- en uppsats om latinamerikanska influenser i svensk populärmusik 1930-60

ALLA TIDERS MUSIK

     

"Utan att Andersson anar'e verkar han faktiskt cubanare"

- latinamerikanska influenser i svensk populärmusik 1930-60 - med internationell bakgrundshistorik

Detta är titeln på min magisteruppsats där jag behandlar svensk rumba, conga, beguine, samba, mambo, chachachá och calypso både historiskt och analytiskt. Jag jämför även den svenska musiken med den latinamerikanska. I uppsatsen finns en förteckning över alla fonogram och noter jag hittat i dessa genrer.

ARTIKEL:

En bearbetning och förkortning av denna magisteruppsats finns som artikel i Svenskt visarkivs tidskrift: Noterat nr 14 - 2006

Det går att köpa min uppsats genom musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet eller låna den på Statens musikbibliotek i Stockholm.

 Kortare utdrag ur min uppsats hittar du  här på denna sida:

• Vad vet du om tidig latinamerikansk musik i Sverige?

• Rumban blir känd i Sverige

• Latinamerikanskt specialiserade orkestrar i Sverige

• Sammanfattning av min uppsats.

• Förteckning över latinamerikanskt influerad svensk musik 1930-60
  • rumba
  • conga
  • beguine & bolero
  • mambo
  • chachachá
  • mexikansk musik
  • samba & baiao
  • calypso

  ---

Fotot är taget 1950 och föreställer Tobis and His Gauchos: Kurt Ringel (t.v.), Joe Naster (längst bak), Walle Söderlund (t.h.) och Torvald Tollgren (pseud. Tobis, längst fram med gitarr).

VAD VET DU OM TIDIG LATINAMERIKANSK MUSIK I SVERIGE?

• Visste du att de första i Sverige som sjöng in en rumba var några medlemmar i operakören?

• Visste du att Volvos nya modell 1935 - PV 36 - döptes till Carioca efter en brasiliansk dans?

• Visste du att Thore Ehrling arrangerade om den mexikanska melodin La Cucaracha till en hambo?

• Visste du att Lasse Dahlquist är den kompositör i Sverige som skrivit flest congas?

• Visste du att schlagern Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen var djupt influerad av den brasilianska choron Tico-tico?

• Visste du att Hasse Tellemar och Andrew Walter tidigt i sina karriärer var med i den latinamerikanskt specialiserade orkestern Cubanera?

• Visste du att Ulf Peder Olrog gjorde en svensk visa av melodin till Jamaica Farewell tio år innan Harry Belafonte spelade in den?

• Visste du att den svenska samban Love, Amour och Liebe fick internationell berömmelse 1949?

• Visste du att skillingtrycket Hjalmar och Hulda gjordes om till mambo 1955?

• Visste du att den brasilianska stilen baião som senare påverkade bossa novan var populär i Sverige under 50-talet?

De flesta idag känner inte till något av detta. Förutom tangon har övriga latinamerikanska musikstilars etablering i svensk populärmusik länge varit höljd i dunkel. Både de skribenter som har behandlat jazzen och de som har behandlat schlagern i svensk populärmusik har i stort sett ignorerat den latinamerikanska musiken. Detta trots att rumban och samban och de övriga latinamerikanska stilarna mestadels var en del av jazzen, schlagern och underhållningsmusiken under perioden 1930-60 och till och med framfördes av samma artister.

Tittar man närmare på den svenska latinamerikanskinfluerade musiken och omständigheterna kring dess tillkomst framträder en fascinerande, och delvis ny, bild av den svenska populärmusikens framväxt under 1900-talet. Denna bild visar bland annat hur de svenska, folkkulturella stilarna fann nya överlevnadsformer genom de latinamerikanska stilarna innan populärmusiken helt svämmades över av den amerikanska populärmusiken.  

