Siris Hemsida

Hem Släktforskning Kultur Fotografier Recept Knep & knåp Gästbok Länkar Kontakt Översikt
Skiss på tjärdal. Nordisk familjebok (1904, 1926).

Tjärdal i genomskärning. Skiss från Nordisk familjebok 1904.

Tjärbränning - Framställning av dalbränd trätjära

Under 1500-1700-talen var trätjära en av Sveriges viktigaste exportprodukter, då främst till sjönationer som England och Holland.

Sverige var världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft då konstgjorda impregneringsmedel började framställas. Tjäran användes främst som impregnering av trä, men även som bränsle och som medicin.

Tjärdalen vid Algotstorp, Lycksele

Per Algot Karlsson (1886-1979).

På 1920-talet flyttade stabbläggaren Per Algot Karlsson med sin familj från Lycksele till kronoparken Abborrträskliden, 1 mil norr om staden, där han fått arrendera det nya kolonat som så småningom fick namnet Algotstorp efter honom.

Tjärbränning och kolframställning var något som kolonisterna kunde ha som extra inkomst under vår och höst mellan avverkning och röjning. Skogsavverkningen upphörde på våren då det var för lite snö för att man skulle kunna köra timmer med häst och släde.

I Abborrträskliden byggdes det flera tjärdalar av kolonisterna. Algot Karlsson, Brandel Eriksson och Adrian Karlsson var några av dem. Man tog hjälp av grannar som avlönades för sitt arbete. En tjärdal användes i flera decennier och byggdes oftast i en sluttning så att man fick en naturlig lutning på ena sidan, och placerades gärna nära en väg för att underlätta transporter. Algot Karlsson byggde sin tjärdal i "Norrdal" ca 1 km sydväst om Algotstorp, 50 meter från vägen till Lycksele.

Tjärdal ca 1 km från Algotstorp, Lycksele i mitten av 1930-talet.

2. Tjärdalen i mitten av 1930-talet. Tjärveden är utlagd och skall täckas av torv. Personerna till vänster är troligtvis Lambert Sikström och Algot Karlsson. (Klicka för större bild)

Tjärdalen i mitten av 1930-talet. Tjärveden är utlagd och skall täckas av torv. Personerna till vänster är troligtvis Lambert Sikström och Algot Karlsson.
Karta: Tjärdal vid Algotstorp, Lycksele

1. Ungefärlig plats för tjärdalen i "Norrdal", en dryg halvkilometer sydväst om Algotstorp, Lycksele. Det finns nog inga synliga lämningar idag.

Tjärveden

Gammaldags handvevad stubbrytare

3. Handvevad stubbrytare. Användes för att dra upp tjärstubbar. (Klicka för större bild)

Handvevad stubbrytare. Användes för att dra upp tjärstubbar. Datorgenererad bild.

Råvaran bestod av gamla tallstubbar, som det var väldigt slitsamt att med primitiva redskap bryta upp. Så småningom användes en portabel stubbrytare, ett spel med block och talja (Se bild), och på senare tid kom även dynamit till användning.

Sen fraktades stubbarna till platsen för tjärdalen där den skulle sönderdelas. Det gjordes under den kallaste perioden på vintern då det gick betydligt lättare att grovhugga sönder stubbarna. På våren klövs veden i mindre stycken och travades på nytt för att torka. 

Traven lades upp i 1 famns höjd och bredd (1 famn=3 alnar. 1 aln=ca 60cm). Varje famn beräknades ge 2 tunnor tjära, på ca 125 liter styck. Tjärdalen på bild 2. gav troligen ca 50-60 tunnor tjära.

På sensommaren när veden beräknades vara torr och väderutsikterna goda var det dags att lägga veden i tjärdalen.


Tillverkning av tjärdalen

Manuell takspånhyvel.4. Takspånhyvel. Ett vasst skär var fastsatt i en stock som trycktes ner och hyvlade av tunna spån från vedklabbar. Spånen lades i botten av tjärdalen för att leda tjäran till utloppet.

Tjärdalen byggdes ut med stöttor, stockar och trävirke så att den fick formen av en stor tratt med en diameter av 10-15 meter.

Ovanpå trävirket i botten lades skogstorv som tätning och sedan jord som packades hårt och jämnades ut. Sedan tillverkades takspån i en spånhyvel och lades ut ungefär som när man lägger tegeltak så att tjäran kunde rinna ner mot centrum av "tratten. Det fick inte förekomma något läckage.

I stället för takspån kunde näver från kvistfri glasbjörk användas. Den skars snabbt ut i stora sjok och lades i press så att de inte knorrade sig innan dom lades ut.

Först lades rak ved ut så att inte underlaget tryckes sönder och därefter tjärveden. När all ved var utlagd täcktes hela kullen av kvadratmeter stora sjok av skogstorv som lades omlott med början längst ner. Därefter var tjärdalen klar att antändas.

Algot Karlsson med Engelbert (Oppa lia) Persson, Lycksele

5. Algot Karlsson med Engelbert "Oppa Lia" Persson (1879-1970) från Granliden som brukade anlitas som brännmästare. Engelberts hus är i bakgrunden.

Tillverkning av tjärtunnor på 1930-talet i Abborrträskliden, Lycksele.

