Siris Hemsida

Hem Släktforskning Kultur Fotografier Recept Knep & knåp Gästbok Länkar Kontakt Översikt

Den svenska emigrationen

De första svenska invandrarna i Nordamerika

Skeppet Kalmar Nyckel
Kalmar Nyckel. Idag finns en seglande kopia av skeppet i Delaware.

De första svenska invandrarna i Nordamerika var kolonisatörerna i Nya Sverige (New Sweden) 1638-1655. Kolonien anlades vid Delawarefloden, bara 18 år efter att de första pilgrimerna från England anlänt med fartyget Mayflower till Nya England.

Bakom de två svenska skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip stod ett handelsbolag, Nya Sverige-kompaniet, som stöddes av rikskansler Axel Oxenstierna. Holländaren Peter Minuit, f.d. guvernör för kolonien "Nya Amsterdam" på Manhattan, förde befäl när skeppen lämnade Göteborg med en blandad besättning från Sverige och Holland. På den här tiden tvångsrekryterades soldater och sjömän så entusiasmen över resan var inte överdrivet stor hos många.

-"Man har folk från hela riket med på skeppet Calmare Nyckel - det är stockholmare, örebroare, några kommer från Borgå i Finland och några engelsmän är med. På vägen till Amerika stannar skeppet till i Friesland (Holland), och där noterar man i rullorna på ungefär var tredje sjöman att det står antecknat ”Förrymd i Friesland”.

- Lars Ericson Wolke, Försvarshögskolan.

Resan tog ett halvår och de landsteg nära Wilmington. Fartygen återvände hem, och soldaterna och kolonisterna fick klara sig själva. Efter markförhandlingar med indianerna byggdes fortet Kristina, döpt efter den svenska drottningen, vid flodmynningen. Med tiden byggdes fler fort och bosättningar och mer land köptes in.

Sammanlagt räknar man med att det fanns 700-800 svenskar och finländare i kolonien. De svenska kolonisterna hade, till skillnad från de andra länderna, hela tiden ett fredligt umgänge och varuutbyte med indianerna. Det rådde dock ett ganska fientligt förhållande till den holländska grannkolonien "Nya Nederländerna". Den svenska kolonien var hela tiden underbemannad och i behov av nya försändelser av folk och soldater från Sverige. Dessa sköttes väldigt sporadiskt.

Delawarefloden och Wilmington där de första svenskarna landsteg och byggde sina fort

1655 seglade en Holländsk flotta på 7 fartyg med en armé på ca 700 man in i Delawareviken. Först intogs Fort Casimir, som svenskarna tidigare erövrat från Holländarna. Därefter belägrades Fort Kristina, som kapitulerade då endast 30 man var stationerade där, och hela den svenska kolonien togs över.

1664 kapitulerade Holländarna till England och New Netherland döptes om till New York efter kungens bror, Hertigen av York. De flesta svenskar stannade kvar under den holländska tiden, och även sedan Storbritannien senare övertagit styret. Ända fram till 1789 sände Sverige över präster för tjänstgöring i området.

Old Swedes Church

Old Swedes Church. Kyrkan byggdes 1698 nära Fort Christina och är den äldsta kyrkan i USA som forfarande är i originalskick.


Carl Milles gjorde två monument till minne av den Svenska kolonien i Amerika. Det första avtäcktes 1938 i Wilmington. Det på bilden står sedan 1958 på Stenpiren i Göteborg. (Klicka för större bild).

Den stora utvandringen

Emigranter går ombord på ett fartyg i Göteborg 1905.

Mellan 1821-1930 utvandrade ca 1,3 miljoner svenskar, de flesta till USA och Kanada. Över 200 000 återvände till Sverige.

Utvandringen började i liten skala på 1820-talet, men tog fart under 1860-talet, då Sverige drabbades av missväxt under några perioder och jordbruket inte kunde försörja den växande befolkningen. Ovilja mot värnplikten, politiskt och religiöst missnöje och överförmynderi gjorde också att många emigrerade.

1879-1893 räknas som emigrationens kulmen, då ca 485 000 svenskar utvandrade. Norrlandslänen drabbades inte av samma massutvandring som andra delar av landet beroende på att Norrland precis som Amerika höll på att koloniseras. Inte förrän i början av 1900-talet kom emigrationen igång på allvar även i norr.