Tillbaka till toppen av sidan

Utdrag ur min uppsats:

”Utan att Andersson anar’e verkar han faktiskt cubanare” – latinamerikanska influenser i svensk populärmusik 1930-60 – med internationell bakgrundshistorik:

Rumban blir känd i Sverige

I en reklambild från december 1931 har Våra nöjen en lista på varje års sensation. 1924: Mah-Jong, 1925: Crossword, 1926: Schlagern, 1927: Charles Lindberg, 1928: Josephine Baker, 1929: Tonfilmen, 1930: Maurice Chevalier, och så 1931 – Rumban. I december 1931 betraktas alltså rumban som årets sensation i Sverige, men bara några månader tidigare, i oktober, har tonen varit betydligt svalare i samma tidning. Signaturen Shaving skrev då:

Har herrskapet sett Rumba, den nyaste modedansen? Dansen har annars för någon tid sedan kommit till Malmö, som därmed distanserat till och med den danska huvudstaden, enligt vad tidningar därifrån förmäla. Ett par danspedagoger ha tagit upp dansen på sitt program, men offentligt har man inte sett den ännu, åtminstone inte på någon större restaurang. Och till utedansbanorna tränger inte rumba. Men den är ju heller – i den modererade engelska form som lancerats [sic] i Malmö – ingenting särskilt att se, [---]. Och stegen, hur äro de? För vår del funno vi dem vara en blandning av valssteg, tangosteg och quick-step-steg, dansade till foxtrotmelodi. Något segertåg genom landet torde Rumba väl knappast komma att göra. [...] men det hindrar ju inte att enstaka danslärare kunna ge lektioner i dansen, om det är någon som vill lägga sig till med rumba.

  Även om nu signaturen Shaving inte tyckte att rumban var något ”särskilt att se” så basunerar samtida reklam ut: ”Kontinentens dansfluga är ’Rumba’”. Och redan i nästa nummer av Våra nöjen bjuder tidningen in Stockholms nöjeshugade till en storstilad ”Rumba-afton i Hotell Atlantics eleganta restaurang”. Samma tidning har också ett flertal reklamannonser om rumbainspelningar och även tipsnotiser om nyutkomna skivinspelningar med både svenska, tyska och engelska rumbamelodier. Att Våra nöjens rumbaafton blev en succé berättar sedan nästa nummer av tidningen; ”lokalen fylld till sista plats” och ”publiken var överförtjust” är några kommentarer till begivenheten, som även lockade kända namn som den ”gudomliga Zarah [Leander]”.

Det är inte bara i Stockholm man får höra rumba. Samma höst, 1931, får alla biograflystna runt om i Sverige möjlighet att se en SF-journalfilm kallad Rumba där Wiggerskvartetten framför Cuban Rumba av Floyd du Pont samtidigt som ett stiligt danspar pedagogiskt utför ”fyra karaktäristiska steg”. Cuban Rumba är troligtvis den första svenska rumban. Wiggerskvartetten (medlemmar ur Operans kör), som tillsammans med Rünos dansorkester spelar in melodin på skiva, hävdar själva att de är först i Sverige med att sjunga rumba.

Någon uppsjö av rumbor återfanns dock inte hos musikförlagen eller hos skivhandlarna under 30-talets första år. En av anledningarna till att rumbaintresset inte steg snabbare torde ha varit bristen på musikaliska förebilder, alltså rumbaskivor och noter. Musikerna verkar också ha haft uppenbara svårigheter med de okända rytmerna och de underliga instrument varpå dessa rytmer skulle frambringas. Om detta vittnar batteristen Anders ”Tran-Anders” Soldéns hågkomster från Göteborg om:

