ja, det är jag". Ideologin kan berätta myter om världen och människorna, men det är detta att den riktar sig till en individ för att just för henne berätta något, att den representerar en makt som omsluter henne och kan adressera henne i denna mottagarposition, att den förser henne med namn och attribut, som om interpellationen är framgångsrik ger den ideologiska effekten, känslan av att vara Någon, och möjliggör den ideologiska omkastningen, där de förmedlade idéerna, bilderna och föreställningarna sedan kan fungera som subjektiv drivkraft, dvs verka i enlighet med ideologins naiva misskännande av sig själv. När ideologin talar till individen om hennes föregivna seende ("du som har denna åskådning, detta synsätt") ger den henne känslan av att faktiskt se. 

Så när ideologin talar om de fria individerna i marknadssamhället förmedlar den en myt som döljer ofriheten, men myten verkar inte främst på det kognitiva planet utan i det att ideologin talar till individer och benämner dem Fria. Makten att upprätthålla detta rituella tal i förening med individens erfarenheter av faktiska om än begränsade friheter placerar henne i Frihetens symboliska position, varifrån det begränsade uppfattas som det hela och möjliga. Därmed får myten även kognitiva effekter, samtidigt som det är det förhållandet som rymmer ideologins främsta maskering, den av dess egen praktik. Det är att tron på myten i slutändan verkligen blivit en tro (mer eller mindre stark) som döljer att tron är en produkt av något som inte alls har med reflexion eller övertalning att göra, "de ideologiska apparaternas" interpellationer. Althusser talar om empiristisk ideologi när kategorier som används i interpellationen (Gud, Friheten, Folket osv)  jämställs med begrepp för verkliga föremål och förhållanden. När individen tror sig se eller ha kontakt med en av ideologin omtalad yttre substans, fast det bara är den av ideologin tillhandahållna spegelbilden av sig själv hon ser. Och även kritik som stannar vid vad individen ”tror” eller ”väljer” (ev. påtrycks) som identifikation, kritik som argumenterar med ideologin på utsagornas nivå, deltar i maskeraden. Det är denna förmåga till självmaskering som jag inledningsvis omnämnde som ideologins speciella egenskap.

Annorlunda uttryckt. Ideologin benämner subjekt för att hålla fast dem inom tilltalsakterna och deras sålunda inrättade symboliska positioner. Subjekten "blir" vad de benämns som (vad som kallas performativitet), dessutom med en retroaktiv effekt, de skall känna ett "jag var alltid redan där". Med dessa självbilder kan de av egen kraft verka inom de sammanhang vars reproduktion de ideologiska apparaterna tillhör. Benämnandet är instrumentellt med avseende på den sistnämnda och, väl etablerad, förutbestämda effekten. Vetenskap och andra kunskapspraktiker å sin sida benämner objekt för att göra dem till kunskapsobjekt och objekt för handling, vilket är vad ideologin i sin självmaskering söker efterlikna när den i myterna naturaliserar rådande förhållanden.

