Poesi och prosa av Arnold Bunge
Denna dag
En dag av närvaro
En dag av eld
Kyss Dagen
Kyss dagen
famna varje timme
älska var sekund
ty blott en gång
blott en gång
Tiden
Tiden, den väller fram
mäktig flod
tidens ström
hastig tanke
underlig dröm
Framtid
Väg
i dimma höljd
Väg
Våg
som krusar havets blanka yta
Väg
Våg
som över havet rullar
bort mot ändlös horisont
Dömd att krossas mot okänd strand
Viska våg
berätta vad drömde du?
Innan du spolades upp över snäckor och sand
|
Här nedan följer ett kort stycke ur
en novell jag skrev för några år sedan.
En obehaglig överaskning.
Jag gav mig ut till en liten stuga mitt i ödemarken,
Snasarhögarna i jämtlandsfjällen.
Jag var hjärtligt trött på människor. Ett nyss sprucket
förhållande och sedan förlorade jag jobbet strax efter,
det blev lite för mycket för mig.. Hela sommaren vandrade jag
i fjällen, fiskade röding och harr. Gjorde upp eld under den
stjärnklara natten och levde vildmarksliv.
De första två månaderna njöt jag oerhört av
ensamheten. Jag tyckte att jag funnit meningen med livet, de tysta väldiga
vidderna och den svarta stjärnbeströdda natten. Den oändliga
horisonten och den ständigt närvarande tystnaden endast störd
av någon enstaka fågel.
Jo, ibland bröts tystnaden, stormvinden kunde förvandla fjället
till ett rytande vilddjur. Sådana dagar kände man sig liten,
ja, rent ofantligt liten inför naturens väldighet och de våldsamma
krafter som var igång.
Jag minns en gång då regnet plötsligt strilade som från
en gigantisk vattenkanna.Vita blixtar som bländade mig totalt och
sedan kolsvart mörker, lika becksvart som om någon trätt
en säck på huvudet över mig. Ett fruktansvärt muller
som fick själva bergen att skaka och sedan knallar som från
kanoner. Väldiga helveteskanoner!
Sådana gånger kände jag mig som sagt väldigt liten,
och trevade vilset efter barnatron för att se om jag inte komihåg
åtminstone något litet ur Fader- vår eller åtminstone
"Tryggarekan".
Eller som den där stjärnklara natten då jag överfölls
av en otäck ensamhets känsla och tyckte mig höra prassel
från björnar över allt omkring mig.
Jag lyckades suggerera mig till att se rovdjursögon glimma i mörkret.
Klippor som jag sett redan tidigare under dagen, bytte skepnad och såg
nu ut som ryggen på en slagbjörn.
Det är märkligt vad man kan inbilla sig. Jag sov inte mycket
den natten och jag skulle bra gärna velat ha sällskap.
I ensamheten tappar saker och ting sina proportioner, man kan tro vad
som helst. Den allra svåraste vidskeplighet kan slå rot och
man tycker sig se demoner och andar överallt.
Det var så det gick mot slut av min vistelse jag började tala
för mig själv och överraskades av att höra mig själv
gå och mumla. jag kunde gå mala och fastna i de mest egendomliga
tankar.
det behövdes helt enkelt någon som kunde föra mig tillbaka
till verkligheten igen. Jag började känna mig ensam, gick och
tänkte samma tankar utan att komma någon vart. Jag tyckte att
jag behövde påfyllning, någon sorts stimulans som gav
mig nya impulser.
inte undra på att ödemarks bor kan vara så träliga
att lyssna på, tänkte jag. De blir sega i kolan helt enkelt
av att inte få någon stimulans.
Dagarna gick, tiden blev allt segare, och den ensamhet som jag en gång
satt så högt tycktes nu hopplöst långtråkig.
Jag ville ha sällskap och det snarast möjligt.
Ja, efter ytterligarenågra dagar av ensamgrubbel insåg jag
att jag var rent övermåttan sällskapssjuk, all min forna
människofientlighet var som bortblåst.
Det var med rask steg jag gick mot civilisationen. Förut hade jag
med vilje undvikit de fåtal vandrare som då och då dök
upp härute bland fjällen. Vägen var lång, mot kvällen
jag kom fram till Storulvånsturisthotell. Det var stängt fast
det var säsong! Märkligt.
Jag var väldigt förvånad, det var inte så lite snopet
att komma fram och så upptäcka att den väldiga anläggningen
helt öde. Inte ett ljus, inte spår av en människa allt
var låst och tillbommat.
Det var nu jag fick en kuslig föraning att allt inte stod riktigträtt
till. Fast egentligen var det väl inte så konstigt att anläggningen
var stängt fast det fortfarande var augusti. Men en dov olustkänsla
sa mig att något var fel.
Ingen lapp om stängningstider, inga fordon som stod kvar. Inte ordentligt
tillbommat för vintern.
Precis som man lämnat allt i största hast, varför?
Jag fick finna mig i att tillbringa ytterligare en natt i fjälltältet.
Nästa morgon vaknade jag tidigt, jag drack te och småpratade
med mig själv evigt trött på mitt eget sällskap.
Jag skyndade iväg ner mot Handöl ett litet större samhälle,
längs vägen. Det var trygga milen jag måste först
gå tvåkilometer och sedan nådde jag Snasarhögarnasturistby,
också där var det tomt. Kanske inte så konstigt det heller
men lite egendomligt det var ju fortfarande augusti och då brukade
det vara fullt med folk här.
Jag var således både pratsjuk och nyfiken då jag kom
till Handöl. Tomt där med! Vartenda j-vla hus! Jag
ber om ursäkt, men jag blev faktiskt förbannad. Jag hade börjat
få ont om proviant. Och framförallt behövde jag vatten.
Men det var ju låst på vartenda förbannade ställe.
det fanns inget annat att göra en att ta sig ner till älvfåran
och ta lite vatten. Klart och gott fjällvatten gjorde mig bättre
tillmods men jag var inte nöjd. Vart hade alla tagit vägen?
Hade hela byn försvunnit på väckelsemöte eller?
Det var åter igen skymning och sent då jag nådde Enånger
ett litet större samhälle, placerat vid E 14 ,europavägen
mot Trondheim. Där fanns också en järnvägsstation,
gissa om jag var glad då jag äntligen nådde framtill
samhället efter en promenad på många, många, dryga
timmar. Nu var jag hungrig, också lite frusen. Den annalkande
hösten hade börjat göra sig påmind med både
mörker och kalla kvällar.
Redan då jag gått en liten bit in mot centrum så förstod
att också här skulle vara tomt. Husen var övergivna, ljuset
släckt och i flera fall tillbommat som om man tänkt sig en längre
tids bortvaro. Varför?
När jag sedan fick se två bilar parkerade så blev jag
så glad att hjärtat började slå häftigare,
äntligen ett tecken på människor. Och nu ville jag prata,
jag ville träffa någon prata om vädret, höra om nyheter,
om världen.
Då fick jag se............
Här fortsätter novellen ..... men mer får ni inte läsa
på nätet.....
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
|