Jag kommer håg första gången en rumba letade sig hit till Sverige. Det var ”Peanut Vendor” om jag inte missminner mig. Jag spelade då (sommaren 1931) på Långedrags restaurang med Folke Anderssons Paramount-orkester. Vi hade hört talas om den nya dansen och skulle naturligtvis också försöka oss på den. Det gick inget vidare bra, ty vi […] spelade som det stod i stämmorna och det blev inte så mycket rumba precis, men så kom vi över en grammofonskiva med en äkta rumba och då började vi förstå litet mer om hur utförandet skulle vara. Följden blev att jag sände efter ett par maraccas från Amerika. Vi hade också uppfattat claves, bongos och gurka i plattan, men vi kunde ju inte komma underfund med vad det var för underliga grejor. Med mina maraccas följde en beskrivning, hur de skulle användas, och jag började öva mig. [---] men det ville fortfarande inte låta som på skivan. [---] Vi ledsnade till slut på rumban och publiken klagade över, att mina maraccas voro för starka. Det hördes ingenting annat, beroende på att de voro av någon slags hård metall, och ”Peanut Vendor’’ blev ju också tämligen utkörd, eftersom det var den enda rumban vi hade.

  Detta var tiden då man experimenterade och excellerade i nya danser, vissa kom och gick lika fort.  Rumban var att betrakta som vilken modenyck som helst och publiken (och musikerna) tröttnade snabbt om det inte kom något nytt.

Tillbaka till toppen av sidan

Latinamerikanskt specialiserade orkestrar i Sverige

Två latinamerikanskt specialiserade orkestrar verksamma under 40-talet var Cubanera-orkestern och Tobis and His Gauchos. Cubanera-orkestern var enligt O.J. ”den enda svenska orkestern som specialiserat sig på kubanska rytmer”. Orkestern bestod av sex-sju medlemmar med sedvanlig jazzbesättning, dragspel och kubanska rytminstrument. Iförda blanka gauchokläder turnerade de flitigt under några år i hela Sverige, även vintertid. 1942 firades 10-årsjubileum och Sven Olof Sandberg slöt upp på turnén. Följande år 1943 turnerade man med sångerskan Nadja Hjärne och 1945 med Britt Nilsson. Medlemmarna växlade men leddes länge av batteristen Thore Ström och saxofonisten Alf Ekman. Två idag namnkunniga medlemmar i orkestern var dragspelaren Andrew Walter och basisten och dragspelaren Hasse Tellemar. Båda dessa musiker fortsatte att spela latinamerikansk musik i egna orkestrar. I synnerhet Walter kom att bli en av de mest flitiga och intressanta kompositörerna av latinamerikansk musik i Sverige. Han skrev i nästan alla genrer och blandade gärna den latinamerikanska musiken med drag ur den traditionella, svenska dragspelsmusiken. Några grammofoninspelningar med Cubanera-orkestern har inte gått att finna.

Mer etablerad var ensemblen Tobis and His Gauchos som startade 1936 med gitarristen Torvald Tollgren (gitarrist, sångare och kompositör känd under namnet Tobis) som ledande figur. Tollgren hade i tre års tid studerat klassisk gitarr i Barcelona och behärskade därför också det spanska språket vilket kom väl till pass då han sjöng. Vidare ingick dragpelaren Walle Söderlund (som arrangerade och hade egna orkestrar) och violinisten och sångaren Alf Alfer (klassiskt skolad violinist och sedermera operasångare).  Efter Alfer kom Nisse ”Kväsarn” Pettersson som i sin tur efterföljdes av Kurt Ringel.

Trion började sina spelningar på restaurang Prag på Kungsgatan i Stockholm. Hos restaurangägaren fanns en uppsättning av gauchodräkter vilka hade använts i en mexikansk revy och som framöver kom att bli trions scenklädsel. Vidare arbetade trion i Gustaf Wallys revyer på Oscarsteatern i början av 40-talet i dennes stora rumbascener. Tollgren själv hävdar att de var den första rörliga krogensemblen då de gick mellan gästernas bord samtidigt som de spelade och sjöng. Orkestern arbetade även på Bäckahästen, Bellmansro, Berns, Strand och Riche samt turnerade i folkparkerna. Även i radioetern kunde deras latinamerikanska musik höras titt som tätt under 40-talet. Intresset för den typ av musik som Tobis and His Gauchos spelade – tango, rumba och samba - svalnade under 50-talets gång och som ett dåligt omen drabbades orkestern av ett påtagligt nederlag 1952 då alla deras instrument och kostymer förstördes i en brand på restaurang Bellmansro. Trots detta fortsatte orkestern sin verksamhet till 1955.