Om ideologins yttre effekt är att individen binds vid en social position skall bindningens mekanism sökas i de subjektiva behov som ideologin tillgodoser. En människa styrs i ringa grad av instinkter, men hon kan inte heller känna oändligheten av livsmöjligheter i sitt eget huvud. Hon måste känna igen en väg som sin och finna sammanhang och mening i det hon gör. Hon behöver känna tillhörighet och riktning. Allt detta ombesörjer ideologin; den gör individen till subjekt genom att tala till henne som subjekt (många ideologier talar till henne från olika håll) och placera henne i den symboliska positionen, dvs som mottagare av bilder och symboler som låter henne känna igen sig och det hon gör i ett meningsfullhetens ljus. Som redan antytts är detta "ljus" en upplevd effekt av ett komplext spel mellan ideologins (mer eller mindre) explicita rationaliseringar (myterna) och en föregående omedveten och irrationell attraktion, där en ideologi redan med sin fysiska men dunkla närvaro (alla dess ritualer) väcker beredskapen att underkasta sig "lagen som lag" (riktningsbehovet). Tron på myterna framtvingas av den otillfredsställande "tro före tron", den underkastelse under något mäktigt men obegripligt, som subjektet, likt Kafkas figurer, genomgått. Subjektiviteten ligger inte i ett seende, inte heller i antagandet av en entydig kallelse utan i tvånget att finna ett förhållningssätt till den store Andres, den interpellerande maktens Hemlighet. Myterna är material för den ideologiska fantasi som subjektet själv aktivt upprätthåller för att kunna existera i världen sådan den tränger sig på genom ideologisk förmedling. Ideologins fasthållande resulterar inte bara i att subjektet av egen kraft fullgör sina uppgifter i samhället; det är av egen kraft som hon svarar på interpellationerna och mobiliserar den förstnämnda kraften. Slavoj Zizek som utvecklat Althussers teori på dessa punkter talar om en kortslutning mellan de yttre påtagliga ritualerna och individens omedvetna, där det mesta av detta försiggår. Modern ideologi är också i tilltagande grad cynisk, den förmår binda även när den inte är bokstavligt trodd, den integrerar tro och misstro till en fatalistisk hållning.

När ideologin sägs tala är det naturligtvis människor som talar, direkt eller via sina skapelser, men enligt de protokoll och med den rekvisita som är den ideologiska apparaten. Det ideologiska igenkännandet vilar till stor del på budskapens rituella upprepning genom ideologiska praktiker som regleras inom apparaten ifråga. Detta är Althussers tes om ideologins "materiella existens". Begreppet "apparat" är begreppet för denna materialitet, däremot skall det inte tolkas som "av någon kontrollerat verktyg". Ideologiska apparater byggs och underhålls inifrån, utövare av ideologisk påverkan är själva inneslutna i den ideologiska praktiken och tillgodoser sina egna ideologiska behov. Dominerande ideologier utgör sammantagna en ”ideologisk formation” som växt fram inom samhällsformationen som del av dess nödvändiga reproduktion. De tillhör makten och tjänar makten men inte som direkt maktutövning. Eller rättare sagt, de utövar sin egen makt.

De ideologiska praktikerna är individernas sätt att leva sina förhållanden till alla de yttre förhållanden som ofta i det fördolda och med inbördes motsättningar styr över deras liv. Apparaterna och deras ideologier är utkristalliserade för att medge såväl subjektiv existens som verksamheters upprätthållande under helheten av konfliktfyllda villkor. Detta är emellertid just vad ideologin själv förnekar, då den i stället framstår som individens eller gruppens egenvalda strävanden och/eller som skådande av essenser i det objektiva - den ideologiska omkastningen. Ideologin skymmer och upprätthåller konflikterna som den är en produkt av genom att låta det egna talet med dess skenbara enhetlighet ta all plats. Och detta tal handlar om något annat; den ideologiska apparaten producerar sin egen verklighet, idéer men framför allt alla de beteenden apparaten föreskriver och som är idéernas och den nämnda fantasins egentliga bärare. Althussers centrala tes är denna:

Ideologin avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser.

Vi har det "reella", människornas yttre existensbetingelser som styr bortom deras medvetanden. Vi har individernas levda förhållanden till sina existensbetingelser, där subjektiva villkor som identitetsbehovet verkar under det medvetna. Att dessa förhållanden är "imaginära" innebär inte primärt att de bygger på inbillningar, utan att de levs "förskjutet", dvs genom de ideologiska apparaternas praktiker, så att exempelvis en social underkastelse tar formen av en religiös underkastelse eller en konsumistisk livsstil. Det imaginära ligger i avståndet eller olikheten mellan de identitetsstödjande praktikerna och de andra praktiker eller fundamentala förhållanden som ideologin inte desto mindre bidrar till att återskapa.