6. Tillverkning av tjärtunnor på 1930-talet. Från vänster: Algot Karlsson med adoptivsonen Henry (1920-1969) samt Lambert Sikström (1894-1962) utanför Lamberts uthus vid kolonat nr. 17. (Klicka för större bild)

Tillverkning av tjärtunnor på 1930-talet. Från vänster: Algot Karlsson med adoptivsonen Henry samt Lambert Sikström utanför Lamberts uthus vid kolonat nr. 17.
Budget för Tjärdalen.
Algot Karlssons egna anteckningar

Helge Sikström             6,00 kr
Engelbert Persson         65,00 kr
Adrian Karlsson          170,00 kr
Johan Karlsson            30,00 kr
Gotfrid Johansson         94,00 kr
Lycksele revir            29,25 kr
Holger Karlsson           17,50 kr
Skuld/ränta               30,00 kr
Vräkningskostnad          33,60 kr
Frakt o tomtunnor         10,80 kr
Lastningskostnader        12,00 kr
Pris å tunnor            385,00 kr

Inkomster för tjära     2880,00 kr

Tändning

Man pallade upp torven längst ner med tjärstickor och placerade lättantänligt material t.ex. näver och stickor runt hela dalen och tände på. När elden fått fäste täpptes allt igen. Ingen öppen eld fick därefter förekomma, det skulle bara glöda. Om det slog upp eld så dämpades den genast med torv.

Det fordrades en ständig övervakning av tjärdalen och oftast anlitades en så kallad brännmästare som såg till att allt fungerade på bästa sätt.

Tappning av tjära

Efter ett antal timmar började tjäran av hettan att pressas ut ur veden och rinna ner i rännan som bestod av en urholkad stock som var tät i båda ändar och med ett hål där tjäran kunde rinna ner i tunnan. När det rann som mest så kunde man fylla en tunna på ca 30 min.

Under 1930-40-talet var lungsot vanligt och det hände att folk kom till tjärdalen för att andas in ångorna från rännan för att lindra besvären.

Efter 2-3 dygn, beroende på dalens storlek hade all tjära pressats ur veden och släcktes då ned genom att en blandning av jord och kolstybb packades över hela kullen. I tjäran fanns alltid en viss procent vatten som måste frånskiljas, Tjäran fick därför stå och sätta sig så att vattnet sjönk till botten.

En så kallad "tjärvräkare" från tjärbolaget kom och gjorde ett litet hål längst ner i varje tunna där vattnet kunde rinna ut. Det pluggades därefter igen. Sedan påfylldes mer tjära så att alla tunnor var välfyllda. Tjärbolaget hämtade sedan tunnorna med lastbil.

Även biprodukten kol gav en inkomst. Efter ca 2 veckor hade allt svalnat och man kunde gräva fram träkol som lastades i trälådor sk Halv- eller. Helstig (1 Helstig rymde 2 kubikmeter) och kördes bort med lastbil.

Kolmilor

Kolmila

Algot Karlsson brände aldrig kol i en egen mila utan hjälpte ibland till med att samla, hugga och stapla ved när någon av grannarna i Abborträskliden skulle kola. Betalningen var 1.35 kr per "res", vilket var bättre än kronans ersättning vid skogshuggning som var 98 öre. Ett res var stockar travade omlott ca 1m i höjd.

Den största skillnaden på en kolmila och en tjärdal är att i milorna kolades stockar av trä, medan kodrika stubbar användes i tjärdalarna. Som kolved användes gamla torra toppar och annat avfall från avverkningen.
Veden kapades till cirka 3 meters längd, kvistades och lades i res.

I "resmilor" travades veden stående till skillnad från den äldre metoden "liggmilor". Senare kom skorstensmilorna som snabbade upp kolningen med bättre reglering av lufttillförseln.

Vid kolning upphettas ved till ca 500°C med minimal tillförsel av luft så att veden torrdestillerar under kontrollerade former. I en eldstad brinner all ved upp fullständigt så att endast aska återstår. I en mila regleras luften så att det bara brinner nere vid milans fot för att alstra värmen uppe vid kolningszonen. Efter bränningen fick milan stå och svalna i några dygn innan den revs och kolet togs tillvara.

Det hände att folk förolyckades när de trampade igenom kolmilan.

Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945. Även i en kolmila kunde runt 15-20 kg tjära utvinnas som en biprodukt.

Tjärdal i Ekorrsele

Tjärdal i Ekorrsele.

Till höger står Alice Gruffman född 1901 i Degerfors (Vindeln). Hon bodde i Umeå mellan 1914-16, men levde sen i trakterna kring Degerfors (Vindeln) till sin död 1982. Övriga personer är okända. Foto från Lars-Gunnar Gruffman.

Ungefärlig konstruktion av tjärrännan under tjärdalen i Algotstorp:

Tjärbränning. Tjärränna i genomskärning.

1. Inlopp från botten av "tratten" i tjärdalen. 2. Tjärsko. En stock man borrat två hål i 90 graders vinkel mot varandra. 3. Tapp med en avsmalnande skåra i som man reglerade tjärflödet med. Det fick inte läcka in luft och övertända tjärdalen underifrån. 4. Tjärränna. 5. Hål som pluggades igen medan man bytte tunna. 6. "Tråg" som underlättade påfyllningen av tunnorna. 7. Liggande tjärtunna.

Länkar

  • www.skogssverige.se finns beskrivningar på hur man gör både en fullstor tjärdal samt en minivariant.
  • Om konsten att bränna en tjärdal. En berättelse från Manjaur några mil nordöst om Lycksele.

Källor och foton: Sören Algotsson, Lars-Gunnar Gruffman.