Tobis and his Gauchos spelade in både originalmelodier från Latinamerika och egna kompositioner på skivmärket Odeon. Då det var dags för skivinspelning utökades orkestern med violinister från Hovkapellet eller filharmonikerna, exempelvis Åke Jelving eller Leo Berlin, batteristen Joe Naster från holländska Guinea, någon av pianisterna Julius Jacobsen, Nisse Hansén eller Arvid Sundin och ibland en gitarrist som Karl-Olof Finnberg eller Roland Bengtsson. Dessa inspelningar vittnar om ett stort seriöst intresse och kunnighet i latinamerikansk musik, något som redan samtida recensenter konstaterade. Orkestern gjorde också internationell karriär i Tyskland, England och USA.

Många orkesterledare bildade tillfälligtvis - för en skivinspelning eller en turné - latinamerikanskt färgade orkestrar. Sam Samsons rumbaorkester, Hasse Tellemars rumbaorkester, Harry Kullenborgs rumbaensemble och Jerrys Sambaiter var några sådana orkestrar som var verksamma kring 1950. Naturligtvis fanns också flera amatörorkestrar som inriktade sig på latinamerikansk musik, som till exempel Moon-Band från Varberg vilka står omnämnda i Estrad 1941.

Tillbaka till toppen av sidan

Sammanfattning över uppsatsen och reflektion

Under 1800-talet formas den latinamerikanska musiken genom influenser från Afrika, Europa och USA. Uppsatsens huvudsakliga fokusering ligger på Brasilien, Mexiko och Västindien – i synnerhet Kuba. De mest karaktäristiska rytmerna som växer fram blir, de av synkoper präglade, habanera-, milonga, cinquillo- och claverytmerna, vilka sedermera kommer att utmärka musikformer som till exempel son (som kallas rumba i USA och Europa), samba och calypso. Den italienska bel canto-stilen, centraleuropeiska danser samt spanskt och portugisiskt tonspråk är några europeiska ingredienser som får stor betydelse för utformandet av den latinamerikanska musiken.

Kring 1900 sker ett livligt utbyte mellan amerikansk och kubansk musik – ofta via Mexiko - vilket i USA sätter spår i jazzens utveckling. Tidigt börjar också amerikanska jazzinfluenser att göra sig gällande i Sverige som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet genomgått stora sociala, ekonomiska och tekniska förändringar. I dessa förändringars spår har radion och grammofonen följt som revolutionerande medel till influenser utifrån. Filmmediet skall också komma att spela en liknande roll. Influenserna från USA går sedan som en röd tråd genom hela 1900-talets svenska populärmusikhistora, vilket resulterar i att också Sverige tar intryck av den latinamerikanska musiken.

1930 gästas USA för första gången av en riktig kubansk rumbaorkester, inte långt senare har rumban letat sig till Sverige via London. Under de kommande tre decennierna etableras i Sverige och övriga Europa den latinamerikanska musiken. Denna musik skall locka flera generationer svenska musikskapare och artister att använda sig av de exotiska rytmerna. Den latinamerikanska musiken blir dock aldrig dominerande utan betraktas i de flesta fall endast som varianter av den annars så förhärskande angloamerikanska populärmusiken.