1905. infördes möjligheten att erhålla statsunderstöd för byggande av så kallade "egnahem", bl a för att minska emigrationstrycket. 1907 tillsatte Riksdagen en emigrationsutredning för att försöka hejda utflyttningen av arbetskraft och män i värnpliktsåldern. En femtedel av alla svenskar var nu bosatta i USA,

1909-1910 utlöste en storstrejk en ny utvandringsvåg, då många emigrerade av politiska skäl.

1914, när Första världskriget startade, avtog emigrationen för att sedan öka efter krigsslutet och slutligen avstanna 1926, när USA och senare Kanada införde kvotlagar för invandrare. Den svenska utvandringen i förhållande till folkmängden överträffades bara av Norge och Irland.

Inför resan

Den Amerikanske Tolken. Språklära, 1890.

Om sjösjukan och dess botemedel, 1903.

Emigranterna kunde från början resa direkt till Amerika från Gävle, Stockholm, Karlshamn och Göteborg, men på 1860-talet reste de flesta svenskarna från Göteborgs hamn och vidare över Atlanten via England. I norrland åkte många till England via Trondheim.

I början måste de som emigrerade själva kontakta rederierna för att ordna biljetter. Senare blev resandet mer organiserat, så att det gick att boka biljetter i förväg via reseagenter ute i landet. Biljetterna kunde då ingå i ett paket som inkluderade båt från Göteborg till Hull på engelska östkusten, sen tåg till Liverpool, på västkusten, för att därifrån fortsätta med båt till slutdestinationen, vanligtvis Nordamerika.

En Amerikabiljett från Göteborg till New York kostade ungefär en årslön för en bonddräng, och emigranterna skulle dessutom göra alla inköp som var nödvändiga inför resan.

Man köpte eller snickrade sig en s.k. "Amerikakoffert" med lås, som de värdefullaste ägodelarna packades ned i. Som handbagage hade man en kappsäck (emigrantväska) med matsäck och det som behövdes för överresan. Det fanns bestämmelser om hur mycket resgods man fick ta med.

Efter 1884 måste man skaffa ett flyttbetyg innan man kunde köpa biljett. Flyttbetyg var nödvändigt för alla som emigrerade eller flyttade inom Sverige. Det skrevs av prästen i hemförsamlingen och innehöll bl.a annat namn, yrke, varifrån och vart man flyttade.

Emigrantagenterna blev så småningom skyldiga att upprätta passagerarlistor som bl.a innehöll uppgifter om namn, hemort, ålder, fartygsnamn och bestämmelseort. Listorna inlämnades sen till polisen som prickade av varje emigrant när de steg ombord.

  • Böcker med råd till emigranter - Från Kungliga biblioteket.
  • En Amerikafärd år 1890 - Från Wist Hembygdsförening i Östergötland, som beskriver en emigrants resa till Amerika. Berättad omkring 1950 av den 80-årige f d arrendatorn i Vreta by, Ferdinand Gustavsson. Berättelsen upptecknad av Edvin Karlsson. 
  • Gruvarbetaren Karl Oskar Karlsson f. 1886, Vormsele, Lycksele, reste till Kanada med arbetspass 1914 för att arbeta i koppargruvan Britannia Beach, norr om Vancouver.

Göteborg - Den största svenska emigranthamnen

Karta från bok av Clemensson & Andersson 1996.

Tullhuset vid Packhuskajen i slutet på 1800-talet.

Wilsonlinjens fartyg "Romeo" byggt 1881, som trafikerade linjen Göteborg - Hull.

M/S Gripsholm

M/S Gripsholm från Svenska Amerika Linien (1915-1975).

1843 startade Wilson Line of Hull ångbåtslinjer från Norge och Sverige, och hade 1858 så gott som monopol på rutten mellan Skandinavien och Hull på engelska östkusten. Wilson Line hade avtal med passagerarlinjer i Liverpool och började sälja biljetter som inkluderade tågtransport från Hull till Liverpool och vidare med fartyg över Atlanten.

De flesta svenska emigranter åkte till Göteborg med tåg, och det var nödvändigt att vara där i god tid före avresan för att klara av alla formaliteter och inköp. Emigranterna kunde redan vid ankomsten till staden mötas av ombud, som visade dem tillrätta och såg till att de fick husrum och biljetter.

