Vikingartiden Väsen 1

Alfer Alferna

skudras i den poetiska Eddan som den tredje gruppen av gudomliga väsen: det finns och alfer De synas ha utgjort ett slags underordnade andeväsen och blandas lätt med - liksom de senare smider de alfer som bor i underjordden och under stenar gyllene klenoder åt de andra gudaväsendna. Bekanta fran den tyska sagan är (på skandinaviska tungomål niflungarna) och deras skatt smidd av konstskickliga dvärgar De har en framträdande plats i Richard Wagners operacykel Nibelungenringen. De sägs härstamma från alfen Ivalde möjligen fader till bla. Alfemas konstnärliga verksamhet har av Viktor Rydberg förknippats med "jordens smyckande med blomster och skördar". Därmed antyder han helt riktigt att de har med fruktbarheten att skaffa. Skalden Sigvat, hirdman hos den norske konungen Olav den helige, berättar om hur han år 1018 i Västsverige hindrades ta in på gårdarna efter som man firade "alfablot", troligen julfesten, eftersom tidpunkten var sen höst. Julfesten var ju en fruktbarhetsfest då man drack öl "för god årsväxt och fred". Ända in i sen tid har man Sverige offrat mjölk etler smör i så kallade "älvkvarnar", dvs skålgropar på hällar (och hällristningar) och resta stenar. Som frukbarhetsväsen har alferna också kunnat sända bot mot sjukdomar. Vi har också hört talas om att döda märkesmän i sina gravar hyllats som alfer Högsatta kungar kallades i forntiden alfer. Man räknade med att mäktiga män efter sin död rådde över fruktbarheten, en vanlig uppfattning hos många arkaiska åkerbrukande folk. I myterna skildras alferna som både goda och ondskefulla. De beskrivs ibland som mycket vackra väsen som är vänliga och tjänstvilliga men också snarstuckna och hämndgiriga. De erinrar I sistnämda avseende om dvärgarna. vållar misshälligheter mellan asarna och alferna som leder till förvecklingar och strider,Oden genom att lägga beslag på tillämnade brud,Loke genom att ingå ett vad som gäller värdet av dvärgarnas konstverk. De många trätorna för till sist fram till att ödesgudinnan. Enligt Snorre finns det i den himmelska världen och eller dvärgar i underjordden. Möjligen har denna dualism att göra med att fruktbarhetens makter är knutna både till himmelens alstrande gudar (sol och regn) och underjordens närande kraft.

Alfheim

"Alfernas värld" ligger bortom . Här bor den store vanaguden och, samtliga representerande fruktbarhetens makter i Alfheim.

Allfader

Benämning på den högste guden, såsom gudars och människors fader.

Allsvinn

"Den mycket snabbe", en av de två hästar som drar solen över himlavalvet. Allsvinn heter också systerson.

Allvis

Namn på en som vill bortföra en kvinna för vilken är giftoman till sina underjordiska salar. Tor går med på giftermålet endast under den förutsättningen att Alivis kan säger honom namnen på alla världar och hur dessa benämns av gudar, dvärgar och människor. Allvis svarar rätt på alla frågor han får. Men Tor frågar honom ända tills solen rinner upp. Liksom alla andra kan inte Allvis stå ut med dagsljuset, utan han förvandlas till sten.

Andvaranaut

Den gyllene ring som hör till guldskatt och som han förbannar när han måste avstå den till . Ringen tillhör sedermera och hans söner och kom slutligen i ägo. Förbannelsen verkar så att samtliga ägare till ringen råkar i olycka och slutligen lider en ond bråd död.

Andvare

som håller till i Andvareforsen, en helt mytisk fors, där han i en gäddas skepnad förser sig med föda. Andvare har till uppgift att bevaka en mäktig guldskatt till vilken hör en underbar ring. på upptäcktsfärd kommit till Andvareforsen satt där en utter och åt på en lax. Loke dödade uttern och gladdes åt att han fångat två djur som föda. Gudarna begav sig till den trolldomsförfarne gård där de erhöll natthärbärge. När de beredde sig att tillaga sin föda kände Reidmar igen den dödade uttern som sin egen son och vredgades. Han lät sina båda andra söner, binda asarna. Som villkor för deras frigivning krävde Reidmar att de skulle fylla och täcka över utterskinnet med guld. Loke sändes att ordna detta. Han begav sig till och erhöll av henne ett nät. Med detta lyckades han fånga in Andvare. Denne tvingades att lämna ut så mycket av skatten i berget som var nödvändigt. Loke tog ocksa guldringen. Innehavet av skatten ledde senare till stridigheter mellan Reidmar och hans söner och vållade samtligas död. Den utgången hade förutspåtts av Andvare som förbannat den gyllene ringen när Loke berövat honom den.