Kort uttryckt: ideologin avbildar inte existensvillkoren (sant eller falskt), t ex de kapitalistiska förhållandena, utan individens förhållande till dessa villkor, de förskjutna formerna för hennes underkastelse. En ideologi är inte falsk även om den yttrar mycket falskt. Däremot kan vi tala om en sammansatt maskering, där yttre förhållanden indirekt maskeras genom förskjutningen som i sin tur vilar på ideologins maskering av sig själv. Det är inringningen av allt detta som kan kallas en althussersk position, på inget sätt uttömmande men en öppning där ideologin själv på alla nivåer står för tillslutning, även gentemot teoretiseringen av ideologifenomenet. Teorin ifråga är inte bara en teoretisk betraktelse utan som kritik en intervention i ideologiernas faktiska opererande; den angriper skandalen där ideologiska bindningsprocesser förblivit ostörda därför att det saknats språk för att tala om dem och kritiken i allmänhet siktat fel.

Exempel
Althussers huvudexempel är religionen i form av kristendom. Genom kyrkans olika ritualer, genom Skriften och i namn av ett centralt Subjekt, Gud eller Fadern, anropas individen och tillåts att spegla sig i Fadern, igenkänna sig själv som Guds barn, i utbyte mot erkännandet av Subjektet själv vinna erkännande som subjekt och bli försedd med garantier att allt är gott och kommer att gå väl. Samtidigt med underkastelsen under denna utomvärldsliga auktoritet underkastar hon sig förhållandena i det samhälle där kyrkan är ideologisk apparat, vilken koppling understryks av den konkreta kyrkoapparatens (byggnadens) placering "mitt i byn". Vad som nyss kallades "fasthållandet i kommunikationsakten" var synnerligen påtagligt när var och en hade sin anvisade plats i kyrkbänken. Som ursprunglig och i historien dominerande ideologiform har religionen utvecklat de mest påtagliga uttrycken för de ideologiska mekanismerna. Men mycket i den religiösa praktiken kan överföras på modernare ideologier, t ex i konsumtionslivet - mode, prylkonsumtion osv - som också innehåller allt detta med spegling och garantier som ständigt måste förnyas. Reklamens anrop av individen som konsument är en avbildning av ett imaginärt förhållande till de kapitalistiska samhällsförhållandena, där identitetsskapandet har förskjutits från producentskapet till konsumentskapet. De kommersiella budskapens ständiga närvaro är i sig ett perverterat svar på frågan vad det innebär att vara människa. Utan att därför ifrågasätta det parlamentariska systemet kan man konstatera att valrörelserna mer är rituell framställning av ideologin om ”det pluralistiska samhället som är format utifrån människors fria val” än verkliga konfrontationer mellan olika politiska riktningar. Denna ideologi är materialiserad i alla påbjudna procedurer: att läsa programmen, följa debatterna och slutligen gå till valurnan. Ta en partiledardebatt och bilden i teverutan av partiledarna på rad. Detta är en kondenserad bild av fullständighet, detta är politiken, och vad som presenteras är de frågor som den gäller. Bilden bestämmer betraktarpositionen och talar till Väljaren som skall spela sin roll i det hela. Denne vet att det inte är där som makten finns och att de stora frågorna om produktionssätt, makt och planetens öde är frånvarande i det debatterade. Ändå är denna apparat med sin massiva omslutning och ständiga flöde av interpellationer sådan att det saknade inte är omedelbart saknat. Och förskjutningen från de grundläggande konflikterna fullbordas när det är partiernas program som sägs vara ideologierna. Vad som skulle vara begreppet för förskjutningen som sådan förskjuts även det och placeras på den insida (”den demokratiska processen”) som inte kan erkänna någon utsida (produktionssättet och dess reproduktion). Underordning på en arbetsplats kan levas i en solidaritetskultur med kamraterna i samma position, ett vi-dem-tänkande där man ser ner på "dem där uppe" men utan tro på förändringsmöjligheter. Löneförhållandet i sig är mer än exploatering; där interpelleras "löntagare" som fritt byter sitt arbete mot pengar, varvid mytens effektivitet inte ligger i idéinnehållet, som för övrigt inte står oemotsagt, utan i den interpellerande praktiken. Själv ansåg Althusser att rollen som dominerande ideologisk apparat har övertagits av skolan. Skolan förser inte bara eleverna med en differentierad kvalificering motsvarande samhällets arbetsdelning; genom bl a betygsättningens ritualer ges sken av att arbetsdelningen är grundad i ett spektrum av individuell duglighet. Även här är det överflödigt att explicit hävda myten, då dess tro är inbyggd i den ifrågavarande praktiken.