Under den första perioden - 1930-40-talen - kommer de flesta latinamerikanska intryck från Mexiko och Kuba. En typ av mexikansk vals med många internationella drag blir populär i Sverige där sedan länge valsformen varit omtyckt. Under denna tid gästas också Sverige flera gånger av kubanska orkestrar som till exempel Lecuona Cuban Boys vars musik höjer både intresset och kunskaperna kring latinamerikanska rytmer. Många av de drag som präglar den svenska musiken under denna tid blir utmärkande för svensk musik under hela perioden 30-50-talen. Ett av dessa drag utmärker sig i blandningar mellan äldre svenska musikidiom och latinamerikanska tongångar. En genomgående trend i sångtexterna blir skildringen av latinamerikaner som varande hetlevrade och amorösa. Dessa fördomar och stilblandningar används av ett stort antal musikskapare till att göra latinamerikanska pastischer och parodier. Humorn blir en del av hela denna genre och utmärker också många stilar i Latinamerika.

Under 40-talets gång trappas intresset upp för latinamerikansk musik genom ett antal musikalfilmer från Hollywood där brasiliansk musik presenteras av bland andra Carmen Miranda. Samban blir enormt populär i slutet av 40-talet men de svenska sambamelodierna präglas mer av trallvänliga vandringsvisor och melodiös jazz än av karnevalsrytmer.

Rumba- och sambaintresset svalnar under början av 50-talet. Rumban byts dock ut i popularitet mot en närbesläktad stil - den sentimentalare och rytmiskt mer utslätade stilen beguine. En ny och modernare typ av samba dyker också kortvarigt upp – baiãon. Besläktad med rumban är även den nya blandformen mellan kubansk musik och jazz – mambon – som utvecklats i New York. I Sverige, dit mambon kommer i mitten av 50-talet, får mambon svårt att hävda sig då en ny ungdomsmusik står för dörren. Några få musikskapare använder dock mambon på ett personligt och humoristiskt sätt. I mambons spår kommer den lugnare stilen chachachá som blir mycket populär i USA och överutnyttjas och förenklas. I denna lite naiva form återfinner man chachachástilen i Sverige. Tendenserna till förenkling och kommersialisering av den latinamerikanska musiken har då pågått sedan länge i hela Västvärlden. I slutet av 50-talet drar en calypsovåg genom Sverige och flera humoristiskt präglade tonsättare anammar stilen på sina personliga sätt och integrerar calypsons rytmer i den svenska visan.

Nästan ingen av alla dessa dansmusikformer blir långvarigt populär som dansform i Sverige. De flesta danser upplevs för svåra eller för utmanande vilket också kan vara bidragande orsaker till musikstilarnas nedgång i popularitet.

Under hela denna 30-åriga etableringsfas av de latinamerikanska stilarna pågår en kritik i musiktidningarna mot amerikaniseringen eller europeiseringen av dessa stilar. Med dagens ögon kan denna kritik ibland te sig berättigad då den latinamerikanska musiken i händerna på västerländska musiker (och ibland även latinamerikanska dito) förenklades och kanske till och med förlöjligades. Men det är också uppenbart att den process som den latinamerikanska musiken genomgick under 1900-talet var fruktsam och kanske oundviklig. I sin ursprungliga form skulle troligtvis aldrig en så stor publik ha kunnat ta till sig Latinamerikas musik. Att tala om något ”ursprungligt” eller ”äkta” vad gäller Latinamerika blir också absurt, eftersom den musik vi kallar ”latinamerikansk” är resultatet av en mängd möten, blandningar, kompromisser och anpassningar – på 1800-talet liksom under 1900-talet. I Sverige under 1930-, 40- och 50-talen sker också dessa möten, blandningar, kompromisser och anpassningar, allt efter de svenska förutsättningar som då rådde.

Den latinamerikanska musiken etableras i en brytningstid i Sverige, då 1800-talets och sekelskiftets musiklandskap sakta håller på att försvinna i den tilltagande strömmen av Amerikainfluenser. I denna brytningspunkt finner äldre stilar som schottis, polka, vals och vandringsvisa nya överlevnadsformer i de latinamerikanska stilarna, vars specifika rytmer så småningom etablerar sig och går upp i den moderna musiken. Kanske finner man de mest unika skapelserna från denna tid just i dessa märkliga möten mellan gammalt och nytt, svenskt och latinamerikanskt.  

Tillbaka till toppen av sidan