Angerboda

("hon som bådar sorg") är en jätte som lever tillsammans med de barn hon fått med, nämligen. Gudarna insåg dessa barns farlighet och hämtade upp dem till sig. Ormen och Hel slängdes ner till havet respektive underjordens dödsrike, och ulven fjättrades.

Arvaker

("morgontidig") är en av de två hästar som drar solen över himlavalvet.

Asar

Benämning på den främsta nordiska gudakretsen (ass = manlig, = kvinnlig gudom). Asarna omfattar i första hand och; till dessa tolv äkta asar för Snorre som en trettonde, mindre genuin as. Men Snorre synes ha glömt t ex och som visserligen omhändertogs av efter men som uttryckligen kallas as. Det kan också påpekas att två av vanerna, Niord och Frej ovan inräknas i asarnas kollektiv. Snorre är överhuvudtaget inte konsekvent när det gäller vilka som skall räknas som asar. När det talas om gudar, och vanerna inte åsyftas, kan man ta det för givet att det är asarna som avses. Asarna kämpar mot men Heimdall är möjligen jätte. Asarnas största samfällda aktion före var kriget mot vanerna, vanakriget. Snorre och andra källförfattare talar om "asarnas invandring" och menar då att de en gång kommit från Asien. Oden skall sålunda med sina gudaskor ha kommit från Troja och satt sina söner att regera i Danmark, Sverige och Norge. Detta är självfallet en historisk spekulation. Den godtogs visserligen av många lärde fram till 1800-talet men är sedan Geijers tid helt övergiven.

Asgård

I världens mitt, men på ett himmelskt plan, har asarna låtit uppföra sin borg. Här bor också de stora vanagudarna. som har silvertak. Han sitter där i sitt högsäte och fångar in hela världen med sin blick. En annan praktfull hall är där han mottar och undfägnar stupade krigare. Åter andra förnämliga hallar är upplåtna åt de övriga gudarna. I en hall vid namn, som har ett tak av guld, vistas de rättrådiga människor som avlidit. Muren runt Asgård uppfördes av en berömd för sin skicklighet som byggmästare. Gudarna anställde honom med löftet att om han avslutade sitt värv inom en vinter skulle han få till maka, och därtill sol och måne. Om han inte lyckades färdigställa byggandet inom denna tidsram skulle han i andra sidan få plikta med sitt liv. På jättens begäran att få använda sin hingst till hjälp. Asarna var förvissade om att de skulle utgå som segrare i denna överenskommelse. Men de hade inte räknat med att jättens hjälpreda Svadilfare var så effektiv. Hingsten släpade fram stenar till bygget och arbetade på natten när jätten sov. Gudarna ängslades när muren var nästan färdig tre dagar före vinterns avslutning, och de hotade Loke med döden om han inte kunde avvärja faran. Loke inskred då till hjälp. I ett stos skepnad lockade han bort Svadilfare något som så småningom ledde till att Loke blev havande och så nare framfödde ett åttafotat föl. Hästens bortfall från arbetet förde till att byggmästaren inte kunde slutföra sitt uppdrag, och kunde dräpa honom med hammaren . Denna myt lär haft en sentida motsvarighet i sägnen om jätten Finn och Lunds domkyrka.

Ask

De första människorna formades av träd och heter Ask (trädet ask) och (alm). Enligt myten har de tre gudarna Höner och (eller, enligt Snorre, Oden Vile och kommit vandrande till havets strand och där funnit två trädstammar, en ask och en alm. Oden (som även kallas "gjutaren") göt liv och anda i dem, Hödner skänkte dem förstånd och rörelseförmåga, och Lodur gav dem känsloliv och sinnen. Den bibliska förebilden till Ask och Embla är påtaglig, medan gudarnas gåvor har samband med själstron och utbredda myter om människornas skapelse. Möjligen har namnet Ask samband med världsträdet, som ibland skildras som en ask. I så fall uttrycker det förefintligheten av en makrokosmos-mikrokosmosspekulation, människan uppfattad som en del av den stora andliga verkligheten.