Det var gångavstånd från tågen till kajen vid Packhusplatsen, där båtarna avgick ifrån och fram till avfärd kunde emigranterna om det behövdes bo i billiga rum vid kvarteren kring Sillgatan, nuvarande Postgatan, där även alla stora transatlantiska bolag fanns representerade.

Det var dock lätt att bli lurad av privata uthyrare som tog ut överpriser och packade in emigranterna i överfulla rum. 1869 kom en ny lag som reglerade bl.a hur många emigranter som var tillåtet att inhysa per rum. De som bröt mot dessa regler fick böta. Flera agenter gick senare ihop och startade hotell som erbjöd mat och husrum.

Efter inkvartering och avklarade affärer med sin agent kunde man köpa det som behövdes på resan i butikerna i kvarteret, såsom mat, kläder och ev. madrasser. Det fanns även ett utbud av diverse guideböcker för emigranter. De var i många fall ren propaganda utgivna av färjebolagen och dess agenter, men det fanns även nyttiga tips från tidigare Amerikaresenärer samt språkböcker.

1866 uppfördes Tullhuset, som dryga miljonen emigranter var tvungna att passera för att få sina emigrantkontrakt stämplade innan de kunde påbörja sin resa. Wilson Lines fartyg anlände till Amerikapiren vid Tullhuset en gång i veckan.

Överfarten till Hull gick med ganska små och rangliga fartyg, och komforten ombord för passagerarna i tredjeklass var under all kritik då även boskap transporterades under däck. De trånga utrymmena i kombination med dålig ventilation och sjösjuka gjorde att resan på 2-3 dagar mellan Göteborg och Hull kunde vara mer mödosam än färden mellan Liverpool och New York. Med tiden blev dock komforten och servicen bättre.

1915 startades Svenska Amerika Linien upp, och erbjöd direktresor till Amerika från terminalen "Amerikaskjulet", vid Masthuggskajen.

Läs mer om Amerika Linjen >>

Trondheim - Utresehamn för emigranter i norra Sverige

Många svenskar främst ifrån Norrland, Värmland och Dalarna emigrerade från hamnar i Norge, då det var närmare till norska kusten än att åka till Göteborg eller någon annan svensk hamn.

Trondheims upptagningsförmåga var påfallande stark i Sundsvall och ådalsområdet. Värmlänningar valde gärna Kristiania (Oslo) medan utvandrare från Jämtland begav sig till Trondheim.

Trondheim blev med tiden en stor emigrationshamn för både svenskar och finnar. Många finnar kunde stanna i Sverige och arbeta några år innan man emigrerade vidare västerut. Vid sekelskiftet 1900 ska minst en tredjedel av de västernorrländska emigranterna ha utvandrat över Trondheim.

I Digitalarkivet, upprättat av norska Riksarkivet, finns sökbara emigrantlistor från norska hamnar mellan 1867-1930. Se länkar längst ner på sidan.

Emigranter Trondheim   Trondheim

Emigranter vid rederiet Canadian Pacific Lines kontor i Trondheim. Foto från www.norwayheritage.com.


Mellanstationen Hull (Kingston upon Hull)

Humber Dock i Hulls hamn.

1836-1914 utvecklades Hull till ett nav i flödet av emigranter från hela Europa som åkte vidare via England. Under denna period passerade över 2.2 miljoner resande Hull för ett nytt liv i Nordamerika, Sydafrika och Australien. Det gick tåg från Hull till Glasgow, Liverpool, London och Southamptons hamnar, som erbjöd ångbåtslinjer till dessa kontinenter.

Mellan 1860-1880, påtalade Hulls hälsovårdsmyndighet regelbundet för det största bolaget Wilson Line om den oacceptabla standarden på inkvarteringen som erbjöds. Emigranterna behandlades mer eller mindre som boskap. De flesta emigranter stannade dock mindre än 24 timmar i Hull, innan de reste vidare.

De styrande i Hull genomförde så småningom åtgärder för att rusta upp den nergångna staden och hamnen, samt begränsa olägenheterna av det stora antalet emigranter som passerade.

1866, bröt kolera ut i många europeiska hamnar, och för att hindra spridningen av sjukdomar mellan fartygen och Hull, började passagerarna transporteras med tåg från hamnen till järnvägsstationen, istället för att som förut behöva gå genom staden med sitt bagage.