Ideologikritiken
Ideologikritik är tillämpad ideologiteori, att i givna situationer urskilja de ideologiska apparaterna och deras flöden av interpellationer. Kritiken utpekar de ideologiska förskjutningarna och deras cementerande effekter. Gentemot konventionellt "avslöjande" av "intressen bakom idéer" påvisas det egentligt ideologiska i sin paradoxalt förnekade materialitet. I stället för att hoppa direkt från idé (myt) till yttre förhållanden siktar kritiken in sig på det misskända, hur individen binds inom apparaten som i sin tur är utkristalliserad för sina reproduktiva funktioners skull. (Detta som en social evolution, vi talar inte om suspekt "funktionalism".) Därmed är det också möjligt för kritiken att intervenera i detta fungerande, att ställa sig i vägen för de ideologiska flödena, förekomma dem genom att tala till adressaterna om det symboliska våldet - för att låta även dessa bli Kritiker.

Dit är vägen emellertid lång. Inte ens hållningen att kritiken måste börja med självkritik är särskilt utbredd. När partier/rörelser anropar människor med politiska ”visioner” misskänner de såväl motståndarens ideologi som den egna. Man bortser från att dessa människor redan är anropade, och då inte bara så att de har svårt att dela visionen (synen av en bättre framtid) genom den ”borgerliga ideologins” dimslöjor, utan så att de faktiskt igenkänner sig själva som subjekt i och under det kapitalistiska samhällets förhållanden. Därför uppfattar man inte heller att de egna ”anropen”, den egna ”ideologin” som ställs mot eller snarare bredvid motståndarens för att vinna genom sin starkare strålglans, inte alls är några anrop vända utåt utan tillhör en intern ideologisk praktik, upprätthållandet av den egna subjektiviteten och sammanhållningen under de bestående förhållanden som man vill men inte är i stånd att förändra. De är reaktioner på makten som inte förmår gå utanför densamma och som tvärtom och mot bättre vetande reproducerar en gemensam idealistisk överideologi om ”den ideologiska kampen” som en ”idéernas kamp”.

Kritiken framhåller vikten av att skilja mellan ideologi och politik, liksom vi redan skilt mellan ideologi och kunskap. När man inom en politisk rörelse säger sig behöva mer "ideologisk diskussion" menar man politisk diskussion om de långsiktiga målen. Men den använda terminologin visar två saker, att man inte är beredd att komplettera den politiska diskussionen med ideologikritik, och att man tvärtom praktiserar sådan sammanblandande och kontraproduktiv ideologi som borde kritiseras och där kravlistorna och den övergripande visionen (understödd av marxistisk eller annan "åskådning") enligt strålglansmodellen uppfattas som i sig mobiliserande och riktningsgivande. Den radikala politikens dilemma är emellertid att den förutsätter radikal ideologi som låter människor identifiera sig med politiken ifråga, vilken ideologi i sin tur förutsätter en synlig politisk praktik att referera till - ideologin är inte förebådande utan bekräftande - medan verkligheten är de etablerade politiska och ideologiska apparaternas övermakt, vars effekter är att avfärda eller osynliggöra alla radikala möjligheter. Den borgerliga/kapitalistiska hegemonin är en struktur där ekonomiska, politiska och ideologiska apparater konsoliderar varandra till ett system till synes utan utsida.