Asynjor

Gudinnor, vanligen gifta med. Hos Snorre bildar de ett hov kring som sägs vara den främsta asynjan. Därefter nämner Snorre (även kallad Mardöll) och Sjöfn.

Audhumbla

Namn pa mytisk urko från vars spenar drack sin mjölk i tidernas gryning. Audhumbla slickade rimfrostpudrade stenar med salt i, och ur stenarna växte fram en mansgestalt, som erhöll namnetBure.Hans son var som blev gift med jättinnan. Deras barn var gudarna Oden, vilka i sin tur blev banemän.

Aurboda

Bergsjättinna, make till bergresen. Deras dotter är som friar till.

Aurvandil

Mytisk gestalt förnärmld med eller trollkvinnan. Hans frusna tå har genom försorg blivit en stjärna pa himlen, kallad "Aurvandils tå". I myten om heter det att Tor efter kampen med vänder sig till Groa för att hon med magiska sånger skall söka avlägsna den brynstensflisa som under striden trängt in i Tors huvud. Under boten berättar Tor för Groa hur han burit hennes man bort från jättarnas land. härvid hade Aurvandil förfrusit sin stortå. Tor bröt då av den och kastade upp den i himlen där den blev en stjärna. Fängslad av berättelsen glömde Groa att sjunga sin sång till slut. Sedan dess sitter stenflisan kvar i Tors huvud. Troligen symboliserar stenflisan den världsspik som enligt vissa uppgifter kan kröna (som Tor då representerar).

Gudarna

Alfer Ljushylt gudomlighet, son till Delling och Natt (i hennes tredje gifte). Dag och Natt kör med snabba hästar över himlavalvet och genom underjorden, vardera med sin speciella dygnstid. Dags häst är Skinfaxe.

Delling

("den ljuse") är av asarnas ätt, gift med Natt och har sonen Dag. Han är morgonrodnadens gud, och som sådan Breidablicks väktare.

Diar

Ålderdomlig benämning pa gudarna (och senare kungarna) av indoeuropeiskt ursprung.

Diser

Kvinnliga gudomligheter (ursprungligen säkert motsvarighet till diar), på Island och i Norge intimt knutna till enskilda ätter såsom deras skyddsvätsen. Som skyddsgudinnor kan diserna dock även vara svekfulla. I Sverige har diserna haft en till den officiella kulten hörande funktion: distingen ("disatinget") och distingsmarknaden i Uppsala i början av februari erinrar den forna disakulten. En del diser nämns vid namn såsom Vanadis (vanernas dis, Freja). Heidreksagans Alfhild har bl a tolkats som en soldis. Gränsen mellan diserna och andra kvinnliga övernaturliga vätsen är mycket flytande. Jfr fylgja;fylgiukana, valkyrjor.

Domalde

Uppsalakonung av ynglingaätten. Hans regim karakteriserades av upprepade år av missväxt. Djur och människor offrades, men ingenting hjälpte. Till sist offrades kungen.

Donar

("dundraren") är åskgudens namn hos de germanska stammarna pa kontinenten. Donar, som var identisk med Tor; dyrkades i heliga eklundar.

Draug

En döding, dels "den döde i hög", dels gengångaren. I senare norsk folktro är draug en drunknad person.

Draupner

("dropparen") är Odens magiska ring, tillverkad av dvärgar Var nionde natt droppar åtta ringar fram ur Draupner, varenda en lika tung som originalringen. Vid Balders bål drog Oden ringen från sin arm och lade den på Balders bröst. Men från dödsriket sände Balder ringen med Hermod tillbaka till Oden, som återfick den såsom minnesgiva.

Dvärgar

Småvuxna väsen som bor under jord och i klippor Det sägs att de i urtiden var maskar som dvaldes i Ymers katt. Dvärgarna är skickliga hantverkare, särskilt goda guldsmeder. Bekanta är historierna om Allvis och Andvare, Brokk och Eitre. Dvärgarna kan knappast skiljas från svartalferna som också smider i underjorden. I själva verket torde dvärgbeteckningen ha införts fran tyskan (där dvärg heter Zwerg) någon gång i sen vikingatid. Dessförinnan kan svartalfer ha varit den gängse termen, om nu metallbearbetning i underjorden haft betydelse för nordisk mytologi, vilket är tvivel underkastat. I senare tiders folklore har inte dvärgarna spelat någon roll. Man har i stället talat om bergatroll, bergsrån och möjligen vättar.