1871 byggde North Eastern Railway Company en väntsal nära Hull Paragon Railway Station, där emigranterna hade tillgång till biljettförsäljare, tvätt och toaletter. Även härbärgen fanns att hyra med plats för 20-80 personer.

Efter ankomsten till Hull blev det upprop och passagerarna från alla anländande fartyg föstes ombord på tågen som skulle ta dem till bl.a Liverpool. Vagnarna kunde vara överbefolkade med hårda bänkar och få toaletter, och många passagerare var ännu illamående efter sjöresan så det kunde bli en ganska obehaglig tågresa.

Liverpool - Den största europeiska avgångshamnen för emigranter

Cunard Lines skepp Mauretania (1906-1935) i Liverpools hamn.

Det stora behovet av importerat timmer och bomull från Nordamerika till den brittiska industrin gjorde att transatlantiska fartygsrutter tidigt etablerades i Liverpool.

Liverpool blev den största avgångshamnen för Europeiska emigranter och där fanns huvudkontoren för de stora passagerarlinjerna. Man beräknar att mellan 1830-1930 åkte över 9 millioner emigranter från Liverpool till Nordamerika och Australien. 8 av 10 svenska emigranter åkte via England.

Från 1860 började standarden förbättras och ångbåtsbolagen tog hand om emigranterna under deras vistelse i Liverpool. De blev mötta när de anlände till staden och togs till härbergen som ofta ägdes av bolagen.

Väl i Liverpool samlades människor från alla länder med sitt bagage vid kajerna och möttes av tolkar och båtagenter som ropade ut instruktioner på olika språk.

Emigranterna kunde få tillbringa mellan 1-10 dagar på sjaskiga, överbelagda härbärgen, beroende på när deras fartyg skulle avgå. De kunde även bli utsatta för lokala kriminella, s.k. "runners", som stal bagage för att sen lämna igen det mot ersättning.

Efter upprop fick man gå ombord och blev visad tillrätta av besättningen. Tredjeklassarna bodde väldigt spartanskt under däck. Det var dåligt upplyst med sågspån på golvet och utefter väggarna gick breda bänkar, som om nätterna fick tjänstgöra som sovplatser. Läkare fanns ombord för de sjuka.


Resan över Atlanten

Med segelfartyg kunde resan över Atlanten ta 35 dagar.

Titanic

Titanic som på jungfruresan från Southampton till New York 1912 kolliderade med ett isberg. Ca. 1500 av 2224 människor ombord drunknade. 40 av ca. 130 svenskar räddades.

Resorna över Atlanten företogs i början på primitiva segelfartyg, och många dog under resorna som kunde ta omkring 35 dagar. Då ångfartygen kom i mitten på 1800-talet blev det bekvämare och restiden kortades ner till ca. 7-10 dagar.

Resorna med segelfartyg över Atlanten kunde vara riktigt obehagliga när det stormade och sjösjukan satte in. De flesta emigranterna inhystes på de billigaste platserna på fartygens nedre däck, med britsar i flera våningar.

Det var inte sällan överbelagt och ventilationen var dålig. Sjukdomar som kolera och tyfus spreds snabbt mellan de trånga däcken och många emigranter dog under resorna.

Det upprättades så småningom lagar och förordningar för lägsta tillåtna standard ombord på emigrantskeppen, och konkurrensen mellan ångbåtsbolagen gjorde också att standarden för passagerarna ombord förbättrades och de primitiva britsarna började ersättas av tredjeklass hytter kring 1900.

På resan fick passagerarna försöka fördriva tiden så gott de kunde. Några hade med sig dragspel och andra instrument. Dragkamp och andra lekar förekom också. Alkohol kunde ingå i packningen som botemedel för sjösjuka, men misskötte man sig för mycket under resan så kunde man bli hemskickad med vändande båt i Nordamerika.

En viktig ankomsthamn var i ett tidigt skede Boston. Senare var det framförallt till New York som emigranterna anlände. Där blev de uppsamlade på Ellis Island, innan de släpptes in i landet.

Många fartyg gick även till Quebec, Kanda, varifrån man kunde fortsätta på sjösystemen till bl.a. Chicago.


Ellis Island, New York

Ellis Island, New York

Ellis Island. 1892-1924 kom ca 20 milj. invandrare till USA. 14,2 milj. anlände via New York. Över 1 milj. var svenskar. Läs mer >>

Liberty Island, New York.