Och för de politiskt radikala tillkommer det berörda interna predikamentet att ideologins uppgift att producera identitet och sammanhållning kan ta sig uttryck i en självförstärkande låsning, en ideologisk cirkel. En ideologi måste alltid vara ”full”, och när den under ogynnsamma förhållanden inte befordrar det önskade, kommer den yttre bristen att fortlöpande kompenseras genom att ideologin stärker sig inifrån. Det snickras vidare på visionerna eller så reduceras motståndaren till en behändig motbild som får konstituera självbilden – politiken blir rätt och slätt ”vänstern” mot ”högern”. Tvärtemot att uppfatta och mobilisera mot hegemonin i dess helhet underhålls bristen i detta avseende och därmed den egna inneslutningen, helt i enlighet med såväl hegemonins definition som enskilda ideologiers identitetsförsvarande funktioner. Det är i det sistnämnda avseendet som Althusser är "svår"; det är plågsamt att ompröva egen ideologi. Å andra sidan kan ny ideologi ta fasta på det positiva i brytningen: Du "har bytt plats ... ett nytt äventyr börjar" som Althusser skriver på ett ställe.

Här anges uppgifter för ideologikritiken - kritiken och självkritiken. När denna inte längre är kritik av idéer (och själv bara en annan idé) utan av ideologierna som en del av maktens faktiska existens- och verkningsformer, när den själv består av praktiker där den pekar på hegemonins verkningssätt, när den söker avbryta interpellationsakterna, är den motståndshandlingar som kan tillskrivas betydelse som sådana. Det är inte fråga om att "upplysa" eller "avslöja" så mycket som om att göra vad hegemonins apparater är satta att förhindra, permanent tala om det som inte skall omtalas, innefattande tystnadens mekanismer, hur de specifika tystnaderna kring t ex ekonomisk demokrati vilar på ideologins egen principiella tystnad vad gäller dess operationssätt - dess sätt att interpellera den redan givna Demokratins subjekt. Kritikens framställningar av maktens väg in i individen skulle kunna låta denne sätta ett likhetstecken mellan å ena sidan den makt som hon naturligtvis känner till (som exploaterar människor och natur) men cyniskt  betraktar som något ofrånkomligt och å andra sidan något som hon inte förmått hålla distans till och som genom kortslutningen tagit plats inom henne. Resultatet skulle vara att makten motas ut, men inte bort till den avlägsna positionen, den skulle tvärtom bli synlig som en mycket närliggande utövare av konstant våld. Ekvivalensen tar gestalt i en motståndare och ett nyartikulerat motstånd.

Det hela handlar alltså om att sätta fokus på "artikuleringen av motståndet". En radikal rörelse är inte en förvaltare av givna idéer och politiska mål; även om den har sin grund i objektiva motsättningar är det i själva framträdandet och gestaltningen av maktkritik och politiska uppgifter i den givna situationen, innefattande sammanlänkningen av olika kamper, som möjligheterna till en uppbrytning av den rådande hegemonin skall ses. Den skapar sådana rum för motstånd som hegemonin  med sina ideologiska apparater söker utesluta. Vad som nyss beskrevs som en sorts politisk psykoanalys är något som vänder sig till individen men som bara är möjligt inom den rörelse där kränkningen både kan erkännas och mötas. Och i stället för att med verkningslösa utfästelser frivilligt ställa sig åt sidan skall den radikala ideologin vara en motståndsideologi som talar från och om den situation där övervinnandet av de gamla ideologierna (de egna och motståndarnas) äger rum. Vad som här skisseras är m a o en sammansättning av ideologin där olika sorters idealism ersätts med igenkännande av ett motstånd som är verkligt, eftersom det vet vad det är motstånd mot.

Det finns ingen "ideologisk kamp" i betydelsen att ideologier strider med varandra. Den politiska kampen måste däremot rikta sig även mot de ideologiska apparater som står i vägen för egna strävanden. Och kampen som helhet måste finna bekräftelseuttryck i radikal ideologi, motståndets symboliska positioner, som stannar där i stället för att på religiöst manér söka externa garantier för kampens framgång. Om ideologikritiken finns med i den radikales verktygslåda ges förutsättningar för en sådan utveckling.

Ideologikritik