Liberty Island med Frihetsgudinnan, rest 1886, ligger drygt 500 m söder om Ellis Island.

1892, öppnades immigrationsstationen på Ellis Island. Före 1855 anlände immigranterna direkt till Manhattans olika hamnar utan kontroll.

Innan fartygen kom in i hamnen, kom inspektörer ombord och kontrollerade passagerarna från första och andra klass, sen fortsatte fartygen in mot hamnen och passerade Frihetsgudinnanin på vägen. När första och andra klass hade stigit av, skickades tredjeklass vidare med färjor till Ellis Island för inspektion.

Innan registreringen, kontrollerade läkare efter tecken på ohälsa. Om immigranten var för sjuk eller svag i övrigt, sändes de direkt tillbaks hem. Sjuka barn över 12 år skickades tillbaka ensamma till sin hemmahamn och barn under 12 år var tvugna att ha minst en förälder med sig på tillbakaresan.

Efter läkarkontrollerna fick man vänta på att förhöras en och en av inspektörer, som med hjälp av tolkar kontrollerade de uppgifter som immigranten lämnat om sig själv såsom: namn, ålder, religion, sista bostadsort, civilstånd m.m.

Varje inspektör hade endast ett par minuter på sig per immigrant för kontrollen, så ibland blev t.ex namn fel. De som blev godkända fick ett "landing card". Ca. 2% fick återvända till sina hemländer efter kontrollen.

Efter godkännande kunde man lämna ön och ta sig vidare till sin slutliga destination. Det fanns växlingskontor och biljettförsäljare från olika järnvägsbolag på ön.

1954, stängs Ellis Island och 1976, öppnas ön för offentliga besök.



Grosse Ile, Quebec, Kanada

Grosse Île i St. Lawrence River, 48 km från Québec. Kanadas motsvarighet till Ellis Island. 1832-1937 passerade över 4 milj. människor hamnen i Quebec.

Grosse Île, 2,9 x 1 km i storlek.

De tre sektorerna som Grosse Île delades upp i.

Många emigranter mellan 1832-1937 tog sina första steg på Kanadensisk jord här. (En annan hamn fanns i Halifax) Ön användes som karantänstation där passagerarnas hälsa kontrollerades innan de fick komma i land. Fartyg och bagage inspekterades och desinficerades medan passagerarna blev undersökta och vaccinerade.

Omkring 1830, anlände i genomsnitt 30 000 immigranter årligen till Québec. Invandringen inträffade vid en tid då många epidemier florerade i Europa, t.ex kolera pandemin 1829-1837 och tyfus epidemin 1847-1848. och spreds till Nordamerika bl.a av emigranter som reste från England.

En karatänstation sattes upp på ön Grosse Île, belägen mitt i St. Lawrence River, 48 km nedströms från Québec. Ön var dåligt utrustad för att hantera det stora antal immigranterna, och detta i kombination med de ohälsosamma förhållanden som rådde ombord på Atlantskeppen skapade en ohållbar situation.

1847, dog tusentals Irländska immigranter på Grosse Île, och efter den tragedin delades ön upp i tre sektorer. Sjuka placerades i den östra sektorn, friska i väst och administrationen i mitten. Barriärer och vakter separerade områdena.

När de moderna ångfartygen kom växte kraven på bättre faciliteter och andra bekvämligheter för de anländande passagerarna och det byggdes bl.a hotell i alla klasser på ön.

1910, tog Québec emot 170 000 människor. 1912, 100 000 st och 1914, 225 000 st.

Första världdskriget och depressionen 1929 reducerade immigrationen till Kanada, och framgångarna inom medicinen började göra karantänstationer onödiga. Infektioner som kolera, tyfus och smittkoppor kunde nu behandlas på Parc Savard sjukhuset, grundat 1907 i Québec.

Karantänstationen på Grosse Île stängdes 1937 och användes därefter bl.a för experiment med biologiska vapen, och senare som karantänstation för djur.

1984, blev Grosse Île klassad som en nationalhistorisk plats.

Karta över Nordamerika

Länkar

Här är några sidor där man kan söka efter emigrerade släktingar. Även sökbara passagerarlistor finns. En del gratis och andra som tar betalt för fullständig information. En del bibliotek brukar ge gratis tillgång till bl. databaserna SVAR & Genline.

Diverse